Utrikesdepartementet
Mänskliga rättigheter i Angola 2005
1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna
I Angola råder sedan 2002 fred förutom i enklaven Cabinda, en provins
präglad av viss instabilitet, där våldshandlingar fortfarande förekommer.
Läget när det gäller de mänskliga rättigheterna (MR) har genomgått en
avsevärd förbättring i så måtto att övergrepp eller brott direkt relaterade till
krigshandlingar inte längre förekommer. Kränkningarna av de mänskliga
rättigheterna har i flera andra avseenden emellertid inte upphört. En utsatt
grupp i samhället var tidigare internflyktingarna, som var föremål för
manipulering och ibland tvångsförflyttningar. Andra utsatta grupper i samhället
(såsom nyligen återintegrerade internflyktingar, demobiliserade soldater samt
hemvändande flyktingar) utsätts i sitt dagliga liv för olika sociala hinder och
inte sällan för våldshandlingar. Polisövergrepp mot misstänkta brottslingar
rapporteras alltjämt. Det nära trettio år långa inbördeskriget har skapat ett
sargat samhälle där respekten för mänskliga rättigheter lätt kommer till korta.
Till problembilden hör det bristfälliga rättssystemet och övergrepp från
polisens och militärens sida.
När det gäller sociala och ekonomiska rättigheter kvarstår problem och alltför
många kommer fortfarande inte i åtnjutande av dessa rättigheter. Det är
anmärkningsvärt att ett land som Angola med relativt stora inhemska resurser
avsätter förhållandevis liten del av sin statliga budget för social utveckling.
Korruptionen fortsätter att vara ett problem.
Framsteg görs på en del områden, till exempel när det gäller yttrande- och
mediafrihet, även om fortsatta begränsningar finns.
2
EU har inom ramen för sin nyligen inledda dialog med regeringen enligt artikel
8 i Cotonou-avtalet fört samtal kring situationen för mänskliga rättigheter i
Angola.
2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om
mänskliga rättigheter
Angola har ratificerat följande konventioner:
- Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (2002)
- Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (2002), samt
de fakultativa protokollen om enskild klagorätt och om dödstraffets
avskaffande
- Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor
(1986)
- Konventionen om barnets rättigheter (1990)
- Flyktingkonventionen (1984)
- Den afrikanska stadgan om mänskliga och folkliga rättigheter (1991)
och tilläggsprotokollet till den afrikanska stadgan.
Samtliga ratifikationer har skett utan reservationer. Angola rapporterade under
2004 i enlighet med kvinnokonventionen och för första gången i enlighet med
barnkonventionen.
Angola har inte ratificerat rasdiskrimineringskonventionen. Orsaken till detta är
oklar, då systematisk rasdiskriminering inte förekommer i Angola.
Tortyrkonventionen har inte heller ratificerats och även här är orsaken till detta
något oklar. Det långa inbördeskriget torde dock utgöra en avgörande faktor.
Den angolanska grundlagen inkluderar dock en särskild artikel mot tortyr.
Ratificeringsprocessen av stadgan för den internationella brottmålsdomstolen
(ICC) är ännu inte slutförd.
Angola har varken signerat eller ratificerat den konvention som reglerar den
Afrikanska människorättsdomstolen (African Court on Human and People’s Rights).
Domstolen kommer att få en viktig roll som remissorgan för ärenden som
behandlats i nationella rättsliga förhandlingar eller dragits inför den Afrikanska
MR-kommissionen. Domstolen väntas bli operativ från och med den 1 januari
2006.
I augusti 2004 genomförde Hina Jilani, FN:s särskilda rapportör vad gäller
försvarare av mänskliga rättigheter (UN Special Representative of the Secretary
General for Human Rights Defenders), ett veckolångt besök i Angola. I
rapporten som kom i april 2005 konstaterar Jilani att MR-situationen i landet
förbättrats, men underströk vikten av att landets demokratiska utveckling är
rättsbaserad för att uppnå varaktig fred. Hon noterade vidare att flera initiativ
3
tagits, till exempel reformåtgärder inom rättsväsendet och tillskapandet av MRkommittéer på provinsnivå.
