Kulturinteraktion - anpassning och identitetsförstärkning

Kulturinteraktion - anpassning och identitetsförstärkning ?
Meeting of cultures in Europe
5 poäng
Marie Schön HT 2004
Innehåll
Innehåll....................................................................................................................................... 2
Meeting of cultures in Europe.................................................................................................... 3
Kulturinteraktion - anpassning och identitetsförstärkning ? ...................................................... 1
Inledning............................................................................................................................. 3
Etnicitet .............................................................................................................................. 3
Kulturell tillhörighet och identitet...................................................................................... 5
Anpassning ......................................................................................................................... 6
Religion .............................................................................................................................. 7
Familjerna Chang och Jotna....................................................................................................... 8
Familjen Changs bakgrund................................................................................................. 8
Kinesiskt Nyår.................................................................................................................... 9
I Sverige ............................................................................................................................. 9
Familjen Jotnas bakgrund................................................................................................... 9
Dassera och Diwali........................................................................................................... 10
I Sverige ........................................................................................................................... 10
Högtiderna i Nepal ................................................................................................................... 10
Dasshera/Dashain i Nepal ................................................................................................ 10
Diwali/Tihar i Nepal......................................................................................................... 13
Losar – buddhistiskt Nyår I Nepal ................................................................................... 14
Diskussion och slutsats ............................................................................................................ 15
Källförteckning................................................................................................................. 18
Övrig litteratur.................................................................................................................. 18
2
Meeting of cultures in Europe
5 poäng
Marie Schön HT 2004
Inledning
Var kommer du ifrån, vad har du för religion, vad har ni för kultur eller helt enkelt vem eller
vad är du, är frågor som människor gärna ställer. För somliga kan det vara lätt att svara på
frågor av det slaget för andra blir det genast komplicerat.
Mitt syfte med denna uppsats är att försöka beskriva hur begrepp som kultur, religion,
identitet, etnicitet och nationalitet vävs in i varandra och hur självklart det tycks vara för
människor att hitta former för anpassning.
För att illustrera detta har jag valt att beskriva två olika familjers sätt att fira årets största
högtider; familjen Chang och familjen Jotna. Båda familjerna är bosatta i Sverige och båda
har anknytning till Indien, men på olika sätt. Familjen Chang kommer från en kinesisk
buddhistisk kultur i Indien och familjen Jotna från en hinduisk/indisk kultur i Kenya och
Uganda. Jag har begränsat mig till de hinduiska högtiderna Dassera (Dussera, Dashain) och
Diwali (Tihar), som tidsmässigt ligger nära varandra samt det buddhistiska Nyårsfirandet.
För att få en bild av hur firandet av högtiderna kan variera beskriver jag också traditionellt
firande i Nepal – världens enda hinduiska stat och landet där Buddha föddes.
Min beskrivning av firandet i Nepal är av praktiska skäl ganska utförligt. Jag ser detta arbete
som ett utmärkt tillfälle för mig att bli påmind om detaljer omkring högtidernas bakgrund och
ritualer. Min teoretiska studie är ett försök att se om olika teorier jag har tagit del av om
etnicitet, identitet, kultur och religion kan appliceras på de intervjuades medvetet eller
omedvetet valda former för upprätthållande av den egna kulturella traditionen och/ eller
anpassning till omgivningens.
Etnicitet
Ordet etnisk började i mitten på 1800-talet att beteckna ”rasmässiga särdrag”. Under senare
tid har etnicitet ofta stått för
klassificering av människor och grupprelationer.
Eriksen säger att man inom socialantropologin ser etnicitet som
aspekter på relationer mellan grupper som betraktar sig själva – och betraktas av
andra – som kulturellt särpräglade.
Eriksen talar om att man inte längre betraktar kulturer eller samhällen som homogena och
statiska utan använder begreppet etnicitet när man skildrar komplexiteten och dynamiken i de
sociala sammanhang som studeras, där olika grupper i olika grad kommer i kontakt med
varandra och anpassar sig till varandra. En etnisk grupp är naturligtvis en avskild företeelse1
men är alltid i kontakt med andra etniska grupper. Och det är själva förhållandet till den eller
de som står utanför den egna gruppen som gör att ens egen grupptillhörighet kan identifieras.
Att ringa in en etnisk grupp har visat sig vara mycket svårt. Ofta utgår man från faktorer som
språk, politisk organisation och territoriell avgränsning men gränssnitten varierar och glider in
mellan de olika faktorerna och andra gränser uppstår. När människor tillfrågas om vad
1
Eriksen, T. H Etnicitet och nationalism, 1993
3
somkännetecknar deras egen etniska grupp har de särdrag de beskrivit inte alltid skilt sig från
andra gruppers. Eriksen hänvisar till Moerman (Moerman 1965:1219) när han i stället för
ordet etniskt grupp använder definitionen emisk tillskrivningskategori det vill säga man utgår
från individens eget perspektiv, inte forskarens utifrån granskande perspektiv. Den enskilde
individens uppfattning om vilken grupptillhörighet man har är det som fastställer etniciteten.
Enligt Eriksen måste individen ha en uppfattning om att den andra gruppen är annorlunda än
den egna, annars uppstår inte etnicitet eftersom etnicitet
är en aspekt av en relation, inte en egenskap hos en grupp.
Etniciteten kan definieras som en
social identitet och konstitueras genom social kontakt.
Han påpekar att utifrån detta synsätt, kan det finnas stora kulturella variationer inom en
grupp, utan att medlemmarna delar upp sig i olika etniska grupper.
Något som tydligt visar svårigheten i att kategorisera människor i etniska grupper är när
Eriksen måste svara på frågan om hur många etniska grupper det finns på Mauritius, och han
säger att det är situationsberoende.
I diskussionen omkring vilka kriterierna är för etnicitet framhålls att kulturella gränser inte
alltid sammanfaller med etniska gränser. Beskrivningen av befolkningen på Mauritius visar
tydligt att gemensamma drag som religion, språk, sedvänjor, geografiskt ursprung inte är
tillräckligt för att definiera etnicitet eftersom de nämnda faktorerna flätas samman i ett otal
mer eller mindre intrikata mönster.
En tydligen ifrågasatt definition av etnicitet kan ändå vara på sin plats. Jag tänker på Manning
Nash’ (p. 48 Eriksen 1993) metaforer ”Bädd, blod och religion” som syftar på att
grupper ofta uppfattar sig själva som biologiskt självproducerande och
endogama, att de har en ideologi kring ett gemensamt ursprung, samt att de har
en gemensam religion.
