DEBATT OM ALLHAT Åke Sjöholm är starkt kritisk till ALLHATstudien, världens största hypertonistudie i sitt slag. Åke Sjöholm genomför en hård kritik av ALLHAT-studien ALLHAT-studien var förra årets kanske mest omdiskuterade kliniska studie alla kategorier. I denna kritiska genomgång ifrågasätter Åke Sjöholm många av de slutsatser som dragits av studien. A LLHAT-studien har väckt åtskillig uppmärksamhet, inte minst för de oväntade och kontroversiella resultaten [1]. ALLHAT var världens hittills största behandlingsstudie för hypertoni [2]. Drygt 42.000 patienter, minst 55 år gamla (medelålder 67 år), randomiserades initialt. En studies styrka avgörs dock inte bara av dess storlek, utan också av precisionen i dess resultat. Vad är det då – egentligen – för nytt och epokgörande som ALLHAT har visat, som vi inte redan visste, och vad har detta för relevans för svenska patienter? Negativa effekter på primära effektmått nonchalerade I ursprungspublikationen [3], angavs att ALLHAT avsåg att besvara frågan om ”nyare hypertoniläkemedel är bättre än diuretika på att minska hjärtattacker och dödlighet i koronar hjärtsjukdom”. Denna fråga är givetvis högst relevant och intressant. ALLHAT hade följaktligen två primära effektmått (”end-points”): Dödlig och icke-dödlig hjärtinfarkt samt dödlig koronar hjärtsjukdom. Totalmortalitet och koronar hjärtsjukdom var sekundära effektmått. Resultaten visar, att, för de primära effektmåtten, det inte var någon signifikant skillnad mellan de tre testsubstanserna diuretikat klortalidon (Hygroton), kalciumantagonisten amlodipin (Norvasc) och ACE-hämmaren lisinopril (Zestril, Vivatec). Detta borde, rimligtvis, ha lett fram till slutsatsen att de nyare läkemedlen i studien var lika bra som klortalidon vad gäller det primära effektmåttet. Primära effektmått kallas ju just ”primära” av den simpla anledningen att de avser att besvara studiens primära frågeställning. En strikt anhängare av evidensbaserad medicin (EBM) skulle rentav kunna hävda att de nyare läkemedlen faktiskt var något bättre än diuretika, eftersom de uppnådde samma livräddande effekt trots högre blodtryck. Men ingen av dessa slutsatser nämndes i ALLHAT-publikationen eller i åtföljande pressmeddelanden. Varför det? Ny frågeställning konstruerad i efterhand Konfronterade med dessa negativa resultat, togs istället en helt ny frågeställning Sammanfattning • De primära effektmåtten i ALLHAT var negativa och slutsatserna baseras på sekundära effektmått och subgruppsanalyser • Studiens frågeställning ändrades i efterhand • Studiedesignen hade grava brister och avspeglar ej klinisk verklighet • Blodtrycksskillnader mellan grupper försvårar tolkningen avsevärt • Tiazider orsakar diabetes och hjärtinfarkt • Resultaten kan ej generaliseras och har ringa relevans för svenska förhållanden. 2 upp i ALLHAT-publikationen [2] som definitivt inte nämnts i den ursprungliga publikationen vilken noggrant beskrev studiens design och upplägg [3]: Vilka är de bästa förstahands-läkemedlen vid hypertoni? Varför denna frågeställning valdes, därtill i efterhand, diskuteras inte. Om man nu – hypotetiskt – trots allt skulle acceptera denna, i efterhand konstruerade, frågeställning; vad har den för relevans och validitet i ALLHAT-studien? Det enkla svaret: Ingen alls. Varför det? Nittio (90) procent av deltagarna i ALLHAT stod nämligen sedan tidigare på blodtryckssänkande läkemedel under ett obestämt antal år innan de randomiserades i ALLHAT [2]. Denna behandling kan, givetvis, ha haft avsevärt inflytande på slutresultatet i studien. Således var det ingalunda frågan om okomplicerad och nydiagnosticerad hypertoni, som skulle lämpa sig för att studera ”förstahandsterapi”. Till yttermera visso hade man inte ens dokumenterat begynnelseblodtrycket hos dessa 90 % av studiedeltagarna. Studien kan således, på grund av sin design som bestämdes redan 1994, helt enkelt inte besvara denna nyframtagna frågeställning. Det går inte att extrapolera resultat på äldre högriskindivider (varav 47 % hade atherosklerotisk hjärtkärlsjukdom) i ALLHAT till den stora massan individer med lindrig/okomplicerad hypertoni som dominerar