Sveriges rättsliga åtaganden på MR-området i internationellt perspektiv Kortfattad översikt Maj 1999 3 4 Innehåll 1. Inledning och allmänna synpunkter 7 1.1 ”MR-området” – begreppet 1.2 ”Sveriges internationellträttsliga åtaganden” – begreppet 1.3 ”Pacta sunt servanda” 1.4 Förhållandet folkrätt – intern rätt Formerna för införlivande av en konvention 1.5 Frågan om gottgörelse/satisfaktion 1.6 Dynamisk konventionstolkning 2. Konventions- och andr a åtaganden 15 andra 2.1 Allmänna konventioner Särskilda konventioner 2.2 Deklarationer – proklamationer – resolutioner 2.3 Andra internationella instrument (särskilt om frihetsberövades behandling) 2.4 Specifika skyldigheter: informationsskyldighet rapporteringsskyldighet samarbetsskyldighet beaktande av länderrapporter och allmänna rekommendationer svaromålsskyldighet in-loco undersökningar 3. Reservationer Reservationer,, invändningar mot sådana samt förklaringar Inledning A. Allmänna konventioner B. Särskilda konventioner 4. Spör smålet om ss.k. .k. dubbelklagan Spörsmålet 26 36 5 6 Sveriges rättsliga åtaganden på MR-området i internationellt perspektiv Kortfattad översikt 1. Inledning och allmänna synpunkter 1.1 Ämnet som här skall behandlas är omfattande men kan inom ramen för detta häfte blott bli föremål för en kortare översiktlig redogörelse. Rubriken kräver några preciseringar. Då man talar om ”MRområdet”, brukar detta ofta delas in i tre grupper av rättigheter, nämligen i) de medborgerliga och politiska rättigheterna (ibland benämnda ”första generationens rättigheter”) ii) de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna (ibland benämnda ”andra generationens rättigheter”) iii) rätten till fred, rätten till hälsosamma omgivningar, rätten till havens och rymdens naturtillgångar m.m. (ibland benämnda ”tredje generationens rättigheter”.) De båda första grupperna kan exemplifieras genom hänvisning till FN:s båda konventioner av 1966 med motsvarande rubriker (SÖ 1971:41-43 och prop. 1971:125). Ett annat sätt att förenklat klassificera rättigheterna är att hänföra dem till 7 den franska revolutionens treklöverbegrepp: liberté (frihet), égalité (jämlikhet) och fraternité (broderskap). Den första gruppen hänför sig till individens frihetssfär; den andra till individernas likställighet inför lagen och i socialt, ekonomiskt och kulturellt hänseende; den tredje är ett uttryck för världssamfundets ansvar för alla människors lika möjligheter som individer och som delar av ett kollektiv till delaktighet i jordens och rymdens tillgångar under fredliga förhållanden. Gränserna mellan grupperna är emellertid oskarpa och grupperna glider ofta över och in i varandra. 1.2 Med ”Sveriges internationellträttsliga åtaganden” förstås ej blott förpliktelser, som härflyter ur ingångna överenskommelser med andra stater (traktater, konventioner m.m.) såväl bilaterala som multilaterala, utan även vad som åligger Sverige enligt allmänna folkrättsliga regler och normer av bjudande karaktär. Frågan om sådana normer - jus cogens - behandlades utförligt i samband med tillkomsten av 1969 års Wienkonvention om traktaträtten (hänvisning får ske till proposition 1974:158, sid. 56-58 om art. 53 och sid. 69-72 om art. 64, 65 och 66; se även sid. 81). Som princip formulerades inom MR-området denna typ av förpliktelser under senare delen av 1800-talet i den s.k. Martens-klausulen,1 &2 ) vilken inflöt i 1899 och 1907 års Haagkonventioner om lantkriget; betydelsen av denna markeras av att den upprepas i 1949 års fyra Genèvekonventioner ang. skydd för krigets offer (uppsägningsklausulerna) och 1977 års båda tilläggsprotokoll (art. 1:2 resp. preamblen), vilka handlar om behandlingen av sårade i krig (se prop. 1953:37, sid. 43, 89, 203 och 352/353 samt prop. 1978 /79:77, sid. 51 och 149). Visserligen gäller dessa krigets folkrätt (jus in bello) men Haagdomstolen har i ett avgörande 1949 påpekat att dessa allmänna principer gäller än mera i fredstid (”- - - plus absolus encore en temps de paix qu´en temps de guerre”: se ”Corfu Channel dispute” mellan Storbritannien och Albanien). 8 Hur långt sådana förpliktelser sträcker sig är oklart. Emellertid kan som jämförelse nämnas att FN:s deklaration för de mänskliga rättigheterna av år 1948, i vilken allmänna normer formulerats för staternas efterlevnad, - visserligen formellt ej ett bindande rättsligt instrument - anses av de nordiska länderna ”as having become part of international law” (uttalande av ambassadör J. Eliasson 10.12.1988 i anledning av firandet av 40-årsdagen av dess antagande av FN:s generalförsamling). 1.3 Den grundläggande normen för staters relation till ingångna traktater är den av Hugo Grotius formulerade principen ”pacta sunt servanda” (bindande avtal skall hållas), som kommer till uttryck bl.a. i FN-stadgans ingress och i dess art. 2:2. Den kan sägas skapa en förpliktelse och bundenhet att handla i enlighet med traktatens syfte och föreskrifter. Principen finns även uttalad i Wienkonventionen om traktaträtten (art. 26), som fastslår att ”varje i kraft varande traktat är bindande för parterna och skall ärligt (”in good faith”) fullgöras av dem”. Denna bestämmelse följs av regeln (art. 27) att en stat ”ej kan åberopa bestämmelser i sin interna rätt för att rättfärdiga sin underlåtenhet att fullgöra en traktat”; genom att på detta sätt fastslå den internationella rättens företräde vill man förhindra att staterna undandrar sig sina förpliktelser. Ett undantag från regeln finns emellertid i art. 46, vilken blev föremål för ingående diskussion under traktaträttskonferensen (se prop. 1974:158, sid. 46-49): enligt denna kan en stat åberopa överträdelse av en internrättslig bestämmelse för att frånträda en traktatförpliktelse, om överträdelsen var uppenbar (”manifest”) och gällde en internrättslig regel av grundläggande betydelse. 1.4 Spörsmålet om förhållandet mellan folkrätten och den interna rätten har gett upphov till en omfattande litteratur. Två huvudläror – den monistiska och den dualistiska – har stått emot varandra: den grundläggande oenigheten mellan dem gäller om folkrätten och den interna rätten utgör ett, – 9 universellt rättssystem eller om folkrätten utgör ett självständigt system vid sidan om staternas internrättsliga regleringar. Konsekvensen av det monistiska systemet blir att traktater betraktas som författningar till allmän efterrättelse och att någon formell akt för transformation till intern rätt eller inkorporering i det interna rättssystemet ej erfordras (jfr. 1.4.2 nedan). 1993 års Fri- och Rättighetskommitté gör i sitt delbetänkande SOU 1993:40 uttalandet ”att en av Sverige tillträdd konvention inte blir direkt tillämplig för de svenska domstolarna och myndigheterna utan att detta föreskrivits i lag torde idag stå fullt klart” (sid. 15). Det dualistiska systemet är numera det av det officiella Sverige (riksdag och regering) antagna - med de anpassningar som nämns under 1.4.2 nedan -, sedan delbetänkandet varit föremål för övervägande i riksdagens konstitutionsutskott (1993/94:KU 24) och i regeringens proposition 1993/94:117 utan att uttalandet föranlett invändningar. 1.4.1 Formerna för införlivande av en traktat med svensk rätt har utförligt belysts i SOU 1974:100 ”Internationella överenskommelser och svensk rätt”. Utrikesförvaltningens Rättshandbok II 1996 ger en kort inledning i ämnet under punkterna 5.2.1, 5.2.2, och 5.2.3, som lyder: ”5.2.1 Inledning När regeringen eller svenska förvaltningsmyndigheter ingår internationella överenskommelser av offentligrättslig natur är det den svenska staten som bär det folkrättsliga ansvaret för att förpliktelserna uppfylls. Internationella överenskommelser blir i Sverige inte automatiskt en del av den nationella rätten. Traktater som ingåtts av Sverige måste på något sätt införlivas med svensk rätt för att bli gällande inför svenska domstolar och myndigheter. Två metoder används huvudsakligen för att införliva internationella överenskommelser: inkorporering och transformering. 