Eftersom jag som exempel valt att beskriva på vilket sätt bland annat familjen Jotna upprätthåller hinduiska traditioner i Sverige, vill jag också nämna något om antropologers syn på
indier i ”i förskingringen”. Eriksen visar på att indier som emigrerat har bevarat många
kulturella sedvänjor i det nya landet. Till exempel har man hållit kvar kastväsende och i viss
mån uppdelning mellan hinduer och muslimer samt mellan indo-europeiska och dravidiska
språkgrupper. Just skillnader mellan dravider/tamiler och indoarier förkommer dock inte på
Trinidad eller i Guyana medan det lever kvar på Mauritius. Detta beror främst på att tamiler
kom dit först och hade redan utvecklat ett kulturellt nät byggt på släktband och etnisk identitet
när de andra indierna anlände. En intressant iakttagelse är att den egna gruppens stereotypa
bild av sig själv som indier, ser olika ut beroende på vilket land man lever i. Som exempel2
nämns att indier på Mauritius tycker att det typiska för dem är att de är så goda politiker (de
arbetar ofta inom statsförvaltningen) men att de tyvärr inte är goda affärsidkare.
På Trinidad är däremot uppfattningen den motsatta – där är en typisk indier självklart
affärsman. Detta är, enligt Eriksen ett exempel på hur etniska identifikationer skapas, det vill
säga alltid en identitet i förhållande till den omgivande världen.
2
Ibid 1
4
Indiernas val att bevara sin kulturella egenart har i vissa fall, handlat om att de som fria
individer (till skillnad från t ex de svarta slavarna) valt att överkommunicera sin särart för att
stärka sin identitet och position. I andra fall har den svarta majoriteten överkommunicerat sin
bild av det inhemska samhället som överlägset de indiska invandrarnas och skapat etniska
gränser gentemot dem. Indierna som i det fallet har hamnat lägst ner i den samhälleliga
hierarkin har inte kunnat tränga igenom de kulturellt betingade barriärerna och istället bara
delvis konserverat sina traditioner inom gruppen och i interaktionen med andra tonat ner sina
mest utmärkande drag.
Kulturell tillhörighet och identitet
Kymlicka använder begreppet ”samhällelig kultur” för att beskriva en mänsklig verksamhet
som innefattar en offentlig såväl som en privat sfär. Han menar att allt ifrån socialt liv till
utbildning, religion, rekreation och ekonomi kan hänföras till begreppet ”samhällelig kultur”.
Ofta är denna typ av kultur geografiskt koncentrerad och medlemmarna i kulturen har ett
gemensamt språk, gemensamma minnen, värden, sedvänjor men också gemensamma
institutioner. Denna typ av kultur är en produkt av det moderna samhället enligt Gellner
(1983). Ett modernt samhälle har behov av att tillgodose människor ur olika raser, klasser
och regioner likvärdiga möjligheter till utbildning. För att lyckas med detta talar man om en
kulturell struktur som bygger på ett gemensamt språk. Kymlicka tar USA som exempel när
han pekar på att trots skillnader i etnicitet, region, klass, och religion en rymlig gemensam
kultur skapar möjligheter för olika grupper att samexistera.
Han hävdar också att invandrare bär med sig ett språkbruk som är knutet till deras forna
kulturella hemvist. I samband med invandringen, bryter man sig lös från de traditioner som
språket formats av och därmed förlorar naturligtvis språket stora delar av sin mening. Han
menar vidare att många invandrare är inställda på återskapa sina forna traditioner i det nya
hemlandet men lyckas inte fullt ut med detta eftersom modersmålet inte är det språk som
används i det offentliga livet. Kymlicka fortsätter att ta USA som exempel och säger att man
där inte förväntar sig att invandraren helt skall assimileras i den amerikanska kulturen. Man
uppmuntrar istället
invandrarnas rätt att bevara sitt etniska arv inom privatsfären – hemma och i
frivilliga sammanslutningar.
Det visar sig då att det kulturarv som invandrargrupper försöker att bevara inte blir ett
återskapande av avgränsade kulturella minoritetssamhällen utan ett alternativt kulturellt
tillskott till det amerikanska samhället. Slutligen anser Kymlicka att alla kulturer som inte är
samhälleliga/nationella, får svårt att överleva. Efter bara några generationer kan man se att
utvecklingen för invandraren, gått från att tillhöra en marginaliserad subgrupp till total
assimilering i det nya samhället.
Även om det tycks finnas människor som kan flytta sig obehindrat mellan kulturer verkar det
trots allt vara av stor betydelse för människors identitet och självkänsla att tillhöra en kultur. 3
Kulturtillhörigheten är viktigare och ligger djupare förankrat inom människan än till exempel
identitet utifrån prestation. Den kulturella tillhörigheten
påverkar hur andra uppfattar och bemöter oss, vilket i sin tur formar vår
självidentitet,
3
Kymlicka, W, Mångkulturellt medborgarskap, 1998
5
säger Kymlicka.. Det sätter in enskilda handlingar i ett större sammanhang, där allt man gör
blir en del av den gemensamma kulturen – något som kan föras vidare till kommande
generationer. Kulturell tillhörighet ger en trygg känsla av identitet och medlemskap som är
nödvändig för människan. 4
Det sociologiska begreppet ”Symbolisk interaktionism” kan här ses som en förklaring till den
starka betydelse kulturell tillhörighet har för människans självuppfattning och identitet.
Människors kommunikation bygger på gemensamt förvärvade definitioner, regler om socialt
beteende och individers personlighet och tar sig uttryck i mänskligt språk. Människans
uppfattning om andra och sig själv kommer alltså av en social interaktion byggd på det språk
hon omges av från sin födelse. Det är dock inte en objektiv uppfattning om det egna jaget och
omvärlden hon får utan ett personligt färgat intryck som präglats i hennes medvetande. Hon
får en bild av sig själv genom att betrakta människorna i sin omgivning. Med detta synsätt blir
den enskilda människans identitetskänsla skapad av den spegelbild hon får av det hon
uppfattar i sin kulturella omgivning. Hon är därför i stor utsträckning ett med sin kultur. 5
Anpassning
Forskning har bedrivits för att studera varför vissa utifrån kommande etniska grupper förblivit
avgränsade i det nya landet och hur de efter hand anpassat sitt liv till en främmande kultur.
Studier i amerikanska städer har visat hur kombinationen av etnisk identitet och ekonomiska
förutsättningar och arbetsuppgifter har skapat naturligt avgränsade områden för olika grupper.
Som exempel nämns Little Sicily. Huvudsakligen beroende på individers ekonomiska
framgångar sker s.k. ackulturering vilket innebär mer eller mindre antagande av ”värdlandets”
värderingar och livsstil för att slutligen leda till assimilering. Även om etnisk identitet är
viktig kan betydelsen variera och kan manipuleras medvetet i ett modernt samhälle.
