ÖREBRO UNIVERSITET
Akademin för juridik, psykologi och socialt arbete
Socionomprogrammet
Socialt arbete
Teorier och vetenskapliga metoder i socialt arbete
Examensarbete, 15 hp
Vt 2014
Ungdomsbrottslighetens
individer och strukturer
En diskursanalys av insatser utformade för att förebygga
ungdomsbrottslighet.
Nebi Nadja
Handledare:
Daniel Lindberg
Ungdomsbrottslighetens individer och strukturer – En diskursanalys av insatser utformade
för att förebygga ungdomsbrottslighet
Nebi, Nadja
ÖREBRO UNIVERSITET
Akademin för juridik, psykologi och socialt arbete
Socionomprogrammet
Socialt arbete
Teorier och vetenskapliga metoder i socialt arbete
Examensarbete, 15 hp
Vt 2014
SAMMANFATTNING
Syftet med studien är att studera den diskursiva konstruktionen av det förebyggande sociala
arbetet med ungdomsbrottslighet, genom att studera underlaget till en aktuell insats (Sociala
insatsgrupper). Ett diskursanalytiskt tillvägagångssätt har varit styrande i teoretiska samt
metodologiska överväganden. Utgångspunkten för analysen har varit generell diskursteori
samt teorier om diskurser som styr socialt arbete. En slutsats är att det både finns diskurser
för ett individinriktat samt strukturinriktat fokus men att det förstnämnda har vidare utrymme
i de studerade texterna vilket tyder på att det sociala arbetet med ungdomsbrottslingar till
stor del influeras av dominanta individinriktade diskurser så som: biomedicinska, juridiska
samt ”psy” diskurser. Vilket får som konsekvens att sociala insatser konstrueras med fokus
på att förändra individers beteende och att fokus på strukturella faktorer negligeras. Studien
ämnar bidra med kritisk reflektion kring hur diskurser konstruerar vilka angreppsätt som
samhället och i synnerhet socialt arbete möter sociala problem med. Förhoppningsvis kan
studien även bidra med att lyfta vikten av ett kritiskt socialt arbete som gynnar de
klientgrupper vi möter.
Nyckelord: Diskurs, ungdomar, ungdomsbrottslighet, riskbedömning, individuella
riskfaktorer, strukturella riskfaktorer, socialt arbete.
2
The individual and structural juvenile delinquency – discourse analysis of interventions
created to prevent juvenile delinquency.
Nebi, Nadja
ÖREBRO UNIVERSITY
Institution of Law, Psychology and Social Work
Social work program
Theories and scientific methods in social work
Thesis (15-credits)
Spring term 2014
ABSTRACT
The aim of this thesis is to examine the discursive construction of the preventive social work
with juvenile delinquency, by studying the basis of a current intervention (Community
Intervension Team). Methodological and theoretical considerations where made through a
discourse analytical approach. Discourse theory and theory on specific social work discourses
was de foundation to how the data was analyzed. One of the conclusions made in this study
was that there is room for both individual- and structural oriented focus in this intervention
but that the individual focus has more space in the studied texts. Suggesting that social work
with juveniles is mainly influenced by the dominant-individual -oriented discourses;
biomedical, law and ' psy ' discourses. With the consequence that social interventions are
designed with a focus on changing the individual behavior and focus on structural factors are
neglected. The study intends to contribute to critical reflection on how discourses construct
the approaches on how society and in particular social work encounter social problems,
hopefully this study contribute to lift the weight of a critical social work that benefits the
client groups it encounter.
Keywords: Discourse, adolescents, juvenile delinquency, risk assessment, individual risk
factors, structural risk factors, social work.
3
FÖRFATTARENS TACK
Jag vill börja med att tacka gastroenteritis för att du tvingat mig till passiv reflektion i de
stunder jag istället velat producera, det har säkert varit behövligt.
Tack till Johanna Sjögren för ditt stöd, sällskap och korrekturläsning av arbetet.
Jag vill även tacka min handledare Daniel Lindberg för stöd och vägledning igenom den
utmaning som denna uppsats inneburit.
4
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1. INLEDNING_____________________________________________________________________ 7
1.1 Att förebygga ungdomsbrottslighet ______________________________________________ 7
1.2 Sociala insatsgrupper _________________________________________________________ 8
1.3 Diskurs ____________________________________________________________________ 8
1.4 Relevans för socialt arbete _____________________________________________________ 8
2. FORSKNING OM SOCIALT ARBETE MED UNGDOMSBROTTSLIGHET _________________________ 8
2.1 Diskursiva och ideologiska svängningar ___________________________________________ 9
2.2 Avintellektualisering av socialarbetare ___________________________________________ 10
2.3 Evidensbaserade metoder och riskbedömningsinstrument ___________________________ 10
3. PROBLEMFORMULERING ________________________________________________________ 11
3.1 Syfte ______________________________________________________________________ 12
3.1.1 Frågeställningar _________________________________________________________ 12
4. TOLKNINGSRAM _______________________________________________________________ 12
4.1 Diskurs ____________________________________________________________________ 12
4.2 Diskurser formar det sociala arbetet_____________________________________________ 13
4.3 Dominanta diskurser _________________________________________________________ 14
4.4 Service diskurser ____________________________________________________________ 15
5. METOD_______________________________________________________________________ 16
5.1 En introduktion till det diskursanalytiska angreppssättet_____________________________ 16
5.2 Litteraturanskaffning _________________________________________________________ 17
5.3 Empiri ____________________________________________________________________ 17
5.4 Databearbetning och analysförfarande __________________________________________ 18
5.5 Begränsningar ______________________________________________________________ 20
5.6 Transparens och reflexivitet ___________________________________________________ 20
5.7 Etik _______________________________________________________________________ 21
6. RESLUTAT OCH ANALYS __________________________________________________________ 21
6.1 Beskrivning av SOU 2010:15 ___________________________________________________ 22
6.1.1 Bakgrund_______________________________________________________________ 22
6.1.2 Disposition i SOU 2010:15 _________________________________________________ 23
6.2 Problem och åtgärder ________________________________________________________ 24
6.2.1 Generell problembild av kriminella nätverk i Sverige ____________________________ 24
6.2.2 Problembilden kring ungdomar _____________________________________________ 25
5
6.3 Målgruppen för insatser ______________________________________________________ 26
6.3.1 Brottsbelastade ungdomar_________________________________________________ 26
6.3.2 Förorts- och ungdomsgäng_________________________________________________ 27
6.4 Kausalitetsförklaringar _______________________________________________________ 28
6.4.1 Pojkar och unga män från etniska minoriteter _________________________________ 28
6.4.2 Kontextlösa riskfaktorer ___________________________________________________ 29
6.4.3 Riskfaktorer i skolan ______________________________________________________ 30
6.4.4 Individuella lösningar på strukturella problem _________________________________ 30
6.5 Insatser ___________________________________________________________________ 32
6.5.1 Vilken typ av insatser behövs enligt SOU 2010:15? ______________________________ 32
6.5.2 Sociala insatsgrupper och Projekt pojke_______________________________________ 33
7. SLUTDISKUSSION _______________________________________________________________ 35
7.1 Slutsatser __________________________________________________________________ 35
7.2 Slutsatser och tidigare forskning ________________________________________________ 35
7.3 Begränsningar/styrkor och förslag till vidare forskning ______________________________ 37
8. REFERENSER __________________________________________________________________ 38
6
1. INLEDNING
1.1 Att förebygga ungdomsbrottslighet
Få uppgifter är mer angelägna än att förebygga brott bland unga och minska risken för återfall i brott.
Med tidiga och tydliga åtgärder idag kan vi bättre förebygga kriminalitet imorgon” (Justitieminister
Beatrice Ask i en intervju, 31maj 2011, Regeringen.se)
Det är vanligt att begå brott i ungdomsåren, det är dock endast ett fåtal, drygt fem procent,
av de ungdomar som begår brott som fortsätter in på en kriminell bana och som sedan i
vuxen ålder står för en stor del av den totala brottsligheten (Andershed & Andershed,
2010). Samhället kan bemöta problematiken på olika sätt, i Sverige är det socialtjänstens
ansvar att arbeta med ungdomar som riskerar att fara illa på grund av eget destruktivt och
socialt avvikande beteende. Citatet ovan indikerar att förebyggandet av
ungdomsbrottslighet är en av de viktigaste uppgifterna för att bekämpa kriminalitet i
samhället, tidiga och tydliga åtgärder lyfts i dessa sammanhang upp som avgörande för att
kriminalitet ska kunna förebyggas (Brottsförebyggande rådet (BRÅ), rapport 2001:15).
Flera förslag, däribland från Statens offentliga utredningar (SOU), bygger på att bekämpa
brottsligheten genom att motverka nyrekryteringen till kriminella gäng samt att underlätta
avhopp för redan rekryterade ungdomar. Förslaget ämnar skapa förutsättningar för
samverkan mellan de myndigheter som arbetar med ungdomar i riskzonen (SOU 2010:15).
Det är utredningens uppfattning att det behövs en lokal samarbetsform där insatser för unga i
risksituationer kan koordineras på individnivå. Därför föreslås att det bildas sociala insatsgrupper där
hjälp och stöd från ovan nämnda myndigheter m.fl. kan samordnas under ledning av socialtjänsten. Det är
även av största vikt att den unge, dennes föräldrar och eventuellt andra anhöriga görs delaktiga i detta
arbete. Syftet med insatsgrupperna ska vara att motverka nyrekrytering till kriminella nätverk. Framför
allt ska detta ske genom att underlätta för den unge och hans föräldrar under den ofta turbulenta
tonårsperioden (SOU, 2010:15, s. 90).
Det sociala arbetet formas av dominanta diskurser i samhället, som påverkar hur sociala
problem definieras och vilka tillvägagångssätt som anses vara de rätta för att möta dem
(Healy, 2005). Herz m.fl. (2014) argumenterar för att en av de mest avgörande
utgångspunkterna i socialt arbete är huruvida samhället riktar ansvaret för sociala
problem på individer eller på samhället. Författarna menar vidare att det i dagsläget
finns en syn, inom socialt arbete, på individer som isolerade objekt, vilket innebär att
strukturella omständigheter i samhället negligeras (Herz m.fl, 2014). Sammantaget kan
konstateras att sociala insatser på senare tid signalerar ett hårdare klimat och ett mer
individinriktat fokus, där ansvaret för sociala problem läggs på individer. Det är därför
viktigt att studera underlaget till sociala insatser, för att kunna förstå hur olika diskurser
i samhället konstruerar sociala problem. Eftersom det får konsekvenser för vilken
utgångspunkt som det sociala arbetet har i bemötandet av människor.
Hur sociala insatser utformas styrs genom dominerande diskurser på området. Många
forskare hävdar att nya diskurser i samhället har lett till ett hårdare klimat vilket får
konsekvenser för de insatser som tillämpas på kriminellt belastade ungdomar (Abrams,
2013; Bradt & Bie, 2009; Neves, 2013). De hävdar att socialarbetare måste ta tillbaka
sin plats i debatten kring bekämpningen av ungdomsbrottslighet för att ta tillvara
humana och holistiska synsätt som socialarbetare kan bidra med. Bekämpningen av
ungdomsbrottsligheten är aktuell i den politiska debatten. Av det inledande citatet
framgår att tidiga och tydliga insatser riktat mot ungdomar som redan begått brott, är det
rätta tillvägagångssättet för att dessa inte ska återfalla i ny brottslighet. Detta tyder på att
det är insatser riktade mot individer som åsyftas. Att studera hur sociala insatsgrupper
7
konstrueras diskursivt blir viktigt då det kan ge en förståelse för vilka diskurser och
underliggande positioner som påverkar insatser riktade mot ungdomsbrottslighet.
1.2 Sociala insatsgrupper
I mars 2011 gav regeringen uppdrag till Rikspolisstyrelsen att inrätta en pilotverksamhet med
sociala insatsgrupper i samråd med Socialstyrelsen, Statens skolverk, Arbetsförmedlingen,
Kriminalvården, Statens institutionsstyrelse, Sveriges Kommuner och Landsting och övriga
berörda aktörer som Rikspolisstyrelsen bedömer som angelägna. Det övergripande syftet med
uppdraget går ut på att stärka samverkan kring ungdomar som befinner sig i ”riskzonen” för
att rekryteras till kriminella gäng samt underlätta avhopp för de som vill lämna kriminella
grupperingar. Huvudansvaret ligger på socialtjänsten att samordna olika aktörer kring
ungdomen. Av uppdraget framgick även att Rikspolisstyrelsen skulle initiera en oberoende
utvärderingen som skulle visa hur pilotverksamheten bidragit till att identifiera, stödja och
hjälpa målgruppen parallellt med att pilotverksamheten startades (Regeringsbeslut 1:3, 2011).
Regeringen beslutade efter denna utvärdering att satsa på sociala insatsgrupper och gav i
februari 2013 Rikspolisstyrelsen i uppdrag att aktivt fortsätta stödja arbetet med sociala
insatsgrupper (Regeringsbeslut 1:6, 2013).
1.3 Diskurs
Foucault, (2002) definierar diskurs som en mängd utsagor om ett avgränsat fenomen i skrift
och tal. Exempelvis genom hur regeringsdokument eller yrkesverksamma aktörer beskriver
ungdomsbrottslighet. Författaren menar vidare att det genom dessa utsagor skapas mening
och sammanhang kring det avgränsade fenomenet (Foucault, 2002). Ett sammanhang som
vidare bildar ett sanningsanspråk som definierar dess existensvillkor och som kategoriserar
fenomenet genom inkludering och exkludering av olika aspekter av fenomenet. Det
sammanhang som konstrueras, är inget givet en gång för alla, utan beroende av tid och rum.
Med andra ord är det som definierar ungdomsbrottslighet och orsakerna bakom i aktuell tid,
ingen slutgiltig sanning, utan ett resultat av kulturella och historiska faktorer som gäller för
denna tid (Foucault, 2002).
1.4 Relevans för socialt arbete
Ambitionen med studien är att få en fördjupad förståelse för hur olika diskurser påverkar det
sociala arbetet med kriminella ungdomar. Inledningsvis har nämnts att det finns en liten grupp
ungdomar som fortsätter sin kriminella bana i vuxen ålder och att det är dessa individer som
står för en stor del av den totala brottsligheten i samhället. Arbetet med denna grupp
ungdomar blir med utgångspunkt i påståendet viktigt, för att förebygga kriminalitet i
samhället. Socialtjänsten har det yttersta ansvaret för ungdomar som riskerar att utvecklas
ogynnsamt, får det stöd och hjälp de behöver (5 kap. 1 § SoL och 3§ LVU) och det är därför
av relevans för socialt arbete att reflektera över på vilket sätt arbetet utförs och hur det
påverkar hur insatser utformas för dessa ungdomar.
2. FORSKNING OM SOCIALT ARBETE MED
UNGDOMSBROTTSLIGHET
I följande avsitt presenteras tidigare forskning på området kring sociala insatser som riktar sig
mot ungdomsbrottslighet. Tre huvudteman har kunnat urskiljas i den tidigare forskningen; 1)
Diskursiva och ideologiska svängningar. 2) Avintellektualisering av socialarbetare. 3)
Evidensbaserade metoder och riskbedömningsinstrument. Det som framgår är att diskursiva
8
och ideologiska svängningar har lett till ett hårdare och mer individinriktat socialt arbete, där
sociala problem tillskrivs individer och där sociala strukturer inte tas i beaktning. Det råder
något motstridiga åsikter om användandet av riskbedömningsinstrument i socialt arbete och
huruvida de gynnar arbetet med ungdomsbrottslingar. Det framgår även att socialarbetares
kunskaper blir åsidosatta för att ersättas av riskbedömningsinstrument. Vilket gör det sociala
arbetet med ungdomsbrottslingar mer byråkratiskt än ett direkt arbete med ungdomar, som i
sin tur leder till att den sociala dimensionen av det sociala arbetet negligeras.
2.1 Diskursiva och ideologiska svängningar
Många forskare hävdar att socialarbetare alltmer har förflyttats från arbetet med unga
brottslingar, bland annat (Abrams, 2013; Borowski, 2003; Bradt & Bie, 2009; Neves, 2013).
Några av dessa forskare fokuserar på orsakerna till det och diskuterar hur nya diskurser i
samhället påverkat förändringen och hur det i sin tur lett till ett hårdare klimat gentemot de
som begår brott samt att bemötandet av ungdomsbrottslingar avspeglar denna förändring.
Vidare hävdas att socialarbetare måste ta tillbaka sin plats i debatten kring bekämpningen av
ungdomsbrottslighet för att ta tillvara det humana och holistiska synsätt som socialarbetare
kan bidra med till fältet (Abrams, 2013; Bradt & Bie, 2009; Neves, 2013).
