Sveriges rättsliga åtaganden på MR-området i

Sveriges rättsliga åtaganden på
MR-området
i internationellt perspektiv
Kortfattad översikt
Maj 1999
3
4
Innehåll
1.
Inledning och allmänna synpunkter
7
1.1 ”MR-området” – begreppet
1.2 ”Sveriges internationellträttsliga åtaganden”
– begreppet
1.3 ”Pacta sunt servanda”
1.4 Förhållandet folkrätt – intern rätt
Formerna för införlivande av en konvention
1.5 Frågan om gottgörelse/satisfaktion
1.6 Dynamisk konventionstolkning
2.
Konventions- och andr
a åtaganden
15
andra
2.1 Allmänna konventioner
Särskilda konventioner
2.2 Deklarationer – proklamationer – resolutioner
2.3 Andra internationella instrument (särskilt om
frihetsberövades behandling)
2.4 Specifika skyldigheter:
informationsskyldighet
rapporteringsskyldighet
samarbetsskyldighet
beaktande av länderrapporter och allmänna
rekommendationer
svaromålsskyldighet
in-loco undersökningar
3.
Reservationer
Reservationer,, invändningar mot sådana
samt förklaringar
Inledning
A. Allmänna konventioner
B. Särskilda konventioner
4.
Spör
smålet om ss.k.
.k. dubbelklagan
Spörsmålet
26
36
5
6
Sveriges rättsliga åtaganden på
MR-området i internationellt
perspektiv
Kortfattad översikt
1. Inledning och allmänna synpunkter
1.1 Ämnet som här skall behandlas är omfattande men kan
inom ramen för detta häfte blott bli föremål för en kortare
översiktlig redogörelse.
Rubriken kräver några preciseringar. Då man talar om ”MRområdet”, brukar detta ofta delas in i tre grupper av rättigheter, nämligen
i) de medborgerliga och politiska rättigheterna (ibland
benämnda ”första generationens rättigheter”)
ii) de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna (ibland
benämnda ”andra generationens rättigheter”)
iii) rätten till fred, rätten till hälsosamma omgivningar, rätten till havens och rymdens naturtillgångar m.m. (ibland
benämnda ”tredje generationens rättigheter”.)
De båda första grupperna kan exemplifieras genom hänvisning till FN:s båda konventioner av 1966 med motsvarande
rubriker (SÖ 1971:41-43 och prop. 1971:125). Ett annat sätt
att förenklat klassificera rättigheterna är att hänföra dem till
7
den franska revolutionens treklöverbegrepp: liberté (frihet),
égalité (jämlikhet) och fraternité (broderskap). Den första
gruppen hänför sig till individens frihetssfär; den andra till
individernas likställighet inför lagen och i socialt, ekonomiskt
och kulturellt hänseende; den tredje är ett uttryck för världssamfundets ansvar för alla människors lika möjligheter som
individer och som delar av ett kollektiv till delaktighet i jordens och rymdens tillgångar under fredliga förhållanden.
Gränserna mellan grupperna är emellertid oskarpa och
grupperna glider ofta över och in i varandra.
1.2 Med ”Sveriges internationellträttsliga åtaganden” förstås ej
blott förpliktelser, som härflyter ur ingångna överenskommelser med andra stater (traktater, konventioner m.m.) såväl bilaterala som multilaterala, utan även vad som åligger Sverige
enligt allmänna folkrättsliga regler och normer av bjudande
karaktär. Frågan om sådana normer - jus cogens - behandlades
utförligt i samband med tillkomsten av 1969 års Wienkonvention om traktaträtten (hänvisning får ske till proposition 1974:158, sid. 56-58 om art. 53 och sid. 69-72 om art. 64,
65 och 66; se även sid. 81).
Som princip formulerades inom MR-området denna typ
av förpliktelser under senare delen av 1800-talet i den s.k.
Martens-klausulen,1 &2 ) vilken inflöt i 1899 och 1907 års Haagkonventioner om lantkriget; betydelsen av denna markeras av
att den upprepas i 1949 års fyra Genèvekonventioner ang.
skydd för krigets offer (uppsägningsklausulerna) och 1977 års
båda tilläggsprotokoll (art. 1:2 resp. preamblen), vilka handlar
om behandlingen av sårade i krig (se prop. 1953:37, sid. 43,
89, 203 och 352/353 samt prop. 1978 /79:77, sid. 51 och 149).
Visserligen gäller dessa krigets folkrätt (jus in bello) men Haagdomstolen har i ett avgörande 1949 påpekat att dessa allmänna
principer gäller än mera i fredstid (”- - - plus absolus encore en
temps de paix qu´en temps de guerre”: se ”Corfu Channel
dispute” mellan Storbritannien och Albanien).
8
Hur långt sådana förpliktelser sträcker sig är oklart. Emellertid kan som jämförelse nämnas att FN:s deklaration för de
mänskliga rättigheterna av år 1948, i vilken allmänna normer
formulerats för staternas efterlevnad, - visserligen formellt ej
ett bindande rättsligt instrument - anses av de nordiska länderna ”as having become part of international law” (uttalande
av ambassadör J. Eliasson 10.12.1988 i anledning av firandet
av 40-årsdagen av dess antagande av FN:s generalförsamling).
1.3 Den grundläggande normen för staters relation till ingångna
traktater är den av Hugo Grotius formulerade principen ”pacta
sunt servanda” (bindande avtal skall hållas), som kommer till
uttryck bl.a. i FN-stadgans ingress och i dess art. 2:2. Den kan
sägas skapa en förpliktelse och bundenhet att handla i enlighet med traktatens syfte och föreskrifter. Principen finns även
uttalad i Wienkonventionen om traktaträtten (art. 26), som
fastslår att ”varje i kraft varande traktat är bindande för parterna och skall ärligt (”in good faith”) fullgöras av dem”. Denna
bestämmelse följs av regeln (art. 27) att en stat ”ej kan åberopa bestämmelser i sin interna rätt för att rättfärdiga sin underlåtenhet att fullgöra en traktat”; genom att på detta sätt
fastslå den internationella rättens företräde vill man förhindra
att staterna undandrar sig sina förpliktelser. Ett undantag från
regeln finns emellertid i art. 46, vilken blev föremål för ingående diskussion under traktaträttskonferensen (se prop.
1974:158, sid. 46-49): enligt denna kan en stat åberopa överträdelse av en internrättslig bestämmelse för att frånträda en
traktatförpliktelse, om överträdelsen var uppenbar (”manifest”)
och gällde en internrättslig regel av grundläggande betydelse.
1.4 Spörsmålet om förhållandet mellan folkrätten och den interna rätten har gett upphov till en omfattande litteratur.
Två huvudläror – den monistiska och den dualistiska – har
stått emot varandra: den grundläggande oenigheten mellan
dem gäller om folkrätten och den interna rätten utgör ett, –
9
universellt rättssystem eller om folkrätten utgör ett självständigt system vid sidan om staternas internrättsliga regleringar. Konsekvensen av det monistiska systemet blir att
traktater betraktas som författningar till allmän efterrättelse
och att någon formell akt för transformation till intern rätt
eller inkorporering i det interna rättssystemet ej erfordras
(jfr. 1.4.2 nedan).
1993 års Fri- och Rättighetskommitté gör i sitt delbetänkande SOU 1993:40 uttalandet ”att en av Sverige tillträdd konvention inte blir direkt tillämplig för de svenska domstolarna
och myndigheterna utan att detta föreskrivits i lag torde idag
stå fullt klart” (sid. 15). Det dualistiska systemet är numera det
av det officiella Sverige (riksdag och regering) antagna - med de
anpassningar som nämns under 1.4.2 nedan -, sedan delbetänkandet varit föremål för övervägande i riksdagens konstitutionsutskott (1993/94:KU 24) och i regeringens proposition
1993/94:117 utan att uttalandet föranlett invändningar.
1.4.1 Formerna för införlivande av en traktat med svensk rätt
har utförligt belysts i SOU 1974:100 ”Internationella överenskommelser och svensk rätt”.
Utrikesförvaltningens Rättshandbok II 1996 ger en kort
inledning i ämnet under punkterna 5.2.1, 5.2.2, och 5.2.3,
som lyder:
”5.2.1 Inledning
När regeringen eller svenska förvaltningsmyndigheter ingår internationella överenskommelser av offentligrättslig natur är
det den svenska staten som bär det folkrättsliga ansvaret för
att förpliktelserna uppfylls.
