Predikan i S:t Hans kyrka Tredje söndagen efter Trettondedag Jul, den 21 januari 2007
Jesaja 45:22-24 * Galaterbrevet 2:16-21 * Johannes 4:27-42
D
en här predikan utgår från episteln, framför allt
versen att vi ”genom lagen dör bort från lagen
för att leva för Gud”. Med ”lagen” menas Guds vilja
med oss människor, den vilja som finns nedlagd i
våra gener och vår ryggmärg, vårt förstånd och våra
känslor, men som fördunklats och förvridits så att
Guds Ord behöver bekräfta och korrigera, för att det
ska bli rätt. Det handlar om goda gärningar och ord,
men framför allt om kärlek, rättrådighet, sanning och
Gudstillit i hjärtat och själen.
Att ”dö bort från lagen” är att inte leva för lagen
och låta den vara herre över livet. Att leva för lagen
och låta den vara herre kan man göra på olika sätt,
framför allt genom att sätta den överst i sitt liv, med
godheten och kärleken och det andra fina, som lagen
handlar om, som det viktigaste rättesnöret och målet
för sitt liv och leverne. Då blir lagen det man lever
efter och dess värden det man lever för. Den ger näring åt ens självkänsla och säger att det jag är och gör
stärker min ställning inför Gud och utgör min del av
det som öppnar himlen och Guds goda gåvor för mig.
Så kan lagen vara herre – och att vara kristen är att
dö bort från den herren.
Man kan ha lagen till herre också på ett lite mer
komplicerat sätt, till exempel genom att mena att min
brist på att vara god och kärleksfull, både i tankar, ord
och gärningar och framförallt i det inre, i hjärtat och
känslan, att denna min brist diskvalificerar mig från att
vara frälst eller kristen eller himmelsk och helig.
Också då är lagen herre, för då står den överst, över
till exempel Jesus och det Han gjorde när Han dog på
korset och uppstod från döden.
Att dö bort från lagen är att inte låta lagen vara
herre över ens liv, varken på det ena eller det andra
sättet, inte heller på något tredje eller fjärde vis.
Det är förstås ännu värre att vara laglös eller slav
under lagens motsats, synden. Det är man när man
inte bryr sig om att göra goda gärningar eller tala väl
och tänka sunt, när man inte försöker lyssna ut vad
det goda samvetet i våra gener och vår ryggmärg,
vårt förstånd och våra känslor säger om vad som är
sant och rätt, än mindre bryr sig om vad Guds Ord
säger vara Guds vilja och alltså sant, rätt och gott.
Laglöst och syndigt ska vi inte leva, naturligtvis inte!
Hur vet man då, för att göra en liten utvikning, att
man inte är, som det heter ”slav under synden”, att
man alltså inte lever mot Gud. Vi bryter ju mot Guds
vilja, vi syndar, det gäller oss alla. Hur vet man då att
man inte står i syndens tjänst?
Jo, det kan man se genom att stämma av hur
man ser på just sin synd. Lider man av den, vill man
bli av med den synd man har gjort genom att ärligt
bekänna den som synd till Jesus och här i tillvaron
gottgöra det som går att gottgöra, om man inte vill
göra om sin synd, och synden alltså är fel, hur lockande eller förförisk den än känns, då är man inte
bunden i synden. Det är däremot den som tar lätt på
sin egen synd och som inte vill arbeta på att ord och
gärningar, hjärta, känslor och förstånd ska bli som
Gud vill.
Slut på utvikningen och åter till detta med att dö
bort från den goda lagen, dö bort från att låta den
vara herre.
Det sker ju inte ut i tomma intet – utan vi dör bort
från lagen för att leva för Gud. Livet jag lever i världen
lever jag i tron på Guds Son som har älskat mig och
offrat sig för mig. Han är min Herre, Han och ingen
annan.
Det är poängen.
Ska vi då inte göra gott? Jo, det är klart – om vi
inte gör det utlämnar vi oss åt laglösheten och synden, och det är inte Guds avsikt.
Men vi ska göra gott därför att Guds Son har älskat och älskar oss och för att Han har offrat sig och
vunnit oss åt sig. Vi är heliga, inte för att vi lever heligt, utan för att Kristus är helig och för att Han lever i
oss. Vi lever heligt, därför att Kristus lever i oss. Han
är herre, och Han är helig.
Jesus kom till världen för att göra den här livsmodellen möjlig. Vi är fria från lagen därför att Han
genom sin död och sin uppståndelse, sitt offer, har
blivit gjort oss fria från lagen.
När det här gick upp för kvinnan vid Sykars brunn
och hon tog det till sig, blev Jesus så glad att Hans
kroppsliga hunger försvann – ”min mat är att göra
Guds vilja – och se, nu håller det på att ske”. Kvinnan
lät sin vattenkruka stå, står det, och det är en bild för
att hon lät sitt gamla liv dö, för att i stället hålla sig till
Messias Jesus, Han som är inte bara hennes och inte
bara folkets i Sykar frälsare, utan hela världens; jo, så
stod det.
Lagen är god – men som herre eller yttersta mått
är lagen usel. Den håller inte att dö på, faktiskt inte
heller att leva på. Man blir, för att uttrycka sig på vår
tids språk, inte lycklig av att leva med Guds vilja som
herre. Ännu mindre lycklig blir man förstås om man i
stället hänger sig åt någon annan lag eller tar laglöshet som norm. Lycklig på djupet blir den som håller
sig till Frälsaren Jesus.
Det mest angelägna för en kristen är alltså inte att
leva rätt, sant och gott utan att låta Kristus leva i sig, i
hjärta och tankar, i gener och ryggmärg och i ord och
gärningar. Att låta Kristus genomsyra och prägla
ande, själ och kropp är den primära åtgärden – och
det handlar om allt från att låta sin själ och sitt hjärta
vara stilla och öppen inför Honom i tystnad och stillhet
till att konkret ta emot Kristus i brödet och vinet – eller
i oljan eller handpåläggningen.
Kristus i mig – det är modellen både för att bli
frälst och för att göra Guds goda vilja.
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande,
nu och alltid och i evigheters evighet.
Amen
Niklas Adell, präst
