Utrikesdepartementet Mänskliga rättigheter i Angola 2005 1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna I Angola råder sedan 2002 fred förutom i enklaven Cabinda, en provins präglad av viss instabilitet, där våldshandlingar fortfarande förekommer. Läget när det gäller de mänskliga rättigheterna (MR) har genomgått en avsevärd förbättring i så måtto att övergrepp eller brott direkt relaterade till krigshandlingar inte längre förekommer. Kränkningarna av de mänskliga rättigheterna har i flera andra avseenden emellertid inte upphört. En utsatt grupp i samhället var tidigare internflyktingarna, som var föremål för manipulering och ibland tvångsförflyttningar. Andra utsatta grupper i samhället (såsom nyligen återintegrerade internflyktingar, demobiliserade soldater samt hemvändande flyktingar) utsätts i sitt dagliga liv för olika sociala hinder och inte sällan för våldshandlingar. Polisövergrepp mot misstänkta brottslingar rapporteras alltjämt. Det nära trettio år långa inbördeskriget har skapat ett sargat samhälle där respekten för mänskliga rättigheter lätt kommer till korta. Till problembilden hör det bristfälliga rättssystemet och övergrepp från polisens och militärens sida. När det gäller sociala och ekonomiska rättigheter kvarstår problem och alltför många kommer fortfarande inte i åtnjutande av dessa rättigheter. Det är anmärkningsvärt att ett land som Angola med relativt stora inhemska resurser avsätter förhållandevis liten del av sin statliga budget för social utveckling. Korruptionen fortsätter att vara ett problem. Framsteg görs på en del områden, till exempel när det gäller yttrande- och mediafrihet, även om fortsatta begränsningar finns. 2 EU har inom ramen för sin nyligen inledda dialog med regeringen enligt artikel 8 i Cotonou-avtalet fört samtal kring situationen för mänskliga rättigheter i Angola. 2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om mänskliga rättigheter Angola har ratificerat följande konventioner: - Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (2002) - Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (2002), samt de fakultativa protokollen om enskild klagorätt och om dödstraffets avskaffande - Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (1986) - Konventionen om barnets rättigheter (1990) - Flyktingkonventionen (1984) - Den afrikanska stadgan om mänskliga och folkliga rättigheter (1991) och tilläggsprotokollet till den afrikanska stadgan. Samtliga ratifikationer har skett utan reservationer. Angola rapporterade under 2004 i enlighet med kvinnokonventionen och för första gången i enlighet med barnkonventionen. Angola har inte ratificerat rasdiskrimineringskonventionen. Orsaken till detta är oklar, då systematisk rasdiskriminering inte förekommer i Angola. Tortyrkonventionen har inte heller ratificerats och även här är orsaken till detta något oklar. Det långa inbördeskriget torde dock utgöra en avgörande faktor. Den angolanska grundlagen inkluderar dock en särskild artikel mot tortyr. Ratificeringsprocessen av stadgan för den internationella brottmålsdomstolen (ICC) är ännu inte slutförd. Angola har varken signerat eller ratificerat den konvention som reglerar den Afrikanska människorättsdomstolen (African Court on Human and People’s Rights). Domstolen kommer att få en viktig roll som remissorgan för ärenden som behandlats i nationella rättsliga förhandlingar eller dragits inför den Afrikanska MR-kommissionen. Domstolen väntas bli operativ från och med den 1 januari 2006. I augusti 2004 genomförde Hina Jilani, FN:s särskilda rapportör vad gäller försvarare av mänskliga rättigheter (UN Special Representative of the Secretary General for Human Rights Defenders), ett veckolångt besök i Angola. I rapporten som kom i april 2005 konstaterar Jilani att MR-situationen i landet förbättrats, men underströk vikten av att landets demokratiska utveckling är rättsbaserad för att uppnå varaktig fred. Hon noterade vidare att flera initiativ 3 tagits, till exempel reformåtgärder inom rättsväsendet och tillskapandet av MRkommittéer på provinsnivå. Ett besök av FN:s särskilda rapportör för adekvat ”housing” var planerat för 2005. Besöket är uppskjutet till 2006. Angola avser att lämna en ”common core report” 2007. FN:s MR-kontor i Angola assisterar i det arbetet. 