Den finanskris som slog till i slutet av 2008 ledde till konkurser, ökad arbetslöshet och en allmän
ekonomisk och social kris. Finanskrisen hade sitt ursprung i den nyliberala avregleringen av den
globala ekonomin och fick sin näring av marknadernas omfattande ömsesidiga beroende. Som ett
första steg vill De gröna ha en effektiv reglering av den globala finanssektorn, och en avsevärt ökad
insyn på marknaderna.
Kapitel 3
Reglering av finansmarknaderna
Inledning
Den globala finanskrisen som började under hösten 2008 påskyndades av de så kallade
subprimelånen i USA, billiga bostadslån med onödigt höga risker. Anledningen till att krisen
fick en sådan omfattning på så kort tid var att det nuvarande systemet för reglering av
finanssektorn gav utrymme för att risken i samband med dessa bostadslån kunde döljas
genom användning av alltmer sofistikerad finansieringsteknik för att sedan säljas till
investerare över hela världen.
Krisens ursprung låg dock betydligt djupare än så. Under de senaste 20 åren har
internationella regelverk som styrt finansiella marknader och transaktioner kontinuerligt och i
tilltagande grad urholkats genom finansiell avreglering, medan den globala ekonomin har
blivit ömsesidigt beroende till en grad som aldrig tidigare skådats. Samtidigt utvecklades
alltmer komplexa finansiella instrument som spred och dolde investeringsriskerna, eftersom
innehållet i de nya instrumenten blev så komplicerat att en verklig bedömning av dem var
omöjlig. Allt detta har möjliggjorts av en alltför fri reglering som tillåter att banker och
finansinstitut lämnar finansiella tillgångar med hög risk utanför sina balansräkningar, så att
inte ens aktieägare känner till den faktiska riskexponeringen för institutionens tillgångar.
Denna brist på transparens på finansmarknaderna gör att det blir allt svårare för
tillsynsmyndigheter, såväl nationella som internationella, att bedöma marknadsutvecklingen
och finansiella transaktioner och därmed utföra den övervakning som behövs. Om inte
tillsynsmyndigheterna vet vad som pågår kan de inte övervaka marknaderna eller skydda
investerare.
Hedgefonder och private equity-fonder har blivit viktiga aktörer på finansmarknaderna till
följd av stora investeringar från pensionsfonder och försäkringsbolag. Dessa fonder omfattas
av betydligt färre regler och bestämmelser om transparens, krav på offentlighet och
riskexponering samt intern bolagsstyrning än traditionella finansinstitut som banker,
försäkringsbolag och pensionsfonder. Till följd av det stora ömsesidiga beroendet mellan
samtliga finansiella aktörer spreds de extrema riskerna som tagits av förvaltare av dessa
fonder genom hela systemet, vilket bidrog till att krisen utvecklades.
EU:s banksektor har i hög grad konsoliderats, och många banker har nu verksamhet i flera
medlemsstater. Trots detta hör bankövervakning fortfarande till medlemsstaternas
ansvarsområde, vilket innebär att nationella tillsynsmyndigheter inte har en Europatäckande
överblick över de risker som de nya och komplexa finansiella innovationerna har medfört.
Resultatet av denna utveckling kom i dagen under hösten 2008, då tre stora amerikanska
investeringsbanker störtade samman, vilket åtföljdes av snabba sänkningar av räntorna,
räddningar av banker, konkurser, kaotiska fluktuationer i råvarupriser och andra ekonomiska
DV\782865SV.doc
och sociala kriser. Detta ledde till kreditåtstramningar, vilket sedan utvecklades till en
ekonomisk kris. Den borde inte ha kommit som någon överraskning, eftersom man redan i
kölvattnet av tidigare kriser (1997, 2001) hade varnat för att detta skulle kunna hända om man
inte vidtog åtgärder för att förbättra regleringen.
Viktiga fakta och siffror
Finanskrisen har lett till att man har tappat förtroendet för det finansiella och ekonomiska
system som redan har förorsakat stor ekonomisk och social skada i Europa och hela världen,
med ökad arbetslöshet, minskad inflation och högre statliga budgetunderskott som följd.