i den kliniska vardagen i Sverige. Trots detta, framhävs att diuretika skulle vara såväl ekonomiskt som medicinskt ”överlägsna” förstahandsmedel för den stora majoriteten av av patienter med okomplicerad hypertoni. Dessvärre är det fortfarande så att varken ALLHAT eller någon annan studie givit oss svar på vilken blodtryckssänkanMEDIKAMENT 3-01 de behandling som är bäst för den stora gruppen av patienter med lindrig hypertoni. En sådan studie är ännu inte gjord. En mer kliniskt relevant fråga kan istället vara vilken kombination av blodtryckssänkande läkemedel som är bäst. Detta vet vi ännu inte, även om LIFE-studien [6] i praktiken kom att jämföra kombinationer av nyare och äldre läkemedel då tiazider användes som tilläggsbehandling i samma höga utsträckning (> 90 %) i båda armarna. Helt klart och okontroversiellt är ju att diuretika är ett mycket värdefullt inslag i behandlingsarsenalen framför allt till äldre patienter. Dock knappast som monoterapi, men en lågdos-tiazid tillsammans med en ACE-hämmare eller en angiotensinreceptorantagonist är en attraktiv, effektiv och logisk kombination där också de två komponenternas motsatta effekter på insulinkänsligheten resulterar i en metabolt neutral nettoeffekt. ”Mjuka” sekundära effektmått otillbörligt framhävda Eftersom resultaten på de primära effektmåtten var negativa, nödgades man istället lyfta fram ”mjuka” sekundära effektmått och subgruppsanalyser. Ett sekundärt effektmått som studerades var ”hjärtsvikt”. Anmärkningsvärt nog saknades en sedvanlig ”wash-out”-period i ALLHAT, det vill säga några veckors medicinfrihet innan det nya studieläkemedlet påbörjades. Låt oss först konstatera att ”hjärtsvikt” inte var någon oberoende effektvariabel, utan en del i den sekundära effektvariabeln ”kombinerad kardiovaskulär sjukdom”. Man har med andra ord i efterhand gjort en subgruppsanalys, vilket i sig klart minskar studiens vetenskapliga bevisvärde [4]. ALLHAT rapporterade en ökad risk för hjärtsvikt hos patienter som fått lisinopril eller amlodipin, jämfört med klortalidon [2], ett högst oväntat fynd åtminstone vad gäller lisinopril då ju ACE-hämmare är bland de mest effektiva läkemedlen vi har mot just hjärtsvikt. Tillsammans med den skenbart förhöjda risken för stroke, svarade hjärtsvikt helt och hållet för den förment ökade risken för kardiovaskulär sjuklighet hos lisinopril-behandlade individer. Hjärtsvikt är ju ett tillstånd med hög mortalitet, varför man förväntar sig att den påstådda överlägsna effekten av klortaliMEDIKAMENT 3-01 don borde ha resulterat i en klart synlig minskad mortalitet i denna grupp. Men så var ju definitivt icke fallet, vilket ger ytterligare anledning att betvivla hjärtsviktsresultaten. Eftersom 90 % av studiedeltagarna hade en tidigare känd hypertoni, varav en majoritet behandlades med diuretika, fanns det rimligtvis en stor del individer bland dessa med latent hjärtsvikt (vars symtom maskerats av diuretikabehandlingen). Granskar man graferna avseende hjärtsvikt för klortalidon respektive lisinopril så är det uppenbart att kurvorna går isär mycket tidigt, det vil säga hjärtsviktdiagnosen ställs mycket tidigt. Detta är ett utseende på kurvorna som man skulle förvänta sig om effekter av tidigare diuretikabehandling hängde kvar, ett problem man kunde ha eliminerat med några veckors ”wash-out” som brukligt är. Verklighetsfrämmande studiedesign och blodtrycksskillnader En grundläggande förutsättning för att kunna dra tillförlitliga slutsatser av effekter av olika blodtryckssänkande läkemedel på effektmåtten är – givetvis – att samma blodtrycksnivå uppnås i grupperna. Så var icke fallet i ALLHAT. Det systoliska blod- “ Skillnaden i blodtryck är i huvudsak beroende på att en tredjedel av studiepopulationen utgjordes av afro-amerikaner, hos vilka vi sedan tidigare vet att ACE-hämmare är mycket mindre effektiva trycket efter fem år var signifikant (2 mm; P<0.001) högre i lisinoprilgruppen jämfört med klortalidongruppen, en skillnad som var ännu mer uttalad i början av studien. Detta omöjliggör den tolkning av utfallet av effektvariablerna som görs i ALLHAT-publikationen. Skillnaden i