Barn av vår tid
Theresa Larsen
Märit Malmberg Nord
Sara Nordenhielm
1
aktuell forskning om barn och familjer
2
Barn av vår tid
Aktuell forskning om barn och familjer
3
© FoU i Väst/GR
Första upplagan oktober 2011
Text: sid 13-17, 29-32, 53-56 Theresa Larsen
sid 18-21, 26-28, 37-40, 44-48, 57-60 och 64-71 Märit Malmberg Nord
sid 9-12, 22-25, 33-36, 41-43, 49-52 och 61-63 Sara Nordenhielm
Bild: sid 8, 10, 13, 15, 24, 25, 28, 30, 32, 37, 50, 53, 54, 62, 65 och 69 Theresa Larsen
sid 19, 20, 22, 26, 33, 35, 39, 45, 47, 57, 59, 67 och 70 Märit Malmberg Nord
sid 11, 41, 49 och 61 Sara Nordenhielm
Omslagsbild: Märit Malmberg Nord
Fotoassistent: Ellinor Larsen
Layout: Författarna i samarbete med Infogruppen GR
Tryckeri: Sandstens, Göteborg
ISBN: 978-91-89558-71-7
FoU i Väst
Göteborgsregionens kommunalförbund
Box 5073, 402 22 Göteborg
e-post: [email protected]
4
Förord
A
lla människor är eller har varit barn
rän vuxna talat till punkt. Det kunde betyda
i och av sin tid och tidens materiella,
aldrig. Det fanns alljämnt barn som arbetade
sociala och värderingsgrundande
efter skolan och barn som till och med kunde
förutsättningar har präglat eller kommer att
få ledigt från skolan för att arbeta hemma eller
prägla allas liv. Ett krasst konstaterande som
borta. Barn från alla samhällsklasser kunde
ingen kan säga emot.
lämnas till främmande människor under kor-
Det har inte funnits någon tid i historien
tare eller längre tider av många olika skäl.
där respekten för barn varit så stor som den
Att barn behövde känna närhet och konti-
är nu och ingen tid där det funnits så goda
nuitet, få möjlighet att knyta an eller inskolas
kunskaper om barns förutsättningar, villkor
talades det inte så mycket om.
och behov som det finns nu. Det har heller
Det har utan tvivel skett en utveckling
inte funnits någon tid där barn kommer till
av synen på och kunskaper om barn som
tals som barn gör nu i familjer, i skolan, i
är ­gynnsam för många barn. Men det finns
forskning, i media och så vidare. Det har skett
fortfarande brister när det gäller samhällets
stora förändringar när det gäller intresse för
skyddsnät för vissa. Det saknas kunskaper,
och kunskaper om barns behov och förutsätt-
resurser, metoder och kompetens för att upp-
ningar de senaste 50-60 åren. I takt med den
täcka och stödja försummade barn, barn som
utvecklingen har synen på och attityder till
har det svårt och barn med särskilda behov.
barn förändrats och behovet av nya kunskaper
Det förs många diskussioner i media och
och nytt lärande uppstått.
­politik om ekonomisk tillväxt och social
Så sent som på 50-talet var det fortfarande
hållbar utveckling, men utan koppling till
legitimt och accepterat att slå barn. Barn blev
samhällets ambitioner för att stärka alla barns
luggade i håret, nupna i örat, slagna på fing-
välbefinnande och möjligheter till utveckling
rarna eller fick smisk på stjärten både i skolan
trots att barnen är en förutsättning för fram-
och hemma när de var olydiga, elaka eller lata
tida samhällsutveckling. Det blir ingen eko-
som det kunde heta. Det fanns en uppsjö av
nomisk tillväxt eller hållbar utveckling utan
accepterade straffmetoder. Skolaga förbjöds
barnen, är ett annat krasst konstaterande.
1958 och föräldrars rätt att slå sina barn upp-
Barnkonventionen som antogs av FN 1989
hörde i lag först 1979. Barn fick inte tala för-
och som gäller alla barn handlar bland annat
5
om alla barns rätt till lika värde. Det finns ett
genomföra forsknings- och utvecklingsprojekt
starkt stöd i riksdagen för att konventionen
som kan gynna och stärka barns förutsättning-
skall bli en lag. Men en konvention och en
ar och delaktighet.
lag innebär inte med nödvändighet en föränd-
Kontaktperson för nätverket är
ring och utveckling. Det krävs också ständig
Elisabeth Beijer vid FoU i Väst/GR. Hon nås
uppmärksamhet på barnen och allt som rör
på telefon 031-335 50 00 eller via e-post,
barnen samt kontinuerlig kunskapsutveckling
[email protected].
som leder till lärande. Därför har FoU i Väst/
GR bildat ett nätverk med representanter från
Denna skrift är ett resultat av samarbetet i
länsstyrelsen och institutioner vid Göteborgs
nätverket och den vänder sig till personer som
universitet. Syftet är att sprida kunskaper och
arbetar med barn och familjer, beslutsfattare,
väcka intresse för aktuell forskning om barns
studenter och alla andra som är intresserade
och ungas välbefinnande och att tillsammans
av barns välbefinnande.
Göteborg september 2011
Elisabeth Hajtowitz
FoU i Väst/GR
6
Innehåll
Äckliga och otrygga skoltoaletter – en vardag för många barn..............9
Samhällsutvecklingen bidrar till barnfetma.........................................13
Kan Batman vara rosa?........................................................................18
Placerade ungdomar studerar sällan vidare.........................................22
Barn som medforskare.........................................................................26
Familjehemföräldrars egna barn saknar stöd ......................................29
Ungas röster om förorten.....................................................................33
Syskon till svårt sjuka barn glöms lätt bort.........................................37
Pojkar som begår sexuella övergrepp...................................................41
Asylsökande barns tankar om hälsa....................................................44
Vanliga familjer under ovanliga omständigheter.................................49
Elever i särskild undervisningsgrupp marginaliseras...........................53
Stöd till barn som upplever våld i familjen..........................................57
Så bygger barn relationer i skolan.......................................................61
Ensamkommande asylsökande barn och ungdomar............................64
Svenska och internationella perspektiv på barns välbefinnande..........68
7
Flertalet av de studier
som den här skriften
handlar om presenterades
på konferensen Barn av vår tid
den 17 mars 2011.
Arrangörer var FoU i Väst/GR
i ­samarbete med Länsstyrelsen
i Västra Götalands län och
flera institutioner vid
Göteborgs universitet.
8
Äckliga och otrygga skoltoaletter
– en vardag för många barn
Skulle du acceptera en smutsig toalett utan ­papper, tvål eller fungerade lås på din arbetsplats?
Eller att behöva be chefen om lov varje gång du behöver besöka toaletten? Förmodligen inte.
Men så ser vardagen ut för många barn i skolan, säger barnsjuksköterskan Barbro Lundblad,
som i sin avhandling har studerat förutsättningar för barns toalettbesök i skolan och hur dessa
påverkar barns toalettvanor.
I
dén till avhandlingen fick Barbro efter upprepade signaler från olika uromottagningar
om att miljön på skoltoaletterna försvårar
behandlingen av barn med funktionell blåsstörning. I barnens behandling ingår att lära sig sitta
rätt på toaletten, ta god tid på sig och kissa på
bestämda tider. Barnen får sedan utföra egenvård
både i hemmet och i skolan.
– Jag fick ständigt höra från uroterapeuter att
barnen undviker toaletten i skolan för att den är
äcklig, vilket försvårade barnens möjligheter till
egenvård. Jag blev nyfiken och ville veta hur pass
omfattande problemet är, berättar Barbro.
Avhandlingen från år 2009 bygger på intervjuer med skolelever som då behandlades för
blåsfunktionsstörning, men även med andra
elever och lärare. Dessutom genomfördes en
enkätundersökning kring barns toalettvanor, där
nästan 400 elever i åldrarna 6 till 16 år deltog.
Skrämmande att kissa på sig
I en studie där 7-15 år gamla barn från 6 olika
länder fick rangordna olika händelser utifrån hur
skrämmande de var, kom att kissa på sig under
lektionstid på tredje plats. Endast att förlora sina
föräldrar och att förlora synen rangordnades högre.
Källa: Yamamoto K m fl (1996). Across six nations:
stressful events in the lives of children. Child
­Psychiatry Development. Volym 26, nummer 3,
sidorna 139-50.
Problemen förknippade med toalettmiljön visade
sig vara omfattande.
– Många barn upplever skoltoaletten som
så avskräckande att de hellre håller sig in i det
längsta eller helt avstår från att uträtta sina
­behov under skoltid, säger Barbro.
Studien visar att 16 procent av barnen aldrig
kissar i skolan och 63 procent aldrig bajsar i
skolan. Högstadieelever är ännu mer negativt inställda till toalettbesök i skolan och motsvarande
siffror för denna grupp är 25 procent respektive
80 procent.
Smutsig och otrygg miljö
Enligt Barbros studie påverkas barns toalett­
vanor i stor utsträckning av deras sinnesupplevelser och känslor kring toalettmiljön. Den främsta
anledningen till att undvika att gå på toaletten
är att den upplevs som ohygienisk – både när det
gäller syn och lukt.
– Barnen beskriver toaletterna som smutsiga,
äckliga och illaluktande. Det är inte ovanligt med
kiss på toalettringen och på golvet eller att det
saknas tvål och papper. Då håller man sig hellre.
Ytterligare en viktig orsak är de känslor av
rädsla och otrygghet som barn förknippar med
toalettmiljön. 39 procent uppger att de har
svårigheter att känna lugn och ro i samband
med toalettbesöket. Det kan handla om oro över
att den äckliga lukten ska förknippas med dem
själva eller över att andra barn ska höra när de
9
utför sina behov. Toaletternas låsanordningar
är också en källa till otrygghet – många gånger
fungerar de inte eller går att låsa upp utifrån.
– Barnen är rädda för att någon plötsligt ska
öppna dörren och se dem. För många skulle
det kännas otroligt pinsamt och vara nästintill
en katastrof. I skolåldern är det viktigt att vara
som alla andra och att inte utmärka sig, betonar
Barbro.
Måste be läraren om lov
Det är inte enbart miljön på toaletterna som är
ett bekymmer – lärarnas inställning har också
betydelse för barns toalettvanor.
– Barnen får ofta inte någon muntlig eller
Orena, smutsiga och otrygga skoltoaletter gör att barn och ­ungdomar
avstår helt eller håller sig in i det
längsta från att besöka skoltoaletten.
Barn om sin toalettmiljö
Av 385 skolelever i Barbros avhandling
svarar:
58 %att toaletterna alltid eller mestadels
var illaluktande.
72 %att toaletterna ibland eller aldrig var
rena.
70 %att det ibland eller alltid är kiss eller
bajs på toalettringen.
60 %att det inte alltid finns toapapper och
75 % att det inte alltid finns tvål.
40 %att de visste att det gick att låsa upp
dörren utifrån.
41 %att de har tillåtelse att göra toalettbesök under lektionstid när helst det
behövs.
Enkäten besvarades av 385 skolelever i
åldrarna 6-16 år, varav 194 var flickor och
191 var pojkar. Undersökningen gjordes vid
8 grundskolor i Göteborg och i Mölndal.
10
skriftlig information kring regler för toalettbesök, utan upplever att olika lärare har olika
förhållningssätt. De lär sig istället vad som är
acceptabelt eller inte genom att iaktta varandra,
säger Barbro.
Toalettbesök under lektionstid upplevs som
tryggare än under rasten, eftersom risken för att
bli ”upptäckt” är mindre. Men då krävs ofta
lärarens tillåtelse och barnen behöver räcka upp
handen och fråga. Barbro framhåller att det
kan upplevas som pinsamt och integritetskränkande att behöva offentliggöra sina behov inför
klasskamraterna. Och det medför att barnen inte
alltid går på toaletten när de behöver.
– Toalettbesök under lektionstid blir ofta
Barbro Lundblad
Filosofie doktor i omvårdnad och
legitimerad barnsjuksköterska.
Anställd som universitetslektor
vid Institutionen för vårdvetenskap och hälsa, Sahlgrenska
akademin vid Göteborgs universitet. Undervisar vid specialistprogrammet för barnsjuksköterskor. Har lång erfarenhet av
arbete inom barnsjukvård och
barnhälsovård.
­ ckså beroende av om läraren tycker det är
o
lägligt eller inte. Det skapar en osäkerhet för
barnen.
Studien visar att lärare är positivt inställda
till att barnen ska få gå på toaletten vid behov,
men det gäller bara under vissa förutsättningar,
påpekar Barbro.
– Vid prov eller genomgångar får barnen lov
att vänta – trots att lärarna är medvetna om att
barnen tycker det är tryggare under lektionstid.
Barn som har någon form av funktionell blåsstörning blir extra utsatta eftersom deras behov
ofta uppstår akut. Vetskapen om att läraren kan
neka ett toalettbesök i den situationen, skapar
såväl otrygghet som ökad risk för att kissa på
sig. Av rädsla för att läraren ska försäga sig inför
klasskamraterna berättar många heller inte om
sina problem. Vissa utvecklar till och med strategier för att hantera situationen i skolan.
– En flicka berättade att hon blev jätteglad
när det hade regnat på morgonen. Om hon
skulle råka ut för en olycka i skolan, kunde hon
skylla på att hon hade trillat i en vattenpöl under
rasten. Regnet blev hennes räddningsplanka,
berättar Barbro.
Enligt studien skapar lärarnas regler i kombination med toalettmiljön problematiska förutsättningar för egenvård i skolan.
– Det kan ta längre tid att bli kvitt problemen
och barnen utstår ett ganska stort lidande, både
psykiskt och fysiskt, säger Barbro.
Oregelbundna toalettvanor
Barn som börjar i grundskolan har sedan några
år tillbaka i regel fått kontroll på sin urinblåsa
och tarm. Det är dock inte ovanligt att sporadiska olyckor inträffar även i skolåldern, men
det är snarare ett tecken på omognad än på
dysfunktion, förklarar Barbro. Barn i grundskolan – oavsett kön – behöver kissa ungefär 3 till 8
gånger under sin vakna tid.
Det finns hälsoproblem förknippade med
oregelbundna toalettvanor. Vanan att hålla sig
under en hel skoldag gör att barn kan få problem
med inkontinens och magont, säger Barbro. Det
största problemet uppstår dock när barn inte kissar ”färdigt” vid toalettbesöket.
– En smutsig, illaluktande och otrygg toalettmiljö medför att många barn stressar vid toa­
besöket. Genom att inte kissa klart kvarstår urin
11
en längre tid i urinblåsan och då finns det risk för
bakterietillväxt, vilket kan leda till urinvägsinfektion.
Vanan att hålla sig handlar inte enbart om
konsekvenser i form av hälsoproblem. Skolans
främsta uppdrag är att främja lärande och stimulera till kunskapsutveckling hos eleverna. Men
kissnödiga barn är inga mottagliga, fokuserade
eller uppmärksamma elever med kapacitet att
insupa den kunskap som läraren förmedlar.
– Det hjälper inte hur bra läraren undervisar,
om barnen sitter och håller sig eller oroar sig
över att de inte ska hinna hem till toaletten i tid,
påpekar Barbro.
Att ta tag i hela problemet
Miljön på skoltoaletterna har inte förändrats på
flera decennier, påpekar Barbro. Problemen är
inte heller unika för den svenska skolan. Studier
gjorda i USA, Australien och Japan visar samma
resultat.
– Men i Sverige är vi så pass rustade att vi
borde kunna ta tag i detta och skapa en dräglig,
ren och trygg arbetsmiljö för våra skolbarn,
säger hon uppfodrande.
Barbros förhoppning är att studien kan bidra
till att problemets omfattning och komplexitet
uppmärksammas. Hon är noga med att påpeka
att det inte räcker med att enbart förbättra den
hygieniska standarden, utan det handlar också
om att skapa en trygg och säker miljö för barnen
på toaletten. Att se till att låsen fungerar eller att
eleverna får möjlighet att påverka reglerna för
Riktlinjer för skoltoaletter
Enligt Arbetsmiljöverkets riktlinjer för arbetsplatsens utformning (AFS:2009:2) som även innefattar
skolan, ska toalettrum vara avskilt och ha låsbar
dörr. I rummet eller i anslutning till detta ska
det fi­ nnas en tvättplats. Det bedöms också vara
­lämpligt med en toalett för varje påbörjat 15-tal
elever. Toalettrummen ska vara utrustade med
toalettpapper, handduk – lämpligen av papper –
eller annan torkanordning, papperskorg, bägare för
dricksvatten, klädkrok, spegel samt uppsamlingskärl för sanitetsbindor med mera.
12
toalettbesök är två sätt att skapa en säker miljö.
Lärare har också en viktig roll när det gäller att
skapa goda förutsättningar för barns toalettbesök i skolan.
– Lärare måste föra en diskussion med barnen
kring hur man förhåller sig till varandra på toaletten. Att det inte är OK att ropa ”vad lång tid
det tar” eller ”usch, vad det luktar” till varandra,
säger Barbro.
Skolan är elevernas arbetsplats och barn ska
vara delaktiga i utformandet av sin egen arbetsmiljö, men studien visar att barn endast har
marginella möjligheter att påverka toalettmiljön
och reglerna kring toalettbesök. Barbro betonar
att för att få bukt med problemen måste rektorer, lärare och politiker lyssna på barnens egna
erfarenheter gällande toalettmiljön.
– Ta barn på allvar, lyssna på dem och låt
dem berätta! Då kan man också hitta lösningar,
avslutar Barbro. l
Läs mer
Lundblad B (2009) Skall jag gå, eller är det bättre
att jag väntar? – Förutsättningar för barns toalettbesök i skolan. Akademisk avhandling. Institutionen för vårdvetenskap och hälsa vid Sahlgrenska
akademin, Göteborgs universitet.
Vernon S, Lundblad B & Hellström A-L (2003)
Children’s experiences of school toilets present
a risk to their physical and psychological health.
Child Care Health Development. Volym 1, nummer
29, sidorna 47-53.
Lundblad B, Hellström A-L & Berg M (2010)
Children’s experiences of attitudes and rules
for going to the toilet in school. Scandinavian
Journal of Caring Sciences. Nummer 24, sidorna
219–223.
Samhällsutvecklingen
bidrar till barnfetma
Förekomsten av barnfetma har ökat markant sedan 80-talet, både i Sverige och i
andra länder. Barnläkare Staffan Mårild, som forskar om övervikt och fetma, menar
att den främsta förklaringen till utvecklingen är miljöfaktorer. Dagens samhälle
bidrar till att många äter fel och för mycket och dessutom rör sig för lite.
T
illsammans med forskarkollegor från sju
andra EU-länder har Staffan Mårelid i
projektet IDEFICS undersökt hur kost,
livsstil och genetiska faktorer påverkar förekom-
sten av övervikt och fetma hos barn i åldrarna
2-10 år. Resultaten visar att hälsofrämjande
och förebyggande insatser på kommunal nivå
resulterar i lägre BMI och minskat midjeomfång
Staffan Mårild anser att barn och
ungdomar måste skyddas mot
överdrivet TV-tittande, datorspelande och intag av läsk och istället
uppmuntras till en hälsosam livsstil.
13
hos barn. Exempel på insatser är att skolgårdar
byggts om för att underlätta fysiska aktiviteter
eller att barn och föräldrar via informationsinsatser fått kunskap om vikten av rätt kost och
motion.
Fetma växer inte bort
– Det är en myt att fetma hos barn växer bort.
Överviktiga barn blir oftast överviktiga vuxna,
säger Staffan.
Därför är det viktigt att minska förekomsten
av barnfetma. Överviktiga och feta ungdomar
och vuxna har en ökad sjuklighet i form av
bland annat hjärt- och kärlsjukdomar, gallstensbesvär, diabetes, infertilitet och ledbesvär. Många
upplever redan i unga år en sämre livskvalitet
än normalviktiga. Staffan menar att det är en
god affär för samhället att förebygga barnfetma
eftersom fetma hos vuxna leder till höga sjukvårdskostnader och uteblivna skatteintäkter vid
sjukfrånvaro.
Staffan är övertygad om att politiska beslut
har stor betydelse för förekomsten av fetma och
övervikt hos barn och ungdomar. Nationella
beslut har en utjämnande effekt på skillnader i
socioekonomi som bidrar till fetma och övervikt.
Han betonar vikten av att det i alla kommuner
ska finnas möjligheter att kunna röra på sig kostnadsfritt. I samhällsplaneringen måste politiker
och tjänstemän se till att inte bygga farliga vägar
tvärs genom bostadsområden, att det finns grönområden och att man tryggt kan gå och cykla.
– Institutioner som BVC och skola kan dessutom stimulera familjer att skaffa sig bra vanor.
Samhället kan också påverka genom s­ katter
och subventioner på mat. Det finns exempel
från stater i USA och även länder i Europa där
man infört sockerskatt vilket har påverkat både
­konsumtion och BMI positivt.
BMI mått på samhället
Staffan berättar att forskaren och läkaren Garry
Egger från Australien anser att fetma är en
normal reaktion på en abnorm och toxisk miljö.
Ekonomisk tillväxt har i flera sekler förbättrat
vår hälsa och levnadsstandard och lett till ökad
14
livslängd. Enligt Egger har vi nu nått vägs ände.
Rikedom och överkonsumtion orsakar inte bara
global uppvärmning via växthusgaser utan leder
också till kraftig ökning av fetma och välfärdssjukdomar, vilket i sin tur leder till minskad
livslängd.
– BMI kan användas som ett mått på hur
samhället fungerar eller inte fungerar, hävdar
Staffan.
Fler feta i Italien
Förekomsten av övervikt och fetma varierar kraftigt mellan olika europeiska länder. I Italien är
till exempel runt 40 procent av alla pojkar i åldrarna 2-10 år överviktiga eller feta. Mot­svarande
siffra för Sverige ligger på knappt 10 procent. I
projektet IDEFICS har forskarna försökt ta reda
på varför det förhåller sig så.
