LITEN ORDBOK: KLIMATFÖRHANDLINGAR – FINLAND
VÄGEN TILL KLIMATMÖTET I PARIS
| #PARIISI2015
NOVEMBER
2015
A N N EX I - LÄ N D ER ( A N N EX I )
B E G RÄ N S N IN G ( EN G . M I TI G ATI O N )
Bilaga I till klimatkonventionen listar de stater som förband sig till att
fram till år 2000 få ner sina utsläpp till 1990 års nivå. För Annex I-länderna har det i Kyotoprotokollet fastställts bindande utsläppsminskningar för åren 2008–2012. I bilagan har i praktiken alla industriländer
antecknats, dvs. de 24 ursprungliga OECD-länderna, Europeiska
unionen och 14 länder med övergångsekonomi.
Med begränsning avser man i klimatsammanhang en minskning av
växthusgaser som släpps ut i atmosfären till följd av mänsklig verksamhet, eller en ökning av mängden kolsänkor. Viktiga sätt för att
begränsa klimatförändringen är att minska utsläppen, minska energiförbrukningen (inkl. spara energi och öka energieffektiviteten), ta i
bruk förnybara energiformer, vårda kolsänkor (t.ex. skogar)samt minska förbrukningen av naturresurser samt hållbar förvaltning av dem.
A N N EX I I - LÄ N D ER ( A N N EX I I )
I bilaga II till klimatkonventionen listas rika industriländer i väst, dvs.
de 24 ursprungliga OECD-länderna och Europeiska unionen. Länderna
i bilaga II har en särskild skyldighet att finansiera de åtgärder i utvecklingsländerna som syftar till att begränsa klimatförändringen och
främja anpassningen. Annex II-länderna har dessutom skyldighet att
främja överföringen av klimatvänlig teknik till utvecklingsländer och
länder med övergångsekonomi.
Chefsförhandlaren representerar Finland på EU-möten på tjänstemannanivå och vid behov på partsmöten under klimatkonventionen. Chefsförhandlaren är ordförande för Finlands delegation ifall ministern
inte är närvarande. Ansvarar i hemlandet för beredningen av Finlands
ståndpunkter.
CO P
A N PA SS N IN G
Politik och förfaranden som har som mål att samhället ska vara kapabelt att anpassa sig till klimatförändringens effekter och hantera de
risker effekterna är förknippade med. Man utgår från att klimatförändringen inte kan undvikas helt, och därför bör länderna utveckla
sin förmåga att tåla riskerna och anpassa sig till följderna. Anpassningen är nödvändig även om den globala mängden växthusgasutsläpp
inom den närmaste tiden kan reduceras i betydande grad. Detta beror
på att den förändring som redan inträffat i atmosfären åstadkommer
förändringar i klimatsystemet.
FÖR H A N D L IN SS PÅ R 2 U N D ER A D H OC - G R U P P EN FÖR D U R B A N PL ATT FOR M EN FÖR FÖR S TÄR KTA IN S ATS ER ( A D P W OR K S TR E A M 2, W S 2 )
Det andra förhandlinsspåret som inrättades under klimatmötet i
Durban 2011. Under arbetsförloppet ska man identifiera och studera olika alternativ som ska göra det möjligt att höja ambitionen i klimatåtgärderna före 2020, dvs. innan det nya klimatavtalet träder i kraft. De
åtgärder som vidtas innan avtalet träder i kraft inverkar i hög grad på
möjligheterna att nå tvågradersmålet.
A V S K I LJ N IN G OCH L A G R IN G A V KO L D I O X I D ( C C S )
Målet med avskiljning och lagring av koldioxid är att minska den
mängd koldioxid som frigörs till atmosfären och därmed minska den
globala uppvärmning som orsakas av mänsklig verksamhet. CCS är
en process där koldioxidutsläpp från t.ex. energikraftverk tillvaratas,
transporteras och lagras på lång sikt. Lagringen sker oftast djupt nere
i underjordiska geologiska formationer, t.ex. i tömda naturgas- och
oljefält. Såvitt man vet finns det inte några geologiska formationer i
Finland som skulle lämpa sig för lagring av koldioxid.
