Mänsklig kommunikation 1
Erland Hjelmquist
(Copyright Erland Hjelmquist, 1987)
Kommunikation är en del av all mänsklig samvaro och samverkan. Dess karaktär av att vara
en del av det som vi betraktar som typiskt mänskligt gör att det är mycket svårt att säga
något om den som man inte tycker är självklart eller åtminstone föga upplysande. Alla
människor kan kommunicera, och vet vad kommunikation är. Ett vetenskapligt perspektiv
på kommunikation blir alltid mer eller mindre vanskligt att genomföra eftersom de
vetenskapligt intressanta problemen är framför allt de som vi känner från
vardagserfarenheten, men inte medvetet reflekterar över.
Uppgiften blir alltså om man så vill att ”problematisera” det välkända och att ge nya
perspektiv åt det invanda.
Vi ska försöka göra detta genom att diskutera och redovisa forsning om den mest
grundläggande typen av mänsklig kommunikation, nämligen samtalet, ansikte-mot-ansikte.
Detta ska vi kontrastera mot en annan typ av kommunikation, nämligen den skriftliga. Redan
denna kontrast pekar på ett förhållande som har blivit så naturligt för oss att vi sällan
reflekterar över det, nämligen att en stor del av kommunikation mellan människor sker
skriftligt. Men detta gäller långt ifrån hela jordens befolkning. Fortfarande räknar man med
att 40–50 % av jordens vuxna befolkning är analfabeter eller näst intill.
1
Det är alltså helt enkelt så att många människor uteslutande, eller i huvudsak,
kommunicerar med andra människor på det mest grundläggande sättet, dvs. genom att tala
och lyssna, i situationer där man har direkt ögonkontakt med ens samtalspartner.
Man kan alltså inte beskriva och diskutera kommunikation i allmänhet, den är alltid
beroende av kulturellt och samhälleligt givna förutsättningar och betingelser.
Kommunikation är i själva verket ett uttryck för, och ett medel att vidmakthålla, men också
förändra, kulturella och samhälleliga förhållanden. Kommunikation är ur denna synvinkel
social och överordnad individen. Men samtidigt är det naturligtvis individer som
kommunicerar och är förutsättning för att en kommunikativ gemenskap ska kunna finnas
till. Ur denna synvinkel är alltså kommunikation ett psykologiskt fenomen som måste
förklaras med utgångspunkt i individens tankar, känslor och behov.
All kommunikation mellan människor har alltså två aspekter, ett individualpsykologiskt och ett
socialpsykologiskt, kulturellt. För att kunna förstå och förklara faktisk kommunikation krävs
alltså att man betraktar båda dessa aspekter, framför allt är det alltid möjligt att analysera den
på båda sätten.
En forskare som särskilt uppehållit sig vid hur individ och kollektiv förhåller sig till
varandra är George Herbert Mead (1934). En av Meads utgångspunkter var att varje barn
föds in i en redan existerande symbolomgivning, där språket spelar en avgörande roll. Varje
barn måste tillägna sig denna färdiga, kollektiva, uppsättning av betydelser. Det är en
förutsättning för att individen skall bli en medlem i den sociala gemenskapen.
Detta kan låta som en trivialitet, men i själva verket skapar detta förhållande ett
viktigt och intressant problem. Det skulle kunna leda till en statisk och oföränderlig social
struktur. Individen skulle kunna bli fånge i den kollektivt givna språkgemenskapen. Så
upplever vi knappast våra villkor. Tvärtom är språket i den typen av samhälle vi lever i stadd
i ständig förändring. Nya ord och betydle4ser tillkommer, andra minskar i användning, eller
faller helt ur bruk. Språkgemenskapen har alltså en dynamisk aspekt, individen kan skapa ny
betydelse och ny mening och därigenom förändra den kollektiva kommunikativa
gemenskapen.