Internationella överenskommelser blir i Sverige inte automatiskt en del av den nationella rätten. Traktater som ingåtts
av Sverige måste på något sätt införlivas med svensk rätt för
att bli gällande inför svenska domstolar och myndigheter. Två
metoder används huvudsakligen för att införliva internationella överenskommelser: inkorporering och transformering.
10
5.2.2 Inkorporering
Inkorporering innebär att det i en lag eller annan författning
anges att traktatens bestämmelser gäller direkt i Sverige.
Traktatens autentiska text, på ett eller flera språk, ligger då till
grund för tillämpningen. Metoden kan därför endast användas
i sådana fall då traktaten är avfattad på ett sådant sätt att den
kan tillämpas enligt sin ordalydelse. Denna metod har t.ex.
valts för att införliva Europakonventionen med svensk rätt.3
5.2.3 Transformering
Transformering innebär antingen att texten till en överenskommelse översätts till svenska och sedan tas in i en svensk författning, eller att överenskommelsen omarbetas till en svensk författningstext.
Överensstämmer de materiella bestämmelserna i en traktat med innehållet i gällande svensk rätt krävs i allmänhet inte
någon svensk lagstiftningsåtgärd. Lagstiftaren måste emellertid då vara uppmärksam på att senare ändringar i gällande rätt
inte kommer i konflikt med innehållet i traktaten.”
Den ovannämnda Fri- och Rättighetskommittén har gjort
en mera utförlig sammanfattning av metoderna på följande
sätt (SOU 1993:40, s. 16):
”I Sverige har två olika metoder kommit till användning
ansformaför att införliva konventioner med nationell rätt, tr
transformation och inkorpor
ering
inkorporering
ering.
ansformation undersöks till en början, i vad mån beVid tr
transformation
stämmelserna i konventionen har motsvarighet i gällande lagstiftning. Om jämförelsen ger vid handen att de materiella reglerna i konventionen redan finns i den nationella rätten, behöver ingen åtgärd vidtas för att införliva konventionen med denna.
Detta konstaterande att konventionen inte strider mot befintliga lagregler kallas i Norge för ”retsharmoni” och i Danmark
för ”normharmoni”. Om däremot den nationella lagstiftningen
saknar motsvarighet till eller innehåller regler som strider mot
en konvention omarbetas de delar av konventionen som behöver införlivas med svensk rätt till svensk författningstext med
11
den systematik och det språkbruk som brukar användas i svenskt
lagstiftningsarbete. Denna metod har ofta använts när det gäller
att införliva konventioner på straff-, process- och civilrättsområdena (ett flertal exempel finns inom sjö- och lufträtten). Vidare förekommer en variant av denna metod, nämligen att bestämmelserna i en konvention i så gott som oförändrat skick tas
in i en svensk författning (transformation genom översättning).
I så fall är det den svenska versionen av konventionen som tillämpas i Sverige.
ering däremot föreskrivs i svensk lag att beVid inkorpor
inkorporering
stämmelserna i en konvention skall gälla i Sverige. När denna
metod används, blir den autentiska texten, i Europakonventionens fall på engelska och franska, gällande som svensk lag. En
översättning till svenska brukar dock publiceras vid sidan av
den autentiska texten. Att införliva konventioner genom inkorporering har blivit allt vanligare under senare år. Denna
metod användes vid införlivandet av det internationella
järnvägsfördraget (lagen 1985:193 om internationell järnvägstrafik) och vid införlivandet av konventionen om internationella köp (lagen 1987:822 om internationella köp). Även EESavtalets huvuddel och vissa protokoll inkorporeras i svensk
rätt genom en särskild lag (SFS 1992:1317).”
1.4.2 Det kan påpekas att traktater, som ej har enskilda eller
myndigheter som direktadressater, dvs. sådana som gäller de
avtalsslutande staterna inbördes och direkt, inte behöver ”omsättas” till intern rätt genom någon införlivandeakt (inkorporering/transformering); 1969 års traktaträttskonvention är ett
exempel härpå (SÖ 1975:1). Ibland används begreppet ”selfexecuting” på denna typ av avtal; termen används även i andra
betydelser.
Vidare. Allmänna folkrättsliga grundsatser anses skola tillämpas i Sverige utan någon införlivandeakt, t.ex. främmande
stats rätt till immunitet vid rättegångar; liksom, tidigare, den
på sedvanerätt grundade immuniteten för diplomater och
12
konsuler – se nu SFS 1976:661 – (för statsöverhuvuden,
regeringschefer m.fl. gäller fortfarande sedvanerättsliga regler,
med undantag för bestraffning av folkmord, där nämligen i
1948 års folkmordskonvention, art. IV, fastslås att ”grundlagsenligt ansvariga styresmän”, som gör sig skyldiga till folkmord,
skall bestraffas och skall sålunda ej åtnjuta immunitet (art. IV
är utförligt kommenterad i prop. 1952:71 – jämför lag
(1964:169) om straff för folkmord); jämför BrB 22:6 om
folkrättsbrott (”...allmänt erkänd grundsats...”).
Till sist kan nämnas att avtal ingångna före 1913 ansågs
vara en del av svensk rätt: de infördes då i SFS men uteslöts
därur genom SFS 1911:142, då SÖ började publiceras (jfr. prop.
1964:90 med förslag till lag om vissa begränsningar i svensk
lags tillämplighet och svensk domstols behörighet, sid. 62:
”...överenskommelser såsom sådana vid tiden för deras tillkomst
ansetts bli del av den lagliga regleringen i riket”).
1.5 En viktig del av en stats internationella åtagande – särskilt
inom MR-området – är frågan om gottgörelse (”satisfaction”), då
en kränkning konstaterats av ett internationellt tvistelösande
organ. Sådana konstateranden kan emanera från organ med
judiciella funktioner och arbetsmetoder, vilka fattar rättsligt
bindande avgöranden, eller från organ som har rent undersökande funktioner och vars arbete kan resultera i rekommendationer. Ibland lämnas ekonomisk kompensation till enskild vars
rättigheter kränkts, ibland sker ändringar av gällande lagar och
regler, ibland måste fattade beslut upphävas eller ändras, ibland
blir det fråga om en kombination av åtgärder. Spörsmålet hur
man skall förfara om en internationell domstol fattar ett rättsligt bindande avgörande, som är i strid med en av svensk domstol meddelad, lagakraftvunnen dom (särskilt om den meddelats i högsta instans) har varit föremål för diskussion, som initierades i anledning av det s.k. Bollmålet mellan Nederländerna
och Sverige vid Internationella domstolen i Haag 1958. Målet
gällde huruvida Sverige – vilket Nederländerna gjorde gällande
13
– hade brutit mot 1902 års förmynderskapskonvention genom
att överlåta vårdnaden av en minderårig holländsk flicka vid
hennes svenska moders död till moderns föräldrar för skyddsuppfostran i stället för till fadern i Holland (beslut härom hade
i sista instans fattats av Regeringsrätten). Sverige vann målet
med knapp majoritet. Vid motsatt utgång hade frågan ställts
på sin spets. Frågan väntar ännu på en lösning antingen genom
lagstiftning eller genom rättstillämpning. (Jfr. 1:a LagU utlåtande 1961:38 i anledning av väckt motion angående rätt till
resning vid konflikt mellan svensk och internationell domstols
avgöranden).
1.6 Ett generellt problem är vidare att staternas åtaganden ej är
en gång för alla givna. Vad som ansågs som en riktig tolkning av
en traktat vid dess ingående kan genom tolkningspraxis ha undergått förändringar genom domar/beslut av de organ som har
upprättats för att övervaka staternas uppfyllelse av sina åtaganden. Särskilt märkbart har detta varit i avseende på
Europakonventionen för mänskliga rättigheter, där innehållet
är föremål för ständig utveckling genom praxis (s.k. dynamisk/
evolutiv tolkningsmetod), varigenom ett flertal artiklar givits
en innebörd av kommissionen/domstolen – liksom av den sedan 1989 verksamma s.k. tortyrkommittén –, som icke förutsetts vid dess ingående. I vissa fall har även ifrågasatts, om ej
dessa organ överskridit gränsen mellan ”lagtolkning” (jus dicere)
och ”lagstiftning” (jus dare), varvid den senare måste vara förbehållen de traktatslutande parterna. Det bör här strykas under
att en dynamisk tolkningsmetod i princip icke är otillåten, då
det gäller att anpassa en traktats innebörd till förändrade realiteter.4 Uppenbart är emellertid att, då det gäller internationella
åtaganden med så betydande genomslagskraft på inhemsk rätt,
som fallet är med Europakonventionen genom dess bindande
domstolsutslag, en viss och ständig osäkerhet blir följden för
den inhemska lagstiftarens möjligheter att internrättsligt förutse och styra utvecklingen.