10 5.2.2 Inkorporering Inkorporering innebär att det i en lag eller annan författning anges att traktatens bestämmelser gäller direkt i Sverige. Traktatens autentiska text, på ett eller flera språk, ligger då till grund för tillämpningen. Metoden kan därför endast användas i sådana fall då traktaten är avfattad på ett sådant sätt att den kan tillämpas enligt sin ordalydelse. Denna metod har t.ex. valts för att införliva Europakonventionen med svensk rätt.3 5.2.3 Transformering Transformering innebär antingen att texten till en överenskommelse översätts till svenska och sedan tas in i en svensk författning, eller att överenskommelsen omarbetas till en svensk författningstext. Överensstämmer de materiella bestämmelserna i en traktat med innehållet i gällande svensk rätt krävs i allmänhet inte någon svensk lagstiftningsåtgärd. Lagstiftaren måste emellertid då vara uppmärksam på att senare ändringar i gällande rätt inte kommer i konflikt med innehållet i traktaten.” Den ovannämnda Fri- och Rättighetskommittén har gjort en mera utförlig sammanfattning av metoderna på följande sätt (SOU 1993:40, s. 16): ”I Sverige har två olika metoder kommit till användning ansformaför att införliva konventioner med nationell rätt, tr transformation och inkorpor ering inkorporering ering. ansformation undersöks till en början, i vad mån beVid tr transformation stämmelserna i konventionen har motsvarighet i gällande lagstiftning. Om jämförelsen ger vid handen att de materiella reglerna i konventionen redan finns i den nationella rätten, behöver ingen åtgärd vidtas för att införliva konventionen med denna. Detta konstaterande att konventionen inte strider mot befintliga lagregler kallas i Norge för ”retsharmoni” och i Danmark för ”normharmoni”. Om däremot den nationella lagstiftningen saknar motsvarighet till eller innehåller regler som strider mot en konvention omarbetas de delar av konventionen som behöver införlivas med svensk rätt till svensk författningstext med 11 den systematik och det språkbruk som brukar användas i svenskt lagstiftningsarbete. Denna metod har ofta använts när det gäller att införliva konventioner på straff-, process- och civilrättsområdena (ett flertal exempel finns inom sjö- och lufträtten). Vidare förekommer en variant av denna metod, nämligen att bestämmelserna i en konvention i så gott som oförändrat skick tas in i en svensk författning (transformation genom översättning). I så fall är det den svenska versionen av konventionen som tillämpas i Sverige. ering däremot föreskrivs i svensk lag att beVid inkorpor inkorporering stämmelserna i en konvention skall gälla i Sverige. När denna metod används, blir den autentiska texten, i Europakonventionens fall på engelska och franska, gällande som svensk lag. En översättning till svenska brukar dock publiceras vid sidan av den autentiska texten. Att införliva konventioner genom inkorporering har blivit allt vanligare under senare år. Denna metod användes vid införlivandet av det internationella järnvägsfördraget (lagen 1985:193 om internationell järnvägstrafik) och vid införlivandet av konventionen om internationella köp (lagen 1987:822 om internationella köp). Även EESavtalets huvuddel och vissa protokoll inkorporeras i svensk rätt genom en särskild lag (SFS 1992:1317).” 1.4.2 Det kan påpekas att traktater, som ej har enskilda eller myndigheter som direktadressater, dvs. sådana som gäller de avtalsslutande staterna inbördes och direkt, inte behöver ”omsättas” till intern rätt genom någon införlivandeakt (inkorporering/transformering); 1969 års traktaträttskonvention är ett exempel härpå (SÖ 1975:1). Ibland används begreppet ”selfexecuting” på denna typ av avtal; termen används även i andra betydelser. Vidare. Allmänna folkrättsliga grundsatser anses skola tillämpas i Sverige utan någon införlivandeakt, t.ex. främmande stats rätt till immunitet vid rättegångar; liksom, tidigare, den på sedvanerätt grundade immuniteten för diplomater och 12 konsuler – se nu SFS 1976:661 – (för statsöverhuvuden, regeringschefer m.fl. gäller fortfarande sedvanerättsliga regler, med undantag för bestraffning av folkmord, där nämligen i 1948 års folkmordskonvention, art. IV, fastslås att ”grundlagsenligt ansvariga styresmän”, som gör sig skyldiga till folkmord, skall bestraffas och skall sålunda ej åtnjuta immunitet (art. IV är utförligt kommenterad i prop. 1952:71 – jämför lag (1964:169) om straff för folkmord); jämför BrB 22:6 om folkrättsbrott (”...allmänt erkänd grundsats...”). Till sist kan nämnas att avtal ingångna före 1913 ansågs vara en del av svensk rätt: de infördes då i SFS men uteslöts därur genom SFS 1911:142, då SÖ började publiceras (jfr. prop. 1964:90 med förslag till lag om vissa begränsningar i svensk lags tillämplighet och svensk domstols behörighet, sid. 62: ”...överenskommelser såsom sådana vid tiden för deras tillkomst ansetts bli del av den lagliga regleringen i riket”). 1.5 En viktig del av en stats internationella åtagande – särskilt inom MR-området – är frågan om gottgörelse (”satisfaction”), då en kränkning konstaterats av ett internationellt tvistelösande organ. Sådana konstateranden kan emanera från organ med judiciella funktioner och arbetsmetoder, vilka fattar rättsligt bindande avgöranden, eller från organ som har rent undersökande funktioner och vars arbete kan resultera i rekommendationer. Ibland lämnas ekonomisk kompensation till enskild vars rättigheter kränkts, ibland sker ändringar av gällande lagar och regler, ibland måste fattade beslut upphävas eller ändras, ibland blir det fråga om en kombination av åtgärder. Spörsmålet hur man skall förfara om en internationell domstol fattar ett rättsligt bindande avgörande, som är i strid med en av svensk domstol meddelad, lagakraftvunnen dom (särskilt om den meddelats i högsta instans) har varit föremål för diskussion, som initierades i anledning av det s.k. Bollmålet mellan Nederländerna och Sverige vid Internationella domstolen i Haag 1958. Målet gällde huruvida Sverige – vilket Nederländerna gjorde gällande 13 – hade brutit mot 1902 års förmynderskapskonvention genom att överlåta vårdnaden av en minderårig holländsk flicka vid hennes svenska moders död till moderns föräldrar för skyddsuppfostran i stället för till fadern i Holland (beslut härom hade i sista instans fattats av Regeringsrätten). Sverige vann målet med knapp majoritet. Vid motsatt utgång hade frågan ställts på sin spets. Frågan väntar ännu på en lösning antingen genom lagstiftning eller genom rättstillämpning. (Jfr. 1:a LagU utlåtande 1961:38 i anledning av väckt motion angående rätt till resning vid konflikt mellan svensk och internationell domstols avgöranden). 1.6 Ett generellt problem är vidare att staternas åtaganden ej är en gång för alla givna. Vad som ansågs som en riktig tolkning av en traktat vid dess ingående kan genom tolkningspraxis ha undergått förändringar genom domar/beslut av de organ som har upprättats för att övervaka staternas uppfyllelse av sina åtaganden. Särskilt märkbart har detta varit i avseende på Europakonventionen för mänskliga rättigheter, där innehållet är föremål för ständig utveckling genom praxis (s.k. dynamisk/ evolutiv tolkningsmetod), varigenom ett flertal artiklar givits en innebörd av kommissionen/domstolen – liksom av den sedan 1989 verksamma s.k. tortyrkommittén –, som icke förutsetts vid dess ingående. I vissa fall har även ifrågasatts, om ej dessa organ överskridit gränsen mellan ”lagtolkning” (jus dicere) och ”lagstiftning” (jus dare), varvid den senare måste vara förbehållen de traktatslutande parterna. Det bör här strykas under att en dynamisk tolkningsmetod i princip icke är otillåten, då det gäller att anpassa en traktats innebörd till förändrade realiteter.4 Uppenbart är emellertid att, då det gäller internationella åtaganden med så betydande genomslagskraft på inhemsk rätt, som fallet är med Europakonventionen genom dess bindande domstolsutslag, en viss och ständig osäkerhet blir följden för den inhemska lagstiftarens möjligheter att internrättsligt förutse och styra utvecklingen. 