Utrikesdepartementet
Denna rapport är en översiktlig sammanställning över
hur de mänskliga rättigheterna efterlevs, grundad på
den svenska ambassadens bedömningar.
Rapporten kan inte ge en fullständig bild. Information
bör sökas också från andra källor.
Mänskliga rättigheter i Angola 2006
ALLMÄNT
1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna
Sedan det 30-åriga inbördeskriget upphörde år 2002 har livssituationen för
majoriteten av angolaner förbättrats avsevärt. Många av de övergrepp som
följde med konfliktsituationen har upphört. Repatrieringsprocessen av
flyktingar från grannländerna är i princip avslutad. Val verkar, efter flera
förseningar, kunna genomföras i slutet av 2007 eller i början av 2008.
Angola är ett rikt land och i fredens fotspår bör dessa rikedomar komma folket
till del. Fördelningspolitiskt finns mycket kvar att göra och kraven på
regeringen att tillgodose medborgarna ekonomiska och sociala rättigheter ökar.
Korruption, brister i den administrativa kapaciteten och avsaknaden av
fungerande fördelningssystem bidrar till att dessa rättigheter är långt ifrån
uppfyllda under rådande förhållanden.
Den 1 augusti år 2006 undertecknades ett fredsavtal om Cabinda – den oljerika
enklav mellan Kongo-Brazzaville och Kongo som formellt tillhör Angola – av
Angolas regering och den förre FLEC-ledaren (Front for the Liberation of the
Enclave of Cabinda) António Bento Bembe, som representant för
paraplyorganisationen Cabindas dialogforum (FDC). Flera andra deltagare i
FDC ifrågasatte dock Bembes legitimitet och erkänner inte fredsavtalet. Men
avtalet har dock lett till ökad stabilitet i området, och det rapporteras att MRkränkningarna har minskat.
2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om
mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s konventionskommittéer
Angola har ratificerat följande konventioner:
2
- Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (ICCPR), samt
det fakultativa protokollet om enskild klagorätt.
- Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (ICESCR).
- Konventionen om avskaffandet av alla former av diskriminering mot
kvinnor (CEDAW).
- Konventionen om barnets rättigheter (CRC) samt det tillhörande
protokollet om barn i väpnade konflikter. (Proceduriella fel vid underskriften av
protokollet om handel med barn kan ha medfört att ratificeringen av detta ej godtogs).
- Flyktingkonventionen samt det tillhörande protokollet från 1967.
- Den afrikanska stadgan om mänskliga och folkens rättigheter.
Angola har signerat men ej ratificerat:
- Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen (ICC). (Angola var en av
grundarna av ICC, men har inte kunnat ratificera stadgan då den strider mot delar av
den angolanska konstitutionen. )
Angola har varken signerat eller ratificerat:
- Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering
(CERD).
- Konventionen mot tortyr (CAT), eller det fakultativa protokollet om
förebyggande av tortyr.
- Det fakultativa protokollet till konventionen om medborgerliga och
politiska rättigheter om avskaffandet av dödsstraffet.
- Det fakultativa protokollet till konventionen om avskaffandet av alla former
av diskriminering mot kvinnor om enskild klagorätt.
I augusti 2004 genomförde Hina Jilani, FN:s särskilda rapportör för försvarare
av mänskliga rättigheter (UN Special Representative of the Secretary General
for Human Rights Defenders), ett besök i Angola. Ett besök av FN:s särskilda
rapportör för lämpligt boende (adequate housing) var planerat för 2005 men sköts
först upp till 2006 och verkar i dagsläget få stå tillbaka tills efter valet (i slutet
av år 2007 eller början av år 2008). FN:s särskilda rapportör för yttrandefrihet
(freedom of opinion and expression) samt arbetsgruppen mot godtyckliga
frihetsberövande (working group on arbitrary detention), har ansökt om att få
besöka Angola, men har ännu inte blivit inbjudna.
Angola inledde nyligen arbetet med en nationell översiktsrapport om mänskliga
rättigheter (common core report). FN:s MR-kontor i Angola assisterar i det arbetet
och representanter från civila samhället deltar i arbetsgruppen.