14
2. K
onventions- och andr
a åtaganden
Konventionsandra
2.1 De för Sverige mest centrala, rättsligt bindande konventionerna är följande:
i) allmänna konventioner såsom
FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter jämte
fakultativt protokoll om enskilds besvärsrätt av år 1966 samt
fakultativt protokoll nr 2 om avskaffande av dödsstraffet
av år 1989;
FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, av år 1966;
Europarådets konvention om mänskliga rättigheter och
grundläggande friheter, av år 1950 jämte tilläggsprotokoll, av
vilka protokoll 1, 4, 6 och 7 innehåller bestämmelser om ytterligare skyddade rättigheter (samt protokoll 2, 3, 5, 8, 10 och 115
innehållande bestämmelser i procedurfrågor – det viktigaste är
protokoll 11, varigenom den Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter permanentas med fast anställda domare och kommissionens för mänskliga rättigheter verksamhet upphör).
Europarådets sociala stadga, av år 1961 med tilläggsprotokoll av år 1988 och ändringsprotokoll av år 1991.
ii) särskilda konventioner såsom
NF:s konvention om slaveri och tvångsarbete, av år 1926;
FN:s konvention om folkmord, av år 1948;
FN:s konvention mot tortyr, av år 1984;
FN:s konvention om kvinnans politiska rättigheter, av år 1953;
FN:s konvention om avskaffande av rasdiskriminering, av
år 1966;
FN:s konvention om avskaffande av kvinnodiskriminering,
av år 1979;
FN:s konvention om barnets rättigheter, av år 1989;
FN:s konventioner om flyktingar, av år 1951 och om statslösa, av år 1954;
Europarådets konvention till förhindrande av tortyr, av år
1989;
15
fyra Röda Kors (Genève)-konventioner om skydd för krigets offer, av år 1949 jämte 2 tilläggsprotokoll, av år 1977;
UNESCO-konventionen om diskriminering i undervisning,
av år 1960.
2.2 Dessutom har Sverige genom deltagande i omröstningar
inom vederbörande beslutande församlingar (FN:s Generalförsamling, Europarådets ministerkommitté) samt vid särskilt
sammankallade konferenser accepterat olika deklarationer /
proklamationer/resolutioner i olika ämnen inom MR-området utan att dessa är rättsligt bindande, såsom
FN:s allmänna deklaration om mänskliga rättigheter av år
1948
Wien-deklarationen om MR antagen vid FN:s världskonferens om mänskliga rättigheter år 1993
Helsingforsdokumentet 1975 och senare uppföljningsdokument antagna inom CSCE bl.a. om den mänskliga dimensionen
Europarådets ministerkommittés deklarationer om intolerans, av år 1981,
yttrande- och informationsfrihet, av år 1982;
likställighet mellan kvinnor och män, av år 1988.
2.3 Sverige har vidare biträtt (”röstat för”) flera internationella instrument rörande behandlingen av dem som berövats sin
frihet i vilken form det vara må, dvs. såväl judiciellt (anhållna,
häktade och dömda) som administrativt (t.ex. enligt
utlänningslagstiftning, smittskyddslagstiftning):
UN Standard Minimum Rules for the treatment of
prisoners, av år 1955
UN Basic Principles for the treatment of prisoners, av år 1990
UN Body of Principles for the protection of all persons
under any form of detention or imprisonment, av år 1988
UN Rules for the protection of Juveniles deprived of their
liberty, av år 1990
16
UN Standard Minimum Rules for the administration of
juvenile justice (”the Beijing Rules”), av år 1985
UN Code of Conduct for law enforcement officials, av år 1979
UN Declaration of Basic Principles of Justice for victims
of crime and abuse of power, av år 1985
European Prison Rules, av år 1987
2.4 Förutom de allmänna förpliktelser, som omtalas under 1.21.6 och som följer av Sveriges tillträde till eller godkännande
av de instrument som nämns under 2.1-2.3, föreligger även
ett flertal specifika skyldigheter, som kan vara olika utformade i
de olika instrumenten. Dessa skyldigheter kan delas in i nedanstående kategorier:
i) informationsskyldighet rörande konventionernas innehåll
ii) rapporteringsskyldighet till ett internationellt övervakningsorgan
iii) skyldighet att samarbeta med olika organ inom
MR-området
iv) skyldighet att beakta internationella övervakningsorgans länderrapporter och allmänna rekommendationer
v)skyldighet att ingå i svaromål vid internationella
judiciella/semi-judiciella organ
vi) skyldighet att tillåta internationella övervakningsorgans undersökningar inom Sverige.
Dessa skyldigheter behandlas nedan seriatim under var sitt
avsnitt.
i) informationsskyldighet rörande konventionernas innehåll och
rörande övervakningsorganens rapporter till berörda målgrupper
och enskilda samt i vissa fall även till ”allmänheten”; denna
informationsskyldighet är positivt uttalad i flera konventioner:
a) FN:s rasdiskrimineringskonvention ålägger staterna (art.
7) att sprida kunskap om konventionen samt även om ändamål och grundsatser i FN:s stadga, FN:s allmänna förklaring
om mänskliga rättigheter samt om FN:s förklaring om avskaffande av rasdiskriminering.
b) FN:s kvinnodiskrimineringskonvention innehåller icke nå-
17
gon direkt bestämmelse om spridande av kunskap om dess innehåll, men den enligt konventionen upprättade övervakningskommittén har i en allmän rekommendation år 1988 uppmanat
staterna att vidtaga lämpliga åtgärder i detta syfte såväl om innehållet i konventionen som om dess rapporter på landets språk.
c) FN:s barnkonvention föreskriver (art. 44:6) skyldighet
för staterna att göra dess rapporter ”allmänt tillgängliga för
allmänheten”, men deras skyldighet att sprida kunskap om
konventionen som sådan kan sägas inbegripas i skyldigheten
att vidtaga ”lämpliga lagstiftnings-, administrativa- och andra
åtgärder” för att genomföra konventionens rättigheter (art. 4).
d) FN:s tortyrkonvention ålägger staterna (art. 10) att ”säkerställa att undervisning och information om tortyrförbudet” utgör
en integrerad del i utbildningen av ”civil och militär
brottsbeivrande personal, medicinsk personal, myndighetspersoner
och andra personer”, som på ett eller annat sätt deltar i fängslandet,
förhör och behandling av frihetsberövade personer. Dessutom
skall förbudet införas i de instruktioner och regler som utfärdats
för sådana personers skyldigheter och uppgifter.
Detsamma gäller för grym, omänsklig eller förnedrande
behandling eller bestraffning (art. 16, som hänvisar till art. 10).
e) de fyra Genèvekonventionerna ang. skydd för krigets offer av år 1949 har likalydande bestämmelser (resp. art. 47, art.
48, art. 127 och art. 144) om skyldigheten att ge största möjliga
spridning åt konventionernas texter, så att deras grundsatser
”bringas till hela befolkningens kännedom” särskilt genom ”att
införa studier därav i planerna för den militära och såvitt möjligt för den civila undervisningen”. I krigstid skall ”civila, militära, polisiära och andra myndigheter”, som har ansvar för skyddade personer, inneha texten till Genèvekonventionen angående
skydd för civilpersoner under krigstid.