Mead (1934) hade en teori om hur individen konkret skapar ny mening. Det sker
genom att individen iakttar och reflekterar över sina handlingar. Förenklat skulle man kunna
uttrycka det så att när individen utför en handling som det inte finns någon färdig språklig
2
beteckning för, så uppstår ny mening. Individen kan då införliva denna nya mening i sin
repertoar av kommunikativa möjligheter. Mead betonar alltså starkt den mänskliga
aktivitetens roll för hur ny betydelse uppkommer och därmed förändrar den existerande
symbolmiljön. I själva verket är Mead en sorts behaviorist, men en mycket ovanlig sådan,
även om han anslöt sig till James-Langes tes att beteende föregår upplevelser.
Jag har uppehållit mig vid Mead därför att han var en av de moderna forskare som
tidigast satte in språk och kommunikation i ett större socialt och samhälleligt perspektiv.
Hans insats blev tämligen isolerad och hade föga betydelse för hur språkpsykologin
utvecklades under efterkrigstiden. Det är först under kanske främst 70- och 80-talen som
forskare har återknutit till delar av Meads tankegångar. Det gäller inte minst betydelsen av
det tidiga samspelet mellan barn och vuxna och hur barnet därigenom tillägnar sig den första
symbolgemenskapen.
Samtalet – Grunden för kommunikation
Som jag framhöll tidigare är alla människor experter på kommunikation på så sätt att
vi alla, i stort sett, kan samspela och samtala med andra människor. Samtidigt är det ett
faktum att det knappast finns något område som just samspelet med andra och
kommunikation, som av många människor anses som mycket problemfyllt. Det självklara
har alltså en annan sida, som utmärks av att vi inte tycker oss kunna förstå eller göra oss
förstådda så som vi egentligen skulle vilja.
Samtalet är alltså en självklarhet, men samtidigt problematiskt. Vad är det som sker
när vi samtalar med varandra? Det finns olika beskrivningar av detta; utbyta tankar, lyssna
till, försöka förstå, göra sig förstådd, påverka, övertyga osv. Samtalet som mänsklig aktivitet
har länge fängslat människan och i t ex filosofen Platons tänkande givits en absolut central
roll för att nå verklig kunskap om världen. Detta var kopplat till en speciell teori om vad
kunskap består i, nämligen insikt i den eviga och oföränderliga idévärlden. Insikt i denna når
människan inte genom att undersöka och lära känna den yttre verkligheten, dvs. inte genom
erfarenhet i vanlig mening. Istället bär varje människa på insikt om hur världen är beskaffad.
Kunskapen finns som en möjlighet som kan förverkligas under de rätta betingelserna.
Samtalet kan åstadkomma denna ”förlossning” av den potentiella kunskapen. Platon lät i
sina s.k. dialoger den äldre filosofen Sokrates illustrera hur detta kunde gå till, med hjälp av
den ”majeutiska”, eller just förlossande, samtalsmetoden.
3
Det är intressant att se hur vi här har två helt olika syn på vad samtal i grunden går ut
på, även om slutresultatet på sätt och vis blir det samma. Mead menar att människan lär sig
av erfarenheten, med hjälp av språket, eller något motsvarande symboliskt system, genom
samspel med andra människor. Platon menar att människan förvärvar insikt genom att
medfödda idéer förlöses, genom samtal med andra människor. Dessa båda uppfattningar om
kunskapens yttersta natur är inget som tillhör kuriosakabinettet. De existerar i allra högsta
grad i den nu aktuella forskningen inte minst inom psykologin. De renodlade platonisterna är
inte särskilt många, men spelar en viktig roll i debatten, t ex Jerry Fodor (1983). Det är
naturligtvis en utmanande ståndpunkt, inte minst för att den tycks stämma så dåligt med vår
vardagliga uppfattning. Vi tycker ju att vi lär oss genom erfarenheten, och inte enbart, eller i
varje fall inte i första hand, genom att avtäcka vår slumrande insikt om hur världen är
beskaffad. De flesta forskare in om psykologin arbetar också med antagandet om att
erfarenheten påverkar oss och att vi utvecklas i samspel med omgivningen. Det är emellertid
långt ifrån någon enkel uppgift att klargöra hur detta är möjligt, dvs. hur man kan utveckla
något som inte från början finns. Vi ska inte här fördjupa oss i denna frågeställning. Avsikten
har varit att visa att språk och kommunikation på olika sätt spelar en avgörande roll inom
områden som man inte i första hand kommer att tänka på inom den beteendevetenskapliga
domänen. Inom filosofin har däremot frågan om språk, tanke och omvärld varit i centrum
alltsedan man kan tala om filosofi som en intellektuell verksamhet. Ett svenskt exempel är
Mats Furbergs arbeten (ex. Furberg, 1982; 1983).