– Vi tror ju att socioekonomiska faktorer
har en stor betydelse. I Italien söder om Neapeltrakten finns det rejält höga förekomster av
fetma hos barn och ungdomar. Mina italienska
­kollegor kan konstatera att den socioekonomiska
standarden är lägre i denna region av Italien än i
andra delar där förekomsten av fetma är lägre.
I IDEFICS-projektet har forskarna kommit
fram till att barn och ungdomar i medelhavsländerna inte äter särskilt mycket av den berömda,
nyttiga medelhavskosten med mycket fisk, fleromättade fetter, frukt och grönsaker.
– De studier som gjorts av medelhavskosten
gäller ju dessutom främst hjärt-kärlsjukdomar
och inte fetma. Det har heller inte gjorts så
mycket studier på barn, påpekar Staffan.
Socioekonomiska skillnader
Han förklarar att det finns ett samband mellan
föräldrars utbildnings- och inkomstnivå och
förekomst av fetma hos deras barn. Invandrarbakgrund hos föräldrarna spelar också roll. I en
studie av 4-åringar i Stockholmsregionen fann
man liknande tendenser som i Italien. I socioekonomiskt svagare kommuner och stadsdelar var
mellan 15 till nästan 20 procent av barnen överviktiga eller feta. I de socioekonomiskt starkare
områdena var andelen inte ens hälften så stor.
Staffan nämner en rad orsaker till varför det
ser ut på detta vis. Ett skäl är att frukt och grönt
blir allt dyrare medan feta och sockerrika produkter blir allt billigare och mer lättillgängliga.
Vissa familjer har inte råd att betala för barnens
idrottande eller köpa dem en cykel. Kulturella
och religiösa traditioner bidrar till att en del barn
och ungdomar inte deltar i idrottsaktiviteter eller
rör sig utomhus på egen hand. I socioekonomiskt svagare områden känner sig många
Staffan Mårild
Docent i pediatrik och barnläkare vid Obesitascenter,
Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus. Forskar
om barnfetma och ansvarar för att samordna den
internationella studien IDEFICS i Sverige.
15
­ essutom otrygga i sin närmiljö vilket gör
d
att barn och ungdomar bosatta där tillbringar mer tid inomhus.
– Men det handlar också om kunskap och
förmåga att stå emot reklam, TV och annat som
gör att man inte rör på sig eller äter fel.
Överviktiga föräldrar
I sitt arbete som barnläkare på Obesitascenter
vid Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus träffar Staffan många barn med fetma. Han
uppskattar att närmare 75 procent av barnens
föräldrar också är överviktiga eller feta. För att
kunna hjälpa barnet behöver man därför nå hela
familjen. Behandlingen kretsar mycket kring livsstil och beteendefrågor.
– Något jag lärt mig genom åren är att fråga
föräldrarna om det finns personer i släkten med
övervikt eller om någon genomgått en gastric
bypassoperation. Ganska många av de smala
föräldrarna svarar då ja, jag har gjort det! Man
kan alltså inte bara gå efter utseende.
Forskningsprojektet IDEFICS
Syftet är att undersöka hur kost, livsstil och genetiska faktorer påverkar förekomsten av övervikt
och fetma hos barn i åldrarna 2-10 år. I projektet,
som samordnas av universitetet i Bremen, ingår
epidemiologer, genetiker, läkare, beteendeforskare, biokemister och samhällsvetare från åtta olika
EU-länder.
En målsättning med IDEFICS är att utveckla och
införa en kommunbaserad handlingsplan för att
på olika sätt stimulera och bidra till en hälsosam
livsstil hos barn. Inom ramarna för IDEFICS har
interventionsprogram genomförts och utvärderats.
I Sverige har kommunerna Partille, Alingsås och
Mölndal medverkat.
Totalt har drygt 16 000 barn studerats i hela
Europa, varav hälften kommer från kommuner som
på olika sätt arbetat med förebyggande insatser
för barn via barnavårdscentraler, folktandvården,
näringslivet och skolor. Resultaten visar att hälsofrämjande och förebyggande insatser på kommunnivå minskar förekomst av övervikt och fetma hos
barn.
16
Staffan tror mycket på att arbeta förebyggande mot fetma i tidiga åldrar, till och med innan
barnet är fött. Det pågår studier i ­Göteborg nu
där man tittar på om en hälsosam livsstil under graviditeten hos mamman påverkar barnet
positivt. Men att närma sig en gravid kvinna som
har fetma och be henne äta bättre och motionera
mer är känsligt, påpekar han.
– Det är lättare om man för in detta som ett
hälsofrämjande moment där alla ska motionera
och alla ska äta sunt. Då pekar man inte ut vissa.
Sommarlov är ett problem
Sommarlov är ofta ett problem för de barn och
ungdomar som remitteras till Obecitascenter.
Då tappar de sina rutiner. Många ungdomar får
klara sig på egen hand nästan hela sommaren
när föräldrarna arbetar.
– De kommer inte upp på morgonen, de går
inte till skolan, de gör inte mycket, de fastnar
framför TV och datorer. De som har den här
­benägenheten, de går ofta upp i vikt på sommaren, berättar Staffan.
Stress är en annan faktor som forskarna tror
är kopplad till barnfetma. Ett barn som inte
sover tillräckligt blir väldigt stressat. Barn sover
färre timmar idag än förr, bland annat för att
TV-tittande och datorspelande gör att de stannar
uppe senare.
– Vi människor har en dygnscykel som börjar
tidigt på morgonen med höga kortisolvärden.
Och det är väldigt funktionellt för det sparkar
igång alla organen. Men sover man inte ordentligt så får man inte den där kortisoltoppen, vilket
gör att man blir trött. Kortisolet verkar dessutom
på fel sätt vilket leder till bukfetma, förklarar
Staffan.
Staffan tycker sig kunna se att det idag finns
ett större intresse från både sjukvården och
politiker att jobba för att minska förekomsten av
barnfetma. När han för 10 år sedan startade upp
det som kallades för runda-barn-teamet, som sedermera kom att övergå i Obesictascenter, fanns
ett stort motstånd mot att jobba med fetma och
övervikt inom sjukvården.
– Många ansåg att folk får skylla sig själva.
Idag är inställningen helt annorlunda.
Ett flertal forskningsrapporter har på senare
år belyst förekomsten av fetma. Det tror Staffan
bidragit till att allt fler politiker fått upp ögonen
för att något måste göras åt problemet. Det blir
helt enkelt för dyrt att inte göra något. Han
tycker sig därför våga se positivt på den framtida
utvecklingen.
– Resultaten från IDEFICS visar att förebyggande insatser har effekt! l
Läs mer
Beslutsstöd för handlingsprogram mot övervikt
och fetma. www.vgregion.se/beslutstodfetma.
Verbestel V m fl (2011) Using the intervention
mapping protocol to develop a community-based
intervention for the prevention of childhood
obesity in a multi-centre European project: the
IDEFICS intervention. International Journal of
Behavioral Nutrition and Physical Activity. Volym
8, nummer 82.
Lindroos A-K & Rössner S (red) (2007) Fetma
– från gen till samhällsproblem. Lund: Student­
litteratur.
17
Kan Batman vara rosa?
Har pedagogerna i förskolan olika förväntningar på pojkar och flickor? Hur bemöter de barn
som syns och hörs respektive barn som är tysta och lugna? Och hur förhandlar barnen kring
kön i förskolan? Om detta handlar Anette Hellmans avhandling.
F
örra året doktorerade Anette på avhandlingen Kan Batman vara rosa? Förhandlingar om pojkighet och normalitet på en
förskola. Under två års tid följde hon verksam­
heten vid en förskola i Göteborgsområdet.
Hennes utgångspunkt var att kön skapas genom
sociala processer men hon ville studera hur detta
görs konkret i förskolan, med särskild betoning
på hur de här processerna ser ut för pojkar.
– En stor poäng i avhandlingen är att visa
för läsaren vad som pågår i en barngrupp på
förskolan där både pojkar och flickor hjälper
varandra, slåss, leker mamma-pappa-barn eller
Batman. Det vill säga, det är inte så stor skillnad
på vad pojkar och flickor gör. Men samtidigt
finns det några saker som är väldigt uppdelade,
som till exempel färgskalan på barnens kläder,
säger Anette.
Små barn väl medvetna
Hon menar att små barn är väl medvetna om
markörer som färger, kläder eller frisyrer och
förhandlar om dem i leken. Såhär säger en pojke
som Anette citerar i sin avhandling:
Alla vill ju leka Batman och det är ok. Men det finns
barn som passar bättre till Batman än andra. Till
exempel, när tjejerna är med och leker Batman, ja,
då rör de sig inte så som en Batman ska röra sig.
En Batman rör sig snabbt, runt, runt och så gör
inte tjejerna. Lisa till exempel, när hon är Batman
så springer hon mycket långsammare på tårna och
hon hoppar mycket kortare. Lisa säger alltid att det
är för att hon har en trång kjol som hon inte kan
18
springa snabbare eller hoppa längre. Det tror jag är
sant och jag har alltid mjukisbyxor på mig så jag
ska kunna springa snabbt.
Typisk pojke
Anette visar i sin avhandling att både barn och
pedagoger kategoriserar vissa beteenden och sätt
att vara som mer naturliga för flickor respektive
pojkar. Att vara bråkig och utåtagerande betraktas exempelvis som karakteristiskt för en ”typisk
pojke”.
En risk förknippad med föreställningen om
hur en ”typisk pojke” agerar, är att den positionen kan påverka hur pedagogerna i förskolan
bemöter alla pojkar.
– Jag fann en generell bild av pojkar som kollektiv som utgick ifrån hur pojkar uppfattas och
vilka krav detta ställer på personalen i förskolan,
säger Anette.
En pedagog som hon citerar i sin avhandling
uttryckte det på följande sätt:
Som pedagog måste man hela tiden sätta gränser.
Det är himla jobbigt, men så är pojkar.
På det här sättet förknippas aggressiva handlingar, dominans och våld med kön och en del i
normal, typisk pojkighet. Om en flicka uppvisar
samma beteende tolkar man det som att hon mår
dåligt.
– Det finns en risk att brist på självkontroll,
aggressivitet och dominans normaliseras för
pojkar som grupp, medan andra handlingar som
pojkar dagligen utför, som hjälpsamhet eller ömhet, riskerar att inte uppmärksammas som ”rik-
tig” pojkighet. Om pojkar förstår att de förväntas vara på ett visst sätt så måste de förhålla sig
till detta, antingen gå in i det eller jobba emot. Vi
måste berätta andra historier om vad pojkar gör.
Gör vi bråkighet till normal pojkighet, så blir det
så, säger Anette.
Hela verksamheten präglas
När Anette inledde sina observationer var de
äldsta barnen på den förskola som hon studerade
pojkar och några av dem intog – eller tillskrevs
– en position som ”typiskt bråkig/protesterande
pojke”, vilket satte sin prägel på verksamheten. Under den här perioden var pedagogerna
inriktade på att barngruppen behövde lugnas ner.
Därför ägnade man sig inte så mycket åt utåtriktade aktiviteter och delade gärna upp barnen i
mindre grupper.
Under det andra året förändrades barngruppens sammansättning, något som påverkade
den pedagogiska verksamheten. Nu var flera av
de äldsta barnen flickor och deras (upplevda)
behov hade stor inverkan över hur verksamheten
planerades.
– Det var en helt annan avdelning när jag
kom tillbaka efter sommaren. Rummen var
kreativt dekorerade och fyllda av teckningar och
glittriga tyger. I planeringen hade man lagt in
många fler schemalagda aktiviteter. Läsning var
viktigt och fina maskeradkläder hade införskaffats – för nu hade de så många flickor i gruppen.
Himla goa killar
Även under det här året fanns en del äldre pojkar
i gruppen.
– Men pedagogerna såg inte på dem som
19
­ typiska pojkar”, utan pratade istället om
”
”himla goa killar”.
Positionen som ”himla go kille” bryter mot
normer om vad som är naturliga handlingar för
pojkar. I motsats till ”typiska pojkar” får de här
pojkarna inte samma uppmärksamhet av pedagogerna och därmed inte heller samma inflytande
över exempelvis verksamheten i förskolan. ”En
himla go kille” råkar inte i konflikt med andra
barn eller pedagoger, han har både flickor och
pojkar som vänner och kan leka med saker eller i
rum som kodas som ”flickiga”.
Många flickor intar enligt Anette positionen
som ”det kompetenta barnet”. Det är också den
position som är mest önskvärd bland pedagogerna.
– Det kompetenta barnet har en samvarokompetens. Det är barn som kan förhandla, de
känner till lekkoderna, de frågar om de får vara
med, de kan kommunicera och löser konflikter
utan våld. De blir nästan alltid inkluderade. Men
jag tycker att det är lite skrämmande att det
kompetenta, självgående barnet blivit ett ideal.
Det är svårt att inte koppla detta till de växande
barngrupperna i förskolan.
Det finns också pojkar som intar positionen
– Jag vill bidra till att se på pojkighet på
ett nytt sätt och lyfta fram de grupper
av pojkar som idag riskerar att inte bli
sedda, säger Anette Hellman.
Anette Hellman
Universitetslektor vid Institutionen för pedagogik,
­kommunikation och lärande vid Göteborgs universitet.
År 2010 disputerade hon på avhandlingen Kan Batman
vara rosa? Förhandlingar om pojkighet och normalitet
på en förskola.
20
som det kompetenta barnet, men eftersom de då
inte motsvarar bilden av den ”typiska pojken”
får de inte uppmärksamhet på samma sätt som
utåtagerande pojkar får. Det får inte heller de
barn som intar positionen som återhållsamma
och tysta.
– Barnen som ingen ser är de pojkar och
flickor som inte tar kontakt och inte ses som
presumtiva lekkompisar. Tillbakadragna pojkar
riskerar att bli bortglömda av både pedagoger
och barn eftersom pojkar förväntas vara aktiva
och utåtagerande.
Anette menar att en av poängerna med att
­resonera i termer av positioner är att pedagoger
bemöter barnen olika beroende på om de är
pojkar eller flickor och vilken position de intar.
Orsaken är föreställningar om stereotypa könsroller. Men det ska inte ses som att barnen alltid
sorteras in i en av dessa kategorier, utan det är
positioner som barnen i olika sammanhang intar
i pedagogernas ögon.
att ta vara på den möjlighet till förändring som
barnens sätt att pröva kön bär med sig.
Och här ser hon att pedagogerna i förskolan
har en oerhört viktig roll.
– Det verkar vara barn som känner sig trygga
i barngruppen som vågar pröva nya könsmönster. För de barn som blivit inkluderade i leken
görs kön mindre relevant. I denna jämställdhetspraktik vågar barn bryta stereotypa könsmönster
och här sker förhandlingar exempelvis om vad
prinsar och prinsessor kan och gör. Därför är det
jätteviktigt att alla får vara med! l
Pojkighet på ett nytt sätt
Anette vill med sin avhandling bidra till att förändra stereotypa könsmönster och hon vänder
sig direkt till den praktik som hon själv varit en
del av under närmare 20 år som förskollärare.
– Jag vill bidra till att se på pojkighet på ett
nytt sätt och lyfta fram de grupper av pojkar
som idag riskerar att inte bli sedda.
Anette menar att det finns vissa tillfällen i
förskolan då kön blir synligt och extra viktigt,
exempelvis när kroppen sätts i fokus eller i
samband med traditioner som lucia. Vid sådana
tillfällen måste pedagogerna vara mycket medvetna om hur de agerar, så att de inte förstärker
stereotypa könsmönster.
Samtidigt finns det också tillfällen i förskolan
när kön görs mindre relevant och dessa stunder
är betydelsefulla, enligt Anette.
– För mig framstår det som att barnen prövar
markörer för kön, utan att alltid koppla dessa
direkt till pojkar eller flickor. Barn förändrar och
ifrågasätter ofta etablerade könsnormer när de
använder och prövar markörer – och på så sätt
skapas nya möjligheter. Därför är det viktigt
Läs mer
Hellman A (2010) Kan Batman vara rosa?
Förhandlingar om pojkighet och normalitet på
en förskola. Akademisk avhandling. Göteborg:
Göteborgs universitet.
Nordberg M (red) (2005) Manlighet i fokus – en
bok om manliga pedagoger, pojkar och maskulinitetsskapande i förskola och skola. Stockholm:
Liber.
Nordberg M (red) (2008) Maskulinitet på
­schemat. Stockholm: Liber.
21
Placerade ungdomar
studerar sällan vidare
Ungdomar som har varit placerade i familjehem eller på institution fortsätter i låg grad till högre
utbildning – trots att de i många fall har både förmåga och begåvning. Ingrid Höjer och Helena
Johansson, båda forskare i socialt arbete, har inom ramen för det EU-finansierade projektet YIPPEE
studerat vilka faktorer som främjar placerade ungdomars fortsatta väg till studier efter grundskolan.
E
nligt Ingrid och Helena har placerade
barns och ungas skolgång länge varit
förbisedd. De benämner Social rapport
2010 från Socialstyrelsen som en ”ögonöppnare”. Rapporten syftar till att ge en översikt över
vilka sociala problem i Sverige, varför de uppstår
och hur de förändras över tid. Ingrid och Helena
framhåller att den tydligt pekar på utbildningens
betydelse för ungdomars möjlighet till en bra
framtid.
– Barn och ungdomar som presterar dåligt i
årskurs nio får ett besvärligt liv. Inte alla naturligtvis, men risken är hög, säger Ingrid.
I YIPPEE-projektet samarbetade forskargrupper i Sverige, Danmark, Ungern, Spanien
och Storbritannien. Syftet var att utforska vilka
Resultat från YIPPEE-projektet visar att tidiga insatser och stöd i grundskolan är en främjande
faktor för placerade barns fortsatta utbildning.
22
Social rapport 2010
Social rapport 2010 är den femte i raden av Socialstyrelsens rapporter till regeringen. I rapporten konstateras
bland annat att ungdomar som lämnar grundskolan med låga eller ofullständiga betyg löper förhöjd risk för
framtida psykosociala problem. Barn och unga som har varit placerade i samhällets vård lämnar grundskolan
med mycket lägre betyg än övriga och har överrisker för bland annat självmordsbeteende, missbruk, krimi­
nalitet, bidragsberoende och tonårsföräldraskap.
kulturella, sociala, psykologiska och praktiska
faktorer som uppmuntrar och möjliggör för
­placerade ungdomar att fortsätta sina studier
efter grundskolan.
I den svenska studien har Ingrid och Helena
intervjuat 33 ungdomar som under hela eller
delar av sin uppväxt varit placerade i familjehem
eller på institution. Eftersom studiens primära
syfte var att finna främjande faktorer studerades
ungdomar som hade gått ut grundskolan med
godkända betyg i kärnämnena.
– Man ska komma ihåg att det är ett positivt
urval, exempelvis läser sju av de studerade ungdomarna på universitet. Det är många fler än vad
det skulle vara vid ett statistiskt urval, förklarar
Helena.
I studien ingår också en statistisk analys
av registerdata och intervjuer med bland annat enhetschefer inom socialtjänsten. Trots att
forskargrupperna i de olika länderna har använt
sig av liknande metoder är det enligt Ingrid och
Helena problematiskt att jämföra ländernas
resultat. Skillnaderna i utbildningssystem och
social barnavård är för stora. En slutsats är dock
möjlig att dra: placerade ungdomar går i betydligt lägre grad vidare till högre utbildning än
andra ungdomar.
– Det finns en dramatisk skillnad mellan
­placerade ungdomar jämfört med de som inte
varit i samhällets vård. Det slår väldigt starkt i de
här fem olika länderna, betonar Helena.
Skolan trygg punkt
Studien visar att grundskolan på många sätt kan
fungera som en stödjande faktor för placerade
ungdomars fortsatta utbildning. De flesta unga
i studien har biologiska föräldrar som brottas
med problem som drog- och alkoholmissbruk
YIPPEE
YIPPEE (Young People from a Public Care Background: Pathways to Education
in E
­ urope) var ett EU-finansierat forskningsprojekt med deltagare från Sverige,
­Danmark, Ungern, Spanien och Storbritannien. Forskarna i de olika länderna
undersökte vägar till utbildning för ungdomar som varit placerade i samhällsvård –
antingen i familjehem eller på institution – samt vilka faktor som främjar att dessa
ungdomar söker sig vidare till högre utbildning.
Några resultat:
• 14 procent av ungdomar som har varit placerade i familjehem eller på institution
fullföljer inte grundskolan jämfört med 3 procent av övriga ungdomar i samma ålder.
• 60 procent avslutar inte sina gymnasiestudier jämfört med 18 procent av övriga
ungdomar i samma ålder.
• 13 procent söker sig vidare till högre studier vid högskola eller universitet jämfört
med 41 procent bland övriga ungdomar.
Resultaten är hämtade från den svenska delen av YIPPEE och bygger på en
­registerstudie av ungdomar födda 1972-1992 som har varit placerade i samhällets
dygnsvård.
Läs mer om YIPPEE-projektet: www.tcru.ioe.ac.uk/yippee
23
eller psykisk ohälsa. I en annars kaotisk tillvaro
blir skolan en trygg punkt för många av ungdomarna.
– Skolan fyller naturligtvis en social funktion
för alla barn, men framförallt för den här gruppen. Med trasiga och svåra hemförhållanden blir
det extremt viktigt med kompisar och inte minst
lärare som uppmärksammar och ser en, säger
Helena.
Ingrid och Helena betonar att skolan har
ett socialt ansvar i att försöka stödja och delvis kompensera för barn som har det svårt. En
förutsättning för att det ska lyckas är att skolan
redan i ett tidigt skede erbjuder stöd och hjälp.