De båda tilläggsprotokollen av år 1977 innehåller liknande
bestämmelser (art. 83 resp. art. 19).
ii) rapporteringsskyldighet till ett internationellt övervakningsorgan om åtgärder vidtagna för att uppfylla konventionsåtagandena
18
– ibland kombinerat med inställelseskyldighet inför organen för att
lämna förklaringar och/eller ytterligare upplysningar:
a) NF:s slaverikonvention 1926 ålägger staterna att underrätta generalsekreteraren (numera FN:s) om ”lagar och föreskrifter som utfärdas för tillämpningen av konventionen” (art. 7).
b) Flyktingkonventionen 1951 jämte tilläggsprotokoll 1967
föreskriver att lagar och förordningar som utfärdas till säkerställande av efterlevnaden av dem skall insändas till FN:s generalsekreterare (art. 31 resp. art. III).
c) FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella
rättigheter 1966 föreskriver att rapporter om åtgärder och
framsteg skall avges ”etappvis” till FN:s generalsekreterare för
granskning av Ekonomiska och Sociala Rådet, som i sin tur
kan vidarebefordra dem till Kommissionen för mänskliga rättigheter för dess granskning och för avgivande av rekommendationer av allmän natur eller ”blott för att taga del av dem”;
konventionsstat har rätt att kommentera rekommendationerna
(art. 16-23). Granskningen av länderrapporter och utfärdande
av rekommendationer utförs sedan 1987 av en särskild av
ECOSOC upprättad kommitté för ekonomiska, sociala och
kulturella rättigheter.
d) FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter 1966 föreskriver att rapporter om åtgärder och
framsteg skall avges till den MR-kommitté som upprättats
enligt konventionen för dess övervakning. De rapporter som
kommittén upprättar över sin granskning med eventuella
påpekanden skall tillställas konventionsstaterna för dess
kommentarer (art. 40).
e) FN:s rasdiskrimineringskonvention 1966 föreskriver att
rapporter om ”lagstiftnings-, domstols-, förvaltnings- och andra åtgärder” skall insändas vartannat år till den kommitté för
avskaffande av rasdiskriminering som upprättats enligt
konventionen; denna kommitté kan även när som helst begära
ytterligare rapporter och infordra ytterligare upplysningar av
konventionsstat. Kommittén kan även lägga fram förslag och
19
göra allmänna rekommendationer på grundval av sin rapportgranskning, vilka skall föreläggas FN:s generalsekreterare för
staternas eventuella kommentarer (art. 9); enligt kommitténs
arbetsordning skall konventionsstat kallas till granskningssammanträde för att avge förklaringar och lämna ytterligare
upplysningar.
f) FN:s kvinnodiskrimineringskonvention 1979 föreskriver
att rapporter om lagstiftning och andra rättsliga och administrativa åtgärder och framsteg som gjorts skall insändas minst
vart fjärde år till den kommitté för avskaffande av diskriminering av kvinnor som upprättats enligt konventionen; enligt
kommitténs arbetsordning skall företrädare för konventionsstat vara närvarande vid behandlingen av dess rapport för att
svara på frågor m.m. (art. 18).
Kommittén kan lägga fram förslag och allmänna rekommendationer på grundval av de granskade rapporterna (art. 21).
g) FN:s tortyrkonvention 1984 föreskriver skyldighet att
vart fjärde år avge rapporter om (nya) åtgärder, som
konventionsstat vidtagit, till den under konventionen upprättade tortyrkommittén (art. 19). Konventionsstat kallas enligt
kommitténs arbetsordning till granskningssammanträde för att
avge förklaringar och ytterligare upplysningar.
h) FN:s barnkonvention 1989 föreskriver skyldighet att vart
femte år avge rapport om åtgärder och framsteg som gjorts.
Till behandlingen av dessa kallas företrädare för konventionsstaterna. Kommittén kan även begära kompletterande upplysningar (art. 44).
Kommittén kan vidare göra allmänna rekommendationer,
som skall tillställas varje konventionsstat för dess kommentarer (art. 45).
i) UNESCO-konventionen om diskriminering i undervisningen 1960 föreskriver att konventionsstat skall avge periodiska rapporter till UNESCO om lagregler, förvaltningsföreskrifter och andra åtgärder som idtagits för tillämpning av
konventionen (art. 7).
20
j) Europarådets konvention om mänskliga rättigheter och
grundläggande friheter 1950 föreskriver att varje konventionsstat skall tillhandahålla rådets generalsekreterare på dennes anmodan upplysningar om hur dess lagstiftning säkerställer en
effektiv efterlevnad av konventionen (art. 52 – tidigare art. 57).
Dessutom skall nämnas:
k) De fyra Genèvekonventionerna ang. skydd för krigets
offer av 1949, som innehåller likalydande bestämmelser (art.
48, art. 49, art. 128 och art. 145 respektive) om att officiella
översättningar av konventionerna samt lagar och andra
tillämpningsföreskrifter skall genom Schweiziska förbundsrådet
sändas till övriga konventionsstater; under fientligheter skall
så ske genom skyddsmakt.
Samma bestämmelse finns i det första tilläggsprotokollet
1977 (art. 84).
l) Europarådets sociala stadga 1961, som innehåller skyldighet för stat att med jämna mellanrum enligt anmodan av
ministerkommittén sända generalsekreteraren rapporter om
bestämmelser, som staten ej godtagit vid ratifikation eller i
senare notifikation; dessa rapporter skall enligt utförliga bestämmelser granskas av olika organ (art. 21-29 jämte 1991
års ändringsprotokoll (”Turinprotokollet”)); nytt årligt
rapporteringssystem infördes genom ministerkommittébeslut
1962. Stadgan har under årens lopp varit föremål för omfattande förändringar – se härom prop. 1997/98:82 (och Ds
1997:65); de senaste ändringarna ratificerade 14.5.98.
m) Europarådets tortyrkonvention 1989, vars förfaranderegler,
som är unika, tar sin utgångspunkt i återkommande inspektionsbesök, innehåller ingen direkt bestämmelse om rapporteringsskyldighet. Dess tortyrkommitté har emellertid antagit regler
(grundade på de allmänna samarbetsförpliktelser som är nedlagda i art. 3 och 10:2) angående konventionsstats besvarande av
kommitténs inspektionsrapporter innehållande rekommendationer, hemställan om kommentarer och om faktaupplysningar: en
preliminär svarsrapport skall lämnas inom sex månader från
21
erhållandet av kommitténs rapport och en slutrapport inom tolv
månader. Uppföljning sker genom skriftväxling och kontrollbesök
av reguljär art eller ad hoc.
n) Skyldighet för konventionsstater att underrätta vederbörligt organ (generalsekreteraren i organisationen) om avvikelser från konventionsåtaganden vid krig, krigsfara eller andra allvarliga krissituationer inom landet finns inskriven i vissa
konventioner (varvid bör beaktas att från vissa bestämmelser
avvikelser under inga omständigheter får ske, t.ex. tortyrförbud,
förbud mot retroaktiv lagstiftning):
1) Europarådets konvention för de mänskliga rättigheterna
och grundläggande friheterna (art. 15)
2) FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter (art. 4) varvid skall anges från vilka bestämmelser avvikelse skett och skälen härför liksom – senare – när åtgärderna
upphävts eller trätt ur kraft.
Det bör anmärkas att det tillkommer övervakningsorganen att
granska rättmätigheten och omfattningen av dylika avvikelser.
iii) skyldighet att samarbeta med olika organ såsom exempelvis FN:s höge/a kommissarie för mänskliga rättigheter, FN:s
speciella rapportör om tortyr, FN:s olika länder- och
sakområdesrapportörer samt med FN:s kommission för mänskliga rättigheter (och dess underorgan) – ej att förblanda med
FN:s mänskliga rättighetskommitté upprättad under och verksam enligt FN:s konvention om medborgerliga och politiska
rättigheter – som har erhållit undersökningsmandat genom FNresolutionerna 728 F/1959, 1235/1967 och 1503/1970, vilka
Sverige röstat för.
Här skall dessutom särskilt nämnas Europarådets kommitté
till förhindrande av tortyr, med vilken konventionsstaterna genom
en uttrycklig bestämmelse (art. 3) är skyldiga att samarbeta vid
dess besök (art. 2 och 8) samt vid genomförandet av dess rekommendationer; som sanktion vid underlåtenhet finns föreskrivet (art.
10:2) att kommittén kan upphäva den sekretess, som den annars
är skyldig att iakttaga i sina relationer med dessa stater.
22
iv) skyldighet att beakta internationella organs länderrapporter
och allmänna rekommendationer (t.ex. i form av s.k. ”general
comments”) beträffande de konventioner som de är satta att
övervaka
Flera av de övervakande organen har enligt konventionerna
rätt att avge förslag och allmänna rekommendationer eller kommentarer på grundval av den information de erhållit genom
uppgifter och upplysningar i de rapporter staterna konventionsenligt har att lämna – jfr. ii) ovan.