Neves (2013) menar att det inom det europeiska rättsystemet har skett en förskjutning från
det humanistiska rättsystemet med fokus på social återanpassning till ett manegerlalistiskt,
neo-liberalistiskt fokus på social kontroll, riskhantering och samhällsskydd. Författaren menar
att denna svängning påverkar socialarbetare inom olika sektorer. Socialarbetare är nu mer
upptagna med administrativa uppgifter än att fokusera arbetet direkt mot klienterna. Vidare
argumenteras att det är den sociala dimensionen av socialt arbete som vissnar genom de
manegeralistiska vändningarna, som innebär en syn på att fastställda metoder och regelverk
kan tillämpas i alla organisationer, där chefer och ledare har en betydande roll i hur effektivt
de tillämpas. Fokus förflyttas från sociala dimensioner till individuella och genom att det
sociala arbetet blir mer instrumentellt, sker en avintellektualisering av socialarbetare vilket
innebär att vem som helst kan utföra arbetet. Estrada (1999) beskriver att ungdomsbrottslighet
sedan efterkrigstiden har utmålats som ett växande problem för samhället. I studien gjordes en
kartläggning av ungdomsbrottslighetens utveckling och det konstaterades att det inte hade
skett någon faktisk ökning av denna. Vidare analyserar Estrada (1999) hur synen på den
ökade ungdomsbrottslighet ändå har spridits som konsekvens av en ideologisk förskjutning i
samhället, som lett till en förändrad syn på gärningsmannen som tidigare sågs som offer för
problematiska omständigheter till att idag ses som en värsting. Med konsekvensen att
”Stämplingsperspektivets tveksamhet gentemot ingripanden från myndigheter har ersatts av
ett kontrollteoretiskt perspektiv där tidiga, tydliga och konsekventa åtgärder uppfattas som
viktigt för det brottsförebyggande arbetet” (Estrada, 1999, s. 123).
Neves (2013) beskriver att det sociala arbetet har varit centrerat till att arbeta med unga
brottslingar på mikronivå, vilket är ett viktigt arbete men socialt arbete måste också finnas
med i debatten på makronivå. Där ungdomsbrottslighet kan relateras till omständigheter i
samhället, för att kunna påverka de olika situationer ungdomarna och deras familjer befinner
sig i. Bradt och Bie (2009) beskriver, i likhet med Neves (2013), att socialt arbete alltid har
varit mer inriktat på arbete med individer och familjer, vilket har skapat en skiljelinje mellan
angreppssätt mot och konstruktionen av ungdomsbrottslighet. Författarna menar att socialt
arbete har skapat teorier kring vilka angreppsätt som ska finnas, snarare än att teoretisera
kring vad som konstruerar ungdomsbrottslighet, vilket kan ha gjort att socialarbetare tappat
fokus på hur ungdomsbrottslingars problem på mikronivå också samspelar med makronivån,
som i sin tur får konsekvenser för hur ungdomsbrottslighet behandlas på makronivå (Bradt
och Bie (2009). Det mikrocentrerade sociala arbetet gör, enligt författaren, att
ungdomsbrottslighet betraktas som problem hos den unge och dennes familj, vilket leder till
9
den behandlingen på makronivå. Enligt Bradt och Bie (2009) måste socialarbetare hitta en
balans mellan att fokusera på behandlingen av ungdomsbrottslingar och att hitta förnyade
förklaringsmodeller för ungdomsbrottslighet. Bradt och Bie (2009) ger även förslag på att ett
nytt angreppsätt kan vara samhällsbaserade insatser, för att uppmärksamma sociala
ojämnlikheter i samhället och social exlusion.
2.2 Avintellektualisering av socialarbetare
Även andra författare har i likhet med Neves (2013) uppmärksammat hur det på senare år
skett en avintellektualisering av socialarbetare, som en konsekvens av det riskfokuserade
arbetet (Case, 2006; Baker, 2008). Bakers (2008) studie utgår från hur socialarbetare upplever
arbetet med det riskbedömningsinstrument som de ålagts. Resultatet av studien visar att
socialarbetare i Youth offending team (YOT) (som är en samverkansinsats liknande sociala
insatsgrupper med samverkan mellan socialarbetare och polis) inte upplevde att de kunde
handskas med det riskbedömningsinstrument de ålagts (Baker, 2008). Två grundläggande
problem identifierades i relation till dessa bedömningsinstrument, bristfällig utbildning i hur
bedömningsinstrumenten skall användas och socialarbetarnas attityder till instrumentet. Det
framgick att socialarbetarna inte upplevde att cheferna prioriterade användandet av
riskbedömningsinstrumenten. Det framgick även att vissa visserligen tyckte att det var ett bra
sätt att inhämta information kring risk- och skyddsfaktorer, medan andra upplevde det som ett
byråkratiskt instrument som hindrade dem i deras redan etablerade tillvägagångssätt i
bedömningen av de ungas risk. Vidare beskriver Baker (2008) att socialarbetare upplevde det
svårt att presentera statistisk fakta kring risk- och skyddsfaktorer utan att ha utrymme att
förklara de förhållanden som ledde fram till dessa bedömningar. Ett exempel var svårigheten
att förklara upplevelser av diskriminering när det gäller minoritetsgrupper. Baker (2008)
beskriver vidare att en annan svårighet är att olika riskfaktorer kan vara svåra att kvantifiera
då de kan var tillfälliga och kontextuella. Författaren argumenterar för att en lösning på
problemen kan vara att addera frågor i bedömningsinstrumentet, vilka ger utrymme för fria
reflektioner kring vad problemet består i. Författaren menar att ungdomsbrottslighet som
fenomen är för komplext för ett instrument med några få frågor, det kan leda praktiker att
söka ”rätt svar” i stället för att sträva efter att inta ett holistiskt perspektiv. Här uppstår ett
svårt dilemma, att fatta snabba beslut för att sätta in rätt insatser och samtidigt vara öppen för
andra förklaringsmodeller.
2.3 Evidensbaserade metoder och riskbedömningsinstrument
En annan forskare delar uppfattningen att socialt arbete måste återta sin plats i arbetet med
ungdomsbrottslingar men fokuserar mer på hur denna plats ska fyllas med effektiva
arbetsinsatser på mikro- och mesonivå (Borowski, 2003). Borowski, (2003) menar att
socialarbetare inte ska ägna sig åt grova kausala förklaringar. Vidare beskrivs att samhället
bemöter ungdomsbrottslighet med kausala uppfattningar som baseras på “svaga” teorier.
Dessa ”svaga” teorier har utvecklats av kriminologer och författaren menar att de är
otillräckliga för att förklara kausalitet mellan individ och incident. Borowski (2003) beskriver
att det finns många olika teorier kring varför ungdomar begår brott. De kan beröra
brottsligheten på både makro- och mikronivå, men det finns ingen som är tillräckligt
färdigutvecklad för att kunna dra några grova slutsatser. Författaren menar att det kanske
alltid kommer att vara så, världen kanske är för komplex för att vi fullt ska kunna förklara den
genom enkla kausala samband (Borowski, 2003). I stället för grova kausalitetsuppfattningar
menar författaren att professionella behöver inta ett induktivt förhållningssätt, där teorier för
återfallsförebyggande åtgärder behöver utformas utifrån vad som har visat sig fungera. Även
Flasch (2003) hävdar att socialt arbete behöver utvärderas kring vilka insatser som verkligen
fungerar när det gäller insatser som minskar återfallsrisken. Borowski (2013) menar att
10
orsaksteorier bör bygga på vilka insatser som har bevisad effekt. Inriktade insatser, som
kognitiv beteende terapi (KBT), kring ungdomens kriminogena behov och riskfaktorer för att
återfalla i brott, visades vara mer effektiva för att förebygga ungas återfall i brott än de enligt
författaren mer avlägsna strukturella insatserna.
Abrahams (2013) beskriver att evidensbaserad praktik med ungdomsbrottslingar handlar
om att förebygga brottslighet genom mätbara program, när dessa utförs med noggrannhet kan
de ändra tanke- och beteendemönster för klienten och i längden förebygga återfall i
brottslighet. Ett fokus på det mätbara, gör det möjligt att se vilka program som fungerar och
inte fungerar. Författaren beskriver att ett exempel på evidensbaserad praktik är individuella
riskbedömningar, där lågriskklienter ska ha lågintensiva insatser och tvärt om. Olika metoder
har utformas genom den evidensbaserade diskursen exempelvis motiverande intervju (MI),
systemterapi, manualbaserade program, etcetera. Kritik som enligt författaren har riktats mot
denna diskurs, är kring misslyckade resultat av programmen och huruvida det handlar om att
sälja märket för metoderna, snarare än att rapportera utfallen av dem.
Case (2007) är kritisk mot det som han kallar för det förebyggande paradigmet med fokus
på riskfaktorer. Han ställer sig frågande till hur säkert och passande det är att arbeta med
riskfaktorer och varnar för de stigmatiserande, marginaliserande och kriminaliserande
konsekvenser som denna riskkategorisering kan få. Gray (2005) beskriver att riskfaktorer går
att finna både individuellt som strukturellt men att det trots det tenderar arbetet som görs, att
fokusera på individers egna ansvar. Gray (2005) fann i sin egen studie att även när strukturella
faktorer som arbetslöshet och social exklusion uppmärksammats, tillskrivs ändå ansvaret för
dessa faktorer på individer och förklarades med antisociala attityder istället för att fokus lades
på strukturella barriärer i samhället.
3. PROBLEMFORMULERING
Redogörelse för den tidigare forskning som beaktar insatser för att minska
ungdomsbrottslighet, visar att det sociala arbetes roll i arbetet med unga brottslingar är
komplext och på sina håll motstridiga. Flera av författarna i genom gången, däribland Abrams
(2013); Borowski (2003); Bradt och Bie (2009) och Neves, (2013), är överens om att socialt
arbete exempelvis har förflyttats från fältet med unga brottslingar och att socialarbetare bör
återta sin plats inom detta professionsområde. Några författare fokuserar på socialarbetares
roll på makronivå och menar att det handlar om att återta sin plats i den socialpolitiska
debatten och inte bara vända kappan efter vinden och anpassa sig efter det rådande klimatet
(Abrams, 2013; Bradt & Bie, 2009; Neves, 2013). Andra forskare fokuserar mer på hur
arbetet ska effektiviseras och evidensbaseras på individnivå (Borowski, 2003). Många av de
studier som litteraturöversikten baseras på, utgår från USA och Storbritannien och de system
som råder där. Något som skulle vara av intresse att studera är därför vilken diskurs som råder
kring ungdomsbrottslighet i Sverige. Regeringssatsningen med sociala insatsgrupper, som
nämndes inledningsvis, benämns som den största satsningen mot ungdomsbrottslighet på
många år. Satsningen med sociala insatsgrupper, kan därför säga något om vilken diskurs som
råder för det sociala arbetet med ungdomsbrottslingar. Exempelvis kring hur
ungdomsbrottslighet definieras och vilka insatser som bedöms som mest lämpliga för att
bekämpa det. För att urskilja vilka diskurser som råder kring ungdomsbrottslighet och
bekämpningen av denna, är en diskursanalys av statliga dokument en användbar metod.
11
3.1 Syfte
Syftet med studien är att studera hur diskurser påverkar det förebyggande sociala arbetet mot
ungdomsbrottslighet, genom att studera underlaget till en aktuell insats (sociala
insatsgrupper).
3.1.1 Frågeställningar:
Hur konstrueras ungdomsbrottsligheten diskursivt i SOU 2010:15?
Hur konstrueras insatser för att komma tillrätta med och förebygga
ungdomsbrottslighet diskursivt i SOU 2010:15?
4. TOLKNINGSRAM
4.1 Diskurs
Begreppet diskurs kan definieras som en mängd utsagor om ett avgränsat fenomen i skrift och
tal (Foucault, 2002). Exempelvis hur regeringsdokument eller yrkesverksamma aktörer
beskriver ungdomsbrottslighet. Genom dessa utsagor skapas mening och sammanhang för hur
vi talar om fenomenet. Det sammanhang som konstrueras, bildar ett sanningsanspråk som
definierar och kategoriserar fenomenet samt inkluderar och exkluderar olika aspekter av
fenomenet. Denna mening och det sammanhang som bildats är inget givet en gång för alla,
utan beroende av tid och rum (Foucault, 2002 ). Med andra ord är det som definierar
ungdomsbrottslighet och orsakerna bakom, ingen slutgiltig sanning utan ett resultat av
kulturella och historiska faktorer som gäller för vår tid. Foucault (2002) beskriver att denna
mängd utsagor kan analyseras genom att försöka sätta in dem i sin kontext.
Det gäller att uppfånga utsagan som den tunna enskilda händelse den utgör; att avgöra villkoren för dess
existens, fastslå dess gränser så exakt som möjligt, upprätta de korrelationer den kan ha med andra
utsagor som kan knytas samman med den och visa vilka andra former av utsägelser som den utesluter
(Foucault, 2002, s. 43)
För att relatera citatet till socialt arbete, kan det exempelvis innebära att en social insats
inte kan betraktas som något givet och naturligt, för det ändamål den är utformad, utan
måste betraktas som konstruerad i en viss kontext. När socialsekreteraren remitterar en
klient till psykiatrin för att genomgå en neuropsykiatrisk undersökning förutsätter det att
socialsekreteraren har accepterar medicinska förklaringsmodeller till klientens problematik
och därför anser att det är rätt väg att gå, vilket utesluter andra möjliga förklaringar till
problematiken.
Foucault är alltså intresserad av att kartlägga vilka diskurser som påverkar vad som
accepteras som sann kunskap om något. Winter Jörgensen och Philips (2000) beskriver att
Foucaults diskursteori handlar om att utforska vilka regler som finns för vilka utsagor som
accepteras som sanna i en bestämd historisk epok. Sohlberg och Sohlberg (2009) beskriver
att diskurser enligt Foucault är en gemensam föreställning om ”den rätta” kunskapen kring
ett fenomen. Det kan exempelvis handla om hur vi förklarar uppkomsten av problem i
samhället genom olika perspektiv, sociala, biologiska, psykologiska, et cetera. Olika
förklaringsmodeller ger olika sätt att se på problemet och därigenom olika sätt att hantera
dessa problem.
Diskurser formar även subjektet enligt enligt Foucault (i Winter Jörgensen och Philips,
2000). Foucault menar att det inte finns en egen grund i subjektet, utan subjektet är
decentrerat. Med det menar Foucault att subjekt skapas i diskurser. Det är språket som
12
konstruerar subjektets sociala position. Med andra ord har ”jaget” ingen kärna som är
oberoende av dess omgivning, utan påverkas och konstrueras av de rådande diskurserna.
4.2 Diskurser formar det sociala arbetet
Socialarbetare opererar i olika miljöer och intar därmed en rad olika roller. Syftet med det
sociala arbetet som bedrivs är format av olika diskurser, som definierar den kunskapsbas som
det sociala arbetet vilar på. Socialarbetare behöver därmed inta ett reflekterande
förhållningssätt till sitt arbete, för att kunna vara med i utformandet av det. Payne (2008) och
Healy (2005) menar att det sociala arbetet är konstruerat genom de olika diskurser som råder
för arbetet. Vad socialt arbete är och bör syssla med har sett olika ut vid olika tidpunkter och
ser olika ut inom de varierande fält som socialt arbete opererar inom.
Healy (2005) beskriver att det sociala arbetes utformning är kontextbundet, genom
historiska, geografiska och institutionella kontexter. Det är denna kontext som är grunden för
arbetet och det sociala arbetes värdegrund. Det är därför viktigt för socialarbetare att förstå de
grundläggande idéerna som formar den institutionella miljö de arbetare i. Healy (2005)
beskriver att den institutionella miljön definieras genom lagar, offentliga och organisatoriska
policys och accepterade praktiker, som formar institutionerna som socialarbetare arbetar i.
Denna kontextuella miljön formar, enligt Healy (2005), socialarbetares arbetssyfte,
socialarbetare har alltså olika arbetsuppgifter och verktyg som är anpassade till olika
institutionella miljöer och det är arbetssyftet som det är viktigt att förstå den ideella grunden
till, eftersom socialarbetare är med och konstruerar och förhandlar det sociala arbetes
utformning.
Diskurser i samhället formar det sociala arbetet och dess kunskapsbas. Healy (2005)
beskriver att diskurser formar vem som är expert, vem som är klient, hur klienters behov är
konstruerade och vilka typer av insatser som är värdiga. Ett exempel som tas upp är en
biomedicinsk diskurs för sjukvård. Experten är doktorn, klienten är en sjuk person, problemet
är sjukdomen, och värdiga insatser ä biomedicinska istället för exempelvis sociala. En annan
diskurs som står i motsats till den biomedicinska, vars diskurs hävdar doktorn som expert som
ska lösa det individuella problemet, är konsumenträttighets diskursen som istället menar att
experten är individen och problemfokus för förändring är samhällets förhindrande egenskaper
(Healy, 2005). En diskurs konstitueras alltså i relation till de diskurser som den utesluter och
inte bara till de problemdefinitioner eller förklaringsmodeller som den innesluter (Winter
Jörgensen & Philips, 2010). Hälso- och välfärdskontexter är platser där olika diskurser tävlar
med varandra kring vilka behov som finns hos klienter baserat på olika förklaringsmodeller
(Healy, 2005).
Healy (2005) beskriver vidare att diskurser formar det sociala arbetet men socialarbetare
kan aktivt använda eller strida mot den rådande diskursen som påverkar arbetet. För att göra
det krävs dock att de förstår vilka de styrande diskurserna är. Genom det kan socialarbetare
arbeta med olika huvudintressenter för att utveckla mer adekvata arbetsmetoder för att möta
klienters behov, att exempelvis uppmärksamma de strukturella kontexter som klienter lever i
för att frångå att endast ”fixa” individers problematik och istället rikta arbetet mot sociala och
strukturella problem kring fenomenet.
