TEMA-ARTIKEL
Fransk omprövning av postmodernismens inflytande
Johannes Heuman
Chantal Delsol, La Haine du monde – Totalitarismes et postmodernité (Editions du
Cerf, 2016). Emmanuel-Juste Duits, Après le relativisme – De Socrate à la burqa (Cerf,
2016). Shmuel Trigano, La nouvelle idéologie dominante – Le post-modernisme
(Editions Hermann, 2012).
Den postmoderna filosofin har förändrat det politiska
landskapet i Väst och blivit en dominerande ideologi. Det menar
den franske sociologen Shmuel Trigano som Respons har träffat i
Paris där idéströmningens konsekvenser både inom och utanför
akademin uppmärksammas på nytt. Även filosoferna Chantal
Delsol och Emmanuel-Juste Duits går till angrepp mot vad de
uppfattar som tilltagande kunskaps- och värderelativism.
När Nicolas Sarkozys fem år vid makten utvärderades av
filosofen Marcel Gauchet i tidningen Le Monde var domen lika
skoningslös som överraskande: Han är Frankrikes första
postmoderna president. Filosofen syftade på hur Sarkozys
maktutövning byggde på snabb kommunikation, populistisk
anpassningsförmåga och brist på respekt för republikens
institutioner. Sarkozy inkarnerade enligt detta perspektiv en ny
politisk kultur där budskapen tömts på innehåll till förmån för ett
regerande vars legitimitet baserades på retorik och symboler av olika
slag. Gauchet har senare upprepat sin oro över att detta kan få
långtgående konsekvenser för presidentämbetet och även bidra till
en ovärdig privatisering av den politiska makten.
Analysen vittnar inte bara om en kritisk hållning till Sarkozys år vid
makten utan också om en förnyad diskussion om den postmoderna
filosofin. Denna diversifierade och svårfångade idéströmning, som
fick stort genomslag i USA under 1980-talet och framåt, hämtade ju
trots allt mycket inspiration hos franska tänkare som Michel
Foucault, Jacques Derrida och Jean-François Lyotard – den
sistnämnde närmast associerad med begreppet. De akademiska
konflikterna kring postmodernismens dragning åt
kunskapsrelativism, oändlig pluralism och kritik av det moderna
samhällets ideologier och underbyggande berättelser har förvisso
pågått i decennier.
Men de senaste åren har forskare kritiskt uppmärksammat hur idéer
som kan härledas från den postmoderna filosofin fått ett politiskt
och ideologiskt inflytande i samhället i stort. Det är en kritik där
vänster- och högerpositioner i vissa avseenden överlappar varandra,
även om den ofta avfärdas som hopplöst reaktionär.
Det gäller inte minst den konservativa filosofen Chantal Delsol som
är grundare av Hannah Arendt-institutet vid Marne-la-Valléeuniversitet strax utanför Paris och även känd som krönikör i Le
Figaro. Delsol har i Arendts efterföljd verkat inom den politiska
filosofin där hon bland annat förespråkat ett mer federalistiskt
statsskick. Hon har också studerat populism som ett demokratiskt
problem och ett uttryck för hur den moderna välfärdsstatens
universalistiska ambitioner underskattar människors behov av
kulturell förankring. Utifrån sin katolska livssyn har hon ställt sig
kritisk till det franska upplysningsprojektets sekulära anspråk.
Det sistnämnda går igen i den senaste boken, La Haine du
monde – Totalitarismes et postmodernité (2016). Delsol
argumenterar att 1900-talets totalitarism lever vidare i den
västerländska postmoderniteten. Den revolutionära anda som sökte
en radikal utopi i kommunismen har i dag omvandlats till ett korståg
mot verkligheten i form av värderelativism och en gränslös
emancipation av människan. Det handlar här inte om att relativisera
kommunismen utan visa kontinuiteter i synen på människans
förändringspotential. I stället för att skapa ett klasslöst samhälle
genom våld och terror söker en inflytelserik opinion förändring
genom förakt och förlöjligande av verkligheten, vilket i sin tur
underminerar institutioner och traditioner.