Följande konventioner innehåller bestämmelser härom:
a)FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter (art. 40:4)
b)FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella
rättigheter (art. 21)
c)FN:s rasdiskrimineringskonvention.(art. 9:2)
d)FN:s kvinnodiskrimineringskonvention (art. 21:1)
e)FN:s barnkonvention (art. 45:d)
/allmänna rekommendationer eller kommentarer ännu ej
utfärdade/
De kommittéer, som avgivit förslag, kommentarer och rekommendationer av allmänt innehåll, har betonat att de ej
blott avser att lägga fast formella regler för hur staternas
rapporteringsskyldighet skall fullgöras utan även peka på
onöjaktigheter i rapporteringen samt föreslå förbättringar och
stimulera staterna i deras verksamhet för att främja och skydda
de mänskliga rättigheterna.
f) Europarådets konvention till förhindrande av tortyr ålägger dess tortyrkommitté att till ministerkommittén avge årliga
rapporter över sin verksamhet, vilka är offentliga och delges
Europarådets parlamentarikerförsamling och konventionsstaterna (art. 12). I dessa har den behandlat fyra olika sakområden och givit sin syn på de allmänna regler staterna bör
följa inom dessa:
• I årsrapporten för 1992: ”Some substantive issues
pursued by the CPT during visits” (om en anhållen och häktads
23
rättigheter, om förhållanden i polisarrester och polishäkten,
om dömdas rättigheter och om förhållanden i fängelser)
• I årsrapporten för 1993: ”Health care services in prisons”
• I årsrapporten för 1996: ”Foreign nationals detained under aliens’ legislation”
• I årsrapporten för 1997: ”Involuntary placement in
psychiatric establishments”
g) Europarådets sociala stadga: dess expertkommitté
utarbetar på grundval av länderrapporter s.k. conclusions rörande staternas uppfyllelse av sina åtaganden, vilka, om de är
negativa, kan leda till rekommendationer av ministerkommittén
(jfr. ovan ii.l)).
v) skyldighet att ingå i svaromål inför internationell, judiciell/semi-judiciell instans, antingen vid påstående av annan stat
eller av enskild om kränkning av konventionsförpliktelser, eller vid tvist mellan stater om tolkning eller tillämpning av konventionerna (varvid en stat även kan ta upp en sak på vägnar
av enskild person – s.k. ”espousal”):
a) inför Internationella domstolen i Haag, vars avgöranden
är rättsligt bindande,
enligt
i) Slaverikonventionen 1926 (art. 7)
ii) Folkmordskonventionen 1948 (art. IX)
iii) Flyktingkonventionen 1951 jämte tilläggsprotokoll 1967
(art.38 resp art. IV). /om tvisten ej kan biläggas på annat sätt/
iv) FN:s konvention om kvinnans politiska rättigheter 1953
(art. IX)/om ej lösning nås genom förhandlingar/
v) FN:s kvinnodiskrimineringskonvention 1979 (art. 29)
/om ej lösning nås genom förhandlingar eller enighet nås
om skiljedom/
vi) FN:s tortyrkonvention 1984 (art. 30) /på samma villkor som v) ovan/
vii)UNESCO-konventionen mot diskriminering inomundervisningen (art. 8) /om ej lösning nås genom förhandlingar eller på annat sätt/
viii) Övriga MR-konventioner: enligt fakultativa klausulen i
24
Domstolens stadga (art. 36:2) – med undantag för Europarådets konvention jämte tilläggsprotokoll (se art. 55 – tidigare art. 62).
b) inför Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter, vars avgöranden är rättsligt bindande: enligt Europarådets konvention för mänskliga rättigheter och grundläggande
friheter 1950 jämte tilläggsprotokoll 1953–1994 (art. 19–
46 i lydelse enligt tilläggsprotokoll nr 11 av 11.5.1994, i
kraft 1.11.1998)
c) inför FN:s mänskliga rättighetskommitté:
i) enligt FN:s konvention om medborgerliga och politiska
rättigheter 1966 såväl i mellanstatliga tvister (art. 41-44) som
i enskildas klagomål (art. 4 fakultativa protokollet 1966)
ii) enligt FN:s dödsstraffprotokoll 1989 (art. 4) i mellanstatliga tvister
d) inför FN:s rasdiskrimineringskommitté:
enligt FN:s rasdiskrimineringskonvention 1966 såväl i mellanstatliga tvister (art. 11) som i enskildas klagomål (art. 14)
e) inför FN:s tortyrkommitté:
enligt FN:s tortyrkonvention 1984 såväl i mellanstatliga
tvister (art. 21) som i enskildas klagomål (art. 22)
f) inför Europarådets tortyrkommitté – se under ii) m) ovan
Förfaranden enligt c), d), e) och f) utmynnar ej i rättsligt bindande avgöranden utan i rekommendationer vilka
konventionsstaterna i allmänhet brukar rätta sig efter.
vi) skyldighet att tillåta internationellt organs undersökning inom Sverige av påstådda kränkningar eller av förhållanden som omfattas av konventionsskydd:
a) av Internationella domstolen i Haag (Stadgan art. 22:1
och art. 44:2 samt arbetsordning art. 55 och art. 66) rörande
konventioner som kan prövas av domstolen – se v) a) ovan
b) FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter:
för mellanstatliga klagomål: annan sammanträdesort
än Genève för MR-kommittén jfr. art. 42:4 – dock ingen
särskild bestämmelse om ”in loco”-undersökning;
25
för individuella klagomål enligt fakultativa protokollet:
inga särskilda bestämmelser i vare sig konventionen eller
arbetsordningen
c) Europarådets MR-konvention:
(för kommissionen: art. 28 i arbetsordningen)
för domstolen: art. 38:2 i arbetsordningen (för den nya domstolen som invigs 1.11.1998 är arbetsordning ännu ej fastställd)
d) FN:s tortyrkonvention: enligt art. 20:3 kan ”in loco”-undersökning ske ”i samförstånd med konventionsstat vid välgrundade indikationer på att tortyr systematiskt används” (genom
att icke avge förklaring enligt art. 8 vid tillträdet till konventionen
har Sverige godtagit undersökningar enligt art. 20)
e) Europarådets tortyrkonvention: genom tillträde till denna
har Sverige godtagit ej blott besök hänförliga till visst ärende
utan rent generellt för återkommande inspektioner av förhållandena på alla ställen och i alla institutioner, där personer
som berövats sin frihet av ett statligt organ befinner sig
f) Första tilläggsprotokollet 1977 till Genèvekonventionerna
1949: besök av den Internationella kommissionen för undersökning av fakta (art. 90:4 a), som Sverige erkänt genom förklaring
enligt art. 90:2 a i förhållande till annan stat som gjort detsamma.
Tidigare undersökningsregler finns i art. 52 och 53 i I och
II Genèvekonventionerna men kräver att parterna skall sinsemellan fastställa förfarandet, och vid bristande avtal, hänskjuta
frågan till skiljedom.
3. Reservationer (förbehåll), invändningar (”objections”)
mot reservationer samt för
klaringar (”declar
ations”)
förklaringar
(”declarations”)
a) Sverige har i samband med tillträdet till vissa konventioner gjort reservationer rörande tillämpningen av olika bestämmelser i dessa. En reservation innebär att en stat för sin
del önskar ”utesluta eller modifiera rättsverkningarna av vissa
bestämmelser i traktaten” (art. 2.1.d Wienkonventionen om
traktaträtten). Andra stater kan göra invändningar mot reservationer som Sverige gjort liksom Sverige kan göra invändningar
26
mot andra staters reservationer; invändningar kan bara göras
inom tolv månader från det att underrättelse erhållits om reservationen (art. 20.5 idem). Sverige har i flera fall gjort invändningar mot andra staters reservationer, vilket innebär att
den bestämmelse som reservationen och invändningen gäller
inte blir gällande mellan Sverige och den andra staten. Ibland
är invändningarna så omfattande att det kan ifrågasättas om
konventionen överhuvudtaget skall vara gällande i förhållande
till den andra staten; i sådana fall brukar anges att trots invändningarna konventionen gäller.
Sverige har i vissa fall återtagit tidigare gjorda reservationer.
Wienkonventionen om traktaträtten reglerar i art. 20-23
ovanstående frågor (prop. 1974:158), med utgångspunkt från
Haagdomstolens rådgivande yttrande 28.5.1951 i anledning
av vissa reservationer mot FN:s folkmordskonvention 1948 (se
prop. 1974:20, sid. 20-26).
b) Sverige har även avgivit förklaringar rörande sin tolkning
av vissa bestämmelser, eller rörande annat förhållande, som rör
konventionens tillämpning7 eller också i enlighet med någon
bestämmelse, som kräver en förklaring för att bli tillämplig (t.ex.
godtagande av ett tvistelösande organs kompetens). I tillämpliga delar gäller även här Wienkonventionens bestämmelser.