Modeller av kommunikation
Av introduktionen ovan framgår att begreppet kommunikation är mycket komplext
och griper in i många olika vetenskapliga domäner. Det är därför ingen lätt uppgift att ge
någon enkel definition av det. Å andra sidan finns det faktiskt en mycket klar definition av
begreppet, inom ytterligare ett vetenskapsområde, nämligen det teknisk-naturvetenskapliga.
År 1948 presenterade amerikanen Claude Shannon en ”matematisk teori om
kommunikation”.
Kommunikation r här definierad inom en teori om sannolikheten för förekomsten av
ett visst fenomen. Egentligen är det helt godtyckligt vad vi väljer att sätta in som dessa
fenomen, men här gäller det alltså språket, och vi kan tänka oss att vi utgår från ord.
Shannon utgick ifrån att orden i ett språk förekommer med en viss sannolikhet, dvs. olika
4
ord förekommer olika ofta (alla ord skulle naturligtvis kunna förekomma lika ofta, men som
alla vet är detta inte fallet). Vanliga ord i svenskan är t ex och, i, att, en, som, det, är, av, den, på,
för. Ovanliga ord är t ex förläggare, kronisk, logik, lärobok, misstänkt, ojämn, pedagogik, vifta, ypperlig,
överraskad (Allén, 1972).
På motsvarande sätt är det naturligtvis så att vissa par av ord är mera vanliga än
andra ord. Vanliga par ord i svenskan är t ex ”han kom” medan ”han entechamberade” är en
ovanlig kombination. Så kan man förstås fortsätta att skapa allt längre kombinationer av ord,
och man finner då att vissa kombinationer är vanligare, dvs. sannolikare än andra.
Shannon (1948) definierade nu kommunikation som minskning av osäkerhet när det
gäller vilket ord som kommer efter ett visst annat ord. Här får vi ta ett exempel till hjälp för
att förklara vad detta innebär. Låt oss anta att vi har en vokabulär på 16 ord från ett språk
som vi inte förstår. Dessa 16 ord bildar tillsammans en mening om de ordnas på ett visst
sätt, men vi har ingen ledning till vilket ord som ska stå på vilken plats. När vi får veta vilket
ord som skall stå först i meningen har vi fått maximal information i förhållande till de 16
möjligheter som från början står till buds. För varje ords placering som vi får veta kommer vi
med detta resonemang att få allt mindre information eftersom antalet möjliga positioner och
ord hela tiden minskas. När vi kommer till det sextonde och sista ordet finns förstås ingen
osäkerhet alls kvar, det finns inga alternativ. Därför innebär heller inte tillfogandet av det
sista ordet någon information alls.
Minskningen av osäkerhet brukar uttryckas i antal ”bits”, viket är en förkortning av
”binary digit” (binär siffra). Uttrycket kommer från det faktum att det effektivaste sättet att
reducera osäkerheten är att försöka reducera antalet alternativ med hälften varje gång vi gör
ett val bland de tillgängliga alternativen. För vårt exempel innebär det att de 16 orden i
utgångsläget, när vi inte vet något om deras positioner, skapar en osäkerhet på 4 bits,
eftersom 24 blir 16. Detta gäller under det orealistiska antagandet att alla ord i ett språk har
samma sannolikhet att förekomma i en given position, men det illustrerar ändå poängen med
vad som avses med osäkerhet i detta sammanhang. I själva verket var en av Shannons
poänger att orden i naturliga språk förekommer med olika sannolikhet, vilket vi
exemplifierade ovan. Dessutom visade Shannon att ju fler ord vi vet om, som föregår ett
visst ord, desto mera begränsad bli uppsättningen av antalet möjliga efterkommande ord.
