Biblisk sexualteologi och äktenskapssyn
Bengt Holmberg
Prof. em. i NT:s exegetik, präst i Svenska kyrkan
Hos Gud själv, sådan vi lärt känna honom genom uppenbarelsen i Jesus
Kristus, finns en mångfald, en djup, oändlig kärlek mellan de tre som är ett,
Fadern, Sonen och den Helige Ande. Denna kärlek är kreativ och
frambringar ett levande universum, som vi är del av. Och denna kärlek
mellan separata och likväl djupt förenade enheter får människan privilegiet
att återspegla, i en lägre, jordisk tonart. Det är därför Gud skapade en
avbild, människan.
Sexualiteten är en del av gudsavbildligheten
När han skapade människan står det: ”till man och kvinna skapade han
dem. Gud välsignade dem och sade till dem: Var fruktsamma och föröka
er, uppfyll jorden och lägg den under er” (1 Mos. 1:26-28). Sexualiteten är
alltså en del av gudsavbildligheten, den är av Gud avsedd att finnas och
komma till uttryck. Sexualiteten bidrar starkt till människans kapacitet att
med kropp och själ älska en annan människa, att ge sig själv totalt till en av
det andra könet, utan att förlora sig själv eller upplösas på kuppen, utan
faktiskt bli mer av sig själv genom att förenas med den andra. Man och
kvinna är skapade komplementära, dvs. de är olika på ett sätt som behövs
för att de ska kunna samverka och tillsammans bli mer människa. Det
tydligaste exemplet är den sexuella föreningen, genom vilken man och
kvinna får delta i ett under: att skapa nytt liv, en ny liten människa. Detta
kreativitetens under är knutet till människans sexualitet, hennes kön.
Sexualiteten är alltså ingen synd, inte heller något fall ner i det djuriska,
utan en underbar gåva från vår Skapare, djupt förbunden med människans
identitet som Guds avbild. Alla människor är antingen man eller kvinna,
inte något neutralt däremellan – om vi bortser från ett fåtal tragiska fall av
fysiologiskt och psykologiskt oklar könsidentitet. Fastän det är oerhört
svårt att göra bra beskrivningar av vad det är som är kvinnligt och manligt
– om vi bortser från rent yttre, biologiska skillnader – vet vi i regel ändå
efter bara någon sekund om den vi står och talar med är en kvinna eller
____________________________________________________________________________________
Föredrag på OAS prästdag i Citykyrkan, Stockholm den 8 febr 2010.
man. Både biologiskt och psykologiskt är könsidentiteten som man eller
kvinna djupt inpräglad i oss, och en stor del av arbetet med att växa upp
och bli en mogen människa handlar om att finna sin egen rätta manlighet
eller kvinnlighet.
Den sexuella identiteten omfattar mer än den genitala aspekten, även om
den naturligtvis har att göra med om vi är skapade för att kunna bli fäder
eller mödrar. Det finns också psykologiska och socialpsykologiska könsidentiteter, som i viss mån är föränderliga könsroller, men kanske ändå inte
till 100 %. De är nämligen reflexer av en djupt liggande skapelseordning.
Att förenas med en av det andra könet för gott innebär därför en både
påfrestande och underbar upptäcktsfärd i ett annat mänskligt psyke, ja, man
kunde säga: en annan sorts mänskligt psyke, i en personlighet som är
komplementär till ens egen på ett fascinerande sätt. Den färden är svår för
varje självisk människa, dvs. för varje människa. För att vi skall utvecklas i
kärlek och växa ihop måste vissa saker inom oss förändras eller t.o.m. dö.
Och ändå är det märkligt nog värt att göra det, att bli tålmodig, beroende,
villig att offra för den andra, att växa ihop.
