Kulturinteraktion - anpassning och identitetsförstärkning ? Meeting of cultures in Europe 5 poäng Marie Schön HT 2004 Innehåll Innehåll....................................................................................................................................... 2 Meeting of cultures in Europe.................................................................................................... 3 Kulturinteraktion - anpassning och identitetsförstärkning ? ...................................................... 1 Inledning............................................................................................................................. 3 Etnicitet .............................................................................................................................. 3 Kulturell tillhörighet och identitet...................................................................................... 5 Anpassning ......................................................................................................................... 6 Religion .............................................................................................................................. 7 Familjerna Chang och Jotna....................................................................................................... 8 Familjen Changs bakgrund................................................................................................. 8 Kinesiskt Nyår.................................................................................................................... 9 I Sverige ............................................................................................................................. 9 Familjen Jotnas bakgrund................................................................................................... 9 Dassera och Diwali........................................................................................................... 10 I Sverige ........................................................................................................................... 10 Högtiderna i Nepal ................................................................................................................... 10 Dasshera/Dashain i Nepal ................................................................................................ 10 Diwali/Tihar i Nepal......................................................................................................... 13 Losar – buddhistiskt Nyår I Nepal ................................................................................... 14 Diskussion och slutsats ............................................................................................................ 15 Källförteckning................................................................................................................. 18 Övrig litteratur.................................................................................................................. 18 2 Meeting of cultures in Europe 5 poäng Marie Schön HT 2004 Inledning Var kommer du ifrån, vad har du för religion, vad har ni för kultur eller helt enkelt vem eller vad är du, är frågor som människor gärna ställer. För somliga kan det vara lätt att svara på frågor av det slaget för andra blir det genast komplicerat. Mitt syfte med denna uppsats är att försöka beskriva hur begrepp som kultur, religion, identitet, etnicitet och nationalitet vävs in i varandra och hur självklart det tycks vara för människor att hitta former för anpassning. För att illustrera detta har jag valt att beskriva två olika familjers sätt att fira årets största högtider; familjen Chang och familjen Jotna. Båda familjerna är bosatta i Sverige och båda har anknytning till Indien, men på olika sätt. Familjen Chang kommer från en kinesisk buddhistisk kultur i Indien och familjen Jotna från en hinduisk/indisk kultur i Kenya och Uganda. Jag har begränsat mig till de hinduiska högtiderna Dassera (Dussera, Dashain) och Diwali (Tihar), som tidsmässigt ligger nära varandra samt det buddhistiska Nyårsfirandet. För att få en bild av hur firandet av högtiderna kan variera beskriver jag också traditionellt firande i Nepal – världens enda hinduiska stat och landet där Buddha föddes. Min beskrivning av firandet i Nepal är av praktiska skäl ganska utförligt. Jag ser detta arbete som ett utmärkt tillfälle för mig att bli påmind om detaljer omkring högtidernas bakgrund och ritualer. Min teoretiska studie är ett försök att se om olika teorier jag har tagit del av om etnicitet, identitet, kultur och religion kan appliceras på de intervjuades medvetet eller omedvetet valda former för upprätthållande av den egna kulturella traditionen och/ eller anpassning till omgivningens. Etnicitet Ordet etnisk började i mitten på 1800-talet att beteckna ”rasmässiga särdrag”. Under senare tid har etnicitet ofta stått för klassificering av människor och grupprelationer. Eriksen säger att man inom socialantropologin ser etnicitet som aspekter på relationer mellan grupper som betraktar sig själva – och betraktas av andra – som kulturellt särpräglade. Eriksen talar om att man inte längre betraktar kulturer eller samhällen som homogena och statiska utan använder begreppet etnicitet när man skildrar komplexiteten och dynamiken i de sociala sammanhang som studeras, där olika grupper i olika grad kommer i kontakt med varandra och anpassar sig till varandra. En etnisk grupp är naturligtvis en avskild företeelse1 men är alltid i kontakt med andra etniska grupper. Och det är själva förhållandet till den eller de som står utanför den egna gruppen som gör att ens egen grupptillhörighet kan identifieras. Att ringa in en etnisk grupp har visat sig vara mycket svårt. Ofta utgår man från faktorer som språk, politisk organisation och territoriell avgränsning men gränssnitten varierar och glider in mellan de olika faktorerna och andra gränser uppstår. När människor tillfrågas om vad 1 Eriksen, T. H Etnicitet och nationalism, 1993 3 somkännetecknar deras egen etniska grupp har de särdrag de beskrivit inte alltid skilt sig från andra gruppers. Eriksen hänvisar till Moerman (Moerman 1965:1219) när han i stället för ordet etniskt grupp använder definitionen emisk tillskrivningskategori det vill säga man utgår från individens eget perspektiv, inte forskarens utifrån granskande perspektiv. Den enskilde individens uppfattning om vilken grupptillhörighet man har är det som fastställer etniciteten. Enligt Eriksen måste individen ha en uppfattning om att den andra gruppen