Tåkernbygden & storgodset Hovgården Tåkerns östra vatten- och strandområden dominerades under lång tid av det stora kronogodset Hovgården. Redan under medeltiden var det en samlad egendom med utvecklade driftsformer. Åkermarken var koncentrerad till godsets norra del, direkt väster om Hovs kyrka. Ytterligare norr därom låg ängs- och betesmark. Hovgårdens södra delar bestod mest av ängar och stora betesmarker. Johan Gustav Swartz Elfvestad Herrestad Svälinge HERRESTADS KYRKA S O C K E N Hofsnäs H O F Åkerodlingen var fram till slutet av 1700-talet av relativt liten omfattning. Godsdriften dominerades istället av kreatursskötsel. Fisket i Tåkern var viktigt även för en stor egendom som Hovgården. Ett uttryck för detta var att man i början av 1700-talet särskilt markerade på en karta över godsets ägor att östra Tåkern var ”Hoffgårdens fiskewatten”. Arbetskraften utgjordes av dagsverksskyldiga torpare. I början av 1700talet fanns drygt 20 dagsverkstorp som låg längs egendomens yttre gränser. Kronogodsets huvudbebyggelse låg intill Tåkernstranden, ungefär på samma plats som den nuvarande Hovgårdens mangårdsbyggnad. Fram till 1630-talet förvaltades Hovgården direkt under kronan. Då överfördes kontrollen över egendomen till det nyinrättade Vadstena krigsmanshus, som periodvis arrenderade ut Hovgården fram till 1750. Detta år såldes den gamla kronodomänen på offentlig auktion och övergick därigenom i privata händer. Sandby S S N HOFS KYRKA Hof Säby Hovgården S O T å k e Annelund r H O F S K N C E n Furåsa Del av Häradskartan, Göstrings och Vifolka härad, kartlagd 1876 och publicerad 1880 samt del av Häradskartan, Dals och Lysings härad, kartlagd 1876-77 och publicerad 1881. Originalkartorna är i skala 1:50 000. Gul färg markerar åker, grönt är äng och vitt är trädbevuxen betesmark eller skog. John Swartz från Norrköping Efter John Swartz död 1853 övertogs Hovgården av sonen Johan Gustav Swartz (1819-1885). Han fortsatte utvecklingen av driften på godset, bland annat genom satsningar på mejerihantering och sockerbetsodling. Under 1800-talets andra hälft växte mejerihanteringen fram i Sverige och Hovgården och Tåkern kom att spela en viktig roll för utvecklingen. Under 1860-talet uppfann Johan Gustav Swartz den så kallade ismetoden för separering av grädde. Metoden byggde på upptäckten att ju hastigare mjölken avkyldes desto snabbare skedde gräddsättningen. Resultatet blev en effektiv separering och en grädde av hög kvalitet. Metoden utvecklades på Hovgården där mjölken som producerades på godset avkyldes i stora kar med hjälp av lättåtkomlig kylis från Tåkern. Swartz ismetod spreds snabbt inom mejerinäringen i Sverige, övriga Europa och USA. Den behöll sin ledande ställning fram till 1880-talet då den ersattes av den enklare separatorprocessen. Den swartzka ismetoden ökade kraftigt behovet av kylis på de större gårdarna runt Tåkern där mejerier anlades. Sjöisen sågades ut i block och transporterades Johan Gustav Swartz utvecklade jordbruket vid till gårdarna på slädar. Isblocken lades upp i Hovgården med bland annat mejerihantering och dösar som isolerades med sågspån eller halm. sockerbetsodling. Kring 1800-talets mitt etablerade sig en ny grupp jordbrukare i Tåkernbygden. Det var personer som inte kom från böndernas led, utan istället hade en bakgrund i tidiga industriella verksamheter eller tillhörde godsägarklassen. De var entreprenörer som investerade sitt kapital i jordegendomar. I Tåkernbygden blev de inflytelserika och betraktades som föregångsmän för jordbrukets utveckling. En av dessa var fabrikören John Swartz (1790-1853) från Norrköping som köpte Hovgården 1834. Köpet ingick i en större investering i jordbruksfastigheter runt om i Östergötland. John Swartz