5
Vi kan som exempel ta en av våra meningar ovan, den som börjar ”Uttrycket
kommer från det faktum att det...etc.”. När vi kommer till sista ordet i denna mening kan vi
ganska lätt gissa oss till vilket det skall vara, nämligen ”alternativen”.
Detta, menade Shannon, kanske skulle kunna utnyttjas för att beskriva språk enligt
en viss typ av matematiska modeller, s.k. Markovprocesser. En sådan modell innebär enkelt
uttryckt just att sannolikheten för att en viss symbol skall förekomma beror av vad som
föregår den. Om en viss symbol föreligger, så följs den med viss sannolikhet av en viss
annan symbol. Ju fler symboler som föregår en viss annan symbol, desto lättare blir det att
förutsäga den efterkommande symbolen, precis som i vårt exempel ovan.
Shannon försökte dock inte närmare förklara varför det är på det här sättet, vad det
är som gör att det ofta är lätt att förutsäga ett ord i en språklig utsaga om vi vet om vilket
sammanhang eller kontext, som föregår ordet. Denna brist på förklaringar är också en
avgörande svaghet i Shannons modell för språk och kommunikation.
Det är en modell för språket som system, inte för den enskilde språkanvändaren, som
Shannon presenterat. Det har varit en under vissa perioder mycket inflytelserik modell,
särskilt på 40- och 50-talen, inte minst inom psykologin. Men det är bara en av många
modeller för språk och kommunikation. Som alla modeller har den tagit fasta på vissa
aspekter av det fenomen den refererar till, i det här fallet att språk på en nivå kan beskrivas
med hjälp av statistiska modeller.
Shannonas modell kom emellertid att utsättas för en våldsam kritik av inte minst
lingvister, som menade att modellen inte uppmärksammade det som är det mest intressanta
med språk, nämligen att de är regelstyrda system. Denna kritik är framför allt förknippad
med Noam Chomskys arbeten från 1957 och 1965.
De olika mänskliga språken, de så kallade naturliga språken, kan t ex grovt beskrivas
som bestående av en uppsättning ord (lexikon), regler för ordens kombination (grammatik)
och regler för hur språket ”låter” (fonetik, fonologi). Dessa aspekter på språket borde vara mera
centrala än statistiska och sannolikhetsmässiga. Bland annat gjorde man den poängen att
beroendet mellan ord i t ex en mening inte kan uttömmande beskrivas som sekventiellt. I ett
uttryck som ”har brevet från Kalle Svensson kommit”? , finns det ett beroende mellan första
och sista ordet som inte har med sannolikhet att göra, utan med regler för det svenska
språket. På det sättet kan man visa att ”regelperspektivet” på språk är en mycket stark
6
modell, eftersom den kan förklara en mängd fenomen som inte utan vidare går att förstå
inom ramen för en statistisk beskrivning av språk.
Det finns emellertid modeller på olika nivåer. På en mera abstrakt nivå kan man visa
att de båda nyss nämnda modellerna, den statistiska och den regelmässiga, har väsentliga
likheter (Reddy, 1979). Den statistiska eller informationsteoretiska modellen har sitt ursprung
i forskning som utgick från ett mycket begränsat antal begrepp. Utgångspunkten är att det
finns ett meddelande som skall vidarebefordras till en mottagare. Meddelandet måste
transformeras till en signal, som är meddelandets fysiska gestaltning (t ex ljud, ljus, upphöjda
punkter som kan kännas med fingrarna etc.). Mottagaren tar emot signalen, som fyller
funktionen att göra det möjligt för mottagaren att välja bland tillgängliga alternativ. Signalens
informationsvärde består alltså i att den ger riktlinjer för val, så som vi beskrev ovan när det
gällde att gissa vilket ord som förekom i vilken position i en mening. Om överföringen av
signaler fungerar kan alltså mottagaren av dem välja samma meddelande som ”källan” till
meddelandet ville sända.