Ett besök av FN:s särskilda rapportör för adekvat ”housing” var planerat för
2005. Besöket är uppskjutet till 2006.
Angola avser att lämna en ”common core report” 2007. FN:s MR-kontor i
Angola assisterar i det arbetet.
3. Respekten för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr
Konstitutionen tillförsäkrar rätten till liv. Dödsstraffet avskaffades i och med
den nya konstitutionen 1992.
Efter överenskommelsen om eldupphör i april 2002 har inga politiskt
motiverade mord eller försvinnanden rapporterats.
Enligt konstitutionen skall ingen medborgare utsättas för tortyr eller annan
grym behandling. Rapporter om misshandel i samband med frihetsberövanden,
till exempel under förhör, är dock tämligen vanligt förekommande. Ansvariga
för poliskåren hävdar att tortyr inte är accepterat.
Sammanlagt 32 mord har rapporterats från Lundaprovinserna i landets
nordöstra diamantdistrikt. Polis och privata vaktföretag uppges vara förövare.
Några poliser har dömts och domen är överklagad till Högsta domstolen.
Det förekommer också uppgifter om en ökande polisbrutalitet, där polis sägs
ha skjutit ihjäl ett antal yngre personer som misstänkts för rån och stöld.
Prekära förhållanden råder alltjämt i de överbelastade fängelserna. I genomsnitt
uppges fängelsesystemet hysa fem gånger så många fångar som det
ursprungligen var byggt för. Det saknas ofta sanitetsanläggningar, mat och
hälsovård. Fångarnas överlevnad är till stor del beroende av hjälp från
släktingar, kyrkan eller hjälporganisationer.
I början av 2004 inleddes en omfattade aktion, benämnd operacao brilhante, mot
utländska gruvarbetare som vistas illegalt i landet. 127 000 arbetare beräknas ha
utvisats. I denna process förekom övergrepp och olika former av kränkande
behandling och våldshandlingar, inklusive närgångna undersökningar i jakten
på gömda diamanter. En stor del av dessa arbetare uppges ha återkommit och
återupptagit sin verksamhet. Aktioner för att åter utvisa arbetarna har
rapporterats.
4. Dödsstraff
Dödsstraffet avskaffades 1992.
4
5. Rättssäkerhet
Garantier för den personliga friheten och rättssäkerheten finns i 1992 års
konstitution. Rätten till offentlig rättegång, frigivning mot borgen, erkännande
av den åtalades rätt till advokat och vittnesförhör tillförsäkras i lagen. Lagen
stadgar också att endast den person som ertappas när han begår en brottslig
handling kan häktas omedelbart. I andra fall måste en domare eller åklagare
utfärda häktningsorder. Åtal skall väckas inom 90 dagar. Domstolsväsendet
består av domstolar på kommunal- och provinsnivå. Högsta dömande organ är
Högsta Domstolen (Tribunal Supremo) vars cirka tio domare utses av
presidenten. En särskild militärdomstol finns för brott begångna inom de
väpnade styrkorna. Straffbarhetsåldern för barn är 16 år. Klagomål i frågor om
mänskliga rättigheter skall enligt konstitutionen kunna riktas till en särskild
ombudsmannainstitution, som håller på att inrättas. Ombudsmannen är vald
och parlamentet ska anta den lagstiftning som ska reglera Ombudsmannens
verksamhet och medel skall ställas till förfogande innan verksamheten kan
inledas. Dylika ärenden hamnar istället tills vidare på riksåklagarens bord eller
tas emot av parlamentets så kallade MR-utskott. I utkastet till ny konstitution
föreslås att en nationell kommitté och en ombudsmannafunktion för mänskliga
rättigheter inrättas.
I realiteten finns många brister i rättsväsendet. Systemet har tagit stor skada av
det långa inbördeskriget men är samtidigt en kvarleva av kolonialtiden. Delar
av strafflagen kan inte användas då den är helt föråldrad. Hela rättssystemet i
Angola är uppställt efter portugisisk modell och efter självständigheten 1975
fanns inte en enda inhemsk domare. Det råder stor brist på utbildade jurister
och de som finns är underbetalda och arbetar under svåra förhållanden. FN:s
MR-kontor i Luanda samarbetar med en lokal enskild organisation, Maos
Livres, som ofta står för den enda juridiska expertisen i många av landets
provinser. Organisationen arbetar för att få accept för etablering av en
paralegal struktur, vilket i viss mån skulle avhjälpa rättssystemets skriande
personalbrist.