– men den är inte moraliskt autonom
Det är en grundläggande kristen skapelseteologi att vår skapnad är ett
meddelande från Gud. När vi gradvis upptäcker vem Gud har gjort oss till,
hör vi Skaparens avsikter uttalade i ett människoliv som är vårt eget. Detta
innebär dock inte att människonaturen är sin egen norm, så att man kan
göra allt som den har begär till i tro att det är Guds mening. Somliga anser
att naturen – särskilt den mänskliga naturen – är moraliskt autonom, dvs.
styrd bara av sig själv och skriver sina egna lagar, men det är inte en kristen
etik. Idén att sexualdriften är sin egen normgivare hör till den naturalistiska
etiken, som inte räknar med att det finns en Gud som har gett normer för
vad som är rätt. Men för en kristen människosyn kan det meddelande från
Gud som människans skapnad utgör bara tolkas rätt, när det läses
tillsammans med alla andra kommunikationer från Gud, dvs. tillsammans
med den speciella uppenbarelsen, Guds ord. ”Människan lever inte bara av
bröd utan av alla ord som utgår från Herren” (5Mos. 8:3) Gör man det,
genom att ta emot den bibliska uppenbarelsen, ser man att det finns en rad
inskränkningar i sexualdriftens utlevelse.
-2-
Det trogna äktenskapet
Den första bibliska inskränkningen i sexualdriftens autonomi är hävdandet
av det trogna äktenskapet, förbundet mellan en make och hans äkta hustru
(eller: hustrur). Enligt biblisk sexualteologi är vi människor av Gud
bestämda att inte leva som apflockar, där den starkaste hannen betäcker alla
honor han hinner, utan att leva i trogna äktenskap.
Men i GT:s skrifter utesluter inte troheten att en man kan ha flera hustrur.
En del av de stora hjältarna, som Abraham, Jakob, David, var polygama,
med flera hustrur. Med en modern term kan man säga att de hade
”antalsneutrala” äktenskap – men bara för mannen, förstås. En hustru fick
bara ha sex med sin egen äkta man, medan en make däremot inte
egentligen bröt sitt eget äktenskap genom att gå till andra kvinnor, så länge
han inte bröt sig in andras äktenskap (1Mos. 38). Skilsmässa och omgifte
var hur tillåtet som helst (5Mos. 24). Ändå finns det i GTs skrifter en
växande kritik av polygamin, som inte framställs som särskilt lycklig till
sina effekter (Jakob, David, Salomo än värre), liksom av skilsmässor (Mal.
3).
Det säger sig självt att det av Gud avsedda trogna äkta förbundet mellan
man och kvinna utesluter (a) promiskuitet eller otukt, dvs. att man
samtidigt eller i snabb följd har många, icke allvarligt menade "sexualobjekt" som det så träffande heter, liksom den utesluter (b) äktenskapsbrott
och (c) homofila sexrelationer. Förbuden mot homofili formuleras uttryckligen både i GT (3Mos. 18:22 "Du skall icke ligga hos en man som
man ligger hos en kvinna", 3Mos. 20:13 "Om en man ligger hos en annan
man som man ligger hos en kvinna, så gör de båda en styggelse") och NT
(Rom. 1:26–27, 1Kor. 6:9–10, 1Tim. 1:9–10), och i hela kyrkans tradition;
två tidiga ex: Didache 2:2, Polykarpos brev till filipperna 5:3.
