1
Didaskalia – Lärandeperspektiv på kyrkans undervisning
Föreläsning vid Svenska kyrkans nationella Kraftsamling 21 – 23 september 2010
Professor Henry Cöster, Karlstad; [email protected]
Det motstånd som kyrkans undervisning skall undanröja är inte bristande lärdom. Istället är
motståndet missmodets och rädslans brist på frimodighet.
I kyrkans och teologins historia finns beteckningen didaskalia, dvs. uppövning, med från den
första grektalande teologin. ”Läran” didachä, och ”undervisningen” didaskalia, fångas alltför
lätt av belärandets teori. Lärandeperspektiv är därför ett problematiskt uttryck. Kyrkans undervisning,
”didaskalia”, riskerar att uppfattas som överförning av kunskap men det handlar om att träna livsmodet!
Därför har vi nytta av teologi och teologihistoria, för att se den kristna trons tillit till Kristi
löfte att vara närvarande just nu. Det skall jag säga något om i anslutning till det som kallas
kyrkans undervisning ”didaskalia”. Det handlar om en lärandeterm som utöver att användas
teologiskt om lärprocessen i kyrkan också används om kör- och teaterövning. Didaskalia är
körens inövning och didachä är körens praxis, dess färdighet.
Ett teologiskt lärandeperspektiv, kyrkans ”lära”, handlar alltså om att den kristna trons
livsmod blir hört och tränas. Det handlar om livsmodets fäste, det fäste utan vilka livet skulle
vara enbart mörker och död. Nu skall jag försöka ge innebörd i detta lärandeperspektiv, som
ligger i att livsmodets språk uttrycks genom tiderna och i sin mångfald alltid och överallt genom
Guds verkliga närvaro i födelsen, måltiden och tilltalet. Där möter oss Gud som livgivare,
som måltidens bröd och vin och som det levande tilltalets ord.1
1 Allmaktens ofrånkomlighet (Matt 28).
Texten utgör det som i dagligt tal brukar betecknas som dopbefallningen, ibland kallas den ”dopets
instiftelseord”, med en terminologisk parallell till nattvardens instiftelseord. Det finns därför all
anledning att se närmare på denna välbekanta text, när jag nu ska reflektera kring lärandeperspektiv
på kyrkans undervisning. Att kyrkan döper är en självklar verklighet och den lilla texten från
Matteusevangeliet riskerar därmed att oreflekterat bli enbart ett nästan omärkligt inslag i själva
dopgudstjänsten. Texten riskerar därmed att inte märkas och därmed vara utan betydelse, vid
dophandlingen och för kyrkans undervisning. Vår uppmärksamhet knyts till den korta befallningen
”döpande dem” och den därpå följande uppföljningen ”lärande dem”. Denna förståelse av texten,
som en i sig själv begränsad bibelbegrundande bakgrund till det redan välbekanta, att ”kyrkan först
döper och sedan undervisar” riskerar att dölja en rad viktiga och nödvändiga perspektiv på kyrkans
undervisning. För den korta avslutande Matteustexten hänvisar oss till Jesu maktproklamation. Den
ger undervisningen dess förutsättning och inramning. Det är inte två efter varandra följande
handlingar, dop och se´n undervisning. Tvärtom håller Jesus samman allt under ett enda perspektiv:
Föreläsningen bygger till väsentliga delar på sådant jag behandlat i Henry Cöster, ”… bedriva undervisning…” Om kyrkans
didaskalia , Svenska kyrkan, Kyrkokansliet 2009 och Henry Cöster, Livsmodets språk. Förkunnelse och sakrament i en luthersk
teologi, Arcus 2009.
1
2
Allmaktens ofrånkomlighet. Min första tes i reflektionerna är därför Allmaktens ofrånkomlighet som
lärandeperspektivets förutsättning.
-
all makt
alla folk
döpa i Treenighetens namn
lärande (didaskontes dem allt jag gjort
alla dagar
Matt 28:1-20, vari den så kallade dopbefallningen ingår och lärandeuppdraget betonas, är
Matteusevangeliets avslutningsberättelse. Det är exegetiskt allmängods att Matteus bygger sitt
evangelium kring förståelsen av Gudsriket och Jesu funktion i Guds upprättande av sitt rike. För att
göra en lång ”välbekant” historia kort, så avrättas Jesus och hamnar på så sätt utanför både
Gudsfolket och det romerska imperiet. Det gällde att göra sig kvitt honom. Förkastad av Gudsfolket
och avrättad av den romerska makten skapas så ett tillfälligt lugn, dagen före sabbaten. Förkastad av
Gudsfolket och avrättad av ockupationsmakten förväntas Jesus inte längre ställa till besvär. Nu är
han borta. Men, plötsligt händer något, ”nu har några kvinnor bland oss gjort oss uppskakade”. Luk
24:22 berättar att Jesus själv mitt i detta tycks ”vara den ende som har varit i Jerusalem och inte vet
vad som har hänt där under dessa dagar”, Luk 22:18. Det som ”hänt” skapar oro och rädsla. Det är i
detta sammanhang som slutperikopen i Matteus skall läsas. Gudsriket överraskar genom att bli
knutet till Jesus. I Matteus berättelse om Gudsriket2 möts rädslan av den uppståndnes ord: ”var inte
rädda!” Soldaterna blev rädda men de tröstas (i vers 13) av översteprästerna med deras
konstaterande att Jesus är i varje fall borta – och det var ju det avsikten med att korsfästa honom - så
vakterna behöver inte oroa sig.
Så avslutas i verserna 16 – 20 hela Matteus berättelse om Gudriket med Jesu ord om allmakten. Just
när Kristus äntligen var korsfäst och borta och ordningen återställd så proklameras istället att
Kristus nu har all makt. Jesu allmakt utgör från nu en ockupation och den skapar som sådan endera
oro eller frimodighet. Dopbefallningen utgör i sammanhanget enbart ett av inslagen i perikopen.
Huvudinnehållet förefaller vara allmakten och vem den makten tillhör. Var inte rädda, åt mig har
getts all makt i himlen och på jorden. Denna, för Gudsriket helt avgörande förutsättning blir
tydligast genom den upprepade användningen av termen all och alla.3
Allmakten möter oss med befallningen ”var inte rädda”. Stödpunkterna för denna frimodighet ges i
dop och undervisning. Dopet får sin innebörd genom att utföras i treenighetens namn. I dagligt tal
förknippar vi dopet med traditionen från Johannes dop av Jesus. Ett omvändelsens dop, buret av
den enskildes vilja att genom reningen övergå till ett av dopkandidaten valt nytt liv. Men redan i de
nytestamentliga texterna är dop förknippat med födelse och död. Inte med tvagning eller rening!
Denna livsförutsättning, såsom det uttrycks i första hand genom Jesu död och uppståndelse, uttrycks
i Nya Testamentet och den tidigaste kyrkan som ett dop. Dopet är i vår text här knutet till att Jesus
har dött men har livet och nu har Jesus all makt, Gudsriket är upprättat, vi står under hans makt
oavsett vi vill det eller inte. Dopet är uttrycket för livets betingelse. Dopet i den treeniges namn lär
oss hur Gudsrikets förutsättning nu ser ut. Vi kan vara trygga under den ofrånkomliga makten i
Matteus evangelium kommenteras av de flesta kommentarverk som sammanhållet kring evangelistens uppfattning om
Jesu ”nya” förkunnelse om och uppgift i Gudsriket.
3 Jmfr t.ex. predikan på Trefaldighetsdagen i Postilla. Gustaf Wingren Predikar, ed Jonny Karlsson och Karin Larsdotter,
Artos 2010, sid 193 – 197.