Endast ett fåtal domstolar ute i landets provinser fungerar tillfredsställande. I
många fall får misstänkta sitta kvar i häktet längre än de 135 dagar som är
tillåtet utan att dom fallit. Det saknas genomgående resurser i rättssystemets
alla led, vilket inte minst leder till orimligt långa handläggningstider. Vissa, om
än begränsade, resursförstärkningar har dock skett under senare tid. En
kommission har tillsatts med uppgift att föreslå reformer inom rättsväsendet.
Åtgärder som diskuteras är medling, rättshjälp från civila samhället samt att
traditionell rättsskipning ska kunna erkännas och stödjas.
Det finns inga formella skillnader mellan mäns och kvinnors tillgång till
rättsväsendet. I realiteten är dock samhällsstrukturen sådan att kvinnors
5
agerande på egen hand försvåras, varför det i praktiken resulterar i
diskriminering mot kvinnor.
Lagstiftningen hindrar inte fri rörelse eller bosättning i landet. Rörelsefriheten
begränsas emellertid i praktiken av bristfälliga kommunikationer, dåliga vägar,
landminor och allmän osäkerhet i okända trakter. “Check-points” förekommer
fortfarande, ofta bemannade av polis eller militär, och försvårar den fria
rörligheten.
6. Personlig frihet
Godtyckliga frihetsberövanden förekommer, till exempel i samband med
misstänkt brottslighet. Oftast är det människor i utsatta miljöer som drabbas.
En civilförsvarsapparat bestående av civilklädda personer, som lyder under
guvernören, utgör också ibland ett hot mot den personliga friheten.
I en speciallag från 1994 ges gruvföretagen (diamanter) långtgående
befogenheter för att upprätthålla säkerheten inom sina konsessionsområden i
provinserna Lunda Norte och Lunda Sul.
Inga administrativa reserestriktioner förekommer, vare sig för inrikes eller
utrikes resor. Det är numera en medborgerlig rättighet att inneha pass, som i
normalfallet utfärdas inom en vecka eller två. I ansökningsförfarandet ingår en
säkerhetskontroll. Tidigare krav på både ut- och återresevisering har slopats.
7. Straffrihet
Straffriheten tycks vara utbredd. Inget enskilt fall har dock fått särskild
uppmärksamhet under 2005.
En överenskommelse om generell amnesti för alla krigsförbrytelser ingicks i
Luena när stridsyxorna lagts ned efter UNITA ledaren Savimbis död 2002.
FN:s representant vid fredsavtalet reserverade sig dock mot
överenskommelsen om generell amnesti.
8. Yttrande- och mediafrihet med mera
Konstitutionen tillförsäkrar yttrande- och pressfrihet och specificerar att ingen
form av censur får förekomma vare sig den är av politisk, ideologisk eller
artistisk natur. Landets enda dagstidning, Jornal de Angola, har på sistone anlagt
en djärvare ton men den är fortfarande statsägd och starkt kontrollerad. Detta
gäller även landets enda TV-station. Privata kommersiella radiostationer,
framförallt den Katolska kyrkans Radio Ecclésia, visar en självständig, ofta mot
regeringen, obekväm profil. Stationen hindras från att utvidga sändningarna till
nationell täckning. Trots försäkran från högsta politiska nivå om att inga
egentliga politiska hinder skulle föreligga, så har Radio Ecclésia och nyskapade
privatstationer ännu inte erhållit tillstånd att sända nationellt över FM-nätet.
6
Självcensur råder men på senare tid har den ickestatliga pressen, som förvisso
har en mycket begränsad spridning, blivit friare, bland annat när det gäller
kritik av regeringen och annan myndighetsutövning. I frågor som regeringen
bedömer vara av primär betydelse för nationen är det dock fortfarande lågt i
tak för fristående journalistik.
Föreningsrätten är inskriven i konstitutionen men ansökningar om tillstånd för
exempelvis politiska demonstrationer tycks vara få. Även rätten att bilda
fackföreningar, förhandla kollektivt och strejka erkänns men respekteras i
praktiken endast i begränsad omfattning. Många administrativa hinder är
förknippade med själva registreringen av enskilda organisationer.