Healy (2005) fokuserar på olika nivåer av diskurser som hon menar formar det sociala
arbetet, bland annat dominerande diskurser som formar hälso-och välfärds institutioner
generellt och service diskurser som mer direkt formar basen för det sociala arbetet. Healy
(2005) beskriver att de dominanta diskurserna är biomedicinska, ekonomiska och juridiska
diskurser (beskrivs nedan). De dominanta diskurser som beskrivs, är influerade av
upplysningsidéer, såsom objektivitet, rationalitet, individualism och linjära uppfattningar av
utveckling. Inom hälso- och välfärdssektorer formar dessa idéer vad som är sant, rätt och
rationellt tillvägagångssätt. Dessa diskurser kan leda till framgångsrika insatser men de kan
13
också hindra alternativa kunskaper och begränsa möjligheter inom socialt arbete. Service
diskurserna är bland annat ”Psy” diskursen och samhällsvetenskapliga diskurser. ”Psy”
diskursen står för de psykologiska och psykiatriska diskurser som format och formar det
sociala arbetet med fokus på förändring av individers beteenden. De samhällsvetenskapliga
diskurserna står för de mer strukturinriktade diskurserna, som den sociologiska diskursen,
som fokuserar mer på samhällsförändring än förändring av individer. Genom att förstå hur
diskurser formar de kontexter socialarbetare arbetar i, ökar möjligheten att använda dessa
diskurser målmedvetet i specifika sammanhang (Healy, 2002).
4.3 Dominanta diskurser
Healy (2005) beskriver att den biomedicinska diskursen har ett stort inflytande på flera
praktiska fält, främst inom sjukvården, men den influerar även det sociala arbetets praktik. Ett
sätt att urskilja den biomedicinska diskursen i socialt arbete är att se hur professioner inom
socialt arbete influeras av medicinska sätt att hantera sociala problem genom exempelvis
social diagnostisering. Exempel på social diagnostisering är olika riskbedömningsinstrument,
exempelvis inom kriminalvården där hög och lågriskklienter diagnostiseras för att urskilja
vilka insatser som bör sättas in. Vidare beskrivs att det positiva med denna diskurs är att
medicinvetenskapen genom ett biomedicinskt angreppssätt, lyckats diagnostisera och
förebygga en rad olika sjukdomar, som exempelvis bröstcancer genom genetiska tester.
Författaren beskriver att det har riktats kritik mot att använda medicinska diagnostiska
arbetsmodeller i socialt arbete. Kritikerna menar att genom ett diagnostiskt fokus, försvinner
fokus från de strukturella kontexter som klienter befinner sig i och de underliggande
strukturella orsaker som kan orsaka problematik för individen. Fokus för arbetet blir att
individer som anses falla utanför samhällsnormen ska anpassas, snarare än att blicken riktas
mot ojämnlika förutsättningar i miljön.
Healy (2005) beskriver att den ekonomiska diskurs som har varit den mest framträdande i
postindustriella länder sedan 1970-talet, vad gäller beslutsfattande kring samhällspolicy, är
den nyklassicistiska diskursen, även kallat bland annat nyliberal ekonomi eller rationell
ekonomi. Ett nyckelbegrepp inom den nyklassicistiska ekonomin är den fria marknaden. Den
fria marknaden lyfts fram som det optimala ekonomiska systemet för att nå de bästa
förutsättningarna för en gott välstånd. Det handlar om att privatisera välfärden och låta den
styras av tillgång och efterfrågan. Resurser ska fördelas genom att konsumenter styr vilka
insatser som behövs. Ett annat begrepp som författaren lyfter är den fria viljan.
Utgångspunkten inom den nyklassicistiska diskursen är att individer är rationella och själva
kan tillvara ta sitt eget intresse. Genom att individer själva fritt kan välja vilka insatser som
behövs och betala för dem själva, kommer insatserna att värderas högre och ge bättre effekter
än om någon annan bestämmer vilken insats som passar och betalar för det. Den
nyklassicistiska diskursen handlar om att släppa samhällets hjälpapparat till den fria
marknaden, att respektera den fria viljan och att fördela samhällets resurser mer
kostnadseffektivt. Denna diskurs ser att sociala problem som uppstår ligger hos individerna
själva och att de är deras val och ansvar att agera för förändring, denna diskurs bortser därmed
från strukturella begränsningar som kan finnas i samhället (Healy, 2005).
Den sista dominanta diskurs som författaren lyfter är den juridiska diskursen. Healy (2005)
beskriver att den juridiska diskursen ser lagen som ett objektivt, formellt och logiskt system
att reglera samhället. Det objektiva angreppssättet för juridiken kräver en statisk
kategorisering av de inblandande för att kunna definiera vilka juridiska regler som ska
tillämpas i olika fall och lämnar därmed lite utrymme för inverkan av sociala strukturer eller
kontexter, de inblandade definieras som gärningsmän eller offer, som psykiskt sjuk eller frisk,
skyldig eller inte skyldig, et cetera. Den juridiska diskursen har stor inverkan på det sociala
arbetet genom den överlägsenhet som lagen besitter. Lagen går alltid före olika värderingar
14
som kan finnas i det sociala arbetet, som exempelvis att respektera klienters rätt till
konfidentialitet. Vidare beskriver författaren att det kan vara problematiskt med det objektiva
anspråket som görs av den juridiska diskursen då även juridiken formas av normer i ett
samhälle vilket kan göra att handlingar som faller utanför dessa normer blir olagliga.
4.4 Service diskurser
”Psy” diskursen avser enligt författaren de psykologiska och psykiatriska discipliner som
influerar det sociala arbetet (Healy, 2005). beskriver Författaren att ”psy” diskursen har stor
inverkan på det sociala arbetet och att det sociala arbetet efter 60-talet har antagit ett mer
vetenskapligt angreppssätt på sociala problem för att nå en mer effektiv praktik, exempelvis
genom psykologiska redskap för att kategorisera klientgrupper, bedöma riskfaktorer eller
förändra dysfunktionella beteenden hos exempelvis brottslingar (Healy, 2005). Kognitiv
beteendeterapi är ett annat vetenskapligt angreppssätt som tar avstånd från att betona
emotionella aspekter som tidigare varit fokus i det psykologiska arbetet och istället fokuserar
på kortsiktiga insatser som avser att förändra dysfunktionella beteenden (Healy, 2005).
Författaren beskriver att förespråkare för psykologiska diskurser i det sociala arbetet lyfter
fördelarna med att använda de psykologiska språket som förser det sociala arbetet med
värdefulla strategier och värderingar i arbetet med individer. En annan fördel som lyfts är de
psykologiska riskbedömningsinstrumenten som hjälper socialarbetare att se psykologiska
riskfaktorer som kanske inte är synliga i första anblick och som även kan fungera som ett stöd
för nya socialarbetare att utöva sitt arbete (Healy, 2005). Den kritik som har riktats mot ”psy”
diskursen är enligt författaren att de negligerar strukturella och kulturella faktorer som
påverkar hur ett beteende formas och att det är problematiskt dels, då klientelet för det sociala
arbete ofta kommer ifrån socialt utsatta och marginaliserade grupper dels, då arbetet bygger
på att förstå människor utifrån en helhetssyn (Healy, 2005).
I både de dominanta diskurserna som nämnts ovan samt ”psy” - diskursen har det
kontinuerligt framgått att det finns ett individfokus på sociala problem och att det har en
betydande roll i utformandet av det sociala arbetet genom de dominerande diskurserna. Det
har även framgått att ett alltför starkt individfokus kan förhindra ett fokus på strukturella
faktorer. Slutligen framgår det att ett starkt individinriktat arbete kan bli problematiskt då det
klientel som socialt arbete ofta möter, kommer från socialt utsatta miljöer som påverkas av
hindrande stukturer. Hur ska socialt arbete då inta ett mer strukturellt fokus? Healy (2005)
beskriver hur samhällsvetenskapliga diskurser fokuserar på att hantera de sociala kontexter
som klienter befinner sig i, genom att arbeta med exempelvis samhällsutveckling. Författaren
beskriver vidare mer ingående den sociologiska diskursen som en av de
samhällsvetenskapliga diskurser, vars utgångspunkt är att människor är sociala varelser och
att sociala problem främst kan förklaras genom de sociala strukturer som de uppstår i. Vidare
beskrivs att människor besitter olika chanser i livet beroende av socioekonomisk status.
Sociala problem som exempelvis psykisk ohälsa, kronisk fysisk ohälsa och prematur
dödlighet är alla överrepresenterade hos socialt utsatta grupper. Healy (2005) beskriver att
fördelarna med ett sociologiskt angreppssätt på sociala problem, är att socialarbetare lär sig att
se hur strukturella hinder kan skapa sociala problem för klienter istället för att tillskriva
individer och familjer ansvaret. Det sociologiska perspektivet ger även socialarbetare
möjligheten att kritiskt reflektera över hur insatser, i enlighet med de professionella
värderingarna som respekt, självbestämmande och empowerment, kan utvecklas som bättre
möter de behov som klienter har. Det sociologiska perspektivet ger enligt författaren
möjlighet att stödja och hjälpa personer att se de strukturella hinder som kan ha lett till deras
problem samt att vidare, tillsammans med klienten, upptäcka de positiva resurser som finns
hos personen (Healy, 2005). Den kritik som riktas mot den sociologiska diskursen är, enligt
författaren, bristen på praktiska lösningar. Det kan vara svårt för socialarbetare i sitt dagliga
15
arbete med individer att inta det breda fokus som den sociologiska diskursen har kring sociala
strukturer (Healy, 2005).
It is one thing for a sociologist to analyze the social orgins of delinquency; it is quite another to work, as a
social worker, with a young person in trouble with the law and to face with him/her the consequences of
his/hers actions for family, peers and, in some instances, victims (Healy, 2005, s. 65).
Det som framgår av citatet är att även om sociologiska studier visar strukturella orsaker till
ungdomsbrottslighet, kan det vara svårt att applicera strukturinriktade angreppssätt i det
konkreta klientarbetet, då det finns andra faktorer som spelar in. Exempelvis juridiska
konsekvenser, som kan kräva ett individfokus på hur dessa problem ska undvikas för
personen i framtiden. Healy (2005) beskriver att den samhällsvetenskapliga diskursen som
förespråkar samhällsutveckling får konkurera med nyklassicistiska och ”psy” diskurser
som istället förespråkar individuell förändring.
5. METOD
5.1 En introduktion till det diskursanalytiska angreppssättet
Syftet med denna studie är att studera hur diskurser påverkar det förebyggande sociala arbetet
med ungdomsbrottslighet och jag har med utgångspunkt i syftet valt att använda mig av ett
diskursanalytiskt förhållningssätt. Då det diskursanalytiska angreppssättet är en komplex
metod som kräver insikt i hur teori och metod används integrerat. Följer nedan en
introduktion av vilket förhållningsätt som ligger till grund för metoden, för att slutligen
beskriva vilka val och överväganden som gjorts i denna studie.
Diskursanalys är inte en enda metod utan det finns olika angreppssätt inom metoden.
Dessa olika riktningar har dock en gemensam grund i en socialkonstruktivistisk utgångspunkt.
Winther Jörgensen och Philip (2000) beskriver att diskursanalys inrymmer en rad olika,
tvärvetenskapliga ansatser och metoder som kan användas på olika områden med olika syften.
Författarna lyfter tre olika diskursanalytiska angreppssätt, vilka beskrivs nedan. Det
gemensamma för dessa angreppssätt är att:
alla delar utgångspunkten att våra sätt att tala på inte neutralt avspeglar vår omvärld, våra identiteter och
sociala relationer spelar en aktiv roll i skapandet och förändringen av dem (Winther Jörgensen & Philip,
2000, s. 7).
Det finnas alltså inget neutralt och av naturen givet i människors sätt att handla. Utan våra
sociala relationer och vår identitet skapas hela tiden aktivt. Relaterat till studien betyder det att
hur människor i dagsläget talar om och agerar mot ungdomsbrottslighet är resultatet av en
aktiv process mellan människor och är inte någon neutral självklar avspegling av en sanning
kring ungdomsbrottslighet. Att ungdomsbrottslighet existerar som begrepp är exempelvis
resultatet av en process där utgångspunkten är att ungdomars brottslighet skiljer sig från
vuxnas och därför ska bemötas annorlunda. Författarna beskriver vidare att, även om
diskursanalysen kan användas på olika områden och med olika syften går det inte att använda
den” lösryckt” från den ontologiska och epistemologiska grund som den vilar på. Det vill säga
språkets roll i den sociala konstruktionen av världen och hur denna konstruktion
metodologiskt bör angripas (Winther Jörgensen och Philip, 2000). Därmed blir teori och
metod integrerade i en diskursanalytisk ansats och kan inte användas separerade från
varandra.
16
De tre diskursanalytiska angreppsätt som Winther Jörgensen och Philip (2000) presenterar
är; kritisk diskursanalys, diskursiv psykologi samt Ernesto Laclau och Chantal Mouffes
diskursteori. En kritisk diskursanalys grundar sig i hur språket används som maktresurs för att
konstruera diskurser som skapar sociala skillnader i samhället, exempelvis mellan kvinnor
och män eller etniska minoriteter och majoriteter (Winter Jörgensen & Philip, 2000).
Diskursiv psykologi är en reaktion mot den kognitiva psykologin och dess fokus på inre
mentala processer (Winter Jörgensen & Philip, 2000). Vidare beskrivs att det inom diskursiv
psykologi, i stället fokuseras på sociala handlingar som resultat av yttre, diskursiva och
sociala konstruktioner. Diskursiv psykologi intar därmed ett smalare fokus än de andra två
angreppsätten, syftet är inte att studera ”de stora diskurserna” utan fokuserar mer på social
interaktion (Winther Jörgensen & Philip, 2000). För det sistnämnda diskursanalytiska
angreppssättet, diskursteori, menar författarna att utgångspunkten är att:
diskursen konstruerar den sociala världen i betydelse, och att betydelsen aldrig kan låsas fast på grund av
språkets grundläggande instabilitet; diskursen omformas snarare ständigt i kontakten med andra diskurser
(Winther Jörgensen & Philip, 2000, s. 13).
Nyckelbegrepp inom denna riktning är diskursiv kamp vilket innebär att olika diskurser
ständigt konkurrerar om att förmedla en sanning via språket (Winther Jörgensen & Philip,
2000). Genom att titta på hur individinriktade och strukturinriktade diskurser konkurerar om
utrymmet i texten, används ett diskursteoretiskt förhållningsätt i denna studie, då syftet är att
studera hur diskurser påverkar det förebyggande sociala arbetet med ungdomsbrottslighet,
utan en bestämd utgångspunkt i att dessa diskurser skapar sociala skillnader i samhället. Jag
kommer även att använda textanalys, vilket beskrivs i avsnittet om databearbetning och
analysförfarande, från kritisk diskursanalys för att systematiskt kunna analysera de dokument
som ska studeras.
5.2 Litteraturanskaffning
De sökord som användes var: “Youth crime” OR “juvenile delinquency” OR “young
offenders” AND “social work” (456 träffar)
Litteraturundersökningen gjordes i databasen Social services abstracts den 6 mars 2014.
Litteraturundersökningen genomfördes utifrån på förhand bestämda avgränsningar kring hur
socialt arbete möter ungdomsbrottslighet med inklusionskriterierna; Artiklar från
vetenskapligt granskade publikationer, som berör hur socialt arbete möter
ungdomsbrottslighets, från vetenskapliga publikationer som direkt berör socialt arbete, som
publicerats de senaste tio åren (2003-2014), som berör socialt arbete med ungdomsbrottslighet
på ett generellt plan. Artiklar som exkluderades var; Artiklar som berör arbete med
ungdomsbrottslighet i andra sektorer än socialt arbete, från vetenskapliga publikationer som
inte är direkt riktade till socialt arbete, som publicerats tidigare än 2004, som berör socialt
arbete med ungdomar i en speciell kontext. Endast artiklar skrivna på engelska togs med i
sökningen och det totala resultatet för sökningen mynnade ut i 43 artiklar.
Artiklar som bedömdes stämma bäst överens med studiens syfte och frågeställningar
valdes ut. Forsberg och Wengström (2013) beskriver att de artiklar som väljs ut ska vara de
som stämmer bäst överens med de frågeställningar som formulerats i studien.
5.3 Empiri
Genom datainsamling från Google går det att få tillgång till ett flertal dokument som berör
Sociala insatsgrupper. Som undersökningsmaterial till studien valdes en utredning från
17
Statens offentliga utredningar (SOU, 2010:15) Motverka rekrytering till kriminella gäng och
underlätta avhopp, med motivet att den ligger till grund för regeringsuppdraget med sociala
insatsgrupper. Därefter gjordes en avgränsning till det som i utredningen kallas för
”Nyrekryteringsdelen” eftersom denna del var mer angelägen för syftet, då den direkt berör
förslag till insatser för att förebygga att unga rekryteras till kriminella grupperingar. I den
delen gjordes ytterligare en avgränsning till att det största fokuset för analysen skulle vara den
del som beskriver den teoretiska utgångspunkten till förslagen samt de förslag på insatser som
involverar socialt arbete. Övriga delar berörde förslag till lagändringar och insatser riktade till
människor som vill hoppa av kriminella grupperingar vilket inte var syftet att studera. Ett
annat motiv att välja dokumentet, var att med den status som en statlig utredning har, kan den
säga något om samhällets syn på ungdomsbrottslighet som fenomen och därmed diskursen
kring ungdomsbrottslighet. Börjesson (2003) nämner det postfoucaultianska begreppet
”Privileged speakers” som betyder att vem det är som talar har en betydande roll för hur det
som uttrycks uppfattas, forskare, läkare, ministrar, et cetera har en starkare position i vissa
frågor än andra. Börjesson (2003) beskriver även att diskurs handlar om kulturella och
historiska regler som formar den aktuella samtalsordningen och diskursanalys handlar därför
om att problematisera själva essensen i en företeelse. Med andra ord, kan inget talat eller
skriver betraktas som sanning, utan som konstruerade kulturella och historiska regler. Det
betyder att även den statliga utredning som ligger till grund för sociala insatsgrupper inte
heller kan tas förgivet som en sanning utan som ett dokument skapad av sin tid och sin kultur.