blodtryck är i huvudsak beroende på att en tredjedel av studiepopulationen utgjordes av afro-amerikaner, hos vilka vi sedan tidigare vet att ACEhämmare är mycket mindre effektiva [1,79]. Till denna olyckliga anomali bidrar också den i förväg definierade - men högst verklighetsfrämmande – studiedesignen som förbjöd ACE-hämmare att kombineras med diuretika, vilket ju hade varit ett självklart och effektivt val i den kliniska verkligheten. I stället tvingades man kombinera ACE-hämmaren med betablockeraren atenolol, en ologisk kombination som vanligen inte praktiseras i verkligheten då det är väl känt att atenolol hämmar renin-systemet [7-9]. Blodtrycksskillnader av denna storlek kan mycket väl orsaka avsevärda effekter på morbiditet och mortalitet, framför allt i högriskpopulationer som denna [7,910]. Exempelvis kan den – högst oväntade – ökade risken för stroke hos patienter som randomiserats till ACE-hämmare mycket väl förklaras av detta förhållande. Notabelt är att till exempel HOPE-studien visade motsatta effekter av ACE-hämmare [11]. Tillika förklaras hela ökningen i strokeincidens i ALLHAT av att lisinopril ökade risken för stroke med hela 40 % enbart i gruppen afro-amerikaner [2] av skäl som redovisas ovan och där skillnaden i systoliskt blodtryck gentemot klortalidon uppgick till hela 4 mm, motsvarande en 33 % skillnad. Dessutom erhöll inte mindre än 40 % av diuretika-behandlade individer i ALLHAT också tillägg av atenolol. Eftersom ingen subgruppsanalys gjordes, vet vi således inte ens om det var klortalidon enbart eller kombinationen av klortalidon och atenolol som påverkade de primära effektmåtten. Ringa relevans för svenska förhållanden Kan då resultaten från ALLHAT extrapoleras till att gälla även för svenska hyper3 tonipatienter? Nej, knappast. Åtminstone inte om man vill ägna sig åt EBM (såvida man inte bortser från EBM när det passar ens egna syften, till exempel när [kortsiktiga] besparingar i läkemedelsbudgeten hägrar). Det diuretikum som studerades i ALLHAT var klortalidon (Hygroton), ett preparat som blev indraget i Sverige redan 1993 på grund av svåra biverkningar, framför allt elektrolytrubbningar, gikt och impotens. Detta preparat skiljer sig avsevärt i flera väsentliga avseenden från de tiazider som finns kvar på den svenska marknaden (hydroklortiazid och bendroflumetiazid). Klortalidon har extremt lång halveringstid (47 timmar) jämfört med de svenska tiaziderna (3 timmar). Dessutom existerar inga som helst jämförande studier mellan klortalidon och de i Sverige förekommande tiaziderna. Mot bakgrund av allt detta, vore det förenligt med EBM att extrapolera ALLHAT-resultaten till de svenska tiaziderna? Icke. Men billigt skulle det nog bli, åtminstone i kortsiktiga läkemedelsbudgetar... Studiepopulationen bestod av inte mindre än 55 % deltagare med afroamerikansk eller spanskamerikansk bakgrund. Detta förhållande avviker ju högst markant från svenska förhållanden och har mycket stor betydelse i flera avseenden. Som diskuterats ovan, vet man sedan tidigare att afroamerikaner svarar mycket sämre på ACE-hämmare och betablockerare än vita. Däremot har diuretika mycket god effekt hos afroamerikaner. Den etniska bakgrunden har också stor betydelse för hur väl olika blodtryckssänkande läkemedel tolereras och påverkar därmed compliance. Den nyligen publicerade australiska studien ANBP-2 (Second Australian National Blood Pressure Study) är en högkvalitativ studie med mycket större relevans för svenska förhållanden [12,13]. Studiepopulationen bestod av deltagare med okomplicerad hypertoni, varav endast 5 % icke-kaukasier, vilket överensstämmer väl med svensk befolkning. Dessutom jämfördes två läkemedel vilka båda finns på den svenska marknaden. I ANBP-2 visades, tvärtemot ALLHAT, att terapi baserad på ACE-hämmare (enalapril) var sig- 4 nifikant mer effektiv än behandling med tiazider (hydroklortiazid) i att förhindra total dödlighet och kardiovaskulära händelser hos äldre hypertoniker [12]. Betydelsefullt nog förelåg inga skillnader i blodtryck mellan grupperna i ANBP-2, återigen en stor fördel jämfört med ALLHAT. ANBP-2 hade också en bredare och kliniskt