3
MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER
3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr
Angolas konstitution tillförsäkrar rätten till liv.
Några politiskt sanktionerade mord eller avrättningar har inte rapporterats
under året.
Förhållandena i fängelserna är mycket dåliga med många fångar i samma cell,
brist på vatten och grundläggande sanitet. Många fångar är undernärda och
sjuka. Ett antal fall av tortyr i fängelserna har rapporterats under året. Enligt
angolansk lagstiftning kan fångar sitta häktade i 90 dagar utan att åtal väckts,
men det förekommer att personer hålls kvar i fängelse betydligt längre än så.
Polisvåld är vanligt, men det finns en ökad vilja att komma tillrätta med
problemet genom utbildning av poliskåren i mänskliga rättigheter.
4. Dödsstraff
Dödsstraffet avskaffades i och med att den nya konstitutionen trädde i kraft
1992.
5. Rätten till frihet och personlig säkerhet
Godtyckliga frihetsberövanden fortsätter att vara ett problem, men
medvetenheten om problemet ökar, både från regeringens sida och från
enskilda organisationer. Under senare år har omfattande resurser avsatts för att
kontrollera illegal invandring, särskilt från grannlandet Demokratiska
Republiken Kongo (DRK). Man uppskattar att cirka 300 000 personer har
utvisats från Angola. Polisen har anklagats för grova övergrepp i samband med
dessa utvisningar.
Angolansk lagstiftningen hindrar inte fri rörelse, fri bosättning i landet eller
utrikesresor. Rehabiliteringen av vägnätet och röjningen av landets många
landminor har avsevärt förbättrat angolanernas möjlighet att röra sig i landet.
Korruptionen och den långsamma administrationen försvårar dock
utrikesresor. Det är vanligt med krav på mutor för snabb handläggning av passoch id-handlingar.
6. Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen
Garantier för den personliga friheten och rättssäkerheten finns i 1992 års
konstitution. Rätten till offentlig rättegång, frigivning mot borgen, erkännande
av den åtalades rätt till advokat och vittnesförhör tillförsäkras i lagen. Lagen
4
stadgar också att endast den person som ertappas när han begår en brottslig
handling kan häktas omedelbart. I andra fall måste en domare eller åklagare
utfärda häktningsorder. Åtal skall väckas inom 90 dagar. Domstolsväsendet
består av domstolar på kommunal- och provinsnivå. Högsta dömande organ är
Högsta Domstolen (Tribunal Supremo) vars cirka tio domare utses av
presidenten. En särskild militärdomstol finns för brott begångna inom de
väpnade styrkorna. Straffmyndighet infaller vid 16 års ålder. Klagomål i frågor
om mänskliga rättigheter skall enligt konstitutionen kunna riktas till en särskild
ombudsmannainstitution, som nyligen har inrättas. I realiteten saknar
ombudsmannainstitutionen dock fortfarande mandat och resurser för att
effektivt kunna utöva sitt ämbete. Ombudsmannen är utsedd av presidenten
och inte av parlamentet, vilket minskar dennes oberoende.
I realiteten finns många brister i rättsväsendet. Systemet har tagit stor skada av
det långa inbördeskriget. Delar av strafflagen kan inte användas då den är helt
föråldrad. Hela rättssystemet i Angola är uppställt efter portugisisk modell och
efter självständigheten 1975 fanns inte en enda inhemsk domare. Det råder
stor brist på utbildade jurister och de som finns är underbetalda och arbetar
under svåra förhållanden. En stor del av landets befolkning saknar tillgång till
ett fungerande rättsystem och allmän rättshjälp.
Endast ett fåtal domstolar ute i landets provinser fungerar tillfredsställande. I
många fall får misstänkta sitta kvar i häktet längre än de 135 dagar som är
tillåtet utan att dom fallit. Det saknas genomgående resurser i rättssystemets
alla led, vilket inte minst leder till orimligt långa handläggningstider. Vissa, om
än begränsade, resursförstärkningar har dock skett under senare tid. År 2003
tillsattes en kommission som skulle se över rättsystemet, inklusive
strafflagstiftningen och lagen om preventiv häktning, men reformarbetet går
långsamt. Ett utkast till ny konstitution har bordlagts till efter valet.
