Fakta PM 1:2008
2008
Sextio år av underrättelser
– Historik, utveckling och analys över
underrättelser 1945-2007
Underrättelser från arbetsförmedlingen till arbetslöshetskassorna har i sextio år
varit ett viktigt instrument vid kontroll av att arbetssökande uppfyller
grundvillkoren för arbetslöshetsersättning.
Kraven för att ha rätt till arbetslöshetsersättning har förändrats genom åren.
Individuella handlingsplaner, arbetsmarknadspolitiska program, samt termerna
om att söka och anta lämpligt arbete fanns inte från början. Däremot har det
som en röd tråd under hela perioden funnits ett krav att anta ett erbjudet arbete
och vara arbetssökande.
Antalet underrättelser har varierat genom åren och det finns historiskt sett
tydliga samband mellan antalet underrättelser och konjunkturcykler. Även andra
faktorer har dock betydelse för hur många underrättelser som lämnas.
Vissa uppgifter på sidan 5 och 11 är rättade i denna nätupplaga av
rapporten.
IAF är förvaltningsmyndighet för tillsynen över arbetslöshetsförsäkringen
och skall utöva tillsyn över arbetslöshetskassorna samt över handläggningen
av ärenden hos Arbetsförmedlingen som påverkar
arbetslöshetsförsäkringen.
Rapporten har utarbetats av Rikard Jeneskog på IAF:s tillsynsenhet.
Rapporten godkänd för publicering
Katrineholm 2008-01-16
Anne-Marie Qvarfort
Generaldirektör
Bo Lundgren
Chef för Tillsynsenheten
Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen, IAF
Box 210
641 22 Katrineholm
Tfn: 0150-48 70 00
E-post: [email protected]
www.iaf.se
2
B a k g ru nd
De svenska arbetslöshetskassornas historia går tillbaka till slutet av
1800-talet, då den första arbetslöshetskassan i Sverige - Typografförbundets
arbetslöshetskassa - grundades. Året var 1885. Kostnaderna för a-kassornas
verksamhet finansierades då uteslutande genom medlemsavgifter. 1
Frågan om arbetslöshetsförsäkring var i Sverige första gången föremål för
offentlig prövning vid 1908 års riksdag, då frågan framfördes av
riksdagsmannen Edvard Wavrinsky med en motion i andra kammaren.2
1915 gav Kungl. Maj:t i uppdrag åt socialförsäkringskommittén att utreda
hur och på vilka sätt det allmänna skulle kunna vidta åtgärder ”för
främjande av arbetares försäkring för de ekonomiska följderna av oförvållad
arbetslöshet, som kunde av den verkställda utredningen föranledas”.3
På 1920-talet hade redan flera europeiska länder en arbetslöshetsförsäkring,
antingen obligatorisk eller frivillig arbetslöshetsförsäkring. Länder med
obligatorisk arbetslöshetsförsäkring var Bulgarien, Storbritannien, Italien,
Polen, Tyskland och Österrike. Länder med frivillig försäkring var Belgien,
Danmark, Finland, Frankrike, Nederländerna, Norge, Schweiz, Spanien och
Tjeckoslovakien. Efter att ha redogjort för de båda systemen förordade
kommittén att man skulle införa ett system med bidrag av allmänna medel
till frivilliga arbetslöshetskassor som arbetarna själva kunde bilda.4
1935 trädde den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen i kraft. Den
kom alltså att bli frivillig och delvis finansieras med statsbidrag. För att få
statsbidrag skulle en arbetslöshetskassa antas som erkänd arbetslöshetskassa
av tillsynsmyndigheten, som då var Socialstyrelsen. Flera fackförbund hade
redan tidigare egna arbetslöshetskassor och för dem var det då naturligt att
ombilda dessa till ”erkända kassor”, skilda föreningsrättsligt från
fackförbunden.
U n d e r rä t t e ls e r
För att få arbetslöshetsersättning har det alltid funnits vissa krav. Redan när
den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen började gälla 1935 har ett
krav varit att de arbetssökande ska vara anmälda på den offentliga
arbetsförmedlingen, samt att de ska söka och anta erbjudet arbete. På
samma gång hade arbetsförmedlingen redan då som uppgift att underrätta
arbetslöshetskassan om den arbetssökande inte uppfyllde vissa krav som
ställdes enligt då gällande förordningar och föreskrifter.