är annorlunda än den egna, annars uppstår inte etnicitet eftersom etnicitet är en aspekt av en relation, inte en egenskap hos en grupp. Etniciteten kan definieras som en social identitet och konstitueras genom social kontakt. Han påpekar att utifrån detta synsätt, kan det finnas stora kulturella variationer inom en grupp, utan att medlemmarna delar upp sig i olika etniska grupper. Något som tydligt visar svårigheten i att kategorisera människor i etniska grupper är när Eriksen måste svara på frågan om hur många etniska grupper det finns på Mauritius, och han säger att det är situationsberoende. I diskussionen omkring vilka kriterierna är för etnicitet framhålls att kulturella gränser inte alltid sammanfaller med etniska gränser. Beskrivningen av befolkningen på Mauritius visar tydligt att gemensamma drag som religion, språk, sedvänjor, geografiskt ursprung inte är tillräckligt för att definiera etnicitet eftersom de nämnda faktorerna flätas samman i ett otal mer eller mindre intrikata mönster. En tydligen ifrågasatt definition av etnicitet kan ändå vara på sin plats. Jag tänker på Manning Nash’ (p. 48 Eriksen 1993) metaforer ”Bädd, blod och religion” som syftar på att grupper ofta uppfattar sig själva som biologiskt självproducerande och endogama, att de har en ideologi kring ett gemensamt ursprung, samt att de har en gemensam religion. Eftersom jag som exempel valt att beskriva på vilket sätt bland annat familjen Jotna upprätthåller hinduiska traditioner i Sverige, vill jag också nämna något om antropologers syn på indier i ”i förskingringen”. Eriksen visar på att indier som emigrerat har bevarat många kulturella sedvänjor i det nya landet. Till exempel har man hållit kvar kastväsende och i viss mån uppdelning mellan hinduer och muslimer samt mellan indo-europeiska och dravidiska språkgrupper. Just skillnader mellan dravider/tamiler och indoarier förkommer dock inte på Trinidad eller i Guyana medan det lever kvar på Mauritius. Detta beror främst på att tamiler kom dit först och hade redan utvecklat ett kulturellt nät byggt på släktband och etnisk identitet när de andra indierna anlände. En intressant iakttagelse är att den egna gruppens stereotypa bild av sig själv som indier, ser olika ut beroende på vilket land man lever i. Som exempel2 nämns att indier på Mauritius tycker att det typiska för dem är att de är så goda politiker (de arbetar ofta inom statsförvaltningen) men att de tyvärr inte är goda affärsidkare. På Trinidad är däremot uppfattningen den motsatta – där är en typisk indier självklart affärsman. Detta är, enligt Eriksen ett exempel på hur etniska identifikationer skapas, det vill säga alltid en identitet i förhållande till den omgivande världen. 2 Ibid 1 4 Indiernas val att bevara sin kulturella egenart har i vissa fall, handlat om att de som fria individer (till skillnad från t ex de svarta slavarna) valt att överkommunicera sin särart för att stärka sin identitet och position. I andra fall har den svarta majoriteten överkommunicerat sin bild av det inhemska samhället som överlägset de indiska invandrarnas och skapat etniska gränser gentemot dem. Indierna som i det fallet har hamnat lägst ner i den samhälleliga hierarkin har inte kunnat tränga igenom de kulturellt betingade barriärerna och istället bara delvis konserverat sina traditioner inom gruppen och i interaktionen med andra tonat ner sina mest utmärkande drag. Kulturell tillhörighet och identitet Kymlicka använder begreppet ”samhällelig kultur” för att beskriva en mänsklig verksamhet som innefattar en offentlig såväl som en privat sfär. Han menar att allt ifrån socialt liv till utbildning, religion, rekreation och ekonomi kan hänföras till begreppet ”samhällelig kultur”. Ofta är denna typ av kultur geografiskt koncentrerad och medlemmarna i kulturen har ett gemensamt språk, gemensamma minnen, värden, sedvänjor men också gemensamma institutioner. Denna typ av kultur är en produkt av det moderna samhället enligt Gellner (1983). Ett modernt samhälle har behov av att tillgodose människor ur olika raser, klasser och regioner likvärdiga möjligheter till utbildning. För att lyckas med detta talar man om en kulturell struktur som bygger på ett gemensamt språk. Kymlicka tar USA som exempel när han pekar på att trots skillnader i etnicitet, region, klass, och religion en rymlig gemensam kultur skapar möjligheter för olika grupper att samexistera. Han hävdar också att invandrare bär med sig ett språkbruk som är knutet till deras forna kulturella hemvist. I samband med invandringen, bryter man sig lös från de traditioner som språket formats av och därmed förlorar naturligtvis språket stora delar av sin mening. Han menar vidare att många invandrare är inställda på återskapa sina forna traditioner i det nya hemlandet men lyckas inte fullt ut med detta eftersom modersmålet inte är det språk som används i det offentliga livet. Kymlicka fortsätter att ta USA som exempel och säger att man där inte förväntar sig att invandraren helt skall assimileras i den amerikanska kulturen. Man uppmuntrar istället invandrarnas rätt att bevara sitt etniska arv inom privatsfären – hemma och i frivilliga sammanslutningar. Det visar sig då att det kulturarv som invandrargrupper försöker att bevara inte blir ett återskapande av avgränsade kulturella minoritetssamhällen utan ett alternativt kulturellt tillskott till det amerikanska samhället. Slutligen anser Kymlicka att alla kulturer som inte är samhälleliga/nationella, får svårt att överleva. Efter bara några generationer kan man se att utvecklingen för invandraren, gått från att tillhöra en marginaliserad subgrupp till total assimilering i det nya samhället. Även om det tycks finnas människor som kan flytta sig obehindrat mellan kulturer verkar det trots allt vara av stor betydelse för människors identitet och självkänsla att tillhöra en kultur. 3 Kulturtillhörigheten är viktigare och ligger djupare förankrat inom människan än till exempel identitet utifrån prestation. Den kulturella tillhörigheten påverkar hur andra uppfattar och bemöter oss, vilket i sin tur formar vår självidentitet, 3 Kymlicka, W, Mångkulturellt medborgarskap, 1998 5 säger Kymlicka.. Det sätter in enskilda handlingar i ett större sammanhang, där allt man gör blir en del av den gemensamma kulturen – något som kan föras vidare till kommande generationer. Kulturell tillhörighet ger en trygg känsla av identitet och medlemskap som är nödvändig för människan. 