Det finns inga formella skillnader mellan mäns och kvinnors tillgång till
rättsväsendet. I realiteten är dock samhällsstrukturen sådan att kvinnors
agerande på egen hand försvåras, varför det i praktiken resulterar i
diskriminering mot kvinnor.
7. Straffrihet
En överenskommelse om generell amnesti för alla krigsförbrytelser ingicks i
Luena efter UNITA-ledaren Jonas Savimbis död 2002. Någon utredning om de
brott som begicks under kriget har aldrig ägt rum. Straffrihet bedöms
fortfarande vara utbrett – rättsystemet är korrupt och personer med de rätta
kontakterna undgår ofta åtal.
5
8. Yttrande-, tryck-, mötes-, förenings- och religionsfrihet m.m.
Konstitutionen tillförsäkrar samtliga friheter och specificerar att ingen form av
censur får förekomma vare sig den är av politisk, ideologisk eller artistisk natur.
Även om det generella politiska klimatet i Angola går mot en ökad tolerans,
finns oroande tecken på inskränkningar i de grundläggande friheterna.
Yttrandefriheten och tryckfriheten i Angola är i praktiken fortfarande
kringskuren. Landets enda dagstidning, Jornal de Angola, är statsägd och starkt
kontrollerad. Detta gäller även landets enda TV-station. Privata kommersiella
radiostationer, framförallt den katolska Radio Ecclésia, visar en självständig, ofta
mot regeringen, obekväm profil. Stationen hindras sedan flera år tillbaka från
att utvidga sändningarna till nationell täckning. Trots försäkran från högsta
politiska nivå om att inga egentliga politiska hinder skulle föreligga, så har
Radio Ecclésia och nyskapade privatstationer ännu inte erhållit tillstånd att
sända nationellt över FM-nätet. Utöver Journal de Angola finns ett antal
ickestatliga veckotidningar, med spridning främst i Luanda, som öppet
kritiserar regeringen och andra personer inom makteliten.
Oroande tecken på inskränkningar i mötes- och föreningsfriheten har också
rapporterats. Lagstiftningen ger relativt omfattande befogenhet för polisen att
ingripa vid protester och så har också skett vid ett antal tillfällen, exempelvis
rapporteras att polisen vid några tillfällen har upplöst oppositionspartiers
möten. Angola har kritiserats av FN:s generalsekreterares särskilde representant
för MR-försvarare, Hilda Jilani, för den besvärliga registreringsprocessen som
enskilda organisationer måste gå igenom. Ett lagförslag som begränsar civila
samhällets handlingsutrymme ytterligare är under beredning. Ett oroande fall är
förbudet mot organisationen Mpalabanda, den enda organisation som verkar i
Cabinda. Mpalabanda förbjöds att verka av en provinsiell domstol på basis av
anklagelser om anstiftan till hat och våld samt överskridelse av organisationens
mandat. Organisationens talesman Raúl Danda arresterades den 29 september
2006 utan häktningsorder och anklagades enligt media för brott mot statens
säkerhet. Danda frisläpptes den 30 oktober 2006, efter en dryg månad i häkte.
9. De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna
Angola är enligt konstitutionen en demokratisk republik. Presidenten, som är
statschef, regeringschef och överbefälhavare, har vida befogenheter. Han utser
bland annat regering, provinsguvernörer, riksbankschef och domare i högsta
domstolen. Han är ordförande och sammankallande i ministerrådet
(regeringen) liksom i republikrådet. Det sistnämnda är ett rådgivande organ i
viktigare politiska frågor och består bland annat av talmannen, riksåklagaren
och ledarna för oppositionspartierna.
6
Parlamentet, Assembleia Nacional, har 220 platser, varav 130 väljs på nationella
listor och 90 på provinsiella listor. I det senaste parlamentsvalet 1992 (varvid
endast första omgången av valet genomfördes) vann MPLA egen majoritet
med 129 platser. Därefter kom UNITA, MPLA:s huvudmotståndare under
inbördeskriget, med 70 platser. PRS (Partido Renovação Social) har sex, FNLA
fem och PLD (Partido Liberal Democratico) har tre platser. Sju partier har en
plats vardera. För närvarande är 16 procent av parlamentets ledamöter kvinnor.