1
Arbetslöshetskassornas samorganisation (2006), Historik om
arbetslöshetsförsäkringen
2
SOU 1928:9, Betänkande och förslag angående arbetslöshetsförsäkring,
arbetsförmedling och reservarbeten, s87
3
ibid
4
SOU 1928:9, Betänkande och förslag angående arbetslöshetsförsäkring,
arbetsförmedling och reservarbeten, s96ff
3
Idag står det i Arbetsmarknadsstyrelsens administrativa föreskrifter (AMSFS
2005:4) 15 § om handläggning av arbetsförmedlingsärenden att: En
arbetsförmedling […] skall enligt 16§ förordningen (2000:628) om den
arbetsmarknadspolitiska verksamheten underrätta arbetslöshetskassan […] om
en arbetssökande som får eller begär ersättning från en arbetslöshetskassa
•
•
•
•
•
•
avvisat förmedlingens anvisning
avvisat eller på annat sätt vållat att en arbetsgivares arbetserbjudande
ej lett till anställning
avvisat arbetsmarknadspolitiskt program
inte medverkat till att upprätta en individuell handlingsplan
lämnat förmedlingen eller på annat sätt hindrat förmedlaren att ge en
fullständig platsanvisning
betett sig så att arbetsförmedlingen har anledning att förmoda att
sökanden inte vill eller kan anta något som helst arbete.5
Arbetslöshetskassan och Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen ska
också underrättas i det fall den sökande inte anses uppfylla villkoren i 9 §
om arbetslöshetsförsäkring, vilken behandlar grundvillkor för rätt till
ersättning såsom att ersättningstagaren aktivt söker lämpligt arbete och att
vederbörande är beredd att anta lämpligt arbete, är arbetsför och är anmäld
som arbetssökande hos den offentliga arbetsförmedlingen. 6
Statistik över underrättelser finns tillgänglig tillbaka till åtminstone 1945. På
den tiden kallades de ärenden rörande ifrågasatt understödsrätt till fall av
arbetsvägran.7
Underrättelser historiskt
Sociala meddelanden var en årlig publikation som utgavs av Socialstyrelsen
1908-1967 och innehöll ”sammanställningar och referat af redogörelser för
sociala förhållanden, sociallagstiftning och administrativa åtgärder i in- och
utlandet samt fortlöpande eller tillfälliga smärre statistiska utredningar af
8
allmännare socialt intresse”.
I Sociala meddelanden, under Erkända arbetslöshetskassor framgår inte klart
vilket år som var det första året som arbetsförmedlingen ålades att
underrätta arbetslöshetskassan. Enligt vad som kan utläsas av Sociala
meddelanden var 1945 troligen det första året. I skriften talas det om ”fall av
arbetsvägran och ifrågasatt understödsrätt”. I Sociala meddelanden under
Erkända arbetslöshetskassor från 1947 (avseende 1946) står det att:
”Arbetsförmedlingen har att till Socialstyrelsen rapportera de
fall, då rätten för en understödssökande kassamedlem att
uppbära understöd synes böra underkastas särskild prövning”.
Detta kunde då bero på att ”vederbörande medlem vägrat
antaga honom anvisat arbete. Andra anledningar till
rapportering kunna vara, att medlemmen frivilligt slutat sin
5
AMSFS(2005:4)
ibid
7
Socialstyrelsen, Sociala meddelanden, Erkända arbetslöshetskassor, 1946, 1947
8
Nordisk familjebok (1917), Stockholm
6
4
anställning eller av en eller annan orsak varit förhindrad att
9
åtaga sig arbete.”
Det som kunde föranleda att arbetsförmedlingen upprättade en
underrättelse 1946 var att en ersättningstagare inte antagit anvisat/erbjudet
arbete. Villkoren för att ett arbete skulle anses lämpligt att anvisa
specificerades redan i 15§ Förordning (1934:264), (rättad uppgift). Andra
skäl att lämna underrättelser var 1946 enligt ovan att medlemmen frivilligt
slutat sin anställning eller av annan orsak varit förhindrad att arbeta. Kraven
är relativt lika idag, men med den skillnaden att det då inte specificerades
något om arbetets lämplighet. Dessutom fanns det 1946 inga individuella
handlingsplaner eller arbetsmarknadspolitiska program i dagens utformning.