För många av de unga i studien har tidiga insatser varit oerhört betydelsefulla.
– En tjej berättade att skolan fixade en elevassistent som punktmarkerade henne i två år.
Tidigare hade hon skolkat mycket. För henne var
det fullständigt avgörande att skolan satsade så
mycket pengar på henne, berättar Ingrid.
Studiens resultat visar också på betydelsen av
ett utbildningssystem som erbjuder flera chanser.
För de unga i studien har vägen genom skolan i
de flesta fall inte varit spikrak. Stundtals kaotiska
hemförhållanden har inneburit långa frånvaroperioder. Ingrid och Helena menar att dessa ungdomar måste erbjudas flera chanser att komma
igen, annars skulle möjligheterna att läsa vidare
på högskola eller universitet vara minimala.
– Det har varit ytterst viktigt för dessa ungdomar att få komma tillbaka och gå om ett år eller
att ta en sväng på Komvux, förklarar Helena.
Studien visar också på hindrande faktorer för
ungdomarnas fortsatta utbildning. Ingrid och
Helena berättar att ungdomarna i studien uttrycker en oro över att ta studielån som de sedan
kanske inte kan betala tillbaka eller över hur
boendesituationen ska lösas under studietiden.
Många tvekar därför inför att läsa vidare.
Beroende av föräldrar
Ingrid och Helena menar att ungdomar idag
i hög grad är beroende av sina föräldrar även
ganska högt upp i åldrarna. Att kunna flytta
hem temporärt, få ekonomiskt stöd och annan
uppbackning är i många fall en förutsättning för
att kunna studera efter gymnasiet. För ungdomar
som har varit placerade saknas ofta detta stöd.
Ingrid och Helena framhäver att det i sin tur
medför sämre förutsättningar för gruppen att gå
vidare till en högre utbildning.
– Dels har de kanske inte med sig studievanan
varken hemifrån eller från placeringen och dels
står de helt ensamma. Det är inte en situation
som liknar den som vanliga ungdomar har idag,
betonar Helena.
Ingrid instämmer i resonemanget:
– De har inte heller någon som stöttar dem
med ekonomin. Så det finns en väldigt stor orättvisa och ojämlikhet i det här.
Enligt lag upphör en familjehems- eller insti-
Ingrid Höjer
Docent i socialt arbete och universitetslektor vid Institutionen
för socialt arbete vid Göteborgs universitet. Socionom med
mångårig erfarenhet av socialt arbete som bland annat socialsekreterare och familjehemssekreterare.
24
tutionsplacering oftast vid 18 års ålder eller då
gymnasieutbildningen är avslutad.
– De unga i studien upplever utslussningen
från familjehemmet eller institutionen som abrupt. De känner sig mer eller mindre utsparkade,
säger Helena.
I studien intervjuades även 111 enhetschefer.
Endast sex procent av dem visste vart ungdomarna tog vägen efter att de hade lämnat samhällets
vård.
– Det blir motsägelsefullt, att först satsa
ganska stora resurser på de här ungdomarna som
sedan tas bort utan att man är säker på att de
ska klara sig, säger Ingrid.
Studien visar att socialtjänstens insatser i hög
grad är inriktade på ungdomarnas känslor och
relationer. Skolgången kommer i andra hand.
– Det finns låga förväntningar på den här
ungdomsgruppen när det gäller skolprestationer
från såväl socialtjänst, fosterföräldrar som skola,
säger Ingrid.
Helena tillägger:
– Många enhetschefer säger att det är klart
att skolan är viktig, men få kan ge konkreta exempel på hur stöd ges. Man verkar vara ganska
nöjd med att bara baxa igenom ungdomarna i
skolan.
Utbildning nyckeln till framgång
Enligt Helena och Ingrid är utbildning idag
centralt för att få möjlighet att utforma sin
framtid efter eget önskemål. Det är ungdomarna
i studien i hög grad medvetna om.
– Utbildning är för många nyckeln till att
få göra det de drömmer om. Många drivs av
en oerhört stark vilja att inte upprepa det som
många av deras föräldrar och släktingar varit
med om, betonar Ingrid.
När fortsatt utbildning utgör normen ökar
riskerna för socialt utanförskap och marginalisering för placerade ungdomar eftersom de i låg
grad går vidare till högre utbildning. Ingrid och
Helena hoppas att studien kan bidra till att både
socialtjänst och skola uppmärksammas på hur
betydelsefull skolgången är för ungdomsgruppen. Förhoppningen är att det i sin tur ska kunna
Helena Johansson
Filosofie doktor i socialt arbete och
universitetslektor på Institutionen för
socialt arbete vid Göteborgs universitet.
Har tidigare arbetat som socionom och
då främst med ungdomsarbete.
bidra till att fler placerade ungdomar söker sig
till högre utbildning.
– Vi kan inte nog poängtera hur viktigt det är
med en jämlik och bra skola för alla barn oavsett
föräldrarnas resurser. Och en fungerande vuxenutbildning, avslutar Ingrid. l
Läs mer
Johansson H, Höjer I & Hill M (2011) Young people
from a Public Care background and their Pathways
to Education. Final report from the Swedish part
of YIPPEE project. www.socwork.gu.se/forskning/
forskningsprogram familj/Yippee/.
Höjer I & Sjöblom Y (2011) Att stå på egna ben
– om övergången från samhällsvård till vuxenliv.
Socialvetenskaplig tidskrift, Årgång 18, nummer 1.
Socialstyrelsen (2010) Social rapport 2010.
25
Barn som medforskare
Att barn ska vara delaktiga är ett mantra som
genomsyrar många verksamheter som rör barn
och familjer. Men hur kan barn bli delaktiga i den
­forskning som bedrivs på universitet och högskolor?
En idé är att barnen blir medforskare.
B
arn är ett genomgående tema i Barbro
Johanssons yrkesliv. Hon är docent
i etnologi men har ett förflutet som
­mellanstadielärare. Mellan 2008 och 2010 ingick
Barbro i en tvärvetenskaplig forskargrupp som
drev ett projekt där barn var medforskare. I
gruppen fanns forskare inom etnologi, företagsekonomi och MHM (mat, hälsa och miljö) vid
Göteborgs universitet och forskare och studenter
från avdelning design vid Chalmers tekniska
högskola. Projektet hette Barn som medforskare
av matlandskap (BAMM). Med matlandskap
avsågs i det här sammanhanget matmiljöer
där barn möter mat och budskap om mat i sin
vardag, exempelvis i skolmatsalen, affären eller i
reklamen.
– Vårt upplägg med barn som medforskare
innebär en kritik av traditionella uppifrån-ochner-modeller för interventioner riktade mot barn.
Barn är många gånger osynliga och när de väl
syns är det i egenskap av offer eller som föremål
för undervisning. De får sällan vara med på
samma villkor som vuxna, säger Barbro.
Barns särställning
Hon framhåller att barns särställning är tydlig
inom många områden i samhället, inte minst i
forskningen. Denna särställning får konsekvenser
för barns möjligheter att vara delaktiga.
– Barn har inte tillgång till universitet och
högskolor och i mycket forskning är utgångspunkten fortfarande ofta ”en normalindivid”
Barbro Johansson
26
Docent i etnologi vid Centrum
för konsumtionsvetenskap,
Handels­högskolan, Göteborgs
universitet. Hennes avhandling
från år 2000 heter Kom och ät!
Jag ska bara dö först – Datorn i
barns vardag.
Barbro är en av redaktörerna för metodboken
Att involvera barn i forskning och utveckling
som beräknas utkomma 2012.
– inte barn, funktionshindrade, personer som
talar dålig svenska eller liknande. Man brukar
tala om en generationsordning, analogt med en
könsmaktsordning, där barn befinner sig i ett
strukturellt underläge, säger Barbro.
Forskarskola
Med BAMM ville Barbro och hennes kollegor bryta dessa mönster. I projektet deltog 45
fjärdeklassare i en kranskommun till Göteborg.
Tanken var att undersöka om forskare och barn
tillsammans skulle kunna lyfta fram hälsosamma
aspekter av barns matlandskap. En forskarskola
arrangerades för att barnen genom praktiska
aktiviteter skulle lära sig mer om vad forskning
är och hur det går till.
Barbro poängterar att en väsentlig aspekt av
medforskning är de vuxna forskarnas förhållningssätt:
– Vår utgångspunkt var inte att vi tillsammans skulle undersöka det ena eller det andra
utan vi ville lära barnen en del om hur forskning
går till. Vi ville också själva lära av barnen. Vår
ambition var att fungera som handledare och
inte på förhand bestämma i detalj hur medforskandet skulle bedrivas, utan låta detta växa fram
tillsammans med barnen.
Tio goda råd från projektet BAMM
till andra som vill arbeta med
barn som medforskare
1. Tänk igenom valet av forskningsmiljö
2. Bestäm graden av medforskning
3. Var uppmärksam på frivilligheten
4. Tänk igenom vilken gruppstorlek som
­passar bäst för forskningsprojektet
5. Skola in medforskarna i forsknings­
processen
6. Välj metoder som passar medforskarna
7. Ta vara på medforskarnas resurser
8. Problematisera kontinuerligt din egen roll
9. Ge en inblick i forskarvärlden
10. Fundera på hur forskningen kan nå ut i
samhället
För att närma sig begreppen mat och matlandskap inleddes projektet med att barnen fritt
fick associera till ordet mat, rita teckningar som
föreställde matlandskap och skriva matdagböcker där de noterade när, vad, var och med vem de
åt under en dag.
Barnen lotsades systematiskt igenom forskningsprocessens olika stadier och sammanställde
och analyserade det material som de samlat in.
De lärde sig att ställa forskningsfrågor utifrån
materialet genom att fundera över vad de var
nyfikna på och vad de ville veta mer om. De
diskuterade också hur man kan ta reda på det
man undrar över. I mindre grupper gav de sig ut
på fältet för att söka svar på sina forskningsfrågor. Några gjorde observationer i en mataffär
och läste innehållsdeklarationer medan andra
besökte en pizzeria eftersom de var nyfikna på
hur det går till bakom disken.
– Det som var roligt var det stora intresset!
Barnen hade mycket kunskaper och funderingar
om mat och hälsa. Det här var ett ämne som de
kände väl till och de gav oss vatten på vår kvarn:
Man behöver inte hela tiden tala om för barn
vad som är rätt och fel – de vet det själva, säger
Barbro.
Varför lagar inte pappor mat?
Provsmakning var ett moment som många av
medforskarna uppskattade. Äpplen, flingor och
chips testades och resultaten systematiserades i
diagram. En annan uppgift som alla medforskare
skulle utföra var att fotografera sitt matlandskap. Barnen intervjuade varandra om fotografierna och fick på så sätt en introduktion i intervjuteknik. De intervjuade också sina föräldrar:
Vem lagar mat hemma? och Varför lagar inte
pappor mat? var ett par av de forskningsfrågor
som barnen riktade till sina föräldrar. Enkäter som metod introducerades i samband med
att barnen tittade på korta reklamavsnitt och
svarade på ett antal frågor. Som avslutning skulle
barnen sprida sina forskningsresultat genom att
berätta om det de gjort på ett föräldramöte.
Av den utvärdering som gjordes framgick att
det som medforskarna uppskattat mest var prov-
27
smakningarna, redovisningen vid föräldramötet
och att göra sportdrycker. Mer skollika aktiviteter som att rita diagram och skriva matdagbok
rankades lägst.
– Barnens utvärderingar av projektet var
väldigt positiva. De har både haft roligt och tyckt
att de lärt sig något, summerar Barbro.
Själv tycker hon att det var ett spännande
projekt även om hon närt förhoppningar om att
projektet skulle nå lite längre än vad det faktiskt
gjorde.
– Jag hade högre förväntningar på att jobba
som handledare med barnen. Men vi höll till i
skolan, i lite för stora grupper och det gjorde att
det blev väldigt skollikt. Jag hade också förväntat mig att barnen skulle göra mer själva, utan
vår inblandning. Men jag betraktar detta mycket
som ett försöksprojekt för att se vad som fungerar och inte.
Projektet BAMM var indelat i två faser.
Efter att ha arbetat med barn som medforskare
skiftade projektet fokus från forskningsproblem
till att istället designa lösningar. Medforskning
följdes av meddesign. Designteam bestående
av barn samt lärare och studenter vid designingenjörsprogrammet respektive civilingenjörsprogrammen arkitektur och teknisk design vid
Chalmers utvecklade tillsammans bland annat en
getingfälla, ett fruktetui och en kakform.
Projektet BAMM handlade om barn och mat,
men Barbro är övertygad om att metoden med
barn som medforskare också kan vara användbar i utvecklings- och förändringsprocesser inom
helt andra områden. Hon tror att vi kommer att
se fler medforskande barn framöver. l
Delaktighet är en balansakt
En annan erfarenhet som Barbro gärna lyfter
fram i sammanhanget är att delaktighet – hur
positivt det än kan te sig – behöver problematiseras.
– Jag har tidigare studerat barn i konsumtionssamhället och därifrån har jag med mig
att när barn själva får planera mycket och bli
delaktiga, så gynnar det vissa barn men inte alla.
Barns rätt att avstå från delaktighet är lika viktig. Delaktighet är en balansakt. Det får inte leda
till orimligt höga krav på barnen. Ytterst handlar
det om att vuxna är lyhörda och intresserade av
att förstå enskilda barns perspektiv och att mötet
mellan vuxna och barn präglas av respekt och
vilja till kommunikation.
28
Läs mer
Brembeck H, Johansson B, Bergström K, Jonsson
L, Ossiansson E, Shanahan H & Hillén S (2010)
Barn som medforskare av matlandskap. Del 1:
Medforskning. CFK-rapport 2010:01. Centrum
för konsumtionsvetenskap, Handelshögskolan,
Göteborgs universitet.
Karlsson M & Engelbrektsson P (2011) Barn som
medforskare av matlandskap. Del 2: Meddesign.
CFK-rapport 2011:01. Centrum för konsumtionsvetenskap, Handelshögskolan, Göteborgs universitet.
Johansson B & Karlsson M (red) (kommande) Att
involvera barn i forskning och utveckling.
Eliasson T (2010) Att bli tagen på allvar: Exempel
på barns och ungas inflytande. Göteborg: Tryggare
Mänskligare Göteborg.
Familjehemsföräldrars
egna barn saknar stöd
Den 1 november 2010 var närmare 12 000 barn och unga i Sverige
familjehemsplacerade. Många familjehemsföräldrar har egna barn som
naturligtvis påverkas av att få ett fostersyskon. Monica Nordenfors har
studerat familjehemsföräldrars biologiska barn och deras upplevelser av
sin barndom. Hon upptäckte då att de ofta är delaktiga i omsorgen om
fostersyskonen samtidigt som de sällan får stöd från socialtjänsten i sitt
omsorgsarbete.
A
tt placera ett barn i en annan familj är
ett stort ingripande i barnets och föräldrarnas liv. Därför föregås sådana insatser
av noggranna utredningar, både av barnets och
föräldrarnas situation liksom av de presumtiva
familjehemsföräldrarna. Men i dessa utredningar
behöver socialtjänsten bli bättre på att se de biologiska barnen som redan finns i familjehemmet,
anser Monica. Hon arbetade själv som socialsekreterare innan hon började forska vid Institutionen för socialt arbete på Göteborgs universitet.
Unikt forskningsprojekt
År 2006 disputerade Monica på en avhandling om just familjehemsföräldrars egna barn
och d
­ eras upplevelser av sin barndom. H
­ ennes
studier var en del av det numera avslutade
forskningsprojektet Att dela sina föräldrar med
fostersyskon där även professor Margareta BäckWiklund och docent Ingrid Höjer medverkade.
Forskningsprojektet var unikt i sitt slag eftersom
det fokuserade på de biologiska barnens egna
upplevelser. Det finns flera studier av familjehemsplaceringar utifrån fosterbarnens, föräldrarnas och socialtjänstens perspektiv. Däremot har
ytterst få studier fokuserat på familjehemsföräldrarnas egna barn.
– I de studier som gjorts har man sällan frågat
barnen själva utan istället vänt sig till föräldrarna
och bett dem svara på hur de tror att de egna
barnen upplever att det är att ha fostersyskon,
berättar Monica.
I studien av familjehemsföräldrarnas egna
barn arbetade Monica och hennes kollegor med
flera olika datainsamlingsmetoder: en enkät med
nästan 700 svarande, fokusgrupper och diskussionsgrupper med 33 barn samt åtta individuella
djupintervjuer.
– I jämförelse med andra studier hade vi ju ett
rätt stort material som våra resultat baseras på,
förklarar Monica.
Mer information
En slutsats som hon drog från studien var att
familjehemsföräldrars egna barn ville ha mer
information om sina fostersyskon och familjehemsuppdraget. Hon visar på ett citat ur sin
avhandling där ett av barnen som intervjuades
uttryckte sig så här:
Att man får reda på det, det är ju ett sätt att kunna
handskas med deras problem. Annars har du ingen
förståelse för varför de beter sig som de gör. Varför
de inte kan tänka som andra barn och varför de
inte kan uppföra sig som andra barn och varför de
29
skämmer ut hela familjen på Luciafesten. Då måste
man ju veta vad ­problemet är.
En annan slutsats från studien var att barnen
inte betraktades som delaktiga i det officiella
familjehemsuppdraget, samtidigt som många av
dem var delaktiga i den vardagliga omsorgen om
fostersyskonen.
– Vissa har beskrivit hur de varit med ute och
letat efter fostersyskon som försvunnit, fostersys-
Många familjehemsföräldrars egna barn deltar
i omsorgen om sina fostersyskon och är måna
om att fostersyskonen ska må bra.
30
kon som varit involverade i droger eller som blivit utsatta för misshandel och andra övergrepp.
Tar ansvar för fostersyskonen
Monica fann att många bär på en oro för sina
fostersyskon. Hur ska det gå för dem? De biologiska barnen förstår att fostersyskonen oftast
farit väldigt illa. Flera av de biologiska barnen
utvecklar en lyhördhet för andra personers situa-
tion som de sedan bär med sig resten av livet.
­Redan som små tar de ansvar för att fostersyskonen ska må bra genom att trösta och vara en
­positiv förebild. I studien framkom exempelvis
att de biologiska barnen kunde skydda och
försvara sina fostersyskon i skolan och andra
situationer när föräldrarna inte var närvarande.
Många biologiska barn vittnade också om att
de ibland undvek att tala med sina föräldrar om
sina egna problem, dels för att de uppfattade sina
problem som futtiga i jämförelse med fostersyskonens, dels för att föräldrarna redan hade fullt
upp med fostersyskonen.
Osäker relation
En del familjehemsplacerade barn vistas många
år i samma familj – kanske hela sin uppväxt –
medan andra bor där ett par dagar eller veckor.
Om placeringen är frivillig enligt socialtjänstlagen kan de biologiska föräldrarna i princip kalla
hem barnet från en dag till en annan. Ovissheten
kring hur länge barnet kommer att bo i familjehemmet påverkar naturligtvis relationen mellan
de biologiska barnen och fostersyskonen, menar
Monica.
– Man vet inte riktigt hur man ska satsa. En
flicka skrev i enkäten: ”det svåra är att älska
samtidigt som man ska vara redo att mista”. Det
säger ganska mycket om vad det är som de här
barnen och föräldrarna går in i.
Barn ska skyddas
Bristen på de biologiska barnens delaktighet i
det officiella uppdraget kan enligt Monica bland
annat härledas till föreställningar om att barn
är oskuldsfulla – och därmed icke-kompetenta –
och att de därför inte ska belastas med ett alltför
stort ansvar. Det är ju dessutom föräldrarna
som fått det officiella familjehemsuppdraget från
socialtjänsten och som får ersättning för detta,
inte barnen. Dessa föreställningar riskerar dock
att resultera i att de biologiska barnen lämnas
ensamma att ta ansvar för formandet av sina
relationer till fostersyskon och föräldrar och för
hur svåra situationer ska hanteras.
– Vi är överlag rätt nonchalanta mot barn i
samhället. Vi sliter av dem mössan när de inte
vill ta av den i skolan. Men vi skulle aldrig drömma om att göra så mot vuxna.
Monica menar att det finns ett spänningsförhållande i synen på barn i samhället. Å ena sidan
betraktas barn som kompetenta aktörer som har
rätt till delaktighet och inflytande. Å andra sidan
ses de som sårbara och i behov av skydd och
stöd. Ur det senare perspektivet förstår barn inte
alltid sitt eget bästa varför deras rätt till delaktighet måste begränsas. I artikel 12 i FN:s konvention om barns rättigheter står att barn har rätt
att säga sin mening i frågor som rör dem. Men
för att kunna göra det måste de få tillgång till information, vägledning, stöd och tillåtas vara involverade i beslutsprocesser som påverkar deras
liv. Så är inte alltid fallet, något som framkom
tydligt i studien av fosterföräldrars egna barn.
– Samtidigt är rätten att säga nej till att vara
delaktig viktig, men då måste barn och unga veta
vad de säger nej till, betonar Monica.
Riktlinjer saknas
Monica menar att en av de viktigaste slutsatserna
från studien var att det inte finns några riktlinjer
för hur de biologiska barnen i familjehemmen
ska agera samtidigt som många av de biologiska
barnen bidrar till omsorgsuppdragets utformning. De får sällan handledning av socialtjänsten.
Istället förhandlar sig barnen fram till hur de ska
bete sig och tolka sin situation i samspel med
övriga familjemedlemmar.
– Jag tror att vi skulle behöva gå in och
erbjuda de här barnen handledning, om de vill.
Nu gör barnen mycket av jobbet på egen hand.
Självklart stöttar föräldrarna, och det är kanske
så socialtjänsten resonerar, att det här är kompetenta föräldrar som ska klara av att hjälpa sina
barn tillrätta på egen hand, funderar Monica.