Valet av vilket dokument som skulle studeras gjordes genom en kronologisk översikt över de
dokument som publicerats kring Sociala insatsgrupper, se nedan.
Dokument
Nationell mobilisering mot den grova
organiserade brottsligheten – överväganden och
förslag, Ds 2008:38
Kriminella grupperingar – motverka rekrytering
och underlätta avhopp, SOU 2010:15
Uppdrag att inrätta sociala insatsgrupper m.m
Sociala insatsgrupper m.m. Projektplan
Slutredovisning av pilotprojektet med sociala
insatsgrupper
Utvärdering av sociala insatsgrupper
Individinriktad samverkan kring unga i riskzonen
rapport 2013:1 Phili Wolter, Anders Krassman &
Lars Oscarsson. Ersta skölndals högskola
Uppdrag till Rikspolisstyrelsen att aktivt stödja
arbetet med sociala insatsgrupper
Delredovisning av regeringsuppdrag
När
2008
14 maj
Typ
Departementsserien
(DS)
Avsändare
Justitiedepartementet
2010
10 mars
2011
31 maj
2011
31 maj
2012
1 november
2013
Mars
Statens offentliga
utredningar (SOU)
Regeringsuppdrag
Justitiedepartementet
Projektplan
Rikspolisstyrelsen
Slutredovisning av
pilotprojekt
Utvärdering av
pilotprojektet
Rikspolisstyrelsen
2013
4 mars
2013
25 oktober
Regeringsuppdrag
Justitiedepartementet
Delredovisning av
regeringsuppdrag
Rikspolisstyrelsen
Justitiedepartementet
Rikspolisstyrelsen
5.4 Databearbetning och analysförfarande
Inledningsvis har den data som insamlats lästs igenom och detaljerat analyserats utifrån hur
ungdomsbrottslighet och bekämpningen av den beskrivs. Fokus har varit att urskilja detaljer i
formuleringar. Bolander och Fejes (2009) beskriver olika steg för att genomföra en
diskursanalys. Det första steget är en genomläsning av allt material för att utläsa vad och hur
det talas om det fenomen som ska undersökas (i mitt fall ungdomsbrottslighet), under
läsningen skrivs tankar och nyckelord upp. Det andra steget i diskursanalysen är enligt
Bolander och Fejes (2009) att fördjupa analysen i vad det talas om och hur. Det kan
18
exempelvis göras genom att urskilja återkommande utsagor, vad som ges stort respektive litet
utrymme i texten. Ett sätt att göra det i denna studie är först att bryta ner begreppet diskurs till
frågeställningar som kan ställas till texterna. Ett viktigt steg i all forskning är hur syfte och
frågeställningar bryts ner och operationaliseras (Bryman, 2008). I denna studie användes
Foucaults definition av diskursbegreppet, att diskurser formas genom utsagor som skapar
mening och sammanhang kring ett avgränsat fenomen, ett sammanhang som kategoriserar
fenomenet samt inkluderar och exkluderar olika aspekter av fenomenet. För att relatera till
socialt arbete användes även Healys (2005) beskrivning av hur diskurser påverkar socialt
arbete, hur det formar vem som är expert, vem som är klient, hur klienters behov är
konstruerade och vilka typer av insatser som är värdiga. I tabellen nedan beskrivs studiens
operationalisering i ett försök att tydliggöra kopplingen mellan frågeställningar,
diskursbegreppet och de frågeteman som ställts till texterna.
Frågeställningar
Hur konstrueras
ungdomsbrottsligheten diskursivt i
SOU och i fallstudien?
Hur konstrueras insatser för att
komma tillrätta med och förebygga
ungdomsbrottslighet diskursivt?
Diskurs frågor
Vad är problemet?
Vem är expert?
Vem är klient?
Vilka typer av
insatser är värdiga?
Vad är problemet?
Vem är expert?
Vilka typer av
insatser är värdiga?
Fråge-teman
Vilket/vilka problem är det som behöver
åtgärdas?
Vilken målgrupp ska vara föremål för insatser ?
Vilka kausalitetsförklaringar finns det till
problemet?
Vilka insatser ges det som förslag, för att komma
tillrätta med problemet?
För att nå en djupare beskrivning av hur diskurser påverkar det sociala arbetet med
ungdomsbrottslingar är det även intressant att, genom ett tredje steg, analysera och teoretisera
materialet utifrån de olika dominanta och service diskurser som Healy (2005) beskriver,
genom att försöka utläsa om och på vilket sätt dessa framkommer samt hur fördelningen ser
ut. Bolander och Fejes (2009) beskriver att forskaren i ett tredje steg i analysen kan gå vidare
med att studera vilka värden och normer som presenteras i materialet. I materialet av sociala
insatsgrupper kan det exempelvis vara vilken eller vilka diskurser som får stort utrymme kring
hur ungdomsbrottslighet bör bekämpas, läggs det exempelvis mest tyngd vid individinriktade
insatser eller insatser på strukturell nivå? Winther Jörgensen och Philip (2000) beskriver att
olika diskurser i olika grad, kan konkurrera på samma sociala område, vilket författarna kallar
för diskursordning. Genom att identifiera en diskursordning kan forskaren avgränsa en ram
för sin analys, urskilja om det finns samstämmighet eller konkurens mellan diskurserna och
även urskilja vilken fördelning det finns mellan diskurserna. För att studera detta, har de olika
diskurserna som beskrivits i tolkningsramen, brutits ner till frågor som kan ställas till
materialet. Frågorna presenteras i tabellen nedan.
Frågeställningar
Hur konstrueras
ungdomsbrottsligheten diskursivt i
SOU och i fallstudien?
Hur konstrueras insatser för att
komma tillrätta med och förebygga
ungdomsbrottslighet diskursivt?
Diskursordning enligt
Healy (2005)
Biomedicinsk diskurs
Psy- diskurs
Ekonomisk diskurs
Frågeteman
Finns det diagnostiska inslag?
Finns det ett kategoriskt inslag?
Finns det ett fokus på att förändra
individers beteende?
Finns det ett ekonomiskt fokus?
Finns det ett fokus på den ”fria viljan”?
Juridisk diskurs
Finns det en juridisk överlägsenhet?
Finns det ett kategoriskt inslag?
Finns det normaliserade värderingar?
Sociologisk diskurs
Finns det ett strukturellt fokus?
19
I analysen av materialet har även vikt lags vid på vilket sätt ”saker” uttrycks, exempelvis om
det påstås att något är eller kan vara, vilket ger en indikation på författarens säkerhet eller
ståndpunkt i uttalandet. Inspiration hämtades från Fairgcloughs textanalys, genom att titta på
olika modaliteter i texten, modalitet översätts till ”sätt”. Analysen fokuserar på att försöka
urskilja på vilket sätt olika påståenden uttrycks och graden av instämmande i påståendet från
talaren. Exempelvis genom att uttrycka ”att något är”, ”kan vara” eller ”kanske är”, väljer
talaren olika modalitet och uttalandet får olika konsekvenser beroende av graden av
instämmande som den som uttrycker sig har i det som sägs (Winter Jörgensen och Philips,
2000). I analysen av texten har även fokus varit att titta på dels, vilka utsagor som eventuellt
kan påverka texten dels, på vilket sätt olika utsagor i texten påverkar varandra, exempelvis om
ett inledande påstående i texten eller ett textavsnitt har betydelse för hur resonemanget förs
vidare samt vilka slutsatser som dras. Ett begrepp som Fairclough använder är intertextualitet,
som innebär att texter bygger på tidigare händelser och börjar aldrig om från början. I
offentliga texter refereras exempelvis till tidigare dokument. Det kan även finnas
intertextuella kedjor som är en serie texttyper som binds samman genom att varje text tar med
något från andra texter (Winter Jörgensen & Philips, 2000).
5.5 Begränsningar
Avsikten i denna studie har varit att undersöka vilka diskursiva mönster som formar det
sociala arbetet med ungdomsbrottslighet, dock utan att ge anspråk på att kunna ”avslöja”
någon sanning om det. Winter Jörgensen och Philips (2000) beskriver att diskursanalytikerns
syfte inte är att visa vekligheten bakom utsagorna utan att undersöka vilka mönster som går
att utläsas från olika utsagor och vilka konsekvenser dessa får. Att försöka utläsa olika
diskursiva mönster är en svår uppgift då även jag är påverkad av de olika diskurser som finns
i samhället och dessa även har format mitt eget sätt att tänka och handla. Att jag dessutom gör
en studie kring socialt arbete ökar denna svårighet ytterligare då jag under snart tre års tid är
inskolad i de diskurser som råder för det sociala arbetet. Jag utförde även min
verksamhetsförlagda utbildning (VFU) på frivården där det råder ett individfokus och där det
finns ett explicit kognitivt beteendeterapeutiskt arbetssätt samt att riskbedömningsinstrument
är en del av de arbetsuppgifter som finns. Winter Jörgensen och Philips (2000) beskriver att
olika problem kan uppstå för forskaren i en diskursiv studie. Exempelvis att det kan vara svårt
att studera diskurser som ligger nära ens egna åsikter då det handlar om att studera för-givettagna sanningar och självklarheter i en text. Vilket blir en svår uppgift om författaren delar
dessa åsikter eftersom de kan bli osynliga för hen. Ett annat exempel som tas upp som
problematiskt är att forskaren blir blind för olika självklarheter i en text. Då forskaren ofta
själv är en del av den kultur som det som studeras, uppstår det ytterligare en svårighet i att
blottlägga dessa självklarheter. Det som studeras i denna studie ligger alltså nära det jag
skolats i och de erfarenheter jag fått och jag måste ha det i åtanke för att så långt det går
kunna studera materialet utan att bli för påverkad av mina egna åsikter och erfarenheter.
5.6 Transparens och reflexivitet
Som nämnts tidigare har diskursanalytiska metoder alla sin grund i en socialkonstruktivistisk
utgångspunkt, där huvudfokus inte är att objektivt kunna förklara sanningen om något, utan
att försöka förstå hur olika fenomen konstrueras genom språket. Validitet och reliabilitet är
begrepp tagna från positivismen, där dessa begrepp i grunden handlar om att studera
tillförlitlighet och objektivitet, där forskningsprocessen ska ha utförts på ett korrekt sätt
utifrån uppsatta regler samt huruvida forskaren varit objektiv och inte påverkad av egna
fördomar (Kvale, 2009). Huruvida det är relevant att tala om reliabilitet och validitet i
kvalitativ forskning är omstritt och vissa forskare har översatt dessa begrepp till andra
20
begrepp som, tillförlitlighet, trovärdighet, pålitlighet och konfirmerbarhet för att kunna
diskutera sanningsvärdet i sina resultat (Kvale, 2009).
För att trovärdigheten i den här studien ska kunna bedömas har jag eftersträvat en
transparens i hur syfte och frågeställningar operationaliserats från teori till de frågeteman som
ställts till texten genom att tydligt redogöra för det i tabeller och jag har även valt att redovisa
resultat- och analysdelen i huvudsak enligt dessa frågeteman. För att kunna fördjupa min
analys kring de mönster som kunnat utläsas i texten har jag använt mig av Foucaults (1972)
definition av diskursbegreppet samt Healys (2005) teori kring hur diskurser påverkar det
sociala arbetet. På det sättet har mina iakttagelser och de mönster jag kunnat urskilja i
materialet kunna sättas in i ett sammanhang. Tidigare har konstaterats att en forskare inte kan
inta en objektiv position i diskursanalysen, med det sagt har jag ändå försökt att kritiskt
reflektera över min egen position och hur mina erfarenheter och förutfattade meningar kan
påverka mina tolkningar (se avsnittet ovan). Inom diskursanalys är objektiv sanning/kunskap
inget som eftersträvas då den epistemologiska utgångspunkten är att det inte är möjligt att nå
någon objektiv sanning (Winter Jörgensen & Philips, 2000). Validiteten kan dock bedömas
med andra kriterier än objektivitet i diskursanalyser. Ett exempel på ett sådant kriterium är
reflexivitet som, dels innebär en förmåga att skapa sammanhang genom hur diskurser
presenteras och hur teorier används, dels att forskaren kritiskt ser på sin egen roll och
motiverar de val som görs (Winter Jörgensen & Philips, 2000).
5.7 Etik
I Vetenskapsrådets etiska riktlinjer framgår att det är viktigt att ta hänsyn till
individskyddskravet när forskning bedrivs i interaktion med människor. Individskyddskravet
består av fyra punkter, informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och
nyttjandekravet. Kraven handlar bland annat om att respektera människors integritet och fria
vilja att delta i forskning (Vetenskapsrådet, 2002). Eftersom materialet för studien inte
hämtats via observationer eller intervjuer med människor, utan från en SOU rapport, blir inte
individskyddskravet relevant. Detta innebär inte att den etiska reflektionen slutar där utan en
reflektion måste fortfarande göras kring den målgrupp som denna studie handlar om, det vill
säga ungdomsbrottslingar. Forskning kan inte bedrivas fritt från ansvar i att den bidrar till hur
fenomen konstrueras. Precis som Healy (2005) beskriver att socialarbetare bidrar till hur det
sociala arbetet formas diskursivt, bidrar även forskning till ”sanningsskapande”. Studien
handlar om individer som befinner sig i en socialt utsatt position och de är även i juridisk
mening barn. En etisk aspekt som måste beaktas är att, hur denna studie beskriver
ungdomsbrottslighet/ungdomsbrottslingar, bidrar till konstruktionen av hur dessa barn
uppfattas. Det krävs därför en försiktighet i hur resonemangen i studien förs kring dem, för att
de inte ska utsättas för ytterligare stigmatisering och utanförskap. Ett sätt att förhålla sig till
detta är att dekonstruera de sanningsanspråk som görs kring dessa ungdomar i den text som
studeras, genom att exempelvis titta på vilka utsagor, begrepp och sammanhang som dessa
individer sätts i relation till.
6. RESLUTAT OCH ANALYS
Nedan presenteras resultat och analys integrerat i följande teman; Beskrivning av SOU
(2010:15), problem och åtgärder, målgruppen för insatser, kausalitetsförklaringar och insatser.
Resultatpresentationen görs inledningsvis genom att beskriva bakgrund och disposition av
SOU (2010:15). Därefter genom att citat lyfts fram från utredningen, för att analyseras och
21
kopplas samman teoretiskt med utgångspunkt i studiens tolkningsram och tidigare forskning.
Det framgår i avsnittet att fokus för insatser ska vara kriminellt belastade ungdomar då de
bedöms ha stor risk att rekryteras till kriminella nätverk. Problembilden kring ungdomars
tillhörighet till kriminella nätverk bedöms i SOU (2010:15) vara oklar på grund av bristande
forskning men utredningen väljer ändå att fokusera insatserna där. Vidare framgår att det
genomgående i utredningen, finns både ett individuellt samt strukturellt fokus men att
slutsatserna till stor del mynnar ut i att insatser behövs på individnivå. Detta tyder på att det
finns ett inflytande av både strukturinriktade och individinriktade diskurser men att det i
denna diskursiva kamp, till stor del blir de individinriktade diskurserna som får ett
övervägande fokus.
6.1 Beskrivning av SOU 2010:15
6.1.1 Bakgrund
SOU (2010:15) har sin bakgrund i regeringens satsning mot den grova organiserade
brottsligheten och promemorian Nationell mobilisering mot den grova organiserade
brottsligheten – överväganden och förslag (Ds 2008:38), som innehåller förslag till åtgärder
för en effektivare och mer uthållig bekämpning av den organiserade brottsligheten. Det
framgår att behovet av SOU (2010:15) var att stärka denna bekämpning av den grova
organiserad brottsligheten, genom att utveckla åtgärder för att förhindra nyrekrytering till
kriminella nätverk samt underlätta för de individer som vill lämna ett sådant.
Den femte februari 2009 beslutade regeringen att tillkalla länspolismästare Carin Götblad
som särskild utredare för en utredning med syfte att föreslå åtgärder för att förhindra
kriminella grupperingars etablering i samhället. Som sekreterare för denna utredning
förordnades Peter Lindstöm, docent i Kriminologi samt hovrättsassessor Daniel Thorsell.
Målet för regeringssatsningen mot den grova organiserad brottsligheten är att bekämpa
etableringen av kriminella grupperingar genom att försvåra för de individer som ägnar sig åt
denna typ av brottslighet (SOU, 2010:15).
Målet med regeringens satsning mot den grova organiserade brottsligheten är att åtgärderna ska leda till
att fler brottsaktiva lagförs och att förutsättningarna för dem som ägnar sig åt brottslighet av detta slag
försämras så att de får allt svårare att fortsätta med sin verksamhet […] Enligt direktiven ska utredningen
för det första föreslå åtgärder som underlättar för personer som vill lämna kriminella grupperingar. För
det andra ska utredningen föreslå åtgärder för att förhindra nyrekrytering till sådana grupperingar.
Utredningens förslag ska enligt direktiven syfta till att förhindra de kriminella nätverkens etablering i
samhället. Förslagen ska utformas så att de tar sin utgångspunkt i det arbete som redan bedrivs.