Arbetsmarknadspolitiska program har dock funnits i andra former ända
sedan första världskrigets slut, varav nödhjälpsarbeten kan sägas vara det
första arbetsmarknadspolitiska programmet som introducerades under
1920-talet.
I dag kan en underrättelse resultera i avstängning från rätt till ersättning om
den sökande
1) lämnat sitt arbete utan giltig anledning (ALF 43§)
2) skilts från arbetet på grund av otillbörligt uppförande (ALF 43§)10
3) om det framkommit att den sökande inte bedöms uppfylla
grundvillkoren enligt ALF 9§
Vid egen uppsägning är avstängningen idag 10, 20 respektive 45
ersättningsdagar. Om personen blivit avskedad är avstängningen 20, 40
respektive 60 ersättningsdagar. Hur lång avstängningstiden blir beror på
hur länge arbetet skulle ha varat. Om arbetet skulle ha varat högst 5 dagar
eller mer än 5 men högst 10 dagar blir avstängningen 10 respektive 20
dagar vid egen uppsägning och 20 respektive 40 dagar vid avskedande.
Vid en anställning på mer än 10 dagar blir avstängningen 45 dagar vid
egen uppsägning (punkt 1) och 60 ersättningsdagar vid avskedande (punkt
2 ovan). Om en person avstängs enligt 9§ (punkt 3 ovan) gäller
avstängningen tillsvidare, det vill säga till dess att den sökande åter uppfyller
villkoren i ALF 9§.
Att avvisa lämpligt erbjudet arbete medför från och med 2001 inte längre
avstängning, utan nedsättning med 25 respektive 50 procent (vid första
respektive andra tillfället inom en ersättningsperiod) i vardera 40
ersättningsdagar. Först om detta inträffat tre gånger inom ramen för en och
samma ersättningsperiod har den sökande inte längre rätt till ersättning
förrän han eller hon uppfyller ett nytt arbetsvillkor. Detta är dock inte
samma sak som avstängning, utan ersättningen upphör då enligt
regelverket. År 1946 renderade dock ett avvisande av arbete sanktionen
avstängning och vederbörande avstängdes så länge som hindret att åtaga
sig arbete varade och till dess att man åter ”arbetat för annans räkning i
minst 20 dagar”.11
9
Socialstyrelsen, Sociala meddelanden nr 7 1947, s687 Erkända
arbetslöshetskassor 1946
10
ALF, Lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring, 43-46§§
11
Socialstyrelsen, Erkända arbetslöshetskassor 1946
5
Grunden för att arbetsförmedlingen1952 underrättade arbetslöshetskassan
var enligt skrivelse för Erkända arbetslöshetskassor 1952 att
1) En ersättningstagare (kassamedlem) avvisat erbjudet arbete
2) En ersättningstagare (kassamedlem) slutat en anställning på egen
begäran
3) En ersättningstagare (kassamedlem) av annan orsak varit förhindrad
att anta ett arbete (dvs. ej stått till arbetsmarknadens förfogande)
I vissa fall kunde man bli villkorligt avstängd, vilket innebar att a-kassan
kunde stänga av en person från ersättning förutsatt att den sökande inte
visade att det erbjudna arbetet var olämpligt.
olämpligt. Detta innebar att:
”kassan godkände arbetsvägran endast under förutsättning att
omständighet, som medlem åberopat som skäl för sin
arbetsvägran, styrktes. Detta innebar i vissa fall, att
medlemmen med läkarbetyg måst styrka, att erbjudet arbete
ur hälsosynpunkt varit olämpligt för honom”.12
1953 ändrades sanktionerna så att man kunde bli tidsbegränsat avstängd. I
rapport om de erkända arbetslöshetskassornas verksamhet från 1953 sägs
det att det upprättades sammanlagt 1802 underrättelser, varav 1512
stycken avsåg avvisat arbete. Av dessa renderade 1078 stycken avstängning
från rätt till ersättning,
”därav 1009 i fyra veckor på grund av arbetsvägran samt i 69
fall på grund av att vederbörande varit förhindrad att åtaga sig
arbete. I 9 fall blev besluten villkorliga, d.v.s. gjordes beroende
av ytterligare bevisning”.13
12
13
AMS, Erkända arbetslöshetskassor 1952, dnr 19/12-53 HSm/MG, s7
AMS, Erkända arbetslöshetskassor 1953, s8
6
I IAF:s kvartalsrapport 3, 2007 finner man en liknande förklaring.