Man hävdar inte sällan att bibelns fördömande av homosexualitet bara
riktar sig mot prostitution eller pederasti (vuxen man med pojke/yngling),
men det är inte historiskt korrekt. Eller man säger att antiken och Paulus
inte kände till genuin homosexualitet, eftersom begreppet skapades först på
1800-talet. Det är osannolikt, eftersom antika författare talar om varaktiga
sexuella relationer mellan vuxna män, men i vilket fall som helst träffar det
inte själva grundvärderingen, som gäller beteendet/handlingen och inte
uttalar sig om orsaken till det, exv. homosexuell läggning. Det är i de
-3-
bibliska förbuden mot homofili själva beteendet som är moraliskt fel, helt
enkelt för att homosexuell genital utlevelse inte är i enlighet med Guds
vilja.1
Det monogama äktenskapet
Den fulla ömsesidigheten och troheten mellan man och kvinna, det
livsvariga monogama äktenskapet, finns egentligen inte förrän i Nya
testamentet, där det otvetydigt kommer fram i Jesu ord om äktenskap och
skilsmässa. De återges fyra gånger i evangelierna (Mt 5:31-32, 19:3-9; Mk
10:2-12, Lk 16:18). Gemensamt för alla versionerna (och för Paulus
hänvisande till denna föreskrift i 1Kor 7:10) är att skilsmässa av Jesus
likställs med äktenskapsbrott. Den är inte, som i 5 Mos. 24:1, en legitim
handling, utan ett brott mot Guds vilja. Påståendet att Mose lag här inte står
i överensstämmelse med Guds vilja måste varit en chock för andra judiska
lärare. I Mark. 10 och Matt. 19 ger Jesus en förklaring till det: skilsmässan
är ett medgivande från Mose (inte från Gud) på grund av människors
hårdhjärtenhet.
Men Guds egentliga vilja kommer fram i skapelseberättelsen: kvinnan är
outbytbar i äktenskapet, för det är Gud själv som sammanfogat man och
hustru och gjort dem till ett kött (mia sarx, från Gen 2:24). Utsagan skall
inte förstås som att det bara finns en enda man och en enda kvinna i hela
världen som passar för varandra, och att livet eller äktenskapet blir totalt
misslyckat om man inte får ”den rätte/a”. Nog finns det mer än ett
alternativ att passa ihop med, men när valet väl är gjort står Guds vilja
bakom det, viljan att dessa två nu ska förenas och växa samman för livet.
Vi kristna tror alltså att detta att ha en enda hustru och en enda man, som
man älskar och förenas med för livet och aldrig byter ut, är den av Gud
avsedda formen för sexualitetens utlevelse och gestaltning. Den troheten
och uniciteten är nämligen en ofrånkomlig konsekvens av den bibliska
människosynen: varje människa är Guds avbild, skapad av Fadern, värd att
frälsas till evigt liv av Sonen, kapabel att ta emot Guds Ande i sin ande. En
sådan stor och underbar skapelse är också värd att älska, dvs. dela allt i sitt
liv med och att ge sig själv åt, i alla avseenden. Polygamin förutsätter
1 För en sakkunnig genomgång av antikens och bibelns syn på homosexualitet,se Chrys
-4-
ojämlikhet mellan könen, att mannen är en större och mer kapabel
människa, medan kvinnan är utbytbar. Det är hon inte, säger Jesus.
Vad konstituerar ett äktenskap?
Sexualitetens av Gud avsedda, unika kontext är alltså det livslånga
äktenskapet, med total delning av livet och sammanväxning på alla plan.
Och svaret på frågan om vad som konstituerar ett äktenskap är enligt
klassisk katolsk doktrin (som den lutherska kyrkan här delar): Det som
konstituerar äktenskapet är (a) vigseln och (b) ett fullbordat samlag.
Vigseln är ett offentligt, frivilligt, ömsesidigt löfte från mannen till kvinnan
och från kvinnan till mannen att ta den andra parten till make/maka, för
återstoden av livet. Att ta någon till äkta man och äkta hustru innebär att
man ger sig själv helt och hållet till den andra och bara till den: sin kropp
och själ, sin fruktsamhet, sin arbetsförmåga, sin tid och uppmärksamhet,
sin omsorg, ömhet och kärlek, utan inskränkning. Man syftar till och lovar
att göra allt för att växa ihop till ett med den andra parten, man öppnar sitt
förflutna och hela sin framtid för varandra.
Caragounis, Homoerotik : i forntid och nutid - och den kristna församlingen (XP Media, 2000).