2
3
Guds rike. Tillhörigheten till Gudsriket har sin förutsättning i Faderns ofrånkomligen, till alla givna
syskonskap. Ett dop i Faderns namn är ett dop som likt födelsen inte formas av den döptes eller
fostrets egna beslut att vilja födas eller vilja att ingå i familjen. Livet i det Gudsrike, där all makt är
given till Jesus, är ett liv på de villkor som Guds allmakt ger. Den makten har visat sig ge liv också till
den av Gudsfolket förkastade, ge liv till den som berövats allt liv, likt en avrättad och gravlagd. Allmakten har visat sig ge liv till Sonen, som därmed fortsätter att utöva all makt oberoende av stöd av
den begränsade imperiala makt som kan korsfästa ”judarnas konung”. Dopet i Faderns, Sonens och
den Heliga andens namn formades i kyrkans teologi och rit till ”ett enda dop”4 ett dop som lär alla
att Gudsriket allmakt gör oss alla till medlemmar genom ”ett enda dop”, dvs. Jesu död och
uppståndelse.
I Fadern, Sonen och den heliga Anden kan vi känna igen den, som har ”all makt i himmelen och på
jorden”: Jesu död och uppståndelse, som det enda dop som är Gudsrikets förutsättning. Vår
gemensamme Fader och vårt syskonskap med Sonen, som lever på det givna livets betingelser i en
allmännelig gemenskap, formad av den heliga ande, som gör den heliga gemenskapen till en
allmännelig gemenskap.
Allmakten ligger inte i ett uppdrag till kyrkan att genomföra ett Gudsrike av alla. Det är redan
upprättat. Men ”uppdraget” är att nu leva i den verklighet där Gudsriket i Jesu liv visat hur
Allmakten fungerar, antingen vi bifaller detta eller ej. Uppdraget i dopbefallningens döpa och lära, är
att i förtröstan på Jesu ord ”var inte rädda!” genom dop och undervisning undanröja den rädsla,
osäkerhet och otillräcklighet som ligger i att den makt vi inte har alltid är större än den vi har. Denna
oss överglänsande Allmakt ligger nu i Jesu händer. Häri ligger undervisningsuppdragets hänvisning till allt
det som Jesus visat. Gud har i Jesus visat att Gud möter oss som ett liv, som liksom vårt, är
”människa bland människor”, var därför inte rädda.
I den tidiga kyrkans undervisning, till skillnad från ”normal” undervisning i imperiet, så hämtades
undervisningens texter från det hebreiska folkets historier och historia.5 Det innebar att man fick möta en
annan verklighet än den som uttrycktes i de föredömliga filosofiska eller uppbyggliga moraliteter
som vuxit i filosofernas vishetslitteratur. Detta bidrog till att den verklighet som tron litade på är en
historia om Guds barmhärtighet mer än människors moraliska och ideala föredömlighet. Allmaktens
verklighet betyder nu att kvinnor och barn, fattiga, halta och lytta blir delaktiga i den heliga
gemenskapen, såsom Jesus hade ”lärt dem”. Ett avgörande kännetecken på ”hur de kristna älskar
varandra” formades i trosbekännelsen, som en tro på syndernas förlåtelse. Detta har sin
förutsättning i att Jesu gärning visat att Gudsrikets sammanhållande makt utgörs av en för sin samtid
skenbart omoralisk ”rättfärdiggörelse av de ogudaktiga” (Rom 4:5). Moralens rättsmedvetande
bygger på förmågan att skilja mellan rättfärdiga och orättfärdiga. Någon ordning och rättvisa måste
det väl finnas också i Gudsriket! Den heliga kyrkan måste väl ändå se till kyrkotukten, så att den
slarviga allmänheten inte får för stor plats. Men kyrkan lever inte av att folk anpassar sig till
godheten utan av att Gud själv anpassat sig och sin barmhärtighet till det mänskliga livet. Kyrkans
bekännelse kan i lovsång bekänna sin tillit till ”en enda helig allmännelig kyrka”. Häri ligger
lärandeperspektivet och förutsättningen för kyrkans undervisning!
Uttrycket ”ett enda dop” används i den s.k. Nicaenska trosbekännelsen som uttryck för att ingen annan frälsning finns än
den som ges genom Jesu död och uppståndelse, som är hans ”dop”.
5 Frances M. Young, Biblical Exegesis and the Formation of Christian Culture Cambridge, 1997 och Peabody, 2002.
4
4
I Jesu proklamation av sin allmakt ligger, undervisningsuppdraget, dess förutsättning, inramning och
innehåll. Om kyrkans dop och undervisning inte har sin förutsättning i den allmakt som uttrycks i
Gudsrikesproklamationen i evangeliet, så riskerar dop och undervisning att enbart bli en fåfäng
uppmaning till lärjungarna och kyrkan att, likt ett parti bland andra, vinna tillräckligt många
anhängare så att Jesus kan överleva och Gudsriket upprättas.
2 Det heretiska imperativet utgör undervisningens förförande motstånd
Religionssociologen Peter Berger har formulerat uttrycket ”det heretiska imperativet”.6 Det är ett
knepigt uttryck men det handlar om en föreställning, som han menar har sin upprinnelse i
upplysningstiden. Det handlar om kravet eller förväntan på att vi som fria människor inte bara har
möjligheten att välja. Imperativet betyder att vi också är skyldiga att välja, vi är fria bara om vi väljer
och tar ansvar för de valmöjligheter som finns. Individuell frihet har alltså en baksida i att vi måste
välja vad vi skall använda friheten till, välja vad vi skall gilla eller ogilla, vilka värden eller vilka ideal
vi, var och en som individ, skall ansluta oss till. Vi liberala västerlänning värjer oss mot varje
föreställning om allmakt. ”Inte skall vi föregripa och begränsa barns frihet att själva välja
kyrkotillhörighet!” och teologiskt fångar denna tanke vår uppfattning om Gud: ”Inte ska Gud
bestämma över mitt liv!”
Det betyder bland annat att kyrkan riskerar att förväxla vårt beroende av den Allsmäktige med
kyrkotvång. Det som hos Matteus var ett sätt att låta Jesu allmakt utgöra förutsättning för
frimodighet i Jesu uppmaning ”var inte rädda”, har istället dolts bakom förpliktelsen att varje
människa har en frihet, som inte utan hennes samtycke får begränsas. Det heretiska imperativet är en
föreställning om att verkligheten ytterst är något som var och en måste forma genom sitt egna val av
värdegrund. Kravet är att livets yttersta mening och sammanhang aldrig får bli en given och alla
omfattande livsförutsättning. Guds Allmakt och Jesu Gudsrikesproklamation, det som i
Matteusevangeliet är frimodighetens och livsmodets fäste, blir i en kultur präglad av det ”heretiska
imperativet” istället ett erbjudande eller prospekt som man måste välja att tacka ja till för att det skall
gälla. Jag bestämmer som individ själv om Gud är Gud. Jag får då ”en gud i fickformat”7. Men Jesu
makt i Gudsriket är inte något vi kan välja om vi vill ansluta oss till eller ej. Den avgörande frågan är
om Gudsrikets makt fyller oss med oro och rädsla eller om Guds allmakt är vår frimodighets enda
förutsättning!