Stöd behövs
Att be sina föräldrar om stöd i sitt umgänge med
fostersyskonen kan vara komplicerat. I studien
fann Monica att de biologiska barnen var medvetna om att familjehemsuppdraget är stort och
viktigt, särskilt för mamman i familjen. En flicka
31
i studien sa att ”det är ju inte mig det är synd om
utan det andra barnet”.
– Därför tror jag att det är viktigt att socialtjänsten aktivt går in och frågar de här barnen
hur de har det och erbjuder stöd. De kommer
sällan självmant säga att de behöver stöd.
Om inte barn får vara delaktiga menar
Monica att det finns en risk för att samhället inte
får kunskap om hur barn upplever sin situation.
Varken socialtjänsten eller familjehemsföräld­
rarna kan då ge barnen den vägledning och det
stöd de behöver för att hantera sin situation.
­Barnen riskerar både att ta ett för stort eller
för litet ansvar. I slutändan kan det leda till att
barnen far illa. l
Monica Nordenfors
Filosofie doktor i socialt arbete och
lektor på Institutionen för socialt
arbete på Göteborgs universitet.
Även verksam vid FoU i Väst/GR där
hon tillsammans med Ingrid Höjer,
docent i socialt arbete, studerar en
resursenhet inom MVC/BVC som
riktar sig till missbrukande blivande
och nyblivna mödrar.
Läs mer
Höjer I & Nordenfors M (2006) Att växa upp med
fostersyskon. Forskningsrapport. Institutionen för
socialt arbete, Göteborgs universitet.
Nordenfors M (2006) Ett reflexivt syskonskap.
Akademisk avhandling. I­nstitutionen för socialt
arbete, Göteborgs universitet.
Nordenfors M (2010) Delaktighet – på barns
villkor? Tryggare Mänskligare Göteborg.
32
Ungas röster om förorten
T
orbjörn Forkby och Susanne Liljeholm
Hansson har de senaste två åren studerat
vilka tankar, erfarenheter och synpunkter ungdomar i några av Göteborgs förorter har
kring sin livssituation i bostadsområdet. Genom
att låta ungdomarnas egna röster bli hörda vill
de bidra till en mer nyanserad
bild av förorten som uppväxtmiljö.
– Många studier fokuserar
enbart på ungdomar som har
begått brott och att försöka
förstå deras livssituation. Det
ger en bild av att ungdomar i
förorten nästan inte har något
annat val än att bli kriminella.
Vi ville undvika detta i vår
­studie, förklarar Torbjörn som
är docent i socialt arbete.
Studien belyser också
ungdomars väg in på riskabla
utvecklingsvägar vilket exempelvis kan vara att börja ägna sig åt
kriminella handlingar. Samtidigt
lyfts positiva exempel på hur
Susanne Liljeholm Hansson
unga som befunnit sig i brottsDoktorand vid Institutionen för socialt arbete vid
liga sammanhang lyckats bryta
­Göteborgs universitet och verksam vid FoU i Väst/GR.
med sin livsföring.
– Studien har ett tydligt
ungdomsperspektiv. Vad säger
de själva? Det har varit vårt
– Det är en komplex
fokus, fortsätter Susanne som är
bild som framträder
doktorand i socialt arbete.
av bostadsområdet i
Rapporten är den femte
­studien. Det kan upp­
levas som fantastiskt
delen i ett utvärderingsprojekt
och förfärligt på s­ amma
där FoU i Väst/GR sedan år
gång, säger Susanne
2005 har följt Ung och TryggLiljeholm Hansson.
samarbetet i Göteborg. Resulta-
Under senare år har ett antal uppmärksammade
händelser med stenkastning, bilbränder och
konfrontationer mellan ungdomar och offentliga
aktörer skapat debatt kring ungdomars situation
och villkor i förorten. Men hur ser ungdomarna
själva på detta?
33
ten baseras på intervjuer med ungdomar i Backa,
Angered och Biskopsgården samt på observationer av ungdomsmiljöer i dessa bostadsområden.
Utöver ungdomar intervjuades också föräldrar,
boende och yrkesverksamma. Att få tillgång till
ungdomarnas egna röster var inledningsvis inte
helt enkelt. Susanne berättar att de möttes av
kommenterar som ”är ni snutar?” eller ”ni har
inte här att göra”.
– I vissa ungdomsgrupper finns en stor
misstänksamhet mot samhället och dess aktörer.
Även som forskare kan man bli uppfattad som
ett potentiellt hot, hävdar Torbjörn.
Men de möttes också av nyfikenhet och
engagemang – äntligen kommer det någon för
att lyssna på oss! Och genom socialarbetare och
fritidsledare fick Susanne och Torbjörn efterhand också kontakt med de ungdomar som från
början var mer misstänksamma. De är noga med
att påpeka sitt ansvar gentemot ungdomarna i
studien:
– Ungdomarna har verkligen gett oss ett förtroende. Och de har haft förhoppningar om att
vi ska förvalta deras röster på ett sätt som inte
förvanskar dem. Det gäller så klart all forskning,
men speciellt när unga människor ger en bild av
sitt liv, förklarar Torbjörn.
Fantastiskt och förfärligt
Ungdomars tankar kring sitt bostadsområde är
ett viktigt tema i studien. Som ett komplement
till intervjuerna fick elever i två skolklasser
skriva uppsatser på temat ”Backa – min plats på
jorden”.
– Den bild som framträder av bostadsområdet är komplex. Det kan upplevas som fantastiskt och förfärligt på samma gång, berättar
Susanne.
De flesta ungdomarna i studien beskriver
området som naturskönt, trivsamt och lugnt.
Ungdomarna framhåller också den goda gemenskapen och närheten till familj och vänner.
– Precis som i andra bostadsområden uppskattas känslan av att befinna sig i ett sammanhang. Det skapar stolthet och trygghet, säger
Susanne.
34
Ung & Trygg
Ung & Trygg är ett brottsförebyggande samarbete
mellan polis, åklagare, kommunala bostads­bolag
och kommunala förvaltningar i Göteborg och
Mölndal. Målet med satsningen är att minska
rekryteringen av ungdomar till kriminella gäng
samt utveckla det förebyggande arbetet med stöd
till ungdomar som befinner sig i riskzonen för
­kriminalitet och missbruk. Bakgrunden till upp­
starten av Ung och Trygg var ett antal uppmärksammade gänguppgörelser och en ökad oro över
den negativa utvecklingen i några av Göteborgs
förorter. FoU i Väst/GR har utvärderat och följt
samarbetet. Resultaten finns publicerade i fem
rapporter.
Ung och Trygg: www.utg.goteborg.se
FoU i Väst/GR: www.grkom.se/fouivast
Men ungdomarna i studien berättar också
om ett vanskött och förfallet bostadsområde, där
fastigheter och närmiljö har varit eftersatta under
en längre tid. Flera påpekar att detta inte skulle
få förekomma i andra stadsdelar.
– Det ger en känsla av att man bor i ett område som är mindre värt. Och det påverkar i sin
tur ungdomarnas självbild – de känner sig mindre värda och övergivna av samhället, ­betonar
Susanne.
Mångfald en tillgång
Ungdomarna betraktar mångfalden av nationaliteter och kulturer som en av bostadsområdets
tillgångar. Det skapar ökad tolerans, förståelse
och utbyte mellan invånarna. Samtidigt upplevs
det stigmatiserande att bo i ett socialt utsatt område med nästintill enbart invånare med invandrarbakgrund. Uttryck för segregation, utanförskap och hopplöshet är påtagliga i ungdomarnas
berättelser.
– Det finns ingen framtidstro. Bostadsområdet upplevs nästan som ett fängelse. Föräldrarna
är ofta arbetslösa och ungdomarna upplever
att de är tillbakahållna av samhället. Samtidigt
tappar de förtroendet för föräldrarna eftersom
de i vissa fall inte kan hävda sig som fullvärdiga
samhällsmedlemmar, förklarar Susanne.
I studien har Torbjörn och Susanne använt
sig av begreppen stolthet och skam i syfte att
förstå och förklara ungdomarnas beskrivningar
av sitt bostadsområde och hur en del hamnar på
riskfyllda utvecklingsvägar.
– Känslor av skam och stolthet är ständigt
närvarande i ungdomarnas berättelser. Det är
två allmänmänskliga känslolägen som i stor
utsträckning påverkar våra handlingar, säger
Torbjörn.
Gemensamt för de ungdomar som sökt sig
till brottsliga sammanhang är känslor av skam
och tillkortakommande – i förhållande till familj,
skola, fritid och bostadsområdet. Många av
berättelserna visar på hur känslor av underläge
växlas om till ilska och aggression. Att söka sig
till gängbildningar blir dels ett sätt att kompensera för dessa känslor och dels en kamp för att få
revansch.
– Genom att tillhöra ett gäng får man tillgång
till en gemenskap, en roll och en identitet. Man
blir någon och får ett värde, fortsätter Torbjörn.
Men det finns också andra vinster med
brottslighet. Pengar, status, respekt och spänning
i tillvaron blir i sig viktiga indragande och kvarhållande faktorer. Eftersom gruppen skapar ett
socialt sammanhang liksom känslor av tillhörighet och kamratskap kan vägen ut vara svår.
– Att leva i en gruppkonstellation förstärker
ungdomarnas bild av att det är ”vi” mot samhället, säger Torbjörn.
Att bryta med sitt gamla gäng
Studien visar att det kan finnas olika anledningar
till att ungdomar lyckas bryta med sitt gamla
gäng. Oavsett orsak behöver ungdomarna nu
konfronteras med konsekvenserna av sina brottsliga handlingar. Brott – och inte minst våldsbrott
– kräver att förövaren avhumaniserar sitt offer
och gör det till objekt. Det sker ofta med hjälp av
– Genom att tillhöra ett gäng
får man tillgång till en gemenskap, en roll och en identitet.
Man blir någon och får ett
värde, säger Torbjörn Forkby
Torbjörn Forkby
Docent i socialt arbete och
verksam vid FoU i Väst/GR och
Institutionen för socialt arbete
vid Göteborgs universitet.
35
kamraterna i gänget och ungdomarna har på det
sättet successivt ”tränat” på att smalna av sitt
känsloregister.
– Det innebär att ungdomarna också kan
träna sig i att våga släppa fram de här känslorna igen. Och det ger hopp om förändring.
De b
­ ehöver dock stöd i att hantera känslorna
av skuld och skam inför sina offer, annars finns
risken att de flyr tillbaka in i gängen som skydd,
säger Torbjörn.
Undvika vendettaspiral
Susanne och Torbjörn kan se flera förklaringar
till de ungdomsoroligheter som förekommit i
Backa under de senaste åren. Gängbildningar,
stenkastning och bilbränder kan förstås och
förklaras utifrån de känslor av skam och underläge som många ungdomar i studien vittnar om.
Men oroligheterna kan också ses som ett svar på
strukturella konsekvenser av bostads-, arbetsmarknads- och socialpolitik.
– Det finns en känsla överlag hos ungdomarna: jag har inga möjligheter. Sett ur det perspektivet så kanske ungdomar i viss mån går och väntar på att något ska hända, så att de får en chans
att ge igen på samhället, förklarar Susanne.
En slutsats i studien är att offentliga aktörers
agerande i förhållande till ungdomsoroligheter
har stor betydelse för vilken riktning utvecklingen tar. Trots goda intentioner kan samhällets
insatser till och med bidra till en upptrappning
av oroligheter. Det är viktigt att myndigheter
ser och bekräftar ungdomarnas känslor, a­ nnars
­riskerar man att gå in i en vendettaspiral, betonar både Torbjörn och Susanne. Sett ur det perspektivet är professionella aktörer inom skola,
socialtjänst och polis också samhällets representanter i mötet med ungdomar i utsatta områden.
– Det gäller att som professionell kunna ställa
sig utanför situationen och fråga sig vad önskar
jag att samhället ska representera i den här situationen? poängterar Torbjörn.
Susanne fyller i:
– Att bemöta på ett respektfullt sätt, även om
man blir bemött respektlöst tillbaka.
Torbjörn och Susanne understryker att
36
studien visar att relationer och bemötande har
stor betydelse för ungdomar i utsatta situationer.
Polisen är ett tydligt exempel på detta. Många
ungdomar beskriver negativa erfarenheter av
mötet med polisen, men de flesta är väldigt noga
med att betona att det finns enskilda poliser som
utgör undantag.
– Det är det som sticker ut i intervjuerna. När
man behandlas som människa och inte som en
grupp som beter sig illa, det är då polisen når
fram, säger Susanne.
Inga färdiga recept
Torbjörn och Susanne hoppas att studien kan
bidra till en mer reflekterande praktik inom
de olika myndigheter som möter ungdomar i
problemfyllda områden. Hon och Torbjörn ser
också att studien kan användas av socialarbetare
i syfte att skapa konstruktiva samtal med ungdomsgrupper om deras egen livssituation. Och
att det bidrar till nya idéer, tankar och förhållningssätt kring den egna rollen i processen.
– Studien ger inga färdiga recept. Men mitt
råd är att förhålla sig mer frågande till vad som
händer och inte vara så snabb med att ta fram
förklaringsmodeller, eftersom dessa har en tendens att blir sanningar. Och då kan det istället bli
värre, säger Susanne. l
Läs mer
Forkby T & Liljeholm Hansson S (2011) Kampen för att bli Någon – bilder av förorten och
riskfyllda utvecklingsvägar i Göteborg. Göteborg:
FoU i Väst/GR.
Uhnoo S (2011) Våldets regler. Ungdomars tal
om våld och bråk. Göteborg: Daidalos.
Hagedorn J (2008) A World of Gangs: Armed
Young men and Gangsta Culture. Minneapolis:
University of Minnesota Press.
Hallin P O, Jarhari A, Listerborn C & Popoola M
(2010) Det är inte stenarna som gör ont. Malmö:
Malmö University of Urban Studies.
Syskon till svårt sjuka
barn glöms lätt bort
När ett barn får cancer – vem har då tid och ork att tänka på barnets syskon?
Ingen, enligt Margaretha Jenholt Nolbris:
– Jag har ställt frågan till många syskon som säger samma sak: Det är ingen som
har frågat hur de har det. De får inte ta plats, säger hon.
M
argaretha har arbetat som barnsjuksköterska i över 30 år. Hon fick upp
ögonen för syskonens situation när
hon började göra hembesök hos svårt sjuka barn
med cancer.
– På sjukhuset såg jag mest det sjuka barnet.
Vid hembesöken kom jag också till syskonens
värld och såg tydligare deras situation.
För två år sedan doktorerade hon på avhandlingen Att vara syskon till ett barn eller ungdom
37
med cancersjukdom – Tankar, behov, problem
och stöd. Där har hon intervjuat 35 syskon med
erfarenhet av att ha en bror eller syster med
cancerdiagnos.
– Jag ville beskriva syskonens egna upplevelser och tankar när ett barn eller ungdom i familjen drabbats av en cancersjukdom. Det centrala
för mig var syskonens berättelser, hur de upplevt
de olika perioderna från diagnos och behandling
till efterkontroller eller dödsfall på grund av
sjukdomen.
De friska syskonen drabbas
Utgångspunkten för hennes avhandling är att
banden mellan syskon är starka och när ett barn
i familjen får en livshotande sjukdom drabbar
detta i hög grad de friska syskonen, oavsett ålder.
Margaretha har intervjuat syskonen om deras
behov och problem, upplevelser i vardagen,
erfarenheter av att få stödsamtal i grupp samt deras tankar om upplevelsen av att ha en bror eller
syster med cancersjukdom.
– Syskonen har påbörjad sorg – försorg –
redan vid beskedet om att brodern eller systern har en cancersjukdom. De förlorar leken,
kompisar och deras vardag vänds uppochner.
Det är många förluster på en gång. I viss mening
förlorar syskonen sina föräldrar också eftersom
de går helt upp i det sjuka barnet.
Inte belasta föräldrarna
Syskonen berättar att det är väldigt svårt att
prata med mamma och pappa.
– De vill inte belasta sina föräldrar och föräldrarna förstår kanske inte allvaret i hur syskonen känner sig. Många syskon upplever också att
de får ta ett föräldraansvar, både för sina syskon
och för sina föräldrar.
Margaretha beskriver att syskonens tillvaro
präglas av en påtaglig dubbelhet.
– De upptäcker sin kärlek till sin familj på ett
sätt som de kanske inte gjort innan. Det blir uppenbart att syskonrelationen är unik och banden
till det sjuka syskonet stärks. Samtidigt känner
de – men jag då? Det är en sak att förstå i knoppen, men det gör ändå ont i hjärtat och själen att
38
syskonet får mer presenter och uppmärksamhet.
Syskonen beskrev för Margaretha att de
kände sig ensamma, arga (utan att alltid veta
varför), oroliga för föräldrarna eftersom de såg
att de inte mådde bra, oroliga för att syskonet
skulle dö, för att föräldrarna skulle förlora sina
jobb och så vidare.
– De har många vuxentankar och känslor av
skuld är mycket vanligt. Syskonen saknar stöd
och upplever sig inte få den information som de
behöver. Oro, ängslan och ensamhet finns hela
tiden latent i vardagen, säger Margaretha.
Alla när ett hopp
Om framtiden säger syskonen att allt kommer
att vara bra igen om några år. De tror inte att
tillvaron blir som den var tidigare, men alla när
ett hopp.
– Även i de fall då de förstår att brodern eller
systern kommer att dö så hoppas de in i det sista,
säger Margaretha.
Men det här är inget som syskonen har talat
med någon om.
– Inget av de syskon som jag har mött har
någonsin fått prata om huruvida de har tankar
om att syskonet kan dö.
Enligt Margaretha finns det flera olika förklaringar till det bemötande – eller bristen på
detsamma – som syskonen får.
– Man tror inte att små barn känner sorg.
Man vill inte se det, det gör för ont. Eller så tror
man att det blir värre om man frågar, så därför
frågar man inte. Ingen är förberedd på att se
signaler om sorg hos barn och ungdomar.
Syskonskyltar
Hon menar att varken professionella eller
­föräldrar riktigt förmår att fånga upp syskonens
behov.
– Vi måste ha syskonskyltar – glöm inte bort
syskonen i de här familjerna! Vi på barnsjukhuset måste se små barn. Om ett syskon är med
på sjukhuset och gör något dumt kanske det är
för att få uppmärksamhet? Vi som personal är
kanske inte heller alltid helt närvarande i situationen. Det krävs personer som inte bara kan ge
sprutor utan som också kan prata med barn och
bekräfta syskonen, det är jätteviktigt.
Ingen manual
Margaretha menar att sjukvården överhuvudtaget måste stötta familjerna mer och exempelvis
våga uppmärksamma föräldrarna på i vilken
grad de fokuserar på det sjuka barnet och vilka
konsekvenser det får för syskonet. Eller att råda
föräldrarna att ta hjälp av släktingar och involvera fler i omsorgen om det sjuka barnet och inte
glömma bort syskonet.
– Hur ofta är föräldrar med om att deras
barn dör? Det finns ingen manual eller guide
för det. Vi måste hjälpa föräldrarna med hur de
ska bete sig. Man kan inte kräva av föräldrarna
att de ska räcka till för syskonet. Däremot ska
nätverket runt syskonet träda in: skola, far- och
morföräldrar och vilka det nu kan vara.
Margaretha förespråkar att syskon får
stödsamtal i särskilda syskongrupper, något
som hon har erfarenhet av både kliniskt och i
sin forskning. I stödgruppsamtal får syskonen
träffa andra i samma situation och sätta ord på
sina känslor för att kunna bearbeta tankar och
upplevelser.
– Att få egen tid utan mamma och pappa för
att diskutera kan hjälpa väldigt mycket. Få har
en kompis som har upplevt något liknande. Att
sitta ner och dela sina upplevelser med andra i
samma situation innebär en viktig bekräftelse.
Kritiker säger att barnen inte är mogna, men
de mognar så otroligt när de hamnar i den här
situationen.
Margaretha Jenholt Nolbris menar att sjukvården måste våga
uppmärksamma föräldrar på i vilken grad de fokuserar på sitt
sjuka barn och vilka konsekvenser det får för syskonet.
Margaretha Jenholt Nolbris
Filosofie doktor och universitetslektor vid
Institutionen för vårdvetenskap och hälsa
vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs
universitet och verksam vid Centrum för
barns Rätt till Hälsa vid Drottning Silvias
barn- och ungdomssjukhus. Har under
många år arbetat som barnsjuksköterska.
39
Flera syskon som har beskrivit för Margaretha hur det känns att berätta om sina upplevelser
i en syskongrupp, sammanfattar det såhär:
– Det är bara de som förstår.
Stödgruppen blir enligt Margaretha ett
forum där syskonen kan få utlopp för sin sorg
på ett sätt som känns riktigt för dem och som de
kanske inte upplever är fullt accepterat i andra
sammanhang.
– Det är så skönt, här får man skratta, säger
syskonen. I de här grupperna skrattar vi mycket.
Vi har skrattat mer än vi har gråtit – man behöver faktiskt inte gråta hela tiden. Syskonen har
inget emot att prata om det döda syskonet. Att
till exempel titta på kort på det sjuka eller döda
syskonet är skönt för många. De kan berätta att
de inte kan ha korten framme hemma för då blir
mamma så ledsen.
Föreställningar om sorg
Margaretha upplever att syskon som förlorar
en bror eller syster lätt faller offer för normativa
föreställningar om sorg – hur lång tid sorgen ska
vara, när den ska ske, vilka uttryck den får ta sig
och så vidare.
– Men inget är fel! Man kan inte säga att det
finns en rätt sorg och en fel sorg. Om någon går
in i och fastnar i en sorgeprocess och det föreligger risk för psykisk ohälsa, då är något naturligtvis fel. Men likaså är det fel om man inte får lov
att sörja eller måste göra det på ett särskilt sätt.