Även rätten att ansluta sig till politiska partier finns inskriven i grundlagen.
MPLA och UNITA är de två största av för närvarande tolv partier
representerade i nationalförsamlingen, men en uppsjö av mindre partier finns
registrerade. Ett statligt partistöd utgår till de partier som sitter i församlingen.
9. De politiska institutionerna
Angola är enligt konstitutionen en demokratisk republik. Presidenten, som är
statschef, regeringschef och överbefälhavare, har vida befogenheter. Han utser
bland annat regering, provinsguvernörer, riksbankschef och domare i högsta
domstolen. Han är ordförande och sammankallande i ministerrådet
(regeringen) liksom i republikrådet. Det sistnämnda är ett rådgivande organ i
viktigare politiska frågor och består bland annat av talmannen, riksåklagaren
och ledarna för oppositionspartierna.
Parlamentet, Assembleia Nacional, har 220 platser, varav 130 väljs på nationella
listor och 90 på provinsiella listor. I det senaste parlamentsvalet 1992 (varvid
endast första omgången av valet genomfördes) vann MPLA egen majoritet
med 129 platser. Därefter kom UNITA med 70 platser. PRS (Partido
Renovação Social) har sex, FNLA fem och PLD (Partido Liberal Democratico)
har tre platser. Sju partier har en plats vardera. Tidpunkt för ett nästa val har
länge debatterats och utmynnande i förslag om val i september 2006.
Sedan UNITA-Renovada intog sina platser i nationalförsamlingen 1997 ingår
de formellt i en samförståndsregering tillsammans med MPLA (GURN).
MPLA och UNITA är de två partier som dominerar den politiska arenan. Två
av försoningsregeringens 27 ministrar är kvinnor. För närvarande är 16 procent
av parlamentets ledamöter kvinnor. Efter kongressen sommaren år 2003
uppträder UNITA under sin nya ledare Isaias Samakuva som ett samlat
politiskt parti.
7
Inför val som förväntas äga rum under 2006 har i år kunnat iakttas ett mönster
av politisk intolerans när oppositionen försöker etablera partikontor ute i
landet.
Formella skillnader mellan kvinnor och män i valdeltagande och valbarhet
förekommer inte, men samhällsstrukturen och normerna innebär att kvinnors
deltagande är lägre än männens.
Under 2004 etablerades provinsiella MR-kommittéer i hela landet. Dessa har i
någon mån kunnat bidra till ökad respekt och förståelse för MR-arbete.
10. Rätten till arbete och relaterade frågor
Den formella sektorn sysselsätter en begränsad del av arbetskraften. De
anställda inom den offentliga sektorn har mycket låga löner och lönerna är
otillräckliga för försörjning, vilket skapar en god jordmån för korruption, i
synnerhet som lönerna dessutom ofta betalas ut långt efter avlöningsdagen.
Även på detta område har dock en viss förbättring skett. En minoritet av
befolkningen, främst i Luanda, är mycket förmögen samtidigt som en majoritet
av invånarna lever i stor fattigdom.
Systematisk diskriminering förekommer knappast, men villkoren för olika
individer varierar mycket. Främsta orsaken är fattigdom och klasstillhörighet,
samt att samhällsstrukturerna och normerna utgör stora hinder. Detta försvårar
framför allt kvinnornas situation. Dessutom torde det långvariga inbördeskriget
ha skapat också partipolitiska motsättningar, vilket missgynnar personer som
tillhör oppositionen. Det största oppositionspartiet, UNITA, var fram tills
nyligen en militär kraft som stred mot de angolanska regeringsstyrkorna. Rasoch religionsrelaterad diskriminering tycks vara mindre vanligt förekommande.
Angående arbetstiden har Angola en tämligen ny arbetstidslagstiftning som
förefaller rimlig. Som så ofta ser dock verkligheten och tillämpningen
annorlunda ut. Merparten av arbetet som utförs sker inom en inofficiell sektor
och för personer som har reguljära arbeten krävs inte sällan flera anställningar
parallellt för att nå en rimlig försörjning. Arbetsvillkoren, inklusive
efterlevnaden av arbetstidslagen, kan därför antas vara bristfällig.