Utredningen ska därför i lämplig utsträckning beskriva detta arbete samt om möjligt beskriva vilka
grupper som är i riskzonen för att rekryteras till kriminella nätverk. Utifrån nyssnämnda beskrivning ska
utredningen bl.a. föreslå hur samordningen av det arbete som myndigheter, kommuner och andra aktörer
bedriver kan förbättras för bl.a. ungdomar. De åtgärder som utredningen föreslår ska enligt direktiven
kunna genomföras inom ramen för nuvarande myndighetsstruktur och de ska utgå från befintlig
ansvarsfördelning mellan myndigheter, kommuner och andra som berörs (SOU, 2010:15, s. 31-32).
Direktiven för SOU (2010:15) är utformade med sin grund i regeringens satsning mot den
grova organiserade brottsligheten och promemorian Nationell mobilisering mot den grova
organiserade brottsligheten – överväganden och förslag (Ds 2008:38), där det framgår att
målet är att fler brottsaktiva ska lagföras och att försämra förutsättningarna för dem som ägnar
sig åt den typen av brottslighet. Att målet är att ”lagföra” och försämra förutsättningarna för
”personer” som ägnar sig åt denna typ av brottslighet tyder på att det finns en syn på
brottslighet som någonting som är tillskrivet vissa individer. Vidare i citatet framgår att
direktiven för SOU (2010:15) är att underlätta för personer som vill lämna ett kriminellt
nätverk samt förhindra nyrekrytering till kriminella nätverk genom att identifiera vilka
22
personer som är i riskzonen för detta. Direktiven för SOU (2010:15) har alltså ett tydligt
individfokus genom att fokusera på de personer som begår brotten och inte på brottsligheten i
sig. En intertextuell kedja kan här urskiljas i att SOU (2010:15) har direktiv som är påverkade
av tidigare dokument och målsättningar. Ett begrepp som Fairclough använder är
intertextualitet, texter börjar aldrig om från början och det kan även finnas intertextuella
kedjor som är en serie texttyper som binds samman genom att varje text tar med något från
andra texter (Winter Jörgensen & Philips, 2000). Den intertextuella uppfattningen om grov
organiserad brottslighet, är att den bekämpas genom att identifiera, lagföra, försvåra för de
som är aktiva och underlätta för de som vill lämna.
6.1.2 Disposition i SOU 2010:15
Utredningen omfattar 215 sidor och disponeras genom rubrikerna: Sammanfattning, sida 1119, Författningsförslag, sida 19-24. Dessa två följs av huvudrubriken Inledning, sida 29-44
och denna är i sin tur disponerad genom två underrubriker: Utredningens uppdrag och arbete,
sida 29-36 och Organiserad brottslighet och kriminella grupperingar, sida 39-44. Därefter
följer Nyrekryteringsdelen, sida 49-127, som huvuddelen av materialet till denna analys är
hämtat från. Denna del disponeras genom fyra underrubriker; Nyrekrytering till kriminella
nätverk, sida 49-55, Myndigheters arbete mot nyrekrytering, sida 57-65, Insatser mot
nyrekrytering, sida 67-79 och Överväganden och förslag – nyrekrytering, sida 87-103.
Därefter följer Avhoppardelen, sida 133-168 och rubriken Övrigt, sida 171-187. Utredningen
avslutar med sju bilagor, sida 189-215.
Efter rubriken Sammanfattning, framgår huvuddragen i utredningen först i tre punkter om
vad som framgår om nyrekrytering till kriminella nätverk.
[…]Unga som går med i kriminella nätverk har ofta problem i skolan och de har många gånger äldre
syskon som också är kriminellt belastade. Ungdomar som riskerar att utveckla en kriminell livsstil
kommer i hög utsträckning från de socialt mest utsatta bostadsområdena i storstäderna. […]Utredningen
gör bedömningen att omkring 5 000 unga under 21 år riskerar att rekryteras till kriminella nätverk. […]
Rekryteringsbasen utgörs av de mest brottsbelastade ungdomarna. För att nå framgång i arbetet med att
förhindra rekrytering till kriminella nätverk måste myndigheter och andra samarbeta långsiktigt och
uthålligt på lokal nivå (SOU, 2010:15, s. 11).
Därefter presenteras även ytterligare tre punkter om vad som framkommit om avhopp från
kriminella grupperingar. Avslutningsvis radas de olika förslag på insatser som utredningen
lagt fram upp, som bland annat är, Sociala insatsgrupper, Projekt pojke, lättnad i
socialtjänstsekretessen, riskbedömning, tillfälligt omhändertagande av unga, polisen
föräldratelefon, och skolans ansvar. Under rubriken Författningsförslag, presenteras olika
förslag på lagändringar i polislagen (1984:387), skollagen (1985:1100), socialtjänstlagen
(2001:453) och offentlighet och sekretesslagen (2009:400). Efter rubriken Utredningens
uppdrag och arbete, beskrivs bakgrunden till varför SOU (2010:15) behövs samt vilka
direktiv som finns för utredningen. Under rubriken Organiserad brottslighet, görs en
beskrivning av vilken problembild som finns kring organiserad brottslighet internationellt och
i Sverige.
Den första underrubriken i Nyrekryteringsdelen (Nyrekrytering till kriminella nätverk), kan
beskrivas som utredningens teoretiska del där målgruppen för insatser är ungdomar och där
olika riskfaktorer beskrivs för unga att gå med i kriminella nätverk. Den andra underrubriken
Myndigheters arbete mot nyrekrytering, beskriver vilka myndigeter som bör arbeta mot
nyrekrytering till kriminella nätverk. Skola, socialtjänst och polis är några av de aktörer som
beskrivs som viktiga. Den tredje underrubriken, Insatser mot nyrekrytering, beskriver vilka
insatser som i dagsläget utförs för att bekämpa nyrekrytering till kriminella nätverk. Slutligen
framgår det efter rubriken Överväganden och förslag – nyrekrytering, en ingående
23
beskrivning av förslag på vilka ytterligare åtgärder som SOU (2010:15) anser vara viktiga i
arbetet mot nyrekrytering till kriminella nätverk.
6.2 Problem och åtgärder
I följande avsnitt presenteras först hur utredningen beskriver den generella problematiken med
kriminella nätverk i Sverige. För att därefter beskriva hur utredningen vidare formulerar det
som ett problem kring ungdomsbrottslingar. Där dessa ungdomar beskrivs vara i riskzonen för
att bli rekryterade till kriminella nätverk. Bekämpningen av nyrekrytering är återkommande
begrepp i utredningens inledande del där problembilden beskrivs.
6.2.1 Generell problembild av kriminella nätverk i Sverige
Inledningsvis i SOU (2010:15) framgår att bekämpningen av brottslighet som begås av
kriminella grupperingar, i dagsläget är ett högprioriterat område. Problemområdet presenteras
med en viss osäkerhet, vilket kan få konsekvensen att läsaren har svårt att urskilja på vilket
sätt och hur omfattande denna problematik är.
Kriminella grupperingar – från löst sammansatta nätverk till tydligt strukturerade organisationer – har
alltmer kommit att framstå som ett påtagligt samhällsproblem. Åtgärder för att minska förekomsten av
brottslighet som begås av kriminella grupperingar står därför högt på dagordningen (SOU, 2010:15, s.
11).
Av citatet framgår att bekämpningen av organiserad brottslighet står högt på dagordningen
till följd av att den allt mer har kommit att framstå som ett samhällsproblem. Att det ”allt
mer har kommit att framstå som” uttrycker en osäker modalitet snarare än en säkerhet
kring huruvida organiserad brottslighet är ett samhällsproblem. Detta får konsekvenser för
läsarens tolkning av problemområdet i att det är svårt att se vilket problem som ska
förmedlas (Winter Jörgensen & Philips, 2000). Det framgår inte heller hur ”det har kommit
att framstå som”, vilket förstärker denna osäkerhet för läsaren. Vidare i utredningen
beskrivs det att samhället har inlett ett omfattande arbete på senare år för att bekämpa den
organiserade brottsligheten, som kan leda till icke avsedda effekter genom motreaktioner
från de kriminella nätverken, som kan komma att intensifiera sina rekryteringsåtgärder.
Det framgår att SOU (2010:15) är ett komplement till de åtgärder som redan görs mot den
grova organiserade brottsligheten och att behovet av denna utredning föreligger i den risk
som finns att verksamheter inom den organiserade brottsligheten intensifierar sina
rekryteringsåtgärder som följd av de tryck som statens åtgärder utgör (SOU, 2010:15).
Erfarenheter från satsningar i andra länder visar att en framgångsrik bekämpning av etablerade
kriminella grupperingar kan leda till att nya grupperingar bildas eller att befintliga grupperingar
intensifierar sina rekryteringsåtgärder. Denna typ av icke avsedda effekter måste motverkas genom
kraftfulla insatser från myndigheter, kommuner och andra som direkt eller indirekt
berörs[…]Sammantaget finns det behov av en utredning med uppgift att se närmare på vad som
ytterligare kan göras för att motverka rekryteringsåtgärder från kriminella grupperingar och stödja dem
som vill lämna dessa grupperingar. Denna utredning blir alltså en fortsättning på de redan vidtagna
åtgärderna mot den grova organiserade brottsligheten (SOU, 2010:15, s. 31).
Att ordet bekämpning används när det beskrivs vilket angreppssätt som ska möta problemet
med etableringen av kriminella nätverk tyder på att det är en kamp som ska vinnas. En kamp
mot de personer som etablerar dessa kriminella nätverk, vilket tyder på en Vi-och-dommentalitet där det finns några personer som står för de onda krafterna som måste styras av de
goda krafterna. Den problembild som kan utläsas av citaten ovan är att det på grund av
regeringens satsningar mot den organiserade brottsligheten, kan komma att uppstå ett problem
24
med rekrytering till kriminella nätverk och att det därför behövs kraftfulla åtgärder från
myndigheter att motverka det. Formuleringen ”måste motverkas av kraftfulla insatser från
myndigheter” tyder på att det initialt av uppdragsgivarna för utredningen finns en bestämd
tanke om vilken typ av insatser som utredningen ska komma fram till som bäst bemöter den
problembild som målas upp, det antyder även vilka som ska arbeta med problematiken. Här
byggs en dramaturgi upp i texten med att det är en kamp som ska vinnas genom kraftfulla
insatser mot de personer som hotar samhällets ordning. Detta kan återknytas till den
Intertextualitet som nämndes tidigare där det finns en uppfattning om att den grova
organiserade brottsligheten bekämpas genom att exempelvis lagföra och identifiera de
individer som hotar samhällsordningen. Att det initialt i utredningen redan framgår att
kraftfulla insatser är svaret på problematiken och vilka aktörer som utredningen ska
presentera som resultat kommer att påverka denna utrednings utformande, teoretiserande och
analyserande samt vilka resultat som slutligen presenteras.
6.1.3 Problembilden kring ungdomar
Vidare i SOU (2010:15) görs beskrivning av några studier där det framgår att det föreligger
en ökning av medlemmar till kriminella grupperingar och att rekryteringen av medlemmar
görs bland kriminella ungdomar. Vad gäller problematiken kring förorts- och
ungdomsgäng, presenteras två studier, en från Statens institutionsstyrelse (SiS) och en från
Rikskriminalpolisen, där studien från (SiS) beskriver att tillhörigheten bland ungdomar till
kriminella nätverk har minskat de senaste åren och studien från Rikskriminalpolisen
konstaterar att det tvärtom, finns en klar ökning. Det konstateras i utredningen att
problembilden är oklar.
Hur utvecklingen av förorts- och ungdomsgängen ser ut i Sverige är inte helt klarlagt […]I anslutning till
att en ung person blir placerad på ett särskilt ungdomshem genomför Statens institutionsstyrelse (SiS) en
kartläggning av den unges levnadsförhållanden […] Jämfört med tio år tidigare är det en minskning med
sju procentenheter. Trenden de senaste fyra åren är att allt färre unga uppger att de är med i gäng. I
absoluta tal är det ett hundratal unga som årligen uppger att de tillhör ett gängav de SiS-placerade
ungdomarna. Enligt Rikskriminalpolisen finns det en klar trend sedan 2006 att allt fler yngre blir
medlemmar i kriminella grupperingar. En sådan utveckling bekräftas dock inte av SiS årliga mätningar.
Sammanfattningsvis kan det konstateras att det finns ett uppenbart behov av forskning och statistiska
uppgifter avseende omfattningen av kriminella nätverk i Sverige (SOU, 2010:15, s. 43-44).
Vad gäller problembilden kring ungdomar i relation till gängkriminalitet är det uppenbart att
det finns en del motsägelsefulla studier kring huruvida det finns en problembild kring
ungdomars deltagande i kriminella närverk och att det krävs mer forskning för att kartlägga
det. Utredningens fortsatta fokus är trots denna oklara bild, att fokusera på att motverka
nyrekryteringen till förorts- och ungdomsgäng.
I olika sammanhang har det framhållits att förorts- och ungdomsgängen många gånger utgör
rekryteringsbasen till ännu mer kvalificerade kriminella grupperingar. Det är därför särskilt angeläget att
fokus riktas mot rekryteringen till de mer löst sammansatta kriminella nätverk som förorts- och
ungdomsgängen kan utgöra (SOU, 2010:15, s. 49).
Sammanfattningsvis tycks det finnas en osäkerhet kring vilket problem som utredningen ska
ge förslag på att ”bekämpa”. Denna osäkerhet kan tydas i den inledningsvis försiktiga
formuleringen ”kommit att framstå som” när problembilden kring etableringen av kriminella
nätverk ska beskrivas samt att SOU (2010:15) har svårt att konstatera vilket problem som
ungdomar gör i relation till etableringen av kriminella nätverk. Trots denna osäkerhet tycks
det finnas en driven tes kring att det finns ett problem med etableringen av kriminella nätverk
och att problemet bekämpas genom kraftfulla insatser mot kriminella ungdomar. I
utredningens problemformulering finns det en mängd utsagor, där rekrytering till kriminella
25
gäng och fokus på kriminella ungdomar beskrivs som viktigt för att arbeta mot den
organiserade brottsligheten. Fokus på kriminella ungdomar kan ha påverkats av
konstaterandet att ”det krävs kraftfulla insatser” för att förebygga nyrekrytering till kriminella
nätverk. För att ge förslag på dessa kraftfulla insatser har utredningen definierat en målgrupp
(kriminella ungdomar) för att kunna svara på det som efterfrågas av den. Foucault (2002)
menar att diskurser formas av en mängd utsagor om ett avgränsat fenomen genom skrift och
tal, genom dessa utsagor skapas mening och sammanhang för hur vi talar om fenomenet och
det i sin tur skapar ett sanningsanspråk som sedan påverkar hur vi handlar. Utredningens
riktning formas av det som begärs av den från uppdragsgivaren, regeringen, som efterfrågar
åtgärder inom ramen för den politik som förs kring bekämpningen av den grova organiserade
brottsligheten. Ett fokus på nyrekrytering till kriminella nätverk efterfrågas och utredningen i
sin tur konstruerar en problembild kring att rekryteringsbasen finns hos kriminella ungdomar.
Sammantaget kan konstateras att diskursen för arbetet med ungdomsbrottslingar konstrueras i
SOU (2010:15) genom politiska direktiv där det finns ett tydligt kategoriskt och individuellt
fokus.
I diskursen om ungdomsbrottslighet konstrueras kriminellt belastade ungdomar som
målgrupp för insatser för att förebygga organiserad brottslighet, genom att arbetet med
ungdomsbrottslingar beskrivs som en logisk följd av att det konstaterats att nyrekrytering är
det problem som ska bekämpas och kriminella ungdomar är i riskzonen för att rekryteras till
kriminella nätverk. Kravet på kraftfulla insatser, problemdefinitionen av nyrekrytering samt
den enligt utredningen logiska följden att fokusera arbetet på kriminella ungdomar indikerar
att det finns ett rationellt och linjärt fokus som influerats av de dominanta diskurserna för
socialt arbete, där det finns ett fokus på bland annat rationalitet, individualism och linjära
uppfattningar av utveckling (Healy, 2005)
6.3 Målgruppen för insatser
I följande avsnitt presenteras att det finns ett individuellt fokus i och med att målgruppen
ungdomsbrottslingar definieras och att fokus för att lösa problematiken kring nyrekrytering
till kriminella gäng ska vara att rikta insatser mot denna målgrupp. Det framgår även att
insatser ska riktas mot nyrekrytering till kriminella förorts- och ungdomsgäng vilket tyder på
ett vidare fokus på fenomenet nyrekrytering snarare än hotfulla individer.
6.3.1 Brottsbelastade ungdomar
I avsnittet ovan framgick att problembilden enligt SOU (2010:15) kring ungdomars
tillhörighet till kriminella nätverk i Sverige är oklar och att det finns motstridiga uppgifter om
denna tillhörighet ökar eller inte. Vidare i SOU (2010:15) framgår dock att problembilden
består i att personer som tillhör ett kriminellt gäng oftast begår fler eller grövre brott än om de
inte gjort det och rekryteringsbasen för de etablerade gängen är bland brottsbelastade
ungdomar i förorts- och ungdomsgäng. I utredningens inledning illustreras även vilket subjekt
som är fokus, genom en inledande fallbeskrivning av en invandrarpojke från en förort till
Stockholm som tidigt började ägna sig åt kriminella aktiviteter och nu är dömd ett flertal
gånger för grova brott.