Det bör även uppmärksammas att i propositionstexter ej
sällan förekommer uttalanden av betydelse för att förstå Sveriges inställning till en konvention utan att dessa tar sig uttryck i formella förklaringar - ens av s.k. ”ex tuto”-karaktär
(för säkerhets skull). Sådana uttalanden eller förklaringar är
emellertid folkrättsligt av begränsat värde vid tvister med annan stat inför ett internationellt organ, vilka närmast ser dem
som partsinlagor.
c) Nedan skall en kortfattad redogörelse lämnas för Sveriges reservationer vid tillträdet till de MR-konventioner som
nämns under 2.1 ovan, ävensom för avgivna förklaringar samt
invändningar mot andra staters reservationer.
27
A. Allmänna konventioner
i) FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter
1966 jämte fakultativa protokollet 1966 till konventionen (om
FN:s MR-kommittés behörighet att pröva enskildas klagomål)
a) reservationer: mot art. 10:3 ang. förbudet mot att blanda
unga och gamla lagöverträdare med varandra vid avtjänande
av straff, eftersom detta ibland kan vara motiverat
mot art. 14:7 ang. förbudet att ingen får på nytt rannsakas
eller straffas för gärning för vilken han redan blivit fälld eller
frikänd, eftersom resning enligt rättegångsbalken i vissa fall
kan beviljas, även till den tilltalades nackdel
mot art. 20:1 ang. införande av förbud i lag mot krigspropaganda, på grund av svårigheterna att avgränsa det straffbara området
och med hänsyn till konsekvenserna för den fria samhällsdebatten
b) 1 förklaring (i form av förbehåll) till det fakultativa protokollet om enskilds besvärsrätt:
avser att förhindra s.k. dubbelklagan – se nedan under avsnitt 4
2 förklaring enligt art. 41 om godkännande av FN:s MRkommittés behörighet att mottaga mellanstatliga klagomål
c) invändningar mot andra staters reservationer:
mot USA:s reservationer ang. art. 6, 7 och 15 samt s.k.
understandings avseende art. 2, 4 och 24
Sverige förklarade emellertid samtidigt att dessa invändningar icke innebär hinder för att konventionen träder i kraft
mellan de båda länderna.
Skälen för de svenska invändningarna är formulerade på
följande sätt:
”...In this context the Government recalls that under international treaty law, the name assigned to a statement
whereby the legal effect of certain provisions of a treaty is
excluded or modified, does not determine its status as a reservation to the treaty. Thus, the Government considers that some
of the understandings made by the United States in substance
constitute reservations to the Covenant.
A reservation by which a State modifies or excludes the
28
application of the most fundamental provisions of the
Covenant, or limits its responsibilities under that treaty by
invoking general principles of national law, may cast doubts
upon the commitment of the reserving State to the object and
purpose of the Covenant.
The reservations made by the United States of America
include both reservations to essential and non-derogable
provisions, and general references to national legislation.
Reservations of this nature contribute to undermining the
basis of international treaty law. All States Parties share a
common interest in the respect for the object and purpose
of the treaty to which they have chosen to become parties.
Sweden therefore objects to the reservations made by
the United States.”
mot Kuwaits reservationer, vilka – för tolkningen av art. 2,
3 och 23 – hänvisar till nationell lag samt beträffande art. 25
om rösträtt och valbarhet hänvisar till att landets vallagar endast tillerkänner män dessa rättigheter.
Dessa invändningar innebär emellertid icke hinder för att
konventionen träder i kraft mellan båda länder.
ii) FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella
rättigheter 1966
a) reservation: mot art. 7 d rörande rätten till lön på allmänna
helgdagar, med hänsyn till arbetsmarknadsparternas autonomi
b) förklaringar: inga
c) invändningar: mot Kuwaits hänvisning till nationell lag
för tillämpning av konventionens art. 2:2 och art. 2:3 ang. förbud mot alla former av diskriminering resp. likställighet mellan könen, mot dess reservation mot strejkrätten i art. 8, som
Kuwait förbehåller sig att ej tillämpa samt mot art. 9, eftersom Kuwaits sociala trygghetslagar endast är tillämpliga på
kuwaitiska medborgare.
iii) Europarådets konvention om mänskliga rättigheter och
grundläggande friheter 1950 jämte tilläggsprotokoll
a) reservationer: /mot art. 2 i första tilläggsprotokollet rörande
29
föräldrars rätt att tillförsäkra sina barn uppfostran och undervisning enligt sin religiösa och filosofiska övertygelse – reservationen återkallad per 1.1.95/
b) förklaringar: /om godkännande av kommissionens och
domstolens behörighet att pröva enskildas klagomål – förklaringarna obsoleta efter ikraftträdandet av tilläggsprotokoll nr
11 om nedläggandet av kommissionen och upprättandet av en
permanent domstol fr.o.m. 1.11.98 med i protkollet inskriven
behörighet i sådant hänseende/
ang. rätten till omprövning av utvisningsbeslut enligt art. 1
tilläggsprotokoll nr 7, som enligt förklaringen ej skall avse det
fall att utlänning avgivit s.k. nöjdförklaring dvs. även innan
dom eller beslut vunnit laga kraft.
c) invändningar: inga
/tidigare hade Sverige betydande invändningar mot Turkiets
godkännande av enskilds besvärsrätt med långtgående inskränkningar, vilka förfallit efter ikraftträde av tilläggsprotokoll nr 11/
iv) Europarådets sociala stadga 1961 jämte tilläggsprotokoll
1988, ändringsprotokoll 1991 och tilläggsprotokoll om kollektivt klagomålsförfarande 1995 samt Reviderad stadga 1996
a) reservationer: stadgorna innehåller ej bestämmelser om
reservationsrätt. Systemet är istället att en del bestämmelser
är obligatoriska och andra kan staterna förklara sig acceptera
b) förklaring: Sverige har avgivit en ”tolkningsförklaring”
av innehåll att s.k. positiv särbehandling icke enligt svensk
mening står i strid med bestämmelsen om icke-diskriminering
i Reviderade stadgans Del V, art. E
c) invändningar: inga
B. Sär
skilda konventioner
Särskilda
i) NF:s slaverikonvention 1926
a) reservationer: inga
b) förklaringar: inga
c) invändningar: inga
ii) FN:s konvention om folkmord 1948
30
a) reservationer: inga (jfr. under a) in fine ovan)b) förklaringar: inga
c) invändningar: mot USA:s reservation (2) att ”ingenting i
konventionen kräver att USA lagstiftar eller vidtager andra
åtgärder, som är förbjudna enligt dess konstitution som den
tolkas av USA”, eftersom - enligt svensk åsikt - en stat inte kan
åberopa nationell lag inklusive sin konstitution, för att rättfärdiga att den ej fullgör sina åtaganden enligt konventionen; invändningen utgör ej hinder för att konventionen träder i kraft
mellan de båda länderna.
iii) FN:s tortyrkonvention 1984:
a) reservationer: inga-/anledning att göra en förklaring/ett
förbehåll angående s.k. dubbelklagan förelåg ej på grund av
formuleringen av art. 22:5 (a) ”... samma ärende inte har varit
eller är föremål för internationell undersökning...”) – jfr. ovan
under i) b 1) rörande FN:s konvention om medborgerliga och
politiska rättigheter/
b) förklaringar: enligt art. 21 och art. 22 angående tortyrkommitténs behörighet att pröva mellanstatliga tvister resp.
enskilda klagomål om kränkning av konventionens bestämmelser (jfr. ovan 2.4 v) d)
I proposition 1985/86:17 har Sverige även uttalat – utan
att detta kommit till uttryck i en formell reservation eller förklaring – att man avser följa Europarådets ministerkommittés
rekommendation i resolution 70/17 för lösande av konkurrensen mellan Europarådskonventionen och andra konventioner genom att begagna sig av förfarandet enligt den förstnämnda
(avser mellanstatliga tvister – se avsnitt 4.6).