4 Det sociologiska begreppet ”Symbolisk interaktionism” kan här ses som en förklaring till den starka betydelse kulturell tillhörighet har för människans självuppfattning och identitet. Människors kommunikation bygger på gemensamt förvärvade definitioner, regler om socialt beteende och individers personlighet och tar sig uttryck i mänskligt språk. Människans uppfattning om andra och sig själv kommer alltså av en social interaktion byggd på det språk hon omges av från sin födelse. Det är dock inte en objektiv uppfattning om det egna jaget och omvärlden hon får utan ett personligt färgat intryck som präglats i hennes medvetande. Hon får en bild av sig själv genom att betrakta människorna i sin omgivning. Med detta synsätt blir den enskilda människans identitetskänsla skapad av den spegelbild hon får av det hon uppfattar i sin kulturella omgivning. Hon är därför i stor utsträckning ett med sin kultur. 5 Anpassning Forskning har bedrivits för att studera varför vissa utifrån kommande etniska grupper förblivit avgränsade i det nya landet och hur de efter hand anpassat sitt liv till en främmande kultur. Studier i amerikanska städer har visat hur kombinationen av etnisk identitet och ekonomiska förutsättningar och arbetsuppgifter har skapat naturligt avgränsade områden för olika grupper. Som exempel nämns Little Sicily. Huvudsakligen beroende på individers ekonomiska framgångar sker s.k. ackulturering vilket innebär mer eller mindre antagande av ”värdlandets” värderingar och livsstil för att slutligen leda till assimilering. Även om etnisk identitet är viktig kan betydelsen variera och kan manipuleras medvetet i ett modernt samhälle. Flera forskare har studerat dikotomisering dvs. mellanetnisk anpassning. Många exempel visar hur, utifrån olika gruppers specialisering ett ömsesidigt beroende uppstått t ex i form av handel. Dikotomiseringen kan betraktas som ett Oss/Dem-förhållande För att den ena gruppens etniska identitet inte ska underkommuniceras i samband med interaktion måste ett visst ömsesidigt erkännande ingå i den process som kommunicerar kulturella olikheter. Detta kallar Eriksen komplementarisering och kan beskrivas som ett Vi/Ni förhållande. I dessa sammanhang betraktas de kulturella skillnaderna som en tillgång. När det gäller andra och tredje generationens invandrare kan man ganska tydligt se att en ackulturering när det t ex gäller värderingar har skett. Det är människor som lärt sig konsten att ”leva i två kulturer samtidigt”. Att det inte handlar om en total assimilering, enligt Eriksen6 beror både på yttre och inre hinder. Ett yttre hinder kan vara olika former av diskriminering i det nya samhället, inre hinder är ofta den spänning i fråga om värderingar och levnadssätt som finns i förhållande till den äldre generationen. För varje ny generation minskas dock hindren och förmågan att kunna växla mellan olika kulturer och därmed olika 4 Ibid 3 DeFleur, M, Theories of mass communication 1989 6 Ibid 1 5 6 identiteter ökar. Kulturella skillnader bidrar bara till skapandet av etnicitet när det spelar en social roll. När man lärt sig behärska nya kulturella koder har man större möjlighet att utnyttja sin kunskap i interaktion med andra. Båda parter kan försöka definiera villkoren för interaktionen och båda kan beroende på situationen åberopa olika aspekter av kulturell jämlikhet och olikhet 7 som passar dem. (p. 171, Eriksen 1993) Religion Överallt i världen finner man religionsutövning av något slag. Mer än tre fjärdedelar av alla människor på jorden anser sig tillhöra någon religion. I årtusenden har människan sökt efter svaren på frågor om liv och död, meningen med livet, sanningen om människans egen natur och om universum. Religionerna är människans sätt att finna svaren på frågorna och i levnadsregler och lagar försöka att hitta en struktur för sitt liv och en försäkran om en framtid. Gemensamma ritualer och riter förstärker känslan av trygghet och tillhörighet. En av religionens viktigaste uppgift har varit att ge människan en trygg tillvaro i ett samhälle där hennes avkomma kan överleva. Ordet religion kan ha sitt ursprung i två latinska ord nämligen religio, som betyder något som utförs noggrant och detaljerat och verbet religare som betyder att binda tätt tillsammans. 8 Många av världens religioner har gemensamma levnadsregler, men de är ofta formulerade på olika sätt och olika värderade. Skillnaderna kan avspeglas i människors vardagliga liv eftersom religionen genomsyrar och påverkar det mesta i samhället; allt ifrån människors syn på själva livet och på sina olika roller till sin syn på arbete och överhet. Många anser därför att religion, identitet och kultur är sammansmält och kan inte ses som separata fenomen.9 En grundval för religion är en tillbedjan av - och en tro på en högre makt. Ordet kult som kommer av det latinska ordet cultus betyder tillbedjan av gudarna. Ordet kultur har samma ursprung. Även Bowker anser alltså att religion och kultur är svårt att skilja från varandra. Han säger att religioner är organiserade system för skydd av information och för dess vidarebefordran från generation till generation. (p. 7 Bowker - 97) Religioner har givit människan möjlighet att utforska sin inre och sin yttre värd. Sökandet inåt har givit svar på människors frågor om upplysning, frid, ro och tomhet. Det yttre sökandet har givit ramar för förhållande till andra människor och till en högre makt. Detta sökande och dessa svar har sedan utvecklat sedvänjor och ritualer som till exempel meditation, bön och tillbedjan. På så sätt har olika upplevelser skapat olika bilder av hur världen ser ut, vad mänskligt liv är och vad som händer efter döden. Bowker säger att en gemensam nämnare för alla religioner är 10 att de skyddar den information som gör det möjligt för människor att inrikta sig på mål av värde både i detta livet och efter döden. (p.8 Bowker - 97) 7 Ibid 1 Bowker, John, Världens religioner, Bonnier Alba, 1997, London 9 Öberg Birgit, Olika syn på saken om kulturmöten och kulturella skillnader, Natur och kultur 1997, Stockholm 8 10 Ibid 6 7 Religioner är berättelser och information, ofta i form av myter, som människor får sig till del genom skrifter, muntlig tradition och tecken och symboler. För att skapa ordning i detta finns riter och ritualer som är det visuella språk som gör att människan kan hantera sitt hopp och sin fruktan. Religioner för människor närmare varandra. De är, säger Bowker, utvidgade familjer. De utvidgar familj till stam eller till släkt och i vissa fall ännu längre. Genom att dela tron med andra förstärks tilliten till religionen och människan kan leva trygg.11 Familjerna Chang och Jotna Familjen Changs bakgrund Changs farfars far tog sig med båt