12
Motion
1984/85:613
Eva Hjelmström m. n.
Folkmusiken i musiklärarutbildningen, m. m.
Svensk traditionell musik och dans, s. k. folkmusik och folkdans, har unika
konstnärliga kvaliteter, som är viktiga att bevara, levandegöra, använda och
utveckla. Dessa kulturformer kan underlätta förmedling av kunskaper om
gången tid. De bygger på närhet till förebilder samt gemenskap i utövandet
och utgör därmed ett alternativ till den kommersiella masskulturen.
Under de senaste femton åren har intresset för folkmusik och folkdans
ökat starkt. Antalet amatörutövare har mångdubblats och kan i dag räknas i
hundratusental. Samtidigt har ett fördjupat konstnärligt och historiskt
intresse utvecklats hos många utövare. Efterfrågan på vidgade kunskaper har
lett till inrättande av en mängd speciallinjer på folkhögskolor. Samhällets
kulturpolitik har i många fall kommit på efterkälken. När det modebetonade
intresset, som utvecklades i kölvattnet på den s. k. gröna vågen, nu är på väg
att ebba ut, är det av största vikt att kunskaper som samlats hos pedagoger
och utövande artister/konstnärer tas till vara.
Det är väsentligt att uppmärksamma dessa traditionella kulturgenrers
situation. I det följande vill vi ta upp två konkreta problem beträffande den
svenska folkmusikens plats i musiklärarutbildningen och vikten av att skapa
forskarutbildning i dans med hänsyn till folkdansområdets forskningsbehov.
OMUS·utredningen (SOU 1976:33) anför:
"Den högre musikutbildningen har ansvar även för sådana genrer och
musikformer som hittills varit underrepresenterade i utbildningen. Dit hör
såväl olika former av improvisatorisk musik som folk· och konstmusik från
skilda kulturmiljöer." (s. 68)
"Man måste under alla förhållanden kräva av musiklärare, att de är
'musikaliskt allmänbildade'. De måste ha bred kännedom om musikens olika
stilar och uttrycksformer genom tiderna. De skall kunna med enkla medel
illustrera dem musikaliskt." (s. 118)
OMUS-utredningen pläderade alltså för att folkmusik skulle tillsammans
med andra eftersatta genrer ges en ökad plats i musiklärarutbildningen.
Svensk folkmusik utgör i dag enbart en mycket liten del av ämnet "musik och
samhälle", oftast i form av en eller ett par föreläsningar. Det räcker alltså
med ett par timmars frånvaro på grund av ointresse eller sjukdom för att man
skall kunna gå igenom musiklärarutbildningen utan att där någon gång möta
traditionell svensk folkmusik.
Vår mening är att svensk folkmusik är en omistlig del i det traditionella
kulturarv som skolan skall förmedla till eleverna. En förutsättning för att
detta skall kunna förverkligas är att folkmusiken ges en rimlig del i
Mot. 1984/85:613
13
musiklärarutbildningen. Detta bör ske både i form av allmän genrekänne­
dom och i form av eget utövande. I samband härmed bör följande beakta :
"En viktig principiell skillnad i musikerlinjens och musiklärarlinjens
allmänna inriktning när det gäller specialiseringsproblematiken kan formule­
ras så, att musiklärarkandidaterna ofta måste komplettera sina bri ter innan
de kan utveckla sina speciella intressen, medan det för mu iker tuderande är
mer legitimt att satsa tid på utveckling av egna specialanlag och -intressen.
Den som t. ex. är skicklig jazzpianist redan vid antagningen till lärarlinjen
måste på grund av lärarrollens krav använda mycken tid till att lära sig spela i
andra stilar, t. ex. wienklassisk eller modern europeisk musik." (SOU
1976:33 s. 118)
Tillgång till bra dokumentation och seriös forskning är två avgörande
förutsättningar för att möjliggöra en kvalitativ utveckling av folkmusik- och
folkdansutövandeL Särskilt på dansområdet har det statliga engagemanget
varit nästan helt obefintligt när det gällt att garantera denna nödvändiga
grundresurs för kulturområdet. En deltidstjänst vid Dansmu eet skall räcka
till att skapa ett arkiv, till dokumentation arbete. fältarbete. forskning och
informationsarbete om folkdans. Uppgiften är naturligtvis helt orimlig.
Dansen är generellt sett ett eftersatt område beträffande forskningsinsat­
ser och forskarutbildning. Detta finns behandlat i utredningen Dansveten­
skap- Dansvetenskapens ställning i högskoleorganisationen (UH Ä-rapport
1982:33). Remissbehandlingen av rapporten har bekräftat vikten av ett
statligt initiativ. Det är därför av största kulturpolitiska vikt att utredningens
förslag snarast möjligt förverkligas. Det är likaledes av största vikt au den
svenska folkdansens behov beaktas i samband med förverkligandet av
dansforskarutbildningar.
En mycket stor del av den dokumentation som finns gjord av svensk
folkdans har gjorts av amatörer. Flera av dessa amatördokumentatörer har
även inlett enklare forskningsprojekt. I samband med inrättandet av
forskarutbildningar vid universiteten bör även dessa amatörers behov av
vidareutbildning, handledning och stipendier beaktas.
Mot bakgrund av ovanstående hemställs
l . att riksdagen uttalar att de synpunkter som framförts i denna
motion beaktas vid fastställande av musikhög kolorna utbild­
ningsplaner,
2. att riksdagen hemställer hos regeringen om ett förslag till en
framtida organisation av dansforskarutbildning.
3. att riksdagen anvisar 500 000 kr. för inrättandet av ett centrum för
dansforskning.
Mot. 1984/85:613
14
4. att riksdagen uttalar att den svenska folkdansens behov bör
beaktas i samband med inrättandet av forskarutbildningar
enlighet med vad som anförts i denna motion.
Stockholm den 16 januari 1985
EVA HJELMSTRÖM (vpk)
C.-H. HERMANSSON (vpk)
BJÖRN SAMUELSON (vpk)
NILS BERNDTSON (vpk)
LARS-OVE HAGBERG (vpk)