Dessa begrepp; källa, meddelande, signal, mottagare, har i olika varianter blivit
införlivade med många olika grenar av kommunikationsforskningen, och har ofta tillämpats
på mänsklig kommunikation (se Hjelmquist och Strömqvist, 1983). Den gäller också för den
typ av teori som Chomsky presenterade, och som kom att bli utomordentligt inflytelserik
inom språkvetenskaperna och språkpsykologin under 60- och 70-talen. Den forskning som
hade sina rötter i den Chomskianska teorin (eller rättare, teorierna), kom att bilda något som
närmast kan beskrivas som en särskild subdisciplin, psykolingvistiken (se Hjelmquist och
Strömqvist, 1983; Linell, 1978).
Trots att alltså två av de mycket betydelsefulla teorierna om språk, den
informationsteoretiska och den lingvistiska i Chomskys varianter, anlägger fundamentalt
olika perspektiv, så är de ur en annan synvinkel ense om hur språket används. Inom den
informationsteoretiska ramen är det godtyckligt vilka symboler som ingår i meddelandena,
om det är ettor och nollor, trianglar och fyrkanter eller tankar. Den kan mycket väl vara en
beskrivning av hur tankar kommuniceras mellan människor. I så fall är förstås källan en
människa, meddelandet är en tanke, signalen kan vara tal, skrift, gester (som i dövas
teckenspråk), upphöjda punkter på ett papper (som i den punktskrift som blinda kan lära sig
läsa) etc., mottagaren är en människa som med hjälp av signalerna kan komma fram till vilket
7
meddelandet är, dvs. vilket tanke som källan, eller sändaren, från början hade. Detta förlopp
beskriver en lyckad överföring av information.
Denna modell för kommunikation, som kan kallas för en ”transportmodell” har
under senare år utsatts för ingående kritik, och då främst så som den finns inbyggd i de olika
varianterna av den generativa, transformativa grammatiken, dvs. den teoribildning som
utvecklats av Chomsky (Linell, 1982; Rommetveit, 1974).
Benämningen transportmodell har förstås sin rot i att tankar tycks ”transporteras”
från talare till lyssnare och att de problem som kan uppstå har att göra med hur tydlig
signalen är. Om signalen störs på något sätt, brukar man tala om brus. Ett par antaganden
som den här modellen gör framstår nu tydligt. För det första måste tanken vara helt klar
innan den ”översätts” till signal. För det andra måste tydligen talare och lyssnare ha tillgång
till exakt samma uppsättning tankar, om lyssnaren med hjälp av signalen skall kunna välja
vilket meddelande (tanke) som gäller.
Här finns uppenbara problem. Låt oss börja med påståendet att modellen innebär att
de som kommunicerar med varandra måste ha tillgång till samma uppsättning tankar. Om så
är fallet innebär det att vi aldrig kan kommunicera något verkligt nytt. Nu behöver detta inte
bli konsekvensen om vi antar att tankarna byggs upp av några slags minsta beståndsdelar,
”tankeatomer”, som kan kombineras på olika sätt och då bilda nya tankar, ungefär på det sätt
som det i naturliga språk införs nya ord och uttryck på basis av ett begränsat antal språkliga
uttryck, så kallade fonem, dvs. de minsta betydelseskiljande ljudpaketen i ett språk (som de
första ljuden i orden /b/il, /p/il, /m/il).