Anledningen till det ökade antalet underrättelser mellan 2006 och 2007
kan vara att arbetsförmedlingen har skärpt kontrollen i kombination med att
det finns många arbeten att söka med anledning av den starka
15
konjunkturen.
1958 utfärdades en förordning som innebar att de erkända
arbetslöshetskassornas räkenskaper skulle avse försäkringsår 1/9—31/8
istället för som tidigare kalenderår. Detta innebar att man var tvungen att
upprätta ett halvårsbokslut för första halvåret 1958. 1973 övergav man att
redovisa försäkringsår september – augusti och återgick till att redovisa per
kalenderår som tidigare.
Under försäkringsåret 1964/65 skedde vissa förändringar i försäkringen.
Den 1 september 1964 började man tillämpa femdagarsvecka istället för
som tidigare sexdagarsvecka, ”engångskarens”, dvs. endast en karenstid
under en ersättningsperiod infördes, samt en ändrad ordning vad gäller
besvärsärenden. Ändringen vad gäller besvärsärenden innebar att AMS blev
första och Försäkringsdomstolen högsta instans vad gäller besvärsfrågor
rörande arbetslöshetsförsäkringen och liknande. Under försäkringsåret
1964/65 (september-augusti) avgavs 4378 underrättelser. Av dessa
renderade 2507 stycken, eller 57 procent, avstängning från rätt till
ersättning ”i 28 dagar eller i undantagsfall 14 dagar”.16 Här har då
tillkommit en ny bestämmelse, nämligen att man kan bli avstängd i 28 eller
”i undantagsfall” 14 dagar. Tidigare sanktion gällde avstängning fyra veckor
eller tillsvidare. Blev man helt avstängd gällde avstängningen, liksom
tidigare, till dess att man hade ”utfört avlönat arbete för annans räkning i
minst 20 dagar”18. Termen villkorligt avstängd försvann from försäkringsåret
1961/62. Syftet med den villkorliga avstängningen skulle dock återkomma
när begreppet lämpligt arbete senare infördes.
Försäkringsåret 1965/66 finner man en förändring i arbetslöshetskassornas
skrift. Här är det första gången man träffar på något om ett arbetes
lämplighet när det gäller att ifrågasätta en persons rätt till ersättning. Den
första lydelsen är densamma som tidigare: ”Enligt gällande bestämmelser
skall arbetsförmedlingen till tillsynsmyndigheten rapportera de fall då en
kassamedlems rätt att uppbära försäkringsersättning anses böra underkastas
särskild prövning”.18 Ändringen kommer sedan när det sägs att det i flertalet
fall beror på att ”vederbörande medlem har avvisat ett arbete som av
arbetsförmedlingen har bedömts såsom lämpligt”.18 Den tidigare lydelsen
17
löd: ”vederbörande medlem har avvisat erbjudet arbete”.
I skriften från försäkringsåret 1971/72 finner man en ytterligare förändring i
lydelsen under ifrågasatt rätt till arbetslöshetsersättning. Här säger man att
underrättelsen föranleds av att
”vederbörande medlem avvisat ett erbjudet arbete som av
arbetsförmedlingen preliminärt bedömts som lämpligt (s.k.
A-rapport). Andra anledningar […] kan vara att medlem blivit
15
IAF, Kvartalsrapport 3, 2007, s10
AMS, De erkända arbetslöshetskassornas verksamhet under försäkringsåret
1964/65, s12
17
De erkända arbetslöshetskassornas verksamhet under försäkringsåret 1963/64,
1961/62 s7
16
8
arbetslös genom att själv ha sagt upp anställningen eller av
någon anledning varit förhindrad att uppträda som
arbetssökande i arbetslöshetskasseförordningens mening (s.k.