Denna, i vår kultur, i varje fall som det tycks, ofrånkomliga valmöjlighet är det som Peter Berger
kallar ”heretiskt imperativ”. Om detta kan mycket sägas men en av hans poänger är att detta
imperativ sedan upplysningstiden så format vårt medvetande att vi egentligen inte kan bortse från
det. Det blir ett imperativ som också har betydelse för hur vi förhåller oss till Evangeliet, dvs. vi har
utan att riktigt veta hur det gick till fått en omedveten spärr, som hindrar oss att se det befriande i
Evangeliets tal om Guds allmakt. Uppmaningarna att döpa och undervisa förefaller vara öppna för
valmöjligheterna. Den proklamation som ligger i Jesu ord såsom vi möter dem i Matteusevangeliets
slutkapitel är inte en uppmaning ”döp och lär dem allt annars så förlorar Gud makten”. Så
förvandlar vi det till en valbar uppmaning att döpas eller att avstå från dopet, en uppmaning till de
intresserade att lita på Gud eller att göra något annat. Allmakten omöjliggör valmöjligheten när det
handlar om livets Mening. Den kristna tron och livsmodets frimodighet vilar inte på vad vi gör men
6
7
Peter I Berger, The Heretical Imperative. New York, 1980
Knud Hansen, Den kristna tron. Stockholm: Bonniers, 1984
5
istället på Guds löfte, som ges av den allmakt som står bakom Jesu ord ”var inte rädda!”.
Evangelium är indikativ inte imperativ. Tillhör vi, på grund av Allmakten, den allmänneliga heliga
gemenskapen eller måste vi söka medlemskap? Kan vi lita på Guds löfte eller måste vi för säkerhets
skull ta saken i egna händer? Låt mig försöka antyda en aspekt av den dubbelhet som riskerar
framställas som ett krav på att välja. Livets tvetydighet möter i en lång rad berättelser i Bibeln.
Den babyloniska fångenskapen, utgör en i sammanhanget intressant berättelse om livets tvetydighet. Är
exil hemma eller borta? Den babyloniska fångenskapen utspelar sig i början av 500-talet f.Kr. Det
handlar om den babyloniske kejsaren Nebukanessar och hans imperium med huvudstaden Babel vid
Eufrat och Tigris. Han förflyttar i fångenskap på 58o-talet före Kristus det judiska folkets ledande
personer från Jerusalem till Babel. Folkförflyttningarna ingick förmodligen i det Babyloniska
imperiets försök att konsolidera ett sammanhållet imperium. Men det är under denna ca 40-åriga
fångenskap som det judiska folkets historia börjar berättas och de hebreiska texterna börjar få den
form de har när vi möter dem i det vi kallar gamla testamentet. Under tiden i fångenskapen, långt
från Jerusalem och templet, formas många av de dagliga sedvanor, som alltjämt ger mening och
sammanhang åt det judiska folkets självförståelse, som ett liv i exil. Men just i detta förhållande
formas också frihetens dubbelhet: att leva i exil betyder både att vara utspridd på en plats borta från
hemorten, borta från Jerusalem men samtidigt är man hemma. Man är ju på just den plats där
Abraham var född, i staden Ur strax utanför Babel. Det judiska folket kanske rent av nu hade
kommit hem till Abrahams födelsebygd? Men samtidigt är man ju borta från Jerusalem, den plats där
man levde sitt liv i den frihet Gud själv utlovat. Den babyloniska fångenskapen, exilen, är uttryck för
både hemma och borta. Denna dubbelhet anknyter Martin Luther till i en av reformationens viktiga
skrifter, som han gav titel Om kyrkans babyloniska fångenskap. Den boken handlar om den dubbelhet
som ligger i att kyrkans undervisning, förkunnelse och sakrament har förflyttats bort från den frihet
Gud lovat ge oss människor i den heliga gemenskapen till en fångenskap som tvingar oss att vara
anpassade till den kyrkliga makten för att få liv och livsmening. Både hemma i kyrkan och borta i
fångenskap i kyrkan.
Valbarhetens krav, kan ju verka så befriande: ingen ska tvinga mig, jag vill välja själv! Men i själva
verket gör valbarheten oss beroende av att själv skapa den livgivande makten och att klara oss själva.
Utan tillit till att Gud har all makt och är med oss alla dagar tvingas vi själva ge Gud makt och se till
att vi tar oss till Gud. Men i evangelietexten om Jesu allmakt lovar Jesus en verklighet som är
förutsättningen för Jesu ord: var inte rädda! Barmhärtigheten och Livsmeningen lovar, med all makt,
att vara hos oss alla dagar. Den babyloniska fångenskapen berättar om förförelsens risk. Det verkar
ju som om Israels folk i själva verket kommit hem till Abrahams födelsebygd. Nu är de hemma efter
alla dessa kringvandrade äventyr och vedermödor. Men de är inte fria! De är fångade i synvillans
förförelse att frestas tro att de är hemma när de i själva verket förts bort i fångenskap. När Luther, i
sin bok om kyrkans sakrament, varnar för den babyloniska fångenskapens risker handlar det om
samma sak. Det kan ju verka så kristligt att bli lojal med och hemma i den kyrkoinstitution som delar
ut sakramenten. Men just i denna lojalitet ligger för Luther fångenskapen. Människor fås att tro att
den livsmening som delas ut i sakramenten är belöning för kyrkolojalitet. Men sakramenten är inte
uttryck för att vi kommer till kyrkan. Tvärtom! Sakramenten är det sätt som Gud valt att i sin allmakt
komma till oss.
Hur slutar berättelsen om den förlorade sonen?
Dubbelhet lever av tvetydigheten och kommer till tals i tvetydighetens historia och språk. Är den
förlorade sonen borta eller hemma? Jag tror att många av er har gjort den erfarenhet, som också kan
beskrivas som ett pedagogiskt experiment med hjälp av berättelsen om den förlorade sonen. I en
6
skolklass kan – i bästa fall - de flesta vara bekanta med uttrycket ”den förlorade sonen”. Vi använder
uttrycket i vardagsspråket, som beteckning på någon som saknas men väntas. Så kommer personen
och någon kan säga ”här kommer den förlorade sonen”. Uttrycket syftar på den saknade, som dyker
upp. Men nu tänker vi oss att man i en skolklass inleder lektionen med att berätta den
nytestamentliga berättelsen om mannen som hade två söner och där den ene ber att få ut sitt arv.
Han får sitt arv men slösar bort det och tvingas i fattigdom och elände arbeta som svinvakt och äta
av grisarnas överblivna föda. Så bestämmer han sig för att återvända hem och hoppas på ett arbete
på faderns gård trots att han fullständigt förslösat arvet, dvs. en del av gårdens egendom. Här
avslutar man berättelsen och experimentet börjar. Be eleverna att skriva avslutningen. Det visar sig i
många klasser att den nytestamentliga texten är okänd och berättelsen får därför en rad olika slut.
Överraskande många väljer att avsluta berättelsen med att den återvändande sonen straffas, får
arbeta utan lön eller sänds iväg för att efter egen bästa förmåga hitta arbete på annat håll. Någon
rättvisa måste det väl ändå finnas!
Det avgörande intressanta är att experimentet visar oss att den nytestamentliga berättelsen för oss i
kyrkan är så välbekant att vi slutat att överraskas av den glädje fadern ger uttryck åt. Vi har blivit så
avtrubbade av berättelsens välkända slut att vi inte ens märker eller förvånas över att Gud älskar
syndare. ”Kom som du är men bli som vi!” Utmaningen för kyrkans undervisning är om vi i kyrkans
undervisning kan berätta evangeliernas berättelser, så att de ger oss och andra, ett språk om en
historia, som inte följer det dominerande rättvisetänkets hopplöshet? Hur slutar den förlorade sonen?
När evangelisten berättar är slutet överraskande nog. Fadern ställer till kallas med gödkalv och allt.
Häri ligger evangeliet. Men berättelsen har ett ytterligare slut: den hemmavarande sonens reaktion.