3. Respekten för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr Konstitutionen tillförsäkrar rätten till liv. Dödsstraffet avskaffades i och med den nya konstitutionen 1992. Efter överenskommelsen om eldupphör i april 2002 har inga politiskt motiverade mord eller försvinnanden rapporterats. Enligt konstitutionen skall ingen medborgare utsättas för tortyr eller annan grym behandling. Rapporter om misshandel i samband med frihetsberövanden, till exempel under förhör, är dock tämligen vanligt förekommande. Ansvariga för poliskåren hävdar att tortyr inte är accepterat. Sammanlagt 32 mord har rapporterats från Lundaprovinserna i landets nordöstra diamantdistrikt. Polis och privata vaktföretag uppges vara förövare. Några poliser har dömts och domen är överklagad till Högsta domstolen. Det förekommer också uppgifter om en ökande polisbrutalitet, där polis sägs ha skjutit ihjäl ett antal yngre personer som misstänkts för rån och stöld. Prekära förhållanden råder alltjämt i de överbelastade fängelserna. I genomsnitt uppges fängelsesystemet hysa fem gånger så många fångar som det ursprungligen var byggt för. Det saknas ofta sanitetsanläggningar, mat och hälsovård. Fångarnas överlevnad är till stor del beroende av hjälp från släktingar, kyrkan eller hjälporganisationer. I början av 2004 inleddes en omfattade aktion, benämnd operacao brilhante, mot utländska gruvarbetare som vistas illegalt i landet. 127 000 arbetare beräknas ha utvisats. I denna process förekom övergrepp och olika former av kränkande behandling och våldshandlingar, inklusive närgångna undersökningar i jakten på gömda diamanter. En stor del av dessa arbetare uppges ha återkommit och återupptagit sin verksamhet. Aktioner för att åter utvisa arbetarna har rapporterats. 4. Dödsstraff Dödsstraffet avskaffades 1992. 4 5. Rättssäkerhet Garantier för den personliga friheten och rättssäkerheten finns i 1992 års konstitution. Rätten till offentlig rättegång, frigivning mot borgen, erkännande av den åtalades rätt till advokat och vittnesförhör tillförsäkras i lagen. Lagen stadgar också att endast den person som ertappas när han begår en brottslig handling kan häktas omedelbart. I andra fall måste en domare eller åklagare utfärda häktningsorder. Åtal skall väckas inom 90 dagar. Domstolsväsendet består av domstolar på kommunal- och provinsnivå. Högsta dömande organ är Högsta Domstolen (Tribunal Supremo) vars cirka tio domare utses av presidenten. En särskild militärdomstol finns för brott begångna inom de väpnade styrkorna. Straffbarhetsåldern för barn är 16 år. Klagomål i frågor om mänskliga rättigheter skall enligt konstitutionen kunna riktas till en särskild ombudsmannainstitution, som håller på att inrättas. Ombudsmannen är vald och parlamentet ska anta den lagstiftning som ska reglera Ombudsmannens verksamhet och medel skall ställas till förfogande innan verksamheten kan inledas. Dylika ärenden hamnar istället tills vidare på riksåklagarens bord eller tas emot av parlamentets så kallade MR-utskott. I utkastet till ny konstitution föreslås att en nationell kommitté och en ombudsmannafunktion för mänskliga rättigheter inrättas. I realiteten finns många brister i rättsväsendet. Systemet har tagit stor skada av det långa inbördeskriget men är samtidigt en kvarleva av kolonialtiden. Delar av strafflagen kan inte användas då den är helt föråldrad. Hela rättssystemet i Angola är uppställt efter portugisisk modell och efter självständigheten 1975 fanns inte en enda inhemsk domare. Det råder stor brist på utbildade jurister och de som finns är underbetalda och arbetar under svåra förhållanden. FN:s MR-kontor