GODA FÖRVALTARE Det kommer att bli som när en man skulle resa utomlands. Han kallade till sig sina tjänare och lämnade sin förmögenhet åt dem. En gav han fem talenter, en annan två och en tredje en talent – var och en efter hans förmåga. Sedan gav han sig i väg. Den som hade fått fem talenter gick genast och satte dem i omlopp och tjänade fem talenter till. Den som hade fått två talenter tjänade på samma sätt två till. Men den som fått en talent gick och grävde ner den i marken och gömde sin herres pengar. En lång tid därefter kom tjänarnas herre och krävde redovisning av dem. Den som hade fått fem talenter kom då och lämnade fram fem talenter till och sade: Herre, fem talenter överlämnade du åt mig. Nu har jag tjänat fem till. Hans herre sade till honom: Bra, du gode och trogne tjänare. Du har varit trogen i det lilla. Jag skall sätta dig över mycket. Gå in i din herres glädje! Så kom den som hade fått två talenter fram och sade: Herre, två talenter överlämnade du åt mig. Här är två till som jag har tjänat. Hans herre sade till honom: Bra, du gode och trogne tjänare. Du har varit trogen i det lilla. Jag skall sätta dig över mycket. Gå in i din herres glädje! Också den som hade fått en talent kom fram. Han sade: Herre, jag vet att du är en hård man, som skördar där du inte har sått och samlar in där du inte har strött ut. Av fruktan för dig gick jag och gömde din talent i jorden. Här har du vad som är ditt. Hans herre svarade honom: Du onde och late tjänare. Du visste att jag skördar där jag inte har sått och samlar in där jag inte har strött ut. Då borde du ha satt in mina pengar i en bank, så att jag hade fått igen det som är mitt med ränta när jag kom. Ta därför ifrån honom talenten och ge den åt honom som har tio talenter. Ty var och en som har skall få, och det i överflöd, men den som inget har, från honom skall tas också det han har. Kasta ut den oduglige tjänaren i mörkret här utanför. Där skall man gråta och skära tänder. (Matt 25:14-30) 1 GODA FÖRVALTARE Idag, på den nionde söndagen efter Trefaldighet, är kyrkoårets tema ”Goda förvaltare”. När vi samlas här inför Guds ansikte och hör hans ord, så påminns vi återigen om något som jag tror att vi människor så innerligt behöver påminnas om, gång på gång: vi människor kan aldrig vara självständiga ägare, utan bara förvaltare av det som Gud har skapat – inklusive oss själva. ”Jorden är Herrens med allt vad den rymmer.” Det finns en berättelse som illustrerar det här ganska bra. I en inte alltför avlägsen framtid kände människorna att de hade utvecklats så långt att de inte behövde Gud längre. Så de valde ut en representant, en lärd vetenskapsman, och skickade honom till Gud. Han sade: ”Jo, Gud, vi människor känner att vi kan så mycket nu, vi kan till och med klona människor, så vi behöver liksom inte dig längre. Och för att bevisa det så tänkte vi utmana dig på en tävling och se vem som kan skapa en människa snabbast.” ”Jo, det går väl bra”, sade Gud. Så vetenskapsmannen rafsade ihop en jordhög, tog fram ett provrör, och sade: ”Säg till när du är redo!” – ”Nej, stopp där”, sade Gud. ”Du får gå och hitta din egen jord.” I dagens text vill vår Herre Jesus lära oss det här betraktelsesättet för våra liv, att vi ska vara ”goda förvaltare av Guds mångfaldiga nåd”. Vi är tjänare som han anförtror sin förmögenhet – fem talenter, två talenter eller en talent, vi har alla fått olika förutsättningar. Gud är inte millimeterrättvis. Han anförtror dig DIN ytterst personliga väg med honom och för honom. Och då är det inte så meningsfullt att snegla på grannen: ”Varför kunde jag inte ha fått alla de talenter som HAN fick?” Eller: ”Varför har jag fått ansvaret med alla de här talenterna? Kunde inte jag ha fått bli en vanlig Svensson?” Gud säger: Du ska inte ha begär till din nästas hus. Du får leva det liv som DU har fått. Och en av tjänarna hade fått en enda liten futtig talent. Och man kan tycka synd om honom, tills man får reda på hur mycket en talent egentligen är – trettio kilo rent silver! Inte en krona, inte tusen kronor, utan närmare en miljon kronor – femton årslöner på den tiden, en hel säck med pengar. Även en talent var nog för att köpa en bondgård, eller ett skepp, eller vad som helst som hans hjärta drömde om och som han skulle kunna tjäna sin herre med. Och jag tror att det här missförståndet om talenternas värde är ganska symptomatiskt för oss idag. Vi tror att Gud har gett oss så lite, vi känner att vi 2 har sådant litet värde – men Gud har investerat sin förmögenhet i dig. Och han har dessutom