FÖDD ATT BLI VÅR BRODER
(Jes 9:1-7, Heb 2:10-18, Luk 2:1-20)
Det är juldagsmorgon. Dagen är kommen som vi har väntat på. Och vilket ljus
det har varit de här två dagarna, igår och idag! Tycker inte ni också att det har
varit ovanligt mörkt nu under december, med mörka skyar och ständigt regn den
här mörkaste delen på året med sex timmars dagsljus? Men jag är en positiv själ
som hellre tänker att glaset i alla fall är halvfullt och inte halvtomt, så jag är glad
att vi inte bor i Kiruna där solen inte ens orkar upp över horisonten idag.
Men nu, vid den här heliga högtiden, så firar vi: det har vänt. Det är jul. Årets
hjul har snurrat ännu ett varv, och vi kan börja se fram mot ljusare tider. Mörkret
viker, ljuset växer, en växande klarhet från dag till dag om vi bara har ögonen
öppna så vi ser det.
Och på svenska firar vi fortfarande med det fornnordiska namnet jul, som säger
att årshjulet har vänt. Men på engelska förstår vi varför det har vänt, varför vårt
mörker vänds mot ljus, inte bara omkring oss utan även inom oss. Vi firar i
Kyrkan Christmas, Christ-mass, en Kristusmässa.
Och den här dagen har vi, genom alla sekler som vår Kyrka har firat sin
Kristusmässa, läst den urgamla profetian som Malin läste, de ord som uttalades
för 2700 år sedan av profeten Jesaja.
Men det skall inte vara nattsvart mörker där ångest nu råder… Det folk
som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus, över dem som bor i
dödsskuggans land skall ljuset stråla fram…
Ty ett barn blir oss fött, en son blir oss given. På hans axlar vilar
herradömet, och hans namn är: Under, Rådgivare, Mäktig Gud, Evig
Fader, Fridsfurste.
År efter år läste man den här profetian i judarnas synagogor. Man förundrades
över orden, och man drömde om att få uppleva detta ljus, denna lättnad i livets
bördor och ofrihet och ibland mörker.
Och sedan kommer det en natt för två tusen år sedan. Det hade gått mer än 700
år efter det att profetian uttalades. Profeten var borta sedan länge, han hade
fullgjort sin uppgift under sin tid och sedan gått till vila hos Gud. Men Herrens
ord som han uttalade och skrev ner, de hade inte förlorat sin kraft, för en sak är
tydlig både i Bibeln och i våra liv: det Gud lovar, det håller han.
Och Gud har sitt eget sätt att gripa in. Jesaja fick också uttala från Gud: ”Mina
tankar är inte era tankar, och mina vägar är inte era vägar, säger Herren. Nej, så
1
mycket som himlen är högre än jorden, så mycket är mina vägar högre än era
vägar och mina tankar högre än era tankar.” (Jes 55:8-9)
Folket runt år 0 ropade efter en militär ledare som skulle rädda dem, en stark
man kanske som Putin i Ryssland. Men Gud utväljer en tonårsflicka. Inte en
äldre rik man, en sådan som brukar ha makt här i världen, utan en ung fattig
flicka, en ung kvinna som inte hade någonting annat här i världen än sin tro. En
passande mor till Ödmjukhetens Konung.
Josefs och Marias del av släkten hade flyttat från Betlehem i södra Israel upp till
Nasaret uppe i Galileen, men nu blir de kallade dit ner igen till kung Davids
stad. Det är Gud som kallar dem, men det han använder är något så banalt som
en skattskrivning. Är det inte fascinerande att Gud är verksam för att utföra sin
goda vilja även på en plats som skattekontoret? Förnuftets ögon ser bara
skatteavier och folkbokföring, trons ögon ser en större hand bakom det som
sker.
Och där i Betlehem händer det, i vår och världens natt där ångest ibland råder,
att det folk som vandrar i mörkret får se ett stort ljus. Ett barn blir oss fött, en
son blir oss född, född att bli vår broder.
Och även här behöver vi den där förmågan som kallas trons ögon. Den
utomstående kanske inte ser något annat än ännu ett barn, ett av miljoner barn
som föds i fattigdom. Men om vi lyssnar till Guds uppenbarelse från änglarna
och profeterna och till hjärtats djupaste kunskap, så får vi se och inse och
förundras över att det här som sker, det är något som större och djupare än vad
alla ord kan förmedla, det är något som sker på helig mark, när Gud kommer till
oss i ett rent och värnlöst och oskyldigt barn.
Den som är full av sitt eget kan inte se det, den som vandrar maktens väg kan
inte se det. Inga politiker eller affärsmän kom till stallet i Betlehem, inte ens
prästerna med all deras tvärsäkra teoretiska kunskap om religionen. Nej, det var
de som i världens ögon inte var något att ha: grovjobbare, nattvakter, bönder
med smutsiga händer: några herdar som låg ute och vaktade sin hjord om natten.
De hade plats för Ödmjukhetens Konung.
Och de gick direkt, ”det här bara måste vi se”. De släppte den lilla ekonomiska
trygghet de hade i sina får och skyndade iväg för att få se mer av den stora
sanning som de hade börjat anat genom den uppenbarelse som de hade fått.