Angola har ratificerat följande av ILO:s konventioner: 1, 4, 6, 12, 14, 17-19, 26,
27, 29, 45, 68, 69, 73, 74, 81, 87-89, 91, 92, 100, 104-108, 111, 138 och 182.
Det är svårt att slå fast huruvida konventionerna tillämpas. Sannolikt
förekommer omfattande brister när det gäller efterlevnaden.
Den angolanska lagen förbjuder tvångsarbete. Regeringen har rätt att tvinga
anställda i den offentliga sektorn tillbaka till arbetet vid exempelvis strejker och
andra "disciplinbrott". Barnarbete är inte tillåtet men verkligheten är en annan.
8
Lagen stipulerar en minimiålder för barn i arbetslivet på 14 år. Barn (det vill
säga personer under 18 år) får inte inneha nattarbete.
11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa
Allokeringarna över budgeten till den sociala sektorn är på det hela taget
otillräckliga och betydligt lägre än i andra länder i regionen. Hälsosektorn utgör
inte något undantag. År 2005 är utbetalningarna till hälsovården budgeterade
till endast 5 procent av de statliga utgifterna och ligger därmed på ungefär
samma nivå som tidigare år. Tillgången på hälsovård kännetecknas inte av
någon diskriminering men den varierar beroende på var i landet man befinner
sig. Kvaliteten är genomgående mycket dålig, möjligen med undantag för
huvudstaden, där ett antal privata kliniker håller en acceptabel standard. Övriga
delar av befolkningen är vid sjukdom hänvisade till en mycket bristfällig vård
där många avlider i brist på läkemedel, hygien och medicinsk kompetens.
Antalet invånare per läkare beräknas uppgå till 20 000.
Enligt Human Development Report (UNDP) 2003 är förväntad livslängd vid
födseln i Angola 40,2 år. För närvarande dör vart fjärde barn i Angola före fem
års ålder, vilket är den tredje högsta siffran i världen. Mödradödligheten är den
näst högsta i världen.
12. Rätten till utbildning
Tillgången till utbildning är genomgående dålig för den stora majoriteten av
befolkningen, främst pga. otillräckliga budgetmedel. År 2005 är statens utgifter
för utbildning budgeterade till 7,4 procent av de statliga utgifterna. Endast ett
fåtal kan betala för det privata utbud som finns. Särskilt på landsbygden, där
jordbruk är den huvudsakliga näringen, har kvinnan av tradition en större
arbetsbörda och flickor ges därmed färre möjligheter att gå i skolan. Emellertid
har det totala antalet barn som går i skolan avsevärt ökat i jämförelse med
tidigare år, men lärarbrist och bristfälliga lokaler och utrustning gör att
kvaliteten på undervisningen förblir låg.
Grundutbildningen är formellt sett kostnadsfri, men i praktiken krävs
ersättning inte bara för skolböcker och dylikt utan också som bidrag till läraren
med mera. Diskriminering förekommer i princip inte. Några satsningar på
utbildning om mänskliga rättigheter förekommer knappast. Kunskapen om
mänskliga rättigheter är mycket begränsad hos medborgarna.
Det beräknas att var fjärde skolbyggnad förstördes under inbördeskriget. Enligt
uppskattningar gjorda av UNDP är hälften av alla angolanska män och 70
procent av kvinnorna illitterata. Den grundläggande skolutbildningen i Angola
är i princip obligatorisk men de omfattande resursbristerna och den utbredda
fattigdomen medför i praktiken att många angolanska barn aldrig får sitta i
någon skolbänk.
9
13. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard
Konstitutionen garanterar alla medborgares lika rättigheter oavsett ras, etnisk
tillhörighet, kön, religion eller social status. Men endast en liten del av
befolkningen kommer i åtnjutande av dessa rättigheter. Levnadsvillkoren för
merparten av Angolas invånare är mycket svåra. 65 procent av befolkningen är
fattig, varav 25 procent är extremt fattig, enligt FN.
14. Kvinnans ställning
Konstitutionen ger män och kvinnor lika rättigheter. År 1986 ratificerade
Angola konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor.
