tema
tema
Vart tog
?
stamcellerna
vägen
Text: Tomas Lindblad / Frilans
A
merikanska forskare lyckades 1998 för första
gången få mänskliga stamceller från embryon
att dela sig i laboratoriet. Forskarvärlden insåg
snabbt de enorma möjligheter som öppnade sig. Stamceller kunde utvecklas till alla typer av kroppsceller.
Alltså skulle de kunna bota alla sjukdomar som berodde
på skadad eller icke fungerande vävnad genom att man
helt enkelt odlade fram önskad celltyp, och satte in de
nya cellerna på rätt plats som levande reservdelar.
Några av de första områdena där stora resurser sattes
in var kampen mot Parkinsons sjukdom och diabetes.
Och svenska forskare blev tidigt ledande i utvecklingen.
Men efter mer än tio års hårt arbete och feta rubriker i
medierna tycks det ännu vara åtskilliga år kvar innan
vi kan se några av de här behandlingarna på sjukhusen.
Henrik Semb är professor i funktionell genetik i
Lund, och arbetar med diabetes. Hans forskargrupp
14
forskning 4-2009
Efter många års upptrissade förväntningar har det blivit lite
tystare kring de omskrivna cellerna. Forskning talade med
några av Sveriges ledande stamcellsforskare om läget och
framtiden.
Slutsatsen: Vi vet betydligt mer idag än vi gjorde när
fältet var som hetast i medierna, bland annat att det dröjer
flera år innan stamcellerna kan bota våra folksjukdomar.
Henrik Semb
försöker odla fram de celler som sitter i bukspott­
körteln och producerar insulin, så kallade betaceller.
Första steget är att hitta det rätta receptet för att
utveckla cellerna till rätt typ. Men det räcker inte.
Betacellerna som ska hjälpa diabetiker måste fungera
fysiologiskt, det vill säga de ska etablera sig i bukspottkörteln, reagera automatiskt på patientens blodsockernivåer och inte ställa till några problem.
Men det kommer inte att bli verklighet inom de närmaste tio åren tror Henrik Semb.
– Vi vet idag inte hur de här betacellerna bildas under
fosterutvecklingen, och om vi inte vet hur det går till
normalt, då säger det sig självt att det är väldigt svårt
att veta hur vi ska styra stamcellerna till att bli exakt
så att de kan fungera i kroppen.
Men det gör inte Henrik Semb mindre optimistisk.
Han säger att han idag inte alls tvivlar på att stamcells-
tema
tema
Outi Hovatta
behandling mot diabetes en gång blir klinisk verklighet – även om han ibland gjorde det för några år sedan,
säger han.
Framför allt tror han på möjligheterna eftersom
forskningen har fått sådan fart internationellt.
Och att området fortfarande är hett visar det faktum
att han själv räddades kvar i Sverige genom ett extra
anslag på 8 miljoner kronor så sent som 2008. En
uppenbar anledning till det stora intresset är naturligtvis att diabetes är en stor folksjukdom som bara blir
vanligare.
– Problemet för stamcellsforskningen är att många är
så otåliga, säger Olle Lindvall, professor i neurologi i
Lund och ett slags veteran inom stamcellsforskningen.
– Man måste förstå att man inte kan hoppa över
viktiga steg i utvecklingen. Vi måste hela tiden förstå
exakt vad vi gör.
Vad det handlar om att förstå för
Olle Lindvall är i första hand hur
man ska kunna odla fram friska
nervceller och sedan föra in dem i
hjärnan på Parkinsonsjuka patienter helt utan risk för att de nya cellerna ska ge upphov till tumörer.
Och där är man ännu inte idag.
Parkinsonsjuka behöver nervceller som producerar signalämnet
dopamin, och de cellerna går bra
att framställa i stora mängder från
embryonala stamceller. Men bland
de cellerna finns alltid några få
Olle Lindvall
som inte producerar dopamin. De
kan istället ge upphov till tumörer.
Arbetet handlar om att hitta effektiva sätt att sortera
fram rena cellkulturer, helt fria från de odifferentierade celler som kan ge upphov till tumörer hos patienterna.
Och det är en av de uppgifter som Outi Hovatta på
Karolinska Institutet håller på med. Hon är något av
svensk stamcellsforsknings urmoder när det gäller
embryonala stamceller, och hon brukar säga att hon
hoppas att få se någon form av verksam medicinsk
metod byggd på stamcellerna innan hon går i pension.
Det handlar i så fall rimligtvis om en period på fem till
tio år.
För att kunna använda nervceller som producerar
dopamin framodlade ur stamceller krävs alltså en helt
16
forskning 4-2009
ren cellkultur. Men hur
svårt är det att åstadkomma egentligen?
– Det har varit mer
komplicerat än vi trott. Vi
börjar närma oss, men det
har vi också sagt i flera år.
Jag har haft fel förr, så nu
vågar jag inte säga någonting, säger Outi Hovatta.
Men något mer optimistiska är de forskare på Karolinska Institutet och
Lunds Universitet som vill använda stamceller för att
reparera skadade hjärtan.