mer relevant primär effektvariabel, nämligen total dödlighet och kardiovaskulära händelser. Patientperspektivet saknas i ALLHAT Oaktat vilka effekter olika läkemedel har på hårda effektvariabler, spelar detta ingen roll alls om oönskade biverkningar leder till att patienterna själva avslutar behandlingen (d.v.s. bristande ”compliance”), inte sällan utan att informera sin läkare. I Sverige reglerar Hälso- och Sjukvårdslagen bl.a. patientens rätt till medverkan och delaktighet i vården. Detta har i allmänhet bl.a. tolkats som att patienten har rätt att bli upplyst om ev läkemedelsbiverkningar av sin doktor, vilket ju framstår som rimligt och självklart. Låt oss till exempel anta att man på sin distriktsläkarmottagning har en 42-årig man med nyupptäckt hypertoni. Personli- “ Låt oss till exempel anta att man på sin distriktsläkarmottagning har en 42-årig man med nyupptäckt hypertoni. Personligen skulle jag känna mycket stor olust att förskriva en tiazid som singelterapi till en sådan vanlig riskpatient… gen skulle jag känna mycket stor olust att förskriva en tiazid som singelterapi till en sådan vanlig riskpatient, med vetskapen om att han kanske medicinerar i 40 år med detta preparat som starkt ökar hans risk att drabbas av diabetes och hjärtinfarkt. Gör man det i alla fall, är man i så fall (enligt Hälso- och Sjukvårdslagen) alltså skyldig att samtidigt informera honom om att detta visserligen är ett billigt läkemedel, men att det också innebär en statistiskt säkerställd ökning av risken att han på köpet tillfogas impotens, hypokalemi, hypomagnesemi, njursvikt, hjärtarytmier, hjärtinfarkt, urinsyrestegring och gikt, hyperlipidemi, hyperglykemi, insulinresistens och diabetes. Dessa för patienten så viktiga aspekter rapporteras knappast alls i ALLHAT. Faktum är att klortalidon var sämre än amlodipin i samtliga avseenden när det gäller negativa metabola effekter. Således orsakade klortalidon i ALLHAT en höggradigt signifikant ökning av risken att drabbas av förhöjt kolesterol, hypokalemi, njurfunktionsnedsättning, hyperglykemi och diabetes [2,7-9]. Tiazider ökar risken för diabetes och hjärtinfarkt Ett flertal meta-analyser av hypertonistudier har visat att den blodtryckssänkning som olika läkemedel åstadkommit, inte kommit att motsvaras av minskad dödlighet i koronar hjärtsjukdom i den utsträckning som kunnat förväntas utifrån epidemiologiska data [14]. Detta var speciellt uttalat i studier av unga hypertoniker som behandlats med diuretika [14]. En tänkbar förklaring till detta kan naturligtvis vara att skadliga bieffekter av diuretika motverkar den gynnsamma effekten av blodtryckssänkningen. Välkända biverkningar av diuretika är till exempel njursvikt, hyperlipidemi och diabetes. Moderna blodtryckssänkande läkemedel har inte dessa metabola nackdelar, och kan således göra patienterna nytta på fler sätt än att enbart sänka blodtrycket. I ALLHAT, medförde behandling med klortalidon en relativ riskökning på hela 43 % jämfört med lisinopril vad gäller 4årsincidensen av ny diabetes. Dock kunde några komplikationer till den kraftigt dia- MEDIKAMENT 3-01 betogena effekten av klortalidon inte med säkerhet beläggas. Detta förhållande ledde författarna till, den rätt häpnadsväckande, slutsatsen att denna diabetogena effekt sannolikt skulle vara utan betydelse för patienter behandlade med tiazider. Detta lättvindiga avfärdande av diabetesrisken är mer än lovligt naivt, av flera skäl. Såväl läsarna som ALLHAT-författarna inser ju att både hypertoni och diabetes är kroniska sjukdomar som naturligtvis kvarstår och behandlas mycket, mycket längre (30–50 år) än de maximalt 4.9 år som studerades i ALLHAT. Det tar åtskilliga år innan angiopatiska komplikationer blir så omfattande att de ger symtom. Knappt 5 år är ju på tok för kort tid för att kunna dra denna – välvilligt uttryckt – djärva slutsats om diabetogena läkemedels ofarlighet. Intellektuellt är det svårt – för att inte säga omöjligt - att begripa varför ”endogen” diabetes (som ju är en mycket stark riskfaktor för kardiovaskulär död) skulle orsaka annorlunda kärlskador än ”iatrogen” diabetes (som behandlande läkare