i Luanda samarbetar med en lokal enskild organisation, Maos Livres, som ofta står för den enda juridiska expertisen i många av landets provinser. Organisationen arbetar för att få accept för etablering av en paralegal struktur, vilket i viss mån skulle avhjälpa rättssystemets skriande personalbrist. Endast ett fåtal domstolar ute i landets provinser fungerar tillfredsställande. I många fall får misstänkta sitta kvar i häktet längre än de 135 dagar som är tillåtet utan att dom fallit. Det saknas genomgående resurser i rättssystemets alla led, vilket inte minst leder till orimligt långa handläggningstider. Vissa, om än begränsade, resursförstärkningar har dock skett under senare tid. En kommission har tillsatts med uppgift att föreslå reformer inom rättsväsendet. Åtgärder som diskuteras är medling, rättshjälp från civila samhället samt att traditionell rättsskipning ska kunna erkännas och stödjas. Det finns inga formella skillnader mellan mäns och kvinnors tillgång till rättsväsendet. I realiteten är dock samhällsstrukturen sådan att kvinnors 5 agerande på egen hand försvåras, varför det i praktiken resulterar i diskriminering mot kvinnor. Lagstiftningen hindrar inte fri rörelse eller bosättning i landet. Rörelsefriheten begränsas emellertid i praktiken av bristfälliga kommunikationer, dåliga vägar, landminor och allmän osäkerhet i okända trakter. “Check-points” förekommer fortfarande, ofta bemannade av polis eller militär, och försvårar den fria rörligheten. 6. Personlig frihet Godtyckliga frihetsberövanden förekommer, till exempel i samband med misstänkt brottslighet. Oftast är det människor i utsatta miljöer som drabbas. En civilförsvarsapparat bestående av civilklädda personer, som lyder under guvernören, utgör också ibland ett hot mot den personliga friheten. I en speciallag från 1994 ges gruvföretagen (diamanter) långtgående befogenheter för att upprätthålla säkerheten inom sina konsessionsområden i provinserna Lunda Norte och Lunda Sul. Inga administrativa reserestriktioner förekommer, vare sig för inrikes eller utrikes resor. Det är numera en medborgerlig rättighet att inneha pass, som i normalfallet utfärdas inom en vecka eller två. I ansökningsförfarandet ingår en säkerhetskontroll. Tidigare krav på både ut- och återresevisering har slopats. 7. Straffrihet Straffriheten tycks vara utbredd. Inget enskilt fall har dock fått särskild uppmärksamhet under 2005. En överenskommelse om generell amnesti för alla krigsförbrytelser ingicks i Luena när stridsyxorna lagts ned efter UNITA ledaren Savimbis död 2002. FN:s representant vid fredsavtalet reserverade sig dock mot överenskommelsen om generell amnesti. 8. Yttrande- och mediafrihet med mera Konstitutionen tillförsäkrar yttrande- och pressfrihet och specificerar att ingen form av censur får förekomma vare sig den är av politisk, ideologisk eller artistisk natur. Landets enda dagstidning, Jornal de Angola, har på sistone anlagt en djärvare ton men den är fortfarande statsägd och starkt kontrollerad. Detta gäller även landets enda TV-station. Privata kommersiella radiostationer, framförallt den Katolska kyrkans Radio Ecclésia, visar en självständig, ofta mot regeringen, obekväm profil. Stationen hindras från att utvidga sändningarna till nationell täckning. Trots försäkran från högsta politiska nivå om att inga egentliga politiska hinder skulle föreligga, så har Radio Ecclésia och nyskapade privatstationer ännu inte erhållit tillstånd att sända nationellt över FM-nätet. 