Inom skola och arbetsliv finns en föreställning
om att det ska vara bra efter ett år, men jag tror
att barns sorgeprocess är längre än så, snarare
tre år om man ska sätta siffror på det, säger
­Margaretha.
Överhuvudtaget tycker hon att omvärlden
behöver ta större hänsyn till syskonen.
– Det är viktigt att anpassa de krav syskonen
har på sig i sin värld utifrån situationen, exempelvis kanske den som går på gymnasiet behöver
få göra hemtentor istället för prov under en viss
period.
Margaretha tycker att det är något av en
paradox att det finns en så god beredskap för
föräldrar till sjuka barn eller barn som dör,
40
samtidigt som syskonen kommer i skymundan.
Därför känner hon sig förhoppningsfull inför
ett initiativ inom Drottning Silvias barn- och
ungdomssjukhus där man på olika vägar, oavsett
diagnos, ska försöka anlägga ett syskonperspektiv, för att syskonen ska få information och
också få ta plats.
– Det måste finnas möjlighet till samtal för
stöd och för att få frågor besvarade. Detta stöd
behövs från personer som har kunskap om samtal, säger Margaretha.
Syskons rättigheter
Tillsammans med syskongruppen på Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus håller
­Margaretha för närvarande på att starta en syskongrupp för de som har en bror eller syster som
har dött, av cancer eller av någon annan orsak.
Hon glädjer sig åt att hennes avhandling
verkar inspirera till ökad uppmärksamhet på
syskons situation.
– Det var viktigt för mig att visa på att även
syskon har rättigheter. Jag skrev avhandlingen
på enkel svenska och den läses faktiskt. Jag ville
belysa de här frågorna ur barnets perspektiv, och
inte som ofta inta ett vuxet perspektiv på barns
situation. Min förhoppning var att avhandlingen
skulle kunna utgöra ett stöd för de som står i
begrepp att utveckla handlingsprogram som tillgodoser syskonens behov, om en bror eller syster
får en livshotande sjukdom. l
Läs mer
Nolbris M (2009) Att vara syskon till ett barn eller
ungdom med cancersjukdom – Tankar, behov, problem och stöd. Akademisk avhandling. Göteborgs
universitet, Institutionen för vårdvetenskap och
hälsa, Göteborg.
Pojkar som begår
sexuella övergrepp
Få handlingar eller brott väcker så starka känslor som sexuella övergrepp –
speciellt när de är riktade mot barn. Hur kan dessa handlingar förstås när
den som begår handlingen också är ett barn eller en ungdom?
I
nga Tidefors, docent i psykologi, har i
­studien Det känns som jag inte haft nåt
­riktigt liv än intervjuat 45 tonårspojkar
som har begått sexuella övergrepp om deras
bakgrund, deras övergrepp och hur de ser på
framtiden. Enligt henne finns det ingen enskild förklaring till varför unga personer begår
sexuella övergrepp. Istället är det ett flertal olika
bakgrundsfaktorer i tonårspojkarnas uppväxtmiljö som samverkar. På gruppnivå har pojkarna
i studien en bakgrund som skiljer sig signifikant
från majoriteten av pojkar i Sverige. Samtliga
kommer – på ett eller annat sätt – från problematiska uppväxtförhållanden.
– De har i större utsträckning varit placerade i familjehem, upplevt en separation mellan
föräldrarna eller haft föräldrar som missbrukat
alkohol eller narkotika, berättar Inga.
Av de studerade pojkarna har 18 (40 procent)
själva utsatts för sexuella övergrepp under sin
uppväxt. Motsvarande siffra för samtliga pojkar
i Sverige ligger uppskattningsvis på tre procent,
enligt Inga.
– En av de viktigaste slutsatserna är de
mycket undermåliga barndomsbetingelserna i
gruppen. Barndomen präglas i hög grad av försummelse och omsorgssvikt.
Inga har använt sig av bakgrundsdata,
dokumentation och självskattningsskalor men
främst intervjuer med pojkarna själva, för att
kartlägga deras uppväxt, nuvarande situation
och övergreppsbeteende. När studien genomfördes var pojkarna mellan 13 till 22 år, varav
12 var dömda till sluten ungdomsvård. Tidigare
studier av unga pojkar som har begått övergrepp
är i hög grad kvantitativa beskrivningar. Inga
valde därför intervju som metod i syfte att bidra
till en mer fördjupad kunskap och förståelse om
pojkarnas tillvaro:
– Jag vill påstå att min studie är ganska unik,
eftersom jag har samtalat med så många pojkar
för att få veta hur de har det.
Inga Tidefors
Legitimerad psykolog och docent vid Psykologiska institutionen, Göteborgs
­universitet. Har lång erfarenhet av kliniskt arbete inom kriminalvården med vuxna
förövare som begått sexuella övergrepp. Arbetar tillsammans med polis och åklagare i Göteborg i utredningar vid misstanke om sexuella övergrepp mot barn.
41
Majoriteten av pojkarna i studien har svårt
att berätta om upplevelser och händelser från
barndomen. Istället använder de sig av olika
bemästringsstrategier för att kunna förhålla sig
till svårigheter i uppväxten.
– Genom att inte minnas, att inte verka bry
sig och att normalisera händelser från barndomen gör pojkarna upplevelserna hanterbara,
förklarar Inga.
Många pojkar återger också en idealiserad
bild av föräldrarna – trots att de ibland varit utsatta för misshandel, försummelse eller sexuella
övergrepp.
– På en ordnivå beskriver pojkarna sin
mamma och pappa som jättebra och jättesnälla.
Men på en innehållsnivå är berättelserna av ett
helt annat slag. De vill presentera en god bild av
sina föräldrar men de har varit med om något
helt annat, säger Inga.
Ett tydligt mönster i pojkarnas berättelser om
sin bakgrund är den brist på dialog som präglar
relationen till föräldrarna, berättar Inga. Många
beskriver att de lämnades ensamma och övergivna med sina tankar och funderingar utan någon
vuxen att vända sig till för stöd och tröst.
– Den här ungdomsgruppen har därför inte
tillgång till att tänka om sig själv, om andra och
att reflektera. De är oftast väldigt konkreta i sina
berättelser och lite stumma i sina själar.
Nytt forskningsfält
Enligt Inga är forskning kring ungdomar som
begår sexuella övergrepp relativt ny och de första
vetenskapliga artiklarna publicerades för ungefär
tio till femton år sedan.
– Tidigare fanns en tendens att tolka sexualitet mellan barn som enbart en normal fas av
sexuellt experimenterande. Och den delen ska
naturligtvis få finnas i barns utveckling. Men
det finns också en hel del handlingar som är av
övergreppskaraktär.
De pojkar som ingick i studien har begått
upprepade eller enstaka övergrepp riktade mot
yngre, jämnåriga och/eller äldre barn. Ungefär
varannan pojke har begått syskonövergrepp.
Inga berättar att utifrån skillnader i pojkarnas
42
övergreppsbeteende och bakgrund finns det olika
undergrupper i materialet.
– De som har utsatt sina syskon kommer från
ännu mer eländiga bakgrundsmiljöer och är både
sexuellt, fysiskt och psykiskt mer utsatta. Bland
de pojkar i min studie som har begått våldtäktsliknande handlingar dominerar pojkar med
invandrarbakgrund.
Enligt Inga kan krockande normer delvis
förklara dessa skillnader.
– De pojkar i min studie som själva är eller
har föräldrar födda i ett annat land kan sägas
vara ett exempel på misslyckad integrationspolitik. Flera av dem berättar att de känt sig utanför
det svenska samhället och att de sökte sig till
gäng där manlighet hyllades och där kriminalitet
var en livsstil. Deras inställning till sexualitet blev
kluven. Å ena sidan fanns föräldrarnas normer, å
andra sidan de normer som präglar det svenska
samhället, anser Inga.
Svårt att tala om, svårt att minnas
Studien visar att pojkarna har genomgående svårigheter att minnas, förstå och förklara sina övergreppshandlingar. Inga betonar att berättelserna
kring övergreppen också skiljer sig åt beroende
på vem som utsatts:
– De som har begått syskonövergrepp är plågsamt medvetna om hur fel det är. Den dominerande känslan är skam. De som har begått sexuella övergrepp mot jämnåriga eller äldre förnekar
inte den sexuella kontakten, men vill framställa
det som om det var i överenskommelse, trots att
de är dömda.
De intervjuade pojkarna har också minst lika
svårt att tala om sina övergrepp som om sina
barndomserfarenheter.
– En förklaring kan vara att pojkarna har
varit med om händelser och situationer i barn­
domen som de inte förmår ta till sig och integrera som en del av sig själva. De har i sin tur begått
övergreppshandlingar mot någon annan, vilket
de heller inte klarar av att integrera som en del
av sig själva, säger Inga.
Sexualitet och sexuell utveckling förknippas
ofta med ungdomars pubertet och tonårstid.
Tonårspojkarna i studien berättar om otillåten
sexualitet som inte är positiv – dels de övergrepp
de har begått och dels de övergrepp som lite mindre än hälften av dem själva har blivit utsatta för.
– I den mån de har erfarenhet av tillåten
sexualitet är dessa upplevelser också till stor del
negativa, säger Inga.
Inte sexuellt intresserade
Många av pojkarna i studien har dessutom en
önskan om att framställa sig själva som inte särskilt sexuellt intresserade. Andra framhåller istället att de visserligen utövar sin sexualitet, men
att sex i grunden är något äckligt. Att visa sig
ointresserad eller beskriva sex som motbjudande
kan vara ett sätt att göra sin tillåtna sexualitet
osynlig, påpekar Inga.
– De känner en rädsla för att omvärlden ska
uppfatta ett sexuellt intresse som något som
handlar om övergreppssexualitet. Men självklart – de är unga pojkar och deras sexualitet är
nästintill ständigt närvarande och pockande.
Enligt Inga behöver ungdomsgruppen stöd
i att hitta en tillåten, icke-destruktiv sexualitet.
Ingen av pojkarna i studien uppger att de hade
varit i kontakt med en ungdomsmottagning och
hon ser gärna att kontakterna mellan behandlingshem och ungdomsmottagningar förbättras.
– Det är en viktig behandlingsaspekt – att på
ett bra sätt förmedla att det finns en tillåten sexualitet som man kan praktisera med sig själv eller
med andra.
Att som ung möta samhället identifierad som
förövare innebär med stor sannolikhet en stigmatisering. Hur ser pojkarna själva på sin framtid?
Inga berättar att deras egna visioner om hur
framtiden kommer att gestalta sig skiljer sig åt.
Vissa ser framför sig en framtid fylld av hopplöshet och misstro och uttrycker det som att ”jag
kanske är död då”. Andra har ljusa förhoppningar och önskar sig sådant som symboliserar
trygghet och vanlighet – som fru, barn och villa.
De pojkar i studien som uttrycker en förhoppning om att en dag själva bli pappor är
oerhört bestämda i sin vilja att i det fallet inte bli
som sin egen pappa. Utifrån pojkarnas bakgrund
kan det dock bli svårt för dem att hantera ett föräldraskap. Inga betonar att det är en grupp som
går mot ett vuxenliv och eventuellt också mot ett
föräldraskap med väldigt dåliga förutsättningar
att hantera relationer.
– Ett sätt att närma sig förebyggande arbete
är att tänka över vilket stöd den här gruppen
­behöver som unga vuxna för att inte förstöra
sina egna liv och nya barns liv, säger Inga.
Idealiserad bild av familjen
Det har gått nästan tio år sedan Inga intervjuade
den första pojken i studien och hon har funderat mycket kring vad som har skett sedan dess.
Ambitionen är att genomföra en uppföljningsstudie i syfte att undersöka hur pojkars manliga
identitet påverkas av att som ung identifierats
som förövare.
Till dess hoppas hon att hennes första studie
kan bidra till mer kunskap om och förståelse för
ungdomar som begår sexuella övergrepp. Hon
anser att det finns en idealiserad bild av familjen
i samhället som återspeglas såväl inom såväl
politik och massmedia som forskning. Utifrån
studiens resultat kan den bilden ifrågasättas:
– För de allra flesta barn är föräldrar och
familjen en mer eller mindre vettig konstruktion.
Men för utsatta barn kan familjen vara livsfarlig,
avslutar Inga. l
Läs mer
Tidefors I (2010) Det känns som jag inte haft nåt
riktigt liv än. Fyrtiofem tonårspojkar som har begått
sexuella övergrepp. Forskningsrapport 2010:1.
Statens institutionsstyrelse.
Tidefors I, Ingevaldson S, Arvidsson H & Larsson M
(2010) Sibling Incest: A literature review and a clinical study. Journal of Sexual Aggression. Nummer
16, sidorna 347-360.
Forsberg M (2006) Ungdomar och sexualitet. En
forskningsöversikt år 2005. Statens folkhälso­
institut. www.fhi.se.
43
Asylsökande barns
tankar om hälsa
Vad betyder hälsa för asylsökande barn? Så här svarade ett barn när barnläkaren
Henry Ascher ställde frågan:
– Man kan faktiskt må dåligt fast man mår bra … Som när man tappar sin mobil.
Eller när ens kompis dör.
Ett annat barn tog fasta på uppdelningen mellan fysisk och psykisk hälsa:
– Man kan må bra i kroppen fastän insidan mår dåligt.
F
ör att få en ökad förståelse för hur asylsökande barns hälsa och välbefinnande
kan förbättras intervjuade Henry 25 barn
som kommit till Sverige från Irak, Kosovo,
Iran, Libanon, Afghanistan och Albanien. Han
genomförde studien i samarbete med Lotta
Mellander, barnläkare och professor emerita vid
Avdelningen för pediatrik, Sahlgrenska akademin
vid Göteborgs universitet.
– För oss var det här kvalitativa forskningsperspektivet ovant. Men vi ville ta reda på om
det är möjligt att prata med barn om hälsa. Det
är viktigt att få med de här exemplen i den annars många gånger expert- och specialiststyrda
Antal asylsökande i Sverige
År 2010 ansökte 31 819 personer om asyl i Sverige,
av dessa var 10 493 barn (personer under 18 år).
År 2009 uppgick det totala antalet asylsökningar till
24 194, varav 6 577 var barn.
Källa: Migrationsverket
44
verksamhet som sjukvården utgör, säger Henry.
Projektet är en delstudie som har publicerats
i Mellan det förflutna och framtiden – Asyl­
sökande barns välfärd, hälsa och välbefinnande.
Det är en bok som förmedlar ett flervetenskapligt
perspektiv på barns villkor under asylprocessen,
allt ifrån politiska ambitioner till barns egna
initiativ för att må bra.
En förutsättning för hälsa
Henry anser att det finns flera motiv till att fråga
barn om deras upplevelser av hälsa. Det rör sig
både om den rätt till delaktighet som barn har
enligt Barnkonventionen men också om det
faktum att en förutsättning för hälsa är att någon
frågar om den.
– Barnen ska känna sig trygga. Behandlingsresultat handlar inte bara om medicin och
teknik, först när barnets perspektiv är med blir
det riktigt bra medicinska resultat. Asylsökande
barn befinner sig i en väldigt speciell situation
och barn är experter på sin egen situation. En
målsättning för oss var att definiera salutogena
faktorer som visar hur vi kan stötta barnen och
lämna rekommendationer och förslag till åtgärder, säger Henry.
Ett busskort kan betyda så mycket. Av studien framgår att vänner och fritidsaktiviteter
är viktiga för asylsökande barns hälsa och välbefinnande, men för flera barn i studien
var tillgången till bussresor begränsad.
När han och Lotta började intervjua barnen
visade det sig snart att hälsobegreppet är högst
relevant för dem. Begreppet hälsa utgjorde ett
meningsfullt uttryck för ett bra liv, välbefinnande
och livskvalitet. Av intervjuerna framgår att det
mest avgörande för asylsökande barns hälsa inte
är hur de själva mår – utan hur föräldrarna har
det. Ett av barnen i studien sammanfattade detta
på följande sätt:
Jag mår bra när mamma och pappa mår bra.
Henry drar därför slutsatsen att stödet till föräldrarna i deras föräldraroll är den mest angelägna
hälsofrämjande åtgärden för asylsökande barn.
– För att stötta barnen bör vi stärka föräldrarna och göra det möjligt för dem att påverka
sin situation. Själva asylprocessen innebär att
man är utelämnad till myndigheter i avgörande
frågor. Men föräldrarna kan trots det stärkas.
Asylprocessen måste vara begriplig och transparent och föräldrar kan ges inflytande över vardagliga saker som över hur och var man ska bo.
Boendevillkor
Studien visar att boendevillkoren i Sverige påverkar de asylsökande barnen genom att de skapar
olika förutsättningar och begränsningar för att
45
komma in i livet i det nya samhället. En pappa
som Henry och Lotta intervjuade beskrev hur
isolerad familjen, som kom från Bagdad, till en
början kände sig i Sverige:
Barnens situation, eller liv, i [ortnamn] var svårare
än i Irak. Vi var väldigt isolerade. Där fanns bara
fem hus. När vi flyttade hit till [ortnamn] blev
det bättre. Här har de hittat kompisar, det finns
fotbollsplan som de kan gå till och spela fotboll.
Skolan ligger nära där vi bor. Inte som det var i
[ortnamn], där skolan låg 18 kilometer bort.
Henry betonar hur hälsofrämjande det är att ha
inflytande över sitt boende och andra aspekter av
sin vardag.
– Asylsökande lever under svåra ekonomiska
villkor. Det kan handla om sådant som att inte
kunna åka buss, nyttja fritidsaktiviteter eller att
föräldrarna känner att de inte kan ge sina barn
det andra föräldrar kan.
Han framhåller att delaktighet är ett viktigt
ledord också i relation till asylsökande föräldrar.
– En del av barnen har sett sina föräldrar bli
försvagade eller hjälplösa. Den processen får
inte fortsätta när de kommer till Sverige. Inte
minst många fäder ser sin roll försvagas. Från att
tidigare ha varit den som drog in pengar, skyddade familjen och bestämde befinner de sig nu i
Sverige där pengarna kommer ändå och barnen
tar över rollen som talesperson för familjen i
kraft av bättre språkkunskaper. Det är viktigt
att föräldrarna får en ny roll. Många föräldrar
efterlyser till exempel föräldrastödsgrupper för
nyanlända.
Skolans betydelse
Näst efter föräldrarna är det skolan som har
störst betydelse för asylsökande barns hälsa
enligt studien.
– Från forskning om flyktingbarn kände vi
sedan tidigare till skolans betydelse. Men det var
ändå förvånande för oss hur starkt barnen framhöll skolan. Där finner man vänner och där finns
lärare som ser barnen, som bryr sig om och som
inte straffar. Barnen är också medvetna om att
skolan är av stor betydelse för en framtid i Sve-
46
rige. Skolan representerar den nyvunna friheten.
Vänner är viktiga för att barnen ska må bra.
Att umgås med vänner avleder uppmärksamheten från svåra tankar och problem, något som ett
barn i studien formulerade såhär:
Jag kan inte prata med dem om svåra saker, för jag
vill inte bli påmind. Med kompisarna försöker jag
vara glad hela tiden för att inte vara bara ledsen.
De barn som ägnar sig åt någon fritidsaktivitet framhåller att detta är något de mår bra
av, men begränsningar av bland annat ekonomisk karaktär inklusive tillgången till busskort
gör att många asylsökande barn inte har den
­möjligheten.
Mardrömmar
Intervjuerna med barnen handlade också om vad
som får dem att må sämre. De flesta barn i studien beskriver mardrömmar som en viktig faktor
– kanske den viktigaste – som hindrar dem från
att må bra.
– Det handlar främst om mardrömmar och
plågsamma minnesbilder men mardrömmar om
framtiden beskrivs också. Därför är det viktigt
att hjälpa barnen att hitta forum där de kan ta
ledigt från det jobbiga. I intervjuerna framhöll
barnen själva att skola och fritidsaktiviteter som
simning eller att sitta framför datorn kan fylla
den funktionen, säger Henry.
På samma sätt som föräldrarnas goda hälsa
har inflytande på barnen, så påverkas barnen när
föräldrarna mår dåligt.
– Oro för föräldrarna inverkar negativt på
barns hälsa. Här ser vi återigen hur viktigt det
är att för barnens skull satsa på föräldrarna, att
de exempelvis får rätt till sjukvård och bättre
ekonomiska villkor.
Oro för de som är kvar
Oro för de som är kvar i det gamla hemlandet
kan också göra att barn mår sämre.
– Majoriteten av de barn vi intervjuade levde
i splittrade familjer. Nu var detta inget representativt urval, men i berörda familjer framgår
det tydligt att ofrivillig familjesplittring påver-
kar barnen mycket negativt. Modern teknik
gör det i många fall möjligt att upprätthålla
­kontakten med kompisar, mormor eller vem
det nu kan vara och detta i sig är mycket hälsofrämjande. Därför är det viktigt att barn har den
­möjligheten.
Ensamhet och utanförskap är andra faktorer som både barn och föräldrar mår dåligt
av. Skolan fyller även i det sammanhanget en
viktig funktion. Det är här barnen har möjlighet
att bryta isoleringen. I studien betonade både
barn och föräldrar vikten av att snabbt få börja
skolan efter ankomsten till Sverige. För de barn
som lever på små orter är däremot möjligheterna
att umgås efter skolans slut begränsade. Några
barn i studien uttryckte önskemål om längre
skoldagar och de långa loven var inte något som
de talade om i positiva ordalag. Ett barn beskrev
vad som händer när man inte har något att göra
på det här sättet:
När man är sysslolös börjar man naturligtvis att
tänka och då kommer det dåliga tankar.
Den här bilden bekräftas av personal vid
Henry Ascher
Docent i pediatrik och universitetslektor vid
Nordiska högskolan för folkhälsovetenskap
i Göteborg. Han är också läkare på Flyktingbarnteamet i Gamlestaden i Göteborg och
ordförande för Svenska Barnläkarföreningens
Arbetsgrupp för flyktingbarn.