Här tycks vi gå i cirkel. Vi började med att säga att den informationsteoretiska
modellen kan tillämpas inom många olika områden. Ett av dessa områden är språklig
kommunikation. När vi sedan skall åskådliggöra vad den informationsteoretiska modellen
innebär, tar vi exempel från just språklig kommunikation. Detta är ingen tillfällighet. Den
informationsteoretiska modellen är en bild av, eller en metafor för, mänsklig
kommunikation. Som alla metaforer är den ofullständig och uppmärksammar vissa aspekter
av mänsklig kommunikation. Den ”förklarar” inte vad mänsklig kommunikation är, därför är
det inte så konstigt att det som skall ”förklaras” och dess ”förklaring”, delvis sammanfaller
(se Linell, 1982, som diskuterat en rad olika metaforer och analogier för mänsklig
kommunikation).
8
En annan viktig aspekt av modeller av mänsklig kommunikation är att de ofta är
intimt förknippade med mänskligt tänkande, t ex så som vi nämnde ovan. I själva verket
antar många språkforskare och psykologer att tänkandet sker i någon sorts språklig form,
men då i en mycket abstrakt kod (Fodor, 1976). Språklig kommunikation blir då en fråga om
att översätta från en språklig form (tankar) till en annan (tal). Det är intressant att även
Fodor antar att det finns ett begränsat antal tankeatomer, så som man också kan se att
informationsteorin om kommunikation antar, trots att Fodor minst av allt kan sägas vara en
företrädare för en informationsteoretisk ståndpunkt; tvärtom, han är en av de viktigare
företrädarna för en Chomskiansk syn på språk.
Vi har nu diskuterat en problematik med den informationsteoretiska modellen,
nämligen hur ”nya” tankar skall kunna uppstå, och att vi kanske måste anta att det finns
”tankeatomer” som är begränsade till antalet, och gemensamma för alla ”kommunikatörer”,
men kan kombineras på ett oändligt antal sätt. Den här ståndpunkten kan närmast betraktas
som en form av platonism, som vi kortfattat redogjorde för ovan. Den kan också kallas
nativistisk, eftersom det ligger nära till hands att anta att ”tankeatomerna” är biologiskt
givna, eller medfödda.
En annan möjlighet vore att språklig och kommunikativ förmåga utvecklas enbart
genom inlärning. Detta är en klassisk problematik, och har spelat en avgörande roll för den
principiella debatten om språkets natur under de senaste 30 åren. Inlärningsperspektivet har
främst förknippats med den filosofiska och metodologiska inriktning som brukar kallas
behaviorism. Här antar man att människan är utrustad med mycket allmänna principer för
inlärning som kan tillämpas på vilket slags innehåll som helst. Att lära sig simma och att lära
sig tala skulle alltså vara möjligt genom att människan använder samma inlärningsförmåga,
fast inom olika områden (Skinner, 1957; Watson 1924). Behaviorismen ”löser” så att säga
problemet med hur nya tankar och idéer kan uppkomma, de kommer från erfarenheten, man
lär sig nya saker, som sedan kan kommuniceras med språkets hjälp. Behavioristerna får
istället ett annat problem, nämligen att klargöra hur det är möjligt att bygga upp kunskap
utan att ha någon kunskap att utgå ifrån. Det nyfödda barnet antas inte vara utrustat med
någon medfödd kunskap så som t ex Chomsky och Fodor antar. Detta vållar avsevärda
begreppsliga problem för inlärningsteorier. Det förefaller som om det inte räcker med att
anta att barnet föds med ett antal mycket allmänna och effektiva inlärningsprinciper. Någon
form av kunskapsinnehåll verkar också krävas (Fodor, 1983).
9
Här står vi, som så ofta när det gäller fundamentala mänskliga egenskaper, inför en
paradox. Om vi intar ståndpunkten att varje människa föds med åtskillig kunskap, kanske all
väsentlig, så som Fodor gör, tvingas vi till slutsatsen att vi egentligen inte lär oss något under
livets gång. Vi utvecklar de medfödda idéerna. Detta strider uppenbarligen mot vår
vardagserfarenhet, vi tycker onekligen att vi lär oss saker och ting, att vi får kunskaper som vi
inte haft tidigare. Om vi å andra sidan intar en behavioristisk ståndpunkt, ställs vi inför
problemet att förklara hur vi kan lära oss något, hur vi kan få kunskap, när vi inte vet vad
kunskap är. Hur ska vi kunna känna igen något som kunskap, om det inte finns några
medfödda ”mallar”?