från staden Meishen i Guang Dong (…Djao’n) – provinsen i Kina till Indien via Hongkong. Detta skedde någon gång i början på 1900-talet då Indien stod under brittiskt styre. Syftet med den långa resan var affärer, eftersom han var av en affärsmannasläkt. Han etablerade sig i Calcutta och ämnade resa hem när han gjort den förtjänst han räknat med. Planerna på hemfärd gick i stöpet eftersom Kina först invaderades av Japan och sedan upplevde kulturrevolutionen och kommunisterna tog makten. Changs farfars far blev därför kvar i Calcutta. I Calcutta var människor med kinesiskt ursprung bosatta i samma kvarter. Under andra världskriget blev kvarteren stängda ghetton, vars gränser endast kunde överskridas med särskilt tillstånd i form av passersedlar. Många kineser deporterades till koncentrationsläger där tusentals dog av umbäranden. Förföljelserna av kineser i Indien påminde på många sätt om judeförföljelsen i Europa. I de kinesiska kvarteren (China town) levde människor med kinesiska förfäder och med handel som sitt levebröd. Religiöst betraktade man sig som ”kinesiska buddhister”. Chang berättar att utövning av kinesisk buddhism kan variera mellan orter i Kina och därmed också få många olika uttryckssätt i de länder världen över, dit människor utvandrat från Kina. T ex lever animistisk tro kvar i olika utsträckning, drag av Konfucianism och Taoism, inslag av Feng Shui, astrologi och dyrkan av förfäder, gudar och gudinnor varierar från familj till familj beroende på ursprungsort i Kina. I Changs tradition förekommer gudinnan Quan Ying – en mycket omtyckt gudinna eftersom hon symboliserar godhet, medlidande och vänlighet. En annan tradition är att en dag om året hedra Buddhas födelsedag. Man går då till templet och offrar blommor. I Indien firade familjen också den hinduiska högtiden Diwali. Då gjorde man som sina hinduiska grannar och tände många små ljus och oljelampor, framförallt utanför husen. Några av familjen Changs grannar hade indier anställda i sin verksamhet och därför firade de också den hinduiska högtiden; Dussera då getter ska slaktas. Getköttet fick sedan de anställda som en gåva. Chang växte upp i de kinesiska kvarteren med sin familj. När han var liten gick han i en kinesisk/buddistisk skola. För att sedan kunna få en högre utbildning var det vanligt bland de 11 Ibid 6 8 kinesiska ungdomarna att låta döpa sig till katolicism och studera vid en katolsk skola. Chang har dessutom gått i en protestantisk engelsk skola en tid. När han var omkring 20 år emigrerade familjen till Sverige där man drivit restaurangverksamhet i ca 25 år. Kinesiskt Nyår Under Changs förfäders tid i Kina pågick nyårsfirandet i en månad varje år under januari/februari enligt västerländsk kalender. Man stängde igen sin affärsverksamhet och tog tid att koppla av, äta gott och umgås med familj och vänner. Inga bekymmer fick överskugga firandet och viloperioden. Man ville hämta kraft för det kommande året. Husen dekorerades utanför dörren med banderoller. På var sin sida om dörren sattes bilder på två gudomliga generaler som skyddade hemmet från onda andar. En dag offrade man till skyddsguden för affärsidkare (Tai Zhan) och bad om rikedom. Den så kallade drak/lejondansen utfördes (se nedan). Under Changs uppväxt och barndom hade nyårsfirandet reducerats till två, tre dagar. All affärsverksamhet lades ner under firandet. Hela samhället (de kinesiska kvarteren) deltog i festligheterna. En grupp människor utförde drak/lejondansen iklädda drak/lejonhuvud och en lång stjärt. Man spelade på cymbaler, gonggong och trummor. Smällare fyrades av för att välkomna de goda andarna. Den dansande gruppen drog från familj till familj och fick som tack ett litet rött paket/kuvert med en slant i. Slantens storlek kunde variera. Det viktiga var inte mängden utan gesten. På kuvertet stod ”Gott Nytt År” (ungefär: Kong hei fa choi på Kantonesiska vilket är en önskan om ett framgångsrikt år). Utanför sitt hus hade familjen uppfört ett tillfälligt altare med rökelse och ljus. En expert hade tillfrågats för att tala om i vilken riktning altaret skulle stå för att vara riktat åt den rätta guden. Dansarna vände sig mot altaret och bugade djupt och backade sedan därifrån eftersom ingen fick vända ryggen mot det. Under firandets första dag fick ingen göra någonting. Inte ens sopa golvet. Alla förberedelser för festligheterna måste vara gjorda i förväg. Den första dagen åt man endast vegetarisk enkel ”plockmat” som t ex riskakor och räkchips. Andra dagen kunde ägnas åt släktbesök och god mat som då kunde bestå av kötträtter. Man gav varandra de röda små kuverten och särskilt barnen uppmärksammades. I Sverige I Sverige stänger familjen Chang sin restaurang en dag under Nyårsfirandet. Familjen samlas och ibland kommer släktingar långväga ifrån. Man ger varandra nyårskuverten och den första måltiden de vuxna äter den dagen är alltid vegetarisk. I Sverige firar man också jul. Barnen får julklappar och restaurangen pyntas med t ex en julgran. Familjen Jotnas bakgrund Jotnas farföräldrar utvandrade till Östafrika från Gujarat i Indien. Själv växte hon upp i Kenya. När hon var 17 år reste hon till Indien för att studera. Där träffade hon sin blivande man. Han var ett par år äldre och var indier från Uganda. De återvände till Afrika efter studierna men fick fly till Sverige i början på 70-talet på grund av Idi Amins förföljelse. I 9 Uganda bodde oftast människor med indiskt ursprung i närheten av varandra. Man firade de hinduiska högtiderna på ungefär samma sätt där som man fortsatt göra här i Sverige. Dassera och Diwali En av årets största högtider är Dassera – den tionde dagen efter fullmånen. Högtiden brukar infalla under september/oktober i den västerländska kalendern. De första nio dagarna dansar man. En del fastar också under den tiden. Fastan innebär att man äter bara en gång per dag och då kanske bara frukt. På kvällen tar man med sig godsaker och ber till Gudinnan Ambaji. Jotna säger att man i gamla tider kanske hade tikaceremonier och slakt också, men det är inget som hon upplevt. Ungefär en månad efter Dassera firas Diwali. Firandet pågår i fem dagar. Utanför dörren målar man något med röd färg. Det kallas för rangoli och man tänder många små ljus och oljelampor. Man hänger också upp blad som är uppträdda på en tråd. I Afrika kunde man se ljusen överallt där det bodde hinduer. Första dagen som heter Dhantersh tvättar man pengar (mynt) och ber om rikedom. Andra dagen lagas sju olika rätter som äts tillsammans. Tredje dagen som är Diwalidagen tar man med sig alla bokföringsböcker till en präst för att