14 2. K onventions- och andr a åtaganden Konventionsandra 2.1 De för Sverige mest centrala, rättsligt bindande konventionerna är följande: i) allmänna konventioner såsom FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter jämte fakultativt protokoll om enskilds besvärsrätt av år 1966 samt fakultativt protokoll nr 2 om avskaffande av dödsstraffet av år 1989; FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, av år 1966; Europarådets konvention om mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, av år 1950 jämte tilläggsprotokoll, av vilka protokoll 1, 4, 6 och 7 innehåller bestämmelser om ytterligare skyddade rättigheter (samt protokoll 2, 3, 5, 8, 10 och 115 innehållande bestämmelser i procedurfrågor – det viktigaste är protokoll 11, varigenom den Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter permanentas med fast anställda domare och kommissionens för mänskliga rättigheter verksamhet upphör). Europarådets sociala stadga, av år 1961 med tilläggsprotokoll av år 1988 och ändringsprotokoll av år 1991. ii) särskilda konventioner såsom NF:s konvention om slaveri och tvångsarbete, av år 1926; FN:s konvention om folkmord, av år 1948; FN:s konvention mot tortyr, av år 1984; FN:s konvention om kvinnans politiska rättigheter, av år 1953; FN:s konvention om avskaffande av rasdiskriminering, av år 1966; FN:s konvention om avskaffande av kvinnodiskriminering, av år 1979; FN:s konvention om barnets rättigheter, av år 1989; FN:s konventioner om flyktingar, av år 1951 och om statslösa, av år 1954; Europarådets konvention till förhindrande av tortyr, av år 1989; 15 fyra Röda Kors (Genève)-konventioner om skydd för krigets offer, av år 1949 jämte 2 tilläggsprotokoll, av år 1977; UNESCO-konventionen om diskriminering i undervisning, av år 1960. 2.2 Dessutom har Sverige genom deltagande i omröstningar inom vederbörande beslutande församlingar (FN:s Generalförsamling, Europarådets ministerkommitté) samt vid särskilt sammankallade konferenser accepterat olika deklarationer / proklamationer/resolutioner i olika ämnen inom MR-området utan att dessa är rättsligt bindande, såsom FN:s allmänna deklaration om mänskliga rättigheter av år 1948 Wien-deklarationen om MR antagen vid FN:s världskonferens om mänskliga rättigheter år 1993 Helsingforsdokumentet 1975 och senare uppföljningsdokument antagna inom CSCE bl.a. om den mänskliga dimensionen Europarådets ministerkommittés deklarationer om intolerans, av år 1981, yttrande- och informationsfrihet, av år 1982; likställighet mellan kvinnor och män, av år 1988. 2.3 Sverige har vidare biträtt (”röstat för”) flera internationella instrument rörande behandlingen av dem som berövats sin frihet i vilken form det vara må, dvs. såväl judiciellt (anhållna, häktade och dömda) som administrativt (t.ex. enligt utlänningslagstiftning, smittskyddslagstiftning): UN Standard Minimum Rules for the treatment of prisoners, av år 1955 UN Basic Principles for the treatment of prisoners, av år 1990 UN Body of Principles for the protection of all persons under any form of detention or imprisonment, av år 1988 UN Rules for the protection of Juveniles deprived of their liberty, av år 1990 16 UN Standard Minimum Rules for the administration of juvenile justice (”the Beijing Rules”), av år 1985 UN Code of Conduct for law enforcement officials, av år 1979 UN Declaration of Basic Principles of Justice for victims of crime and abuse of power, av år 1985 European Prison Rules, av år 1987 2.4 Förutom de allmänna förpliktelser, som omtalas under 1.21.6 och som följer av Sveriges tillträde till eller godkännande av de instrument som nämns under 2.1-2.3, föreligger även ett flertal specifika skyldigheter, som kan vara olika utformade i de olika instrumenten. Dessa skyldigheter kan delas in i nedanstående kategorier: i) informationsskyldighet rörande konventionernas innehåll ii) rapporteringsskyldighet till ett internationellt övervakningsorgan iii) skyldighet att samarbeta med olika organ inom MR-området iv) skyldighet att beakta internationella övervakningsorgans länderrapporter och allmänna rekommendationer v)skyldighet att ingå i svaromål vid internationella judiciella/semi-judiciella organ vi) skyldighet att tillåta internationella övervakningsorgans undersökningar inom Sverige. Dessa skyldigheter behandlas nedan seriatim under var sitt avsnitt. i) informationsskyldighet rörande konventionernas innehåll och rörande övervakningsorganens rapporter till berörda målgrupper och enskilda samt i vissa fall även till ”allmänheten”; denna informationsskyldighet är positivt uttalad i flera konventioner: a) FN:s rasdiskrimineringskonvention ålägger staterna (art. 7) att sprida kunskap om konventionen samt även om ändamål och grundsatser i FN:s stadga, FN:s allmänna förklaring om mänskliga rättigheter samt om FN:s förklaring om avskaffande av rasdiskriminering. b) FN:s kvinnodiskrimineringskonvention innehåller icke nå- 17 gon direkt bestämmelse om spridande av kunskap om dess innehåll, men den enligt konventionen upprättade övervakningskommittén har i en allmän rekommendation år 1988 uppmanat staterna att vidtaga lämpliga åtgärder i detta syfte såväl om innehållet i konventionen som om dess rapporter på landets språk. c) FN:s barnkonvention föreskriver (art. 44:6) skyldighet för staterna att göra dess rapporter ”allmänt tillgängliga för allmänheten”, men deras skyldighet att sprida kunskap om konventionen som sådan kan sägas inbegripas i skyldigheten att vidtaga ”lämpliga lagstiftnings-, administrativa- och andra åtgärder” för att genomföra konventionens rättigheter (art. 4). d) FN:s tortyrkonvention ålägger staterna (art. 10) att ”säkerställa att undervisning och information om tortyrförbudet” utgör en integrerad del i utbildningen av ”civil och militär brottsbeivrande personal, medicinsk personal, myndighetspersoner och andra personer”, som på ett eller annat sätt deltar i fängslandet, förhör och behandling av frihetsberövade personer. Dessutom skall förbudet införas i de instruktioner och regler som utfärdats för sådana personers skyldigheter och uppgifter. Detsamma gäller för grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (art. 16, som hänvisar till art. 10). e) de fyra Genèvekonventionerna ang. skydd för krigets offer av år 1949 har likalydande bestämmelser (resp. art. 47, art. 48, art. 127 och art. 144) om skyldigheten att ge största möjliga spridning åt konventionernas texter, så att deras grundsatser ”bringas till hela befolkningens kännedom” särskilt genom ”att införa studier därav i planerna för den militära och såvitt möjligt för den civila undervisningen”. I krigstid skall ”civila, militära, polisiära och andra myndigheter”, som har ansvar för skyddade personer, inneha texten till Genèvekonventionen angående skydd för civilpersoner under krigstid. De båda tilläggsprotokollen av år 1977 innehåller liknande bestämmelser (art. 83 resp. art. 19). ii) rapporteringsskyldighet till ett internationellt övervakningsorgan om åtgärder vidtagna för att uppfylla konventionsåtagandena 18 – ibland kombinerat med inställelseskyldighet inför organen för att lämna förklaringar och/eller ytterligare upplysningar: a) NF:s slaverikonvention 1926 ålägger staterna att underrätta generalsekreteraren (numera FN:s) om ”lagar och föreskrifter som utfärdas för tillämpningen av konventionen” (art. 7). b) Flyktingkonventionen 1951 jämte tilläggsprotokoll 1967 föreskriver att lagar och förordningar som utfärdas till säkerställande av efterlevnaden av dem skall insändas till FN:s generalsekreterare (art. 31 resp. art. III). c) FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter 1966 föreskriver att rapporter om åtgärder och framsteg skall avges ”etappvis” till FN:s