Söndagen efter Nyår den 3 januari 2016
Jesaja 55:5-7 * Romarbrevet 12:1-2 * Markus 11:15-19
människor komma in i våra kyrkor? Mer
H urän ska
att porten måste var upp-låst, vilket för vår
del betyder att någon behöver vara här i huset, vilket
vi skulle behöva mer av.
Varför ska de komma in här? Gud finns ju överallt,
och människor kan berätta om Gudsmöten vid solnedgångar eller dödsbäddar eller om förtätade ögonblick var som helst när himlen stått öppen; vi kan
tänka att kyrkorummen inte är så viktiga.
Samtidigt är det något speciellt med kyrkorummen. Vi människor har ett andligt sinnesorgan, som
visserligen inte räknas av opinionsbildare och makthavare, utnyttjas av andra och förlöjligas av de tredje,
men som ändå finns, och det registrerar att det finns
något heligt, högtidligt och himmelskt i kyrkhusen,
särskilt de gamla eller flitigt använda.
Kristen tro är å ena sidan klar över att Gud är
alldeles obegränsad och obunden av rum eller tid.
Samtidigt, berättar kristen tro, knöt Gud en gång sin
närvaro till tabernaklet under ökenvandringen och
sedan till templet i Jerusalem. Gud är alltså å ena
sidan så stor att himlarnas himlar inte är plats nog för
Honom, som det står, å andra sidan lovade Han att
vara extra mycket och tydligt i tabernaklet och templet.
Platsen för närvaron ändrades när Gud blev
människan Jesus och tog synlig gestalt i världen.
Dubbelheten kvarstår, men den särskilda närvaron är
inte längre knuten till Jerusalems tempel utan i stället
till Jesus, och Hans kropp, och därmed också till den
kristna kyrkan, Kristi kropp, som för övrigt också kallas Det Nya Jerusalem.
Kristi kropp, alltså den kristna kyrkan, är dock
inget hus utan en gemenskap av människor. Guds
Ord liknar kyrkan vid ett ”andligt hus”, byggt av ”levande stenar” (1 Petr 2:5), där stenarna är döpta
människor som delar sitt liv med Jesus i tro, bön och
gudstjänst. Till den gemenskapen av människor knyter Gud numera sin särskilda närvaro.
Gud finns förstås ändå överallt. Anar man Gud i
storheten i naturen en underskön dag eller ser spåren
av Honom i underverket ett nyfött barn eller hör den
himmelska tonen i musiken, kan det mycket väl vara
sant. ”Jag ser Hans spår varhelst en kraft sig röjer, en
blomma doftar och ett ax sig böjer” som psalmen 305
i psalmboken uttrycker saken, kolla den gärna.
Men Guds särskilda närvaro finns inte där utan
där människor firar gudstjänst. I detta det nya Jerusalems tempel är Gud idag mest konkret, mest tydlig,
mest sann och mest nådig. När döpta och troende
människor firar gudstjänst är de Guds hus, oberoende av var de gör det.
Det som då händer är att den plats där församlingen firar gudstjänst blir präglad av det som sker.
Det sätter sig i väggarna, i golvet och taket. Gudstjänsthuset blir inpyrt av Guds särskilda närvaro i
bönen och gudstjänsten.
Kommer man då in i ett hus där gudstjänst firas
märker det andliga sinnesorganet att det finns andlighet och Guds närvaro inpyrt i huset. Huset blir därmed en signal om Gud; man ser Hans spår, känner
lukten av Honom och himlen – och Gud är ju him-
melskt god, så doften är god och man kan lätt bli
uppbyggd, glad, avstressad, tröstad eller styrkt av
denna andliga doft.
När vi firar mässa blir Jesus synlig i nattvardens
bröd och vin. Då tar det gudomliga Ordet kött och slår
upp sitt tält i gudstjänstgemenskapen. Gör vi det ofta,
troget och på riktigt i en kyrka känns det i huset. Extra
tydligt blir det med ett sakramentsskåp. om där förvaras invigt nattvardsbröd; då är Kristi kropp rent bokstavligt i rummet. Det är klart att det känns. Lukten,
Anden, finns här. Och den vittnar om Gud och lockar
till Gud och öppnar för Gud och öppnar Gud.
Utan att gå in på det närmare, är det en av den
kristna kyrkans uppgifter i tillvaron att på det sättet
plantera Guds närvaro i världen och göra så att det
känns, luktar i himmelsk väldoft och drar människor
till himlen. Vår sak är, utöver en del annat, att prägla
vår omvärld och våra medmänniskor med salighet
och himmelskhet, med Jesu närvaro: vi ska vara
Hans ljus i världen.
Men hur gör vi då för att kyrkorummen ska vittna
om Jesus? Mer än håller porten öppen, lamporna
tända och huset välvårdat och stilla och rent, både
bokstavligt och bildligt.
Jo, vi ber. Templet i Jerusalem skulle vara ett
bönens hus, inte ett rövarnäste. Det gäller också det
nya Jerusalems tempel, det andliga huset, Kristi
kropp och varje kristen församling.
Vi ska be mycket, ofta, envist, kärleksfullt, endräktigt, tillsammans och med blicken riktad på Frälsaren Jesus. Då frambär vi oss själva som ett levande och heligt offer som behagar Gud; det är de
levande stenarnas andliga gudstjänst.
Helt lätt är det inte; anpassa er inte efter denna
världen, skrev Paulus inte utan anledning, låt er förvandlades genom förnyelse, skrev han, och det är
inte gjort i en handvändning och handlar om själavård
och andlig träning.
Och med bön menas förstås inte bara en typ av
bön utan alla sorters bön, från den tysta bönen inför
Guds ansikte – kyrkorummet är för övrigt avskilt för
bön och gudstjänst och inget annat, vilket vi ständigt
behöver påminna oss om – till den mest högljudda
högmässan på kyrkoårets högtidsdagar.
Att leva i församlingens bön och gudstjänst och
använda nådemedlen, Ordet, bönen och sakramenten, är alltså inte bara livsviktigt för varje kristen,
utan också en uppgift till världens och mänsklighetens bästa, också på det lilla viset att vi behöver
röka in våra kyrkohus med andlighet, så att människor gärna kommer in här för att möta Gud – och då
faktiskt också gör det.
Vi rövare behöver ett bönehus för att bli frälsta.
Andra rövare behöver det också. Därför gör vi vår
församling till ett bönehus – med kyrkorum inpyrda
med bön, till både vår egen och andra rövares salighet och frälsning.
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande,
nu och alltid och i evigheters evighet.
Amen
Niklas Adell, präst
