Biskop Evas predikan vid prästvigningen
i Härnösands domkyrka 2015-01-25
3:e söndagen efter Trettondagen I årg. text: Matt 8:5-13
D
agens evangelietext handlar om vad som kan hända om man har rätt tro.
”Jaha”, tänker du kanske, när jag säger så, ” då är det ingen mening att jag lyssnar
längre, det handlar ju inte om mig. Jag kommer aldrig att kunna ha rätt tro, nej, det
klarar jag inte av!” Och det har du helt rätt i. Du klarar det aldrig – men just därför skall du
faktiskt lyssna, för det är precis det som dagens tema och texter handlar om!
I evangelietexten som vi nyss hörde mötte vi en man som i det sammanhang han befann sig
i absolut inte hade rätt tro. Han var romare och i och med det i judiska ögon en hedning,
någon som trodde fel, ja som till och med kunde betraktas som oren och ovärdig. Eftersom
Jesus var jude och levde i det judiska samhällets normsystem så förväntade sig inte heller
den romerske officeren att Jesus ville ha något med honom att göra. Så när Jesus undrar om
han skall komma hem till honom svarar officeren (vi kan ana hans förskräckelse): ”Herre
jag är inte värd att du går in under mitt tak”
Nej, officeren skulle aldrig utifrån sitt och sin tids tankesätt kunna uppfylla kraven på rätt
tro i relation till Jesus. Men när han släpper det och ändå kommer till Jesus då säger Jesus
till honom att han har en stark tro – starkare än någon jude.
Hur hänger det här ihop?
Jo, officeren var, utifrån Jesu sätt att se det, öppen för något som låg utanför honom själv
och i mötet med Jesus kunde han också därför få hjälp att finna den rätta tron.
En måste alltså våga vara öppen för det som ligger utanför en själv om en skall få hjälp att
finna den rätta tron. Jag hoppas att vi i dag riktigt kan få inse det.
När vi, liksom officeren känner att vår tro inte räcker till, inte duger eller kanske inte ens
finns till, så jämför vi ju oss med människor som vi uppfattar som trons människor eller för
all del med människor som själva utnämnt sig som sant troende. Vi ser hur de är, vad de gör
och hör vad de säger. På så sätt skapas en uppfattning av tro som något som finns först när
jag känner på ett visst sätt, när jag riktigt förstår Gud och andlighetens värld, när jag gör
andliga upplevelser, när jag inte tvivlar, när jag får svar på min bön, när jag inte behöver
kämpa och fråga, när jag gärna går i gudstjänsten, när jag klarar av att läsa bibeln och när
jag beter mig på ett särskilt fromt sätt. Vi kan till och med säga: ”Om jag tror tillräckligt
starkt kan så kan det eller det hända”.
Vi stannar till i det här resonemanget en stund. Märkte ni att när jag beskrev allt det vi kopplar ihop med en rätt tro så var det ett ord som ständigt återkom? Lyssna: När jag känner,
när jag förstår, när jag gör det och det … jag, jag, jag återkommer hela tiden.
Det vi tänker oss vara en rätt tro är helt enkelt en väldigt jag-centrerad tro. En tro som hela
tiden handlar om något som jag själv skall göra, känna, förstå, uppleva och åstadkomma.
Är det detta vi egentligen menar med rätt tro – ja då är vi alltså ur Jesu perspektiv inne på
helt fel väg.
1
Rätt väg till tron är däremot precis den som officeren gick och som du och jag faktiskt också
egentligen trevande går när vi säger att vi inte klarar av att tro rätt. För vi ser och förstår ju
verkligen att detta med tron är något som ligger utanför vår förmåga – utanför oss själva.
Det vi inte insett är att det är just i detta perspektiv som också vägen till den rätta tron finns.
Vi står vid ett vägskäl, vi ser mot rätt väg men vi tror att den är fel och att vi borde gå en
annan väg.