Flera forskare har studerat dikotomisering dvs. mellanetnisk anpassning. Många exempel
visar hur, utifrån olika gruppers specialisering ett ömsesidigt beroende uppstått t ex i form av
handel. Dikotomiseringen kan betraktas som ett Oss/Dem-förhållande För att den ena
gruppens etniska identitet inte ska underkommuniceras i samband med interaktion måste
ett visst ömsesidigt erkännande ingå i den process som kommunicerar kulturella
olikheter.
Detta kallar Eriksen komplementarisering och kan beskrivas som ett Vi/Ni förhållande. I
dessa sammanhang betraktas de kulturella skillnaderna som en tillgång.
När det gäller andra och tredje generationens invandrare kan man ganska tydligt se att en
ackulturering när det t ex gäller värderingar har skett. Det är människor som lärt sig konsten
att ”leva i två kulturer samtidigt”. Att det inte handlar om en total assimilering, enligt
Eriksen6 beror både på yttre och inre hinder. Ett yttre hinder kan vara olika former av
diskriminering i det nya samhället, inre hinder är ofta den spänning i fråga om värderingar
och levnadssätt som finns i förhållande till den äldre generationen. För varje ny generation
minskas dock hindren och förmågan att kunna växla mellan olika kulturer och därmed olika
4
Ibid 3
DeFleur, M, Theories of mass communication 1989
6
Ibid 1
5
6
identiteter ökar. Kulturella skillnader bidrar bara till skapandet av etnicitet när det spelar en
social roll. När man lärt sig behärska nya kulturella koder har man större möjlighet att utnyttja
sin kunskap i interaktion med andra.
Båda parter kan försöka definiera villkoren för interaktionen och båda kan
beroende på situationen åberopa olika aspekter av kulturell jämlikhet och olikhet
7
som passar dem. (p. 171, Eriksen 1993)
Religion
Överallt i världen finner man religionsutövning av något slag. Mer än tre fjärdedelar av alla
människor på jorden anser sig tillhöra någon religion. I årtusenden har människan sökt efter
svaren på frågor om liv och död, meningen med livet, sanningen om människans egen natur
och om universum. Religionerna är människans sätt att finna svaren på frågorna och i
levnadsregler och lagar försöka att hitta en struktur för sitt liv och en försäkran om en framtid.
Gemensamma ritualer och riter förstärker känslan av trygghet och tillhörighet.
En av religionens viktigaste uppgift har varit att ge människan en trygg tillvaro i ett samhälle
där hennes avkomma kan överleva. Ordet religion kan ha sitt ursprung i två latinska ord
nämligen religio, som betyder något som utförs noggrant och detaljerat och verbet religare
som betyder att binda tätt tillsammans. 8
Många av världens religioner har gemensamma levnadsregler, men de är ofta formulerade på
olika sätt och olika värderade. Skillnaderna kan avspeglas i människors vardagliga liv
eftersom religionen genomsyrar och påverkar det mesta i samhället; allt ifrån människors syn
på själva livet och på sina olika roller till sin syn på arbete och överhet. Många anser därför
att religion, identitet och kultur är sammansmält och kan inte ses som separata fenomen.9
En grundval för religion är en tillbedjan av - och en tro på en högre makt. Ordet kult som
kommer av det latinska ordet cultus betyder tillbedjan av gudarna. Ordet kultur har samma
ursprung. Även Bowker anser alltså att religion och kultur är svårt att skilja från varandra.
Han säger att religioner är organiserade system för skydd av information och för
dess vidarebefordran från generation till generation. (p. 7 Bowker - 97)
Religioner har givit människan möjlighet att utforska sin inre och sin yttre värd. Sökandet inåt
har givit svar på människors frågor om upplysning, frid, ro och tomhet. Det yttre sökandet har
givit ramar för förhållande till andra människor och till en högre makt. Detta sökande och
dessa svar har sedan utvecklat sedvänjor och ritualer som till exempel meditation, bön och
tillbedjan. På så sätt har olika upplevelser skapat olika bilder av hur världen ser ut, vad
mänskligt liv är och vad som händer efter döden. Bowker säger att en gemensam nämnare för
alla religioner är 10
att de skyddar den information som gör det möjligt för människor att inrikta sig
på mål av värde både i detta livet och efter döden. (p.8 Bowker - 97)
7
Ibid 1
Bowker, John, Världens religioner, Bonnier Alba, 1997, London
9
Öberg Birgit, Olika syn på saken om kulturmöten och kulturella skillnader, Natur och kultur 1997, Stockholm
8
10
Ibid 6
7
Religioner är berättelser och information, ofta i form av myter, som människor
får sig till del genom skrifter, muntlig tradition och tecken och symboler. För att
skapa ordning i detta finns riter och ritualer som är det visuella språk som gör
att människan kan hantera sitt hopp och sin fruktan.
Religioner för människor närmare varandra. De är, säger Bowker, utvidgade
familjer. De utvidgar familj till stam eller till släkt och i vissa fall ännu längre.
Genom att dela tron med andra förstärks tilliten till religionen och människan
kan leva trygg.11
Familjerna Chang och Jotna
Familjen Changs bakgrund
Changs farfars far tog sig med båt från staden Meishen i Guang Dong (…Djao’n) – provinsen
i Kina till Indien via Hongkong. Detta skedde någon gång i början på 1900-talet då Indien
stod under brittiskt styre. Syftet med den långa resan var affärer, eftersom han var av en
affärsmannasläkt. Han etablerade sig i Calcutta och ämnade resa hem när han gjort den
förtjänst han räknat med. Planerna på hemfärd gick i stöpet eftersom Kina först invaderades
av Japan och sedan upplevde kulturrevolutionen och kommunisterna tog makten. Changs
farfars far blev därför kvar i Calcutta.
I Calcutta var människor med kinesiskt ursprung bosatta i samma kvarter. Under andra
världskriget blev kvarteren stängda ghetton, vars gränser endast kunde överskridas med
särskilt tillstånd i form av passersedlar. Många kineser deporterades till koncentrationsläger
där tusentals dog av umbäranden. Förföljelserna av kineser i Indien påminde på många sätt
om judeförföljelsen i Europa.
I de kinesiska kvarteren (China town) levde människor med kinesiska förfäder och med
handel som sitt levebröd. Religiöst betraktade man sig som ”kinesiska buddhister”. Chang
berättar att utövning av kinesisk buddhism kan variera mellan orter i Kina och därmed också
få många olika uttryckssätt i de länder världen över, dit människor utvandrat från Kina.
T ex lever animistisk tro kvar i olika utsträckning, drag av Konfucianism och Taoism, inslag
av Feng Shui, astrologi och dyrkan av förfäder, gudar och gudinnor varierar från familj till
familj beroende på ursprungsort i Kina. I Changs tradition förekommer gudinnan Quan Ying
– en mycket omtyckt gudinna eftersom hon symboliserar godhet, medlidande och vänlighet.