generalsekreterare för granskning av Ekonomiska och Sociala Rådet, som i sin tur kan vidarebefordra dem till Kommissionen för mänskliga rättigheter för dess granskning och för avgivande av rekommendationer av allmän natur eller ”blott för att taga del av dem”; konventionsstat har rätt att kommentera rekommendationerna (art. 16-23). Granskningen av länderrapporter och utfärdande av rekommendationer utförs sedan 1987 av en särskild av ECOSOC upprättad kommitté för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. d) FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter 1966 föreskriver att rapporter om åtgärder och framsteg skall avges till den MR-kommitté som upprättats enligt konventionen för dess övervakning. De rapporter som kommittén upprättar över sin granskning med eventuella påpekanden skall tillställas konventionsstaterna för dess kommentarer (art. 40). e) FN:s rasdiskrimineringskonvention 1966 föreskriver att rapporter om ”lagstiftnings-, domstols-, förvaltnings- och andra åtgärder” skall insändas vartannat år till den kommitté för avskaffande av rasdiskriminering som upprättats enligt konventionen; denna kommitté kan även när som helst begära ytterligare rapporter och infordra ytterligare upplysningar av konventionsstat. Kommittén kan även lägga fram förslag och 19 göra allmänna rekommendationer på grundval av sin rapportgranskning, vilka skall föreläggas FN:s generalsekreterare för staternas eventuella kommentarer (art. 9); enligt kommitténs arbetsordning skall konventionsstat kallas till granskningssammanträde för att avge förklaringar och lämna ytterligare upplysningar. f) FN:s kvinnodiskrimineringskonvention 1979 föreskriver att rapporter om lagstiftning och andra rättsliga och administrativa åtgärder och framsteg som gjorts skall insändas minst vart fjärde år till den kommitté för avskaffande av diskriminering av kvinnor som upprättats enligt konventionen; enligt kommitténs arbetsordning skall företrädare för konventionsstat vara närvarande vid behandlingen av dess rapport för att svara på frågor m.m. (art. 18). Kommittén kan lägga fram förslag och allmänna rekommendationer på grundval av de granskade rapporterna (art. 21). g) FN:s tortyrkonvention 1984 föreskriver skyldighet att vart fjärde år avge rapporter om (nya) åtgärder, som konventionsstat vidtagit, till den under konventionen upprättade tortyrkommittén (art. 19). Konventionsstat kallas enligt kommitténs arbetsordning till granskningssammanträde för att avge förklaringar och ytterligare upplysningar. h) FN:s barnkonvention 1989 föreskriver skyldighet att vart femte år avge rapport om åtgärder och framsteg som gjorts. Till behandlingen av dessa kallas företrädare för konventionsstaterna. Kommittén kan även begära kompletterande upplysningar (art. 44). Kommittén kan vidare göra allmänna rekommendationer, som skall tillställas varje konventionsstat för dess kommentarer (art. 45). i) UNESCO-konventionen om diskriminering i undervisningen 1960 föreskriver att konventionsstat skall avge periodiska rapporter till UNESCO om lagregler, förvaltningsföreskrifter och andra åtgärder som idtagits för tillämpning av konventionen (art. 7). 20 j) Europarådets konvention om mänskliga rättigheter och grundläggande friheter 1950 föreskriver att varje konventionsstat skall tillhandahålla rådets generalsekreterare på dennes anmodan upplysningar om hur dess lagstiftning säkerställer en effektiv efterlevnad av konventionen (art. 52 – tidigare art. 57). Dessutom skall nämnas: k) De fyra Genèvekonventionerna ang. skydd för krigets offer av 1949, som innehåller likalydande bestämmelser (art. 48, art. 49, art. 128 och art. 145 respektive) om att officiella översättningar av konventionerna samt lagar och andra tillämpningsföreskrifter skall genom Schweiziska förbundsrådet sändas till övriga konventionsstater; under fientligheter skall så ske genom skyddsmakt. Samma bestämmelse finns i det första tilläggsprotokollet 1977 (art. 84). l) Europarådets sociala stadga 1961, som innehåller skyldighet för stat att med jämna mellanrum enligt anmodan av ministerkommittén sända generalsekreteraren rapporter om bestämmelser, som staten ej godtagit vid ratifikation eller i senare notifikation; dessa rapporter skall enligt utförliga bestämmelser granskas av olika organ (art. 21-29 jämte 1991 års ändringsprotokoll (”Turinprotokollet”)); nytt årligt rapporteringssystem infördes genom ministerkommittébeslut 1962. Stadgan har under årens lopp varit föremål för omfattande förändringar – se härom prop. 1997/98:82 (och Ds 1997:65); de senaste ändringarna ratificerade 14.5.98. m) Europarådets tortyrkonvention 1989, vars förfaranderegler, som är unika, tar sin utgångspunkt i återkommande inspektionsbesök, innehåller ingen direkt bestämmelse om rapporteringsskyldighet. Dess tortyrkommitté har emellertid antagit regler (grundade på de allmänna samarbetsförpliktelser som är nedlagda i art. 3 och 10:2) angående konventionsstats besvarande av kommitténs inspektionsrapporter innehållande rekommendationer, hemställan om kommentarer och om faktaupplysningar: en preliminär svarsrapport skall lämnas inom sex månader från 21 erhållandet av kommitténs rapport och en slutrapport inom tolv månader. Uppföljning sker genom skriftväxling och kontrollbesök av reguljär art eller ad hoc. n) Skyldighet för konventionsstater att underrätta vederbörligt organ (generalsekreteraren i organisationen) om avvikelser från konventionsåtaganden vid krig, krigsfara eller andra allvarliga krissituationer inom landet finns inskriven i vissa konventioner (varvid bör beaktas att från vissa bestämmelser avvikelser under inga omständigheter får ske, t.ex. tortyrförbud, förbud mot retroaktiv lagstiftning): 1) Europarådets konvention för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna (art. 15) 2) FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter (art. 4) varvid skall anges från vilka bestämmelser avvikelse skett och skälen härför liksom – senare – när åtgärderna upphävts eller trätt ur kraft. Det bör anmärkas att det tillkommer övervakningsorganen att granska rättmätigheten och omfattningen av dylika avvikelser. iii) skyldighet att samarbeta med olika organ såsom exempelvis FN:s höge/a kommissarie för mänskliga rättigheter, FN:s speciella rapportör om tortyr, FN:s olika länder- och sakområdesrapportörer samt med FN:s kommission för mänskliga rättigheter (och dess underorgan) – ej att förblanda med FN:s mänskliga rättighetskommitté upprättad under och verksam enligt FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter – som har erhållit undersökningsmandat genom FNresolutionerna 728 F/1959, 1235/1967 och 1503/1970, vilka Sverige röstat för. Här skall dessutom särskilt nämnas Europarådets kommitté till förhindrande av tortyr, med vilken konventionsstaterna genom en uttrycklig bestämmelse (art. 3) är skyldiga att samarbeta vid dess besök (art. 2 och 8) samt vid genomförandet av dess rekommendationer; som sanktion vid underlåtenhet finns föreskrivet (art. 10:2) att kommittén kan upphäva den sekretess, som den annars är skyldig att iakttaga i sina relationer med dessa stater. 22 iv) skyldighet att beakta internationella organs länderrapporter och allmänna rekommendationer (t.ex. i form av s.k. ”general comments”) beträffande de konventioner som de är satta att övervaka Flera av de övervakande organen har enligt konventionerna rätt att avge förslag och allmänna rekommendationer eller kommentarer på grundval av den information de erhållit genom uppgifter och upplysningar i de rapporter staterna konventionsenligt har att lämna – jfr. ii) ovan. Följande konventioner innehåller bestämmelser härom: a)FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter (art. 40:4) b)FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (art. 21) c)FN:s rasdiskrimineringskonvention.