I detta perspektiv är den postmodernistiska identitetspolitiken, den
gränslösa emancipationen, inte rotad i den tyska konservativa
motupplysningen (se Fredrik Agells artikel) utan snarare en
radikalisering av 1700-talets filosofiska tänkande, särskilt den
franska jakobinismen. Liksom under franska revolutionen och
senare under kommunismen finns en liknande strävan att skapa nya
identiteter genom att först ”klippa av banden av samhörighet, radera
skillnaderna, ifrågasätta vår existentiella utsatthet och dödlighet,
och låta oss tro att allt i det förflutna var av ondo och att vi nu
äntligen är på väg in i den riktiga historien.”
Människans behov av att vara förankrad i mer varaktiga
gemenskaper ställs i motsats till denna emancipationssträvan.
Delsol gestaltar skillnaden genom en kraftfull liknelse av å ena sidan
trädgårdsmästaren som genom beprövad erfarenhet odlar och
förädlar sina växter utifrån naturens lagar, och å andra sidan
demiurgen, världsskaparen hos Platon, som i upplysningens
efterföljd söker helt omskapa och kapa människans alla band. Delsol
framhåller det svenska samhället som särskilt varnande exempel då
jämlikhetstanken här har sammanförts med jantelagar som syftar
till att göra narr av och förolämpa den som vill sträva uppåt.
Postmodernismen representerar enligt detta perspektiv bara
fortsättningen på en utopisk förändringsvilja som skapar nya
fördomar, hinder och tabun för människan.
En betydligt mindre dystopisk kritik av postmodernismens
inflytande på samhället och det offentliga samtalet står författaren
och filosofiläraren Emmanuel-Juste Duits för i boken Après le
relativisme – De Socrate à la burqa (2016). Bokens tonläge liknar
mer den kritik som ibland ekar i den svenska debatten. Duits
grundläggande tes är att den samtida pessimismen i Frankrike och
Europa ska förstås mot bakgrund av två oberoende strömningar:
den sociopolitiska globaliseringen och det filosofiska ifrågasättandet
av sanningsbegreppet. Dessa två trender förstärker varandra då
globaliseringen bidrar till att både förändra och ifrågasätta idéer och
traditioner.
Som den provokativa undertiteln antyder sammankopplas
kunskapsrelativism med multikulturalistisk politik och dess tendens
att likställa alla kulturformer. Denna typ av tolerans omöjliggör,
enligt Druits, det kritiska sokratiska samtalet som ligger till grund
för den västerländska filosofin. Om Sokrates prövande samtal
stannat vid att ”respektera alla åsikter” – den etiska pluralism som
gör sig gällande i vår samtid – hade denna filosofiska tradition aldrig
frambringats, argumenterar Druits. Där Chantal Delsol vill bejaka
andliga värden och den judisk-kristna traditionen, argumenterar
Druits för att den europeiska civilisationen ska återta förnuftet i
stället för att hemfalla åt en undfallande tolerans i moraliska,
kulturella och religiösa frågor.
För pluralismen eller mångkulturalismen är i sig bara benämningar
på en situation och kan inte ligga till grund för en civilisation som
hålls samman och utvecklas, menar Druits. I stället bör de vilsna
europeiska samhällena återskapa en gemensam berättelse som utgår
från filosofins förnufttänkande och sanningsanspråk, i motsats till
nihilism och värderelativism, för att kunna återupprätta det
sokratiska samtalet. En sådan strävan skulle naturligtvis även
innesluta kritik av alltför dogmatisk och instrumentell
förnuftsdyrkan, den skulle vidare ersätta den mytiska nationalismen
som sammanhängande berättelse. På detta sätt skulle Europa kunna
erbjuda något nytt – och samtidigt mycket gammalt – till världen
och underlätta vår tids kulturmöten genom att ifrågasätta, jämföra
och värdera skilda moraliska åskådningar.
Konflikter kring identiteter ligger också delvis till grund för
sociologen Shmuel Triganos kritik av postmodernismen. Trigano,
född i det då franska Algeriet 1948, har verkat som professor vid
universitet i Nanterre i västra Parisregionen med inriktning mot
judisk samtidshistoria, samt frågor av mer kunskapsteoretisk art.
Vid sidan av universitetskarriären har han grundat tidskriften
Pardès (1985–), en tvärvetenskaplig tidskrift om judisk kultur,
filosofi och historia, och den nu nedlagda tidskriften
Controverses (2006–2011) som studerat nya utbrott av
antisemitism. Trigano har även etablerat ett internetbaserat
universitet kring judendomen (L’Université en ligne du Judaïsme).