Sedan UNITA-Renovada intog sina platser i nationalförsamlingen 1997 ingår
de formellt i en samförståndsregering tillsammans med MPLA (GURN).
MPLA och UNITA är de två partier som dominerar den politiska arenan. Två
av försoningsregeringens 28 ministrar är kvinnor.
Regeringen har vid ett flertal tillfällen skjutit fram tidpunkten för ett nästa val,
men har nyligen aviserat att parlamentsval ska äga rum i slutet av 2007 eller i
början av 2008. Ett exakt datum har ännu inte slagits fast och många bedömare
ifrågasätter regeringen vilja att genomdriva valet. Det är heller inte fastslaget
om presidentval ska hållas i samband med parlamentsvalet och
valkommissionens oberoende gentemot regeringen kan också ifrågasättas. Ett
positivt tecken är dock att registreringen av väljarna inleddes den 15 november
– en komplicerad logistisk process som kräver omfattande utbildningsinsatser.
Formella skillnader mellan kvinnor och män i valdeltagande och valbarhet
förekommer inte, men samhällsstrukturen och normerna innebär att kvinnors
deltagande är lägre än männens.
Rätten att ansluta sig till politiska partier finns inskriven i grundlagen. MPLA
och UNITA är de två största av för närvarande tolv partier representerade i
nationalförsamlingen, men en uppsjö av mindre partier finns registrerade. Ett
statligt partistöd utgår till de partier som sitter i församlingen.
EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER
10. Rätten till arbete och relaterade frågor
Angola har ratificerat följande av ILO:s åtta centrala konventioner (de så
kallade ”core labour standards”) om mänskliga rättigheter:
-
Förbud mot tvångsarbete (konventionerna 29 och 105)
Förbud mot barnarbete (konventionerna 138 och 182)
Icke-diskriminering i arbetslivet (konventionerna 100 och 111)
Föreningsfrihet (konvention 87 och 98)
7
Arbetsvillkoren, inklusive efterlevnaden av arbetstidslagen, har stora brister.
Den formella sektorn sysselsätter endast en begränsad del av arbetskraften. De
anställda inom den offentliga sektorn har mycket låga löner, vilket skapar en
god jordmån för korruption. Merparten av angolanerna arbetar inom den
informella sektorn och det är vanligt att personer uppbär flera anställningar
parallellt för att klara sin försörjning.
Systematisk diskriminering förekommer inte, men möjligheterna att trygga en
anställning varierar. Främsta orsaken är fattigdom och klasstillhörighet, samt
att samhällsstrukturerna och normerna utgör stora hinder. Strukturerna
missgynnar särskilt kvinnor. Ras- och religionsrelaterad diskriminering tycks
vara mindre vanligt förekommande.
Den angolanska lagen förbjuder tvångsarbete. Regeringen har rätt att tvinga
anställda i den offentliga sektorn tillbaka till arbetet vid exempelvis strejker och
andra "disciplinbrott". Barnarbete är inte tillåtet men förekommer ändå
eftersom många familjer är beroende av barnens arbete för att trygga sin
försörjning.
11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa
Allokeringarna över budgeten till den sociala sektorn är otillräckliga och
betydligt lägre än i andra länder i regionen. År 2006 är utbetalningarna till
hälsovården budgeterade till endast 4,4 procent av de statliga utgifterna.
Tillgången på hälsovård varierar beroende på var i landet man befinner sig.
Kvaliteten är genomgående mycket dålig, möjligen med undantag för
huvudstaden, där ett antal privata kliniker håller en acceptabel standard. Antalet
invånare per läkare beräknas uppgå till 20 000.
Enligt Human Development Report (UNDP) 2005 är förväntad livslängd vid
födseln i Angola 40,8 år. För närvarande dör vart fjärde barn i Angola före fem
års ålder, vilket är den tredje högsta siffran i världen. Mödradödligheten är
också bland de högsta i världen. Under år 2006 avled över 2 000 personer i en
koleraepidemi och cirka 50 000 personer insjuknade. Spridningen av hiv/aids
förutsätts också ha förvärrats i takt med att rörligheten i landet har ökat efter
krigsslutet. Regeringen har kritiserats för att inte sätta in tillräckligt med
resurser i kampen mot epidemiska sjukdomar som framförallt drabbar den
fattigaste delen av befolkningen.