Angola har vidare anslutit sig till tilläggsprotokollet till Afrikanska Stadgan.
Enligt lagen skall lika lön betalas för lika arbete. En kvinna har rätt till 90
dagars betald föräldraledighet och arbetsnedsättning då hon ammar. En ny
familjelagstiftning introducerades 1987. I denna tillförsäkras bägge parter lika
ställning i äktenskapet och lika rätt att begära skilsmässa. Föräldrar, oavsett om
de är gifta eller inte, har lika skyldighet att ta hand om sina barn. Samboende
får legal status efter tre år. Polygami erkänns inte i lagen, men är utbredd i alla
samhällsklasser.
Få mekanismer tillser att lagarna verkligen efterlevs. Dessutom finns en
traditionell lagstiftning som i vissa fall går emot den formella lagens
intentioner. I Luanda finns liten kännedom om vilka konsekvenser den
traditionella lagstiftningen har på kvinnans ställning, men inte minst i
arvsfrågor tycks den utgöra en negativ faktor.
Angolanska kvinnoorganisationer (kvinnliga parlamentariker, jurister och
journalister) har under de senaste åren gjort sig allt mer hörda i sin strävan att
förändra en traditionell och konservativ kvinnosyn. Ett nätverk har
formaliserats, vilket bland annat genomför uppmärksammade kampanjer för
bekämpande av våld mot kvinnor. Våld i hemmet faller under den vanliga
strafflagen.
Det finns några kvinnor i regeringen och på andra politiska poster men dessa
exempel utgör undantag snarare än regel (se punkt 9.). Könsstympning av
kvinnor förekommer inte i Angola. Handel med kvinnor förekommer
sannolikt, men det är svårt att belägga omfattningen.
15. Barnets rättigheter
Enligt konstitutionen är barnen en absolut prioritet. De skall åtnjuta speciellt
skydd från i första hand familjen, men också från stat och samhälle. I praktiken
är dock läget ett helt annat.
10
Barnen, som utgör mer än häften av landets befolkning, har drabbats hårt av
krigets verkningar. Nästan 20 procent av alla barn har mist en eller båda
föräldrarna under kriget. Detta har bidragit till förekomsten av gatubarn i
Luanda och andra större städer. De flesta av dem går en svår och oviss framtid
till mötes. Även barnprostitution och handel med barn förekommer, men
omfattningen av dessa fenomen är svårbedömd.
Barnens situation förvärras ytterligare av den på många håll nu snabba
spridningen av hiv/aids i Angola.
Minimiåldern för rekrytering till den angolanska armén är 18 år. Under det nu
avslutade inbördeskriget enrollerades dock mycket unga pojkar av båda sidor.
Det förekommer att barn fängslas.
Ett viktigt hinder för förverkligandet av barnets rättigheter är avsaknaden av en
systematisk registrering av nyfödda barn. Detta gör att många förnekas rätten
till identitet och senare i livet möjligheten att gå i skolan eller delta i allmänna
val. En kampanj för registrering har nu påbörjats.
16. Olika befolkningsgruppers situation
Någon diskriminering sanktionerad av staten på grund av etnisk tillhörighet,
religion eller kön tycks inte förekomma. I praktiken förekommer viss
diskriminering av mindre folkgrupper, kanske främst SAN- folket, som lever i
landet södra delar.
17. Diskriminering på grund av sexuell läggning
Homosexualitet är inte uttryckligen förbjuden i lagen. Ämnet diskuteras ibland
i media. Härvid framkommer att de homosexuellas situation i samhället ibland
kan vara utsatt. I vilken mån rättstillämpningen ändock påverkas är svårt att
avgöra.
18. Flyktingars rättigheter
Angola har anslutit sig till flyktingkonventionen. Regeringens policy angående
flyktingmottagande är dock restriktiv. Ett mindre antal flyktingar från länderna
kring de Stora sjöarna och Demokratiska Republiken Kongo (DRK) befinner
sig i landet, men många av dem är på väg att återvända. UNHCR har ett nära
samarbete med den angolanska regeringen när det gäller dessa flyktingar men
också beträffande angolanska flyktingar i Zambia och DRK som nu
återvänder. År 2002 fanns ca 450 000 angolanska flyktingar i grannländerna.