bosatte sig aldrig på Hovgården utan förblev Norrköpingsbo. På Hovgården experimenterade han med nya grödor och odlingssystem, införde ny teknik och bedrev målmedveten djuravel. Vid mitten av 1840-talet fanns på godset 38 par oxar, 15 par hästar, 120 kor och 1000 får. De dagsverksskyldiga torparna ersattes som arbetskraft av lantarbetare som var knutna direkt till godset. Många torp revs och istället byggdes nya arbetarbostäder. I syfte att knyta lantarbetarna fastare till Hovgården samt uppmuntra ett ”nyktert och anständigt uppförande” inrättade John Swartz en slags sparbank för de anställda. Karta över Hovgården från 1700-talets början. Mangårdsbyggnaden (A) ligger intill Tåkernstranden, Hovs kyrka syns i kartans övre del. En omfattande nyodling igångsattes. Framför allt förvandlades betesmark till åker. En förutsättning för omvandlingen var dränering genom dikesgrävningar av den befintliga marken. Av detta följde ett intresse av att sänka Tåkern och därigenom möjliggöra dränering av ytterligare marker och att erövra helt nya arealer från sjöns botten. John Swartz blev den främste förespråkaren för och Fabrikören John Swartz från Norrköping som köpte Hovgården 1834. Han var en av de främsta förespråkarna för Tåkerns sjösänkning. pådrivaren av 1840-talets stora sjösänkningsprojekt. Emellertid fick Tåkernsänkningen sämst utfall i den östra delen. Till projektets ”förlorare” måste Hovgården och John Swartz räknas. Hovgården erhöll endast 3,5 hektar förbättrad mark och 45 hektar ny användbar mark från sjöbotten. Delar av den nyvunna marken visade sig dessutom vara känslig för vinderosion. För att motverka jordflykten planterades 30 000 skott av pilträd på Hovgårdens nya strandmark. Tanken var också att pilträden skulle skördas och ge bränsle och material till korgtillverkning. Än idag finns spår kvar av pilplanteringen. Sockerbruket i Vadstena omkring 1875. Fabriksbyggnaden uppfördes 1871-72 och verksamheten pågick till 1879. Efter sockerbrukets nedläggning kom byggnaden snart att användas för nya ändamål och bevarades därför, dock kraftigt ombyggd vid flera tillfällen. Den finns fortfarande kvar i form av den så kallade Asylen, som idag inrymmer bland annat bostäder och stadsbibliotek. På 1870-talet odlades sockerbetor i stor skala på Hovgården. Det var en följd av den rådande högkonjunkturen som bland annat ledde till ökande sockerkonsumtion i landet. I början av detta årtionde framstod det därför som lukrativt att odla sockerbetor och tillverka socker. I Vadstena grundades 1871 ett sockerbruk som en av sex anläggningar i landet. Bakom satsningen stod affärsmän i staden och storjordbrukare runt Tåkern, varav Johan Gustav Swartz var den tongivande. Hovgården blev också sockerbrukets största enskilda sockerbetsleverantör. För att snabbt och effektivt kunna transportera sockerbetorna anlade Johan Gustav Swartz en nio kilometer lång hästdragen järnbana från Hovgården in till Vadstena sockerbruk. Sockerbetor odlades också på andra stora gårdar runt Tåkern, till exempel Kyleberg och Källstad. Satsningen på sockerbetor blev dock ett misslyckande. Problem uppstod både med avkastningen och kvaliteten på sockerbetorna. Dessutom visade det sig snart att sockerbranschens lönsamhet var överskattad. Sockerbruksbolaget i Vadstena hamnade nästan omgående i ekonomiska svårigheter. Verksamheten fortgick till 1879 då konkursen slutligen var ett faktum. Redan två år tidigare hade dock Johan Gustav Swartz av ekonomiska skäl tvingats sälja Hovgården. Efter Swartzepokens slut styckades det gamla godset Hovgården upp i tre skilda, nya jordbruksfastigheter: Hovgården, Ringsholm och Palsgård. Länsstyrelsen Östergötland Linköpings Universitet Skylten är delfinansierad av Tåkernfonden WWF.