Som kritiker av den postmoderna filosofin och dess genomslag i
samhället har han skrivit den prisbelönta boken La nouvelle
idéologie dominante – Le post-modernisme (2012). Trigano driver
tesen att idéer som direkt eller indirekt kommer från den
postmoderna filosofin har utvecklats till en ideologi som dominerar
dagens universitetsmiljöer, media och det ekonomiska tänkandet.
Respons träffar Shmuel Trigano på en restaurang vid Place de la
République i Paris. Varje kväll sedan slutet av mars samlas
proteströrelsen Nuit débout (”uppe hela natten”) för att protestera
mot socialistregeringens nya franska arbetslagar och det
kapitalistiska samhället i stort.
Respons: Kan du känna någon sympati för dessa protester?
Trigano: Detta är en helt utopisk rörelse som saknar all
verklighetsförankring. Till skillnad från 68-rörelsen som jag själv
har erfarenhet från är det vi ser här sämre strukturerat. Samtidigt
får vi inte glömma att det är en extremvänster som tilltar i styrka
samtidigt som den har förlorat sin förankring i marxismen och
knappt längre är intresserad av klassamhället. Dessa ungdomar
saknar en tydlig målsättning. I den bemärkelsen är rörelsen
signifikativ för det ideologiska tillstånd som jag beskriver boken.
Respons: Kan du precisera vad du menar med postmodernism?
Trigano: För det första måste postmodernismen förstås som en
vidareutveckling av marxismen, ett slags post-marxism. De
bakomliggande idéerna föddes i Frankrike under 1960- och
1970-talet då universiteten dominerades av marxister. En central
erfarenhet i detta sammanhang var 1968-revolten, men också
diskussionen kring nazismen och den franska samarbetspolitiken
som bidrog till en brytning med flera grundläggande tankegångar
associerade med det moderna samhället. Idéerna kom att
vidareutvecklas i USA, särskilt vid de litteraturvetenskapliga
institutionerna, och kommer sedan tillbaka till de västeuropeiska
demokratierna och sprids inom både humaniora och
samhällsvetenskap där sanningsanspråk alltmer reduceras till
diskurser. Traditionsbrott blir centralt i postmodernismen jämte en
gränslös och motsägelsefull frihetshorisont för att omskapa
verkligheten. Jag identifierar i min bok fyra olika delar för det
postmoderna tänkandet, det vill säga metafysiken, idéernas
territoriella anspråk, etiken och epistemologin, som är förankrade i
olika sociala sammanhang.
Respons: För mig ter sig detta som något som bara angår en liten
skara inom universitetsvärlden. På vilket sätt är det en
dominerande ideologi?
Trigano: Jag håller inte alls med. Inom akademin har vissa
begrepp och synsätt från postmodernismen blivit så accepterade att
alla tar dem för givna. Ta till exempel idén om ”story telling” som ju
kommer från litteraturvetenskapen. Det har numera blivit
allmängods även inom samhällsvetenskapen vilket bidrar till att
sätta språk och retorik i fokus, verkligheten blir mindre viktig för att
inte säga oväsentlig. Det här går igen inom andra samhällsområden
och när verkligheten reduceras bort skapas ett nytt utrymme för
manipulation som är svår att varsebli. I boken visar jag hur detta
förakt mot verkligheten påverkat universitetsmiljöer, media och
även ekonomin.
Respons: Kan du ge något exempel?
Trigano: Ett konkret exempel som jag själv erfarit är hur den nya
vågen av antisemitism sedan millenniumskiftet helt tystades ned i
media. År 2001 skapade jag organisationen ” L’Observatoire du
monde juif” för att bryta tystnaden. Vi publicerade listor med
aggressionen mot judar som skickades till parlamentariker,
senatorer och journalister. Men ingenting hände när det stod klart
att antisemitismen kom från människor från före detta franska
kolonier. Senare fick jag veta att regeringen motsatte sig
uppmärksamhet kring detta, eftersom de inte ville gjuta olja på
elden. Antisemitismen doldes också i språket genom omskrivningar,
till exempel att det handlade om interkulturella spänningar. Fakta
spelade inte längre någon roll.