Däri ligger själva udden. Hur förhåller vi oss till det Gud lovat i sin maktproklamation? Hur förhåller
vi oss till det Gud lovat i sakrament och förkunnelse? Förvaltar vi den undervisningen så att vi döljer
att det är den allsmäktige som bjuder oss förlorade söner till fest? Är vår undervisning så fångad i
rättskaffenhetens och den goda kyrkliga moralismens förförelse i att det handlar om att det är vi som
kommer till Gud och bjuder kyrkbesökarna på möte med Jesus om de sköter sig… Vad möter oss i
sakrament och förkunnelse? Är vi hemmavarande söner som avundas den oförtjänta fest den
förlorade sonen får eller förmår vi delta i en fest som är omotiverat framdukad också till oss?
Exilens och det heretiska imperativet påminner oss om svårigheten att se vad som är hemma och
borta, vad som är tillit till Guds löfte för frimodighetens skull. Kräver vi av oss själva och andra
lojalitet med Guds löfte för belöningens skull? Det heretiska imperativet gör oss blinda för att
friheten inte avgörs av våra val och lojaliteter utan av att Gud i sin allmakt överraskande lovat oss liv
och salighet. Kyrkans undervisning har sin förutsättning i att Jesus har all makt och att Gud agerar i
den makten på det sätt som Jesus lärt oss att Gud agerar.
Vår politiska och kulturella heretiska förståelse av vad det är som är livets förutsättning och mening
riskerar att få oss att tro att man måste göra rätt för sig för att livet skall ha mening. Dop i Faderns,
Sonens och den heliga Andens namn visar hur Gud i sin allmakt delar ut liv och mening. Detta ges
som livet i födelsen och liv till den kraftlöse som lagts i sin grav. Livets Mening är inte resultat av att
man gör rätt för sig. Tvärtom - i dopet kommer Gud i sin allmakt till tals. Dopriten påminner oss
om att livet inte föregås av våra ambitioner och lyckade försök att göra rätt för oss. Den allsmäktige
bestämmer istället att livet ges som omotiverad oförtjänt gåva just när vi trodde allt var förlorat.
”Var inte rädda! Mig är given all makt i himmel och på jord”.
Vår förförståelse av det hårdnande entreprenörskapets livsförståelse riskerar att få oss att tro att man
måste ta för sig och skaffa sig sitt livs förutsättningar. Vår religiösa självupptagenhet riskerar att få
oss att tro att Guds möjlighet att hålla mig i sin hand beror på om jag själv i min tysta självreflektion
7
eller meditation kan hitta mig själv. Men Gud som redan har all makt och redan lovat vara med mig
alla dagar, ropar till mig utifrån så att jag befriad från min inkrökthet i mig själv vågar vara till för
dem, som mer än jag själv har behov av min uppmärksamhet.
Bibliska historien hjälper oss se tvetydigheterna
Kyrkans lärandeperspektiv låter mig alltså med berättelse om den babyloniska fångenskapen
upptäcka att fångenskap (i Babylon) kan döljas av att det ser ut som om jag kommit hem (till Abrahams
födelsestad). Luthers användning av den babyloniska fångenskapens historia ger oss ett
lärandeperspektiv som kan hjälpa oss att se att också den skenbara och naturliga hemkomsten (för
Israels folk till Abrahams födelseplats och för den kristna människan till kyrkans gemenskap)
riskerar att fånga oss (under Babels makt eller under kyrkoinstitutionens observans för att hitta livets
mening och mitt egentliga hem).
Det heretiska imperativets krav på att man måste välja riskerar att dölja att med Gudsriket, där Jesus har all makt,
förhåller det sig tvärtom. Vi bestäms av Gudsrikets kärleks makt antingen vi vill det eller inte. Kyrkans
förkunnelse och undervisning skall därför låta oss upptäcka att de anständiga uppmaningarna att
”göra rätt för sig”, ”kunna ta för sig” och ”hitta sig själv” riskerar att förföra oss till
självupptagenhet. Men livsmod och frimodighet i Gudsriket vilar på att allmakten har visat sig
fungera som Jesus. När han uppmanar oss att inte vara rädda är förutsättning att vårt livsmod får
vila på den allmakt som i Jesus lärt oss att Gud är barmhärtig. Frimodighet i Gudsrikets
lärandeperspektiv vilar på att Gud inte fungerar som vi i vårt krav på engagemang och rätt val.
Ambitionen säger att man ska göra rätt för sig – Gud ger omotiverat liv också till den
kraftlöse.
Ambitionen säger att man ska ta för sig – Gud utdelar livsförutsättning också i
övergivenheten.
Ambitionen säger att man ska hitta sig själv – Gud lovar oss ömsesidighetens tilltal också i
vår inkrökthet.
Allmaktens lärandeperspektiv – ”lärande dem allt vad jag gjort” – utmanar det heretiska imperativets
förförelse som får oss att tro att vi ”måste”. Mot ambitionernas inkrökthet och rädsla ska kyrkans
undervisning hänvisa oss till frimodighetens fästpunkter.
3 Kyrkans lärande hänvisar oss till frimodighetens fästpunkter: födelse, måltid och tilltal.
”Var inte rädda!” (Matt 28:10) Det är en insikt om att livet lever vi på betingelser som vi inte fullt ut
behärskar. Den välkände sociologen Zygmunt Bauman har skrivit en bok som han kallar Flytande
rädsla. Han beskriver att vi omges av en osäkerhet. Ett svårfångat fenomen just därför att det är så
flytande. Vår livsförståelse formas av två insikter. Den tekniska kulturen ger oss intrycket att
problem går att lösa och osäkerhet går att upplösa i klarhet och kunskap. Men samtidigt tvingas vi
inse att vi inte kan styra eller manipulera tillvarons yttersta flytande karaktär. Mitt i vardagens
informationsflöde möter vi en större värld än vi kan hantera med vår egen ambition eller kraft. Detta
skapar det som Bauman kallar flytande rädsla. Det påminner sakligt om det fenomen som teologer i
alla tider bearbetat. Det handlar om det obegripliga och ohanterliga som sammanflätas i att Gud har
all makt. Vi tvingas leva i en värld som överraskar oss med att inte alltid gå vår viljas väg. När därför
Jesus säger ”var inte rädda!”, så kan vi samtidigt i berättelserna om Jesus höra att han som är vägen
8
inte undgår ångesten och rädslan i Getsemanenatten, som får honom att svettas blod. Det handlar
om att ”den makt vi har alltid är mindre än den makt vi inte har”.8 Att vara mogen människa innebär
att inse att vi är insatta i en verklighet, där vi inte själv skapar våra liv. Det finns en gräns för vår
manipulation, ett skeende som inte enbart ligger i våra egna händer. I Allmaktens befallning om dop
och lärande ryms därför också löftet om att Jesus är med alla dagar. Häri ligger fästpunkten för
uppmaningen ”var inte rädda!”. För att vi skall få dessa fästpunkter har Gud, enligt kyrkans
bekännelse, gett oss förkunnelsen och sakramentsutdelandet.9 Det betyder att vi inte är hänvisade
enbart till vår egen styrka eller vår kunskap om Jesus. Vi har några fästpunkter för hoppet och
livsmodet, fästpunkter som vi inte behöver leta upp, de är istället lika ofrånkomliga som livet själv.
Kyrkan lever av att hålla fast löftet om att tillvarons Herre lovat att vara med oss alla dagar. Mitt i
rädslan säger Gud ”var inte rädda!” Vi kan leva frimodigt därför att Gud själv lovat att vara med oss
i livets ofrånkomligheter. Vi behöver inte leta upp Gud. Gud har knutit livets Mening, frimodigheten
och livsmodet till tre av livets ofrånkomligheter.