(art. 9:2) d)FN:s kvinnodiskrimineringskonvention (art. 21:1) e)FN:s barnkonvention (art. 45:d) /allmänna rekommendationer eller kommentarer ännu ej utfärdade/ De kommittéer, som avgivit förslag, kommentarer och rekommendationer av allmänt innehåll, har betonat att de ej blott avser att lägga fast formella regler för hur staternas rapporteringsskyldighet skall fullgöras utan även peka på onöjaktigheter i rapporteringen samt föreslå förbättringar och stimulera staterna i deras verksamhet för att främja och skydda de mänskliga rättigheterna. f) Europarådets konvention till förhindrande av tortyr ålägger dess tortyrkommitté att till ministerkommittén avge årliga rapporter över sin verksamhet, vilka är offentliga och delges Europarådets parlamentarikerförsamling och konventionsstaterna (art. 12). I dessa har den behandlat fyra olika sakområden och givit sin syn på de allmänna regler staterna bör följa inom dessa: • I årsrapporten för 1992: ”Some substantive issues pursued by the CPT during visits” (om en anhållen och häktads 23 rättigheter, om förhållanden i polisarrester och polishäkten, om dömdas rättigheter och om förhållanden i fängelser) • I årsrapporten för 1993: ”Health care services in prisons” • I årsrapporten för 1996: ”Foreign nationals detained under aliens’ legislation” • I årsrapporten för 1997: ”Involuntary placement in psychiatric establishments” g) Europarådets sociala stadga: dess expertkommitté utarbetar på grundval av länderrapporter s.k. conclusions rörande staternas uppfyllelse av sina åtaganden, vilka, om de är negativa, kan leda till rekommendationer av ministerkommittén (jfr. ovan ii.l)). v) skyldighet att ingå i svaromål inför internationell, judiciell/semi-judiciell instans, antingen vid påstående av annan stat eller av enskild om kränkning av konventionsförpliktelser, eller vid tvist mellan stater om tolkning eller tillämpning av konventionerna (varvid en stat även kan ta upp en sak på vägnar av enskild person – s.k. ”espousal”): a) inför Internationella domstolen i Haag, vars avgöranden är rättsligt bindande, enligt i) Slaverikonventionen 1926 (art. 7) ii) Folkmordskonventionen 1948 (art. IX) iii) Flyktingkonventionen 1951 jämte tilläggsprotokoll 1967 (art.38 resp art. IV). /om tvisten ej kan biläggas på annat sätt/ iv) FN:s konvention om kvinnans politiska rättigheter 1953 (art. IX)/om ej lösning nås genom förhandlingar/ v) FN:s kvinnodiskrimineringskonvention 1979 (art. 29) /om ej lösning nås genom förhandlingar eller enighet nås om skiljedom/ vi) FN:s tortyrkonvention 1984 (art. 30) /på samma villkor som v) ovan/ vii)UNESCO-konventionen mot diskriminering inomundervisningen (art. 8) /om ej lösning nås genom förhandlingar eller på annat sätt/ viii) Övriga MR-konventioner: enligt fakultativa klausulen i 24 Domstolens stadga (art. 36:2) – med undantag för Europarådets konvention jämte tilläggsprotokoll (se art. 55 – tidigare art. 62). b) inför Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter, vars avgöranden är rättsligt bindande: enligt Europarådets konvention för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter 1950 jämte tilläggsprotokoll 1953–1994 (art. 19– 46 i lydelse enligt tilläggsprotokoll nr 11 av 11.5.1994, i kraft 1.11.1998) c) inför FN:s mänskliga rättighetskommitté: i) enligt FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter 1966 såväl i mellanstatliga tvister (art. 41-44) som i enskildas klagomål (art. 4 fakultativa protokollet 1966) ii) enligt FN:s dödsstraffprotokoll 1989 (art. 4) i mellanstatliga tvister d) inför FN:s rasdiskrimineringskommitté: enligt FN:s rasdiskrimineringskonvention 1966 såväl i mellanstatliga tvister (art. 11) som i enskildas klagomål (art. 14) e) inför FN:s tortyrkommitté: enligt FN:s tortyrkonvention 1984 såväl i mellanstatliga tvister (art. 21) som i enskildas klagomål (art. 22) f) inför Europarådets tortyrkommitté – se under ii) m) ovan Förfaranden enligt c), d), e) och f) utmynnar ej i rättsligt bindande avgöranden utan i rekommendationer vilka konventionsstaterna i allmänhet brukar rätta sig efter. vi) skyldighet att tillåta internationellt organs undersökning inom Sverige av påstådda kränkningar eller av förhållanden som omfattas av konventionsskydd: a) av Internationella domstolen i Haag (Stadgan art. 22:1 och art. 44:2 samt arbetsordning art. 55 och art. 66) rörande konventioner som kan prövas av domstolen – se v) a) ovan b) FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter: för mellanstatliga klagomål: annan sammanträdesort än Genève för MR-kommittén jfr. art. 42:4 – dock ingen särskild bestämmelse om ”in loco”-undersökning; 25 för individuella klagomål enligt fakultativa protokollet: inga särskilda bestämmelser i vare sig konventionen eller arbetsordningen c) Europarådets MR-konvention: (för kommissionen: art. 28 i arbetsordningen) för domstolen: art. 38:2 i arbetsordningen (för den nya domstolen som invigs 1.11.1998 är arbetsordning ännu ej fastställd) d) FN:s tortyrkonvention: enligt art. 20:3 kan ”in loco”-undersökning ske ”i samförstånd med konventionsstat vid välgrundade indikationer på att tortyr systematiskt används” (genom att icke avge förklaring enligt art. 8 vid tillträdet till konventionen har Sverige godtagit undersökningar enligt art. 20) e) Europarådets tortyrkonvention: genom tillträde till denna har Sverige godtagit ej blott besök hänförliga till visst ärende utan rent generellt för återkommande inspektioner av förhållandena på alla ställen och i alla institutioner, där personer som berövats sin frihet av ett statligt organ befinner sig f) Första tilläggsprotokollet 1977 till Genèvekonventionerna 1949: besök av den Internationella kommissionen för undersökning av fakta (art. 90:4 a), som Sverige erkänt genom förklaring enligt art. 90:2 a i förhållande till annan stat som gjort detsamma. Tidigare undersökningsregler finns i art. 52 och 53 i I och II Genèvekonventionerna men kräver att parterna skall sinsemellan fastställa förfarandet, och vid bristande avtal, hänskjuta frågan till skiljedom. 3. Reservationer (förbehåll), invändningar (”objections”) mot reservationer samt för klaringar (”declar ations”) förklaringar (”declarations”) a) Sverige har i samband med tillträdet till vissa konventioner gjort reservationer rörande tillämpningen av olika bestämmelser i dessa. En reservation innebär att en stat för sin del önskar ”utesluta eller modifiera rättsverkningarna av vissa bestämmelser i traktaten” (art. 2.1.d Wienkonventionen om traktaträtten). Andra stater kan göra invändningar mot reservationer som Sverige gjort liksom Sverige kan göra invändningar 26 mot andra staters reservationer; invändningar kan bara göras inom tolv månader från det att underrättelse erhållits om reservationen (art. 20.5 idem). Sverige har i flera fall gjort invändningar mot andra staters reservationer, vilket innebär att den bestämmelse som reservationen och invändningen gäller inte blir gällande mellan Sverige och den andra staten. Ibland är invändningarna så omfattande att det kan ifrågasättas om konventionen överhuvudtaget skall vara gällande i förhållande till den andra staten; i sådana fall brukar anges att trots invändningarna konventionen gäller. Sverige har i vissa fall återtagit tidigare gjorda reservationer. Wienkonventionen om traktaträtten reglerar i art. 20-23 ovanstående frågor (prop. 1974:158), med utgångspunkt från Haagdomstolens rådgivande yttrande 28.5.1951 i anledning av vissa reservationer mot FN:s folkmordskonvention 1948 (se prop. 1974:20, sid. 20-26). b) Sverige har även avgivit förklaringar rörande sin tolkning av vissa bestämmelser, eller rörande annat förhållande, som rör konventionens tillämpning7 eller också i enlighet med någon bestämmelse, som kräver en förklaring för att bli tillämplig (t.ex. godtagande av ett tvistelösande organs kompetens). I tillämpliga delar gäller även här Wienkonventionens bestämmelser. Det bör även uppmärksammas att i propositionstexter ej sällan förekommer uttalanden av betydelse för att förstå Sveriges inställning till en konvention utan att dessa tar sig uttryck i formella förklaringar - ens av s.k. ”ex tuto”-karaktär (för säkerhets skull). Sådana uttalanden eller förklaringar är emellertid folkrättsligt av begränsat värde vid tvister med annan stat inför ett internationellt organ, vilka närmast ser dem som partsinlagor. c) Nedan skall en kortfattad redogörelse lämnas för Sveriges reservationer vid tillträdet till de MR-konventioner som nämns under 2.1 ovan, ävensom för avgivna förklaringar samt invändningar mot andra staters reservationer. 