få räkenskaperna välsignade. Den fjärde dagen är Nyårsdagen då man hälsar på varandra och äter god mat. Den femte dagen bjuder systrar hem sina bröder. I Sverige Där Jotna bor finns ungefär 100 till 150 hinduer i trakten som träffas vid de större högtiderna. Varje lördag går Jotna till templet klockan 18.00 till 19.30 och träffar andra hinduer, mest kvinnor. De sjunger tillsammans och lämnar sötsaker till guden Arti. Jotna hoppas att den yngre generationen ska bevara de gamla traditionerna. När hennes barn var små firade man jul i hemmet för att barnen inte skulle känna sig utanför det svenska samhället. De hade en julgran och delade ut julklappar, men åt ingen julmat eftersom Jotna bara äter vegetariskt. Dassera och Diwali firar de ungefär på samma sätt här som i Afrika, men istället för oljelampor brukar hon sätta ut små glas med värmeljus i eftersom det är för kallt i Sverige för oljelamporna. Hon sätter ljus inne och på verandan. På den fjärde dagen (Nyårsdagen) går man till varandra ”och dricker kanske kaffe eller får någon annan fika”. Högtiderna i Nepal Dasshera/Dashain i Nepal Intervju med Lila Nath Sapkota (Hinduisk bramin) Det var på nymånens tionde dag som den gode kung Ram, med hjälp av gudinnan Durga, besegrade den onde demonen Ravan på Sri Lanka. Segern firas i månaden Kartik enligt Bikram Sambat-kalendern (slutet av september till början av oktober) Det är årets viktigaste högtid och man firar det godas seger över det onda. Under femton dagar dyrkas gudinnan Durga i alla sina skepnader med oräkneliga ”pujacermonier” och tusentals djuroffer i det så kallade ”heliga badet” som i dagar dränker gudinnan i blod. De första nio dagarna påminner om den förfärliga striden mellan Durga och Ravans medhjälpare; demonen Mahisasu i skepnad av en brutal vattenbuffel. Den tionde dagen firas 10 Durgas slutgiltiga slakt av demonen och de återstående fem dagarna är en lång segerfest välsignad av Durga; alltings gudomliga moder. Inför Dashain städas hemmet och man passar också på att måla om och göra andra förbättringar av sin bostad. Hus och lägenheter pyntas för att hälsa gudinnan Durga välkommen så att hon kan välsigna hemmet med god lycka under det kommande året. Husmödrar har en hektisk tid med bak och andra förberedelser av mat som ska ätas under helgen. Dashainbrödbakets karaktäristiska doft av kanel, ingefära och nejlika sprids i varje vrå. Familjemedlemmar och släktingar kommer från när och fjärran för att återförenas med sina familjer. I affärer och på gator trängs människor i Dashainhandeln. Alla ska köpa presenter till sina nära och kära. Tusentals får, getter, ankor, tuppar och vattenbufflar förbereds för den stora slakten. Kommersen är enorm, överallt köpslås det och handlas presenter, offergåvor, ”blomstermalor”, och levande offerdjur. Alla typer av organisationer håller stängt i 10 till 15 dagar. Det är nästan omöjligt att få tag i hantverkare eller annan typ av arbetskraft. ”Vijaya Dashami”- andan genomsyrar allt, från fattig till rik gläds man över att ännu en gång få fira Dashain. Under de första nio dagarna, som kallas Nawa Ratri utförs tantriska riter. I Nepal anser man att all livskraft är personifierad i gudinnan Durga och alla hennes gestalter. Alla gudinnor som emanerat ur Durga kallas för Devis, var och en med sin speciella form och kraft. I varje Durgatempel finns gudinnan symboliserad i en helig s. k. Kalash – antingen i form av en utsirad vattenskål med gudinnans bild på sidan eller som en statyett av den mångarmade gudinnan. I sina händer håller hon fruktansvärda vapen. Om hon under högtidens första nio dagar blir dyrkad på rätt sätt kan man förvänta sig god lycka. Blir hon däremot förargad av någon anledning kommer man att drabbas av stor olycka. Dashains första dag kallas Gatasthapana, vilket bokstavligt betyder ”skåltillredelse”. Under den dagen gör man i ordning Kalashen (skål för heligt vatten) och placerar den vid sidan av gudinnestatyetten i familjens bönerum. Skålen fylls med heligt vatten och täcks med kodynga i vilken man sår gräsfrön. En astrolog tillfrågas för att beräkna den bästa tidpunkten för Gatasthapanaritualen som en präst ska utföra. Prästen hälsar gudinnan välkommen och ber henne att välsigna huset med sin närvaro. Rummet där ritualen utförs kallas helt enkelt för ”Dashainhuset”och är endast öppet för män. Någon manlig medlem i familjen eller en tillkallad präst utför tillbedjan till Kalashen morgon och kväll, varje dag i sju dagar. Kalashen duschas med heligt vatten och skyddas från direkt solljus. På den tionde dagen har fröna börjat gro och 12 till 15 centimeter långt, gult gräs täcker den heliga skålen. Gräset kallas ”Jamara”. Den sjunde dagen kallas ”Fulpati”. Under den dagen anländer den kungliga familjens ”jamara” från deras ursprungliga hem i Ghorka ca 17 mil nordväst om Kathmandudalen. Vandringen tar ca tre dagar och avslutas med en procession i huvudstaden då stadens alla statliga tjänstemän och regeringsledamöter ansluter, klädda i traditionella folkdräkter. Den kungliga ”kalashen” fylld med heligt vatten, klädd med jamara, bananklasar och sockerrör och dekorerad med rött tyg bärs i en vacker bärstol skyddad av en baldakin i guld och broderier. Processionen leds av en militärpluton och i spetsen går hovets överstepräst. När man kommit fram till den öppna plats där den kungliga familjen väntar fortsätter 11 festligheterna i form av militärparader och saluterande. Saluterna pågår i en kvart och sedan fortsätter den kungliga ”Fulpatin” i Hanuman-palatset. Den åttonde dagen kallas Maha Asthami och är höjdpunkten för tillbedjan av Durga och hennes uppenbarelse som Kali. Ortodoxa hinduer fastar hela denna dag. Under dagen utförs rituella djuroffer överallt och kvällen kallas ”kal ratri” – den svarta natten. Hundratals, tusentals getter, tuppar, får och bufflar slaktas vid alla Durgatempel ända fram till nästa dags gryning. Samtidigt som offer och tillbedjan sker äts i hemmen festmåltider bestående av olika kötträtter. Den nionde dagen kallas ”Nawami”. Taleju-templet vid Hanumanpalatsen öppnas för allmänheten denna enda dag på året. Tusentals människor kommer då dit för att göra sin tillbedjan från gryningen till solnedgången. Denna dag är också militärernas officiella slaktdag. Den rituella slakten utförs på innergården vid Hanumantemplet. Hundratals vattenbufflar slaktas för att hedra gudinnan Durga och be om hennes välsignelse. Militärorkestrar spelar och saluter skjuts. När offerritualerna är över, står blodet upp till anklarna på de närvarande. Under den nionde dagen står också Vishwas Karma – kreativitetens gud i fokus. Denna dag tillbeds fabriker, maskiner, instrument och allt annat som människan skapat som kan ge henne ett levebröd. Offer görs för alla typer av fordon och man ber om välsignelse över dem, för att de ska skyddas från olyckor under det kommande året. Den tionde dagen är Dashami. Då får alla yngre välsignelse i form av ”jamara” och ”tika” av äldre släktingar. De yngre går hem till äldre släktingar; syskon, föräldrar, fastrar, morbröder etc. för att få sin välsignelse. Det innebär en stor rörelse av människor på väg någonstans. Man går från hem till hem och skyndar sig till sitt eget hem emellanåt för att kunna ta emot sina egna yngre släktingar. Familjemedlemmar utspridda över hela världen kommer hem till Nepal för denna dag. Tikagivandet måste pågå i flera dagar för att alla ska hinnas med. Kungen får sin ”tika” av översteprästen och själv delar han ut ”tika” till många lojala undersåtar. När fem dagar gått är månen full och ”Dashain” är över. Den sista dagen stannar alla hemma och vilar ut. Fullmånedagan kallas också ”Kojagrata” som betyder ”Vem är vaken?” Rikedomens gudinna Laxmi dyrkas och man ber henne att besöka varje hem. Under Dashaindagarna sätts gungor upp i träd eller i speciella ställningar. Alla passar på tillfället att gunga någon gång. Gungandet ska ge människorna en chans att någon gång under livet ”lämna jordytan”. Till Dashain hör också traditionen att roa sig med drakflygning. Beskrivning av högtiden Dashain – så som den berättats av en 10-årig flicka i Nepal Dussera/Dashain firas i månaden Ashoi eftersom guden Devi dödade Maihsasur som var en ond man. Vi firar också att Ram dödade Rawan som också var en ond man. Under Dashain kommer alla släktingar hem från hela världen. Man får sin tika (märke i pannan) och mala (blomsterhalsband). Man har också jamara (gult gräs) och många går ut för att gunga i en ping (tillfälligt uppsatta gungor). Alla släktingar hälsar på varandra och man har mycket roligt. Alla är glada. Dashain består av tio dagar. Den första dagen heter Akadashi, den andra Dwadhashi, den tredje Triyadhashi, den fjärde Chaturdashi, den femte Panchami, den sjätte Shasdhi, den sjunde Saptami. På den sjunde dagen görs Phulpati (Den heliga kortegen). Den åttonde dagen kallas Astami, den nionde Nawami – då går vi till Kota. Den tionde dagen heter Bijaya Dasami och det är ”Tikadagen” då de äldre sätter en tika och ett blomsterhalsband på de yngre i familjen och uttalar goda önskningar för det kommande året. Det är därför vi tycker så mycket om Dashain. Sriyana 12 Diwali/Tihar i Nepal Intervju med Lila Nath Sapkota (hinduisk bramin) Diwali firas, under fem dagar, till gudinnan Lakshmis ära under den mörkaste tiden på året. Högtiden börjar på den trettonde dagen efter fullmånens tillbakagång i oktober. Laxmi är välståndets och turens gudinna och hon bor bland stjärnorna i himmelen. Hon är maka till Vishnu och skapades ur världens hav. Därför äger hon världshavens alla rikedomar. Hennes tron är en lotusblomma och hennes budbärare, en uggla. Vid midnatt på den tredje dagen sätter hon sig på sin uggla och flyger ut över världen för att se hur hon blir dyrkad av allt folket. Överallt har människorna tänt små lampor och ljus för att hedra gudinnan. Och detta är bakgrunden: Det var en gång en kung som fått veta av sina astrologer att han snart skulle dö av ett bett från en orm. Kungen frågade då astrologerna om han på något sätt skulle kunna undkomma ormens bett. De föreslog att han, på dagen då Laxmi skulle firas, skulle omge sin bädd och hela palatsen med oljelampor och tända ljus. På så sätt skulle Laxmi känna sig hedrad och övertala ormen att inte döda kungen. Strategin lyckades och ormen sa till Yama Raj – dödsrikets härskare att han misstagit sig, kungen skulle inte behöva dö. När Yama Raj öppnade kungens livsbok stod där att han hade noll år kvar att leva. Ormen placerade snabbt en sjua framför nollan och så kom kungen att leva i sjuttio år till. Ända sedan den dagen har människorna firat både gudinnan Laxmi och underjordens härskare. Ibland kallas Tihar för ”Panchak Yama” vilket betyder ”Underjordens härskares fem dagar”. Tihars första dag kallas Kag Tihar alltså ”kråkans dag”. Kråkan är underjordens budbärare och hyllas med mat på ett lövfat tidigt på morgonen innan någon annan i huset fått mat. Kråkor får aldrig dödas eftersom de en gång drack av livets vatten och är den varelse som kommer med budet om död. Den andra dagen är ”kokor tihar”- hundarnas dag. Dödsriket vaktas av en hund och den förskräcklige Bhairab – förstörelsens gud har också en hund som sin budbärare. Hunden vaktar och skyddar människor därför dyrkas hunden på Tihars andra dag. Man sätter en ”tika” i pannan på djuret och hänger en blomstermala om dess hals. Man ger också hundarna ett gott mål mat. Även herrelösa gathundar firas denna dag. Den tredje dagen är högtidens viktigaste dag ”Laxmi puja” då man dyrkar välståndet och rikedomens gudinna som i sin jordiska skepnad är kon. Tidigt på morgonen dyrkas korna med ”tika”, ”mala” och ett skrovmål. På kvällen hyllas Laxmi. Dagar i förväg har man städat och pyntat hemmet eftersom Laxmi älskar ett nystädat hem. På kvällen målar man ett avsnitt på husets framsida med röd lerfärg. En liten oljelampa tänds som belyser väggen. Som vägledning för Laxmi, placerar man ljus hela vägen genom huset fram till Puja-rummet där familjen förvarar en box med pengar och värdesaker. Varje hem har en sådan box där man, varje år på Laxmidagen, lägger i lite pengar. Pengarna används av familjen som en nödfallskassa. Hela huset är dekorerat med ljus och oljelampor och nuförtiden även elektriska ljusslingor (som nu och då spelar anglosaxiska julsånger). När all traditionell tillbedjan är avslutad kan det ”stora spelandet” börja. Denna dag är alla former av spel och dobbel tillåten. Under kvällen vandrar också grupper av flickor omkring och sjunger lovsånger till Laxmis ära. De tas emot i hemmen som gäster och får gåvor. Hela natten pågår aktiviteterna av hasard och sång. 13 Den fjärde dagen är lite annorlunda eftersom det beror på var man har sin religiösa bakgrund. De flesta dyrkar oxen ”guru puja” denna dag på ungefär samma sätt som de tidigare djuren blivit hedrade dvs. med ”tika”, ”mala” och mat. Andra personer som dyrkar Krishna bygger istället en liten kulle av dynga, placerar gräs på den och utför sin ”puja” vid högen. Denna ritual är en påminnelse om när Krishna lyfte upp ”Gobhardan-kullen” och på så sätt räddade många människor och kor från en översvämning. Om man är newar utför man ”Mha puja” vilket i