-
födelsen
måltiden
tilltalet
Kyrkans lärande är inte primärt kunskapsförmedling. Kyrkans lärande knyts till fenomen som vi
redan känner men med ett löfte som vi måste träna oss att hålla fast vid. Didachä – de tolv apostlarnas
lära10 beskriver ”livsmodets diskursiva praktik”, dvs. det vardagens liv, där livsmodet kommer till
tals. Genom hela kyrkans historia har lärandet formats som rituella gestaltningar kring livets
ofrånkomligheter och till dessa har knutits Guds löfte om att vara närvarande lika påtagligt som en
människa av kött och blod. Häri ligger uppdraget att ”lära dem hålla allt jag gjort”. Det finns skäl att
påminna om att kyrkans sätt att ”lära dem” genom alla generationer har kommit till tals genom de
livets ofrånkomligheter som utgörs av födelse, måltid och tilltal. Den omotiverade livgivande
händelse som födelsen utgör har fått ge uttryck åt Jesu död på korset och Guds överraskande liv till
den utkastade avrättade. Vi lever alla enbart det liv som ges oss. När man i Nya testamentet talar om
dop handlar det om Jesu död och uppståndelse. Liv som ges åt den fullständigt kraftlöse. Denna
Jesushändelse är så fundamental för löftet ”var inte rädda!”, att den kommit att ritualiseras i kyrkans
förkunnelse och Jesu närvaro som dopritens drunkning och räddning. Tydligast blir denna
symboliska livgivande räddning när den utförs i vattnet och med det nyfödda barnet, som inte själv
motiverar sig eller ger sig själv liv.
När Luther beskriver dopets sakrament, så påpekar han att det just är barnets oförmåga att lova något
som gör barnet till ett särskilt tydligt materiellt tecken på det som Gud lovar i dopets sakrament;
Löftet att vara med barnet alla dagar. Dopet är inget kontrakt mellan två parter. Dopet är likt
födelsen ett liv, givet av den som har all makt i himmel och på jord och som i uppmaningen ”var
inte rädda!” samtidigt lovar att vara med alla dagar. Kyrkans lärperspektiv blir i dophandlingen
därför särskilt tydligt uttryck för barnperspektivet. Vi lever inte därför att vi döper små barn, vi lever
därför att det är så vi får liv och därför att Gud själv lovar att vara med oss alla dagar alldeles oavsett
om vi är omedvetna som nyfödda eller förståndiga som teologiska pedagoger.
Jakob Wolf, Jobs tårer. Om Gud og det onde, Forlaget Anis 2009. s 50
Det är innehållet i Augsburgska bekännelsens artikel 5.
10
Texten är författad i början av 100-talet, ofta citerad av kyrkofäderna men återfanns först 1873 i Konstantinopel.
8
9
9
Till de livets ofrånkomligheter som kyrkans lärprocess och livets mening knutits, hör måltiden. Sedan
den tidigaste kyrkan har man i tacksamhet – eukaristi – hållit måltid, i ljuset av den natt då Herren
Jesus blev förrådd. Löftet att vara med oss alltid kom tidigt att knytas till den gemensamma måltiden
där tillgångarna fördelades mellan alla. Paulus uppmärksammar i 1 Kor 11 att också de kristnas
sammankomster ofta låter vissa gå hungriga bort medan andra dricker sig överfyllda. Den
gemensamma måltiden står alltid inför risken att bli de fås särart och en inbördes rit. Paulus frågar
retoriskt ”har ni inte era hem där ni kan äta och dricka?” istället för att skapa uppdelningar vid
Herrens måltid. Den risk som ligger i den segregerade måltiden i den inbördes gemenskapen måste
därför uppmärksammas. Lärandeperspektivet måste få oss att vara tydliga med den fästpunkt för
livsmodet som ligger i den gemensamma måltidens ofrånkomlighet som ett uttryck för att Jesus,
livets inkarnerade Mening, lovat att vara med oss alla dagar. Det kan knappast bli tydligare än i löftet
att Jesus närvarar i måltiden, som en människa av kött och blod. Det som teologin formulerat som
realpresensen (som stavningsprogrammet i min PC envisas med att klarsynt vilja kalla
”realpresenten”!) blir lätt en svårförklarad teologisk term istället för det som den i lärperspektivet
istället är: uttryck för Jesus, Allmaktens och Livsmeningens ofrånkomliga närvaro i allas liv. Den
kyrkliga undervisningens riskfyllda motstånd är inte brist på teologisk kunskap men brist på
frimodighet, därför är lärprocessen inte primärt knuten till lärarens informationer men till
gemenskapens måltid mitt i rädslan och eländet, som i den natt då vår Herre Jesus blev förrådd …
Den tredje fästpunkten, som likt födelsen och måltiden, knyter frimodigheten och livsmodet till
livets ofrånkomligheter är tilltalet. Jesus har nu all makt och uppmaningen ”var inte rädda!” har sin
förutsättning i att han är med oss alla dagar. Det ligger i lärandeprocessen en sinnrik metodik i att
knyta den till de ofrånkomliga händelser som livet nu en gång rymmer, födelse, måltid och tilltal.
Risken och förförelsen är att vi förvandlar dessa ofrånkomligheter till redskap för att komplettera
livet med något annat än Guds löfte om att vara med oss alla dagar. Tilltalet har genom kyrkans
historia inte haft sin primära innebörd i kunskapsmeddelelsens tilltal utan istället i det ofrånkomliga
mänskliga ömsesidighetens hörbara ord, det som teologerna med latinets tekniska terminologi kallar
viva vox, den levande rösten. Det är ett så grundläggande fenomen att det i evangelieberättelsernas tal
om Gudsrikets framvällande kommit att beskrivas som att Jesus låter döva höra och stumma tala.
Den förförande risk som knyts till tilltalet är att vi frestas förvandla det till kunskapsinformation.
Men lärandeprocessen handlar inte om att förmedla information utan om att tydligöra fästpunkter
för frimodighet och livsmod. ”Var inte rädda!” Jesu löfte om att vara med oss varje dag har sitt fäste
i det faktum att vi som människor varje dag i tilltalet knyts till det ömsesidiga livet genom att bli
tilltalade. I reformationsteologin formulerades det mycket pregnant i uttrycket att predikan inte bara
handlar om Guds ord utan är Guds ord.11 Gud möter oss lika ofrånkomligt och påtagligt, som ljuden
i tilltalet, därför kan vi trygga lita på löftet att Jesus är med oss.
”Lärande dem” betyder i kyrkan, som jag nu påpekat några gånger, inte primärt överförande av
informationer, från någon som kan, till några som inte kan. Lärandet har mer att göra med
betingelserna för livsmod, svaret på rädslan och Jesus tilltal ”var inte rädda!”. Detta livsmodets språk
som vi övertaget i dop, nattvard och förkunnelse utgör händelser, inte enbart informationer. De kan
med teknisk term ibland kallas ord-händelser och ibland kan de kallas en diskursiv praktik, dvs.
skeenden, som inte enbart utgör händelser utan som också kan sägas vara händelser där något
kommer till tals.12 Det är i denna mening som de utgör oavvisliga inslag i det som är kyrkans
11
12
H Bullinger (1504 – 1575) Se t.ex. Henry Cöster, Livsmodets språk, 2009, s 127
Christina Osbeck, Att förstå live.tReligionsdidaktik och lärande diskursiva praktiker. Uppsala: Svenska kyrkan, 2009
10
undervisning, och fästpunkter för det lärandeperspektiv som vi möter i allmaktsperikopens ”lärande
dem”. Kyrkans undervisning har sitt avgörande fäste i den ord-händelse som dop, nattvard och
förkunnelse utgör. I dessa händelser kommer den verklighet till tals, som den kristna tron känner
igen som Guds handlande i Jesus och som är förutsättningen för Evangeliets löfte ”var inte rädda!”.
Sakrament och förkunnelse utgör den undervisning som tränar oss för frimodigheten! Det handlar
alltså inte enbart om något som skall läras ut. Livets och Evangeliets förutsättningar finns ju redan.