6 Självcensur råder men på senare tid har den ickestatliga pressen, som förvisso har en mycket begränsad spridning, blivit friare, bland annat när det gäller kritik av regeringen och annan myndighetsutövning. I frågor som regeringen bedömer vara av primär betydelse för nationen är det dock fortfarande lågt i tak för fristående journalistik. Föreningsrätten är inskriven i konstitutionen men ansökningar om tillstånd för exempelvis politiska demonstrationer tycks vara få. Även rätten att bilda fackföreningar, förhandla kollektivt och strejka erkänns men respekteras i praktiken endast i begränsad omfattning. Många administrativa hinder är förknippade med själva registreringen av enskilda organisationer. Även rätten att ansluta sig till politiska partier finns inskriven i grundlagen. MPLA och UNITA är de två största av för närvarande tolv partier representerade i nationalförsamlingen, men en uppsjö av mindre partier finns registrerade. Ett statligt partistöd utgår till de partier som sitter i församlingen. 9. De politiska institutionerna Angola är enligt konstitutionen en demokratisk republik. Presidenten, som är statschef, regeringschef och överbefälhavare, har vida befogenheter. Han utser bland annat regering, provinsguvernörer, riksbankschef och domare i högsta domstolen. Han är ordförande och sammankallande i ministerrådet (regeringen) liksom i republikrådet. Det sistnämnda är ett rådgivande organ i viktigare politiska frågor och består bland annat av talmannen, riksåklagaren och ledarna för oppositionspartierna. Parlamentet, Assembleia Nacional, har 220 platser, varav 130 väljs på nationella listor och 90 på provinsiella listor. I det senaste parlamentsvalet 1992 (varvid endast första omgången av valet genomfördes) vann MPLA egen majoritet med 129 platser. Därefter kom UNITA med 70 platser. PRS (Partido Renovação Social) har sex, FNLA fem och PLD (Partido Liberal Democratico) har tre platser. Sju partier har en plats vardera. Tidpunkt för ett nästa val har länge debatterats och utmynnande i förslag om val i september 2006. Sedan UNITA-Renovada intog sina platser i nationalförsamlingen 1997 ingår de formellt i en samförståndsregering tillsammans med MPLA (GURN). MPLA och UNITA är de två partier som dominerar den politiska arenan. Två av försoningsregeringens 27 ministrar är kvinnor. För närvarande är 16 procent av parlamentets ledamöter kvinnor. Efter kongressen sommaren år 2003 uppträder UNITA under sin nya ledare Isaias Samakuva som ett samlat politiskt parti. 7 Inför val som förväntas äga rum under 2006 har i år kunnat iakttas ett mönster av politisk intolerans när oppositionen försöker etablera partikontor ute i landet. Formella skillnader mellan kvinnor och män i valdeltagande och valbarhet förekommer inte, men samhällsstrukturen och normerna innebär att kvinnors deltagande är lägre än männens. Under 2004 etablerades provinsiella MR-kommittéer i hela landet. Dessa har i någon mån kunnat bidra till ökad respekt och förståelse för MR-arbete. 10. Rätten till arbete och relaterade frågor Den formella sektorn sysselsätter en begränsad del av arbetskraften. De anställda inom den offentliga sektorn har mycket låga löner och lönerna är otillräckliga för försörjning, vilket skapar en god jordmån för korruption, i synnerhet som lönerna dessutom ofta betalas ut långt efter avlöningsdagen. Även på detta område har dock en viss förbättring skett. En minoritet av befolkningen, främst i Luanda, är mycket förmögen samtidigt som en majoritet av invånarna lever i stor fattigdom. Systematisk diskriminering förekommer knappast, men villkoren för olika individer varierar mycket. Främsta orsaken är fattigdom och klasstillhörighet, samt att samhällsstrukturerna och normerna utgör stora hinder. Detta försvårar framför allt kvinnornas situation. Dessutom torde det långvariga inbördeskriget ha skapat också partipolitiska motsättningar, vilket missgynnar personer som tillhör oppositionen. Det största oppositionspartiet, UNITA, var fram tills nyligen en militär kraft som stred mot de angolanska regeringsstyrkorna. Rasoch religionsrelaterad diskriminering tycks vara mindre vanligt förekommande. Angående arbetstiden har Angola en tämligen ny arbetstidslagstiftning som förefaller rimlig. Som så ofta ser dock verkligheten och tillämpningen annorlunda ut. Merparten av arbetet som utförs sker inom en inofficiell sektor och för personer som har reguljära arbeten