Amir är 20 år och uppvuxen i en förort till Stockholm. Sedan 12-årsåldern har han regelbundet begått
brott – bl.a. stölder, skadegörelse, rån och misshandel. Han har dömts flera gånger, senast till
skyddstillsyn. Amir hoppade av gymnasiet och började röka hasch och hänga med kriminella kompisar,
berättar han. För närvarande bor Amir på annan ort och har skyddade personuppgifter. Han beskriver sitt
nuvarande liv som tomt och innehållslöst och han säger att han är rädd, mycket rädd. För några år sedan
började han umgås med ett gäng killar, några av dem hade han känt sedan han var liten. Tillsammans
begick de en rad grova brott – inbrott i lagerlokaler, butiksrån, narkotikabrott och utpressning. Vi var som
26
en stor familj, som bröder, säger Amir. Som mest bestod den kriminella grupperingen av ett 20-tal
personer, de äldsta var i 30-årsåldern. […](SOU, 2010:15, s. 29)
Subjektet i SOU (2010:15) är alltså, ”icke svensk”, en han, ung, uppvuxen i förorten, har
problem med skolan. Enligt utredningen visar statistik att ungdomsbrottsligheten de senaste
tio åren har varit stabilt, dock med en negativ utveckling för de mest brottsbelastade
ungdomarna och det konstateras avslutningsvis att fokus bör riktas mot de mest
brottsbelastade ungdomarna och rekryteringen till de mer löst sammansatta förorts- och
ungdomsgäng (SOU, 2010:15).
Det är känt att många unga någon gång begår brott […]Omkring två tredjedelar av de unga misstänktes
för endast ett brott under året. Å andra sidan fanns det en mindre grupp bland de misstänkta ungdomarna,
knappt sju procent, som misstänktes för fem eller fler brott under året. Denna grupp består nästan
uteslutande av tonårspojkar och unga män. Rekryteringen till kriminella nätverk sker i huvudsak bland
personer som sedan tidigare är kriminellt belastade […] Ungdomsbrottsligheten har sammanfattningsvis
varit relativt stabil under det senaste decenniet. Statistik över återfall i brott bland kriminellt belastade
unga uppvisar samtidigt en mycket negativ utveckling. Omkring tre av fyra unga som dömts till sluten
ungdomsvård eller till en kriminalvårdspåföljd återfaller i ny brottslighet inom tre år (SOU, 2010, s. 49).
Utredningen gör bedömningen att omkring 5 000 unga under 21 år riskerar att rekryteras till kriminella
nätverk. Rekryteringsbasen utgörs av de mest brottsbelastade ungdomarna (SOU, 2010:15, s. 11).
Av citaten framgår att utredningen gör bedömningen att fokus ska riktas mot de mest
brottsbelastade ungdomarna. Huruvida ungdomars tillhörighet till kriminella nätverk är ett
stigande samhällsproblem är alltså oklart men det är ändå ett problem pågrund av de hot som
brottsbelastade ungdomar utgör om de rekryteras till kriminella gäng. Det individuella fokuset
blir tydligt i och med subjektifieringen av invandrarkillen från förorten och det går tydligt att
utläsa de dominanta diskurserna med dess individinriktade diagnostiska fokus på att
identifiera vilka individer som skadar samhällsordningen och ska botas med kraftfulla
insatser. Att insatser ska riktas mot de mest brottsbelastade ungdomarna visar exempelvis hur
det sker en kategorisering av en viss typ av individer som pekas ut som mottagare för insatser
för att förebygga etableringen av kriminella nätverk. Denna kategorisering tyder på att
utredningen influeras av den juridiska diskursen där en statisk kategorisering behövs för att
kunna definiera vilka juridiska regler som gäller (Healy, 2005). Dessa ungdomar har redan
kategoriserats juridiskt och i utredningen används denna kategorisering för att bedöma vilka
behov och risker dessa ungdomar har, det vill säga, behov av insatser för att inte rekryteras till
kriminella nätverk. Att de ungdomar som pekas ut som mottagare för insatser är
brottsbelastade, innebär att de begått handlingar som i juridisk mening bedöms som olagligt
och har därför kategoriserats som brottslingar vilket tyder på att det finns inslag av en juridisk
diskurs i utredningen. Fokus ligger på individuella handlingar som definierats som olagliga av
samhället och genom dessa handlingar placeras de under samma kategori.
6.3.2 Förorts- och ungdomsgäng
Det framgår i SOU (2010:15) att det även finns ett fokus på förorts- och ungdomsgäng vilket
visar att det utöver ett kategoriskt fokus på brottsbelastade ungdomar även finns ett mer
generellt fokus där nyrekryteringen i sig ses som ett problem.
I olika sammanhang har det framhållits att förorts- och ungdomsgängen många gånger utgör
rekryteringsbasen till ännu mer kvalificerade kriminella grupperingar. Det är därför särskilt angeläget att
fokus mot nyrekrytering till de mer löst sammansatta kriminella nätverk som förorts- och ungdomsgäng
kan utgöra (SOU 2010:15, s. 49).
27
Att fokus här riktas mot nyrekryteringen som fenomen snarare än mot den kriminellt
belastade ungdomen tyder på att blicken lyfts något, från fokus på individen till ett fokus på
gruppen. Förort är ett begrepp som har innebörden av en ort som ligger i utkanten av en större
stad. I vanligt språkbruk är begreppet förort dock tillskriven en negativ innebörd som
innefattas av en syn kring ett socialt utsatt område. Att fokus läggs på förortsgäng, kan tolkas
som att det i utredningen ses som betydelsefullt vart dessa ungdomsgäng uppstår, vilket tyder
på att hänsyn behöver tas till den sociala kontext där nyrekryteringen sker och att det därmed
finns influenser av samhällsvetenskapliga diskurser (Healy, 2005). I citatet kan problemet ses
som tillskrivet ”nyrekryteringen” vilket visar att hänsyn till den sociala kontexten tas snarare
än ett fokus på förändring av individer vilket även är det Herz, m.fl. (2010) lyfter som ett
viktigt fokus som på senare år har åsidosatts av individuella orsaksförklaringar och
arbetsmetoder.
6.4 Kausalitetsförklaringar
I följande avsnitt beskrivs hur texterna förhåller sig till förklaringsmodeller till
ungdomsbrottslighet genom att lyfta fram riskfaktorer för att utveckla en kriminell livsstil från
kriminologisk forskning. Det framgår att det tydligt redogörs för både individuella och
strukturella riskfaktorer i utredningen men att de slutsatser som görs i texten ofta övervägande
lutar åt att fokusera på de individuella riskfaktorerna.
6.4.1 Pojkar och unga män från etniska minoriteter
Som tidigare framgått, identifieras det i SOU (2010:15) att de mest brottsbelastade
ungdomarna bör vara fokus för arbetet med att motverka kriminella gäng. SOU (2010:15)
utgår i sin analys från kriminologisk forskning om risk- och skyddsfaktorer som visat att
dessa faktorer ser likadana ut för generellt brottsligt beteende som för att ingå i kriminella
grupperingar.
Utifrån forskningslitteraturen kan det inledningsvis konstateras att pojkar och unga män, många gånger
från etniska minoriteter, oftare än andra är med i något slags kriminellt nätverk. Som riskfaktorer är dessa
två egenskaper (kön respektive etnicitet) emellertid alltför generella och framförallt svårbegripliga som
egentliga orsaksförklaringar. I sak kan de inte heller påverkas (SOU, 2010:15, s. 51).
Citatet indikerar att strukturella orsaksförklaringar, som kön och etnicitet, till vilka som ingår
i kriminella grupperingar anses vara för generella för att kunna påverkas och att det inte anses
vara förnuftigt att fokusera på dessa strukturella orsaksförklaringar då de är svårbegripliga.
Detta kan få som konsekvens att individinriktade insatser med fokus på att förändra individers
beteenden prioriteras framför strukturinriktade insatser med fokus på samhällsförändring. Att
dessa faktorer anses vara för svårbegripliga och därmed oförnuftiga att använda som
orsaksförklaringar tyder på att det råder inslag av dominerande diskurser med ett rationellt
och linjärt fokus för hur samhället ska hantera problematiken med kriminella grupperingar
(Healy, 2005). Enligt Foucault (2002) är diskurser en gemensam föreställning om ”den rätta”
kunskapen kring ett fenomen. Olika förklaringsmodeller ger olika sätt att se på problemet och
därigenom olika sätt att hantera problem. Formuleringen ”att kön och etnicitet i sak inte kan
påverkas” tyder på att dessa två faktorer ses som essenser, det vill säga, de ses som något
oföränderligt och av naturen givet, vilket utesluter andra uppfattningar om dessa två som
exempelvis konstruktioner. Denna syn på kön och etnicitet får som konsekvens att fokus inte
kan läggas på de två riskfaktorer som av utredningen benämns som starkast. Det får även som
konsekvens att strukturinriktade förändringsstrategier utesluts. Denna syn lägger även en
grund för hur utredningen fortsättningsvis ska förhålla sig till dessa ”riskfaktorer”.
28
En alternativ förklaring till att det finns en överrepresentation av unga pojkar, män samt
människor från etniska minoriteter, i kriminella nätverk, är att problematiken ligger i sociala
strukturer, exempelvis patriarkalastrukturer, där det finns olika förväntningar på män och
kvinnor och strukturer där det förekommer diskriminering av etniska grupper. Att kön och
etnicitet ses som allt för generella och svårbegripliga tyder på att det som eftersträvas är ett
individfokus, influerat av dominanta diskurser som förespråkar just det. Det som utelämnas,
är ett fokus på att arbeta med samhälliga strukturer och samhällsutveckling som förespråkas
av en sociologisk diskurs, vilket får konsekvenser för vilka arbetsmetoder som kommer att ses
som de ”rätta” för att komma tillrätta med problemet, eftersom vad som ses som möjligt att
förändra är beroende av vilket förändringsanspråk som råder. Healy (2005) beskriver att den
samhällsvetenskapliga diskursen som förespråkar samhällsutveckling får konkurera med
nyklassicistiska och ”psy” diskurser som istället förespråkar individuell förändring. Att
inledningen till teoriavsnittet i SOU (2010:15) är influerat av individfokuserade diskurser kan
få konsekvenser, genom att det genererar en dramaturgi i texten som riktar fokus bort från
”svårbegripliga generella orsaksförklaringar”, vilket kan komma att påverkar övriga delar i
texten och även läsaren i den fortsatta tolkningen av texten.
Att utredningens teoretiska utgångspunkt grundar sig i kriminologisk forskning kring riskoch skyddsfaktorer kan tolkas i relation till det Case (2007) skriver om riskfaktorsparadigmet
som kommit att dominera många områden inom det sociala arbetet. Baker (2008) har studerat
hur socialarbetare upplever dessa instrument och kommit fram till att det finns en negativ
upplevelse av dess riskbedömningsinstrument, bland annat för att de upplevde att det hindrade
dem i deras redan etablerade tillvägagångssätt. Forskare diskuterar hur dessa instrument kan
leda till en avintellektualisering av socialarbetare (Neves 2013; Baker, 2008; Case 2008).
6.4.2 Kontextlösa riskfaktorer
För att illustrera vilka ungdomar som riskerar att gå med i kriminella nätverk redovisas en
tabell över vilka riskfaktorer som identifierats.
Unga har större risk att gå
med i kriminella gäng om
de:
Använder droger
Är aggressiva och
våldsamma
Anser att det är ok att
begå brott
Har svårt att säga nej till
andra som begår brott
Har inlärningssvårigheter
Riskfaktorer i den unges
vardag
Riskfaktorer i
närsamhället
Riskfaktorer på
samhällsnivå
Föräldrar med kriminella
värderingar
Konflikter i familjen
Tillgång till droger
Segregerade samhällen
Syskon som begår brott
och är med i kriminella
grupper
Svagt intresse för skolan
Resurssvaga hushåll
Många kriminellt
belastade ungdomar
Socialt utsatta
bostadsområden
Hög arbetslöshet bland
unga
Begränsad
samhällsservice, t.ex. få
poliser
Utbredd korruption och
organiserad brottslighet
Tillgång till vapen
(Tabell 3.1, SOU, 2010:15, s. 51)
Tabellen är hämtad från en sydafrikansk studie vilket varken benämns i den löpande texten,
eller görs någon reflektion kring. Detta kan vara problematiskt på många sätt då det kan antas
att den sydafrikanska kontexten ser annorlunda ut än den svenska, vad gäller exempelvis,
tillgång till vapen, droger och segregation som är några, av vad som kan tolkas som,
strukturella faktorer som anges i tabellen. Att det inte tas i beaktning vilken kontext dessa
riskfaktorer är framställda skapar en objektifiering av ungdomsbrottslingar och egenskaper
hos dessa ungdomar ses som naturliga och oberoende av kontext.
Om ett stäck skulle dras i mitten av de fyra huvudteman som står i den översta raden, visas
en tydlig illustration av den diskursiva kamp, mellan individuella och strukturella riskfaktorer,
som råder i SOU (2010:15). Denna diskursiva kamp kommer att framgå i kommande avsnitt,
29
som visar hur riskfaktorer beskrivs med strukturella förklaringar till problem med kriminalitet
i skolan och som ändå mynnar ut i slutsatser kring att insatser behöver riktas mot elever med
”dåliga” egenskaper.
6.4.3 Riskfaktorer i skolan
Vad gäller skolan, beskrivs det i SOU (2010:15) att brottsaktiviteten bland elever varierar
påtagligt mellan olika skolor och att vissa skolor är mer brottsbelastade än andra. Det
konstateras även att denna variation mellan skolor inte kans förklaras med en skillnad i
skolornas brottsförebyggande arbete.
Det område där riskfaktorerna för brottslighet och delaktighet i kriminella nätverk förefaller att synas
allra tydligast, åtminstone för en större krets, är i skolan […] Svensk forskning har visat att andelen elever
som begår brott eller som har registrerats för brott varierar påtagligt mellan olika skolor. I en omfattande
studie på ett äldre undersökningsmaterial framkom exempelvis att i de mest ”brottsbelastade” skolorna
hade en femtedel eller fler av eleverna registrerats för brott. Genomsnittet för samtliga skolor i
undersökningen var tio procent. Annan forskning har visat att det brottsförebyggande arbetet generellt sett
inte skiljer sig särskilt mycket åt mellan skolor med hög respektive låg brottslighet […]
Sammanfattningsvis kan det konstateras att unga som inte trivs i skolan, som presterar dåligt, som inte
bryr sig om skolarbetet och som har samarbetsproblem med elever och lärare oftare går med i kriminella
grupperingar (SOU, 2010:15, s. 53-54)
Först i citatet framgår det att, det är i skolan som risken är störst för ungdomar att delta i
brottslighet och kriminella nätverk. Därefter framgår det att det finns en tydlig skillnad mellan
skolor och att vissa skolor verkar vara mer brottsbelastade än andra och att detta inte har
något med det brottsförebyggande arbetet att göra. Sammantaget är dessa fakta ett tecken på
att det inte handlar om individuella riskegenskaper hos enskilda elever utan att problemet är
mer utbrett än så, då det finns ett mönster av att skillnader mellan större grupper då
problembilden är större för vissa skolor än andra. Trots detta framgår det slutligen i citatet, att
den slutsats som utredningen gör av dessa fakta, är att riskfaktorer relaterat till skolmiljön för
att gå med i kriminella nätverk, ligger i olika individuella egenskaper, som att vara
lågpresterande, inte bry sig om skolan och ha samarbetsproblem.
Förutom att det tidigare i utredningens teoriavsnitt framgår att, inlärningssvårigheter och
svagt intresse för skolan är riskfaktorer, motiveras inte denna slutsats ytterligare och ingen
slutsats eller reflektion görs av att vissa skolor tycks ha fler elever som begår brott än det
generella genomsnittet för samtliga skolor, trots att det förebyggande arbete inte verkar skilja
mellan skolorna. Att det inte görs någon vidare reflektion kring vilken betydelse det har att
vissa skolor är mer brottsbelastade än andra och att det sedan dras en slutsats kring
riskfaktorer i skolan som individuella egenskaper, kan förklaras med att det finns ett
individfokus som påverkas av dominerande diskurser där individuella egenskaper är målet för
förändring och lite fokus läggs på strukturella faktorer (Healy, 2005). Det förs ett
resonemanget i citatet, kring riskfaktorer i skolan där fakta lyfts både kring individuella och
strukturella faktorer men som ändå mynnar ut i en slutsats på individnivå kring risken för
individer att gå med i kriminella nätverk. Detta resonemang tyder på att de dominerande
diskurserna satt sin prägel på denna utredning. Att fokusera på individers problematik i skolan
för att förebygga kriminalitet är viktigt men i angivet citat, står det istället för en reflektion
kring och åtgärder mot strukturella och kontextuella faktorer.
6.4.4 Individuella lösningar på strukturella problem
Ovan i detta avsnitt om kausalitetsförklaringar har det framgått att det i SOU (2010:15) lyfts
olika strukturella faktorer som påverkar risken för ungdomar att bli rekryterade till kriminella
nätverk, exempelvis kön och etnicitet samt riskfaktorer relaterat till skolmiljön. Trots denna
30
medvetenhet tycks det ändå som att utredningen genomgående drar slutsatser, kring vilka
åtgärder som behöver vidas, på individnivå. Följande citat visar tydligt hur utredningen
belyser strukturella faktorer som viktiga.