Det handlar om händelser i det mänskliga livet som vi är så vana vid att vi genom religiositetens
förförelse börjar tro att vi måste göra extra tillägg till livet. I vår iver att förbättra livet så riskerar vi
att utforma dop, nattvard och förkunnelse så att de uppfattas som riter som gör oss till något annat
än de vi i Kristus redan är. Men vi riskerar att glömma bort att Kristus har all makt och att vi inte
skall vara rädda. Allmaktsproklamationen av den uppståndne förvandlas alltför lätt till ett erbjudande
om kyrklig aktivitet, som om Jesus inte redan har all makt, som om han inte redan lovat vara med
oss, som om frälsningen och Gudsriket är något vi skall åstadkomma. För att vi skall kunna hålla fast
vid den tillit som ligger i att inte vara rädda har Gud gett oss förkunnelsen och sakramenten.
Kyrkans uppgift är alltså att påminna om Jesu proklamation och att med sakrament och förkunnelse
visa att Jesus är närvarande alla dagar.
Ordningsföljden i kyrkans lärandeperspektiv är viktig: 1) Jesus har all makt. 2) Vi glömmer lätt. 3)
Gud har gett oss förkunnelse och sakrament. Vi behöver inte vara rädda! Alltför lätt förförs vi att
vända på ordningsföljden: 1) Vi skapar kyrka 2) Fler kan bli som vi 3) då får Gud mer att säga till
om. Kyrkans väckelserop riskerar bli förväxlat med föreställningen att väckning behövs för att solen
skall gå upp.
4 Kristen tro traderas genom att Jesus är med oss varje ny dag.
Födelse, måltid och tilltal är händelser som i kyrkans tradition varit fästpunkter för livsmodet. Att
hålla liv i dessa livsbetingelser, som Guds påminnelser till oss om Guds närvaro i våra liv, betyder att vi har
frimodighetens fästpunkter i det som kommer till tals i kyrkans ”diskursiva praktik”. Det är de
handlingar, den praktik, i vilken livsmodets förutsättning kommer till tals. Kyrkans undervisning är
knuten till vår förmåga att låta frimodighet och livsmod komma till tals i de ofrånkomliga
livsbetingelserna.
Livsbetingelsernas ofrånkomlighet gör att vi vänjer oss vid dem och som barn måste lära oss hur de
gestaltas. Kyrkans undervisning handlar om att ge stöd åt allmaktens redan givna löfte till oss om att
inte vara rädda. Förhållandet att allt redan är gjort riskerar att fånga oss i frestelsen att inget får
förändras. Trohet mot Jesu löfte och kyrkans undervisning kan lätt förvandlas till det statiska
tillbakablickandets fångenskap. Men kristen tro, tilliten till Jesu allmakts löfte om att alltid vara med
oss innebär att Gud följer oss varje dag. Livets Mening har bundit sig till verklighetens historia med
dess förändrande fenomen. I bönen Fader vår finns två uttryck för hur Gud handlar.
Vårt dagliga bröd är varje dag ett annat bröd än gårdagen. Förlåt oss våra synder är varje dag nya synder.
Denna evangeliets bundenhet till den historiska verklighetens föränderlighet har alltid präglat
kyrkans levande undervisning. Vi behöver inte leta oss tillbaka för att träffa Jesus. Han har lovat att
varje dag vara med oss. Detta lärandeperspektiv påminner oss om undervisningens beroende av det
jag här med några tekniska termer försökt beskriva som plasticitet, hybriditet och diskursivitet. Tre
tekniska termer som sammanfattar det vi alla känner till. Låt mig försöka påminna om dessa
kristendomens ofrånkomliga förändringar.
11
Plasticitet, förmågan att kunna ändra form och gestalt, är själva förutsättningen för att Guds godhets
gåvor når oss. Vår historiska verklighet kan se ut på många sätt, inte hur som helst, men på olika
sätt. Vore det inte så skulle vi vara utan livets växlingar och vardagens liv. Tillbakablicken skulle
begränsa vår blick för morgondagen och förändringen skulle alltid flytta oss allt längre bort från
Guds livgivande. Livet är olikartat men inte vad som helst. Så är det med evangeliets förkunnelse
och kyrkans liv, så är det med kyrkans undervisning och lärande. Plasticitet får inte förväxlas med
pluralitet. Det handlar om en samsyn i mångfalden. Kyrkan har i alla tider, precis som idag, gestaltats
på olika sätt men inte hur som helst. Plasticitet är inte det samma som likgiltighet eller liknöjdhetens
”det kvittar”. Kyrkan gestaltas lika genuint i Latinamerikas fattigkvarter som i påvens privatkapell,
lika genuint i Afrikas stamgemenskap som i asiatiska mångreligiösa miljonstäder, lika buret av Jesu
närvaro i den sydtyska katolska gudstjänsten som i väckelsekapellet på norska västlandet. Kristen tro
har ofrånkomligen alltid formats i den konkreta kulturspecifika verklighet som människor i sina
olikheter lever i. Att kristen tro formas i detta möte betyder att den överlämnas i sin specifika
utformning till nästa generation.
Hybriditet får inte förväxlas med traditionsupplösning. Hybriditet handlar om kristendomens förmåga
att formulera sitt livsmod med hjälp av särartade och kulturbestämda uttrycksformer.
Hybridiseringen av den kristna trons uttrycksformer är dess enda möjlighet att vara livsmod just i det
faktiska livets verklighet. Denna sammansmältning av kristen tro och det specifika kulturmönstret är
inte tecken på distansering eller en avlägsnande rörelse bort från ursprunget. Tvärtom är det just den
kristna tron fäste i det för varje tid specifika, som är kristendomens förutsättning. Gud själv valde
inte det abstrakta eviga livet utan det mycket konkreta tidsbundna livet. Detta är det som kallas Guds
inkarnation i Kristus. Inkarnationen som Guds unika uppenbarelse formulerar kyrkan på Jesu
”befallning” i hans närvaro i födelse, måltid och tilltal, alltså i dop, nattvard och förkunnelsens tilltal.
Livsmeningens och därmed livsmodets närvaro i dessa vardagens och livets ofrånkomligheter har
teologihistorien känt igen som det levande ordet. Häri ligger bakgrunden till att samtalandet,
diskursiviteten, utgör det levande lärperspektivets fästpunkt. Att förstå något tycks vara förknippat
med att förändra sin kunskap. Den förändringen sker i det levande samtalet med faktiska människor
om den faktiska verklighet som vi lever i. Diskursivitet skall inte förväxlas med att kristendom skulle
vara ett debattinlägg. Att livsmodet knyts till det levande ordet betyder att det genom Guds
människoblivande har knutits till den mänskliga ömsesidighetens vardagsfenomen, måltiden och
samtalet. Det hot som riskerar hindra samtalet är, utöver tystnaden också den självupptagna
monologiska livsförståelsen. Kristen tro som samtal förhindras av det skensamtal, där allt blir
pladder men inget blir sagt och ingen behöver lyssna eller orkar bry sig.
Kristen tro hittar man inte själv på. Kyrkan kännetecknas av att tron kommer av det levande ord
som vi fått på liknande sätt som vi får det språk som vi kallar modersmål. Det formas i det
sammanhang som vi lever i. Det är detta överlämnande av tron, där livsmodets förutsättning kommer
till tals, som vi teologiskt kallar tradition. Överlämnande utgör den kristna trons och livsmodet
förutsättning. Här möter vi alltså den undervisning som utgör kyrkans och teologins avgörande
lärandeperspektiv.