-5-
Måste man gifta sig för att vara man och hustru? Ställer man svaret till vårt
lands gällande lag är svaret ja; äktenskap ingås genom vigsel, dvs.
offentliga, frivilliga löften om att från och med nu vara man och hustru.
Man möter ibland frågan (kanske särskilt från lystna kristna ungdomar):
Kan vi inte räknas som gifta, som man och hustru, bara genom att lova
varandra och Gud att bli ett, för var står det i Bibeln att man måste gifta sig
offentligt och registrerat för att vara äkta makar inför Gud och människor?
Svaret är att det står ingenstans, för bibeln är inte en samling av lagar och
regler för allt mänskligt liv, en äldre version av den kanoniska lagen eller
Äktenskapsbalken i Svea Rikes Lag. Trots att bibeln innehåller åtskilligt
lagmaterial (Moseböckerna), finns inte ett ord om hur äktenskap ska ingås
eller kontrakt ska skrivas – bibeln är inte en lagbok. Därför är det orimligt,
både att hävda att allt som inte är förbjudet i bibeln därför är tillåtet, och att
säga tvärtom: att allt som inte är tillåtet i bibeln är förbjudet. Bibeln kan
och ska inte användas för juridisk detaljstyrning, och själva sättet att ställa
sådana frågor till den visar att den frågande inte främst är intresserad av
vad Gud vill.
Så frågan om vigseln är nödvändig bör mötas av en motfråga: om du älskar
din flickvän/fästmö och din pojkvän/fästman, vill du då inte ära henne och
honom genom att offentligt och med rättsverkande löften inför hela världen
deklarera att du förenar dig med henne/honom för resten av livet?
Att hävda att en kärleksrelation bara är en privatsak mellan två älskande är
för det första inte sant – varje människa är också en juridisk person, en
social varelse med en utsträckning in i det materiella av ägande och
brukande. Att låtsas som eller handla som om den sociala, legala och
samhälleliga dimensionen av människan inte finns är naivt och falskt, och
tar bort den trygga ram av konkret, ömsesidigt ansvar som kärleken
behöver och som dessutom är ett naturligt uttryck för kärlekens önskan att
göra den andra parten gott.
För det andra: Om en kärleksrelation bara bygger på vad parterna känner
för varandra just nu, och i realiteten kan upplösas på den ena partens nyck
från en dag till en annan, då har den en mycket bräcklig grund, för då
blundar den för mänskliga realiteter av brist och synd och försöker undvika
konsekvenserna av att de som förenas är verkliga människor. Om man
förenar sina kroppar, men inte sitt ägande, om man delar sina nöjen men
-6-
inte den livsvariga förpliktelsen till ansvar för den andras fysiska och
psykiska välfärd, då lever man i en barnslig och självisk illusion.
Samboskap är och förblir en light-version av äktenskap, men inte den äkta
varan.
Vigseln erbjuder fullblodskärleken en adekvat form. Äkta kärlek önskar
inga förbehåll, den är inte rädd att bli bunden vid den älskade och fruktar
inte att ta på sig ansvar, arbete och uppoffring. Äkta kärlek söker
äktenskap, vuxen kärlek söker efter vuxna sätt att visa och bekräfta
hängivenhet och trohet med livslånga konsekvenser. Gud och kyrkan tror
faktiskt människan om mycket och tar deras kärlek på allvar. Därför
erbjuder den ett vigselritual, som vågar tala om kärlek i nöd och lust och
om trohet till livets slut. Endast det svarar mot Guds vilja och mot
människors djupaste behov.