B-rapport)” 18.
Längden på avstängningen är som tidigare 28 ersättningsdagar, 14
ersättningsdagar eller helt avstängd till dess att man åter uppfyller ett
arbetsvillkor.
I AMS skrift från 1973 över arbetslöshetskassornas verksamhet sägs det att
den som frivilligt (självförvållat) orsakat sin arbetslöshet har inte rätt till
ersättning från arbetslöshetsförsäkringen. Detta kan uppkomma om
”den försäkrade säger upp sin anställning utan anledning, att
han på grund av otillbörligt uppträdande skilts från arbetet, att
han tackat nej till ett lämpligt arbete eller till lämplig
19
yrkesutbildning” .
Avstängningen gällde då under 28 dagar eller om arbetet endast varade i
högst två dagar blev avstängningen endast 14 dagar. Sedan nämns det:
”Vid upprepad arbetsvägran eller vid i övrigt dokumenterad
arbetsovillighet kan avstängning ske intill dess medlemmen
20
utfört avlönat arbete för annans räkning i minst 20 dagar” .
Här finner man också en första beskrivning av vad som avses med lämpligt
arbete. Det bedöms
”med hänsyn till den försäkrades krafter och färdigheter, till om
skälig lön utgår, till konflikt inte råder vid arbetsplatsen och till
att arbetsplatsen uppfyller arbetarskyddsförfattningarnas
21
bestämmelser” .
Arbetsförmedlingen och arbetslöshetskassan ska även ta hänsyn till
personliga förhållanden såsom familjeförhållanden, restid och reskostnader,
innehav av jordbruk och annan anledning till lokal bundenhet22. I dagens
föreskrifter om lämpligt arbete (IAFFS 2004:3) kan ”lämplighetskravet”
anses ha preciserats. Idag säger föreskrifterna att man endast kan ta hänsyn
23
till personliga förhållanden under en ”skälig övergångsperiod” .
18
De erkända arbetslöshetskassornas verksamhet under försäkringsåret 1971/72,
s12
19
AMS, Arbetslöshetsförsäkringen i Sverige 1973, s8
20
ibid
21
ibid
22
ibid
23
IAFFS 2004:3, Föreskrift gällande […] lämpligt arbete
9
När Lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring infördes 1974
förändrades reglerna något. I 29 och 30§§ kan man läsa att en försäkrad
avstängs från rätt till ersättning om personen i fråga
1. lämnat sitt arbete frivilligt utan giltig anledning
2. skilts från arbetet på grund av otillbörligt uppförande
3. avvisat erbjudet lämpligt arbete eller
4. utan att uttryckligen ha avvisat sådant arbete ändå genom sitt
uppträdande uppenbarligen vållat att en anställning ej kommit till
24
stånd.
Hur länge personen avstängs beror på hur länge arbetet som avses ovan
skulle ha omfattat när det erbjöds.
Arbetets varaktighet
Kortaste
avstängningstid
Längsta
avstängningstid
<= 5 dagar
5 ersättningsdagar
14 kalenderdagar
> 5 & <= 10 dagar
10 ersättningsdagar
28 kalenderdagar
>10 dagar
20 ersättningsdagar
56 kalenderdagar
1978 införs en ny tidsbegränsad sanktion; man kan då också bli avstängd i
7 dagar.
En försäkrad kunde även stängas av om vederbörande inte uppfyllde något
av grundvillkoren som fanns i ALF 4§ (idag i 9§).
Arbetsmarknadspolitiska program har de facto funnits ända sedan början av
1920-talet då staten upprättade nödhjälpsarbeten, som med dagens
språkbruk skulle kunna kallas ett arbetsmarknadspolitiskt program.