/Sverige har icke enligt art. 28 avgivit förklaring att det
icke godkänner tortyrkommitténs behörighet enligt art. 20 om
samarbete med kommittén om granskning av information om
förekomsten av systematisk tortyr/
c) invändningar: mot USA:s reservation mot art. 16 om grym,
omänsklig och förnedrande behandling och bestraffning, vilket
begrepp skall tolkas enligt 5:te, 8:de och 14:de Amendments
till konstitutionen; skälen för Sveriges invändning är desamma
31
som anförts mot USA:s reservation mot art. 7 dvs. ”tortyrbestämmelsen” i FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter (se A. i) c) ovan)
mot USA:s s.k. understandings betr. art. 1, art. 14 och om
utmätande av dödsstraff, vilka ej enligt Sveriges åsikt fritager
USA från skyldigheten att uppfylla dess åtaganden enligt
konventionen
/mot Chiles reservation bl.a. om nationell lagstiftning, vilken dock senare återkallats/
iv) FN:s konvention om kvinnans politiska rättigheter 1953
a) reservationer: inga
b) förklaringar: inga
c) invändningar:
mot Argentinas reservation mot art. IX om lösning av tvister bl.a. genom hänvisning till Haagdomstolen (syftar sannolikt på frågan om suveräniteten över Falklandsöarna)
mot Guatemalas reservationer mot art. I, II och III om rösträtt och valbarhet samt om innehav av allmän tjänst (skall
endast gälla medborgare i Guatemala)
v) FN:s rasdiskrimineringskonvention 1966
a) reservationer: inga
b) förklaringar: förklaring enligt art. 14:1 med behörighet för
rasdiskrimineringskommittén att pröva framställningar från enskilda,
dock med förbehåll som avser förhindra s.k. dubbelklagan – se under avsnitt 4 samt jfr. A. i) 1) ovan om FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter
/däremot har Sverige ej ansett att det föreligger anledning att
avge förklaring enligt art. 14:2 för att inrätta eller utse ett särskilt
organ, som kan mottaga och pröva framställningar från enskild, som
uttömt andra tillgängliga inhemska rättsmedel/
c) invändningar:
mot Yemens reservationer mot art. 5 (c) om rösträtt och valbarhet m.m. samt art. 5 (d) (iv), (vi) och (vii) om rätt till äktenskap och
val av make, om rätt att ärva och om tanke-, samvets- och religionsfrihet, eftersom de enligt Sveriges åsikt strider mot konventionens
32
ändamål och syfte; de kan ej heller i något avseende ändra eller modifiera Yemens skyldigheter enligt konventionen. Emellertid medför
invändningen icke att konventionen icke träder i kraft mellan Sverige
och Yemen.
mot Saudi Arabiens reservation att det kommer att tillämpa konventionens bestämmelser under förutsättning att
de ej strider mot den islamiska Sharia-lagen, eftersom en
sådan allmän reservation strider mot konventionens ändamål och syfte (se art. 20:2) och underminerar grundvalarna
för internationell traktaträtt; detta utgör dock ej hinder för
att konventionen träder i kraft mellan de båda staterna, dock
utan att Saudi Arabien kan dra nytta av reservationen.
vi) FN:s kvinnodiskrimineringskonvention 1979
a) reservationer: inga
b) förklaringar: inga
c) invändningar: mot reservationer gjorda av 18 stater, av vilka två stater ( Thailand och Sydkorea ) helt resp.
delvis återtagit sina reservationer. Beträffande en stat
( Maldiverna ) sägs att dess reservationer utgör ett hinder
för ikraftträde av konventionen mellan de båda länderna:
dessa var allmänna och långtgående, då de innebär att de
bestämmelser som anses strida mot Sharia-principerna ej
kommer att tillämpas samt att man ej anser sig förpliktad att i något hänseende ändra konstitutionen eller lagarna i landet.
Beträffande två stater ( Singapore och Pakistan ) uttalas att deras reservationer ej utgör ett hinder för ikraftträde av konventionen, dock utan att de kan dra nytta
av dessa.
Beträffande övriga stater har ej gjorts några liknande
uttalanden. Ej heller görs något uttalande om varaktigheten
av invändningarna, vilket sker beträffande nyssnämnda två
stater (”no time limit applies to objections against
reservations, which are inadmissible under international
law” – en sådan regel finns ej inskriven i Wienkonventionen
33
om traktaträtten, men grundar sig sannolikt på tesen att, om
en reservation är otillåten enligt folkrätten, den är i sig en
rättslig nullitet /ab initio and per se null and void/)
vii) FN:s barnkonvention 1989
a) reservationer: inga
(anmärkas må emellertid att i prop. 1989/90:107 föreslogs
en reservation mot art. 37:c, som bl.a. kräver att barn som
frihetsberövats skall hållas åtskilda från vuxna; riksdagens justitieutskott var av samma mening, men dess socialutskott önskade ej att en reservation skulle göras; detta var ej heller nödvändigt eftersom förbudet i art. 37:c ej är absolut (”om det
inte anses till barnets bästa att inte göra det ”), vilket är fallet
i art. 10:3 FN:s konvention om medborgerliga och politiska
rättigheter (jfr. under i) a) ovan), mot vilken en reservation
gjordes.
b) förklaringar: inga
c) invändningar: mot reservationer gjorda av 16 stater, av
vilka två (Myanmar och Thailand) helt resp. delvis återtagit
sina, varvid emellertid samtidigt förklarats att dessa invändningar ej utgör hinder för att konventionen träder i kraft mellan Sverige och dessa stater.
viii) FN:s flyktingkonvention 1951 jämte tilläggsprotokoll 1967
a) reservationer: vid tillträdet gjordes dels en allmän reservation av innehåll att den särskilda förmånsbehandling som tillkommer nordiska medborgare ej skall gälla flyktingar enligt
konventionens bestämmelser om likställighet med den
förmånligaste behandling som tillkommer främmande lands
medborgare, dels reservationer mot åtta artiklar (art. 7:2, 8, 12:1,
14, 17:2, 24:1 b och 2-3, samt 25 - se SÖ 1954:55 not. 1), av
vilka tre återkallats (art. 7:2, 14 och 24:2 – se SÖ 1970:62, 1916:33
och 1966:27) samt en omformulerats (art. 24:1 b – se SÖ 1966:27).
De kvarstående reservationerna gäller:
dels den allmänna enligt ovan,
dels art. 8, som avser befrielse från undantagsåtgärder med
avseende på flyktings person, hans egendom och intressen på
34
grund av hans formella medborgarskap i visst främmande land
art. 12 mom. 1, som avser flyktings personrättsliga ställning som enligt konventionen skall bestämmas efter domicillandets lag men enligt svensk internationell privaträtt i allmänhet bestäms efter nationalitetsprincipen
art. 17 mom. 2, som avser flyktings befrielse från arbetstillstånd om vissa villkor är uppfyllda - en regel Sverige ej anser sig kunna automatiskt tillämpa
art. 24 mom. 1b, som avser arbetslagstiftning och socialförsäkring, där Sverige i princip ej anser sig bundet av principen om nationell behandling i vissa avseenden
art. 25, som avser bistånd av förvaltningsmyndighet, där
Sverige ej anser sig vara förpliktat att utfärda intyg för vilket
underlag saknas i Sverige.
För reservationernas exakta innehåll får hänvisning ske till
ovan anförda ställen i Sveriges Överenskommelser med främmande makter.
b) förklaring: enligt art. 1 B (1) (b) att konventionen skall
av Sverige tillämpas på ”händelser i Europa eller annorstädes,
som inträffat före den 1 januari 1951” (OBS! att tilläggsprotokollet bl.a. innebär att orden ”som inträffat före den 1
januari 1951” skall anses vara utelämnade vid tolkningen av
konventionens flyktingbegrepp.)
c) invändningar: inga
ix) FN:s statslöshetskonvention 1954
a) reservationer: vid tillträdet gjordes reservationer mot sex
artiklar (art. 7:2, 12:1, 24:1 b, 24:2 och 3 samt 25:2 – se SÖ
1965:54 not 1), av vilka två återkallats (art. 7:2 och art. 24:2 –
se SÖ 1970:63 resp. 1966:28) samt en omformulerats (art. 24:1
b – se SÖ 1966:28)
De kvarstående reservationerna gäller:
art. 8: se flyktingkonventionen ovan
art. 12 mom. 1: se flyktingkonventionen ovan
art. 24 mom. 1 b och mom. 3: se flyktingkonventionen ovan
art. 25 mom. 2: se flyktingkonventionen ovan
35
För reservationernas exakta innehåll får hänvisning ske till
ovan anförda ställen i Sveriges Överenskommelser med främmande makter.
b) förklaringar: inga
c) invändningar: inga
x) de fyra Genèvekonventionerna 1949 jämte tilläggsprotokoll 1977
a) reservationer: betr. art. 75 mom. 4 h) i tilläggsprotokoll
nr 1 ang. förbud mot att på nytt åtalas och straffas för samma
gärning, eftersom i undantagsfall återupptagande av mål, i vilka
slutgiltig fällande eller friande dom meddelats, tillåts enligt
rättegångsbalken (resning) – jfr. i) a) ovan om FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter
b) förklaring: enligt art. 90 mom. 2 med godkännande av
den internationella kommissionens för undersökning av fakta
behörighet
c) invändningar: inga
xi) UNESCO-konventionen mot diskriminering i undervisningen 1960
a) reservationer: inga
b) förklaringar: inga
c) invändningar: inga
4. Spör
smålet om ss.k.
