FÖRSTA SÖNDAGEN EFTER THEOFANÍA (EPIFANÍA)
JESU ÅTERFINNANDE I TEMPLETS SÖNDAG
Jes. 6: 1-8; Rom. 12: 1-5; Luk. 2: 41-52
Och Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det.1 Så beskriver evangelisten Lukas, med
största sannolikhet i enlighet med Marias egen berättelse för honom, reaktionen efter Julnattens
händelser och herdarnas berättelse för Josef och Maria om änglarnas budskap till dem ute på
Betlehems ängar. Samma reaktion inför Gudsmysteriets gradvisa uppenbarande, berättar Maria om,
via Lukas’ skildring, i dagens evangelium, för när man återfunnit den tolvårige Jesus bland lärarna och
de skriftlärda doktorerna i templet, och Jesus i förvåning frågat sina av oro förtvivlade föräldrar:
Varför skulle ni leta efter mig? Visste ni inte att jag måste vara i min Faders hus?2 så konstateras
återigen: Hans mor bevarade allt detta i sitt hjärta.3
Ett modershjärta kan och får ofta bevara mycket. Ett modershjärta kan glädjas över barnens kärlek till
Gud och lydnad för hans bud, men ett modershjärta kan också gråta över sina barns själar, då de går
vilse ute i världen, långt borta från Gud, och hellre befinner sig i världens hålor än i vår himmelske
Faders hus. Vad är det som vi lägger på Marias, vår himmelska Mammas hjärta? Hur länge skall hon i
oro behöva leta efter oss?
Dagens evangelium är en viktig händelse i Jesu liv, den enda, bibliska skildringen faktiskt av Jesu liv
mellan frambärandet i templet vid tidig ålder och början av hans predikoverksamhet vid trettio års
ålder. Större delen av Jesu liv är evangelierna alltså tysta om, men detta tillfälle vid tolv års ålder anses
av Lukas så viktigt att han återger Marias minnen av detta. Det finns fog att kalla denna perikop för
instiftelseorden bakom konfirmationens sakrament. Enligt judisk tradition skulle en tolvårig pojke
undervisas i delar av de heliga skrifterna och lära sig att recitera dessa, innan han förhördes av de
skriftlärda i lagbuden och fick möjlighet att själv ställa frågor om desamma. I senare judisk historia
har det kallats ’Bar Mitzvah’, men det finns alltså stora likheter med tankarna bakom Kyrkans
konfirmation såsom den utvecklats i Västkyrkan.
Varför stannar då Kyrkan upp vid Jesu ’konfirmation’ så här strax efter Julen? Man bör minnas att
kyrkoåret inte i första hand bygger på kronologi, och de olika händelserna i Jesu liv, utanför själva
passionshistorien och Påskens händelser, kommer normalt inte alltid i rätt ordning, utan det handlar
mer om en tematisk struktur. Jesu återfinnande i templets söndag på första söndagen efter Theofanía
är en del av de olika händelser som visar in mot mysteriet om vem barnet från Betlehem egentligen
är, det är en fortsättning på Gudsmysteriets epifanía, som betyder just ’uppenbarelse’, d v s en
uppenbarelse av Jesus som Guds Son och hans ’theofanía’, ’framträdande som Gud’. De vise männens
tillbedjan och olika gåvor på Trettondedagen Jul var en första föraning om vem detta barn var och nu
på söndagen därefter får vi ytterligare ledtrådar när han förvånar de skriftlärda i templet med sin
kunskap och insikt i Guds lag och t o m talar om ’min Faders hus’, ett sätt att tala om Gud som var helt
otänkbart för en from jude och på gränsen till hädelse.
Nu är detta ett av de mest lästa och mediterade skriftställena bland kristna, då det utgör både den
tredje av de s k Jungfru Marie sju smärtor i denna traditionella fromhetsövning men också naturligtvis
det femte av de glädjerika mysterierna i Rosenkransbönen, alltså både borttappandet och återfinnandet
av Jesus. Lärdomen i det femte glädjerika rosenkransmysteriet brukar anges som ”lydnad” och ofta är
det lydnaden mot Gud framför lydnaden mot människor som står i centrum för meditationerna kring
denna text.
1
Luk. 2: 19.
Ibid. v. 49.
3
Ibid. v. 51b.
2
Är detta något som är aktuellt för oss i våra dagar? Har vi några problem med att i första hand lyda
Gud mer än människor? Jo, det är en direkt fråga till dig idag! Ägnar du mer tid åt att bli omtyckt av
världen, accepterad och hyllad och ärad av denna världens barn, än du ägnar åt ditt förhållande till
Gud? Satsar du mer tid och tillgångar på detta tillfälliga, jordiska livet, än på det eviga, himmelska?
Eller säger du med självklarhet, när världen undrar var du är och var du var: ”Visste ni då inte att jag
måste vara i min Faders hus?”
När uppdrag, positioner, examina, titlar och ärebetygelser i denna världen skall delas ut, så letar man
ibland även efter oss. Var är vi? I vår Faders hus! När erbjudanden finns om ansvar, makt och
inflytande i denna världen, så söker man ibland även oss. Var är vi? I vår Faders hus! När
förhoppningar om nöjen och förlustelser och alla våra lasters tillfredställelse rinner som glittrande
sand ur den ondes händer, så letar han även efter oss. Var är vi? I vår Faders hus!