47
flyktingpsykiatrin, som också intervjuades i
studien:
Och varje sommar är det likadant – att det inte finns
någon som vill ta ansvar för att aktivera barnen
under sommaren. Det behöver ju inte handla om
hela sommaren, men kanske 2-3 veckor i början och
på slutet. Om man kunde få erbjuda någon form av
aktivitet – det hade varit så hälsobefrämjande! Och
jag är så arg för detta!
Framtiden är något som i stor utsträckning upptar barnens tankar. Särskilt de äldre barnen nämner framtiden som en betydelsefull faktor för att
må bra. Tankar om uppehållstillstånd eller avslag
finns ständigt närvarande hos många barn. På
frågan om vad som är viktigt för att man ska må
bra när man kommer ny till ett land svarade ett
barn i studien såhär:
vill bli fotbollsproffs och liknande. Men det som
är slående är hur många som vill ägna sig åt
hjälpande yrken som läkare eller advokat, säger
Henry.
Även om det går att finna många återkommande teman i barnens berättelser, är Henry
noga med att framhålla att situationen för asylsökande barn varierar mycket.
– Det är viktigt att undvika förenklingar och
generaliseringar och att vara uppmärksam på
varje barns och familjs unika situation för att
kunna möta deras behov. l
Att man får stanna här. Om vi ska tillbaka till
­[ursprungslandet] kommer vi att hamna i krig och
de kommer att skjuta oss.
Henry menar att det finns en tydlig koppling
mellan barnens tankar om framtiden och var i
asylprocessen de befinner sig. Och detta avspeglar sig i barnens hälsa.
– Den främsta orsaken till att barnen mår
bättre efter ankomsten till Sverige är den frihet
de beskriver att de upplever här. Frihet är kopplat till trygghet, men framtiden och hotet om att
inte få stanna är också hotet om förlust av frihet
och trygghet. För asylsökande barn är framtiden
osäker och villkorad. I början av asylperioden är
detta inte alltid klart för barnen och deras hälsa
förbättras ofta i takt med att de alltmer kan
tränga undan skrämmande minnen. Ju längre
asylprocessen fortskrider desto mer växer oron
över framtiden. Avslagsbeslut bidrar ofta till att
hoppet om en trygg framtid minskar påtagligt
och hälsan försämras.
Fotbollsproffs och läkare
Det är tydligt att framtiden innebär både hot och
möjligheter.
– När vi frågade barnen om framtiden fanns
där de som inte kunde tänka på det just då, de
hade fullt upp med nuet. Sedan har vi de som
48
Läs mer
Andersson H E, Ascher H, Björnberg U och Eastmond M (red) (2010) Mellan det förflutna och
framtiden. Asyl­sökande barns välfärd, hälsa och
välbefinnande. Göteborg: Centrum för Europaforskning. www.cergu.gu.se/Publikationer
FN:s konvention om barnets rättigheter (1989).
www.unicef.se/barnkonventionen
Vanliga familjer under
ovanliga omständigheter
För många familjer är det en omvälvande händelse när ett barn med
funktionsnedsättning föds. Föräldrarna ställs inför ökade föräldrakrav och
behöver ofta slåss och kämpa för att få sina och sitt barns rättigheter
tillgodosedda. Samtidigt måste de också hantera känslorna av kris och
sorg som åtminstone initialt ofta infinner sig.
A
tt vara förälder till ett barn med
funktionsnedsättning är att leva
under ovanliga omständigheter.
Det anser Malin Broberg, forskare vid
Psykologiska institutionen på Göteborgs
universitet.
Under 90-talet arbetade Malin vid habiliteringen i Vänersborg och i mötet med
barn och unga med funktionsnedsättning
och deras familjer väcktes många frågor:
– Vad är det som är speciellt i
dessa familjers liv? Och vad skiljer
deras föräldrauppgifter från det
Malin Broberg
som andra föräldrar ställs inför?
Legitimerad psykolog och
Dessa frågor är vägledande i
­filosofie doktor. DisputeMalins forskning, som är inriktad
rade år 2004 på avhandpå välbefinnandet hos barn med
lingen Parents and children
with intellectual disabilites
funktionsnedsättning eller kronisk
och har sedan dess arbetat
sjukdom och deras familjer. Hensom forskare och lektor vid
nes studier visar att livssituationen
Psykologiska institutionen,
i dessa familjer är oerhört pressad.
Göteborgs universitet.
Föräldrarnas praktiska arbetsbelastning är mycket hög i och med
att barnet ofta har omfattande omvårdMalin leder en lärandecirkel vid FoU i Väst/GR som
nadsbehov. Det krävs också mycket mer av
riktar sig till ledare inom funktionshinderområdet.
föräldrarna för att tillgodose och stimulera
Cirkelns syfte är att med kunskap från forskning och
barnets kognitiva och sociala utveckling.
praktik bidra till reflektion över hur verksamheten
– Föräldraskapet eller föräldraansvaret
kan utvecklas med grund i ett barnperspektiv.
49
gentemot barnet är detsamma – att se till att barnets hälsa säkerställs – men det är många gånger
svårare när man har ett barn med funktionsnedsättning, förklarar Malin.
Samtidigt kan föräldrarna behöva hantera
de känslor av sorg och förlust som ofta kommer
med insikten om att barnet inte har en funktionsnedsättning.
– Det är ingen som förväntar sig att få ett
barn med funktionsnedsättning och det innebär
alltid en stark känslomässig reaktion.
Enligt Malin upplever föräldrar till barn med
ospecifika svårigheter eller diagnoser ovissheten
svårast att hantera. Det är ofta lättare när diagnosen kommer i samband med födseln.
– Ju längre period av osäkerhet desto jobbigare är det. Därför är det viktigt att involvera
föräldrarna i utredningsprocessen även om det
Enligt Malin Brobergs studier upplever många föräldrar till
barn med funktionsnedsättningar att de måste kämpa och slåss
för att få sina och sitt barns rättigheter tillgodosedda.
50
råder en osäkerhet kring diagnosen, betonar
Malin.
Trots ospecifika svårigheter har föräldrarna
ofta länge burit på känslan av att barnet inte
utvecklas i samma takt som andra barn. M
­ alin
Broberg berättar att många föräldrar har fått
kämpa för att bli tagna på allvar av barnavårdscentralen – trots att deras oro ofta är
­välgrundad.
– Det finns ganska många studier som visar
att föräldrar är bra på att uppskatta sina barns
utveckling och därför bör deras oro tas på allvar.
Att få ett barn med funktionsnedsättning
innebär ett oväntat skifte livet. Hos föräldrarna
väcks många tankar kring hur framtiden ska
gestalta sig, både för dem själva och för barnet.
– Vad får det här för konsekvenser för mig
som förälder? Hur kommer det bli i skolan för
mitt barn? Kan man köra rullstol på en lekplats?
Det är många frågor som uppkommer, berättar
Malin.
Förväntas uppleva sorg
Föräldrarna har ofta ett stort informationsbehov
och försöker på olika sätt förstå vad diagnosen
kommer att innebära för barnet. Enligt Malin
är det oerhört betydelsefullt att möta andra
familjer med barn som har liknande svårigheter.
Hon uppmuntrar föräldrar att ta kontakt med
andra i samma situation, genom habiliteringens
föräldrastödsgrupper eller patient- och anhörigföreningar.
– Mötet med andra i samma situation blir
en möjlighet att få svar på frågor och få en bild
av barnets liv i framtiden. Det är viktigt för att
kunna gå vidare, poängterar hon.
Malin menar att det finns en tydlig tragedi­
diskurs runt föräldrarna – att leva med funktionsnedsättning förknippas med förlust, sjuklighet och avvikelse från normen. Föräldrarna
bemöts ofta utifrån dessa föreställningar och
förväntas enbart uppleva sorg. Men precis som
all annan sorg är det en känsla som kommer och
går, förklarar hon. Tragedidiskursen innebär att
föräldrarnas faktiska upplevelser inte alltid blir
bekräftade.
– Då kan det paradoxala bli att man kämpar
emot andras föreställningar – att man minsann
klarar av det här och är stark. Och kanske inte
riktigt vågar släppa fram de sorgliga känslorna
som faktiskt också finns.
Ökad risk för depression
Enligt Malins studier finns det en förhöjd risk
för stress och depression bland föräldrar till
barn med funktionsnedsättning. Mammor löper
exempelvis tio procents förhöjd risk att drabbas
av depression i förhållande till andra mammor.
Om det dessutom finns andra riskfaktorer i
miljön – som dålig fysisk hälsa hos mamman, låg
socioekonomisk status eller att man är ensamstående – ökar risken ytterligare. Den förhöjda
risken kan förklaras av de högre krav som ställs
på dessa familjer.
– Depression är en vanlig stressreaktion. Är
du utsatt för förlängd och förhöjd stress så är
det ett vanligt symtom, framförallt hos kvinnor,
säger Malin.
Föräldrarnas välbefinnande och familjens
pressade livssituation påverkar samtidigt barnets hälsotillstånd. Enligt Malins forskning lider
­ungefär femtio procent av alla barn med funktionsnedsättning av psykisk ohälsa. Hon förklarar varför hon har ett så tydligt familjeperspektiv
i sina studier:
– Genom att ge stöd till familjen som helhet
får också barnet bättre förutsättningar till ett
gott liv.
Fungerande föräldrastöd
Jämfört med andra länder har Sverige ett väl
uppbyggt och fungerande föräldrastöd. Men stöd
och hjälp till barn med funktionsnedsättningar
är behovsprövat. Det innebär att dessa familjer
– som redan är hårt pressade – måste lägga ner
en massa tid och energi för att bevisa att de är i
behov av stöd.
– Många beskriver att man får kämpa och
slåss för sina egna och sitt barns rättigheter. Då
blir stödsystemet en källa till stress istället för att
buffra och hjälpa till.
Enligt Malins studier minskar inte föräldra-
51
kraven när barnet blir äldre, däremot förändras
föräldrars upplever av vad som är svårt och inte.
I småbarnsfamiljer utan barn med funktionsnedsättning inträder ofta en annan fas när barnen
når skolåldern – barnen blir mer självständiga,
skaffar kompisar och deltar i olika aktiviteter.
Föräldrar till barn med funktionsnedsättning kan
istället uppleva att föräldraansvaret är oförändrat, däremot erhåller de inte samma stöd och
hjälp som tidigare.
– Många upplever att habiliteringen inte bryr
sig om skolbarn, utan fokuserar sina insatser
till yngre barn. En del kan känna sig övergivna.
Samtidigt har de flesta hittat ett vardagsliv som
fungerar, säger Malin.
Malin är just nu i uppstartsfasen av ett
treårigt projekt som syftar till att utveckla det
riktade stödet till föräldrar som har barn med
funktionsnedsättning. Projektet finansieras av
Statens folkhälsoinstitut och är ett samarbete
mellan bland annat Göteborgs universitet, FoU
i Väst/GR, Tjörns och Kungälvs kommuner och
Göteborgs Stad. Malin berättar att projektets
utgångspunkt är att låta forskning och praktik
mötas och på så sätt skapa förutsättningar för
förbättrade arbetsmetoder.
– Vi ska kartlägga hur behov och utbud stämmer överens för att sedan föreslå förbättringar
i stödet. Förbättringarna ska genomföras och
utvärderas. Det kommer förhoppningsvis att leda
fram till förbättrade arbetsmetoder.
Föräldrarollen kan inte ersättas
Malin ser redan nu att föräldrarna lägger mycket
kraft på att samordna insatser och stödet kring
sitt barn. Hon menar vidare att ett sätt att
utveckla och förstärka stödet är att erbjuda föräldrar mer praktisk avlastning, så att de istället
får mer tid att spendera med sina barn.
– Någon annan kan koordinera stödinsatser,
tvätta och handla, men att vara mamma och
pappa kan ingen annan vara. Föräldrarollen
är den enda funktionen som inte kan ersättas,
avslutar Malin. l
52
Läs mer
Broberg M, Hedberg E, Keith-Bodros G, L­ indquist
B, Rosenkvist L & Spjut Janson B (2010) Evidensbaserad habilitering – föräldrastöd. En systematisk litteraturöversikt. Föreningen Sveriges
habiliteringschefer: www.habiliteringschefer.se
Olsson M B (2008) Psykisk ohälsa hos barn
och unga med intellektuella funktionshinder.
­Psykologtidningen, nummer 13, sidorna 23-25.
Olsson M B (2006) Ett ovanligt föräldraskap. I
Hjelmqvist (red) Inre och yttre världar. Sidorna
80-95. Lund: Studentlitteratur.
Boström P K, Broberg M & Hwang C P (2009)
Parents’ descriptions and experiences of young
children recently diagnosed with intellectual
disability. Child; care, health and development,
sidorna 1-8.
Elever i särskild
undervisningsgrupp
marginaliseras
Forskning visar att allt fler elever bedöms vara i behov av särskilt stöd i skolan.
Trots att lagstiftningen i Sverige betonar demokratiska ideal och en skola för alla,
ökar antalet särskilda undervisningsgrupper och andra särskiljande lösningar.
Y
vonne Karlsson, lektor vid Institutionen
för pedagogik och specialpedagogik
vid Göteborgs universitet, har studerat
elever som är placerade i en särskild undervisningsgrupp. Innan hon började forska arbetade
hon som arbetsterapeut, bland annat med barn
som har neuropsykiatriska funktionshinder. Då
väcktes hennes intresse för att ta reda på hur
dessa barn har det i skolan. Hur inkluderas de i
verksamheten? Hur kommunicerar skolpersonalen med dem?
– Vi vet ganska lite om hur skolvardagen orga-
niseras och gestaltas för elever som är placerade
i en särskild undervisningsgrupp, förklarar hon.
Permanent lösning
Särskilda undervisningsgrupper har förekommit
i många år i Sverige men haft olika benämningar
genom tiderna, exempelvis OBS-klass, hjälpklass
eller klinikundervisning. Forskning visar att pojkar är i majoritet bland de elever som placeras i
en särskild undervisningsgrupp.
– Kanhända för att skolan uppfattar pojkar
som mer utagerande än flickor och att de därför
I sin studie fann
­Yvonne Karlsson att
mycket tid i den särskilda undervisningsgruppen gick åt till
att korrigera barnens
beteende istället för
faktiskt skolarbete.
53
upplevs störa de andra barnen i klassen mer,
funderar Yvonne.
Tanken är att barn och ungdomar som placeras i särskilda undervisningsgrupper ska vistas
där en kortare tid för att sedan återgå till sin
vanliga klass. Flera studier pekar på att många
av eleverna blir kvar i särlösningar resten av
skoltiden. De hamnar ofta i en marginaliserad
position inom skola och samhälle. Flera misslyckas även senare i livet.
– De följer inte kursplaner eller skolans mål
och gör inte alltid nationella prov. Då har de
svårt att komma tillbaka. Det finns sällan några
direkta planer för hur en elev som hamnar i en
särskild undervisningsgrupp ska
komma tillbaka till den ordinarie
klassen, hävdar Yvonne.
För att verkligen komma barnen nära och
lära mer om deras vardag genomförde Yvonne
en etnografisk studie av en särskild undervisningsgrupp. Flera dagar i veckan under ett års tid
fanns hon regelbundet med i skolan, både under
lektionstid och på raster. Hon observerade samspelet mellan elever och lärare, intervjuade dem,
gjorde videoinspelningar och deltog i aktiviteter.
– Eftersom jag bara studerat en särskild
undervisningsgrupp gäller resultaten bara denna
grupp och inte undervisningsgrupper generellt,
betonar Yvonne.
I den studerade gruppen fanns fem pojkar i
åldrarna 8 till 12 år. Enligt skolan hade eleverna
Fokus på eleven
I sin studie har Yvonne undersökt
hur elever i en särskild undervisningsgrupp positionerar sig, agerar
och reflekterar över den verksamhet de ingår i och även deras
delaktighet och sociala resurser.
Hon använder sig av begreppet
”aktörskap” vilket bland annat
handlar om elevernas möjligheter
att påverka och ha inflytande över
sin egen situation.
– Att tillskriva elever aktörskap
och kompetens innebär att lyssna
till deras perspektiv och erfarenheter och samtala med dem om
hur de känner inför och reflekterar
över sin skolvardag.
Yvonne Karlsson
Filosofie doktor och lektor vid Institutionen för pedagogik och specialpedagogik, Göteborgs universitet. Är arbetsterapeut och filosofie magister i
psykologi. Har mångårig erfarenhet av att arbeta med barn med särskilda behov, både barn med neuropsykiatriska funktionshinder, men även
barn som lever i utsatta livssituationer, exempelvis i missbrukarfamiljer.
54
olika skolsvårigheter på grund av ADHD, Aspergers syndrom, utagerande beteende, socioemotionella svårigheter eller koncentrationssvårigheter.
Samtidigt fann hon att skolpersonalen ofta
uttryckte en osäkerhet om vad som egentligen
utgjorde elevernas skolsvårigheter och hur de
skulle hjälpa eleverna på bästa sätt.
Osynlig verksamhet
Barnen i den särskilda undervisningsgruppen
tillhörde rent formellt sin stora klass. Till skolkatalogen fotograferades de tillsammans med den
ordinarie klassen trots att de tillbringade majoriteten av sin skoldag i den särskilda undervisningsgruppen. Detta ledde till att barnen uppfattade det som mindre värt att gå i den särskilda
undervisningsgruppen än i en vanlig klass.
– Den särskilda undervisningsgruppen osynliggjordes av skolledningen. Det tror jag beror på
att verksamheten inte rimmade med det demokratiska idealet om en skola för alla.
Första gången Yvonne skulle träffa den
särskilda undervisningsgruppen hade hon svårt
att hitta dit. Gruppen satt placerad i en separat
byggnad bakom den ordinarie skolan. I den
separata byggnaden var även särskolan inrymd.
Det fanns dock ingen skylt som informerade om
den särskilda undervisningsgruppen. Inte heller
fanns det någon information på skolans eller
kommunens webbplats om gruppen.
– Den särskilda undervisningsgruppen organiserades lokalt. På skolförvaltningen centralt
i kommunen visste man inte ens att den fanns.
Den särskilda undervisningsgruppen var en
metod som skolan använde för att själva lösa
en situation kring enskilda barn som man inte
kände passade in och fungerade i klassen.
Stort mörkertal
Forskning visar att det i genomsnitt finns fyra
särskilda undervisningsgrupper i varje kommun. Men mörkertalet är sannolikt stort då man
centralt i kommunerna inte alltid känner till hur
verksamheten organiseras lokalt på en enskild
skola.
– Dessutom är det inte solklart vad som
definieras som en särskild undervisningsgrupp
och dessa grupper kan organiseras på lite olika
sätt i olika kommuner. Men generellt sett är en
särskild undervisningsgrupp en grupp där eleven
får mer än hälften av sin undervisning, förklarar
Yvonne.
Bakom skärmar
Eleverna i den särskilda undervisningsgrupp
som Yvonne studerade hade inte särskilt stort
inflytande över sin vardag. I klassrummet satt
eleverna avskilda från varandra bakom skärmar.
Det pedagogiska syftet med det var att eleverna
skulle koncentrera sig bättre. Placeringen ledde
dock till att barnen ofta ställde sig upp på sina
stolar för att kunna se över skärmarna. De ville
inte sitta ensamma utan sökte kontakt, både med
varandra och med lärarna.
Schemat för eleverna i den särskilda undervisningsgruppen var komplicerat. Det ledde till
att barnen hade svårt att själva ta ansvar för att
komma i tid eller förbereda sig för nästa lektion. Det fanns exempelvis ingen skolklocka som
ringde in när rasten var slut för eleverna i den
särskilda undervisningsgruppen.
Lärare: Det är rast nu.
Elev: Men när ska vi gå in?
Lärare: Tio över. Tio över tio.
Elev: Men jag kan ju inte klockan.
Lärare: Du är ju här, så du ser. Du får bara
vara så pass långt, så du hör när vi går in. Det
vet du. Ja, du måste passa tiden.
Citat ur Yvonne Karlssons avhandling
Fokus på beteende
Pedagogerna utgick ofta från att eleverna inte
klarade av en uppgift och att de inte hade med
sig relevant kunskap hemifrån eller från tidigare
skolår. Mycket tid i den särskilda undervisningsgruppen gick åt till att korrigera barnens beteende istället för faktiskt skolarbete.
– Det är ett tydligt fokus på att de här eleverna ska arbeta med sitt sociala beteende och det
blir dessvärre på bekostnad av deras utbildning.
55
Jag är inte emot särskilda undervisningsgrupper
men man måste fundera på vad det är för verksamhet som bedrivs i dem, framhåller Yvonne.
Hon är noga med att poängtera att hon inte
är kritisk mot pedagogerna i de särskilda undervisningsgrupperna:
– De gör så gott de kan utifrån sina förutsättningar.
Däremot är hon kritisk mot skolledningen
och politiker.
– Det är svårt för pedagogerna att undervisa
elever med olika skolsvårigheter mellan årskurs
ett och sex i samma grupp. Dessutom saknar de
flesta specialpedagogisk utbildning.
Den undervisningsgrupp som Yvonne studerade leddes av fyra personer som tillsammans
delade på 2,75 heltidstjänster: en fritidsledare, en
elevassistent, en fritidspedagog och en specialpedagog. Specialpedagogen, som var den enda med
specialistutbildning i pedagogik för barn med
särskilda behov, arbetade bara halvtid i gruppen.
Gjorde indirekt motstånd
Genom sin studie fann Yvonne att vardagen i den
särskilda undervisningsgruppen befäste elevernas
identitet som problematisk. De fick ständigt och
jämt tala om vad som utgjorde deras skolsvårigheter. Detta ledde till att eleverna tog på sig
ansvar för skolsvårigheter och socialiserades in i
att se på sig själva som problemmakare.