krävs inte sällan flera anställningar parallellt för att nå en rimlig försörjning. Arbetsvillkoren, inklusive efterlevnaden av arbetstidslagen, kan därför antas vara bristfällig. Angola har ratificerat följande av ILO:s konventioner: 1, 4, 6, 12, 14, 17-19, 26, 27, 29, 45, 68, 69, 73, 74, 81, 87-89, 91, 92, 100, 104-108, 111, 138 och 182. Det är svårt att slå fast huruvida konventionerna tillämpas. Sannolikt förekommer omfattande brister när det gäller efterlevnaden. Den angolanska lagen förbjuder tvångsarbete. Regeringen har rätt att tvinga anställda i den offentliga sektorn tillbaka till arbetet vid exempelvis strejker och andra "disciplinbrott". Barnarbete är inte tillåtet men verkligheten är en annan. 8 Lagen stipulerar en minimiålder för barn i arbetslivet på 14 år. Barn (det vill säga personer under 18 år) får inte inneha nattarbete. 11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa Allokeringarna över budgeten till den sociala sektorn är på det hela taget otillräckliga och betydligt lägre än i andra länder i regionen. Hälsosektorn utgör inte något undantag. År 2005 är utbetalningarna till hälsovården budgeterade till endast 5 procent av de statliga utgifterna och ligger därmed på ungefär samma nivå som tidigare år. Tillgången på hälsovård kännetecknas inte av någon diskriminering men den varierar beroende på var i landet man befinner sig. Kvaliteten är genomgående mycket dålig, möjligen med undantag för huvudstaden, där ett antal privata kliniker håller en acceptabel standard. Övriga delar av befolkningen är vid sjukdom hänvisade till en mycket bristfällig vård där många avlider i brist på läkemedel, hygien och medicinsk kompetens. Antalet invånare per läkare beräknas uppgå till 20 000. Enligt Human Development Report (UNDP) 2003 är förväntad livslängd vid födseln i Angola 40,2 år. För närvarande dör vart fjärde barn i Angola före fem års ålder, vilket är den tredje högsta siffran i världen. Mödradödligheten är den näst högsta i världen. 12. Rätten till utbildning Tillgången till utbildning är genomgående dålig för den stora majoriteten av befolkningen, främst pga. otillräckliga budgetmedel. År 2005 är statens utgifter för utbildning budgeterade till 7,4 procent av de statliga utgifterna. Endast ett fåtal kan betala för det privata utbud som finns. Särskilt på landsbygden, där jordbruk är den huvudsakliga näringen, har kvinnan av tradition en större arbetsbörda och flickor ges därmed färre möjligheter att gå i skolan. Emellertid har det totala antalet barn som går i skolan avsevärt ökat i jämförelse med tidigare år, men lärarbrist och bristfälliga lokaler och utrustning gör att kvaliteten på undervisningen förblir låg. Grundutbildningen är formellt sett kostnadsfri, men i praktiken krävs ersättning inte bara för skolböcker och dylikt utan också som bidrag till läraren med mera. Diskriminering förekommer i princip inte. Några satsningar på utbildning om mänskliga rättigheter förekommer knappast. Kunskapen om mänskliga rättigheter är mycket begränsad hos medborgarna. Det beräknas att var fjärde skolbyggnad förstördes under inbördeskriget. Enligt uppskattningar gjorda av UNDP är hälften av alla angolanska män och 70 procent av kvinnorna illitterata. Den grundläggande skolutbildningen i Angola är i princip obligatorisk men de omfattande resursbristerna och den utbredda fattigdomen medför i praktiken att många angolanska barn aldrig får sitta i någon skolbänk. 9 13. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard Konstitutionen garanterar alla medborgares lika rättigheter oavsett ras, etnisk tillhörighet, kön, religion eller social status. Men endast en liten del av befolkningen kommer i åtnjutande av dessa rättigheter. Levnadsvillkoren för merparten av Angolas invånare är mycket svåra. 