Medlemsstaterna reagerade först var för sig, och försökte stödja sina egna nationella
branscher, t.ex. genom att rädda nationella banker på bekostnad av utlandsägda banker eller
genom att vägra samarbeta eller bidra till en europeisk plan.
I november 2008 var krisen i Ungern så svår att landet tvingades gå till IMF för att ansöka om
strukturstöd, vilket belyser hur EU misslyckades med att handla beslutsamt och effektivt.
Europeiska centralbanken sänkte sin ränta fyra gånger på fem månader, från 5,25 procent den
9 juli till 3,0 procent den 10 december, den lägsta räntan sedan banken inrättades.
Allteftersom krisen blev värre uppmuntrade kommissionen till bättre samordning och föreslog
en ekonomisk återhämtningsplan för Europa i november 2008, vilken i stora drag godkändes
av Europeiska rådet den 11–12 december. I planen föreslås en ram för åtgärder att vidtas både
på EU-nivå och i medlemsstaterna, samt ett stimulanspaket på omkring 200 miljarder euro,
motsvarande 1,5 procent av gemenskapens BNP. Dessa medel ska hämtas från
medlemsstaternas och EU:s budgetar, samt från Europeiska investeringsbanken (EIB) och
Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling (EBRD). Planen är tänkt att främja
bland annat investeringar i energieffektivitet, sammankoppling av nätverk (infrastruktur för
både energi och bredband) och ren teknik (inklusive ett initiativ för miljövänliga bilar).
Projekt som ska finansieras bör ge ett verkligt mervärde genom att hjälpa EU i kampanjen
mot klimatförändringar och i hanteringen av energikrisen. Kommissionen har lovat en flexibel
tillämpning av stabilitets- och tillväxtpakten, vilken begränsar medlemsstaternas
budgetunderskott, i enlighet med 2005 års reform av pakten.
Konsekvenser av passivitet
Krisen har tydligt visat att det finns mycket allvarliga strukturella problem i de globala
finansstrukturerna, som otillräcklig övervakning och reglering av offentliga myndigheter,
alldeles för komplexa marknader och en brist på transparens på marknaderna och i de
finansiella instrumenten. De åtgärder som hittills vidtagits (uppköp och räddningar av banker
och andra företag, tillskjutande av likviditet i systemet, sänkning av räntorna) kan bidra till att
lindra den nuvarande krisen, men kommer inte att göra något för att behandla de
underliggande orsakerna som skapade krisen. Finansiell stabilitet är en långsiktig målsättning
som kräver mer grundläggande förändringar än enbart krishantering. Om inte en ordentlig,
grundläggande reform görs av det globala finansiella systemet kan krisen mycket väl komma
att avta i styrka, men det kommer fortfarande att finnas en systemrisk för att den återkommer
eller sträcker sig ännu längre in i realekonomin. Vi skulle dessutom stå inför möjligheten att
fler ”bubblor” uppstår i fastighets-, råvaru- och energisektorerna och andra sektorer, och att
dessa ”bubblor” inträffar allt oftare och är av allt allvarligare karaktär.
DV\782865SV.doc
2/5
Dessutom skulle kombinationen av risken för en upprepning av den nuvarande finanskrisen,
och de hot som globala klimatförändringar och en överhängande brist på energi utgör, kunna
utlösa en värre kris än vi någonsin sett. Det är därför av yttersta vikt att de medel som
används för att lindra finanskrisen också samtidigt anslås till dessa andra problem – en grön
”New Deal”.
Möjligheten att agera inom EU
EU:s befogenheter att påverka den ekonomiska politiken är begränsad (artiklarna 98–104 i
EG-fördraget).
Medlemsstaterna ska samarbeta om ekonomisk politik i enlighet med artikel 98 i
EG-fördraget. Ett antal kommittéer och andra organ har inrättats för att övervaka och
utbyta information men de är inte beslutsfattande.
Reglering av finansiella tjänster är en befogenhet för EU (enligt Lamfalussyprocessen)
och parlamentet har medbeslutanderätt.