Yvonne upptäckte att eleverna ofta gjorde
motstånd mot skolans problemdefinitioner. De
ville positionera sig som ”duktiga elever” för
att ge en annan bild av sig själva och stärka sin
identitet. I situationer där de definierades som
problem gjorde de motstånd genom att glida
undan, byta samtalsämne, sluta svara på frågor
eller flytta fokus till kamraterna för att komma
undan situationen.
– Att barnen gör indirekt motstånd i form av
invändningar och kommenterar kan tolkas som
problembeteende men kan också ses som barns
aktörskap och kommunikativa bidrag. Barnen
vill bli lyssnade till och vara delaktiga. De reflekterar, agerar och har synpunkter på sin situation,
menar Yvonne.
56
Yvonne framhåller att det viktigaste resultatet
från hennes studie är att den särskilda undervisningsgruppen osynliggörs på olika nivåer: dels på
central nivå i kommunen, dels på lokal nivå i den
lokala skolpraktiken.
– Paradoxalt nog är det ideologin om inkludering som resulterar i att skolan osynliggör de
här barnen eftersom de enligt ideologin inte ska
finnas.
Hon betonar att det alltid är viktigt att lyfta
fram barns perspektiv på sin situation. Det gäller inte minst elever som bedöms vara i behov
av särskilt stöd i skolan. Barnen behöver göras
delaktiga, ges inflytande och möjlighet att själva
påverka sin situation.
– Vi måste vara lyhörda för barnens bidrag i
ett samtal och lyssna till deras berättelser för att
kunna hjälpa dem på bästa sätt. Skolledningen
behöver också stötta lärarna. Jag tror att många
pedagoger brottas med det här i vardagen och
blir lämnade ensamma att hantera elever med
skolsvårigheter. l
Läs mer
Karlsson Y (2008) Att inte vilja vara problem –
­social organisering och utvärdering av elever i en
särskild undervisningsgrupp. Akademisk avhandling. Institutionen för beteendevetenskap och
lärande, Linköpings universitet.
Hellberg K (2007) Elever på ett anpassat individuellt gymnasieprogram: skolvardag och vändpunkter. Akademisk avhandling. Institutionen
för beteendevetenskap och lärande, Linköpings
universitet.
Nilholm C (2008) Gör politiken skillnad? Exemplet elever ”i behov av särskilt stöd”. Utbildning &
­Demokrati, volym 17, nummer 1, sidorna 109–123.
Hjörne E (2010) Livet i en särskild undervisningsgrupp – pedagogiska strategier och identitets­
formering. I: Eriksson Gustavsson A-L, Göransson
K & Nilholm C (red) Specialpedagogisk verksamhet
i grundskolan. Lund: Studentlitteratur.
Stöd till barn som
upplever våld i familjen
Hur fungerar stödet till barn vars mammor utsatts för våld inom familjen?
Frågan har nyligen utvärderats på uppdrag av Socialstyrelsen.
En viktig, angränsande fråga är hur våld i familjen kan upptäckas. Vid BUPmottagningen i Gamlestaden i Göteborg har man genomfört en studie som
visar på möjligheter, svårigheter och nödvändigheten av upptäckt.
H
ur barnmisshandel inverkar på barns
hälsa och välbefinnande har länge varit
föremål för forskning och diskussion.
Men hur påverkas ett barn när den ena föräldern
utsätter den andra för våld?
– Barnet förlorar båda sina föräldrar när våld
förekommer mellan mamma och pappa, dels
den som är hotfull och brukar våld och dels den
som är ett utsatt offer. Barnet blir känslomässigt
övergivet och skyddslöst, säger Ulf Axberg som
är psykolog, psykoterapeut och filosofie doktor i
psykologi.
Han får medhåll av Ole Hultmann, som är
specialistpsykolog, psykoterapeut och doktorand
i psykologi:
– Ett litet barn är beroende av de primära
omsorgspersonerna, som ofta är föräldrarna, för
en god psykosocial utveckling. Våld föräldrar
emellan påverkar barnets uppfattning om värl-
Ulf Axberg anser att det finns
verksamheter, exempelvis BUP-mottagningar, som behöver ändra sina
rutiner för att fler utsatta barn ska
kunna upptäckas.
Ulf Axberg
Psykolog, psykoterapeut och filosofie doktor i psykologi vid
Psykologiska institutionen, Göteborgs universitet. Hans avhandling från 2007 heter Assessing and treating three to
twelve-year-olds displaying disruptive behaviour problems.
57
den – vem kan man lita på? Barn som upplevt att
en förälder utsatts för våld utgör en riskgrupp
med generellt högre psykisk ohälsa jämfört med
andra barn.
Våld i olika former
Ulf betonar att våld i familjen kan ta sig olika
uttryck: fysiskt, psykiskt, sexuellt eller materiellt
våld. Det sistnämnda kan till exempel innebära
att någon slår sönder saker eller berövar sin
partner egna tillgångar i form av pengar. Han är
noga med att poängtera att våld i familjen får
olika konsekvenser för de utsatta barnen:
– Det är viktigt att komma ihåg att inte alla
barn vars mamma blir slagen utvecklar symptom eller problem. Men i de fall som det sker
utvecklar barnen ofta rädsla, aggression, förhöjd
spänningsnivå och omkring 25 procent av dem
uppvisar posttraumatiskt stressyndrom.
Nationellt uppdrag
Ulf ingår i en tvärvetenskaplig projektgrupp som
på uppdrag av Socialstyrelsen har utvärderat det
stöd som riktas till barn vars mammor utsatts för
våld i familjen. Studien är en del av regeringens
satsning för att minska våldet mot kvinnor och
barn. Arbetet har letts av professor Anders Broberg vid Psykologiska institutionen, Göteborgs
universitet och genomförts i samarbete med universiteten i Karlstad, Uppsala och Örebro. Syftet
med utvärderingen var bland annat att granska
effekterna av insatserna på mammornas och
barnens hälsa och välbefinnande och jämföra
effekterna av olika insatser.
I den första preliminära rapporten från utvärderingen ingick 144 mammor och 203 barn i
åldrarna 3 till 13 år. De fick stödinsatser exempelvis i form av krissamtal från verksamheter
som är särskilt inriktade på barn som upplevt
våld i familjen. Men även verksamheter som
på andra sätt kommer i kontakt med barnen
och mammorna, som socialtjänsten, barn- och
ungdomspsykiatrin och skyddade boenden för
kvinnor, ingick i utvärderingen.
– Mammornas skattningar av barnens psykiska ohälsa visade att oavsett vilken verksamhet de
58
fick stöd ifrån, så låg den psykiska ohälsan över
det kliniska gränsvärdet. Flera barn behövde
alltså behandling men många av verksamheterna
som är speciellt inriktade på barn som upplevt
våld i familjen är inte behandlingsverksamheter.
Att barnen inte får den hjälp de behöver kan
bero på att det inte görs en strukturerad bedömning av deras behov, att BUP saknar behandlingsmetoder eller att pappan inte samtycker till
behandlingen, säger Ulf.
Enligt utvärderingen är verksamheter som
är särskilt inriktade på barn som upplevt våld i
familjen betydelsefulla för målgruppen.
– De verksamheterna utgör ett värdefullt
komplement till socialtjänst, BUP och skyddade
boenden för kvinnor. Mammorna var mycket
nöjda med de här verksamheternas insatser för
barnen. Deras skattningar av barnens symptom
och förmågor visade också på statistiskt säkerställda förbättringar här, säger Ulf.
Insatskedja
Mot bakgrund av utvärderingsresultaten föreslår
projektgruppen att det utformas en insatskedja
i fyra steg för att förbättra stödet till barn som
upplevt våld i familjen. Det första steget handlar
om att identifiera vilka barn det rör sig om och
att synliggöra och bekräfta deras upplevelser.
Ulf anser att det finns verksamheter som behöver ändra sina rutiner för att fler utsatta barn
ska kunna upptäckas. Många BUP-mottagningar
har exempelvis haft som tradition att träffa hela
familjen samtidigt och då är det svårt att ta upp
frågan om våld i familjen till diskussion.
– Det är extra viktigt att frågan ställs i dessa
sammanhang. En relativt sett hög andel av de
barn som kommer till socialtjänsten eller BUP
har upplevt våld i familjen. Andelen är högre än
bland andra barn, säger Ulf.
Det andra steget i den tänkta insatskedjan
handlar om att utreda och bedöma om barnet
fortfarande befinner sig i en utsatt situation och
vilka skyddsåtgärder som i så fall krävs.
– I vår studie har föräldrarna gemensam
vårdnad i mer än hälften av fallen, även när det
förekommit våld i familjen. En del av barnen är
rädda för sin pappa men de känner sig tvingade
att vara hos honom, samtidigt som andra berättar att de vill träffa sina pappor oftare. Därför anser vi att det måste göras strukturerade
skydds- och riskbedömningar utifrån barnens
perspektiv för att tillgodose deras behov av
trygghet, säger Ulf.
Det tredje steget innefattar stödinsatser individuellt eller i grupp till barn som upplevt våld.
Det kan exempelvis röra sig om krisbearbetning.
En mindre grupp barn som har utvecklat en
egen problematik har också behov av insatser på
den fjärde nivån i insatskedjan, som innefattar
specialisthjälp.
Inom kort publiceras en slutredovisning av
den här utvärderingen, som innehåller mer data
från fler mammor och barn men också resultat
baserade på utsatta barns egna skattningar av
hälsa och välbefinnande (se lästips nedan).
Identifiera familjerna
En viktig utgångspunkt för arbetet med barn
som upplevt våld i familjen är med andra ord att
överhuvudtaget identifiera vilka familjer det rör
sig om. Hur detta praktiskt kan gå till har man
studerat på BUP-mottagningen i Gamlestaden i
Göteborg där Ole arbetar. Studien genomfördes
av Gunlög Hedtjärn, psykolog och enhetschef
vid BUP-mottagningen Hisingen, Ole Hultmann
och Anders Broberg. Syftet var att ta reda på hur
många mammor som vid nybesök på mottagningen uppgav att de blivit utsatta för våld av
sin nuvarande eller före detta partner. Ett annat
syfte var att studera hur man kan underlätta för
behandlare att systematiskt fråga om det förekommer våld i familjen.
Under 2007 tillfrågades 308 mammor som
gjorde nybesök på BUP-mottagningen i Gamle­
staden om de hade utsatts för våld av sin partner.
Var femte mamma svarade ja på den frågan.
Ole Hultmann är för närvarande en av
forskarna i en studie som syftar till att ta
reda på hur många av de barn i åldrarna
9-17 år som kommer till BUP-mottagningen
i ­Gamlestaden i Göteborg som har utsatts
för våld i familjen. I studien ingår också att
jämföra olika behandlingsalternativ.
Ole Hultmann
Specialistpsykolog, psykoterapeut och doktorand vid
Psykologiska institutionen, Göteborgs universitet.
59
– När vi jämför den siffran med vad vi vet om
förekomst av våld i familjen i våra andra ärenden, så visar det sig att det lönar sig att fråga.
Vi upptäcker betydligt fler fall på det här sättet,
säger Ole.
– Vi kunde konstatera att det inte gick att
skilja ut de barn som bevittnat våld mot mamma
genom att titta på symptom. Barnen uppvisar
olikartade symptom. För att hitta de här barnen
behöver vi ställa frågan, säger Ole. l
Svårt att fråga
Mycket pekar alltså på att det är viktigt att fråga
om förekomsten av våld i familjer. Men det
är lättare sagt än gjort. Studien i Gamlestaden
visar att i så många som 30 procent av ärendena
ställdes aldrig frågan om det förekommit våld i
familjen. Detta trots att personalen var överens
om att så skulle ske.
– Vi la ner mycket tid på att motivera behandlarna till att ställa frågan och attityderna
var positiva till detta. Men ändå visade det sig
i praktiken vara svårt. Familjerna kommer till
oss med en helt annan dagordning, de kanske
misstänker att barnet har ADHD. Att då som
behandlare ta sats och ställa frågan om våld i
familjen är inte lätt. Ställer jag frågan måste jag
också känna att jag kan ta ansvar för svaret,
säger Ole.
Inte lika känsligt för mammorna
Däremot verkar inte mammorna anse att det är
lika känsligt att få frågan.
– Ingen mamma upplevde det som kränkande
eller besvärande utan tyckte att det var bra att
frågan uppmärksammades, att de blev tagna på
allvar och fick vägledning, säger Ole.
Han anser att BUP-mottagningar rutinmässigt bör fråga båda föräldrarna oberoende av
­varandra om förekomst av våld i familjen med
hjälp av ett standardiserat skriftligt formulär.
– En slutsats vi har dragit på vår mottagning
är att det tar tid att införa en sådan rutin men
idag vågar jag nog påstå att vi i alla fall ställer
frågan till samtliga mammor som kommer till
oss.
Ytterligare ett syfte med studien var att
undersöka om det finns något som kännetecknar
ärenden där mamman säger att det förekommit
våld i familjen, faktorer som behandlaren alltså
bör vara särskilt uppmärksam på.
60
Läs mer
Broberg A, Almqvist L, Axberg U, Almqvist K,
Cater Å K & Eriksson M (2010) Stöd till barn som
upplevt våld mot mamma. Preliminära resultat
från en nationell utvärdering. Göteborg: Psykologiska institutionen vid Göteborgs universitet.
Broberg A, Almqvist K, Almqvist L, Axberg U,
Cater Å K, Eriksson M, Forssell A, Grip K, Iversen
C & Sharifi U (2011) Stöd till barn som bevittnat
våld mot mamma. Resultat från en nationell utvärdering. Göteborg: Psykologiska institutionen
vid Göteborgs universitet.
Hedtjänst G, Hultmann O & Broberg A (2009)
Var femte mamma till barn i BUP-vård hade
utsatts för våld. Läkartidningen nummer 48,
sidorna 3242-7.
Så bygger barn relationer i skolan
Handlingar för att innesluta vissa och utesluta andra är centrala och nödvändiga inslag i det komplexa samspel som utgör barns relationsarbete i skolan.
Inneslutandets och uteslutandets praktik skapar vänskap och samhörighet men
ger samtidigt upphov till utanförskap, kränkande handlingar och trakasserier.
M
arie Wrethander, forskare på Institutionen för pedagogik och specialpedagogik vid Göteborgs universitet, har i
sin avhandling studerat hur barn skapar, upprätthåller och utvecklar relationer i skolan. Marie
säger med skämtsam ton att hon har ”gått om
fyran”. Under ett läsår följde hon nämligen en
klass i årskurs fyra – både på lektioner och under
raster – i syfte att samla in material till studien.
– Jag ville titta på skolan som social arena.
Vad händer när barn sätts ihop i grupper som de
inte själva får välja?
Studien visar att barn bedriver ett ständigt
pågående relationsarbete i syfte att organisera
den sociala tillvaron. Relationsarbetet kan dock
inte riktas lika intensivt mot alla. För att skapa
samhörighet och gemenskap med andra startas
därför olika relationsprojekt med tydliga mål
som att exempelvis bli kompis eller bästis med
någon.
– Både inneslutning och uteslutning blir
naturliga inslag i dessa relationsprojekt, säger
Marie.
Redskap för att innesluta och utesluta
I relationsarbetet används olika kulturella redskap för att åstadkomma inneslutning och uteslutning. Språkliga markörer som ”bästis” ­eller
I insamlingen av material till avhandlingen blev fotboll på rasterna ett sätt att få tillgång
till killarnas vardag och deras arbete med relationer, säger Marie Wrethander.
61
”kompis” används frekvent för att organisera
och kategorisera både egna och andras relationer. Språket används tillika som redskap för att
retas och kränka andra.
– Negativa beteckningar, som att exempelvis
kalla barn med utländsk härkomst för blattar,
kan vara ett sätt att avvisa och utesluta enskilda
barn. Samtidigt förstärks samhörigheten mellan
andra, förklarar Marie.
Fysiska attribut är också vanliga i relationsarbetet. Likadana kläder eller saker används i syfte
att skapa gemenskap i ett relationsprojekt.
– Kulturella beteckningar har betydelse för
hur relationen ser ut samtidigt som det är ett
redskap för att markera relationen gentemot
andra barn.
Skolans organisering och vuxnas regler
utnyttjas och kringgås ständigt i det sociala samspelet. Ett tydligt exempel är att bästisar oftast
väljer att arbeta med varandra vid grupparbeten,
säger Marie. Det medför att andra konstant blir
bortvalda och uteslutna.
– Skolans organisering blir ett redskap för att
skapa gemenskap och samtidigt ett sätt att utesluta. De barn i min studie som inte var involve-
rade i något relationsprojekt satt oftast kvar vid
sina platser och jobbade själva.
Maries avhandling visar att ur barns perspektiv är såväl inneslutning som uteslutning ofrånkomliga och vardagliga inslag i relationsarbetet.
För att skapa gemenskap och samhörighet i ett
relationsprojekt kan det vara nödvändigt att
utesluta andra. Uteslutning behöver därmed inte
vara en medveten handling riktad mot ett enskilt
barn i syfte att utestänga eller kränka. Det är
snarare en ”naturlig” konsekvens av inneslutning.
– På så sätt kan inneslutning och uteslutning
beskrivas som olika uttryck för samma relationsprojekt. Processerna pågår parallellt och
är beroende av varandra. Inneslutning är något
positivt som vi vill ska finnas. Men det ger negativa konsekvenser och den komplexiteten vill jag
lyfta, understryker hon.
En problematisk forskarroll
Maries avhandling är en etnografisk studie,
vilket innebär att forskaren eftersträvar en närhet
till det objekt som ska studeras. Genom deltagande observationer och gruppsamtal följde hon
barnens vardagsliv i skolan. Syftet var att forska
om hur barn faktiskt gör, inte bara fråga dem
hur de gör, berättar hon.
– Jag hade min krok i kapprummet, min bänk
i klassrummet och var med barnen på rasterna.
Jag var aldrig i personalrummet, utan försökte
istället att delta på barnens villkor.
Marie säger att hon stundtals brottades med
etiska problem under studiens gång. Forskarrollen som deltagande observatör innebar att hon
ibland deltog eller till och med medverkade i
situationer där barn uteslöt andra barn.
Marie Wrethander
Filosofie doktor i pedagogik och universitetslektor på Institutionen för
pedagogik och specialpedagogik vid Göteborgs universitet. Är utbildad
gymnasielärare och har undervisat vid barn- och fritidsprogrammet.
Disputerade år 2004 på avhandlingen Inneslutandets och uteslutandets
praktik – en studie av barns relationsarbete i skolan.
62
– Genom att inte ingripa legitimerade jag på
något sätt att detta fick pågå. Men jag blev också
ett stöd för de barn som inte ingick i någon
gemenskap. Jag fanns där som en vuxen som
lyssnade.
Samtidigt är hon kritiskt till att etnografiska
studier tenderar att bli mer ifrågasatta ur ett
etiskt perspektiv än exempelvis kvantitativa
enkätstudier. Hon påpekar att enkätstudier kan
innehålla frågor som ”Har du någon gång blivit
kallad blatte eller lakritstomte?”, vilket kan ge
barn nya kulturella beteckningar att använda i
den uteslutande praktiken.
– Utifrån ett etiskt förhållningssätt kan man
fundera på om det verkligen är rätt att ställa
frågor på det sättet.
Vad är mobbning egentligen?
Enligt Marie utgår den traditionella mobbningsforskningen från en individualpsykologisk syn på
barns agerande – individuella egenskaper tas som
utgångspunkt för att du antingen blir mobbad
eller mobbar andra.
– Utifrån det komplexa samspel som utgör
barns relationsarbete i skolan blir den vedertagna
definitionen på mobbning som ”ett upprepat
­aggressivt beteende med avsikt att göra någon
illa” problematisk, säger Marie.
Hennes studie visar att barn kan utesluta
­andra barn för att i nästa stund själva bli uteslutna. Uteslutning är dessutom ofta en konsekvens av relationsprojekt som syftar till att skapa
gemenskap och samhörighet i en kamratgrupp.
– Utifrån min studie kunde jag se att alla barn
är involverade i uteslutande handlingar. Är då
verkligen avsikten alltid att göra någon illa? Och
vilka är det egentligen som är offer och förövare?
Marie är för närvarande aktuell med en ny
bok där fenomenet mobbning problematiseras
– hur det har vuxit fram, hur det definieras och
vilka konsekvenser definitionen medför. Hon
påpekar att en snäv definition av mobbning som
inte tar hänsyn till komplexiteten i barns sociala
samspel kan medföra negativa konsekvenser.
– Det finns en risk att situationer där barn
utesluts eller utsätts för kränkande handlingar
inte definieras som mobbning. Problemen definieras bort och därmed görs inte heller någonting.
Vetenskaplig förankring saknas
Enligt skollagen är skolor skyldiga att bedriva förebyggande arbete mot kränkande behandlingar,
men de har möjlighet att själva hitta formerna
för arbetet eller använda sig av färdiga program.
I Skolverkets kunskapsöversikt av mobbning
genomförde Marie en kritisk analys av åtta
åtgärdsprogram som skolor använder för att
motverka mobbning. Programmens egna presentationer, utbildningar och material granskades.
Slutsatsen var att dessa program ofta saknar
vetenskaplig anknytning eller förankring. Vissa
är till och med framtagna för andra syften som
att motverka droger, prostitution eller psykisk
ohälsa, berättar hon.
– Dessa program har blivit en enorm marknad och de flesta skolor använder något eller
flera av dessa program. Och det tror jag beror på
att problemet är så komplext att lösa, då griper
man efter det som finns tillhands.
Maries förhoppning är att hennes forskning
kan bidra till att lärare och skolledare får en
ökad förståelse och uppmärksammar hur barn
använder sig av inneslutandets och uteslutandets
praktik i vardagen.