65 procent av befolkningen är fattig, varav 25 procent är extremt fattig, enligt FN. 14. Kvinnans ställning Konstitutionen ger män och kvinnor lika rättigheter. År 1986 ratificerade Angola konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor. Angola har vidare anslutit sig till tilläggsprotokollet till Afrikanska Stadgan. Enligt lagen skall lika lön betalas för lika arbete. En kvinna har rätt till 90 dagars betald föräldraledighet och arbetsnedsättning då hon ammar. En ny familjelagstiftning introducerades 1987. I denna tillförsäkras bägge parter lika ställning i äktenskapet och lika rätt att begära skilsmässa. Föräldrar, oavsett om de är gifta eller inte, har lika skyldighet att ta hand om sina barn. Samboende får legal status efter tre år. Polygami erkänns inte i lagen, men är utbredd i alla samhällsklasser. Få mekanismer tillser att lagarna verkligen efterlevs. Dessutom finns en traditionell lagstiftning som i vissa fall går emot den formella lagens intentioner. I Luanda finns liten kännedom om vilka konsekvenser den traditionella lagstiftningen har på kvinnans ställning, men inte minst i arvsfrågor tycks den utgöra en negativ faktor. Angolanska kvinnoorganisationer (kvinnliga parlamentariker, jurister och journalister) har under de senaste åren gjort sig allt mer hörda i sin strävan att förändra en traditionell och konservativ kvinnosyn. Ett nätverk har formaliserats, vilket bland annat genomför uppmärksammade kampanjer för bekämpande av våld mot kvinnor. Våld i hemmet faller under den vanliga strafflagen. Det finns några kvinnor i regeringen och på andra politiska poster men dessa exempel utgör undantag snarare än regel (se punkt 9.). Könsstympning av kvinnor förekommer inte i Angola. Handel med kvinnor förekommer sannolikt, men det är svårt att belägga omfattningen. 15. Barnets rättigheter Enligt konstitutionen är barnen en absolut prioritet. De skall åtnjuta speciellt skydd från i första hand familjen, men också från stat och samhälle. I praktiken är dock läget ett helt annat. 10 Barnen, som utgör mer än häften av landets befolkning, har drabbats hårt av krigets verkningar. Nästan 20 procent av alla barn har mist en eller båda föräldrarna under kriget. Detta har bidragit till förekomsten av gatubarn i Luanda och andra större städer. De flesta av dem går en svår och oviss framtid till mötes. Även barnprostitution och handel med barn förekommer, men omfattningen av dessa fenomen är svårbedömd. Barnens situation förvärras ytterligare av den på många håll nu snabba spridningen av hiv/aids i Angola. Minimiåldern för rekrytering till den angolanska armén är 18 år. Under det nu avslutade inbördeskriget enrollerades dock mycket unga pojkar av båda sidor. Det förekommer att barn fängslas. Ett viktigt hinder för förverkligandet av barnets rättigheter är avsaknaden av en systematisk registrering av nyfödda barn. Detta gör att många förnekas rätten till identitet och senare i livet möjligheten att gå i skolan eller delta i allmänna val. En kampanj för registrering har nu påbörjats. 16. Olika befolkningsgruppers situation Någon diskriminering sanktionerad av staten på grund av etnisk tillhörighet, religion eller kön tycks inte förekomma. I praktiken förekommer viss diskriminering av mindre folkgrupper, kanske främst SAN- folket, som lever i landet södra delar. 17. Diskriminering på grund av sexuell läggning Homosexualitet är inte uttryckligen förbjuden i lagen. Ämnet diskuteras ibland i media. Härvid framkommer att de homosexuellas situation i samhället ibland kan vara utsatt. I vilken mån rättstillämpningen ändock påverkas är svårt att avgöra. 18. Flyktingars rättigheter Angola har anslutit sig till flyktingkonventionen. Regeringens policy angående flyktingmottagande är dock restriktiv. Ett mindre antal flyktingar från länderna kring de Stora sjöarna och Demokratiska Republiken Kongo (DRK) befinner sig i landet, men många av dem är på väg att återvända. UNHCR har ett nära samarbete med den angolanska regeringen när det gäller dessa flyktingar men också beträffande angolanska flyktingar i Zambia och DRK som nu återvänder. År 2002 fanns ca 450 000 angolanska flyktingar i grannländerna. Huvuddelen har redan återvänt, antingen spontant eller genom UNHCR. I september 2005 beräknades ännu cirka 62 000 angolanska flyktingar befinna sig i grannländerna. Hela återvändandeprocessen har försenats och kommer först under 2006 att kunna slutföras. 