En annan tradition är att en dag om året hedra Buddhas födelsedag. Man går då till templet
och offrar blommor.
I Indien firade familjen också den hinduiska högtiden Diwali. Då gjorde man som sina
hinduiska grannar och tände många små ljus och oljelampor, framförallt utanför husen. Några
av familjen Changs grannar hade indier anställda i sin verksamhet och därför firade de också
den hinduiska högtiden; Dussera då getter ska slaktas. Getköttet fick sedan de anställda som
en gåva.
Chang växte upp i de kinesiska kvarteren med sin familj. När han var liten gick han i en
kinesisk/buddistisk skola. För att sedan kunna få en högre utbildning var det vanligt bland de
11
Ibid 6
8
kinesiska ungdomarna att låta döpa sig till katolicism och studera vid en katolsk skola. Chang
har dessutom gått i en protestantisk engelsk skola en tid. När han var omkring 20 år
emigrerade familjen till Sverige där man drivit restaurangverksamhet i ca 25 år.
Kinesiskt Nyår
Under Changs förfäders tid i Kina pågick nyårsfirandet i en månad varje år under
januari/februari enligt västerländsk kalender. Man stängde igen sin affärsverksamhet och tog
tid att koppla av, äta gott och umgås med familj och vänner. Inga bekymmer fick överskugga
firandet och viloperioden. Man ville hämta kraft för det kommande året. Husen dekorerades
utanför dörren med banderoller. På var sin sida om dörren sattes bilder på två gudomliga
generaler som skyddade hemmet från onda andar. En dag offrade man till skyddsguden för
affärsidkare (Tai Zhan) och bad om rikedom. Den så kallade drak/lejondansen utfördes (se
nedan).
Under Changs uppväxt och barndom hade nyårsfirandet reducerats till två, tre dagar. All
affärsverksamhet lades ner under firandet. Hela samhället (de kinesiska kvarteren) deltog i
festligheterna. En grupp människor utförde drak/lejondansen iklädda drak/lejonhuvud och en
lång stjärt. Man spelade på cymbaler, gonggong och trummor. Smällare fyrades av för att
välkomna de goda andarna. Den dansande gruppen drog från familj till familj och fick som
tack ett litet rött paket/kuvert med en slant i. Slantens storlek kunde variera. Det viktiga var
inte mängden utan gesten. På kuvertet stod ”Gott Nytt År” (ungefär: Kong hei fa choi på
Kantonesiska vilket är en önskan om ett framgångsrikt år). Utanför sitt hus hade familjen
uppfört ett tillfälligt altare med rökelse och ljus. En expert hade tillfrågats för att tala om i
vilken riktning altaret skulle stå för att vara riktat åt den rätta guden. Dansarna vände sig mot
altaret och bugade djupt och backade sedan därifrån eftersom ingen fick vända ryggen mot
det.
Under firandets första dag fick ingen göra någonting. Inte ens sopa golvet. Alla förberedelser
för festligheterna måste vara gjorda i förväg. Den första dagen åt man endast vegetarisk enkel
”plockmat” som t ex riskakor och räkchips. Andra dagen kunde ägnas åt släktbesök och god
mat som då kunde bestå av kötträtter. Man gav varandra de röda små kuverten och särskilt
barnen uppmärksammades.
I Sverige
I Sverige stänger familjen Chang sin restaurang en dag under Nyårsfirandet. Familjen samlas
och ibland kommer släktingar långväga ifrån. Man ger varandra nyårskuverten och den första
måltiden de vuxna äter den dagen är alltid vegetarisk.
I Sverige firar man också jul. Barnen får julklappar och restaurangen pyntas med t ex en
julgran.
Familjen Jotnas bakgrund
Jotnas farföräldrar utvandrade till Östafrika från Gujarat i Indien. Själv växte hon upp i
Kenya. När hon var 17 år reste hon till Indien för att studera. Där träffade hon sin blivande
man. Han var ett par år äldre och var indier från Uganda. De återvände till Afrika efter
studierna men fick fly till Sverige i början på 70-talet på grund av Idi Amins förföljelse. I
9
Uganda bodde oftast människor med indiskt ursprung i närheten av varandra. Man firade de
hinduiska högtiderna på ungefär samma sätt där som man fortsatt göra här i Sverige.
Dassera och Diwali
En av årets största högtider är Dassera – den tionde dagen efter fullmånen. Högtiden brukar
infalla under september/oktober i den västerländska kalendern. De första nio dagarna dansar
man. En del fastar också under den tiden. Fastan innebär att man äter bara en gång per dag
och då kanske bara frukt. På kvällen tar man med sig godsaker och ber till Gudinnan Ambaji.
Jotna säger att man i gamla tider kanske hade tikaceremonier och slakt också, men det är inget
som hon upplevt.
Ungefär en månad efter Dassera firas Diwali. Firandet pågår i fem dagar. Utanför dörren
målar man något med röd färg. Det kallas för rangoli och man tänder många små ljus och
oljelampor. Man hänger också upp blad som är uppträdda på en tråd. I Afrika kunde man se
ljusen överallt där det bodde hinduer.
Första dagen som heter Dhantersh tvättar man pengar (mynt) och ber om rikedom.
Andra dagen lagas sju olika rätter som äts tillsammans.
Tredje dagen som är Diwalidagen tar man med sig alla bokföringsböcker till en präst för att få
räkenskaperna välsignade.
Den fjärde dagen är Nyårsdagen då man hälsar på varandra och äter god mat. Den femte
dagen bjuder systrar hem sina bröder.
I Sverige
Där Jotna bor finns ungefär 100 till 150 hinduer i trakten som träffas vid de större högtiderna.
Varje lördag går Jotna till templet klockan 18.00 till 19.30 och träffar andra hinduer, mest
kvinnor. De sjunger tillsammans och lämnar sötsaker till guden Arti. Jotna hoppas att den
yngre generationen ska bevara de gamla traditionerna. När hennes barn var små firade man jul
i hemmet för att barnen inte skulle känna sig utanför det svenska samhället. De hade en
julgran och delade ut julklappar, men åt ingen julmat eftersom Jotna bara äter vegetariskt.
Dassera och Diwali firar de ungefär på samma sätt här som i Afrika, men istället för
oljelampor brukar hon sätta ut små glas med värmeljus i eftersom det är för kallt i Sverige för
oljelamporna. Hon sätter ljus inne och på verandan. På den fjärde dagen (Nyårsdagen) går
man till varandra ”och dricker kanske kaffe eller får någon annan fika”.