gett dig frihet att utgå från ditt hjärta och din fantasi när du förvaltar din del av Guds mångfaldiga nåd som han har lagt ner i dig. KÄRLEKSKAPITAL Vad är då dessa talenter, detta oerhört värdefulla som Gud har anförtrott till var och en av oss? En vanlig uttolkning är att sätta likhetstecken mellan talenter och talanger (det är ännu tydligare på engelska, ”talents”) – att Gud har gett någon talets gåva, en annan läshuvud, en tredje musiköra, osv. Och jag tror nog att det ligger en hel del i den tolkningen, annars skulle den inte ha blivit så spridd. Men det kan inte vara hela bilden som vår Herre Jesus vill lära oss – för den framställer vår Gud och Fader som framför allt en arbetsledare. Den säger att vad han framför allt vill ha av oss, det är att vi arbetar för honom, och den som inte vill arbeta, den blir fördömd. Den är en lagisk bild av Gud, och det är inte den bild som vår Herre Jesus ger av vår Gud och Fader. Och dessutom, om talenterna är talanger, hur går det ihop med att tjänarna fick fler under jordelivet? Nej, jag har fått en annan förståelse av talenterna när jag förberett den här predikan. Vad är det som är så dyrbart för Gud, hans förmögenhet, som han har lagt ner i oss och en dag kommer att begära tillbaka? Jag tror att talenterna är våra själar, med deras förmåga att ge och ta emot kärlek. Våra själar har fått olika start i livet, och olika förutsättningar. Vissa har fått möta mycket kärlek – fem talenter – medan andra har fått en mindre ranson. Men vad Gud vill med dig är att du tar emot ditt liv så som det har blivit, och att du vågar sätta din själ i omlopp, så att den kan växa i mötet med Gud och människor. För det är genom möten man växer, när man möts i sanningen, när man lär känna den andre och låter sig själv bli känd precis så som man är – då växer man som människa, då växer själar ihop till en Kristi kropp som är uppfylld av Kristi Ande. Vi läser i Efesierbrevet: Vi skall i stället i kärlek hålla fast vid sanningen och i allt växa upp till honom som är huvudet, nämligen Kristus. Från honom får hela kroppen sin tillväxt. Så byggs kroppen upp i kärlek, och den fogas samman och hålls ihop genom det stöd som varje led ger, alltefter den kraft som är utmätt åt varje särskild del. (Ef 4:15-16) 3 Det här är Guds mål och mening både för dig som individ och för församlingen i stort: Sanning, kärlek, växa samman – eller som vi hörde i episteltexten: att älska varandra innerligt, att vara gästfria, att överskyla synder och brister utan att fördöma, och så tjäna varandra, alltid uppmärksam på ett tillfälle att tjäna, bekräfta, lyssna, visa kärlek, glädjas med dem som är glada och gråta med gråter. Så som Fadern sände Jesus att älska dig, så sänder Jesus dig för att älska dem som han för in i ditt liv. Om du utgår från det kärlekskapital som Gud har lagt ner i dig, vare sig du känner det är mycket eller lite, och går ut och sätter det i omlopp, så kommer du att finna hur det växer och växer medan ditt liv blir allt ljusare och ljusare. För om du har din glädje i att se andras glädje, och din tillfredsställelse i att dela andras sorg, då kommer du aldrig att sakna glädjeämnen här på jorden. Och i himlen kommer han att tala till dig personligen: ”Du gode och trogne tjänare. Du har varit trogen i det lilla. Jag skall sätta dig över mycket. Gå in i din herres glädje!” GÖMD I MÖRKRET Nu är det ju tyvärr inte alla som vågar gå kärlekens väg som leder till frälsning. Och jag säger ”vågar”, för jag tror det framför allt är det som det kommer an på. Jag tror att varenda människa som är skapad till Guds avbild har en skapelsegiven vilja till kärlek inom sig, men undertrycker vi den av rädsla för att bli sårade. Anna berättade att en bekant till henne närhelst hon såg ordet ”synd” bytte ut det mot ”rädsla” för att förstå vad det handlar om. Och vår Herre berättar om en tjänare som fått bara en talent (men kom ihåg att även bara en talent är en hel förmögenhet!). Det står att ”den som fått en talent gick och grävde ner den i marken och gömde sin herres pengar”. Herren hade gett honom en förmögenhet för att han skulle sätta den i omlopp, för att han skulle använda den på just sitt personliga sätt, efter den nådegåva han fått. Han har fått ett liv för att det ska levas, han har fått en själ för att den ska växa. Men vad gör han? Han går och gräver ner den i jorden, han stänger in sig i mörkret, han säger: ”Jag vill inte leva. Jag kunde lika gärna vara död. ” Och det yttersta steget i ett sådant tankesätt, det är att ta steget fullt ut och begå