Artikel 104 och protokoll 20 bifogat till fördraget omfattar finanspolitik och inrättar
stabilitets- och tillväxtpakten som föreskriver att medlemsstaterna ska undvika alltför
stora offentliga underskott (3 procent av BNP per år och en statsskuld på maximalt
60 procent av BNP).
Europeiska centralbanken ansvarar för penningpolitiken i länderna som ingår i
euroområdet, och övriga medlemsstaters valutor regleras i Europeiska monetära systemets
växelkursmekanism II.
Nationella subventioner (statligt stöd) är strikt reglerade i artiklarna 87–89 i
EG-fördraget. Grundbestämmelserna fastslås i omröstning med kvalificerad majoritet i
rådet efter att parlamentet har hörts. Kommissionen har möjlighet att besluta om stöd är
förenligt med den inre marknaden och att införa sanktioner mot antingen företag eller
medlemsstater vid brott mot konkurrenslagen.
Gröna framgångar 2004–2009
De gröna har hela tiden arbetat för lagstiftning på finansområdet, i syfte att införa en
starkare alleuropeisk övervakning och reglering av finansinstitut, strängare krav på
finansinstitut att ha tillräckliga tillgångar för att täcka sina risker, större garantier för
insättare, förbud mot aktiviteter som blankning, övervakning av kreditvärderingsinstitut,
och en reform av det ersättningssystem för fondförvaltare som uppmuntrar till för stort
risktagande.
Vi har motsatt oss ytterligare avreglering på ovannämnda områden och införandet av
frivilliga uppförandekoder i stället för bindande lagstiftning.
De gröna har anordnat flera konferenser för att belysa problemen i det globala
finanssystemet och bristen på överblick. Vi har vid dessa konferenser lagt fram förslag på
konkreta förbättringar som syftar till att stärka systemet, minska risknivån och bidra till
uppfyllandet av målsättningarna i Lissabonstrategin.
DV\782865SV.doc
3/5
Vad vill De gröna?
De gröna har många detaljerade förslag på hur finanssystemet ska reformeras, inte bara för att
stoppa den nuvarande krisen, utan också, minst lika viktigt, förebygga att en sådan kris
upprepas. En alltför omfattande liberalisering har skett i syfte att hålla aktieägares intressen
före allt annat. De gröna anser att finanssektorn ska verka för den globala ekonomin.
Ekonomin ska inte vara underordnad finanssektorns intressen och vinster. Sektorn har fått en
alltför dominerande ställning – för närvarande fem gånger större än USA:s BNP. Europa
behöver inte frukta att investerare skulle gå någon annanstans om finansinstituten vore bättre
reglerade, eftersom en stabilare marknad antagligen skulle locka till sig investeringar.
Finansövervakning: De gröna vill att ett EU-övervakningsorgan inrättas, med ansvar för
stabilitetstillsyn av europeiska banker och andra finansinstitut, som ska samla in, analysera
och utbyta information som krävs för att bedöma risker. Strukturen ska ha en centraliserad
beslutsprocess för upprättande av standarder och regler, men ska samtidigt tillåta viss
decentralisering för genomförande i medlemsstaterna. Med tanke på att inrättandet av ett
övervakningsorgan endast kan ske efter en fördragsändring, skulle en kortsiktig lösning
vara att Europeiska centralbankens befogenheter utvidgas till att omfatta mikroprudentiell
tillsyn, utöver dess makroprudentiella uppgifter. Detta skulle kunna ske efter ett enhälligt
beslut av rådet. Genom att låta banken genomföra sådan tillsyn skulle man garantera utbyte
av information och tillsyn.
Hedgefonder och private equity-fonder: Dessa fonder måste regleras av en
EU-tillsynsstruktur. För närvarande sker i stort sett ingen tillsyn eller reglering av dessa i
jämförelse med banker och försäkringsbolag, vilket ger dem en konkurrensfördel. Detta
måste ändras. Ett EU-regelverk för dem ska innehålla detaljerade regler för såväl
transparens som rapporterings- och informationskrav. Både dessa fonder och deras
förvaltare måste registreras.