Högtiderna i Nepal
Dasshera/Dashain i Nepal
Intervju med Lila Nath Sapkota (Hinduisk bramin)
Det var på nymånens tionde dag som den gode kung Ram, med hjälp av gudinnan Durga,
besegrade den onde demonen Ravan på Sri Lanka. Segern firas i månaden Kartik enligt
Bikram Sambat-kalendern (slutet av september till början av oktober) Det är årets viktigaste
högtid och man firar det godas seger över det onda. Under femton dagar dyrkas gudinnan
Durga i alla sina skepnader med oräkneliga ”pujacermonier” och tusentals djuroffer i det så
kallade ”heliga badet” som i dagar dränker gudinnan i blod.
De första nio dagarna påminner om den förfärliga striden mellan Durga och Ravans
medhjälpare; demonen Mahisasu i skepnad av en brutal vattenbuffel. Den tionde dagen firas
10
Durgas slutgiltiga slakt av demonen och de återstående fem dagarna är en lång segerfest
välsignad av Durga; alltings gudomliga moder.
Inför Dashain städas hemmet och man passar också på att måla om och göra andra
förbättringar av sin bostad. Hus och lägenheter pyntas för att hälsa gudinnan Durga
välkommen så att hon kan välsigna hemmet med god lycka under det kommande året.
Husmödrar har en hektisk tid med bak och andra förberedelser av mat som ska ätas under
helgen. Dashainbrödbakets karaktäristiska doft av kanel, ingefära och nejlika sprids i varje
vrå.
Familjemedlemmar och släktingar kommer från när och fjärran för att återförenas med sina
familjer. I affärer och på gator trängs människor i Dashainhandeln. Alla ska köpa presenter
till sina nära och kära.
Tusentals får, getter, ankor, tuppar och vattenbufflar förbereds för den stora slakten.
Kommersen är enorm, överallt köpslås det och handlas presenter, offergåvor,
”blomstermalor”, och levande offerdjur.
Alla typer av organisationer håller stängt i 10 till 15 dagar. Det är nästan omöjligt att få tag i
hantverkare eller annan typ av arbetskraft. ”Vijaya Dashami”- andan genomsyrar allt, från
fattig till rik gläds man över att ännu en gång få fira Dashain.
Under de första nio dagarna, som kallas Nawa Ratri utförs tantriska riter. I Nepal anser man
att all livskraft är personifierad i gudinnan Durga och alla hennes gestalter. Alla gudinnor som
emanerat ur Durga kallas för Devis, var och en med sin speciella form och kraft.
I varje Durgatempel finns gudinnan symboliserad i en helig s. k. Kalash – antingen i form av
en utsirad vattenskål med gudinnans bild på sidan eller som en statyett av den mångarmade
gudinnan. I sina händer håller hon fruktansvärda vapen.
Om hon under högtidens första nio dagar blir dyrkad på rätt sätt kan man förvänta sig god
lycka. Blir hon däremot förargad av någon anledning kommer man att drabbas av stor olycka.
Dashains första dag kallas Gatasthapana, vilket bokstavligt betyder ”skåltillredelse”. Under
den dagen gör man i ordning Kalashen (skål för heligt vatten) och placerar den vid sidan av
gudinnestatyetten i familjens bönerum. Skålen fylls med heligt vatten och täcks med kodynga
i vilken man sår gräsfrön. En astrolog tillfrågas för att beräkna den bästa tidpunkten för
Gatasthapanaritualen som en präst ska utföra. Prästen hälsar gudinnan välkommen och ber
henne att välsigna huset med sin närvaro. Rummet där ritualen utförs kallas helt enkelt för
”Dashainhuset”och är endast öppet för män. Någon manlig medlem i familjen eller en
tillkallad präst utför tillbedjan till Kalashen morgon och kväll, varje dag i sju dagar. Kalashen
duschas med heligt vatten och skyddas från direkt solljus. På den tionde dagen har fröna
börjat gro och 12 till 15 centimeter långt, gult gräs täcker den heliga skålen. Gräset kallas
”Jamara”.
Den sjunde dagen kallas ”Fulpati”. Under den dagen anländer den kungliga familjens
”jamara” från deras ursprungliga hem i Ghorka ca 17 mil nordväst om Kathmandudalen.
Vandringen tar ca tre dagar och avslutas med en procession i huvudstaden då stadens alla
statliga tjänstemän och regeringsledamöter ansluter, klädda i traditionella folkdräkter.
Den kungliga ”kalashen” fylld med heligt vatten, klädd med jamara, bananklasar och
sockerrör och dekorerad med rött tyg bärs i en vacker bärstol skyddad av en baldakin i guld
och broderier. Processionen leds av en militärpluton och i spetsen går hovets överstepräst.
När man kommit fram till den öppna plats där den kungliga familjen väntar fortsätter
11
festligheterna i form av militärparader och saluterande. Saluterna pågår i en kvart och sedan
fortsätter den kungliga ”Fulpatin” i Hanuman-palatset.
Den åttonde dagen kallas Maha Asthami och är höjdpunkten för tillbedjan av Durga och
hennes uppenbarelse som Kali. Ortodoxa hinduer fastar hela denna dag. Under dagen utförs
rituella djuroffer överallt och kvällen kallas ”kal ratri” – den svarta natten. Hundratals,
tusentals getter, tuppar, får och bufflar slaktas vid alla Durgatempel ända fram till nästa dags
gryning. Samtidigt som offer och tillbedjan sker äts i hemmen festmåltider bestående av olika
kötträtter.
Den nionde dagen kallas ”Nawami”. Taleju-templet vid Hanumanpalatsen öppnas för
allmänheten denna enda dag på året. Tusentals människor kommer då dit för att göra sin
tillbedjan från gryningen till solnedgången. Denna dag är också militärernas officiella
slaktdag. Den rituella slakten utförs på innergården vid Hanumantemplet. Hundratals
vattenbufflar slaktas för att hedra gudinnan Durga och be om hennes välsignelse.
Militärorkestrar spelar och saluter skjuts. När offerritualerna är över, står blodet upp till
anklarna på de närvarande. Under den nionde dagen står också Vishwas Karma –
kreativitetens gud i fokus. Denna dag tillbeds fabriker, maskiner, instrument och allt annat
som människan skapat som kan ge henne ett levebröd. Offer görs för alla typer av fordon och
man ber om välsignelse över dem, för att de ska skyddas från olyckor under det kommande
året.
Den tionde dagen är Dashami. Då får alla yngre välsignelse i form av ”jamara” och ”tika” av
äldre släktingar. De yngre går hem till äldre släktingar; syskon, föräldrar, fastrar, morbröder
etc. för att få sin välsignelse. Det innebär en stor rörelse av människor på väg någonstans.
Man går från hem till hem och skyndar sig till sitt eget hem emellanåt för att kunna ta emot
sina egna yngre släktingar. Familjemedlemmar utspridda över hela världen kommer hem till
Nepal för denna dag. Tikagivandet måste pågå i flera dagar för att alla ska hinnas med.