princip betyder ”dyrkan av sig själv”. Newarerna dyrkar helt enkelt livet genom att tillbedja sig själva. Denna dag börjar också newarernas nyår som inte överensstämmer med den officiella Bikram sambatkalendern. Den femte och sista dagen av Tihar är ”Bhai tika” dvs. brödernas dag. Alla bröder får en tika av sin syster (eller ställföreträdande syster) De kungliga astrologerna meddelar via media vid vilken tid man lämpligen bör utföra tikaritualen. Även kungen får en ”tika” av sina systrar och då skjuts 31 kanonskott som salut. Tikagivandet är en bön till Yama Raj – underjordens herre om ett långt liv för bröderna. Tikan som fästs i pannan består av ett antal vågräta streck i olika färger, varje färg med sin egen symbolik. Brodern sitter på golvet och systern häller en cirkel av heligt vatten runt den plats där han sitter. När hon målat ”tikan” i hans panna, hänger hon en blomstermala om hans hals. Även alla dörrposter i huset dekoreras med den mångfärgade ”tikan” som ett skydd mot döden och en bön om långt liv. Losar – buddhistiskt Nyår I Nepal Intervju med Temba Lama (buddhistisk Lama Losar består av två or ”Lo” som betyder år och ”Shar” som betyder Nytt. Alla buddhistiska folk i Nepal firar Losar. De hör till de tibetoburmanska folkgrupperna och kan t ex var sherpas, tamanger, gurunger och tibetaner. Bland sherpafolket firas Nyåret genom att man på nyårsaftonen äter ”Gutuk” tillsammans med familjen. ”Gutuk” är en rätt som tillreds av nio olika sädesslag. Den första dagen på firandet samlas hela familjen då man äter och dricker tillsammans och de yngre blir välsignade av de äldre (föräldrar och far - och morföräldrar) Den andra dagen bjuder man in andra avlägsna släktingar och goda vänner. Man leker, äter och har roligt tillsammans. Den tredje dagen firar hela samhället tillsammans på någon öppen plats. Heliga män iklädda masker dansar för att driva bort ondskan ur världen. Man spelar på gonggong, trummor och blåser i långa horn. Många färgstarka böneflaggor hängs upp vid ”stupan” och klostret. Man inbjuder laman som är en inkarnation av en ”guru”. Han välsignar folket och alla ber om fred, ett långt liv och frid för alla varelser på jorden. Inför nyåret bakar man ett bröd som kallas ”Khapse” och som kokas i smör på flera olika sätt. Brödet är mycket hållbart och man bjuder sina släktingar och vänner på det tillsammans med färsk frukt. Sherpafolket dricker också av det hemmagjorda ölet som är gjort av ris och vetekorn samt ett hemmagjort vin som kallas för ”mke”. Rikare människor dricker också av importerad whisky. Nyårsfirande innebär huvudsakligen att familjen och vännerna träffas för att äta och dricka och ha roligt tillsammans. Firandet ska ge vila, rekreation, glädje och välsignelse inför det kommande året. Alla de buddhistiska folken i Nepal firar på liknande sätt eller som Temba själv uttrycker det: 14 This is in Sherpa Buddhist celebrate Losar but almost similar way the other also celebrate and not so much different way. Diskussion och slutsats Svårigheten att hitta en lämplig definition på begreppet etnicitet har framgått med stor tydlighet i den litteratur jag läst. Frågan är om det alls är möjligt och kanske framför allt om det ens är nödvändigt? Eftersom verkligheten inte består av ifrån varandra skilda delar utan nästan alltid är ett makalöst kalejdoskop av färger och former som dessutom är i ständig förändring, bör kanske den vetenskapliga synen på människan också vara gränslös? I dagligt tal kan begreppen, kultur, etnicitet, religion och nationalitet vara praktiska att lite slarvigt kunna använda för att i allmänna ordalag, med suddiga konturer kunna identifiera människor och grupper. Till exempel på det sätt jag inledningsvis presenterade mina intervjuobjekt som kommande från kinesisk/buddhistisk kultur eller indisk/hinduistisk. Jag tycker ändå att Eriksens definition av begreppet när han säger att det är en aspekt av en relation, inte en egenskap hos en grupp, och att etniciteten kan definieras som en social identitet och konstitueras genom social kontakt kommer ganska nära verkligheten. I synnerhet när han hänvisar till Moerman och använder definitionen emisk tillskrivningskategori det som betyder att man utgår från den enskilde individens uppfattning om vilken grupp han eller hon känner sig tillhöra. Jag har tyckt mig kunna se att just ordet ”känna” har stor relevans i dessa sammanhang. Mer än något annat andas orden; etnicitet, kultur och religion starka känslor och övertygelser av inre psykologisk karaktär, snarare än yttre kännetecken och attribut. Att etnicitet, religion och kultur är begrepp som på något sätt hänger intimt samman med människors självbild och identitet är väl belagt. Den symboliska interaktionismens idé om att människans självbild är en tolkning av den spegling hon gör av omvärlden visar att allt detta ligger grundat långt tillbaka i människans ursprung. Med andra ord är det, som så mycket annat i mänskligt beteende, en fråga om överlevnadsstrategier. Även om det finns verkliga globetrottrar som utan synbara problem kan förflytta sig i världen, stanna till och dra vidare är det för de flesta människor ett smärtsamt och radikalt steg att bryta upp från en invand miljö och bosätta sig i en annan. En överlevnadsstrategi blir då nödvändig. Mina båda intervjuobjekt visar att deras utvandrade förfäder valde strategin att som immigranter förstärka och bevara sedvänjor och traditioner från hemlandet, eller snarare från regionen de härstammat ifrån. I det nya landet sökte de sig till sina landsmän och bildade ett indisk respektive ett kinesiskt samhälle med en tydlig gräns mot den inhemska befolkningen. Alla traditioner kunde inte följas eftersom det inte, i alla avseenden, kunde passas in i värdlandets samhällsstruktur. En successiv anpassning blev följden. I stället för att hålla helg och fira kinesiskt nyår i en månad reducerades festdagarna till två, tre. Kineserna var affärsmän och beroende av att hålla sina affärer öppna när folk ville handla av dem. Det kinesiskt/buddhistiska nyårets viktigaste mål var och är att göra sig fri från allt som kan bekymra och hämta ny kraft inför det kommande året. Två till tre dagar var förmodligen vad man mäktade med att hålla som helgdag när man levde i Indien. Även de hinduiska högtiderna i Afrika förkortades något men kunde ändå firas förhållandevis länge. De hinduiska högtidernas mål och mening har en lite annorlunda karaktär. Hinduism genomsyrar allt i det vardagliga livet. Både Dassera och Diwali är högtider som fokuserar på familj och umgänge. Att umgås med familj och släkt kunde man göra på kvällar och veckoslut och var inte så beroende av att det afrikanska samhället inte hade helgstängt under de långa indiska högtiderna. 