27 A. Allmänna konventioner i) FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter 1966 jämte fakultativa protokollet 1966 till konventionen (om FN:s MR-kommittés behörighet att pröva enskildas klagomål) a) reservationer: mot art. 10:3 ang. förbudet mot att blanda unga och gamla lagöverträdare med varandra vid avtjänande av straff, eftersom detta ibland kan vara motiverat mot art. 14:7 ang. förbudet att ingen får på nytt rannsakas eller straffas för gärning för vilken han redan blivit fälld eller frikänd, eftersom resning enligt rättegångsbalken i vissa fall kan beviljas, även till den tilltalades nackdel mot art. 20:1 ang. införande av förbud i lag mot krigspropaganda, på grund av svårigheterna att avgränsa det straffbara området och med hänsyn till konsekvenserna för den fria samhällsdebatten b) 1 förklaring (i form av förbehåll) till det fakultativa protokollet om enskilds besvärsrätt: avser att förhindra s.k. dubbelklagan – se nedan under avsnitt 4 2 förklaring enligt art. 41 om godkännande av FN:s MRkommittés behörighet att mottaga mellanstatliga klagomål c) invändningar mot andra staters reservationer: mot USA:s reservationer ang. art. 6, 7 och 15 samt s.k. understandings avseende art. 2, 4 och 24 Sverige förklarade emellertid samtidigt att dessa invändningar icke innebär hinder för att konventionen träder i kraft mellan de båda länderna. Skälen för de svenska invändningarna är formulerade på följande sätt: ”...In this context the Government recalls that under international treaty law, the name assigned to a statement whereby the legal effect of certain provisions of a treaty is excluded or modified, does not determine its status as a reservation to the treaty. Thus, the Government considers that some of the understandings made by the United States in substance constitute reservations to the Covenant. A reservation by which a State modifies or excludes the 28 application of the most fundamental provisions of the Covenant, or limits its responsibilities under that treaty by invoking general principles of national law, may cast doubts upon the commitment of the reserving State to the object and purpose of the Covenant. The reservations made by the United States of America include both reservations to essential and non-derogable provisions, and general references to national legislation. Reservations of this nature contribute to undermining the basis of international treaty law. All States Parties share a common interest in the respect for the object and purpose of the treaty to which they have chosen to become parties. Sweden therefore objects to the reservations made by the United States.” mot Kuwaits reservationer, vilka – för tolkningen av art. 2, 3 och 23 – hänvisar till nationell lag samt beträffande art. 25 om rösträtt och valbarhet hänvisar till att landets vallagar endast tillerkänner män dessa rättigheter. Dessa invändningar innebär emellertid icke hinder för att konventionen träder i kraft mellan båda länder. ii) FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter 1966 a) reservation: mot art. 7 d rörande rätten till lön på allmänna helgdagar, med hänsyn till arbetsmarknadsparternas autonomi b) förklaringar: inga c) invändningar: mot Kuwaits hänvisning till nationell lag för tillämpning av konventionens art. 2:2 och art. 2:3 ang. förbud mot alla former av diskriminering resp. likställighet mellan könen, mot dess reservation mot strejkrätten i art. 8, som Kuwait förbehåller sig att ej tillämpa samt mot art. 9, eftersom Kuwaits sociala trygghetslagar endast är tillämpliga på kuwaitiska medborgare. iii) Europarådets konvention om mänskliga rättigheter och grundläggande friheter 1950 jämte tilläggsprotokoll a) reservationer: /mot art. 2 i första tilläggsprotokollet rörande 29 föräldrars rätt att tillförsäkra sina barn uppfostran och undervisning enligt sin religiösa och filosofiska övertygelse – reservationen återkallad per 1.1.95/ b) förklaringar: /om godkännande av kommissionens och domstolens behörighet att pröva enskildas klagomål – förklaringarna obsoleta efter ikraftträdandet av tilläggsprotokoll nr 11 om nedläggandet av kommissionen och upprättandet av en permanent domstol fr.o.m. 1.11.98 med i protkollet inskriven behörighet i sådant hänseende/ ang. rätten till omprövning av utvisningsbeslut enligt art. 1 tilläggsprotokoll nr 7, som enligt förklaringen ej skall avse det fall att utlänning avgivit s.k. nöjdförklaring dvs. även innan dom eller beslut vunnit laga kraft. c) invändningar: inga /tidigare hade Sverige betydande invändningar mot Turkiets godkännande av enskilds besvärsrätt med långtgående inskränkningar, vilka förfallit efter ikraftträde av tilläggsprotokoll nr 11/ iv) Europarådets sociala stadga 1961 jämte tilläggsprotokoll 1988, ändringsprotokoll 1991 och tilläggsprotokoll om kollektivt klagomålsförfarande 1995 samt Reviderad stadga 1996 a) reservationer: stadgorna innehåller ej bestämmelser om reservationsrätt. Systemet är istället att en del bestämmelser är obligatoriska och andra kan staterna förklara sig acceptera b) förklaring: Sverige har avgivit en ”tolkningsförklaring” av innehåll att s.k. positiv särbehandling icke enligt svensk mening står i strid med bestämmelsen om icke-diskriminering i Reviderade stadgans Del V, art. E c) invändningar: inga B. Sär skilda konventioner Särskilda i) NF:s slaverikonvention 1926 a) reservationer: inga b) förklaringar: inga c) invändningar: inga ii) FN:s konvention om folkmord 1948 30 a) reservationer: inga (jfr. under a) in fine ovan)b) förklaringar: inga c) invändningar: mot USA:s reservation (2) att ”ingenting i konventionen kräver att USA lagstiftar eller vidtager andra åtgärder, som är förbjudna enligt dess konstitution som den tolkas av USA”, eftersom - enligt svensk åsikt - en stat inte kan åberopa nationell lag inklusive sin konstitution, för att rättfärdiga att den ej fullgör sina åtaganden enligt konventionen; invändningen utgör ej hinder för att konventionen träder i kraft mellan de båda länderna. iii) FN:s tortyrkonvention 1984: a) reservationer: inga-/anledning att göra en förklaring/ett förbehåll angående s.k. dubbelklagan förelåg ej på grund av formuleringen av art. 22:5 (a) ”... samma ärende inte har varit eller är föremål för internationell undersökning...”) – jfr. ovan under i) b 1) rörande FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter/ b) förklaringar: enligt art. 21 och art. 22 angående tortyrkommitténs behörighet att pröva mellanstatliga tvister resp. enskilda klagomål om kränkning av konventionens bestämmelser (jfr. ovan 2.4 v) d) I proposition 1985/86:17 har Sverige även uttalat – utan att detta kommit till uttryck i en formell reservation eller förklaring – att man avser följa Europarådets ministerkommittés rekommendation i resolution 70/17 för lösande av konkurrensen mellan Europarådskonventionen och andra konventioner genom att begagna sig av förfarandet enligt den förstnämnda (avser mellanstatliga tvister – se avsnitt 4.6). /Sverige har icke enligt art. 28 avgivit förklaring att det icke godkänner tortyrkommitténs behörighet enligt art. 20 om samarbete med kommittén om granskning av information om förekomsten av systematisk tortyr/ c) invändningar: mot USA:s reservation mot art. 16 om grym, omänsklig och förnedrande behandling och bestraffning, vilket begrepp skall tolkas enligt 5:te, 8:de och 14:de Amendments