Det finns emellertid flera riskfaktorer relaterade till närmiljön och det bostadsområde som den unge växer
upp i. Socialt instabila, etniskt och ekonomiskt segregerade bostadsområden har visat sig vara tydliga
riskfaktorer. I sådana områden är exempelvis förekomsten av narkotika, vapen och brottslighet generellt
högre. I bostadsområden som kännetecknas av hög arbetslöshet, fattigdom och utanförskap saknas många
gånger det som ibland har kallats ett gemensamt socialt kapital, dvs. relationer mellan de boende som kan
användas för att stärka den informella sociala kontrollen. Även myndigheter som skolan, socialtjänsten
och polisen är många gånger dåligt rustade för att arbeta strukturerat och långsiktigt i dessa områden
(SOU, 2010:15, s. 54)
Citatet visar att det föreligger ett fokus på strukturella riskfaktorer där sociala problem
förklaras i relation till sociala kontexter, snarare än tillskrivs individer vilket indikerar att
det finns influenser av den sociologiska diskursen som Healy (2005) beskriver. Det finns
alltså en tydlig medvetenhet kring hur strukturer påverkar människor och sociala problem
men hur denna medvetenhet sedan stannar vid just en medvetenhet och inte översätts i
förslag på faktiskt handlande kan utläsas i den avslutande sammanfattningen, i det
teoretiska avsnittet, där det beskrivs att det är relativt enkelt att urskilja vilka som kan dras
med i kriminella nätverk på gruppnivå men svårare på individnivå och att det är där fokus
bör riktas i de fortsatta förebyggande arbetet (SOU, 2010:15).
Unga som tidigt börjar begå brott och som dömts till mer ingripande påföljder har betydligt större risk att
återfinnas i en kriminell gruppering. Andra och tidigare riskfaktorer finns i den unges familjesituation,
skola och bostadsområde. Även mer personliga egenskaper som temperament, uthållighet och i vilken
utsträckning personen är spänningssökande spelar in. Ju fler riskfaktorer som finns runt den unge desto
större är sannolikheten att han eller hon kommer att gå med i ett kriminellt nätverk […] Det innebär
sammanfattningsvis att åtgärder för att förhindra nyrekrytering till kriminella grupperingar bör sättas in så
tidigt som möjligt i en ung människas liv och att insatserna bör fokuseras på unga som uppvisar flera
riskfaktorer. Skolan, socialtjänsten och polisen –tillsammans med föräldrarna – är i detta sammanhang
mycket viktiga aktörer (SOU, 2010:15, s. 55)
Formuleringen ”unga som uppvisar flera riskfaktorer” indikerar på att det är de individuella
riskfaktorerna som åsyftas och att det är dessa individuella riskfaktorer som tidigt behöver
bearbetas via insatser från de uppräknade aktörerna. De strukturella riskfaktorerna som det
redogjorts för tidigare i utredningen, är inget som den unge kan uppvisa utan något som
strukturella hinder försatt ungdomen i. I det sammanfattande avsnittet i utredningens
teoriavsnitt redovisas både individuella och strukturella riskfaktorer som avgörande för den
unges risk att rekryteras till kriminella nätverk. Det är dock slutligen de individuella
faktorerna som anses vara lösningen för viket fokus och vilken arbetsform de sociala
insatserna bör ha. Detta tyder sammantaget på att diskursen om ungdomsbrottsligheten, är
mer influerat av psykologiska riskfaktorer och att det finns en starkare ”psy” diskurs i
utredningen, som enligt Healy (2005) har som fokus att förändra individuella beteenden
snarare än strukturella förutsättningar. Det får som konsekvens att åtgärder riktade mot
strukturella faktorer utesluts i utredningens slutsats i teoriavsnittet, trots att strukturella
faktorer lyfts som centrala till varför en ungdom riskerar att rekryteras till ett kriminellt
nätverk. Att strukturella faktorer lyfts fram som centrala tyder på att det finns en sociologisk
diskurs i utredningen men denna diskurs får konkurera med ”psy” diskursen och slutligen
överlappar denna ”psy” diskurs den sociologiska diskursen vilket tyder på att den diskursiva
kampen till stor del drar mer åt de individinriktade diskurserna. Övertaget i denna diskursiva
kamp kan förklaras med det som inledningsvis konstaterats med att det finns en intertextuell
31
kedja i de den bakgrund som föreligger SOU (2010:15), med målet att bekämpa brottslighet
med kraftfulla insatser genom att bland annat identifiera riskindivider.
6.5 Insatser
I följande avsnitt beskrivs att det i SOU (2010:15) föreslås två insatser, Sociala insatsgrupper
och Projekt pojke. Den förstnämnda riktar sig till att bemöta de individuella riskfaktorerna
och ett arbete med kriminella ungdomar och den andra syftar till att bemöta de strukturella
riskfaktorerna. I dagsläget har regeringen endast gett uppdrag för att genomföra Sociala
insatsgrupper.
6.5.1 Vilken typ av insatser behövs enligt SOU 2010:15?
Inledningsvis i det sjätte kapitlet ”Överväganden och förslag-nyrekrytering”, ges en
kategorisk förklaring till målgruppen för insatserna, det vill säga, den grupp unga män som
fortsätter att begå fler än enstaka brott samt vad som karakteriserar dem (SOU, 2010:15).
Kännetecknande för dessa personer är att de som regel under lång tid har haft problematiska relationer till
sina föräldrar, att de har misslyckats i skolan och att skolan har misslyckats med att få dem intresserade
av skolarbetet. Unga med en allvarligare kriminell belastning har inte sällan kamrater med en likartad
bakgrund och en inte obetydlig andel har psykiska problem. Deras brottsdebut har många gånger skett
tidigt i livet. Unga som deltar i kriminella nätverk känner ofta varandra från skolan eller bostadsområdet,
men grupperingar kan även uppstå i samband med att den unge har varit placerad på institution eller i
familjehem (SOU, 2010:15, s. 86)
Vidare framgår att målet är att ”motverka att unga hamnar utanför i skolan och i arbetslivet”
och att tidigare individinriktade insatser från socialtjänsten, statens institutionsstyrelse och
kriminalvården inte varit framgångsrika med att minska återfall i brott. I citatet blir ett
diagnostiskt fokus tydligt genom beskrivningen av vad som kännetecknar målgruppen. Det
finns visserligen en vilja att motverka att unga hamnar utanför i skolan och i arbetslivet, vilket
tyder på att det finns ett strukturellt fokus och hänsyn till sociala omständigheter som ”skolans
misslyckande med att få elever intresserad av skolan”. Störst fokus finns dock på individuella
egenskaper som, elevers misslyckanden i skolan, problematiska relationer till sina föräldrar,
hög brottsbelastning och psykiska problem. Det saknas även en redogörelse för hur
socioekonomiska förhållanden är en riskfaktor, vilket är något som redogjorts för tidigare i
SOU (2010:15). Att störst fokus läggs på individuella faktorer får vidare konsekvenser i hur
utredningen presenteras förslag till åtgärder där det framgår det att det är viktigare att arbeta
på individnivå även om det också kan finnas ett arbete på strukturell nivå (SOU, 2010:15).
åtgärder för att förhindra nyrekrytering till kriminella nätverk framför allt måste fokuseras på unga som
uppvisar tidiga riskfaktorer och som redan är kriminellt belastade. Detta motsäger inte att åtgärder även
bör vidtas för att förbättra ungas levnadsförhållanden generellt. Samhällen med hög arbetslöshet och stora
socioekonomiska skillnader har som regel större problem med organiserad brottslighet och kriminella
grupperingar (SOU, 2010:15, s. 57).
I citatet kan utläsas två fokus, dels ett riktat mot individuella riskfaktorer, dels ett riktat
mot strukturella förhållanden. Det finns dock en skillnad i modalitet när de uttrycks
(Winter Jörgensen & Philip, 2000). Graden av instämmande från författaren uttrycks med
”framför allt” när fokus på uppvisade riskfaktorer beskrivs. När fokus på de strukturella
faktorerna ska uttryckas beskrivs dessa med ”motsäger inte att”. Här blir det tydligt vad
som anses vara viktigast, där den individinriktade diskursen tydligt har ett viktigare fokus i
SOU (2010:15), vilket tyder på att de individinriktade diskurserna har en tydligare
ståndpunkt än de strukturella. Healy (2005) beskriver att det sociala arbetet influeras av
dominanta och professions diskurser i samhället, där den biomedicinska- samt ´psy´32
diskursen bidrar med ett diagnostiskt förhållningssätt genom att identifiera klientgrupper
med hjälp av att bedöma riskfaktorer.
Fokus på riskfaktorer är framträdande i SOU (2010:15) som ett viktigt tillvägagångssätt
i arbetet med ungdomsbrottslingar. Det kan konstateras att det råder en riskfaktor diskurs
där det handlar om individuella psykologiska egenskaper som behöver synliggöras för att
kunna bearbetas och strukturella förutsättning är något som kommer i skymundan för
denna riskfaktor diskurs. Healy (2005) beskriver att en fördel med att använda
riskbedömningsinstrument är att de kan hjälpa socialarbetare att se psykologiska
riskfaktorer som kanske inte är synliga vid första anblicken. Vidare beskrivs att kritiken
mot den biomedicinska samt ´psy´ diskursen är att de negligerar strukturella och kulturella
faktorer som påverkar hur ett beteende formas. Detta är problematiskt då klientelet för det
sociala arbetet ofta kommer ifrån socialt utsatta och marginaliserade grupper samt att
arbetet bygger på att förstå människor utifrån en helhetssyn.
6.5.2 Sociala insatsgrupper och Projekt pojke
Vidare i utredningens sjätte kapitel ges förslag för att förhindra att unga ska rekryteras till
kriminella nätverk. Förslag på insatser är bland annat, Sociala insatsgrupper och Projekt
pojke. Det kan tolkas som att dessa två insatser ska svara för förebyggandet av varsin del av
de riskfaktorer som presenterats i teoriavsnittet där Sociala insatsgrupper får svara för de
individuella riskfaktorerna och Projekt pojke för de strukturella riskfaktorerna. Av SOU
(2010:15) framgår att Sociala insatsgrupper ska svara för förebyggandet av de individuella
riskfaktorerna genom samordnade insatser mellan myndigheter.
Unga som har äldre syskon som är kriminellt belastade bör särskilt uppmärksammas av de sociala
insatsgrupperna. Många ungdomar som riskerar att dras in i allvarligare kriminalitet har problem med
missbruk av beroendeframkallande medel. Ofta finns även en bakomliggande psykisk problematik som
bidragit till att man befinner sig i en risksituation […] Det är utredningens uppfattning att det behövs en
lokal samarbetsform där insatser för unga i risksituationer kan koordineras på individnivå. Därför föreslås
att det bildas sociala insatsgrupper där hjälp och stöd från ovannämnda myndigheter m.fl. kan samordnas
under ledning av socialtjänsten. Det är även av största vikt att den unge, dennes föräldrar och eventuellt
andra anhöriga görs delaktiga i detta arbete. Syftet med insatsgrupperna ska vara att motverka
nyrekrytering till kriminella nätverk. Framförallt ska detta ske genom att underlätta för den unge och hans
föräldrar under den ofta turbulenta tonårsperioden (SOU, 2010:15, s. 90)
Projekt pojke är en insats som, enligt SOU (2010:15), svarar för att förebygga
nyrekrytering till kriminella nätverk genom ett arbete med de strukturella riskfaktorerna.
Olika underrättelserapporter från polisen har visat att unga som går med i kriminella nätverk i mycket
stor utsträckning kommer från de socialt mest utsatta bostadsområdena. Forskning har också visat att det
dels finns en tydlig koppling mellan psykisk ohälsa och allvarligare brottslighet, dels att
unga i socialt utsatta områden generellt sett har en sämre psykisk hälsa. Unga män med utländsk
bakgrund blir inte heller sällan fördomsfullt bemötta och utsatta för diskriminering […] För att ytterligare
förstärka det brottsförebyggande arbetet avseende rekrytering till kriminella grupperingar bör insatser
som tar sikte på tonårspojkar och unga män i de mest utsatta bostadsområdena genomföras […] En
satsning på tonårspojkar och unga män ska framför allt avse yrkesträning, arbete och fritidssysselsättning
och syfta till att motverka sociala problem, psykisk ohälsa och stereotypa könsroller. Satsningen bör ha
som målsättning att motverka attityder och värderingar som främjar en kriminell identitet (SOU, 2010:15,
s. 103-105)
Namnet Projekt pojke samt att det i beskrivningen står att projektet ska rikta sig till
tonårspojkar i brottsbelastade områden, visar tydligt att denna insats fortfarande riktar sig till
subjektet för SOU (2010:15). Att arbeta med yrkesträning för tonårspojkar i förorterna visar
ytterligare på hur strukturella faktorer ska bemötas med individuella insatser. Subjektet,
invandrarungdomen i förorten, ska tränas för att kunna få ett arbete. Arbetslöshet ses här som
33
något individuellt som kan tränas bort och inte som något som är ett utbrett samhällsproblem,
även bland ”ickekriminella” ungdomar och som bör förebyggas genom exempelvis politiska
reformer. Att målsättningen för insatsen även är att motverka attityder och värderingar som
främjar en kriminell identitet, är även ett tydligt exempel på hur fokus på individuella
egenskaper fortfarande är central även om insatsen presenteras som att den ska möta de
strukturella riskfaktorerna som lyfts fram.
De två förslagen, Sociala insatsgrupper och Projekt pojke visar dock att utredningen
ämnar att ha både ett individuellt och ett strukturellt fokus, när det gäller åtgärder för att
motverka nyrekrytering av ungdomar till kriminella nätverk. I dagsläget är det dock endast
Sociala insatsgrupper som existerar som befintlig verksamhet och som det av regeringen
lämnats uppdrag för.
Regeringen gav Rikspolisstyrelsen i uppdrag att under 2011-2012 driva en pilotverksamhet med sociala
insatsgrupper riktad mot unga som riskerar att bli kriminella. Det är den största riktade satsningen mot
ungdomsbrottslighet som regeringen har gjort på många år. I utvärderingen av pilotverksamheten framgår
bland annat att flera individer minskat eller totalt upphört med sina kriminella aktiviteter under den tid de
haft stöd från en social insatsgrupp. Regeringen beslutade därför i februari 2013 att ge Rikspolisstyrelsen
i uppdrag att aktivt stödja arbetet med sociala insatsgrupper. Med uppdraget tar regeringen ytterligare ett
steg för att bekämpa ungdomsbrottslighet genom tidiga och tydliga insatser mot unga som begår brott
(Regeringen.se 5 februari 2014)
I mars 2013 publicerades den utvärdering, som åsyftas i citatet ovan, av Wolter, Karlsson och
Oscarsson (2013). Av utredningen framgår att det är för tidigt att uttala sig om den långsiktiga
målsättningen, det vill säga huruvida Sociala insatsgrupper medfört några effekter för
målgruppen. Att motiveringen till att fortsätta med Sociala insatsgrupper beskrivs grunda sig
i insatsens effekter, vilket enligt utvärderingen inte är möjligt att uttala sig om, visar att det
återigen finns en osäkerhet när det gäller den fakta som lyfts fram för att motivera de
individuella insatser som ska svara för bekämpningen av den organiserade brottsligheten. Att
denna osäkerhet är återkommande tyder på att det finns andra orsaker till att regeringen ändå
väljer att fortsätta med projektet. Exempelvis en för-givet-tagen sanning om det som
konstaterats tidigare, att det finns en kamp mot den grova organiserade brottsligheten och att
denna kamp endast kan vinnas genom kraftfulla insatser riktade mot hotfulla individer.
Att det inte föreligger något uppdrag från regeringen för Projekt pojke kan ha många
förklaringar. En tolkning är att det genomgående i utredningen, visserligen redogörs för både
individuella och strukturella faktorer men att de slutsatser som dras ofta har ett individfokus.
Detta kan ses i relation till det som konstaterades, under rubriken Problem och åtgärder, om
att det tycks finnas en driven tes kring att det finns ett problem och att problemet bekämpas
genom kraftfulla insatser mot kriminella ungdomar. Projekt pojke är alltså en insats som
uppges kan svara för de strukturella riskfaktorerna, som genomgående i utredningen
konstaterats vara viktiga att arbeta med men som inte besvarar det efterfrågade, det vill säga
kraftfulla insatser riktade mot kriminella ungdomar. Det visar att det visserligen finns inslag
av individinriktade och strukturinriktade diskurser men att de samhällsvetenskapliga
diskurserna med ett strukturellt fokus ofta får konkurrera med dominanta diskurser (Healy,
2005). Dessa dominanta diskurser tycks även dominera diskursen för ungdomsbrottsligheten
då denna utredning, redan inledningsvis, har ett förutbestämt uppdrag att generera förslag på
kraftfulla individinriktade insatser, vilket kan ha påverkat att det genomgående i utredningen
funnits ett individfokus, även när strukturella problem redovisats.
34
7. SLUTDISKUSSION
7.1 Slutsatser
Syftet med studien är att studera hur diskurser konstruerar det förebyggande sociala arbetet
med ungdomsbrottslighet, genom att studera underlaget till en aktuell insats (Sociala
insatsgrupper). En slutsats i denna studie är att det i SOU (2010:15) föreligger en intertextuell
kedja genom att direktiven för denna utredningen har ett tydligt individfokus på de personer
som ägnar sig åt brottslighet snarare än brottsligheten i sig. Detta individfokus har sin
bakgrund i regeringssatsningen mot den grova organiserad brottsligheten och promemorian
Nationell mobilisering mot den grova organiserade brottsligheten – överväganden och
förslag (Ds 2008:38) där utgångspunkten är att grov organiserad brottslighet bekämpas genom
att identifiera, lagföra, försvåra för de som är aktiva och underlätta för de som vill lämna.