Programvolymerna ökade avsevärt i början av 1990-talet som ett resultat av
den kraftigt ökade arbetslösheten. AMS skriver 2002 att
”Den som uppbär arbetslöshetsersättning måste vara aktivt
arbetssökande och beredd att ta ett lämpligt arbete. Om inget
lämpligt arbete finns att anvisa kan Arbetsförmedlingen istället
anvisa plats i ett arbetsmarknadspolitiskt program. Arbetslinjen
innebär att arbetslöshetsersättning alltid skall vara ett sista
alternativ”.25
Vidare står det att om en ersättningstagare ” avvisar ett lämpligt arbete eller
en erbjuden plats i ett arbetsmarknadspolitiskt program skall
arbetsförmedlingen underrätta arbetslöshetskassan om detta.”26 Om den
sökande inte medverkar till att upprätta en personlig handlingsplan ska
också
arbetslöshetskassan
underrättas.
Här
har
nu
både
arbetsmarknadspolitiskt program och personlig handlingsplan kommit med.
24
Lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring, 29-30§§
AMS Försäkringsenheten, Verksamhetsberättelse 2002, s19
26
AMS Försäkringsenheten, Verksamhetsberättelse 2002, s19-20
25
10
1998 införs en ny lag om arbetslöshetsförsäkring (1997:238), vilken ersätter
den gamla lagen om arbetslöshetsförsäkring från 1974 (1973:370). Den
innebar i sig inte några förändringar just i fråga om avstängning och
nedsättning.
2001 ändras reglerna angående avstängning. Att avvisa ett lämpligt arbete
eller vålla att en anställning inte kommer till stånd innebär nu nedsättning
av ersättningen i stället för, som tidigare, avstängning. Dessutom tillkommer
begreppet individuell handlingsplan.
Medan rapporteringen av underrättelser i början upptog en sida i de
Erkända arbetslöshetskassornas årsskrift, omfattar den nuförtiden fyra årliga
väsentligt mer omfattande rapporter, vilket bland annat föranleds av att det
är fastlagt i regleringsbrev att IAF sedan 2004 kvartalsvis ska redovisa
antalet underrättelser och beslut av dessa som tas.
Tabell 2:
2 Sanktionsgrad vissa år med tioårsintervall. (Rättade uppgifter
avseende 1976, 1986 och 1996.)
År
1946
1956
1966
1976
1986
1996
2006
Antal
underrättelser
935
5206
4072
4008
3910
2544
9260
Totalt avstängda
eller nedsatta
593
3311
2398
3042
2655
1257
5860
Tillerkänd
ersättning
174
791
485
417
407
313
1066
Sanktionsgrad
63,4%
63,6% 62,9% 75,9% 67,9% 49,4% 63,3%
Erkännandegrad
18,6%
15,2% 11,9% 10,4% 10,4% 12,3% 11,5%
11
sämre och att det inte fanns någon kontroll av var den arbetssökande
befann sig. Under 1973 konstaterades det att telefonanmälansystemet inte
kunde fortsätta. Systemet började avvecklas 1973 och fr.o.m. 1 juli 1974
återinfördes personliga besök på arbetsförmedlingen.29 En förklaring till att
antalet underrättelser ökade väsentligt mellan 1972 och 1973 och 1974 är
troligen att telefonanmälan började avvecklas 1973 och helt avskaffades vid
halvårsskiftet 1974.
1979 inträffade den andra oljekrisen. Det går inte att utläsa att denna
internationella lågkonjunktur skulle ha haft någon avgörande inverkan på
arbetslösheten i Sverige, eller i antalet upprättade underrättelser. 1973-74
såväl som 1979-80 lämnades det ovanligt många underrättelser. Under
senare
delen
av
1970-talet
utökades
verksamheten
med
arbetsmarknadspolitiska program, vilket kan vara en förklaring till det
ökande antalet underrättelser under åren 1979-80. Arbetslösheten var låg i
Sverige under 1970-talet (liksom under 1950- och 60-talen) och varierade
mellan 1,0-3,0 procent. 1983 nådde den en topp på närmare 4 procent,
men sjönk sedan stadigt fram till 1990.30
29
Andersson, Rune (2001) Kontrollfunktionen, Arbetslöshetskassornas
samorganisation
30
Bergström, Villy & Boije Robert, (2004) Penningpolitik och arbetslöshet, Sveriges
Riksbank
14
Analys
Underrättelser från arbetsförmedlingen kan följas sextio år tillbaka i tiden.