självmord. Det är att väldigt konkret gräva ner sin Herres gåva i jorden. Varför gör vi människor så ibland? Varför gömmer vi oss i mörkret? Varför gräver vi ner våra själar i jorden, för ett tag eller permanent? Tjänaren säger: 4 ”Jag vet att du är en hård man… Av fruktan för dig gick jag och gömde din talent i jorden.” Av fruktan för ansvar, fruktan för skam, fruktan för att misslyckas. Fruktan för att stå naken, blottad, med möjlighet att bli dömd – som Adam sade den allra första gången: ”Jag hörde ljudet av dig i lustgården och blev förskräckt, eftersom jag är naken. Därför gömde jag mig.” (1 Mos 3:10). Adam lyssnade på ormen, som sade ”Gud är en hård och missunnsam Gud”, och hellre än att visa sin själ för en sådan Gud valde han mörkret. Och det har vi alla Adams barn gjort i våra liv, i större eller mindre utsträckning. Känner du att din Herre är en hård man? Krävande, missunnsam? Det finns en som vill få dig att tro det, och hans namn är Diábolos, förtalaren – Djävulen på svenska. Men vi måste, liksom Adam och Eva en gång, välja vem vi ska lyssna till. Och Skriften, Guds Ord, säger att vår Herre inte är en hård man, och när vi gömmer oss i mörkret, så är han inte rädd för mörkret. Kung David fick göra den upptäckten i den 139:e psalmen: ”Bäddar jag åt mig i dödsriket, är du där… Om jag säger: Må mörker falla över mig och ljuset bli natt omkring mig, så är inte mörkret mörkt för dig, natten skall lysa som dagen, och mörkret vara som ljuset” (Ps 139:8,11). När du är i mörker, så är Herren med dig i mörkret. För evangeliet berättar att Jesus steg ner i vårt mörker och delade vår övergivenhet och skam medan mörkret och kylan kramade hans kropp på korset. Därför finns det ett möte att göra i mörkret, en röst som söker oss för att föra oss upp till ljuset igen, en livets röst ropar till oss, nu som i begynnelsen: ”Adam, människa! Var är du?” Och det handlar bokstavligt talat om liv och död. Tjänaren höll kvar sin talent i jorden, sin själ i mörkret, han stängde ute den vädjande rösten, tills mörkret hade blivit ett med honom. Så när Herren till slut kom, han som är ljuset och kärleken själv, så kunde tjänaren inte se annat än mörker och hårdhet i honom. Och då finns inget annat för Gud att göra än att med sorg och besvikelse överlämna tjänaren åt det eviga mörker som han själv hade valt. Det handlar om liv eller död, att tro på Guds röst eller dra sig undan i rädsla. Vi läser i Hebréerbrevet: ”Min rättfärdige skall leva av tro. Och vidare: Men om han drar sig undan finner min själ ingen glädje i honom. Men vi hör inte till dem som drar sig undan och går förlorade. Vi hör istället till dem som tror och vinner sina själar” (Heb 10:39). 5 IN PÅ BANKEN För vad säger Herren att tjänaren skulle ha gjort istället för att gömma sin talent i mörkret? Han begärde inte några stordåd, som de andra tjänarna som fick sina talenter att växa till det dubbla, utan bara minsta möjliga ansträngning: ”Du borde ha satt in mina pengar i en bank, så att jag hade fått igen det som är mitt med ränta när jag kom.” Denna bank – ett hus där Herrens dyrbarheter samlas, där man kan sätta in sin själ så att den växer långsamt med några procent om året – vad kan det stå för i liknelsen? Jag tror att det handlar om den lokala församlingen. En plats där man får höra Guds ord, där man får lära sig tacka och tillbe Gud, där man får göra möten med människor – allt sådant gör att själen kan växa. Vi gör väl i att sätta in våra själar på Herrens bank. Och det står skrivet: ”Han som har börjat ett gott verk i er kommer att fullborda det till Jesu Kristi dag” (Fil 1:6). Om du har låtit honom få börja sitt verk i dig, så att han fått plantera trons och ödmjukhetens frö, då kan du vara fullständigt förvissad om att han inte släpper dig förrän han fulländat sitt verk. DÖM INTE Jag vill avsluta med ett ord av yttersta allvar. Om det nu är så att människor kan välja mörkret av rädsla för skam och andra människors domar, då måste vi besinna Herrens ord: ”Döm inte, så att ni inte blir dömda.” Dina ord har makt att påverka andra människors andliga utveckling. Jesus varnar för att ”förleda en av dessa små som tror på mig” (Matt 18:6) – ”förleder”, skandalísei, kan också översättas ”är till anstöt”. Att såra en annan människas tillit till livet är något av det allvarligaste vi kan göra, och ytterst sett kan det ha eviga konsekvenser. Så låt oss lägga bort dömandet och öva oss i att ta emot förtroenden, så att denna vår Herrens bank blir en god växtplats för våra själar fram till Jesu Kristi dag. Amen. 6