Jesus ärade med självklarhet sin moder och sin fader här på jorden, ty han uppfyllde hela Mose lag och
buden, och det sägs att då hans föräldrar återfunnit honom, så följde han med dem ner till Nasaret,
och han lydde dem i allt.4 Hans föräldrar förstod naturligtvis inte fullt ut vem deras son var, de kunde
inte överblicka hela hans uppdrag och de var självklart på många sätt rent av underlägsna honom i
andlighet, och definitivt, naturligtvis, i gudomlighet, men det sägs att ”han lydde dem i allt.” Så kan det
vara även för oss, både i familj, kyrka och samhälle och både som barn och som vuxna, att vi tvingas
lyda överordnade som är oss underlägsna i kanske både erfarenhet och andlighet, men precis som för
vår Herre är detta en del av vår andliga växt och mognad, vår själsliga utveckling som Gud vill och
verkar, ibland, ja, ofta genom att pröva vår lydnad och ödmjukhet. I lydnaden för sina föräldrar
hemma i Nasaret, i stillhet och obemärkthet för världen, sägs det om vår Herre: Och Jesus växte till i
vishet, i ålder och välbehag inför Gud och människor.5
”… i välbehag inför Gud… och människor”, ja, så avslutar alltså Lukas skildringen i dagens
evangelium. Är detta något problem för oss, att vi hellre i första hand är välbehagliga inför människor,
och möjligtvis, då och då och när det känns bra och inte stör något annat och på någon del av någon
dag i veckan, också kan tänka oss att åtminstone försöka vara välbehagliga inför Gud? När är vi i vår
Faders hus? Två timmar på söndagen? Och övriga etthundrasextiosex timmar mer eller mindre långt
borta från vår Faders hus? Ty ”vår Faders hus” är mera, ja, långt mera än det geografiska kyrkorummet.
Aposteln talar i dagens epistel om Kyrkan och alla dess medlemmar som lemmar i Kristi kropp. Och
vi vet att vi sedan dopet till Kristus är den Helige Andes tempel6 och stenar i det andliga tempel som
är Kyrkan, uppbyggda på apostlarnas och profeternas grund, där hörnstenen är Kristus Jesus själv.7
Därför, skriver aposteln i dagens epistel, ber jag er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära er
själva som ett levande och heligt offer som behagar Gud - er andliga gudstjänst. Och anpassa er inte
efter den här världen, utan låt er förvandlas genom sinnets förnyelse, så att ni kan pröva vad som är
Guds vilja, det som är gott och fullkomligt och som behagar honom.8
Aposteln påminner oss alltså om att det är vår andliga gudstjänst som är det levande och heliga offer
som behagar Gud, och vår andliga gudstjänst är att vi frambär våra tankar, våra handlingar, ja, hela
vårt liv som ett rent och heligt offer inför Gud. Detta, och endast detta är det välbehagliga inför Gud
och vår materiella gudstjänst här och nu har endast mening för Gud som ett utlopp och en
förlängning av vår andliga gudstjänst och saknar vi den andliga gudstjänsten i det offer vi frambär
inför Gud, så är den materiella gudstjänsten en styggelse inför Guds ögon och en skymf mot honom
4
Ibid. v. 51.
Ibid. v. 52.
6
1 Kor. 6: 19.
7
Ef. 2: 20.
8
Rom. 12: 1-2.
5
som ser alla våra tankar och handlingar! Vi kan korrekt utföra tusen och åter tusen av korstecken,
bugningar och knäfall och vi kan skruda våra av synden sargade själar i hur mycket gulddamast och
skinande brokad som helst, men om vår andliga gudstjänst saknas, är det bättre att avstå från att
förnedra och håna vår Herre, för det är inte direkt okänt vad Gud då anser om oss.
De liturgiska uttrycken skiftar, men andemeningen är densamma, för det är oss som Gud då talar om
när han säger med profeten Jesajas ord: Vad skall jag med era många slaktoffer till? säger HERREN.
Jag är mätt på brännoffer av baggar och på gödkalvars fett, till blod av tjurar, lamm och bockar har jag
inte behag. När ni kommer för att träda fram inför mitt ansikte, vem begär då av er att mina förgårdar
trampas ner? Bär inte längre fram meningslösa matoffer. Röken av dem är avskyvärd för mig. Jag står
inte ut med nymånader, sabbater och utlysta fester - ondska tillsammans med högtidsförsamlingar.
Min själ hatar era nymånader och högtider. De är en börda för mig, jag är trött på att bära den. När ni
räcker ut era händer, döljer jag mina ögon för er. Även om ni ber mycket, kommer jag inte att lyssna.
Era händer är fulla av blod. Tvätta er och gör er rena. Tag bort era onda gärningar från mina ögon.
Sluta att göra det som är ont. Lär er att göra det som är gott, sök det rätta.9
Som lemmar i Kristi kropp som är hans Kyrka, har vi möjlighet att ständigt vara i vår Faders hus, ty
Gud är inte bunden till denna lokal eller detta altare, som om han inte såg oss eller inte var
närvarande med oss och i oss, så fort vi går utanför kyrkans dörr. Och det är inte endast i templet som
Guds närvaro vilar, utan lika mycket i det dagliga livet från dag till dag, i gudstjänsten efter
gudstjänsten, som det ofta uttrycks, och det är egentligen där som vi förrättar vår andliga gudstjänst,
det är där som vi, med apostelns ord, inte anpassar oss efter den här världen, utan låter oss förvandlas
genom sinnets förnyelse, så att vi kan pröva vad som är Guds vilja, det som är gott och fullkomligt och
som behagar honom.10 Gör vi detta är vi sannerligen i vår Faders hus och vår Herres och vår Moder,
Gudsmodern Maria, kan också återfinna oss, när hon letar efter oss.
Men Du, Herre, förbarma Dig över oss!
F. Matteus Maria Furemalm
Trefaldighetskyrkan, Stockholm
13 december A.D. 2013
9
Jes. 1: 11-17a.
Rom. 12: 2.
10