12. Rätten till utbildning
Tillgången till utbildning är genomgående dålig för den stora majoriteten av
befolkningen, främst på grund av otillräckliga budgetmedel. År 2006 är statens
utgifter för utbildning budgeterade till 3,8 procent av den statliga budgeten.
8
Endast ett fåtal kan betala för det privata utbud som finns. Särskilt på
landsbygden, där jordbruk är den huvudsakliga näringen, har kvinnan av
tradition en större arbetsbörda och flickor ges därmed färre möjligheter att gå i
skolan. Emellertid har det totala antalet barn som går i skolan avsevärt ökat i
jämförelse med tidigare år, men lärarbrist och bristfälliga lokaler och utrustning
gör att kvaliteten på undervisningen förblir låg.
Grundutbildningen är formellt sett kostnadsfri, men i praktiken krävs
ersättning inte bara för skolböcker och dylikt utan också som bidrag till bland
annat underbetalda lärare. Diskriminering förekommer i princip inte. Några
satsningar på utbildning om mänskliga rättigheter förekommer knappast.
Kunskapen om mänskliga rättigheter är mycket begränsad hos medborgarna.
Det beräknas att var fjärde skolbyggnad förstördes under inbördeskriget. Enligt
uppskattningar gjorda av UNDP är hälften av alla angolanska män och 70
procent av kvinnorna illitterata. Den grundläggande skolutbildningen i Angola
är obligatorisk men de omfattande resursbristerna och den utbredda
fattigdomen medför i praktiken att många angolanska barn inte har tillgång till
utbildning.
13. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard
Trots att Angola har en av världens högsta BNP-tillväxt är levnadsvillkoren för
merparten av Angolas invånare mycket svåra. 65 procent av befolkningen är
fattig och en fjärdedel av befolkningen lever i extrem fattigdom enligt FN. Till
viss del kan den låga levnadsstandarden förklaras mot bakgrund av det långa
inbördeskriget, men det kan inte bortses från att stora brister i förvaltningen,
korruption och misshushållning med landets resurser, har bidragit till att
Angola endast uppnår plats 160 på Human Development Index.
Under år 2006 har frågan om landrättigheter/äganderätt kommit på agendan
med anledning av tvångsevakueringen av boende i Luandas kåkstäder. Många
av de boende är internflyktingar som har flyttat till Luanda på flykt undan
kriget. I mars uttryckte FN:s särskilde rapportör för lämpligt boende (adequate
housing) oro för dessa evakueringar. Det råder fortfarande oklarhet kring den
lagliga grunden för aktionen och kring kompensationen av de boende. I
oktober lanserad president Dos Santos en särskild kommission för boende och
urban utveckling. Evakueringsfrågan är känslig för regeringen som behöver
land för statsutveckling och kommersiella projekt.
9
OLIKA GRUPPERS ÅTNJUTANDE AV DE MÄNSKLIGA
RÄTTIGHETERNA
14. Kvinnors rättigheter
Konstitutionen ger män och kvinnor lika rättigheter. År 1986 ratificerade
Angola konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor.
Angola har vidare anslutit sig till tilläggsprotokollet till Afrikanska Stadgan.
Angola rapporterar regelbundet till CEDAW kring uppföljningen av
konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor.
”Ministeriet för familj och främjande av kvinnor” har fokuserat på att reducera
analfabetism och förbättra den ekonomiska situationen för kvinnor. Under
2005 skapades en arbetsgrupp för att ta fram en politik för jämställdhet. Trots
dessa ansträngningar är kvinnor en utsatt grupp i Angola som diskrimineras på
många sätt. Fattigdomsproblematiken slår ofta hårdast mot kvinnor, färre
flickor går i skolan, kvinnor betalas lägre löner och sexuellt våld går ofta
ostraffat.