11 På grund av inbördeskriget hade Angola ett mycket stort antal internflyktingar på flykt inom landet, cirka fyra miljoner av en totalbefolkning på över tolv miljoner invånare. För närvarande uppskattas nästan alla internflyktingar ha återvänt eller blivit bofasta i sina nuvarande miljöer. Uppskattningsvis endast en tredjedel av de platser dit flyktingarna återvänder uppfyller av regeringen godkända minimikrav på social service och trygghet. 19. Funktionshindrades situation Det beräknas att cirka 70 000 människor har amputerats på grund av minolyckor. Till detta kommer de som föds eller blir funktionshindrade av andra skäl än kriget. Angola är till exempel ett av få länder i världen med ett stort antal personer som är funktionshindrade av polio på grund av bristande vaccinationstäckning. Funktionshindrade personer ges ingen speciell uppmärksamhet i regeringens politik. De möts ofta av förakt och diskriminering, inte minst på arbetsmarknaden. En enskild organisation, LARDEF, Föreningen för stöd till återanpassning av handikappade, bildades under 1997. De arbetar främst med projekt som syftar till att skapa arbetstillfällen åt personer med funktionshinder, samt att genom kampanjer skapa en opinion för funktionshindrade personers lika rättigheter i samhället. 20. Oberoende organisationer för mänskliga rättigheter Ett ökande antal nationella organisationer fokuserar på frågor om mänskliga rättigheter och under senare år har intresset för frågorna vuxit bland angolanska enskilda organisationer. Det finns dock ingen nationell organisation som systematiskt dokumenterar brott mot mänskliga rättigheter. Ansträngningar görs för att etablera ett nätverk av MR-organisationer. En ny lag har tillkommit som reglerar enskilda organisationers arbete i landet på ett sätt som inte underlättar utan snarare försvårar och begränsar organisationernas handlingsutrymme. Någon särskild lagstiftning i förhållande till MR-organisationerna förekommer inte, men det är tämligen lågt i tak när det gäller organisationernas möjligheter att agera. Dialogen med regeringen är mycket begränsad. MR-organisationerna möter dessutom stora problem vad gäller praktiska frågor, vilket försvårar deras situation ytterligare. Ett exempel är utländska MR-organisationers svårigheter att få annat än kortvariga turistvisa för sin personal. Besöket av FN:s särskilda rapportör vad gäller försvarare av mänskliga rättigheter, Hina Jilani, se ovan, visade sig viktigt för att legitimera det civila samhällets roll i pågående MR- och demokratiarbete. Under sitt besök underströk hon vikten av enskilda organisationers oavhängighet från regeringen. År 2004 öppnade Amnesty International kontor i Luanda. 12 21. Fältverksamhet eller rådgivning på området rörande mänskliga rättigheter Sverige har under lång tid bedrivit utvecklingssamarbete med Angola med en rättsbaserad grundmålsättning. Dessutom bistår Sverige med kapacitetsuppbyggnad av det civila samhället, bl.a. MR-organisationer, och har en särskild fond för stöd till projekt och aktiviteter som främjar en positiv MRoch demokratiutveckling. Härutöver har Sverige länge varit en huvudsaklig bidragsgivare till OHCHR:s verksamhet i Angola. Biståndet kan väntas minska i framtiden. FN-organet OHCHR arbetar aktivt med att stödja regeringen i främjandet av och utbildning om mänskliga rättigheter samt bistår även enskilda organisationer med att höja medborgarnas kunskap om deras rättigheter och möjligheter att få de tillfredsställda. OHCHR ska inom FN-systemet tillvarata människors behov av skydd av mänskliga rättigheter och tar också emot uppgifter om övergrepp som lämnas av andra organisationer och civila i fält.