Vi kan förstås inte heller på något enkelt sätt avgöra vilken av de båda
ståndpunkterna som är den mest rättvisande. Det är närmast en trivialitet att allt vi som
individer kan och förmår, vet och känner, har en biologisk och genetisk bas och i den
meningen är medfött. Diskussionen gäller närmast hur detta skall karaktäriseras och vilket,
om något, innehåll, som ingår i det medfödda.
Vi har nu kommit ett stycke från den diskussion om metaforer för kommunikation
som vi förde tidigare. Å andra sidan är det vi diskuterat nu bara ett sätt att visa vad den
informationsteoretiska modellen för kommunikation kan få för konsekvenser av mera
djupgående slag.
Vi skall nu ytterligare uppehålla oss vid en annan aspekt av den
informationsteoretiska modellen för kommunikation kan få för konsekvenser av mera
djupgående slag.
Denna konsekvens av den informationsteoretiska modellen är mera odiskutabel än
frågan om alla tankar måsta vara gemensamma för alla människor, om tankarna kan sägas
utgöra ett slags alfabet, och att kommunikation handlar om att välja ur detta alfabet. Bortsett
från hur argumenten kan föras runt dessa problem, kvarstår att det som skall kommuniceras
måste vara ”färdigt” innan det kodas till språk. Budskapet förs med hjälp av signalen till
mottagaren, som, om denne känner till koden, kan återskapa budskapet, dvs.
informationsinnehållet. Detta är en modell som verkar så övertygande att det kan förefalla
övermaga att ifrågasätta den. Är det inte just så det går till? Vi tänker först och talar sedan.
När vi skriver så skriver vi något som vi i förväg tänkt ut. ”Det dunkelt sagda är det dunkelt
tänkta”, menade redan Tegnér. Men speglar inte dessa uttalanden snarast en idé om hur det
10
bör vara, vad som karaktäriserar den ideale kommunikatören. Förmodligen förhåller det sig
på det sättet; det finns i själva verket goda skäl för att anta det.
Vi vet att i talspråk, särskilt det som vi använder i situationer där vi känner motparten
och vi inte har några särskilda krav på oss, kort sagt i det spontana småpratet, så presenterar
vi inte färdigtänkta tankar för varandra, i varje fall långt ifrån alltid. Sådana situationer kanske
bättre karaktäriseras som samarbete, än so transport av meddelanden mellan dem som
samtalar (Allwood, 1976). Eftersom vi tidigare konstaterat att den direkta talade
kommunikationen mellan människor är den mest grundläggande, bör en modell som har sin
utgångspunkt i denna kommunikationssituation, spela en central roll i en diskussion om
språket och människan. Det innebär en fokusering på samspelet mellan socialt-emotionella och
kognitiva faktorer, och ett erkännande av att fenomenet kommunikation är mångfacetterat
och måste beskrivas ur olika synvinklar. Låt oss ta ett autentiskt exempel från ett samtal
mellan två kvinnor. De talar om det ekonomiska läget i Sverige (1980), och det faktum att
svenskarna tycks vara benägna att göra uppoffringar för att förbättra statens finanser.