Fortplantningen ett viktigt syfte med sexualitet och äktenskap
Till ett riktigt äktenskap hör för det andra samlaget, den fullbordade
genitala föreningen av man och kvinna. Sexualiteten är en gåva av djup,
ömsesidig kroppslig glädje och av fruktbarhet, och fortplantningen är en
fulländning av mans och kvinnas förening. Äktenskapets gudagjorda och
oupplösliga förening har som ett fundamentalt syfte skapandet av nytt,
mänskligt liv. Därför kan inte ett genuint äktenskap ingås om man och
hustru från början till slut har intentionen att inte göra några barn med
varandra och inte släppa in några barn i sitt äktenskap. S.k. vita äktenskap,
där man och hustru inte har något sexuellt umgänge med varandra, är inga
äktenskap utan bara ett slags samliv i äktenskapsliknande form. Aposteln
säger i 1 Kor. 7 att, om båda makarna är överens, får de upphöra med det
sexuella samlivet, men bara för en kortare tid. Sedan skall de komma
samman igen.
Samlaget måste alltså i princip vara öppet för att befruktning skall ske. När
jag säger det, talar jag naturligtvis om normalfallet med unga, fertila
människor – inte om ofrivilligt barnlösa, inte heller om dem som gifter sig
så sent i livet att de inte kan få barn. Denna princip om det äktenskapliga
samlagets öppenhet för befruktning har tolkats olika starkt: enligt vad
Josefus berättar, menade essenerna att gifta makar bara fick ägna sig åt
samlag för att bli med barn, och så fort graviditeten var konstaterad måste
-7-
man sluta med detta nödvändiga snusk. Augustinus har en liknande
hållning – själva den sexuella lusten (concupiscentia) är oren och syndig,
även om den tyvärr behövs för fortplantningen. Den romersk-katolska
kyrkans officiella hållning (sedan den påvliga encyklikan Humanae Vitae
1968) är att preventivmedel är förbjudet, däremot får makarna ha sexuellt
umgänge med varandra även när de inte kan bli med barn (under säkra
perioder). De lutherska kyrkornas och andra kyrkors hållning är att
preventivmedel är OK, men att barnalstring inte får uteslutas till 100 %.
Ser man på den mänskliga sexualiteten som Charles Darwin, dvs. ur ett
enbart biologiskt evolutionsperspektiv, det som gäller människosläktets
fortplantning, måste man säga att en enkönad sexuell relation som inte kan
leda till barnafödande är ett misslyckande, en återvändsgränd. Fastän
parterna i samkönade parrelationer eller ”äktenskap” medicinskt och
biologiskt kanske var för sig är fullt kapabla att bli fäder och mödrar, så gör
bristen på sexuell komplementaritet mellan dem att de blir vad kineserna
kallar ”tomma grenar”, sterila grenar som inte bär någon frukt på
mänsklighetens träd. 2 Sexualiteten förlorar en fundamental dimension och
reduceras till något som bara angår dessa två och inte har någon annan
mening eller konsekvens, den öppnar sig inte i fruktsamhet mot nytt liv i
nya individer.
Även om biologin inte är gud, så är det också teologiskt sett Guds avsikt
med sexualiteten att man skall kunna förenas med en av det andra könet,
för att vi två, en man och en kvinna, skall växa samman till ett och bli
föräldrar till ett barn, en ny människa som vi har ett gemensamt och långt
ansvar för. Det ansvaret skapar ett starkt sammanhållande band mellan
föräldrarna, som är vitalt livsfrämjande för barnet också. Könsidentiteten
handlar djupast sett om fruktsamhet och livgivande – inte om orgasmer och
ömsesidig njutning.
Till detta kommer att denna relation som vi kallar äktenskap, enligt Ef. 5 är
en hemlighetsfull och livgivande återspegling av Frälsarens
brudgumsrelation till sitt frälsta folk, bruden Kyrkan. Det är en
asymmetrisk relation av kärlek, där både man och hustru ska försöka spela
2 I dagens Kina leder det flitiga aborterandet av flickfoster till proportionen 119 födda pojkar
per 100 födda flickor, vilket 25 år senare i deras liv resulterar i att många unga män aldrig
kommer kunna gifta sig och få barn. Dessa kallas ”tomma grenar”.