Kungen får sin ”tika” av översteprästen och själv delar han ut ”tika” till många lojala
undersåtar. När fem dagar gått är månen full och ”Dashain” är över. Den sista dagen stannar
alla hemma och vilar ut. Fullmånedagan kallas också ”Kojagrata” som betyder ”Vem är
vaken?” Rikedomens gudinna Laxmi dyrkas och man ber henne att besöka varje hem.
Under Dashaindagarna sätts gungor upp i träd eller i speciella ställningar. Alla passar på
tillfället att gunga någon gång. Gungandet ska ge människorna en chans att någon gång under
livet ”lämna jordytan”. Till Dashain hör också traditionen att roa sig med drakflygning.
Beskrivning av högtiden Dashain – så som den berättats av en 10-årig flicka i Nepal
Dussera/Dashain firas i månaden Ashoi eftersom guden Devi dödade Maihsasur som var
en ond man. Vi firar också att Ram dödade Rawan som också var en ond man.
Under Dashain kommer alla släktingar hem från hela världen. Man får sin tika (märke i
pannan) och mala (blomsterhalsband). Man har också jamara (gult gräs) och många går
ut för att gunga i en ping (tillfälligt uppsatta gungor). Alla släktingar hälsar på varandra
och man har mycket roligt. Alla är glada. Dashain består av tio dagar. Den första dagen
heter Akadashi, den andra Dwadhashi, den tredje Triyadhashi, den fjärde Chaturdashi,
den femte Panchami, den sjätte Shasdhi, den sjunde Saptami. På den sjunde dagen görs
Phulpati (Den heliga kortegen). Den åttonde dagen kallas Astami, den nionde Nawami –
då går vi till Kota. Den tionde dagen heter Bijaya Dasami och det är ”Tikadagen” då de
äldre sätter en tika och ett blomsterhalsband på de yngre i familjen och uttalar goda
önskningar för det kommande året. Det är därför vi tycker så mycket om Dashain.
Sriyana
12
Diwali/Tihar i Nepal
Intervju med Lila Nath Sapkota (hinduisk bramin)
Diwali firas, under fem dagar, till gudinnan Lakshmis ära under den mörkaste tiden på året.
Högtiden börjar på den trettonde dagen efter fullmånens tillbakagång i oktober. Laxmi är
välståndets och turens gudinna och hon bor bland stjärnorna i himmelen. Hon är maka till
Vishnu och skapades ur världens hav. Därför äger hon världshavens alla rikedomar. Hennes
tron är en lotusblomma och hennes budbärare, en uggla. Vid midnatt på den tredje dagen
sätter hon sig på sin uggla och flyger ut över världen för att se hur hon blir dyrkad av allt
folket. Överallt har människorna tänt små lampor och ljus för att hedra gudinnan. Och detta är
bakgrunden:
Det var en gång en kung som fått veta av sina astrologer att han snart skulle dö av ett bett från
en orm. Kungen frågade då astrologerna om han på något sätt skulle kunna undkomma
ormens bett. De föreslog att han, på dagen då Laxmi skulle firas, skulle omge sin bädd och
hela palatsen med oljelampor och tända ljus. På så sätt skulle Laxmi känna sig hedrad och
övertala ormen att inte döda kungen. Strategin lyckades och ormen sa till Yama Raj –
dödsrikets härskare att han misstagit sig, kungen skulle inte behöva dö. När Yama Raj
öppnade kungens livsbok stod där att han hade noll år kvar att leva. Ormen placerade snabbt
en sjua framför nollan och så kom kungen att leva i sjuttio år till. Ända sedan den dagen har
människorna firat både gudinnan Laxmi och underjordens härskare. Ibland kallas Tihar för
”Panchak Yama” vilket betyder ”Underjordens härskares fem dagar”.
Tihars första dag kallas Kag Tihar alltså ”kråkans dag”. Kråkan är underjordens budbärare
och hyllas med mat på ett lövfat tidigt på morgonen innan någon annan i huset fått mat.
Kråkor får aldrig dödas eftersom de en gång drack av livets vatten och är den varelse som
kommer med budet om död.
Den andra dagen är ”kokor tihar”- hundarnas dag. Dödsriket vaktas av en hund och den
förskräcklige Bhairab – förstörelsens gud har också en hund som sin budbärare. Hunden
vaktar och skyddar människor därför dyrkas hunden på Tihars andra dag. Man sätter en ”tika”
i pannan på djuret och hänger en blomstermala om dess hals. Man ger också hundarna ett gott
mål mat. Även herrelösa gathundar firas denna dag.
Den tredje dagen är högtidens viktigaste dag ”Laxmi puja” då man dyrkar välståndet och
rikedomens gudinna som i sin jordiska skepnad är kon. Tidigt på morgonen dyrkas korna med
”tika”, ”mala” och ett skrovmål. På kvällen hyllas Laxmi. Dagar i förväg har man städat och
pyntat hemmet eftersom Laxmi älskar ett nystädat hem. På kvällen målar man ett avsnitt på
husets framsida med röd lerfärg. En liten oljelampa tänds som belyser väggen. Som
vägledning för Laxmi, placerar man ljus hela vägen genom huset fram till Puja-rummet där
familjen förvarar en box med pengar och värdesaker. Varje hem har en sådan box där man,
varje år på Laxmidagen, lägger i lite pengar. Pengarna används av familjen som en
nödfallskassa. Hela huset är dekorerat med ljus och oljelampor och nuförtiden även elektriska
ljusslingor (som nu och då spelar anglosaxiska julsånger). När all traditionell tillbedjan är
avslutad kan det ”stora spelandet” börja. Denna dag är alla former av spel och dobbel tillåten.
Under kvällen vandrar också grupper av flickor omkring och sjunger lovsånger till Laxmis
ära. De tas emot i hemmen som gäster och får gåvor. Hela natten pågår aktiviteterna av hasard
och sång.
13
Den fjärde dagen är lite annorlunda eftersom det beror på var man har sin religiösa bakgrund.
De flesta dyrkar oxen ”guru puja” denna dag på ungefär samma sätt som de tidigare djuren
blivit hedrade dvs. med ”tika”, ”mala” och mat.
Andra personer som dyrkar Krishna bygger istället en liten kulle av dynga, placerar gräs på
den och utför sin ”puja” vid högen. Denna ritual är en påminnelse om när Krishna lyfte upp
”Gobhardan-kullen” och på så sätt räddade många människor och kor från en översvämning.
Om man är newar utför man ”Mha puja” vilket i princip betyder ”dyrkan av sig själv”.
Newarerna dyrkar helt enkelt livet genom att tillbedja sig själva. Denna dag börjar också
newarernas nyår som inte överensstämmer med den officiella Bikram sambatkalendern.
