måndag 23 april, 2012
Institutet använder Gustave Courbets målning L’Origine du monde, föreställande en
kvinnas torso, lår och kön, i sin marknadsföring av Woman.
Recensioner [2012-04-20]
Filosofisk orgie utan uppenbarelse
RECENSION/TEATER. Orgiastisk
nakenbrottning med
utgångspunkt i filosofin – det
bjuder Institutet på i Woman.
Men Björn Gunnarsson får ingen
riktig uppenbarelse i mötet med
den framgångsrika
Malmögruppen.
Woman
Scen: Institutet och Ballhaus
Ost på Inkonst
Ort: Malmö
Scenografi: Clementine Pohl
Video: Videogruppe
Koreografi: Nightmare before
Valentine
Ljus & teknik: Volker Schmidt
Research: Ervik Cejvan
Konstnärlig ledning: Anders
Carlsson
Länk: Inkonst
Det går bra för Institutet. Gruppen
har blivit uttagen till
Avignonfestivalen med sin
föreställning om Josef Fritzls
inmurade incestfamilj, Conte d’Amour. Händelsen väcker föga
uppmärksamhet i Sverige, trots att det är milt sagt ovanligt att en
svensk frigrupp får vara med på en av världens mest prestigefyllda
scenkonstfestivaler.
Alla Institutets pjäser, med dess teman om sexuellt begär och makt,
vilar på teoretiska grunder. Psykoanalytikern Jacques Lacan är något av
en hustomte. Conte d’Amour byggde i stor utsträckning på
litteraturvetaren Rainer Justs undersökningar kring Fritzl och hans
kollega i den privatiserade sexslaveribranschen Wolfgang Priklopil.
I nya föreställningen Woman är bulgarisk-franske filosofen Boyan
Manchevs (född 1970) essä om ”pornoskopin” i konsten en
utgångspunkt. Institutet använder Gustave Courbets målning L’Origine
du monde, föreställande en kvinnas torso, lår och kön, i sin
marknadsföring. Målningen, gjord 1866 för Turkiets ambassadör som
samlade på tavlor av nakna kvinnor, köptes av Jacques Lacan 1955.
Lacan hade känsla för blickens maktrelation till objektet, och lät därför
sin styvbror André Masson måla en surrealistisk version av tavlans
realistiska motiv som sinnrikt kunde skjutas framför originalet. Greppet
visar på en specifik inställning till konst och obscenitet eller pornografi.
Det är detta som Manchev, och därmed Institutet, menar med
perversion-performance: ett sätt att överkomma uppdelningen, och det
konsumerande maktutövandet, mellan begärande subjekt (man) och
begärt objekt (kvinna). Det är därför ordet Woman är överstruket i
pjästiteln. På föreställningen delas publiken in i herr- och damsida, så vi
kan betrakta varandra som objekt tvärs över arenascenen.
Det finns ett explicit betraktarscenario: en man med grismask
(symbolism på förskolenivå) som fantiserar en porrfilmsdröm. Där
inbjuder en godsägartyp till gangbangparty med värdinnan och jungfrun.
Värdinnan intar Courbetmodellens pose på soffan, men med trosor på.
Publiken antastas, men trots orgiastiska kvinnliga nakenbrottningar på
golvet och ”godsägaren” förnedrad naken med dinglande snopp, infinner
sig knappast någon revolutionerande uppenbarelse. Här finns inget av
den fina subtiliteten i Lacans inskjutna abstrahering av det realistiskt
avbildade objektet.
Orgien avslutas som sig bör med en cigarett, Lacan föreläser om
kvinnan som fallos och penis meningslöshet utan vagina, och i en
romantisk slowfox förenas kvinno- och manssidorna. ”He needs his
woman”, som Eric Clapton skaldade. En avslutande, ryckigt
kroppsupplösande solodans är den enda uttrycksmässigt intressanta
sekvensen i hela föreställningen, och det enda som påminner om
Manchevs utopiska begrepp transformabilitet.
Björn Gunnarsson