Så länge vår uppfattning om tron, vår troslängtan och vårt sökande är fyllt av jag-prestation
och jag-kamp så kommer vi att gå fel helt enkelt därför att då finns det ingen plats hos oss
för den tro som Jesus faktiskt står där och väntar på att få ge oss. Ja, du hörde rätt: tron är
en gåva, en gåva som Jesus skapar och vill ge till dig. Den finns redan, den är här i detta
nu. Den väntar bara på att du skall ge den plats i ditt liv. Rätt tro är en relation och den
relationen utgår inte från dig utan från Gud. Vi kan som officeren tycka att Jesus inte ryms
under vårt tak, men så tycker alltså inte Jesus. Vi kan inte genom vårt förnuft, vår egen
förmåga till tanke och tro, vårt tvivel eller våra åsikter bestämma vad Jesus är och inte är.
Vad han är och gör ligger helt utanför oss. Därför måste vi alltså våga vara öppna för det
som ligger utanför oss själva för först då kan vi börja ana och ta till oss att det är Jesus och
inte vi som har, är och skapar den rätta tron för oss.
Kristendomens glada budskap säger oss att Gud i Jesus tydligt visar att han tror på oss och
att han till och med gör det när vi inte tror på honom, att han gör det ända in i den mörkaste
ångest och död – och att inga makter i tillvaron kan skilja oss från hans kärlek till oss.
Denna villkorslösa generösa tro på oss – det är den och endast den som är den rätta tron.
Inför den finns det bara en sak vi kan göra: att som officeren: kapitulera, släppa vår egen tro
eller brist på tro, sluta centrera oss kring vår egen oförmåga och kasta oss ut på okända djup
precis som filosofen Sören Kirkegaard utrycker det när han säger : “Tro är att våga kasta sig
ut på 70 000 famnars djup … att tro mot förnuftet, denna livsfara existerar ju: är att befinna
sig på de 70 000 famnarnas djup och först där finna Gud.”
Kära Emma!
När du i dag vigs till präst – till Verbi Divini Minister, Guds ord tjänare, så är det detta vårt
glada budskap, vårt Evangelium, om den kärleksmakt som aldrig slutar tro på oss och som
om och om igen, för varje ny dag på nytt och på nytt säger: jag tror på dig, släpp in mig
under ditt tak, som du skall tjäna. Ja, detta är sannerligen ett glatt budskap, ett evangelium
som du inte behöver skämmas för precis som episteltexten som jag också skrivit in i ditt
prästbrev säger. Nej, skäms inte för evangeliet utan hämta ständigt och för varje ny dag
kraft från det.
Att vara ordets tjänare handlar inte i första hand om att formulera sig fint, vara ordkonstnär
och säga en massa kloka saker. Kristendomens evangelium är ett levande ord i den bemärkelsen att det måste levas i våra liv här och nu. Som Patrik Hagman skriver i den bok som
du fick i uppgift att studera till gårdagens prästexamen: Hela kyrkans liv bör syfta till att
peka på Guds rike. Kyrkan är en kärlekspraktik!
Ditt uppdrag och din kallelse som evangeliets tjänare är att leva evangeliet och att på det
sättet göra det levande och trovärdigt. Och det kommer du inte att orka om inte också du,
för din egen skull, likaväl som ett föredöme för dina medmänniskor, går samma väg till tron
som officeren i dagens text. Gå till Jesus i tron på att det är han och inte du som skall vara i
centrum. Att det är evangeliet och inte du som ger kraften till frälsning. Att det är Jesus själv
och inte du, som skapar den tro som bär genom allt, i vardag och helg, i glädje och sorg, i
med och motgång och hela vägen genom döden hem till den eviga glädjen.
2
Emma, ”skäms inte för evangeliet, det är en kraft som räddar var och en som tror. I evangeliet uppenbaras nämligen en rättfärdighet från Gud, genom tro till tro.”
Verka som präst för en kyrka som, så som du själv formulerat det i din prästexamensuppgift, lever ett liv i närhet till Gud och alla människor och gör det Jesuscentrerat i varje nytt
nu som kommer till dig. För nu är Guds tid.
Gud välsigne dig Emma.
Amen
3