– Jag hoppas att de kan se vad som händer i
deras klassrum och skola utifrån ett annat perspektiv och inte försöker hitta enkla förklaringar
till komplexa problem, avslutar Marie. l
Läs mer
Wrethander M (2007) Inneslutning och uteslutning. Barns relationsarbete i skolan. Lund:
Studentlitteratur.
Skolverket (2009) På tal om mobbning – och det
som görs. www.skolverket.se.
Wrethander M & Frånberg G-M (2011) Mobbning
– en social konstruktion? Lund: Studentlitteratur.
Thors C (red) (2007) Utstött – en bok om mobbning. Stockholm: Lärarförbundets förlag.
63
Ensamkommande asylsökande
barn och ungdomar
Lycksökare som ljuger om sin ålder och utnyttjar asylsystemet. ­
Eller utsatta, traumatiserade barn i stort behov av vård och omsorg.
Live Stretmos forskning visar att bilderna av ensamkommande
­asyl­sökande barn och ungdomar är minst sagt motsägelsefulla.
I
sitt avhandlingsarbete studerar Live hur
bilden av ensamkommande barn konstrueras
och framträder i media och hos myndigheter.
– Det finns en underton av misstro och ambivalens i mediernas rapportering om och myndigheternas möte med ensamkommande barn.
Å ena sidan framstår barnen som sårbara och
utsatta, å andra sidan som möjliga strategiska
migranter, säger Live.
Hon är övertygad om att mediediskursen
påverkar både allmänhetens och myndigheternas
föreställningar om – i det här fallet – ensamkommande barn.
– Media bär fram sociala problem och har
stort inflytande över vilka frågor som blir belysta
och diskuterade och på vilket sätt detta sker.
­Extra stort inflytande har media över problem
som få av oss möter i vår vardag.
Försvunna barn
För att närmare studera mediediskursen kring
ensamkommande barn har Live undersökt hur
enskilda händelser där ensamkommande barn
försvunnit beskrivits i media i Norge, Sverige,
Danmark och Storbritannien under åren 20002008.
– I brittisk media gjordes snabbt kopplingen
till trafficking. Detta i sin tur gav upphov till
krav på två sorters delvis motstridiga åtgärder. Å
ena sidan ville man försvåra för barn och underåriga att migrera på egen hand utan en vuxen. Å
andra sidan höjdes röster för att samhället borde
64
ta bättre hand om de här barnen, säger Live.
När media i Norge och Sverige under den här
perioden började uppmärksamma ensamkommande barns försvinnanden handlade det istället
om att barnen behövde ett bättre omhändertagande. Ett par enskilda händelser drev på detta
alldeles särskilt, enligt Live.
– I medierna hittar vi kritiska diskursiva
ögonblick, särskilda händelser som kommer att
sätta agendan och därigenom påverka tanke,
debatt, handling och så småningom policy­
skapande inom ett visst område. Rapporteringen
om ”Kinabarnen” respektive den så kallade
­”Carlslundsskandalen” fick stor betydelse för
synen på ensamkommande barn i Sverige och
Norge.
”Carlslundsskandalen” och
­rapporteringen om ”Kinabarnen”
Under vintern 2001 uppmärksammade mass­media
flera fall av ensamkommande barn och ungdomar
som farit illa vid flyktingslussen Carlslund utanför
Stockholm. Berättelserna handlade om asylsökande barn som försvunnit spårlöst från mottagningsenheten och huruvida barnen riskerade att
utnyttjas för bland annat prostitution.
Hösten 2005 aktualiserades frågan om spårlöst försvunna asylsökande barn då norska och
svenska medier granskade fall av kinesiska barn
som tagit sig till Skandinavien på falska pass och
som i asylintervjuerna hade uppgivit att de var
ensamkommande. Efter en kort tid avvek barnen
från vidare myndighetskontakter.
Live menar att media på det här sättet under
åren efter sekelskiftet starkt bidrog till den växande kritiken mot Migrationsverket i Sverige och
Utlenningsdirektoratet i Norge. Kritiken gick ut
på att myndigheterna satt på två stolar och att
uppdragen att både utreda asylskäl och ansvara
för omsorg om barnen var oförenliga. År 2006
förändrades så ansvarsfördelningen för ensamkommande asylsökande barn i Sverige. Kommuner och landsting fick i uppgift att svara för vård
och omsorg om barnen medan Socialstyrelsen
fick tillsynsansvaret. Migrationsverket behöll
ansvaret för att handlägga asylärenden. En liknande ansvarsförändring genomfördes i Norge.
Live har även studerat den svenska och
norska myndighetsdiskursen kring ensamkommande barn. Den studien bygger på en genom-
gång av officiella policydokument från bland
annat den norska regeringen, Utlenningsdirektoratet och Barne och familieetaten i Norge
respektive Socialstyrelsen, Integrationsverket och
Migrationsverket i Sverige under perioden 2000
till och med 2010.
Bilder som påverkar
I studien definierar Live ett antal bilder eller
t­ankefigurer rörande ensamkommande barn,
som hon menar påverkar och förklarar myndigheternas handlande gentemot barnen.
– Tankefigurerna leder till särskilda slutsatser
och insatser som ibland motiverar mer kontrolloch sanktionsorienterade åtgärder och i andra
fall legitimerar vård- och omsorgsorienterade
insatser, säger Live.
Under 2010 ansökte 2 393 ensam­kommande
barn om asyl i Sverige. Motsvarande siffra året
dessförinnan var 2 250.
65
Strategiska underåriga
I myndighetsdokumenten framträder exempelvis
bilden av ensamkommande barn som ”strategiska underåriga” eller vuxna som låtsas vara
minderåriga i hopp om att få uppehållstillstånd,
något som i Norge kommit att motivera åtgärder
för att kontrollera att den asylsökande verkligen
är under 18 år.
– Den här uppfattningen om ensamkommande barn legitimerar att man i Norge använder sig
av biometriska ålderstester där den asylsökandes
ålder bedöms med hjälp av handledsröntgen och
tandprover, säger Live.
En annan tankefigur härrör från historier om
hur ensamkommande barn försvunnit spårlöst.
Försvinnandena tolkas då som att migranter
befinner sig i transit på väg till ett annat land
eller att de väljer att avvika på grund av att deras
asylskäl är för svaga.
Ensam och utsatt
I myndighetsdiskursen träder också bilder fram
av ensamkommande barn som traumatiserade
och utsatta för en särskild psykisk påfrestning
genom att de har separerats från sina föräldrar.
Det ensamkommande barnet betraktas som extra
utsatt och i behov av särskilda stödinsatser. En
sådan tankefigur om det separerade barnet motiverar att myndigheterna aktivt arbetar med att
spåra upp nära anhöriga. På samma sätt fungerar bilden av ”ankarbarnet”, där det ensamkommande barnet betraktas som ett ankare i det
nya landet som ska göra det möjligt för resten av
familjen att få komma efter. Föräldrarna ses som
lycksökare, som utnyttjar sina barn, samtidigt
som det framstår som viktigt att barnen återförenas med sina föräldrar.
– Bilderna av det separerade barnet respektive
ankarbarnet legitimerar att myndigheterna arbetar aktivt med att återförena familjer i hemlandet
eller i ett annat land än Norge eller Sverige, säger
Live.
En tankefigur som legitimerar mer vård och
omsorg är den som gör gällande att det är allas ansvar att se till att barn som är skilda från
vuxna inte far illa.
66
– Ambivalensen är slående! I ena stunden
uppfattar myndigheterna barnen som strategiska
subjekt, lycksökare som försöker utnyttja asylsystemet och i andra sammanhang som passiva
objekt eller offer i händerna på sina föräldrar
eller kriminella, säger Live.
Hon anser att de här paradoxerna till viss del
kan förklaras av de motstridiga förväntningar
berörda myndigheter har på sig:
– De myndigheter som möter ensamkommande barn står inför ett dilemma: å ena sidan
barnkonventionen, å andra sidan en restriktiv
invandringspolitik. Hur får man dessa motstridiga intressen att gå ihop? Går det att bemöta
ensamkommande barn utan att färgas av känslan
av misstro?
FoU-projekt i Göteborgsregionen
Parallellt med sitt avhandlingsarbete arbetar Live
för närvarande med ett FoU-projekt där syftet är
att belysa de ensamkommande barnens vardagsliv, hälsa, välbefinnande och hur de uppfattar
mötet med svenska myndigheter.
Syftet är att ta reda på hur det är för barn och
ungdomar att komma på egen hand till Sverige
för att söka asyl. Kan mottagandet bli bättre?
Hur ser situationen ut för de barn som kom till
Sverige för ett par år sedan?
– Det finns önskemål inte minst från politiskt
håll om att få mottagandet av ensamkommande
barn genomlyst. Det övergripande syftet med
projektet är att förbättra mottagandet, bidra till
god integration och möjligheter till ett bra liv för
dessa barn och ungdomar, säger Live.
En del av projektet är en registerstudie som
omfattar de ensamkommande barn som kom
till Göteborgsregionen under 2008. Syftet med
registerstudien är att ta reda på hur det har gått
för denna grupp ensamkommande barn sedan
de anlände till Sverige. Det handlar både om hur
de hanterar sin situation under asylprocessen,
insatser kring barnen och hur det går för dem
efter beslut om permanent uppehållstillstånd eller
beslut om avvisning.
Ett antal ensamkommande barn ska också intervjuas om sina erfarenheter och upplevelser av
Live Stretmo
Doktorand vid Sociologiska institutionen och Centrum för Europastudier,
Göteborgs universitet. Projektledare
vid FoU i Väst/GR för projektet Ensamkommande barn och ungdomar
i Göteborgsregionen – stödinsatser
och vardagsliv. Projektet drivs med
stöd från Europeiska flyktingfonden av
FoU i Väst/GR i samarbete med kommunerna i Göteborgsregionen och
Gryning Vård AB.
att komma till Sverige. Intervjuer kommer även
att göras med personer inom bland annat socialtjänst, skola, primärvård och boenden som i sitt
arbete kommer i kontakt med barnen. Syftet med
intervjuerna är att belysa de ensamkommande
barnens vardagsliv, hälsa och välbefinnande samt
de olika insatserna och verksamheterna.
– Få systematiska studier av ensamkommande barn har gjorts i Sverige, men det vi vill
göra omfattar ett ganska stort antal barn och
ungdomar. Det har inte heller gjorts så många
intervjustudier, säger Live.
Därför när hon stora förhoppningar om att
projektet ska kunna bidra till kunskaps- och
verksamhetsutveckling.
– Projektet ska lyfta fram goda erfarenheter
inom skola och boende. Det kan till exempel
handla om hur olika skolinsatser eller boendeformer fungerar för olika grupper av barn. Att
utveckla strukturer och strategier för ett ökat
samarbete mellan de aktörer som möter barnen
blir också en viktig del av detta arbete, säger
Live. l
Läs mer
Andersson H E, Ascher H, Björnberg U & Eastmond M (red) (2010) Mellan det förflutna och
framtiden. Asylsökande barns välfärd, hälsa
och välbefinnande. G
­ öteborg: Centrum för
­Europaforskning.
www.cergu.gu.se/Publikationer
Eide K (2000) Barn i bevegelse: Om oppvekst
og levekår for enslige mindreårige flyktninger.
Telemark: Högskolen i Telemark, Avdeling for
helse- og sosialfag.
O’Connell Davidson J & Farrow C (2007) Child
Migration and the Construction of Vulnerability.
Stockholm: Rädda Barnen.
Kohli R (2006) Social Work With Unaccompanied
Asylum-seeking Children. G
­ ordonsville: Palgrave
Macmillian.
Watters C (2008) Refugee Children Towards the
Next Horizon. Oxon: Routledge.
67
Svenska och internationella
perspektiv på barns hälsa
och välbefinnande
Europeiska studier av barns hälsa och välbefinnande är intressant och ibland
­skrämmande läsning.
– Det är viktigt att inte vara för deterministisk. Studierna pekar på strukturella
faktorer som går att åtgärda på politisk väg, säger Ulla Björnberg, professor
emerita i sociologi vid Göteborgs universitet.
U
lla ser flera orsaker till det stora intresset
för övergripande jämförbara studier av
barns hälsa och välbefinnande. Barnkonventionen har definitivt varit en pådrivande
kraft. Men också EU:s Lissabonstrategi:
– Det låter krasst men enligt Lissabonstrategin måste Europa investera i barnen för att bli
en stark ekonomisk och social kraft i världen.
Utgångspunkten är att om Europa ska kunna
hävda sig måste vi göra det genom utbildning
och teknisk utveckling i ett kunskapssamhälle.
Att inte klara sin utbildning
Utbildning är samtidigt en faktor med stor
betydelse för barns hälsa och välbefinnande. Att
inte klara sin utbildning ökar risken för sämre
välbefinnande konstaterar Ulla och refererar till
en nyligen publicerad engelskt studie som omfattar 8000 barn i åldrarna 10-15 år samt en dansk
studie där 6200 barn i åldrarna 3-19 år ingår.
– Om man inte hänger med så påverkar det
självkänsla och välbefinnande, enligt bland annat
den engelska studien, säger Ulla.
Socialstyrelsens Social Rapport 2010 lyfter
också fram betydelsen av utbildning. Rapporten
visar att avgångsbetyg har stor betydelse för den
psykosociala hälsan och låga betyg är en riskfak-
68
tor oavsett psykosocial situation i övrigt. Enligt
rapporten finns det ett starkt samband mellan
föräldrarnas utbildning och barnens betyg, såvida man inte kompenserar för detta i skolan.
– Dåliga skolresultat i en generation spiller
över på nästa. I den danska studien har man
tagit moderns utbildning som utgångspunkt. Om
modern har låg utbildning är det en riskfaktor
för sämre välbefinnande hos barnen.
Möjligt att påverka
Men, och detta återkommer Ulla till gång på
gång:
– Det är inget deterministiskt över detta.
Studierna ger indikationer på strukturella förhållanden som försätter barn i risksituationer. Men
det går att motverka med politiska initiativ! För
att samhället genom strukturella åtgärder ska
kunna förbättra barns hälsa och välbefinnande
behövs kunskap om hur barn har det. Och där
fyller övergripande jämförbara studier en viktig
funktion. Forskningsresultaten visar att man
måste jobba mera med de här sambanden och
kompensera för dem. Studierna visar exempelvis
att långvarig arbetslöshet ökar risken för sämre
välbefinnande. Därför måste man se till att människor inte går arbetslösa i långa perioder.
”Att vara rätt” i förhållande till hur andra barn är klädda eller vilka prylar de
har är en av många faktorer som påverkar barns hälsa och välbefinnande.
Hur stor risk för sämre välbefinnande som
exempelvis arbetslöshet eller fattigdom innebär
för en enskild individ varierar. Riskfaktorer
måste ställas i relation till ”friskfaktorer” eller
salutogena faktorer hos varje enskilt barn.
– Risken påverkas också av hur länge fattigdomen varar – enskild tillfällig exponering
för en riskfaktor behöver inte betyda något. Det
finns också kumulativa effekter där risken ökar
om barn utsätts för flera eller återkommande
riskfaktorer.
Den danska studie som Ulla refererar till tar
sikte på situationen för barn inom åtta områden:
materiell välfärd, boendeförhållanden, hälsa,
utbildning och omsorg, sociala relationer, bete-
ende och livsstil, fritid och medborgarskap samt
subjektiv trivsel. Varje område byggs upp genom
olika indikatorer. När det gäller exempelvis området hälsa utgörs det av summan av indikatorer
som fattigdom, invandrarbakgrund, arbetslöshet
i familjen, familjetyp och mammans utbildning.
Ombildade familjer en riskfaktor?
Den danska studien är en av få kvantitativa
studier där man studerat innebörden av att leva i
ombildade familjer. Studien pekar på att ombildade familjer är en riskfaktor för sämre välbefinnande.
– Kärnfamiljen visar sig vara gynnsam. Men
om där uppstår konflikter kan bilden ändras.
69
Det här är ett kontroversiellt resonemang och jag
vill absolut inte stigmatisera ombildade familjer.
Om barn mår sämre i ombildade familjer kan
det handla om spänningsförhållanden mellan
de biologiska föräldrarna och de nya, om att
växelvis boende inte alltid är en bra lösning och
så vidare. Vad som är viktigt att veta är att detta
är en riskfaktor som vi behöver arbeta med för
att hjälpa barnen och familjerna.
Det finns också studier – bland annat Socialstyrelsens folkhälsorapport – som visar att barn
som lever med en förälder löper högre risk för
sämre välbefinnande.
– Det kan bero på större ekonomisk utsatthet och boendesegregation exempelvis. Detta är
strukturella faktorer som måste betraktas sett
över ett barns livslopp och återigen är det av
betydelse hur varaktig utsattheten är.
Ulla framhåller att forskningsresultaten på
det här området inte är entydiga och att det
finns andra studier som undersökt familjetypens
påverkan på barns välbefinnande utan att finna
att ombildade familjer eller barn som lever med
en förälder mår sämre än andra barn.
Oavsett sammansättning pekar mycket på
att familjen är viktig för barns välbefinnande.
Det mest framträdande resultatet i den engelska
studien är, enligt Ulla, just familjens betydelse.
– Familjen är viktigast och konflikter här
upplevs därför som avgörande för barns väl­
befinnande. När familjerelationen inte fungerar
så påverkar det barn i negativ riktning på flera
olika sätt.
”Att vara rätt”
En helt annan faktor som också har stor betydelse för barns välbefinnande enligt den engelska
studien handlar om ”att vara rätt” i förhållande
till hur andra barn är klädda, vilka prylar de har
etc.
– Man kan naturligtvis raljera över detta.
Men ”att vara fel” i den här bemärkelsen
­påverkar barns välbefinnande, hur ytligt vi än
kan tycka att det är.
Ulla Björnberg
Professor emerita i sociologi
vid Göteborgs universitet.
70
Ulla anser att det är viktigt att sätta barnens
upplevelser i det här sammanhanget i relation till
det samhälle de växer upp i.
– Individen erbjuds idag möjligheter att bli
idol, berömd och så vidare. Budskapet är att allt
är möjligt. Men möjligheterna varierar och det
finns en diskrepans mellan de eftersträvansvärda
målen och möjligheten att förverkliga dem. Vi
har också ett ökat fokus på hur man bedöms av
andra och blir värderad i förhållande till andra.
Detta verkar vara en faktor där kön spelar roll och flickor är mer utsatta än pojkar.
­Överhuvudtaget tyder mycket på att flickor
överlag mår sämre än pojkar.
– Det är ett strukturellt förhållande som
framträder och är genomgående i svenska och
internationella studier. Kön är en generell faktor
som genererar olika hälsofaktorer.
tonåringar sämre än yngre barn och flickor mår
sämre än pojkar. De problem som barn och unga
upplever är kopplade till utbildning, arbetslöshet,
fattigdom, invandrarskap, familjetyp, familjekonflikter, ojämlik fördelning av resurser och
psykosocial stress. Men mycket kan påverkas,
både politiskt och i de sociala sammanhang där
barn befinner sig! l
Trycket på att lyckas
Trycket på att lyckas och bli framgångsrik
handlar också om jobb och utbildning. Alla vet
att utbildning är viktigt och ungdomar tävlar om
att komma in på ”rätt” utbildning. På arbetsmarknaden kan det ta tid att få jobb och att få
fast anställning är svårt. Det finns med andra
ord många källor till psykosocial stress i barns
och ungas liv som riskerar att leda till sämre
­välbefinnande.
Ett annat återkommande tema i studier av
barns och ungas hälsa och välbefinnande är
fattigdom. Med ekonomisk utsatthet följer att
man inte ser ut som alla andra när det gäller
kläder och att man inte kan gå på café, delta i
idrottsaktiviteter etc. Socialstyrelsens folkhälsorapport beskriver att fler fattiga barn i Sverige
känner sig otrygga i sitt bostadsområde, har färre
fritidsintressen, färre kompisar och åker på färre
semesterresor än andra svenska barn. Ett genomgående resultat i studier av barns och ungas
välbefinnande är också enligt Ulla att placerade
barn och ungdomar och unga med funktions­
nedsättningar mår sämre än andra.
– Men om man skulle försöka sammanfatta
det vi vet utifrån de här studierna så är det att
de flesta barn faktiskt mår bra. Generellt mår
Läs mer
Bradshaw J, Hoescher P & Richardson D (2006)
An Index of child well-being in the European Union
i Social Indicators Research.
Comparative Child Well-being across the OECD i
Doing Better for Children. OECD 2009.
Rees G, Bradshaw J, Goswamin H & Keung A
(2010) Understanding Children’s Well-being: A
national survey of young people’s well-being.
The Children’s Society.
www.childrenssociety.org.uk
Ottosen M H, Andersen D, Nielsen L P, Lausten
M & Stage S (2010) Börn og unge i Danmark.
Velfärd og trivsel 2010. Det nationale forskningscenter for velfärd, SFI.
Socialstyrelsen (2010) Social rapport 2010.
Socialstyrelsen (2009) Folkhälsorapport 2009.
71
72
73
D
en här skriften ger en bild av den omfattande forskning om
barns välbefinnande och familjers villkor som bedrivs vid
Göteborgs universitet och FoU i Väst/GR.
I 16 reportage intervjuas forskare om sina studier av bland a­ nnat ä­ ckliga
skoltoaletter, asylsökande barns hälsa och välbefinnande, barnfetma,
familjehemsplacerade barn, att få ett barn med funktionsnedsättning,
syskon till svårt sjuka barn, relationsarbete i ­skolan och barn som upplevt våld i hemmet. Syftet med skriften är att sprida forskningsresultaten till personer som arbetar med barn och familjer, ­beslutsfattare,
studenter och en intresserad allmänhet.
Skriften kan beställas från FoU i Väst/GR
eller hämtas på www.grkom.se/fouivast
74