Den femte och sista dagen av Tihar är ”Bhai tika” dvs. brödernas dag. Alla bröder får en tika
av sin syster (eller ställföreträdande syster) De kungliga astrologerna meddelar via media vid
vilken tid man lämpligen bör utföra tikaritualen. Även kungen får en ”tika” av sina systrar
och då skjuts 31 kanonskott som salut. Tikagivandet är en bön till Yama Raj – underjordens
herre om ett långt liv för bröderna. Tikan som fästs i pannan består av ett antal vågräta streck i
olika färger, varje färg med sin egen symbolik. Brodern sitter på golvet och systern häller en
cirkel av heligt vatten runt den plats där han sitter. När hon målat ”tikan” i hans panna, hänger
hon en blomstermala om hans hals. Även alla dörrposter i huset dekoreras med den
mångfärgade ”tikan” som ett skydd mot döden och en bön om långt liv.
Losar – buddhistiskt Nyår I Nepal
Intervju med Temba Lama (buddhistisk Lama
Losar består av två or ”Lo” som betyder år och ”Shar” som betyder Nytt. Alla buddhistiska
folk i Nepal firar Losar. De hör till de tibetoburmanska folkgrupperna och kan
t ex var sherpas, tamanger, gurunger och tibetaner.
Bland sherpafolket firas Nyåret genom att man på nyårsaftonen äter ”Gutuk” tillsammans
med familjen. ”Gutuk” är en rätt som tillreds av nio olika sädesslag.
Den första dagen på firandet samlas hela familjen då man äter och dricker tillsammans och de
yngre blir välsignade av de äldre (föräldrar och far - och morföräldrar)
Den andra dagen bjuder man in andra avlägsna släktingar och goda vänner. Man leker, äter
och har roligt tillsammans.
Den tredje dagen firar hela samhället tillsammans på någon öppen plats. Heliga män iklädda
masker dansar för att driva bort ondskan ur världen. Man spelar på gonggong, trummor och
blåser i långa horn. Många färgstarka böneflaggor hängs upp vid ”stupan” och klostret. Man
inbjuder laman som är en inkarnation av en ”guru”. Han välsignar folket och alla ber om fred,
ett långt liv och frid för alla varelser på jorden.
Inför nyåret bakar man ett bröd som kallas ”Khapse” och som kokas i smör på flera olika sätt.
Brödet är mycket hållbart och man bjuder sina släktingar och vänner på det tillsammans med
färsk frukt.
Sherpafolket dricker också av det hemmagjorda ölet som är gjort av ris och vetekorn samt ett
hemmagjort vin som kallas för ”mke”. Rikare människor dricker också av importerad whisky.
Nyårsfirande innebär huvudsakligen att familjen och vännerna träffas för att äta och dricka
och ha roligt tillsammans. Firandet ska ge vila, rekreation, glädje och välsignelse inför det
kommande året. Alla de buddhistiska folken i Nepal firar på liknande sätt eller som Temba
själv uttrycker det:
14
This is in Sherpa Buddhist celebrate Losar but almost similar way the other also celebrate
and not so much different way.
Diskussion och slutsats
Svårigheten att hitta en lämplig definition på begreppet etnicitet har framgått med stor
tydlighet i den litteratur jag läst. Frågan är om det alls är möjligt och kanske framför allt om
det ens är nödvändigt? Eftersom verkligheten inte består av ifrån varandra skilda delar utan
nästan alltid är ett makalöst kalejdoskop av färger och former som dessutom är i ständig
förändring, bör kanske den vetenskapliga synen på människan också vara gränslös?
I dagligt tal kan begreppen, kultur, etnicitet, religion och nationalitet vara praktiska att lite
slarvigt kunna använda för att i allmänna ordalag, med suddiga konturer kunna identifiera
människor och grupper. Till exempel på det sätt jag inledningsvis presenterade mina
intervjuobjekt som kommande från kinesisk/buddhistisk kultur eller indisk/hinduistisk.
Jag tycker ändå att Eriksens definition av begreppet när han säger att det är en aspekt av en
relation, inte en egenskap hos en grupp, och att etniciteten kan definieras som en social
identitet och konstitueras genom social kontakt kommer ganska nära verkligheten. I synnerhet
när han hänvisar till Moerman och använder definitionen emisk tillskrivningskategori det som
betyder att man utgår från den enskilde individens uppfattning om vilken grupp han eller hon
känner sig tillhöra. Jag har tyckt mig kunna se att just ordet ”känna” har stor relevans i dessa
sammanhang. Mer än något annat andas orden; etnicitet, kultur och religion starka känslor
och övertygelser av inre psykologisk karaktär, snarare än yttre kännetecken och attribut.
Att etnicitet, religion och kultur är begrepp som på något sätt hänger intimt samman med
människors självbild och identitet är väl belagt. Den symboliska interaktionismens idé om att
människans självbild är en tolkning av den spegling hon gör av omvärlden visar att allt detta
ligger grundat långt tillbaka i människans ursprung. Med andra ord är det, som så mycket
annat i mänskligt beteende, en fråga om överlevnadsstrategier.
Även om det finns verkliga globetrottrar som utan synbara problem kan förflytta sig i världen,
stanna till och dra vidare är det för de flesta människor ett smärtsamt och radikalt steg att
bryta upp från en invand miljö och bosätta sig i en annan. En överlevnadsstrategi blir då
nödvändig.
Mina båda intervjuobjekt visar att deras utvandrade förfäder valde strategin att som
immigranter förstärka och bevara sedvänjor och traditioner från hemlandet, eller snarare från
regionen de härstammat ifrån. I det nya landet sökte de sig till sina landsmän och bildade ett
indisk respektive ett kinesiskt samhälle med en tydlig gräns mot den inhemska befolkningen.
Alla traditioner kunde inte följas eftersom det inte, i alla avseenden, kunde passas in i
värdlandets samhällsstruktur. En successiv anpassning blev följden. I stället för att hålla helg
och fira kinesiskt nyår i en månad reducerades festdagarna till två, tre. Kineserna var
affärsmän och beroende av att hålla sina affärer öppna när folk ville handla av dem. Det
kinesiskt/buddhistiska nyårets viktigaste mål var och är att göra sig fri från allt som kan
bekymra och hämta ny kraft inför det kommande året. Två till tre dagar var förmodligen vad
man mäktade med att hålla som helgdag när man levde i Indien.
Även de hinduiska högtiderna i Afrika förkortades något men kunde ändå firas förhållandevis
länge. De hinduiska högtidernas mål och mening har en lite annorlunda karaktär. Hinduism
genomsyrar allt i det vardagliga livet. Både Dassera och Diwali är högtider som fokuserar på
familj och umgänge. Att umgås med familj och släkt kunde man göra på kvällar och veckoslut
och var inte så beroende av att det afrikanska samhället inte hade helgstängt under de långa
indiska högtiderna.