EU:s återhämtningsplan och Lissabonmålsättningarna: EU:s återhämtningsplan måste
användas till stöd för målsättningarna i Lissabonstrategin, och de tre åtgärdsområdena –
hållbar miljö, ekonomisk tillväxt och social sammanhållning - ska ges lika stor prioritet.
Den största delen av de offentliga medlen i återhämtningsplanen ska anslås till
miljövänliga investeringar (energieffektivitet, förnybar energi, ren teknik,
byggnadsisolering m.m.) som innebär en minskad klimatförändring och ett minskat
energiberoende, lägre energiräkningar och minskad miljöförstöring, samt miljontals nya
arbetstillfällen.
Skatt på finansiella transaktioner: De gröna vill att samtliga finansiella transaktioner ska
beskattas, inte bara valutatransaktioner (Tobinskatt). Detta skulle motverka spekulativa
aktie-, valuta- och räntetransaktioner. Finansmarknaderna skulle bli mer stabila och man
skulle generera avsevärda skatteintäkter som skulle kunna användas för investeringar i
utvecklingsländerna för att avhjälpa effekterna av krisen och uppnå
millenieutvecklingsmålen.
Ta bort incitamenten till högriskverksamheter: Ersättning till traders och andra inblandade
i finansiella transaktioner får inte baseras på verksamheter med mycket hög risk som kan
leda till extremt höga vinster. Sådana högriskverksamheter finns med bland orsakerna till
den nuvarande krisen i finanssektorn. Ersättning måste återspegla långsiktig tillväxt och
stabilitet, inte volatila risker.
DV\782865SV.doc
4/5
Utgivande av värdepapper (värdepapperisering): Banker måste ha ett större eget kapital för
att täcka eventuella förluster, särskilt från investeringar i de nya sofistikerade
finansinstrumenten. De gröna anser att kommissionens ursprungliga förslag om
bibehållande av 15 procent av värdepapperiseringsprodukter (utgivande av värdepapper
grundade i kassflödet från en tillgång) borde vara ett första steg, medan den siffra man kom
överens om var den mycket lägre siffran 5 procent.
Handel med derivat: Dessa marknader måste regleras så att normala avvecklingsrutiner
används vid alla transaktioner, i syfte att garantera en större säkerhet. Informella
transaktioner bör stoppas, eftersom de omöjliggör transparens eller tillsyn, och uppmuntrar
till för stort risktagande.
Skatteparadis: Dessa bör stoppas, eftersom de uppmuntrar till skattefusk och bedrägerier,
och fungerar som svarta hål när det gäller reglering och tillsyn av finansinstitut. Alla länder
måste lämna ut information om pengar som kommer under deras jurisdiktion av
transparensskäl.
Multinationella företag i utvecklingsländer: Stora internationella bolag måste lämna
uppgifter om vinst och betald skatt i andra länder där de är verksamma, även i
utvecklingsländer. Med den nuvarande banksekretessen beräknas utvecklingsländerna
förlora miljardtals dollar i skatteintäkter.
Spardirektivet: Räckvidden för detta direktiv bör utvidgas från att omfatta enbart
traditionella ränteutbetalningar till att även omfatta andra typer av ränteinkomster från de
nya innovativa finansinstrumenten, vilka hittills inte har varit föremål för beskattning.
Direktivet måste också gälla för stiftelser, truster och andra institutioner och inte enbart för
personer.
Referenser
Kommissionens ekonomiska återhämtningsplan för Europa (KOM 2008 800)
http://ec.europa.eu/economy_finance/thematic_articles/article13502_en.htm
Slutsatser från Europeiska rådets möte i december 2008
http://consilium.europa.eu/App/NewsRoom/related.aspx?id=339&lang=sv&bid=76&grp=14566
En grön “New Deal” http://www.neweconomics.org/gen/z_sys_publicationdetail.aspx?pid=258
De gröna i Europaparlamentet:
Rådgivare i budgetfrågor: Annemiek Beugelink, tel: 0032 2 2842025,
[email protected]
Rådgivare i ekonomi- och valutafrågor: Inès Trepant, tel: 0032 2 2841454, [email protected]
Rådgivare i frågor om internationell handel: Martin Koehler, tel: 0032 2 2842188,
[email protected]
DV\782865SV.doc
5/5