kan tillfoga sin patient), i synnerhet hos hypertoniker. Ökning av blodglukos – oberoende riskfaktor Mycket riktigt publicerades i våras en mycket välgjord studie som undersökte svenska hypertoniker behandlade med svenska hypertoniläkemedel [15]. I den aktuella studien följdes patienterna i 17.4 år. De deltagare som vid 60-årsundersökningen hade blodtrycksbehandling med betablockerare och/eller tiazid-diuretika ökade mer i blodglukos mellan 50- och 60årsundersökningen jämfört med deltagare utan blodtrycksbehandling. Ökningen i blodglukos var en oberoende riskfaktor för att insjukna i hjärtinfarkt efter 60 års ålder i gruppen med behandling, även när man tog hänsyn till traditionella riskfaktorer som fasteglukos och insulin, BMI, blodtryck och lipider [15]. Härmed har det således konklusivt slagits fast att den diabetogena effekten av vissa svenska hypertoniläkemedel hos svenska patienter otvetydigt också renderar dessa patienter en klart ökad risk att även drabbas av hjärtinfarkt i ett kliniskt relevant tidsperspek- “ Som behandlande läkare blir det därför svårt att inför patienten motivera ett läkemedelsval som innebär en klart ökad risk att också tillfoga honom/henne diabetes och hjärtinfarkt… tiv. Noteras skall också att man då inte inräknat eller studerat de mikrovaskulära komplikationer (ögon, njurar) som rimligtvis också följer av den diabetogena effekten. Typ-2 diabetes ökar kraftigt i västvärlden och kryper dessutom ned i åldrarna. Gigantiska folkhälsomässiga problem, framför allt i form av förtida kardiovaskulär morbiditet, kan förväntas härav. Varför accelerera denna bekymmersamma utveckling ytterligare? Terapival för riskpatienter De gynnsamma metabola effekter på insulinkänsligheten som beskrivits i flera studier av ACE-hämmare och angiotensinreceptorantagonister [11,16-18] förtjänar – enligt min mening – definitivt att värderas inför valet av blodtryckssänkande behandling, inte minst till patienter med etablerad diabetes eller i riskzonen för att utveckla störningar i glukostoleransen. Exempel på sådana riskpatienter är de med förhöjt BMI, rökning, hypertoni, hög ålder. I valet av blodtryckssänkande behandling till den stora gruppen riskpatienter, framstår det – mot bakgrund av vad vi nu vet om ovanstående gynnsamma metabola effekter av moderna läkemedel – etiskt problematiskt att i första hand välja till exempel tiazider som har en ogynnsam effekt på insulinkänsligheten. Patienten har ju också lagstadgad rätt till bra sjukvård och information om läkemedelsbiverkningar. Som behandlande läkare blir det därför svårt att inför patienten motivera ett läkemedelsval som innebär en klart ökad risk att också tillfoga honom/henne diabetes och hjärtinfarkt, med allt vad det innebär av lidande, makrovaskulär sjukdom och förkortad livslängd. Till detta kan läggas kostnader för diabetiska senkomplikationer, till exempel uremivård (som enbart i USA kostar 15 miljarder dollar, årligen), sjukpension m.m. Även om naturligtvis också samhällsekonomiska aspekter måste vägas in i helhetsbedömningen, är det långt ifrån självklart att valet av ett ”billigt” blodtryckssänkande läkemedel till riskpatienter också innebär en nettobesparing för samhället i det långa loppet. Det sista en patient med hypertoni behöver, är att också drabbas av diabetes. Hypertoni tillsammans med diabetes är en osedvanligt olycklig och dödlig kombination, något som framkommit bland annat ur UKPDS [19]. Hypertoni i sig innebär en drygt fördubblad risk att drabbas av diabetes [20]. Att som behandlande läkare ytterligare förstärka den risken hos sin patient och därmed också öka risken att åsamka honom/henne hjärtinfarkt, när man istället har möjlighet att göra tvärtom vid receptblocket, är enligt min uppfattning etiskt tvivelaktigt. Åke Sjöholm Docent, Överläkare, Universitetslektor, Klinikforskningsledare Karolinska Institutet, Internmedicinska kliniken, Södersjukhuset, Stockholm Adjungerad Professor, College of Medicine, University of South Alabama, U.S.A. ([email protected]) Referenslistan och Åke Sjöholms jävsdeklaration återfinns på Medikaments hemsida: www.medikament.nu MEDIKAMENT 3-01 5