15. Barnets rättigheter
Enligt konstitutionen är barnen en absolut prioritet. De skall åtnjuta speciellt
skydd från i första hand familjen, men också från stat och samhälle. Ett
nationellt institut för barnets rättigheter bildades år 2005. I praktiken har barn
ett svagt rättsligt skydd. Kriget har medfört svåra övergrepp på barns
rättigheter, många barn är föräldralösa och särskilt utsatta för brott och
övergrepp. Barnprostitution, barnarbete och gatubarn är fortfarande ett
problem. Det förekommer att barn fängslas.
16. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och
religiösa minoriteter samt urfolk
Ett mindre antal Khoisan och andra jägar- och samlarfolk lever i södra Angola.
Dessa grupper är ekonomiskt och socialt diskriminerade och det rapporteras
att illegala markförsäljningar ytterligare har reducerat deras
försörjningsmöjligheter.
17. Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet
Det finns ingen uttrycklig diskriminering av homo- och bisexuella eller
transpersoner i angolansk lagstiftning. Homosexualitet är dock fortfarande
stigmatiserat och det förekommer få öppet homo- och bisexuella eller
transpersoner i det offentliga livet.
10
18. Flyktingars rättigheter
Huvuddelen av de runt 500 000 flyktingar som flytt från Angola har nu
återvänt. Återvändandeprocessen avslutades formellt under 2006. Situationen
för de återvändande är fortfarande kritisk, men har kontinuerligt förbättrats.
19. Funktionshindrades rättigheter
Det beräknas att cirka 70 000 människor har amputerade lemmar på grund av
minolyckor. Till detta kommer de som föds eller blir funktionshindrade av
andra skäl än kriget. Angola är till exempel ett av få länder i världen med ett
stort antal personer som är funktionshindrade av polio på grund av bristande
vaccinationstäckning under kriget. Personer med funktionshinder ges ingen
speciell uppmärksamhet i regeringens politik. De möts ofta av förakt och
diskriminering, inte minst på arbetsmarknaden. En enskild organisation,
LARDEF, Föreningen för stöd till återanpassning av handikappade, bildades
under 1997. De arbetar främst med projekt som syftar till att skapa
arbetstillfällen åt personer med funktionshinder, samt att genom kampanjer
skapa en opinion för funktionshindrade personers lika rättigheter i samhället.
ÖVRIGT
20. Frivilligorganisationers arbete för mänskliga rättigheter
Ett ökande antal nationella organisationer fokuserar på frågor om mänskliga
rättigheter och under senare år har intresset för frågorna vuxit bland
angolanska enskilda organisationer. Någon särskild lagstiftning i förhållande till
MR-organisationerna förekommer inte, men det är tämligen lågt i tak när det
gäller organisationernas möjligheter att agera. Registreringsprocessen för
enskilda organisationer är komplicerad och utdragen. Dialogen med regeringen
är mycket begränsad. MR-organisationerna möter dessutom stora problem vad
gäller praktiska frågor, vilket försvårar deras situation ytterligare. Ett exempel
är utländska organisationers svårigheter att få annat än kortvariga turistvisa för
sin personal.
21. Internationella och svenska insatser på området mänskliga
rättigheter
Ett antal internationella organisationer som arbetar med MR-frågor är
verksamma i Angola. FN:s MR kontor (OHCHR) arbetar aktivt med att stödja
regeringen i främjandet av och utbildning om mänskliga rättigheter, bland
annat genom stöd till ombudsmannainstitutionen. OHCHR bistår även
enskilda organisationer med att höja medborgarnas kunskap om deras
rättigheter.
11
Sverige har under lång tid bedrivit utvecklingssamarbete med Angola med en
rättsbaserad grundmålsättning. Dessutom bistår Sverige med
kapacitetsuppbyggnad av det civila samhället, bland annat MR-organisationer,
och har en särskild fond för stöd till projekt och aktiviteter som främjar en
positiv MR- och demokratiutveckling. Härutöver har Sverige länge varit en
huvudsaklig bidragsgivare till OHCHR:s verksamhet i Angola. Det svenska
gåvobiståndet fasades dock ut under år 2006 tillföljd av Angolas kraftiga
ekonomiska tillväxt.