-8-
kärleksroller som är alldeles för stora för dem: hustrun den hörsamma
kyrkan, mannen den självutgivande frälsaren. Så blir de något av nådens
medel för varandra, och för andra också.
Äktenskap varar inte i evighet
En liten eftertanke här: Äktenskap varar inte i evighet. Vi tänker gärna så
högt och lyriskt-romantiskt om äktenskapet att vi ger det ett slags
evighetsvärde, t.ex. i tanken att vi kommer att få fortsätta våra äktenskap i
himlen. Men Jesus säger faktiskt en gång i förbigående att det inte finns
några äktenskap i himlen. Det är i den enda rapporterade diskussion han
hade med saddukeerna (Mk 12: 18-27; även i Mt 22:23-33, Lk 20:27-40).
Jesus trodde, liksom fariseerna på de dödas uppståndelse, medan
saddukeerna inte gjorde det, eftersom det inte finns ett ord om saken i
Torah. De låtsades ställa en fråga om tolkningen av Torah, genom att be
Jesus ta ställning till ett påhittat exempel, där en kvinna blir bortgift med en
man som dör innan de får barn. Enligt Mose lag skall då hans bror gifta sig
med henne och ge henne ett barn i den dödes ställe. Näste broder gifter sig
med henne, men dör och så går det går likadant, igen och igen. Till slut har
hon gift sig med alla sju bröderna i tur och ordning utan att få barn med
någon av dem. Och för att visa hur absurt det är att tro på uppståndelsen så
frågar de till slut:
– När de uppstår på uppståndelsens dag, vems hustru blir hon då? Alla sju hade ju
haft henne som hustru.
Men Jesus svarar:
– När de har uppstått gifter de sig inte och blir inte bortgifta utan [Mt: alla] är som
änglar i himlen (Mark. 12:25).
I Lukasversionen (v. 34-36) säger Jesus litet mer utförligt:
”Denna världens människor gifter sig och blir bortgifta, men de som befinns
värdiga att komma till den andra världen och uppstå från de döda, de gifter sig
inte och blir inte bortgifta. De kan ju inte mera dö, de är som änglar, och de är
Guds söner, eftersom de har fått uppstå.”
Änglarna i himlen är varelser med icke-materiellt liv av obegränsad längd,
de tjänar Gud alltid och sysslar inte med biologisk fortplantning (eller ska
inte göra det, jfr 1Mos. 6). Argumentet förutsätter tydligt att äktenskap
-9-
finns för släktets fortplantning och blir onödigt, om man inte längre kan dö
utan lever för evigt.
Äktenskapet är alltså en temporär, jordisk anordning, men inte i sig självt
av gudomligt värde och därför inte heller evigt. Man kan säga, som Olov
Hartman,3 att äktenskapet är en skola i kärlek. Det är en skola i att lära sig
älska och ge sig själv helt åt andra, alltså en skola i att finna sin sanna
mänsklighet. Men den skolan går vi i under det här livet, jordelivet.
Celibat – Gudsavbildlighet utan sexuell utlevelse
När nu så mycket har sagts om sexualitetens stora betydelse för människan,
måste det tillfogas med visst eftertryck, att människans gudsavbildlighet
inte är beroende av att hennes sexualitet uttrycks i genital förening med en
annan människa – i så fall skulle inte Jesus ha varit en fullständig avbild av
Gud. Men alla människor, även ogifta, är helt och fullt avbilder av Gud.