Modersmålet som reflektionens perspektiv för lätt tanken till barndomen. Den starka betoningen av
barnperspektivet i kyrkans hela verksamhet tror jag kan riskera att föra oss vilse när vi ska reflektera
över lärperspektivet. Visst handlar kyrkans undervisningsuppdrag också om kunskap för barn. Visst
lyfts i kyrkans tradition och i dopets ritual berättelsen fram om att man förde fram barn till Jesus…
Men det finns anledning att påpeka att Jesus inte någonstans i Nya testamentet talar till barn. Barn
12
som förs till honom tar han i famnen och välsignar. Men talade han till dem, undervisar han dem?
Jesu agerande inför barnen är inte undervisningen men didaskalia, dvs. han låter dem delta i den
Gudsrikets gemenskap som alla nu får vara med i. Därför berättas det att Jesus välsignar dem. De får
vara med trots att de är så små att man kan ta dem i famnen – och välsigna dem. Kanske handlar det
därför om att evangelieberättelserna säger oss något som ger oss vuxna en förståelse av Gudsrikets
sätt att fungera: vi finns med därför att Gud har bestämt sig för att släppa in oss.
5 Trivialundervisningen som skydd mot barnperspektivets naivisering!
Kyrkans undervisningsuppdrag, lärperspektivet betyder inte, varken i skolan eller i kyrkan att sätta
naiviteten i centrum. Jag vill därför försöka lyfta tesen om trivialundervisningen som skydd mot
barnperspektivets naivisering!
Det finns, som jag uppfattar det, en risk att vi tolkar Kyrkoordningens bestämmelse om ”barnet i
centrum”, som om det handlar om att göra gudstjänster för barn. Men kyrkans undervisning, liksom
kyrkans gudstjänster, handlar om att träna livet på livets betingelser. Kyrkans lärperspektiv, bör
handla om ett liv i en allmännelig – vanlig, allmän - gemenskap med särskild uppmärksamhet på
segregationens risker. Alla gemenskaper har behov av att tydliggöra olikheter och mångfald. Men,
som det ibland påpekas, är det viktigt att skilja mellan möjligheten att se skillnader och att göra
skillnader. Det var livet i den allmänneliga gemenskapen som i den tidigaste kyrkan, i tron på
Kristus, formade lärprocessen och kallades didaskalia. Denna allmännelighetens gemenskap
uppfattades från första början som så ovanlig att den gav namn åt hur man betecknade den kristna
religionen och kyrkan. Den heliga gemenskapen är en enda helig allmännelig kyrka. Kvinnor och barn,
halta och lytta blev tagna på allvar som medlemmar i den kropp som har Kristus som sitt huvud.
Varje försök att göra gudstjänstgemenskapen segregerad riskerade därmed att omintetgöra det som
var lärprocessens själva ordnande centrum, Kristusgemenskapens allmännelighet. Med rötter i både
den grekiska och latinska termen för det allmänneliga kom det att kallas katolicitet. Särskilda
gudstjänster och segregerade lärprocesser riskerar att bli okristliga. Det finns alltså inte något ställe i
nya testamentet där det berättas att Jesus talar till eller med barn. Inte ens i berättelsen om Jesus vid
tolv års ålder templet berättas det om att han talar med sina jämnåriga 12-åringar! Han talar till
vuxna, han klandrar lärjungarna för att de visar bort barn och deras föräldrar, men med barnen talar
han inte. Jesus tar dem i famnen och välsignar dem, men det finns inte något berättat om att Jesus i
övrigt umgås på speciellt sätt med barn. Däremot – det är poängen – blir de, trots att han inte talar
med dem och trots att de inte deltar eller bidrar i samtalet, del i den gemenskap som utgör ett
ofrånkomligt kännetecken på den allmänna gemenskapen. Jesus släpper in barnen i gemenskapen.
Barnens plats hos Jesus är hos Jesus mitt i församlingen – inte vid särskilda tillfällen i särskilda
gemenskaper. Inget i kyrkans undervisning får utformas så att det fördunklar det faktum att det
viktigaste didaktiska fenomenet i kyrkan är den allmänmänskliga gemenskaps helighet. Kyrkan är som helig
just allmännelig. Hotet mot kyrkans undervisning är just heresins frestelse att förvandla kyrkans
gemenskap till en inbördes gemenskap, det som kyrkan och teologihistorien kallar heresi. Kyrkans
och helighetens allmännelighet hotas av all segregerad gemenskap. Segregerade gudstjänster,
specialutformade gudstjänster eller förkunnelse till särskilda grupper kan vara motiverade men extremt
riskfyllda, de riskerar ge uttryck åt en differentierad helighet.
Ser vi på den utbildnings- och undervisningshistoria som sedan 800-talet formats i skydd av kyrkan
kan vi lära oss något om skola och kyrka. Eftersom undervisningen sedan 800-talet formades i
anslutning till kyrkorna skapades missuppfattningen att kyrkan formades genom undervisning. Men
det är inte kyrkans undervisning som formar kyrkan. Det är kyrkans allmännelighet som formar skolan!
13
Kyrkans didaskalia, var sedan kyrkans begynnelse en träning i tilliten till att livets Mening, Gud själv i
Jesus, är med oss alla dagar med löftet ”var inte rädda…” Guds ord och Livets Mening knyts till
födelsen, måltiden och det levande tilltalet. Fenomen som ofrånkomligen gäller alla. Kyrkans och
därmed helighetens allmännelighet i kyrkans liv gjorde att gudstjänstlokalerna, kyrkobyggnaderna,
fanns i ”hela världen”. För att göra en lång historia kort hände något avgörande med
skolutbildningens historia när Karl den Store i Rom hade krönts till kejsare i det tysk-romerska riket.
Kejsar Karl ville, på 800-talet, säkra en meningsfull utbildning för imperiets behov. Han kom på den
geniala idén att man skulle kunna förlägga dessa viktiga grundläggande skolor just till domkyrkorna.
På så sätt blev undervisningen spridd över hela det väldiga imperiet. Katedralskolornas regionala
spridning gjorde att utbildningen kom närmare människors livsmiljö. När nu Svenska kyrkan, till just
denna kraftsamling, samlar oss från landets olika stift här idag är det ett litet arv från Karl den Stores
skol- och utbildningsreform på 800-talet! Den grundläggande kompetens som katedralskolorna
skulle ge var grammatik, retorik och dialektik, de tre ämnen som gav skolformen dess namn ”tre
vägar” på latin tri via. Jag tror att vi också när det gäller kyrkans undervisningsuppdrag kan inspireras
av denna geniala förståelse av vad som utgör undervisningens tre grundkomponenter: språk,
sammanhang och kritisk förmåga! Ska kyrkans undervisning bli meningsfull menar jag att den ska träna
just dessa tre färdigheter: kyrkans och livsmodets språk sammanhang och kritiska förmåga. Kyrkans
lärprocess bör vara en trivialundervisning utan att segregera församlingens gemenskap. Kyrkans
allmännelighet riskerar, utan dessa tre grundläggande kompetenser, att fångas i segregationens,
heresins och individualismens förförelse. Precis som Karl den Stores utbildningsreform så kan
undervisningen knyta an till kyrkans redan föreliggande allmännelighet. Kyrkans undervisning och
färdighetsträning, hennes didaskalia, ger de kompetenser som behövs för att skydda kyrkans
förkunnelse och sakramentsutdelande så att vi får möta den Kristus som lovat vara närvarande alla
dagar.
Den stora nationella utvärdering NU03 som Skolverket genomförde visade på tre avgörande
livsförståelsefenomen i skolan: verbalism, fragmentarism och individualism.13 Dessa tre -ismer
handlar om att det i skolan finns en risk att vi uppmuntrar pratandet utan att träna samtalet, att vi
uppmuntrar fragmentarisering och enskildheter utan att träna förmågan att se sammanhang och uppmuntrar
individualism men inte solidaritet och ömsesidighet.