Stefan Jovinge är en av de forskare som ligger bakom
tekniken för att sortera fram de rena hjärtmuskel­celler
som odlats fram från kulturen av stamceller.
– Hjärtfältet ligger lite före de andra, säger Stefan
Jovinge. En av förklaringarna är att det är förhållande­
vis lätt att få fram hjärtceller ur de embryonala cellerna.
Hos fostret är ju hjärta och blodkärl bland det första
som måste bildas, så de cellerna uppstår ofta spontant
i odlingsskålarna.
Hjärtmuskelceller som utvecklats från stamceller
har använts med framgång på möss. Försöksbehandlingar på människor kan börja inom bara ett par år,
tror Stefan Jovinge. Och kliniska behandlingar av
patienter med hjärtinfarkt tror han kan ligga ungefär
fem år framåt i tiden
Ett av de områden som fick mycket mediebelysning
för tio år sedan är försöken att laga de nervbanor som
förstörs vid skador på ryggmärgen. Ett projekt som
bokstavligen skulle kunna få de lama att resa sig upp
och gå.
Bilden visar en koloni
av humana embryonala
stamceller i odling.
Men även här är det lång väg kvar innan det är dags
att börja tillämpa kunskaperna i kliniken.
Jonas Frisén vid Karolinska Institutet har ett finger
med i spelet vid flera av stamcellsforskningens frontlinjer. För fyra år sedan stod han som medförfattare till
en artikel där man visade hur man med transplantation av nervstamceller kunde förbättra funktionen hos
ryggmärgsskadade råttor. Sedan dess har hans forskargrupp arbetat med att hitta de kroppsegna stam­
celler som alla har i ryggmärgen, och som eventuellt
kan stimuleras med hjälp
av läkemedel.
– Det handlar om två
parallella spår inom forskningen, säger Jonas Frisén.
Dels transplantation av
stamceller, och dels försöken att hitta och lära sig
stimulera kroppens egna
stamceller att växa. Vi har
nu identifierat de stamceller i ryggmärgen som vi
letat efter, men några sensationella genombrott har
vi inte att rapportera om.
Vi tar en sak i taget, och
allt måste få ta sin tid.
Tekniken att ”göda”
kroppens egna stamceller
med läkemedel använder
vi faktiskt redan, påpekar
Jonas Frisén.
– EPO, till exempel, är
ett ämne som stimulerar
kroppens egen blodbildning. Och mycket tyder
på att antidepressiva mediciner gör att det bildas fler
nervceller på viktiga ställen i hjärnan med hjälp av
hjärnans egna stamceller .
Men stamcellsforskningen är fortfarande ett ungt
fält där det händer saker snabbt.
För några år sedan kom de första rapporterna från
Japan om att man nu kunde skapa stamceller av mogna
kroppsceller. De kunde backas tillbaka i utvecklingen,
köras in på nya spår och bli – ja, vad som helst. Det
kallas inducerade pluripotenta stamceller, iPS.
En av de uppenbara fördelarna är att alla kan producera sina individuella stamceller, problemen med
immunreaktioner och avstötning försvinner. Dessutom slipper man hela den etiska diskussionen om det
lämpliga i att använda mänskliga embryon som källa
till stamceller. I teorin räcker det med ett avskrap från
den egna huden.
Den här tekniken är idag spridd över världens laboratorier, och även Outi Hovatta och hennes medarbetare på KI kan ta ett hårstrå, dra ut några celler från
roten, göra en enkel genmodifiering, och sedan odla
upp cellerna i en ny riktning, för att så småningom förvandla dem till, exempelvis, nervceller.
– Den här tekniken innebär mer eller mindre en revolution, säger diabetesforskaren Henrik Semb. Men än
så länge så vet vi inte vad det är för mekanismer som
styr utvecklingen i de här cellerna. Och det måste
vi förstå innan det kan bli aktuellt att använda dem i
någon form av terapi.
Outi Hovatta påpekar också att det är svårt med
dagens tekniker att använda de genetiskt förändrade
cellerna på människor, eftersom man inte vet vilka
risker det kan innebära.
Jonas Frisén.
Foto: Camilla Svensk
FA K TA
Humana embryonala stamceller (Hes)
kommer från 4 – 6 dagar gamla embryon
som blivit över vid provrörsbefruktningar
på fertilitetskliniker.
Embryona innehåller ett hundratal celler
och används efter medgivande från de
inblandade parterna. Därefter odlas de
i näringslösning i värmeskåp på laboratorier. Cellerna är vad som brukar kallas
multipotenta, dvs de kan utvecklas till
många olika kroppsceller.
Den äldsta och mest etablerade formen
av stamcellsterapi är det som förr kallades
benmärgstransplantation. Leukemipati-
enter får ny blodbildande benmärgsvävnad som innehåller blodstamceller från
en donator. Sådan behandling har utförts
i Sverige sedan 1970-talet.
Numera kan man även reparera svåra
brännskador med hjälp av patientens
egna hudstamceller.
4-2009 forskning
17