till konstitutionen; skälen för Sveriges invändning är desamma 31 som anförts mot USA:s reservation mot art. 7 dvs. ”tortyrbestämmelsen” i FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter (se A. i) c) ovan) mot USA:s s.k. understandings betr. art. 1, art. 14 och om utmätande av dödsstraff, vilka ej enligt Sveriges åsikt fritager USA från skyldigheten att uppfylla dess åtaganden enligt konventionen /mot Chiles reservation bl.a. om nationell lagstiftning, vilken dock senare återkallats/ iv) FN:s konvention om kvinnans politiska rättigheter 1953 a) reservationer: inga b) förklaringar: inga c) invändningar: mot Argentinas reservation mot art. IX om lösning av tvister bl.a. genom hänvisning till Haagdomstolen (syftar sannolikt på frågan om suveräniteten över Falklandsöarna) mot Guatemalas reservationer mot art. I, II och III om rösträtt och valbarhet samt om innehav av allmän tjänst (skall endast gälla medborgare i Guatemala) v) FN:s rasdiskrimineringskonvention 1966 a) reservationer: inga b) förklaringar: förklaring enligt art. 14:1 med behörighet för rasdiskrimineringskommittén att pröva framställningar från enskilda, dock med förbehåll som avser förhindra s.k. dubbelklagan – se under avsnitt 4 samt jfr. A. i) 1) ovan om FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter /däremot har Sverige ej ansett att det föreligger anledning att avge förklaring enligt art. 14:2 för att inrätta eller utse ett särskilt organ, som kan mottaga och pröva framställningar från enskild, som uttömt andra tillgängliga inhemska rättsmedel/ c) invändningar: mot Yemens reservationer mot art. 5 (c) om rösträtt och valbarhet m.m. samt art. 5 (d) (iv), (vi) och (vii) om rätt till äktenskap och val av make, om rätt att ärva och om tanke-, samvets- och religionsfrihet, eftersom de enligt Sveriges åsikt strider mot konventionens 32 ändamål och syfte; de kan ej heller i något avseende ändra eller modifiera Yemens skyldigheter enligt konventionen. Emellertid medför invändningen icke att konventionen icke träder i kraft mellan Sverige och Yemen. mot Saudi Arabiens reservation att det kommer att tillämpa konventionens bestämmelser under förutsättning att de ej strider mot den islamiska Sharia-lagen, eftersom en sådan allmän reservation strider mot konventionens ändamål och syfte (se art. 20:2) och underminerar grundvalarna för internationell traktaträtt; detta utgör dock ej hinder för att konventionen träder i kraft mellan de båda staterna, dock utan att Saudi Arabien kan dra nytta av reservationen. vi) FN:s kvinnodiskrimineringskonvention 1979 a) reservationer: inga b) förklaringar: inga c) invändningar: mot reservationer gjorda av 18 stater, av vilka två stater ( Thailand och Sydkorea ) helt resp. delvis återtagit sina reservationer. Beträffande en stat ( Maldiverna ) sägs att dess reservationer utgör ett hinder för ikraftträde av konventionen mellan de båda länderna: dessa var allmänna och långtgående, då de innebär att de bestämmelser som anses strida mot Sharia-principerna ej kommer att tillämpas samt att man ej anser sig förpliktad att i något hänseende ändra konstitutionen eller lagarna i landet. Beträffande två stater ( Singapore och Pakistan ) uttalas att deras reservationer ej utgör ett hinder för ikraftträde av konventionen, dock utan att de kan dra nytta av dessa. Beträffande övriga stater har ej gjorts några liknande uttalanden. Ej heller görs något uttalande om varaktigheten av invändningarna, vilket sker beträffande nyssnämnda två stater (”no time limit applies to objections against reservations, which are inadmissible under international law” – en sådan regel finns ej inskriven i Wienkonventionen 33 om traktaträtten, men grundar sig sannolikt på tesen att, om en reservation är otillåten enligt folkrätten, den är i sig en rättslig nullitet /ab initio and per se null and void/) vii) FN:s barnkonvention 1989 a) reservationer: inga (anmärkas må emellertid att i prop. 1989/90:107 föreslogs en reservation mot art. 37:c, som bl.a. kräver att barn som frihetsberövats skall hållas åtskilda från vuxna; riksdagens justitieutskott var av samma mening, men dess socialutskott önskade ej att en reservation skulle göras; detta var ej heller nödvändigt eftersom förbudet i art. 37:c ej är absolut (”om det inte anses till barnets bästa att inte göra det ”), vilket är fallet i art. 10:3 FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter (jfr. under i) a) ovan), mot vilken en reservation gjordes. b) förklaringar: inga c) invändningar: mot reservationer gjorda av 16 stater, av vilka två (Myanmar och Thailand) helt resp. delvis återtagit sina, varvid emellertid samtidigt förklarats att dessa invändningar ej utgör hinder för att konventionen träder i kraft mellan Sverige och dessa stater. viii) FN:s flyktingkonvention 1951 jämte tilläggsprotokoll 1967 a) reservationer: vid tillträdet gjordes dels en allmän reservation av innehåll att den särskilda förmånsbehandling som tillkommer nordiska medborgare ej skall gälla flyktingar enligt konventionens bestämmelser om likställighet med den förmånligaste behandling som tillkommer främmande lands medborgare, dels reservationer mot åtta artiklar (art. 7:2, 8, 12:1, 14, 17:2, 24:1 b och 2-3, samt 25 - se SÖ 1954:55 not. 1), av vilka tre återkallats (art. 7:2, 14 och 24:2 – se SÖ 1970:62, 1916:33 och 1966:27) samt en omformulerats (art. 24:1 b – se SÖ 1966:27). De kvarstående reservationerna gäller: dels den allmänna enligt ovan, dels art. 8, som avser befrielse från undantagsåtgärder med avseende på flyktings person, hans egendom och intressen på 34 grund av hans formella medborgarskap i visst främmande land art. 12 mom. 1, som avser flyktings personrättsliga ställning som enligt konventionen skall bestämmas efter domicillandets lag men enligt svensk internationell privaträtt i allmänhet bestäms efter nationalitetsprincipen art. 17 mom. 2, som avser flyktings befrielse från arbetstillstånd om vissa villkor är uppfyllda - en regel Sverige ej anser sig kunna automatiskt tillämpa art. 24 mom. 1b, som avser arbetslagstiftning och socialförsäkring, där Sverige i princip ej anser sig bundet av principen om nationell behandling i vissa avseenden art. 25, som avser bistånd av förvaltningsmyndighet, där Sverige ej anser sig vara förpliktat att utfärda intyg för vilket underlag saknas i Sverige. För reservationernas exakta innehåll får hänvisning ske till ovan anförda ställen i Sveriges Överenskommelser med främmande makter. b) förklaring: enligt art. 1 B (1) (b) att konventionen skall av Sverige tillämpas på ”händelser i Europa eller annorstädes, som inträffat före den 1 januari 1951” (OBS! att tilläggsprotokollet bl.a. innebär att orden ”som inträffat före den 1 januari 1951” skall anses vara utelämnade vid tolkningen av konventionens flyktingbegrepp.) c) invändningar: inga ix) FN:s statslöshetskonvention 1954 a) reservationer: vid tillträdet gjordes reservationer mot sex artiklar (art. 7:2, 12:1, 24:1 b, 24:2 och 3 samt 25:2 – se SÖ 1965:54 not 1), av vilka två återkallats (art. 7:2 och art. 24:2 – se SÖ 1970:63 resp. 1966:28) samt en omformulerats (art. 24:1 b – se SÖ 1966:28) De kvarstående reservationerna gäller: art. 8: se flyktingkonventionen ovan art. 12 mom. 1: se flyktingkonventionen ovan art. 24 mom. 1 b och mom. 3: se flyktingkonventionen ovan art. 25 mom. 2: se flyktingkonventionen ovan 35 För reservationernas exakta innehåll får hänvisning ske till ovan anförda ställen i Sveriges Överenskommelser med främmande makter. b) förklaringar: inga c) invändningar: inga x) de fyra Genèvekonventionerna 1949 jämte tilläggsprotokoll 1977 a) reservationer: betr. art. 75 mom. 4 h) i tilläggsprotokoll nr 1 ang. förbud mot att på nytt åtalas och straffas för samma gärning, eftersom i undantagsfall återupptagande av mål, i vilka slutgiltig fällande eller friande dom meddelats, tillåts enligt rättegångsbalken (resning) – jfr. i) a) ovan om FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter b) förklaring: enligt art. 90 mom. 2 med godkännande av den internationella kommissionens för undersökning av fakta behörighet c) invändningar: inga xi) UNESCO-konventionen mot diskriminering i undervisningen 1960 a) reservationer: inga b) förklaringar: inga c) invändningar: inga 4. Spör smålet om ss.k. .k. dubbelklagan Spörsmålet 4.1 Frågan om samexistensen av övervakningssystem enligt olika konventioner och den därav uppkomna konkurrenssituationen mellan olika klagomöjligheter vid mellanstatliga tvister och vid enskildas besvärsrätt till olika övervakningsorgan, när klagomålen i princip gäller samma sak, har varit föremål för uppmärksamhet bl.a. i Sverige – se prop. 1971:125, sid. 40-44. 