1945 var första året som de Erkända arbetslöshetskassorna redovisade hur
många ifrågasättanden av rätt till arbetslöshetsunderstöd som skrivits.
Under senare delen av 1940-talet skrevs det få underrättelser i faktiska tal
och även antalet underrättelser per 1000 ersättningstagare var lågt. Under
1950-talet kan man skönja en ökning i både absoluta och relativa tal. Detta
var sannolikt ett resultat av såväl förbättrad regeltillämpning såsom
förbättrad konjunktur.
1945 skrevs 584 underrättelser, vilket 1950 hade ökat till 2112. En mycket
stor ökning i antalet underrättelser sker likaså mellan 1953 och 1955. AMS
uppger i årsskriften över erkända arbetslöshetskassor 1955 att den stora
ökningen i antalet underrättelser har sitt ursprung i den goda konjunkturen
och beror på att arbetssökande tackat nej till lågt betalda arbeten i tron att
de snart skulle få ett arbetserbjudande med en bättre lön. Antalet
underrättelser ligger med undantag av några år sedan på en relativt jämn
nivå ända till 1989.
1970 och 1971 minskar antalet underrättelser, vilket kan bero på införandet
av telefonanmälan för arbetssökande. Mellan försäkringsåren 1971/72 och
1972/73 ökar antalet underrättelser kraftigt. Vid arbetsförmedlingen i vissa
kommuner hade man 1972 – som försöksverksamhet– återinfört
personliga besök på arbetsförmedlingen. Som tidigare har nämnts kan detta
vara en förklaring till att antalet underrättelser ökar mellan dessa år. En stor
årlig ökning sker även mellan 2003 och 2005. Dessa ökningar kan till stor
del härledas till ett förbättrat konjunkturläge, med fler arbeten och färre
ersättningstagare samt till en successivt allt starkare betoning av
arbetsförmedlingens uppgifter inom försäkringen. Till detta bidrog dels
regelförändringar 2001 samt förverkligandet av en särskild
tillsynsmyndighet för arbetslöshetsförsäkringen 2004 – IAF.
Mellan 1974 och 1977 minskar underrättelserna med 48 procent och
antalet ersättningstagare ökar. Här ser man också ett samband mellan sämre
konjunktur och fler ersättningstagare, färre arbeten och därav också färre
underrättelser. Antalet underrättelser ökar mellan 1977 och 1980 med hela
85 procent. En möjlig förklaring till denna ökning är en kraftig expansion av
arbetsförmedlingens personalstyrka samt en utökning av antalet
arbetsmarknadspolitiska program under dessa år.
Under 1983 nås det högsta antalet ersättningstagare under 1980-talet med
ca 493 000 st (se bild 2) och det är också det året som Sverige har den
högsta öppna arbetslösheten under 80-talet; arbetslösheten 1983 ligger på
närmare 4 procent. Antalet underrättelser minskar mellan 1980 och 1983,
vilket då också följer samma mönster som tidigare med sämre konjunktur,
färre arbeten, fler ersättningstagare och färre underrättelser. Mellan 1983
och 1985 ser vi däremot något som strider mot mönstret, då förbättras
konjunkturen, arbetslösheten minskar, antalet ersättningstagare minskar,
men antalet underrättelser minskar också, vilket alltså inte följer det gängse
mönstret. Det kan vara en indikation på att arbetsförmedlingens kontroll av
försäkringsvillkoren försvagades under dessa år.
15
År 1993 finner man den allra lägsta siffran under hela 60-årsperioden. Då
skrevs det endast 1,7 underrättelser per 1000 ersättningstagare. Detta hör
samman med recessionen och att arbetslösheten ökade mycket kraftigt
under början av 1990-talet. Det fanns dels få arbeten att anvisa till, men
även belastningen på arbetsförmedlingen har betydelse. I början av 1990talet gällde det fortfarande att man skulle gå med sina kassakort till
arbetsförmedlingen minst var fjärde vecka för att få dem stämplade med en
datumstämpel (och inte som idag att man fyller i dem själv och skickar iväg
dem). I takt med att arbetslösheten ökade kraftigt blev den hanteringen
ohållbar. Det blev startpunkten för ändrade rutiner på arbetsförmedlingen
och arbetslöshetskassorna vad gäller hanteringen av kassakort. Dessa
förändringar bidrog troligen till att kontrollen av försäkringsvillkoren
försvagades.