1. L
igår titta ja en snutt på TV, ganska tidit de va ett program om nånting, eh, om att, om folk
va beredda att sänka sin standard för Sveriges ekonomi
2A
hm
3L
för att klara Sveriges ekonomi
4A
hm
5L
kanske lite ovidkommande, just nu men tänkte på de
6A
hm
7L
ganska förvånad över att de ändå va så pass många som va beredda
8A
som va beredda, hm
9L
som va beredda att göra de
10 A
hm, man tror ju att folk vill ha kvar sin standard
11 L
ja, de, de varit en slags helig ko i
12 A
hm
13 L
för svenskarna
14 A
jo just de
15 L
men, de e väl så att när man får de sämre så, blir gemenskapen starkare
16 A
jo visst, de kanske fler å fler som börjar tänka på de sättet
17 L
ha, men jag tror att man måste liksom att vi måste få en kraftigare smäll
18 A
innan
19 L
ja
11
20 A
innan
21 L
ja
22 A
fler
23 L
precis
24 A
kan man verkligen göra de
25 L
hm
26 A
jovisst, tror ja också, frågan ä hur långt de ska behöva gå va
27 L
ja
28 A
de e ja lite rädd för
29 L
med de e också lite dålig taktik att småhöja ofta
30 A hm
31 L istället för att höja kraftit kanske en gång om året va
(L:s näst sista replik syftar på en momshöjning som hade gjorts strax före samtalet ägde rum)
Det här avsnittet visar några karaktäristiska drag i det spontana, vänskapliga samtalet,
drag som vetter åt dess socialt-emotionella sida, såväl som dess kognitiva.
Det är uppenbart att det vi kan se i transkriptionen är ett socialt samspel med
ömsesidig anpassning från bådas sida i syfte att närma sig ett gemensamt mål. Det
gemensamma målet i det här fallet kan närmast beskrivas som ”att utbyta synpunkter på det
ekonomisk-politiska läget i Sverige”. Å andra sidan är det uppenbart att det är person L som
står för det mesta pratet och i det här avsnittet är mest styrande på samtalets förlopp. Person
A är emellertid hela tiden med ”på noterna” och inför ett par nya teman i samtalet
(replikerna 17 och 29). Replikerna flätas smidigt samman till en helhet. Denna dialog ger
inget intryck av att vara en transport av färdiga meddelanden mellan deltagarna. Snarare är
det en ömsesidig hjälp till förlösning av replikerna. Det visar sig bl.a. i de kompletteringar
och utfyllnader av varandras yttranden som är påtagliga i det här avsnittet i replikerna 17-24.
I replikerna 7-8 ser vi ett annat typiskt fenomen i spontana vänskapliga samtal, nämligen att
lyssnaren upprepar några ord av vad motparten just sagt (”som va beredda”), vilket kan
fungera underlättande för denne att fortsätta repliken. De allra vanligaste sätten att underlätta
samtalets gång är dock de olika typer av småyttranden som finns i riklig mängt i vårt
exempel; ”hm”, ”ja”, ”jo just de”, ”precis” osv.
Den direkta språkliga kommunikationen ställer alltså stora krav på förmågan hos
deltagarna att samordna sitt agerade, om det skall fungera smidigt. Det innebär förstås också
12
att det inte sällan uppstår problem. Man kanske ger för mycket eller för lite stödjande
småyttranden, man kanske kompletterar ”fel”, eller upprepar delar av motpartens yttranden
på ett sätt som stör talaren. Den individuella variationen när det gäller användningen av
dessa kommunikativa uttryck, och hur man själv accepterar andras användning av dem, är
mycket stor. Vissa personer är en bättre samtalspartner än andra, i förhållande till vissa andra
personer. Ett viktigt faktum är dock att variationen i dessa avseenden inte enbart är ett
individualpsykologiskt fenomen, utan också ett socialt och kulturellt. Vi återkommer till
sådana aspekter senare, men det är ändå viktigt att påpeka redan här att inte minst den
kulturella variationen är mycket stor.
Ytterligare ett typiskt drag i samtal finner vi i replik 17, nämligen ett fall av
korrigering eller förändring av ett påbörjat yttrande. Sådana exempel visar hur tanken tycks
födas samtidigt som man talar, dvs. man vet inte i förväg exakt vad och hur man skall säga
det som man i nästa ögonblick säger. I själva verket kan en idé om vad man vill säga uppstå
genom en reflektion på vad man nyss sagt, tanken kan alltså i vissa fall följa på talet, snarare
än tvärtom (se Linell, 1983). Det här gäller naturligtvis inte i alla talsituationer eller för alla
personer, vilket vi återkommer till längre fram.
13
14