.k. dubbelklagan
Spörsmålet
4.1 Frågan om samexistensen av övervakningssystem enligt olika konventioner och den därav uppkomna konkurrenssituationen mellan olika klagomöjligheter vid mellanstatliga tvister och vid enskildas besvärsrätt till olika övervakningsorgan, när klagomålen i princip gäller samma sak,
har varit föremål för uppmärksamhet bl.a. i Sverige – se
prop. 1971:125, sid. 40-44.
4.2 Som exempel på vad som avses härmed kan följande näm-
36
nas. En person som gör gällande att han vid ett frihetsberövande eller under avtjänande av straff blivit utsatt för tortyr
eller annan omänsklig eller förnedrande behandling har i princip möjligheter att klaga till tre olika organ:
1. Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter (tortyr
etc. är förbjudet enligt art. 3 i den europeiska MRkonventionen)
2. FN:s MR-kommitté
(tortyr är förbjudet enligt art. 7 i FN:s konvention om
medborgerliga och politiska rättigheter)
3. FN:s tortyrkommitté
(enligt FN:s konvention mot tortyr och annan
grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller
bestraffning)
En person som gör gällande att han blivit utsatt för
rasdiskriminering kan klaga till de två förstnämnda organen (då det gäller Europeiska domstolen skall det gälla
en rättighet som är skyddad enligt den europeiska MRkonventionen) samt även till FN:s rasdiskrimineringskommitté (enligt FN-konventionen om rasdiskriminering).
4.3 I FN:s tortyrkonvention finns en spärregel mot dubbelklagan: har samma ärende tidigare varit föremål för internationell undersökning eller reglering i annan form eller är det föremål härför skall FN:s tortyrkommitté ej befatta sig med ärendet (art. 22:5 a)).
I princip detsamma gäller för klagomål till europeiska domstolen (art. 35:2 b) enligt lydelse gällande från 1 november
1998 jämlikt tilläggsprotokoll nr 11.
4.4 Annorlunda är det emellertid enligt FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter (dess
fakultativa protokoll om enskilds besvärsrätt): där föreskrivs endast att FN:s MR-kommitté är förhindrad att
37
pröva ett klagomål som samtidigt är föremål för internationell undersökning eller reglering i annan form.
4.5 För att undvika att en klagande först vänder sig till
Europeiska domstolen eller FN:s tortyrkommitté och därefter, om hans klagomål ej vinner framgång vid något av dessa
organ, vänder sig till FN:s MR-kommitté, har Sverige gjort ett
förbehåll vid tillträdet till det fakultativa protokollet. Dess
innehåll är att FN-kommittén ej skall pröva en framställning
från enskild person icke blott om ärendet redan är under internationell prövning utan även om det redan har varit föremål för sådan prövning eller annan reglering.
Eftersom FN:s rasdiskrimineringskonvention överhuvudtaget ej innehåller någon spärregel gjordes vid tillträdet till
denna ett förbehåll, att dess kommitté ej skall kunna pröva en
framställning om det framkommer att samma ärende är eller
har varit föremål för internationell undersökning eller prövning i annan form.
4.6 Då det gäller mellanstatliga tvister har Europarådets
ministerkommitté år 1970 antagit en resolution 70 (17) att
stater inom Europarådet som är underkastade olika internationella mekanismer för lösandet av tvister mellan sig rörande
fri- och rättigheter, skall begagna sig av det förfarande som
den europeiska konventionen erbjuder. Sverige har ansett denna
resolution även vara tillämplig på senare ratificerade konventioner såsom FN:s rasdiskrimineringskonvention och FN:s
tortyrkonvention, där alltså Europakonventionens förfarande
istället bör komma till användning.
Ovanstående problem behandlas utförligt i proposition
1971:125 sid. 40-44.
4.7 Det bör framhållas att Sveriges förbehåll inte innebär att
det tvistelösande organet vid en dubbelklagan utan vidare avvisar denna under hänvisning till förbehållet. Även här kommer ett kontradiktoriskt förfarande att tillämpas, där
38
förbehållets giltighet prövas liksom frågan om ärendet är
identiskt med ett tidigare, vid annan instans eller genom
annan reglering avgjort ärende; liksom om ärendet avgjorts
efter en grundlig prövning eller genom ett summariskt förfarande samt om innehållet och innebörden av de bestämmelser, som legat till grund för den tidigare prövningen, är
ensartad med dem som skall ligga till grund för den nya –
en bedömning och ett förfarande som kan vara både intrikat och tidskrävande.
39
Fotnotsapparat
1 Klausulen lyder:
”I afvaktan därå, att en fullständigare sammanfattning af krigets lagar kan komma att
utfärdas, anse de höga fördragsslutande parterna lämpligt att fastställa, att i de fall, som
icke innefattas i af dem antagna reglementariska bestämmelser, befolkningarna och de
krigförande skola förblifva under de folkrättsliga grundsatsernas skydd och herravälde,
sådana dessa grundsatser framgått ur de mellan civiliserade nationer vedertagna
sedvänjor, mänsklighetens bud och det allmänna rättsmedvetandets kraf.” (SFS
1910:153, s. 72/73).
2 Martens var ryska regeringens folkrättssakkunnige och deltog bl.a. i de betydelsefulla
fredskonferenserna i Haag 1899 och 1907.
3 Med ”Europakonventionen” torde avses Europeiska konventionen om mänskliga
rättigheter och grundläggande friheter av 1950, som (först) genom SFS 1994:1219 i sin
helhet införlivades med svensk rätt. Vid ratifikationen 1951 hade man ansett att svensk
rätt stod i överensstämmelse med konventionens krav; det förelåg ”rättsharmoni”
mellan svensk rätt och konventionen utan inkorporering eller transformering.
Utvecklingen därefter visade emellertid att så ej var fallet genom kommissionens/
domstolens olika tolkningsavgöranden. Vissa har ansett att svensk rätt aldrig varit i
harmoni med konventionen (”- - - ett bottenläge i fråga om svensk lagstiftningsteknik” prof. Agge vid Svenska Kriminalistföreningens årsmöte 1954) – jfr. 1.6 nedan.
4 jfr. Undéns uttalande i FN om den s.k. Acheson-planen (”Uniting for Peace”resolutionen hösten 1950 om generalförsamlingens befogenheter under Koreakrisen):
”Jag konstaterar alltså att praxis gått utöver stadgans bokstav. Jag ser däri en lycklig
omständighet för vår organisation, vars stadga liksom varje skriven författning bör
utvecklas organiskt för att inte bli en död bokstav”.
5 protokoll nr 9 upphävs, när protokoll nr 11 träder i kraft 1.11.98
6 Kommissionen är FN:s policyorgan inom MR-området och upprättades av FN:s
Ekonomiska och Sociala Råd 1946 enligt Stadgans art. 68.( Sedan 1987 utförs
granskningen av länderrapporter av en av ECOSOC upprättad särskild kommitté för
ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, då det gäller FN:s konvention för
ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter).
7 s.k. interpretative declarations eller understandings
40
Anteckningar:
41
42
Denna skrift ingår i en serie som Utrikesdepartementet ger
ut med anledning av 50-årsminnet av FN:s Allmänna
förklaring om de mänskliga rättigheterna.
Serien utkommer under 1998-99 och har hittills
behandlat:
• Mänskliga rättigheter i svensk utrikespolitik
• De medborgerliga och politiska rättigheterna
• Kvinnans rättigheter
• Sveriges rättsliga åtaganden på MR-området i
internationellt perspektiv
Ytterligare titlar i serien är inplanerade.
För mer information om aktiviteter och material med
anledning av Mänskliga rättighetsåret 1998, se
UD:s hemsida www.ud.se
43
”Sveriges rättsliga åtaganden på MR-området i
internationellt perspektiv” i skriftserien ”UD-info”
beställs kostnadsfritt:
Utrikesdepartementet,
Press- och informationsenheten, informationsbyrån,
103 39 Stockholm
Telefon: 08-405 10 00
Fax:
08-723 11 76
Hemsida: www.ud.se
Artikelnummer: 99.038
44
UD info