15 Beskrivningen av hur de hinduiska högtiderna firas i Nepal är förmodligen en relativt god bild av hur de firades i Indien en gång i tiden. Jotna säger lite i förbigående att hon vet att man i tidigare generationer både offrat djur och haft tikaceremonier, men hon vet inte så mycket om det. Intressant är också att notera att för Jotna är det en naturlig del av hinduismen att vara vegetarian, medan man i Indien och Nepal idag sällan finner helvegetarianer. Just Dussera/Dashainfirandet är på grund av allt slaktande en fest som i sin mattradition har många olika kötträtter både av kyckling-, get-, buffel- och griskött. En typisk bild av hur mångfacetterad hinduismen är med lokala och regionala varianter är Jotnas beskrivning av vilken gud som tillbeds under Dusserafirandet. Hon nämner över huvudtaget inte Durga (eller någon av hennes uppenbarelser; Shakti, Kali eller Parvati kanske är Ambaji en afrikansk variant?) och säger inget om firandets ursprung i berättelsen om Rama och Sita. I Jotnas beskrivning av de olika dagarnas innebörd i Dussera och Diwalifirandet kan man utan större svårighet spåra släktskapet med ”det gamla landets religion”. Firandet av det buddhistiska nyåret i Nepal går troligtvis inte att ta som jämförelse på samma sätt. Detta av flera olika skäl; för det första spreds buddhismen ut från Nepal i ett mycket tidigt skede av religionens historia. För det andra är lamaismen den förhärskande formen i Nepal och dessutom är den starkt påverkad av den uråldriga, shamaistiska Bonreligionen. För det tredje är det företrädesvis de tibetoburmanska grupperna som bor i de mest otillgängliga bergstrakterna i landet, som utövar buddhism och därmed har religionsyttringarna tagit sig många varierande uttryck – ett för varje folkgrupp (Tembas beskrivning till trots). Och till sist är den kinesiska buddhismen starkt färgad av mångtusenåriga kinesiska traditioner och religioner. Det intressanta är att man ändå kan spåra vissa gemensamma nämnare och också se hur modernare påverkan förändrat traditionerna i Nepal, men inte hos Chang. Ett exempel är synen på alkohol.. När Chang berättar att man i det gamla Kina festade i en månad talar han om ett alkoholfritt firande. Bosatta i Indien och i Sverige håller man fast vid den buddhistiska avhållsamheten från alkohol. I Nepal är det inget problem, för en buddhist idag att dricka rakshi (risbrännvin) och whisky. När det gäller förbudet inom buddhismen att döda djur har man i forna dagar tolkat det som att man endast kan äta vegetarisk kost. De kinesiska buddhisterna håller den traditionen uppe under nyårsfirandet för att påminna om påbudet. I Nepal har buddhisterna tolkat det så, att buddhister kan visserligen inte döda djur, men det är inget som hindrar dem från att äta kött om någon annan dödat djuret. Vid alla högtider är därför med självklarhet kötträtter en del av festmaten I Sverige har familjerna Jotna och Chang lite olika förutsättningar. Familjen Jotna har inom sin kommun en krets av cirka 150 personer med indiskt/afrikanskt ursprung. De har ett eget tempel, umgås ofta med varandra och framför allt kvinnorna håller fast vid några av de hinduiska traditionerna de burit med sig från Afrika. Men Jotna beklagar sig – den unga generationen är inte intresserad av sitt indiska ursprung. Hon tycker att de blivit svenska. Man kan här se att redan hos den andra generationens invandrare har en ackulturering skett vilket innebär mer eller mindre antagande av ”värdlandets” (i detta fall; Sveriges) värderingar och livsstil för att slutligen leda till assimilering. För Jotna är de hinduiska riterna, den indiska maten, kläderna och högtiderna viktiga för hennes identitet och självkänsla. Religionen ger henne en känsla av trygghet och samhörighet. För barnens skull hade man lite svenskt julfirande i hemmet för att de inte skulle känna sig utanför det svenska samhället. 16 Familjen Chang består av en familj i tre generationer. Några av de närmaste släktingarna har bott en tid i Sverige, men de flesta har flyttat vidare till Canada och USA. I de närmaste kommunerna finns några få kineser från Indien som man håller lite kontakt med. Arbetet med restaurangen tar nästan all tid. Chang var en ung man när han med sina föräldrar kom till Sverige. Han hade redan i Indien lärt sig konsten att leva i både två och tre kulturer samtidigt. Man firade i viss mån de indiska högtiderna eftersom det gynnade affärsverksamheten. I Sverige firar man de svenska högtiderna utåt sett i restaurangen och valda delar av svenska traditioner i hemmet när barnen var små för att de inte skulle känna sig utanför det svenska samhället. Både Chang och hans hustru har dessutom fostrats i katolsk och protestantisk tradition under sina skolår och upplever ingen motsättning i att fira kristna högtider trots att de i grunden anser sig vara buddhister. Svenskar som utifrån ser familjen Jotna eller familjen Chang kanske betraktar dem i första hand som indier respektive kineser beroende på deras asiatiska anletsdrag. Vid en ytlig bekantskap kanske andra etniska drag framträder och vid en djupare vänskap har förmodligen alla dessa identifikationstecken förlorat betydelse och man ser bara individer med personliga särdrag berikade av livserfarenhet från spridda delar i vår värld. Eriksen hävdar att kulturella skillnader bidrar bara till skapandet av etnicitet när det spelar en social roll. När man lärt sig behärska nya kulturella koder har man större möjlighet att utnyttja sin kunskap i interaktion med andra. Familjerna Jotna och Chang växlar mellan kulturerna de lever i. De agerar i olika grad inom sina etniska, kulturella, nationella och religiösa sfärer och frågar jag till exempel min vän Chang vem han är, svarar han förmodligen… Ja, vad svarar han tro? 17 Källförteckning Bowker, John, Världens religioner, Bonnier Alba, 1997, London DeFleur, Melvin, L, Ball-Rokeach, Sandra, Theories of mass communication, Longman, 1989, N.Y. Eriksen, T. H Etnicitet och nationalism, Nya Doxa, 1993, Nora Kymlicka Will, Mångkulturellt medborgarskap, 1998, Nya Doxa, Falun Öberg Birgit, Olika syn på saken om kulturmöten och kulturella skillnader, Natur och kultur 1997, Stockholm Övrig litteratur Helander, L & Johansson, A, Möte med religioner, Liber, 1995, Stockholm Spickard, James, Human Rights, Religious Conflict and Globalization, 1999, Fel! Bokmärket är inte definierat. Evald, Stefan, Religionslexikonet, Forum, 1990, Milano 18 19