Och jag tänker att de här herdarna, som inte ens har fått sina namn bevarade för
eftervärlden, att de är ett stort exempel för oss. Kanske skulle du och jag tänka
till lite grann så här i juletid: Vad värderar vi högst: vår noggrant uppbyggda
2
trygghet här i trygghetsnarkomanernas land, eller den uppenbarelse vi får från
honom som söker vårt hjärta? När vi anar att Gud vill mig något, Gud håller på
att säga mig något – vad gör vi med det? Har vi utrymme i våra liv, som
herdarna? Eller är vi helt enkelt för upptagna med vårt eget? När det finns en så
mycket större värld än allt det vi ser och håller på med här på jorden…
Herdarna följde sin längtan, och de fann: Maria och Josef och det nyfödda
barnet som låg där i krubban. Messias, Guds Son, född att bli vår broder.
Och om vi ska förstå mer av vad julens evangelium betyder för oss, då måste vi
ta hjälp av hela Guds uppenbarelse, hela Bibelns budskap. Det är därför vi hörde
tre bibeltexter: profeten Jesaja från Gamla testamentet, julevangeliet från Lukas,
och så en episteltext som David läste från Hebreerbrevet. Man kan säga att
Gamla testamentet berättar om vad som kommer att hända, evangeliet berättar
om det som faktiskt hände, medan breven går djupare: de tolkar vad det som
hände betyder för oss.
Och Hebreerbrevet berättar att det hela börjar med att Gud vill föra många
söner och döttrar till härlighet, till frälsning och upprättelse och samhörighet
med honom. Och han ser på vår värld, på dödsskuggans land där ångest
ibland råder, och han ser att människor lever som slavar i hela sitt liv, just
för att de är rädda. Vi är rädda för döden, för lidande och utplåning.
Och därför sänder han barnet i krubban till oss, Jesus Kristus, född att bli vår
broder. Och där står något så outsägligt vackert: Han som helgar oss, och vi
som blir helgade, har en och samme Fader. Därför blygs han inte för att
kalla oss bröder och systrar. Han är född att bli vår broder.
Och det står att han helgar oss. Jesus vill göra oss heliga så att vi har del av
samma verklighet som han. Men om vi rannsakar oss själva så inser vi ju att
vi är inte heliga i oss själva. Vi är kanske inte precis Guds bästa barn alla
gånger, och därför står det så träffsäkert: Det är ju inga änglar han tar sig an.
Jesus har inte kommit till jorden för änglar och helgon, de är ju redan i himlen.
Han är här för att möta människor som är vilsna, som är insnärjda och kanske till
och med elaka ibland. Människor som kämpar med sina liv, människor som du
och jag.
Som vi sjöng i den första psalmen: ”Han kommer, följd av frid och hopp, de
villade att söka opp och hjälpa de elända: värma, närma till varandra dem som
vandra kärlekslösa och ur usla brunnar ösa” (SvPs 119:2).
Så hur helgar han oss? Han tar emot dig om du vill bli mottagen. Han förlåter
dig all din synd, om du vill få släppa ditt mörker och bli förlåten. Och han ger
3
dig en ny väg och ett nytt liv: den väg som han har vandrat och det liv som han
har levat. Ditt och mitt liv blir infogade i hans stora sammanhang. Som en av
kyrkofäderna sade: Guds Son har blivit människa för att vi människor ska bli
Guds söner och döttrar.
Jesus är född av en kvinna, så han har helgat allt moderskap och alla mammor.
Jesus har vilat som spädbarn i Marias famn, så han har helgat allt barnaskap, all
tillit och alla barn.
Jesus har vuxit upp och vuxit i vishet och kärlek, så han har helgat allt växande,
allt lärande, all kärlek och alla relationer.
Jesus har arbetat många år i det fördolda som snickare, så han har helgat allt
arbete, all kroppslighet och all ödmjukhet.
Jesus har trätt fram i kamp mot det onda, så han har helgat alla goda insatser
som görs för människor och för vår värld.
Jesus har lidit och försakat och ändå där på korset förlåtit, så han har helgat allt
vårt lidande, alla våra försakelser, och all vår strävan efter goda relationer.
Jesus har lidit och dött och överlämnat sin ande, så han har till och med helgat
den död som väntar dig och mig och oss alla.
För det är vårt saliga hopp och tro att Jesus har uppstått från de döda. Han
sprängde dödens bojor och band och kom med ljus från de levandes land, för att
du ska kunna veta, som aposteln Johannes skriver, att du har evigt liv i honom.
Om du vandrar med honom här på jorden, i barnaskap, växande och arbete, i
försakelse och förlåtelse, i nöd och lust, glädje och sorg, så lämnar han dig inte
när du en dag blir svagare och står vid randen till det stora okända. För Bibeln
säger: Han har blivit människa för att befria alla dem som genom sin
fruktan för döden varit slavar hela sitt liv.
Det är det stora i julens budskap. Vår Herre Jesus är född att bli vår broder: här
genom hela vårt liv, en dag i vår död, och en gång sedan i det eviga livet som är
salighet utan gräns eller slut.
Det här sägs så mycket vackrare och mer koncentrerat i de gamla psalmerna som
vi har sjungit, så jag vill avsluta med att läsa från den senaste psalmen som vi
sjöng nyss:
Barn och broder, Gud och man, fridens furste heter han.
Stillar oro, läker sår, lär oss bedja Fader vår.
Delar all vår lust och nöd mellan födelse och död,
möter oss en gång på nytt när en evig morgon grytt.
Lyss till änglasångens ord: Gud är kommen till vår jord!
4