En annan slutsats är att det genomgående i SOU (2010:15) råder en osäkerhet när fakta ska
presenteras för att beskriva problembilden för den organiserade brottsligheten som denna
utredningen ska ge förslag på att åtgärda. Denna osäkerhet kan tydas, när problembilden för
organiserad brottslighet i Sverige ska beskrivas, i hur problembilden för ungdomar ser ut och
även när regeringen motiverar varför Sociala insatsgrupper ska fortsätta efter pilotprojektet
med felaktiga fakta. Trots denna osäkerhet byggs en dramaturgi upp i texten genom en
subjektifiering av den kriminellt belastade pojken från förorten. Det tycks finnas en driven tes
i SOU (2010:15) om att problemet med den organiserade brottsligheten är en kamp som ska
vinnas genom kraftfulla insatser mot kriminella ungdomar som hotar samhällets ordnin, vilket
kan återknytas till den Intertextualitet som föreligger. Sammantaget kan konstateras att
diskursen för arbetet med ungdomsbrottslingar konstrueras i SOU (2010:15), genom politiska
direktiv där det finns ett tydligt kategoriskt och individuellt fokus, där den logiska följden
enligt utredningen är att fokusera arbetet på kriminella ungdomar. Detta indikerar att det finns
ett individualistiskt, rationellt och linjärt fokus som influerats av de dominanta diskurserna för
socialt arbete.
Ytterligare en slutsats är att det i SOU (2010:15) tycks finnas en riskfaktor diskurs, med ett
fokus på individuella riskfaktorer som anses vara kontextlösa individuella egenskaper.
Strukturella riskfaktorer som kön och etnicitet ses som essenser som inte går att påverka. Det
kan konstateras att det finns en medvetenhet om strukturella riskfaktorer som exempelvis
socioekonomiskstatus och segregation. vilket tyder på att utredningen influeras av
sociologiska diskurser. Dessa får dock lite utrymme i relation till de individuella
riskfaktorerna och förslag på åtgärder riktar sig främst mot subjektet i studien, vilket tyder på
att det finns en diskursiv kamp i SOU (2010:15), mellan individinriktade, dominerande samt
”psy” diskurser och sociologiska diskurser. Övertaget i denna diskursiva kamp kan förklaras
med det som inledningsvis konstaterats, att det finns en intertextuell kedja i de den bakgrund
som föreligger SOU (2010:15) med målet att bekämpa brottslighet med kraftfulla insatser
genom att bland annat identifiera riskindivider. Ungdomsbrottsligheten konstrueras diskursivt
i SOU (2010:15) genom individinriktade diskurser vilket får konsekvenser när förslag på
åtgärder ska ges. Två av förslagen, Sociala insatsgrupper och Projekt pojke har båda att fokus
på att arbeta med och förändra subjektet för studien (Invandrar pojken från förorten). Detta
trots att Projekt pojke benämns som lösningen för de strukturella riskfaktorer som
genomgående lyfts fram i utredningen.
7.2 Slutsatser och tidigare forskning
Att det finns ett mönster av att de individinriktade diskurserna har en starkare position blir
även tydlig då endast den individinriktade satsningen med Sociala insatsgrupper, i nuläget
existerar som verksamhet och som givits uppdrag för från regeringen. Trots att utredningen
35
lyfter strukturella faktorer som betydelsefulla samt ger förslag på en insats som anses kunna
svara på dessa faktorer (Projekt pojke). Det blir problematiskt när det finns en medvetenhet
om strukturella förutsättningars samband med sociala problem och de insatser som
presenteras endast riktar sig till att förändra individers beteenden. Herz m.fl. (2013) hävdar att
det är just i denna riktning som socialt arbete är på väg och att det sociala arbetet idag ”fått en
kontraproduktiv förskjutning av fokus från samhälle och dess strukturella sammanhang till
individer som isolerade objekt”. Individinriktade angreppssätt kan möjligen lindra symptomen
för några individer men den grundläggande problematiken riskerar att kvarstå om inte
strukturella förutsättningar, som påverkar individer, förändras.
Att ungdomsbrottsligheten konstrueras i SOU (2010:15), genom individinriktade diskurser
och genom att konstruera ett subjekt som ska vara föremål för insatser, kan få stigmatiserande
konsekvenser för de ungdomar som pekas ut, vilket kan leda till att problemet förstärks eller
skapas hos dessa individer. Konstruktionen av ungdomsbrottsligheten i SOU (2010:15) kan
förklaras med Estradas (1999) resonemang kring att stämplingsperspektivet ersatts av ett
kontrollteoretiskt perspektiv till följd av en ideologisk förskjutning i samhället.
Ungdomsbrottslighet målas upp som ständigt ökande och ses som reslutat av problematiska
individuella egenskaper som ska bemötas med tidiga, tydliga och konsekventa åtgärder
(Estrada, 1999).
De insatser som konstrueras för att förebygga ungdomsbrottslighet tar avstamp i
individinriktade diskurser, där kausalitetsförklaringar på individnivå får ett större utrymme än
strukturella förklaringar med anledning av att det redan initialt är det som efterfrågas av
uppdragsgivare när ”experter” ska komma med förslag till verksamma lösningar. Gällande
ungdomsbrottslighet får kriminologiska risk- och skyddsfaktorer stort utrymme i SOU
(2010:15) när problematiken ska besvaras och många forskare ställer sig kritiska till om dessa
instrument är applicerbara på socialt arbete eller om de snarare innebär att den sociala
dimensionen av socialt arbete förpassas till att bli psykologiskt och byråkratiskt (Abrams,
2013; Bradt & Bie; Herz, m.fl., 2013; 2009; Neves, 2013). Baker (2008) beskriver att det
uppstår ett dilemma för socialarbetare att hantera snabba beslut genom
riskbedömningsinstrument och samtidigt vara öppen för andra förklaringsmodeller. Detta kan
kopplas till det Neves, (2013) beskriver om en förskjutning i socialtarbete med
ungdomsbrottslingar, från det humanistiska rättsystemet med fokus på social återanpassning,
till ett manegerlalistiskt, neo-liberalistiskt fokus på social kontroll, riskhantering och
samhällsskyd. Med andra ord, att hitta nya förklaringsmodeller för att göra en holistisk
bedömning av en persons problemsituation, tar kanske något längre tid än en riskbedömning
genom ett instrument, men det har sin grund i att finna välgrundade bedömningar för att
hjälpa personer att återanpassas i samhället.
Även om bedömningsinstrument som är förankrade i forskning kan vara till nytta för
socialarbetare, blir dessa ett ogynnsamt instrument om de ger en skenbar upplevelse av att
dessa instrument ska följas ordagrant. Dessa instrument bör endast fungera som ett stöd i
arbetet, och får inte riskera att hämma socialarbetares förmåga att känna av och se människor
i sin sociala kontext. Riskbedömningsinstrument gör kanske denna bedömningsprocess mer
kostnadseffektiv och riskfokuserad, värden som grundar sig i neo-liberalistiska diskurser, och
för socialarbetare uppstår det ett dilemma då denna diskurs inte överensstämmer med arbetets
grundläggande värderingar. Det finns även många forskare som argumenterar för fördelarna
med evidensbaserade metoder och riskbedömningsinstrument (Borowski 2013; Flasch, 2003)
vilket visar att det finns motstridiga uppfattningar kring att arbeta med riskfaktorer och
riskbedömningsinstrument.
Problemet kanske inte ligger i metoderna i sig, utan i att de diskurser som råder i samhället
påverkar på vilket sätt dessa bedömningsinstrument används. Jag har argumenterat för att det
trots en medvetenhet om strukturella och individuella faktorer, ändå tycks finnas ett mönster
36
kring ett starkare individfokus när det gäller att finna åtgärder för att förebygga
ungdomsbrottslighet. Gray (2005) beskriver att riskfaktorer går att finna både individuellt som
strukturellt, trots det tenderar arbetet som görs, att fokusera på individers egna ansvar. Gray
(2005) fann i sin egen studie, att även när strukturella faktorer som arbetslöshet och social
exklusion uppmärksammats, lades ändå ansvaret för dessa faktorer över på individer och
förklarades med antisociala attityder istället för strukturella barriärer i samhället. Några
forskare hävdar att socialarbetare har varit centrerade till arbete med unga brottslingar på
mikronivå (Bradt och Bie, 2009; Neves, 2013). Vilket är ett viktigt arbete, men socialt arbete
måste också finnas med i debatten på för att kunna påverka de olika situationer ungdomarna
och dess familjer befinner sig i (Bradt och Bie, 2009; Neves, 2013).
7.3 Begränsningar/styrkor och förslag till vidare forskning
En begränsning i denna studie är att tolkningen huvudsakligen utgår från ett dokument, SOU
(2010:15). I metodavsnittet framgår det i en tabell att det finns fler dokument som skulle
kunna analyseras för att kunna få en bredare översikt och ett ytterligare djup i beskrivningen
av den intertextuella kedja som kunnat tydas i denna studie. En styrka som denna studie har är
att det belyser hur ungdomsbrottslighet konstrueras diskursivt genom individinriktade
diskurser i SOU (2010:15). Studiens slutsatser säger något om hur ungdomsbrottsligheten och
de sociala insatser som ska möta denna, konstrueras i svensk kontext. Denna slutsats kan även
urskiljas i tidigare forskning på området om hur det sociala arbetet, arbetar med
ungdomsbrottslighet, vilket kan ses som en ytterligare styrka för trovärdigheten i denna
studie.
Det individinriktade arbetet är alltså ett viktigt fokus för socialt arbete men för att även få
möjlighet att arbeta för social jämlikhet för de klientgrupper som socialarbetare möter, blir
samhällsarbete en viktig åtgärd. För att det sociala arbetet inte endast ska fokuseras till att
lindra symptomen av de strukturella barriärer som föder sociala problem. I den tidigare
forsknings som lyfts fram i denna uppsats har det framhållits att det skett en förändring på
senare år som bidragit med ett mer individinriktat fokus för socialt arbete generellt samt i
synnerhet avseende arbetet med att förebygga ungdomsbrottslighet. Det är intressant hur det
tycks finnas ett individinriktat fokus i samhället trots en medvetenhet kring vad som krävs för
att sociala problem långsiktigt ska kunna förebyggas. Vidare forskning på området kan vara
att göra en historisk överblick och jämföra hur diskursen sett ut över tid för det sociala arbetet
med ungdomsbrottslighet i Sverige, för att få en djupare förståelse för hur det ser ut idag.
Diskursen för det sociala arbetet skapas även av de professionella, hur de definierar sociala
problem och vilka tillvägagångssätt som väljs för att arbeta med dessa problem (Payne, 2008;
Healy, 2005). Diskursen för ungdomsbrottslighet skulle även kunna studeras genom intervjuer
med socialarbetare som arbetar med dessa ungdomar för att undersöka hur diskursen för
ungdomsbrottsligheten konstrueras hos professionella på fältet.
37
8. REFERENSER
Andershed, Henrik & Andershed, Anna-Karin (2010) Ungdomsbrottslighet: Hur vanligt är
det och vad beror det på? I Henrik, Andershed, Anna-Karin, Andershed & Kerstin, Söderholm
Carplean, (red.), Ungdomar som begår brott: vilka insatser fungerar?. (1. uppl.)
Stockholm: Gothia.
Abrams, Laura S (2013). Juvenile justice at a crossroads: Science, evidence, and twenty-first century
reform. Social Service Review, 87(4), 725-752.
Baker, Kerry (2008). Risk, uncertainty and public protection: Assessment of young people who
offend. The British Journal of Social Work, 38(8), 1463-1480.
Bolander, Eva & Fejes, Andreas (2009). Diskursanalys. I Anderas, Fejes, & Robert, Thornberg,
(red.). Handbok i kvalitativ analys. (1. uppl.) Stockholm:
Liber.
Borowski, Allan (2003). Danger of strong causal reasoning in juvenile justice policy and
practice. Australian Social Work,56(4), 340-351.
Booth, A., Papaioannou, D. & Sutton, A. (2013). Systematic approaches to a successful
literature review. London: Sage
Bradt, Lieve, & Bie, Maria Bouverne-De (2009). Social work and the shift from 'welfare' to
'justice'. The British Journal of Social Work,39(1), 113-127.
Brottsförebygganderådet (2001) BRÅ-rapport 2001:15. Kriminell utveckling – tidiga
riskfaktorer och förebyggande insatser.[Elektroniskresurs]. Hämtat den 30 april 2014 från
http://www.bra.se/download/18.cba82f7130f475a2f1800018789/1312201211703/200115_
kriminell_utveckling.pdf
Bryman, Alan (2008). Samhällsvetenskapliga metoder. Malmö: Liber
Börjesson, Mats & Palmblad, Eva (red.) (2007), Diskursanalys i praktiken. Texter,
bilder, samtal. Stockholm: Liber
Case, Stephen (2006) „Young People „At Risk‟ of What? Challenging Risk-focused Early
Intervention as Crime Prevention‟, Youth Justice 6(3): 171–9.
Case, Stephen (2007). Questioning the 'evidence' of risk that underpins evidence-led youth
justice interventions. Youth Justice,7(2), 91-105.
Estrada, Felipe (1999). Ungdomsbrottslighet som samhällsproblem: utveckling,
uppmärksamhet och reaktion. Diss. Stockholm : Univ.. Stockholm.
Flash, Kimberly (2003). Treatment strategies for juvenile delinquency: Alternative solutions. Child
and Adolescent Social Work Journal, 20(6), 509-527.
Forsberg, Christina. & Wengström, Yvonne (2013). Att göra systematiska litteraturstudier :
värdering, analys och presentation av omvårdnadsforskning. (3. uppl.) Stockholm: Natur & Kultur.
Foucault, Michel (2002). Vetandets arkeologi. Lund: Arkiv.
38
Gray, Patricia (2005) „The Politics of Risk and Young Offenders‟ Experiences of Social Exclusion and
Restorative Justice‟, British Journal of Criminology 45: 938–57.
Healy, Karen (2005). Social work theories in context: creating frameworks for practice. Houndmills,
Basingstoke, Hampshire: Palgrave Macmillan
Herz, Marcus, Kamali, Masoud, Lalander, Philip, Mattsson, Perband, Mirna, Perez, Enrique,
Sernhede, Ove & Svensson, Ida (2014) Minska de sociala klyftorna, Socialpolitik, nr 1, 2014.
[Elektroniskresurs]. Hämtat den 10 maj 2014 från http://www.socialpolitik.com/minska-de-socialaklyftorna/
Justitiedepartementet (2011) Regeringsbeslut 1:3. Uppdrag att inrätta sociala insatsgrupper
m.m. [Elektroniskresurs]. Hämtat den 31 mars 2014 från
http://www.regeringen.se/content/1/c6/16/21/83/1b22eb25.pdf
Justitiedepartementet (2013) Regeringsbeslut 1:6 Uppdrag till Rikspolisstyrelsen att aktivt stödja
arbetet med sociala insatsgrupper. [Elektroniskresurs]. Hämtad den 4 juni 2014 från
http://polisen.se/PageFiles/449628/Regeringsuppdraget.pdf
Justitiedepartementet (2011) Intervjuer och repotage.Viktigt att hjälpa ungdomar i riskzonen tidigt.
[Elektroniskresurs]. Hämtat den 31 mars 2014 från http://www.regeringen.se/sb/d/8883/a/169860
Kvale, Steinar (2009) Den kvalitativa forskningsintervjun. Lund: Studentlitteratur
Neves, Tiago (2013). The managerialist turn and the education of young offenders in state
care. European Journal of Social Work, 16(1), 105-119.
Regeringen (2014) Regeringens satsning mot ungdomsbrott. [Elektroniskresurs]. Hämtad
den 17 mars 2014 från http://www.regeringen.se/sb/d/14753/a/167182
Regeringen (2011) Viktigt att hjälpa ungdomar i riskzonen tidigt. [Elektronisk resurs]. Hämtad den 17
mars 2014 från http://www.regeringen.se/sb/d/16276/a/169860.
Sohlberg, Peter & Sohlberg, Britt-Marie. (2009). Kunskapens former: vetenskapsteori och
forskningsmetod. (2., [kompletterade och utvidgade] uppl.) Malmö: Liber.
Statens offentliga utredningar (SOU 2010:15) Kriminella grupperingar – motverka
rekrytering och underlätta avhopp. [Elektroniskresurs]. Hämtat den 17 mars 2014
http://www.regeringen.se/sb/d/12634/a/141236
Vetenskapsrådet (2002). Vetenskapsrådets etiska riktlinjer. [Elektroniskresurs]. Hämtad 19 mars 2014
från http://www.codex.vr.se/texts/HSFR.pdf
Winther Jørgensen, Marianne & Phillips, Louise (2000). Diskursanalys som teori och metod.
Lund: Studentlitteratur.
Wolter, Filip, Karlsson, Anders & Oscarsson, Lars (2013) Rikspolistyrelsen Rapport,
2013:1Utvärdering av sociala insatsgrupper – Individinriktad samverkan kring unga i riskzonen.
[Elektroniskresurs]. Hämtad 1 april 2014 från
http://polisen.se/Global/www%20och%20Intrapolis/Rapporterutredningar/01%20Polisen%20nationellt/Ovriga%20rapporterutredningar/RPS%20Utvarder_rapporter/Utvardering_av_sociala_insatsgrupper_webb.pdf
39