15
Beskrivningen av hur de hinduiska högtiderna firas i Nepal är förmodligen en relativt god bild
av hur de firades i Indien en gång i tiden. Jotna säger lite i förbigående att hon vet att man i
tidigare generationer både offrat djur och haft tikaceremonier, men hon vet inte så mycket om
det.
Intressant är också att notera att för Jotna är det en naturlig del av hinduismen att vara
vegetarian, medan man i Indien och Nepal idag sällan finner helvegetarianer. Just
Dussera/Dashainfirandet är på grund av allt slaktande en fest som i sin mattradition har
många olika kötträtter både av kyckling-, get-, buffel- och griskött.
En typisk bild av hur mångfacetterad hinduismen är med lokala och regionala varianter är
Jotnas beskrivning av vilken gud som tillbeds under Dusserafirandet. Hon nämner över
huvudtaget inte Durga (eller någon av hennes uppenbarelser; Shakti, Kali eller Parvati kanske är Ambaji en afrikansk variant?) och säger inget om firandets ursprung i berättelsen
om Rama och Sita.
I Jotnas beskrivning av de olika dagarnas innebörd i Dussera och Diwalifirandet kan man utan
större svårighet spåra släktskapet med ”det gamla landets religion”.
Firandet av det buddhistiska nyåret i Nepal går troligtvis inte att ta som jämförelse på samma
sätt. Detta av flera olika skäl; för det första spreds buddhismen ut från Nepal i ett mycket
tidigt skede av religionens historia. För det andra är lamaismen den förhärskande formen i
Nepal och dessutom är den starkt påverkad av den uråldriga, shamaistiska Bonreligionen. För
det tredje är det företrädesvis de tibetoburmanska grupperna som bor i de mest otillgängliga
bergstrakterna i landet, som utövar buddhism och därmed har religionsyttringarna tagit sig
många varierande uttryck – ett för varje folkgrupp (Tembas beskrivning till trots). Och till sist
är den kinesiska buddhismen starkt färgad av mångtusenåriga kinesiska traditioner och
religioner.
Det intressanta är att man ändå kan spåra vissa gemensamma nämnare och också se hur
modernare påverkan förändrat traditionerna i Nepal, men inte hos Chang. Ett exempel är
synen på alkohol.. När Chang berättar att man i det gamla Kina festade i en månad talar han
om ett alkoholfritt firande. Bosatta i Indien och i Sverige håller man fast vid den buddhistiska
avhållsamheten från alkohol. I Nepal är det inget problem, för en buddhist idag att dricka
rakshi (risbrännvin) och whisky.
När det gäller förbudet inom buddhismen att döda djur har man i forna dagar tolkat det som
att man endast kan äta vegetarisk kost. De kinesiska buddhisterna håller den traditionen uppe
under nyårsfirandet för att påminna om påbudet. I Nepal har buddhisterna tolkat det så, att
buddhister kan visserligen inte döda djur, men det är inget som hindrar dem från att äta kött
om någon annan dödat djuret. Vid alla högtider är därför med självklarhet kötträtter en del av
festmaten
I Sverige har familjerna Jotna och Chang lite olika förutsättningar. Familjen Jotna har inom
sin kommun en krets av cirka 150 personer med indiskt/afrikanskt ursprung. De har ett eget
tempel, umgås ofta med varandra och framför allt kvinnorna håller fast vid några av de
hinduiska traditionerna de burit med sig från Afrika. Men Jotna beklagar sig – den unga
generationen är inte intresserad av sitt indiska ursprung. Hon tycker att de blivit svenska.
Man kan här se att redan hos den andra generationens invandrare har en ackulturering skett
vilket innebär mer eller mindre antagande av ”värdlandets” (i detta fall; Sveriges)
värderingar och livsstil för att slutligen leda till assimilering. För Jotna är de hinduiska
riterna, den indiska maten, kläderna och högtiderna viktiga för hennes identitet och
självkänsla. Religionen ger henne en känsla av trygghet och samhörighet. För barnens skull
hade man lite svenskt julfirande i hemmet för att de inte skulle känna sig utanför det svenska
samhället.
16
Familjen Chang består av en familj i tre generationer. Några av de närmaste släktingarna har
bott en tid i Sverige, men de flesta har flyttat vidare till Canada och USA. I de närmaste
kommunerna finns några få kineser från Indien som man håller lite kontakt med. Arbetet med
restaurangen tar nästan all tid. Chang var en ung man när han med sina föräldrar kom till
Sverige. Han hade redan i Indien lärt sig konsten att leva i både två och tre kulturer
samtidigt.
Man firade i viss mån de indiska högtiderna eftersom det gynnade affärsverksamheten. I
Sverige firar man de svenska högtiderna utåt sett i restaurangen och valda delar av svenska
traditioner i hemmet när barnen var små för att de inte skulle känna sig utanför det svenska
samhället. Både Chang och hans hustru har dessutom fostrats i katolsk och protestantisk
tradition under sina skolår och upplever ingen motsättning i att fira kristna högtider trots att
de i grunden anser sig vara buddhister.
Svenskar som utifrån ser familjen Jotna eller familjen Chang kanske betraktar dem i första
hand som indier respektive kineser beroende på deras asiatiska anletsdrag. Vid en ytlig
bekantskap kanske andra etniska drag framträder och vid en djupare vänskap har förmodligen
alla dessa identifikationstecken förlorat betydelse och man ser bara individer med personliga
särdrag berikade av livserfarenhet från spridda delar i vår värld. Eriksen hävdar att kulturella
skillnader bidrar bara till skapandet av etnicitet när det spelar en social roll. När man lärt sig
behärska nya kulturella koder har man större möjlighet att utnyttja sin kunskap i interaktion
med andra. Familjerna Jotna och Chang växlar mellan kulturerna de lever i. De agerar i olika
grad inom sina etniska, kulturella, nationella och religiösa sfärer och frågar jag till exempel
min vän Chang vem han är, svarar han förmodligen… Ja, vad svarar han tro?
17
Källförteckning
Bowker, John, Världens religioner, Bonnier Alba, 1997, London
DeFleur, Melvin, L, Ball-Rokeach, Sandra, Theories of mass communication, Longman,
1989, N.Y.
Eriksen, T. H Etnicitet och nationalism, Nya Doxa, 1993, Nora
Kymlicka Will, Mångkulturellt medborgarskap, 1998, Nya Doxa, Falun
Öberg Birgit, Olika syn på saken om kulturmöten och kulturella skillnader, Natur och kultur
1997, Stockholm
Övrig litteratur
Helander, L & Johansson, A, Möte med religioner, Liber, 1995, Stockholm
Spickard, James, Human Rights, Religious Conflict and Globalization, 1999, Fel! Bokmärket
är inte definierat.
Evald, Stefan, Religionslexikonet, Forum, 1990, Milano
18
19