2004 var det relativa antalet underrättelser över 11, vilket var den högsta
siffran på fjorton år. 2006 var siffran uppe i 16,8, vilket var den högsta
siffran sedan 1980, då den var 22,6. Det relativa antalet underrättelser har
under de senaste tio åren ökat år från år, från 2,4 år 1997 till 30,9 år 2007.
Vid sidan av effekten av konjunkturutvecklingen är det sannolikt även en
indikator på att arbetsförmedlingens kontroll har blivit effektivare under den
senaste tioårsperioden. Mellan 2006 och 2007 har antalet underrättelser
per 1000 ersättningstagare nästan fördubblats. Siffran är också avsevärt
mycket högre än den varit under övriga år under den senaste
trettioårsperioden och den högsta sedan 1975, då den låg på 31,3 (se
diagram 3).
Under hela den studerade perioden kan man se att det finns en korrelation
mellan antalet arbetslösa, antalet ersättningstagare och antalet
underrättelser. När ersättningstagarna ökar minskar antalet underrättelser
och vice versa. De tidsperioder där man inte kan se något sådant samband
är åren 1983-1985 samt åren 2003-2007. Detta är särskilt tydligt under de
senaste åren. Exempelvis ökade såväl ersättningstagarna som antalet
underrättelser mellan 2002 och 2004. Därefter har antalet ersättningstagare
sjunkit kraftigt.
Under 2007 har det skrivits fler underrättelser än under något annat år
under hela sextioårsperioden. Under det förra ”rekordåret” 2005
upprättades det 9625 st. I oktober 2007 pekade det mesta på att antalet
skulle kunna komma att ligga på närmare 14 000 st, men en avsevärd
minskning just under december månad resulterade i att den slutliga siffran
landade på 12 867 st.
Historiskt såväl som idag har underrättelser varit ett viktigt instrument i
arbetet med att se till att rätt utbetalning utgår i rätt tid till rätt person.
17
Källor
Rapporter
Andersson Rune (2001) Kontrollfunktionen, Arbetslöshetskassornas
samorganisation
Arbetsmarknadsstyrelsen, de Erkända arbetslöshetskassornas verksamhet
1949, 1950, 1951, 1952, 1953, 1954, 1955, 1956, 1957, 1958(halvår),
1958/59, 1959/60, 1960/61, 1961/62, 1962/63, 1963/64, 1964/65,
1965/66, 1966/67, 1967/68, 1968/69, 1969/70, 1970/71, 1971/72,
1972/73, 1973, 1974, 1975, 1976, 1977, 1978, 1979, 1980, 1981,
1982, 1983, 1984, 1985, 1986, 1987, 1988, 1989, 1990, 1991, 1992
Arbetsmarknadsstyrelsen, Försäkringsenhetens verksamhetsberättelse 1993,
1994, 1995, 1996, 1997, 1998, 1999, 2000, 2001, 2002, 2003
Bergström Villy & Boije Robert (2004) Penningpolitik och arbetslöshet,
Sveriges Riksbank
IAF Kvartalsrapporter, nr2, 2005, nr3,2005, nr1, nr2, nr3, 2006, nr 3, 2007
Karlsson & Mårtensson (2006), Oljekrisen 1973 - En studie i politisk
ekonomi kring förlopp och effekter i Sverige och Danmark, Lunds
universitet
Socialstyrelsen, Sociala meddelanden, Erkända arbetslöshetskassor 1945,
1946, 1947, 1948
SOU 1928: 9 Betänkande och förslag angående arbetslöshetsförsäkring,
arbetsförmedling och reservarbeten
Föreskrifter
AMSFS 2005:4
AMSFS 1986:28
Övriga skriftliga källor
Arbetsmarknadsstyrelsen, Försäkringsenheten, Historiska tabeller Erkända
arbetslöshetskassor 1935-2003 (referensmaterial)
Brinkenfeldt Torkel, Widlund Gunilla (2006), Statistik över arbetslösheten i
Sverige 1963-2004, Statistiska centralbyrån (referensmaterial)
18