Respons: Men det finns ju trots allt ett starkt akademiskt
motstånd mot postmodernismen. Inom den samtida franska
filosofin har tongivande personer som Pierre Manent, Marcel
Gauchet och Alain Finkielkraut på olika sätt distanserat sig från
delar av den. Är det då rätt att kalla det en dominerande ideologi?
Trigano: Det är riktigt att postmodernistiska tendenser har mött
ett starkt motstånd och som jag hoppas och tror kommer växa. Men
det är också betecknande att de personer du nämner har precis som
jag avfärdats som reaktionärer, extremhöger och ibland även
fascister. Det finns en tydlig stigmatisering i den mediala debatten.
Ibland avfärdas de innan de hunnit öppna munnen. Men på sikt
kommer man att läsa deras analyser med allt större intresse och
tankarna kommer ha ett mer bestående värde.
Respons: Vad finns det egentligen för samband mellan det som du
i boken kallar identitetspolitik och postmodernism?
Trigano: Här finns motstridiga trender som är mycket selektiva. I
grunden har den postmoderna ideologin strävat efter att bryta ned
och neutralisera identiteter. Detta är till exempel tydligt bland
forskare inom det queerteoretiska-fältet som söker det neutrala, det
könlösa eller könsöverskridande. Men ifrågasättandet av etablerade
identiteter och det västerländska samhället har också tagit sig
uttryck i ett motstånd som aktivt cementerat nya gruppidentiteter
och även etnifierat det offentliga samtalet. Förutom
minoritetsrättigheter, feminismen och gayrörelsen har nya
ultranationalistiska grupperingar blivit alltmer betydelsefulla i
tomrummet av det gamla. Denna spänning mellan fullständig
universalism och identitetspolitik är en inneboende splittring inom
postmodernismen.
Respons: Kan du beskriva den närmare?
Trigano: För att förstå detta kan det vara värt att påminna om att
begreppet postmodernism ursprungligen kommer från arkitekturen
där kitsch, som skulle tilltala så många som möjligt, blandades med
en högre abstraktion i stilen som skulle tilltala samhällselitens smak.
På så sätt förmedlades två budskap på samma gång som både
passade en bredare publik och en smalare formmedveten elit. När
det gäller identitetspolitik finns samma dubbla budskap – å ena
sidan frigöra människan från identiteter och å andra sidan
cementera dem. Det beror helt enkelt på vilka identiteter vi talar om
och vem vi talar med.
Respons: I din bok identifierar du det europeiska unionsbygget
som en del av den postmoderna ideologin. På vilket sätt är det
detta?
Trigano: En central del av postmodernismen har varit att attackera
den västerländska nationen på olika nivåer. För mig råder det ingen
tvekan om att EU har blivit en iscensättning av hela det
postmoderna projektet. Här skapas en ny form av imperium, det vill
säga det som traditionellt varit nationens antites, men utan någon
tydlig ledning i form av en kejsare eller något liknande. I stället
uppstår en ogenomtränglig självgående byråkrati som flyttar över
makten till anonyma teknokrater. Eftersom länderna är instängda i
sina respektive lingvistiska gemenskaper sker interaktionen i första
hand genom denna byråkrati eller genom den fria marknad som
underlättar den globala kapitalismen, men ytterligare bidrar till att
underminera nationalstaterna i demokratins namn.
Respons: Vad har du för förhoppningar inför framtiden?
Trigano: Jag hoppas att vi till exempel börjar stärka
nationalstaterna igen och inse att detta är demokratibyggen som
måste vårdas, eftersom de är känsliga för extrema politiska rörelser
från både vänster och höger. Vi måste också bli bättre på att
förmedla den historia och kultur som finns här. Kanske är detta ett
uttryck för min egen sorg när jag efter ett långt yrkesliv inom
universitetsvärlden ser hur den lärdom som jag en gång fick tillägna
mig successivt förstörs och nedmonteras. Jag vill ändå vara
optimistisk och hoppas att motrörelsen till detta kommer att bryta
ned postmodernismen.
Johannes Heuman är redaktör på Respons.
- PUBL. I RESPONS 3/2016
Powered by TCPDF (www.tcpdf.org)