Äktenskapet är en form av skola för kärleken på jorden. Men det är inte den
enda skolformen, även om den är den långt vanligaste. Jesus pekar på en
annan form, celibatet, ”att göra sig könlös för himmelrikets skull” (Mt
19:12). Som Sr. Inger Johnson påpekat, är översättningen av eunouchos
med ”könlös” i Bibel 2000 för snäv och missvisande redan i bokstavlig
mening. Termen avser kastrerade män, som visserligen saknar könets
organ, men inte nödvändigtvis sin manliga könsidentitet. Och när termen
används i överförd mening, som Jesus gör här, avser den människor som, i
full besittning av sin sexualitet och alls inte ”könlösa”, ändå frivilligt avstår
från äktenskapets förverkligande av den.
Det finns alltså två slag av kallelser från Herren, när det gäller att uttrycka
sin medfödda sexualitet: till äktenskap och till celibat, eller ”jungfrulighet”:
att vara frivilligt ofruktsam för himmelrikets skull. Jesus själv är det
främsta exemplet på en sådan kallelse till virginitet för livet, och bevisar att
det inte är ofruktsamt att avstå från genitala uttryck för kärlek och
sexualitet. Det kan tilläggas att kyskhet och sexuell avhållsamhet kan vara
en livsform för korta eller längre perioder i alla människors liv, och att
celibatet inte måste ta formen av ett monastiskt liv, med eviga löften.
3 Olov Hartman, Adam och Eva. En studie i biblisk äktenskapssyn, Stockholm: SKDB 1957.
- 10 -
Jungfrulighet för himmelrikets skull är ett utvecklande av dopnåden, ett kraftfullt
tecken för Kristusbandets överlägsenhet och en hängiven förväntan av hans
återkomst, ett tecken som också påminner om att äktenskapet är en realitet som
hör till denna tidsålder som har ett slut (Mark. 12:25)
[Katolska Katekesen § 1619].
Både äktenskap och celibat upphöjs av Jesus till en nivå långt högre än det
praktiska familjearrangemangets eller den påtvingade sexuella ensamhetens
nivå. Båda är stora, välsignade, innehållsrika kallelser, som uttrycker
sexualitetens gåva på olika sätt.
Kanske skulle jag våga mig på att tentativt säga, att den äktenskapliga
föreningen ger särskilt uttryck åt vissa sidor av gudslikheten, exv.
mångfalden i enhet, det fysiskt-biologiska skapandet av nytt liv, en mer
närgången och oupphörlig övning i osjälvisk kärlek, helt enkelt genom den
aldrig upphörande närheten, ja, nästan intrånget av en annan människas
närvaro inne i ens eget liv.
Den ogifta människans sexualitet, utan genital utlevelse, ger däremot
möjlighet till att uttrycka andra sidor av gudslikheten, exv. en bredare
generositet som inte är så animalt partisk för den egna sexualpartnern och
den egna avkomman, utan verkligen förmår älska fler människor än en,
dessutom med en större grad av osjälvisk glöd, som inte siktar mot den
egna tillfredsställelsen.
Homosexualitet - sexualiteten som plåga?
Sexualiteten är en underbar gåva från Gud, men
det är inte en oförytterlig mänsklig rättighet att få utöva den,
den är inte det viktigaste i livet,
den är inte avgörande för en människas fulla självförverkligande,
den är inte avsedd att vara i evighet.
Idag är det en vanlig uppfattning att Gud väl inte kan vara så grym att han
nekar någon människa eller grupp av människor sexuell utlevelse. Det vore
liksom att fördärva deras liv och göra dem till permanent olyckliga
människor, och det vore fruktansvärt orättvist mot dem. Själva synsättet
förutsätter att sexualliv är det viktigaste i livet, och den idén är en sen,
västerländsk idé, som människor i andra kulturer noterar med viss
förundran. Enligt min mening beror den idén på att, när tro och andlighet
- 11 -
inte längre avgör vad som är människans värde, har den mera påtagliga
sexualiteten blivit det som bekräftar individen och hans värde. Utövad
sexualitet har blivit livets högsta lycka och mål, och att förmena någon
detta, t.ex. på grund av homosexuell läggning eller på grund av att han eller
hon aldrig blev gift, det måste beröva dessa människor själva livets mening.