För att undvika dessa tre förödande -ismer som hotar det mänskliga livets ömsesidighet och
civilisation tränas i alla kulturer tre färdigheter: språket, historien och kritiskt förhållningssätt. Varje
samhälle är beroende av de kompetenser som den s.k. trivialundervisningen tränar sedan medeltiden.
i den västerländska skolan kallas de för grammatik, retorik och dialektik. Ska vi särskilt
uppmärksamma och reflektera kring hur kyrkans undervisning skall utformas tror jag att vi kan
hämta fruktbar inspiration från motiven för trivialskolans tre ämnen: språk, retorik och dialektik.
Språkfärdigheten handlar om hur evangeliet kommer till tals i kyrkans gemenskap. Det som kallades
retorik handlar om hur upprättas trovärdigheten i det som kommer till tals. Det som kallades dialektik
handlar om hur självkritik och alternativ kommer till tals i kyrkans gemenskap.
Att lära livsmodets språk handlar om det fundamentala språket. Det språk som tilltalar oss i
sakrament och förkunnelse. Från Luthers arbeten med katekesundervisningen kommer
föreställningen om att lära utantill. Självklart kan alla sitt modersmål utantill men vad betyder det att
kunna sakramentens och förkunnelsens språk utantill? Handlar det inte istället om att lära sig texter
13
De tre -ismerna påpekas av Mikael Alexandersson i Skolverket (2005c), Grundskolans ämnen i ljuset av Nationella
utvärderingen 2003 – Nuläge och framåtblickar. s. 226. Finns som pdf-fil på www.skolverket.se/NU 03
14
och ritual som andra har skrivit? Nej det handlar om att träna det språk som är det givna livets
förutsättning. När Jesus kommer till oss i sin nattvard handlar det om ett språk som vi alla kan
oberoende av text. Vi kan äta och dricka såsom vi kan ett modersmål. Vi lär oss visserligen att
uppföra oss vid matbordet men själva näringsintaget och livsnödvändigheten lär vi oss inte. Vi kan
det som ett modersmål. När den lutherska katekesundervisningen betonar att vi ska lära oss utantill
är det för att motsäga ytlighetens anpassning till de irrationella makterna. Vi har, förmodligen på grund av
ångestskapande undervisningserfarenheter, en väl uppövad skepsis mot att lära utantill. Också
erfarna pedagoger kan mena att de kunskaper man har lärt sig utantill lätt uppfattas som ytliga. En
uppfattning som förmodligen fått näring av en etymologisk förbindelse mellan orden yta och
utantill. Men bakgrunden till att kyrkans undervisning lärt oss en hel del utantill är en annan. Utantill
heter, som bekant på engelska, by heart. Kunskapen utantill är alltså i själva verket en internaliserad
kunskap. Uttrycket utantill på svenska, liksom på tyska, kommer av att kunskapen är utanför texten.
Häri ligger skälet till att Luther betonar vikten av att kunna den kristna tron utantill.14 Har jag tillgång
till Guds ord utanför texten så kan inte de lärda och mäktiga förtrycka dem som inte själva kan läsa
eller skriva. Utantill utgör t.ex.för Luther i hans katekesundervisning den kristna människans frihet.
Ingen människa behöver längre vara beroende av de lärdas och mäktigas vilja att göra den enskilde
delaktig i Guds ord. Var och en som kan detta i sitt hjärta, utanför texten, möter alltså Guds ord lika
nära som jag i modersmålet möter mitt språk redan innan jag kan läsa och skriva. Det finns skäl att
fundera över vad kyrkans undervisning skall betrakta som kyrkans modersmål, som alltså bör läras i
det dagliga liv som, antingen vi vill det eller ej, antingen vi planerar det eller ej, kommer till tals i
kyrkans diskursiva praktik. Jag tror det finns starka skäl att betrakta just sakramenten och
förkunnelsens levande ord, från en människa till en annan, som just det ”språk” i vilket trons
livsmod kommer till tals. Förhåller det sig så tror jag att segregerade gudstjänster riskerar att försvåra
”språkträningen”. I det modersmål, som är den gemensamma ömsesidighetens gudstjänst, i vilket barnet
möter det som kommer till tals, får vi alla tillsammans möta, öva och växa i en förtrogenhet med
livsmodets fästpunkter där evangeliet kommer till tals. I en sådan, från barnaåren levande ”språklig”
lärprocess, bärs den helighet som vi bekänner som en, helig, allmännelig kyrka. Den kyrkliga
trivalundervisning skall lära oss att respektera födelsen, måltiden och tilltalet som det språk, där vi
trygga kan lita på att Guds närvaro kommer till tals.
Trivialundervisningens andra ämne är träningen i den färdighet som handlar om det historiska
sammanhang som låter oss möta den verklighet vi kan lita på. Den kristna trons förtröstan är en tillit
till den historia vi möter i de bibliska berättelserna, som historien om hur Gud handlar. I de bibliska
berättelserna och sakramentens riter får Allmakten ett namn, så att vi kan känna igen Gud när Gud
möter oss i alldaglighetens liv och förstå Guds löften också när vi i övergivenheten plötsligt blir
rädda, drabbas av ”missmod och andra svåra synder”. Därför har förtrogenhet och att utantill känna
de bibliska berättelserna, varit en grundbult undervisningen. Den kanske helt avgörande berättelsen
om hur Gud handlar är berättelsen och måltiden den natt då Herren Jesus Kristus var förrådd…
Först när det är en historia vi kan utantill, by heart, så är det en historia och ett sammanhang som
möts av den kristna trons tillit och förtröstan. I denna den enklaste av delade måltider är Kristus
själv lika närvarande som en människa av kött och blod. Det som i trivialundervisningen kallas
retorik handlar alltså om en undervisning, där vi övas i förmågan att hålla liv i livets egen tillits
historia. I den historien får den allsmäktige ett namn. Gud är den som handlar, inte i vilka historier
som helst men i Abrahams, Isaks och Jakobs historia och i den verklighet som är Jesu Kristi historia
mitt i vår dag. Undervisningen väcker inte trovärdighet eller tillit, men den tränar det språk i vilket
Se t.ex. min artikel Friheten i tvångets katekes s 109 -133 i Luther som utmaning. Om frihet och ansvar. Red E Gerle
Verbum, 2008.
14
15
det kommer till tals som tron kan fästa sin frimodighet vid. Retoriken i kyrkans didaskalia handlar om
trovärdigheten i det som kommer till tals och den låter oss möta och ger ett namn på friheten och
livsmodet. Kyrkans undervisning handlar inte om en gud, kvittar vilken. Undervisningen skall inte
heller hjälpa oss att leta efter en gud. Kyrkans undervisning handlar om den Gud, som kommit till
tals i den historia vi möter i Jesus och i kyrkans tradition.
Trivialundervisningens tredje ämne kallades dialektik. Det handlar om förmågan att se alternativ, det vi
idag brukar kalla ett kritiskt förhållningssätt. Den kanske viktigaste teologiska aspekten av denna
färdighet och som kyrkans undervisning genom tiderna lagt särskild vikt vid är att kunna upptäcka
heresins förförelse. Lockelsen att förvandla den allmänneliga gemenskapen till den inbördes
gemenskapen. Barnperspektivet i kyrkans undervisning rymmer en naiviseringens risk, så att
barnatro begränsas till förmåga att stanna i växande med brist på mognad och ansvar. Dialektiken i
kyrkans undervisning ska inte träna kyrkokritik eller teologisk skarpsynthet i allmänhet. Den skall
träna förmågan att hålla fast Guds löfte om allmakten som livsmod i vardagen, frimodighet i kampen och
saklighet i omsorg.
Amen! Det betyder: Nu kör vi!