4.2 Som exempel på vad som avses härmed kan följande näm- 36 nas. En person som gör gällande att han vid ett frihetsberövande eller under avtjänande av straff blivit utsatt för tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling har i princip möjligheter att klaga till tre olika organ: 1. Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter (tortyr etc. är förbjudet enligt art. 3 i den europeiska MRkonventionen) 2. FN:s MR-kommitté (tortyr är förbjudet enligt art. 7 i FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter) 3. FN:s tortyrkommitté (enligt FN:s konvention mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning) En person som gör gällande att han blivit utsatt för rasdiskriminering kan klaga till de två förstnämnda organen (då det gäller Europeiska domstolen skall det gälla en rättighet som är skyddad enligt den europeiska MRkonventionen) samt även till FN:s rasdiskrimineringskommitté (enligt FN-konventionen om rasdiskriminering). 4.3 I FN:s tortyrkonvention finns en spärregel mot dubbelklagan: har samma ärende tidigare varit föremål för internationell undersökning eller reglering i annan form eller är det föremål härför skall FN:s tortyrkommitté ej befatta sig med ärendet (art. 22:5 a)). I princip detsamma gäller för klagomål till europeiska domstolen (art. 35:2 b) enligt lydelse gällande från 1 november 1998 jämlikt tilläggsprotokoll nr 11. 4.4 Annorlunda är det emellertid enligt FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter (dess fakultativa protokoll om enskilds besvärsrätt): där föreskrivs endast att FN:s MR-kommitté är förhindrad att 37 pröva ett klagomål som samtidigt är föremål för internationell undersökning eller reglering i annan form. 4.5 För att undvika att en klagande först vänder sig till Europeiska domstolen eller FN:s tortyrkommitté och därefter, om hans klagomål ej vinner framgång vid något av dessa organ, vänder sig till FN:s MR-kommitté, har Sverige gjort ett förbehåll vid tillträdet till det fakultativa protokollet. Dess innehåll är att FN-kommittén ej skall pröva en framställning från enskild person icke blott om ärendet redan är under internationell prövning utan även om det redan har varit föremål för sådan prövning eller annan reglering. Eftersom FN:s rasdiskrimineringskonvention överhuvudtaget ej innehåller någon spärregel gjordes vid tillträdet till denna ett förbehåll, att dess kommitté ej skall kunna pröva en framställning om det framkommer att samma ärende är eller har varit föremål för internationell undersökning eller prövning i annan form. 4.6 Då det gäller mellanstatliga tvister har Europarådets ministerkommitté år 1970 antagit en resolution 70 (17) att stater inom Europarådet som är underkastade olika internationella mekanismer för lösandet av tvister mellan sig rörande fri- och rättigheter, skall begagna sig av det förfarande som den europeiska konventionen erbjuder. Sverige har ansett denna resolution även vara tillämplig på senare ratificerade konventioner såsom FN:s rasdiskrimineringskonvention och FN:s tortyrkonvention, där alltså Europakonventionens förfarande istället bör komma till användning. Ovanstående problem behandlas utförligt i proposition 1971:125 sid. 40-44. 4.7 Det bör framhållas att Sveriges förbehåll inte innebär att det tvistelösande organet vid en dubbelklagan utan vidare avvisar denna under hänvisning till förbehållet. Även här kommer ett kontradiktoriskt förfarande att tillämpas, där 38 förbehållets giltighet prövas liksom frågan om ärendet är identiskt med ett tidigare, vid annan instans eller genom annan reglering avgjort ärende; liksom om ärendet avgjorts efter en grundlig prövning eller genom ett summariskt förfarande samt om innehållet och innebörden av de bestämmelser, som legat till grund för den tidigare prövningen, är ensartad med dem som skall ligga till grund för den nya – en bedömning och ett förfarande som kan vara både intrikat och tidskrävande. 39 Fotnotsapparat 1 Klausulen lyder: ”I afvaktan därå, att en fullständigare sammanfattning af krigets lagar kan komma att utfärdas, anse de höga fördragsslutande parterna lämpligt att fastställa, att i de fall, som icke innefattas i af dem antagna reglementariska bestämmelser, befolkningarna och de krigförande skola förblifva under de folkrättsliga grundsatsernas skydd och herravälde, sådana dessa grundsatser framgått ur de mellan civiliserade nationer vedertagna sedvänjor, mänsklighetens bud och det allmänna rättsmedvetandets kraf.” (SFS 1910:153, s. 72/73). 2 Martens var ryska regeringens folkrättssakkunnige och deltog bl.a. i de betydelsefulla fredskonferenserna i Haag 1899 och 1907. 3 Med ”Europakonventionen” torde avses Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter och grundläggande friheter av 1950, som (först) genom SFS 1994:1219 i sin helhet införlivades med svensk rätt. Vid ratifikationen 1951 hade man ansett att svensk rätt stod i överensstämmelse med konventionens krav; det förelåg ”rättsharmoni” mellan svensk rätt och konventionen utan inkorporering eller transformering. Utvecklingen därefter visade emellertid att så ej var fallet genom kommissionens/ domstolens olika tolkningsavgöranden. Vissa har ansett att svensk rätt aldrig varit i harmoni med konventionen (”- - - ett bottenläge i fråga om svensk lagstiftningsteknik” prof. Agge vid Svenska Kriminalistföreningens årsmöte 1954) – jfr. 1.6 nedan. 4 jfr. Undéns uttalande i FN om den s.k. Acheson-planen (”Uniting for Peace”resolutionen hösten 1950 om generalförsamlingens befogenheter under Koreakrisen): ”Jag konstaterar alltså att praxis gått utöver stadgans bokstav. Jag ser däri en lycklig omständighet för vår organisation, vars stadga liksom varje skriven författning bör utvecklas organiskt för att inte bli en död bokstav”. 5 protokoll nr 9 upphävs, när protokoll nr 11 träder i kraft 1.11.98 6 Kommissionen är FN:s policyorgan inom MR-området och upprättades av FN:s Ekonomiska och Sociala Råd 1946 enligt Stadgans art. 68.( Sedan 1987 utförs granskningen av länderrapporter av en av ECOSOC upprättad särskild kommitté för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, då det gäller FN:s konvention för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter). 7 s.k. interpretative declarations eller understandings 40 Anteckningar: 41 42 Denna skrift ingår i en serie som Utrikesdepartementet ger ut med anledning av 50-årsminnet av FN:s Allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Serien utkommer under 1998-99 och har hittills behandlat: • Mänskliga rättigheter i svensk utrikespolitik • De medborgerliga och politiska rättigheterna • Kvinnans rättigheter • Sveriges rättsliga åtaganden på MR-området i internationellt perspektiv Ytterligare titlar i serien är inplanerade. För mer information om aktiviteter och material med anledning av Mänskliga rättighetsåret 1998, se UD:s hemsida www.ud.se 43 ”Sveriges rättsliga åtaganden på MR-området i internationellt perspektiv” i skriftserien ”UD-info” beställs kostnadsfritt: Utrikesdepartementet, Press- och informationsenheten, informationsbyrån, 103 39 Stockholm Telefon: 08-405 10 00 Fax: 08-723 11 76 Hemsida: www.ud.se Artikelnummer: 99.038 44 UD info