Huvuddelen har redan återvänt, antingen spontant eller genom UNHCR. I
september 2005 beräknades ännu cirka 62 000 angolanska flyktingar befinna
sig i grannländerna. Hela återvändandeprocessen har försenats och kommer
först under 2006 att kunna slutföras.
11
På grund av inbördeskriget hade Angola ett mycket stort antal internflyktingar
på flykt inom landet, cirka fyra miljoner av en totalbefolkning på över tolv
miljoner invånare. För närvarande uppskattas nästan alla internflyktingar ha
återvänt eller blivit bofasta i sina nuvarande miljöer. Uppskattningsvis endast
en tredjedel av de platser dit flyktingarna återvänder uppfyller av regeringen
godkända minimikrav på social service och trygghet.
19. Funktionshindrades situation
Det beräknas att cirka 70 000 människor har amputerats på grund av
minolyckor. Till detta kommer de som föds eller blir funktionshindrade av
andra skäl än kriget. Angola är till exempel ett av få länder i världen med ett
stort antal personer som är funktionshindrade av polio på grund av bristande
vaccinationstäckning. Funktionshindrade personer ges ingen speciell
uppmärksamhet i regeringens politik. De möts ofta av förakt och
diskriminering, inte minst på arbetsmarknaden. En enskild organisation,
LARDEF, Föreningen för stöd till återanpassning av handikappade, bildades
under 1997. De arbetar främst med projekt som syftar till att skapa
arbetstillfällen åt personer med funktionshinder, samt att genom kampanjer
skapa en opinion för funktionshindrade personers lika rättigheter i samhället.
20. Oberoende organisationer för mänskliga rättigheter
Ett ökande antal nationella organisationer fokuserar på frågor om mänskliga
rättigheter och under senare år har intresset för frågorna vuxit bland
angolanska enskilda organisationer. Det finns dock ingen nationell organisation
som systematiskt dokumenterar brott mot mänskliga rättigheter.
Ansträngningar görs för att etablera ett nätverk av MR-organisationer.
En ny lag har tillkommit som reglerar enskilda organisationers arbete i landet
på ett sätt som inte underlättar utan snarare försvårar och begränsar
organisationernas handlingsutrymme. Någon särskild lagstiftning i förhållande
till MR-organisationerna förekommer inte, men det är tämligen lågt i tak när
det gäller organisationernas möjligheter att agera. Dialogen med regeringen är
mycket begränsad. MR-organisationerna möter dessutom stora problem vad
gäller praktiska frågor, vilket försvårar deras situation ytterligare. Ett exempel
är utländska MR-organisationers svårigheter att få annat än kortvariga turistvisa
för sin personal.
Besöket av FN:s särskilda rapportör vad gäller försvarare av mänskliga
rättigheter, Hina Jilani, se ovan, visade sig viktigt för att legitimera det civila
samhällets roll i pågående MR- och demokratiarbete. Under sitt besök
underströk hon vikten av enskilda organisationers oavhängighet från
regeringen.
År 2004 öppnade Amnesty International kontor i Luanda.
12
21. Fältverksamhet eller rådgivning på området rörande mänskliga
rättigheter
Sverige har under lång tid bedrivit utvecklingssamarbete med Angola med en
rättsbaserad grundmålsättning. Dessutom bistår Sverige med
kapacitetsuppbyggnad av det civila samhället, bl.a. MR-organisationer, och har
en särskild fond för stöd till projekt och aktiviteter som främjar en positiv MRoch demokratiutveckling. Härutöver har Sverige länge varit en huvudsaklig
bidragsgivare till OHCHR:s verksamhet i Angola. Biståndet kan väntas minska
i framtiden.
FN-organet OHCHR arbetar aktivt med att stödja regeringen i främjandet av
och utbildning om mänskliga rättigheter samt bistår även enskilda
organisationer med att höja medborgarnas kunskap om deras rättigheter och
möjligheter att få de tillfredsställda. OHCHR ska inom FN-systemet tillvarata
människors behov av skydd av mänskliga rättigheter och tar också emot
uppgifter om övergrepp som lämnas av andra organisationer och civila i fält.