Men så är det inte.
Det är naturligtvis inte svårare för en homosexuell än för en heterosexuell
människa att praktisera celibat och helt avstå från genital utlevelse av sin
sexualitet. Tanken har blivit rätt främmande för vår njutningslystna och
övererotiserade kultur, men den är fullt möjlig att förverkliga, och det finns
faktiskt miljoner människor som gör det. Det stora flertalet av dem är
heterosexuella. Låt oss inte glömma det: Det finns väldigt många män och
kvinnor med stark sexuell längtan efter det andra könet som av olika
anledningar inte kan gifta sig. Enligt kristen sexualmoral måste alla dessa
då avstå från sexuella relationer. Det är inte något som begärs bara av
människor med homosexuell läggning. NB: Det finns 2 miljoner
singelhushåll i Sverige, men det finns långtifrån 2 miljoner homosexuella.
Ingen avstår från sexualliv med lätt hjärta, men om det går beror det på vad
hjärtat kan fyllas med i stället. Sexualitet och kärlek är ju inte förbjudna i
den celibatära människans liv, bara för att man inte använder könsorganen
att uttrycka dem med. Sexualiteten färgar ofrånkomligen vår känslighet och
inlevelseförmåga för andra människor, och ger medel för verklig empati
och förståelse. Och kärleken har ju hundra sätt att relatera till andra
människor, och till Gud.
Låt mig citera vad Anders Piltz skrev om Jesus i en berömd artikel, ”Den
hemlösa sexualiteten”:
Hans celibat var inte sterilt. Han blev ett vetekorn som föll i jorden och
gav en omätlig frukt. På detta sätt visade han att den genitala aspekten av
sexualiteten inte betyder allt. Det är kärleken som betyder allt. Varje
kärlek förutsätter kyskhet innan den kan bli verklig kärlek. --[Kyskheten är en] livshållning: att vara fri också i förhållande till det
- 12 -
goda. --- Också den ensamstående, den som aldrig får ett harmoniskt
sexualliv, kan leva ett fullvärdigt mänskligt liv.--Varje människa är unik. Hon bär på tillgångar och svårigheter som är
unika för henne. En människas främsta problem är aldrig den sexuella
läggningen. Problemet brukar vara att kunna integrera sexualiteten i ett
helhetsperspektiv, i ett liv som verkligen blir uttryck för vad den
människan vill vara och efter sin död skulle vilja bli ihågkommen som.-- Den som har en homoerotisk läggning har precis samma uppgift som
den heterosexuellt lagde, att integrera sexualiteten i en positiv
livsinriktning: att ge sitt liv, att bli en gåva: ”Om vetekornet inte faller i
jorden och dör, förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik
skörd” (Joh. 12:24).4
Jesus befriar också genom sitt liv den människa som inte passar för
äktenskap, vare sig hon är homosexuell eller heterosexuell, till att
förverkliga sin kärlek på ett icke-genitalt men fruktbart sätt. Som han själv
gjorde. Paulus skriver i 1 Kor. 6 att kroppen inte är till för meningslöst sex,
utan den är så värdefull att den är till för att förenas med Herren Kristus.
Det är det stora slutmålet för alla, både gifta och ogifta, både homo- och
heterosexuella: att förena sig med Kristus och låta honom uppfylla själ och
kropp med sin Ande. Människans sanna och förblivande identitet, trots allt
djupare och varaktigare än hennes könsidentitet, det är Kristus-identiteten,
Guds inneboende i människan.
4
I tidskriften Signum nr 2/1995, s. 34. Artikeln är avtryckt i boken Den hemlösa sexualiteten:
Om homosexualitet och kristen tro. En antologi (Örebro: Libris, 2001), som kapitlet ”En moral
på väg. Sexualitet, könsidentitet och evangeliet”, sid. 113-118. Citaten från s. 116 och 117.
- 13 -