Mer information:
Maria Vuorelma, överinspektör,
miljöministeriet
[email protected], tfn 0400 143 945
CH EF S FÖR H A N D L A R E
PB 35,00023 STATSRÅDET
ym.fi/pariisi2015
COP, dvs. Conference of Parties, är FN:s klimatkonventions partskonferens som årligen samlar avtalsparterna för beslutsfattande och för att
driva frågor vidare. Det klimatmötet som ordnas i Paris i december är
den 21:a partskonferensen, dvs. COP21.
D U R B A N - PL ATTFOR M EN ( A D P )
Ny arbetsplan som skapades under klimatmötet i Durban 2011 (Ad Hoc
Working Group on the Durban Platform for Enhanced Action, ADP).
Arbetsplanen är uppdelad i två förhandlingsspår. Det första förhandlingsspåret (workstream 1) har som mandat att under klimatkonventionen få till stånd ett protokoll, ett annat rättsinstrument eller ett överenskommet resultat med rättskraft som ska tillämpas på alla parter
(”a protocol, another legal instrument or an agreed outcome with legal
force”). Målet är att slutföra förhandlingarna senast 2015 och sätta i kraft det nya avtalet eller instrumentet 2020. Det andra förhandlinsspåret (workstream 2) har till uppgift att identifiera och granska
olika alternativ som kan bidra till mer ambitiösa klimatåtgärder före
2020, dvs. innan det nya klimatavtalet träder i kraft.
FO SS I L A B RÄ N S LEN
Bränslen som uppkommit då forntida organismer fossiliserats. Fossila
bränslen är ändliga naturresurser (olja, stenkol, naturgas) eller naturresurser som förnyas väldigt långsamt (torv). I dag står de fossila bränslen för ungefär 80 % av världens primärenergibehov.
VÄGEN TILL KLIMATMÖTET I PARIS
| #PARIISI2015
FÖR H A N D L IN G S G R U P P ER
Vid klimatförhandlingarna är länderna indelade i så kallade förhandlingsgrupper som samordnar sina ståndpunkter så att de genom
gemensamma ställningstaganden kan ge större vikt åt ländernas
åsikter. Sådana grupper är t.ex. AOSIS (Alliansen av små östater), G77,
LDC (gruppen för de minst utvecklade länderna) och EIG (miljöintegritetsgruppen). Även EU:s förhandlingsposition samordnas, och EU
framträder som en enhetlig grupp vid klimatförhandlingarna. Länderna
kan höra till, och verka inom, flera olika förhandlingsgrupper samtidigt.
G EMEN SAMT MEN DIFFER ENTIERAT A N SVAR (COMMON BUT DIFFER ENTIATED R ESPON SIBILITIES A N D R ESP ECTIV E CAPABILITIES, CBDR-R C)
Principen om gemensamt men differentierat ansvar är inskriven i
FN:s klimatkonvention (UNFCCC). Begreppet rymmer två helheter.
Alla stater har ett gemensamt ansvar som härrör från det gemensamma världsarvet och mänsklighetens allmänna intresse. Staterna har
gemensamt ansvar för miljöskyddet vid användning av gemensamma
resurser. Å andra sidan: eftersom resurserna är ojämnt fördelade och
ländernas förmåga att lösa globala problem är ekonomiskt, tekniskt
och strukturellt olika, är ländernas ansvar också differentierade. Denna princip skapar en begreppsmässig referensram för hur ansvaret och
skyldigheterna inom miljöskyddet bör fördelas.
G R Ö N A K L I M ATFO N D EN ( G R E EN C L I M ATE F U N D , G CF )
Den gröna klimatfondens huvudsakliga målsättning är att stödja en
koldioxidsnål och klimatsäker utveckling i utvecklingsländerna. Under
klimatkonferensen i Köpenhamn 2009 antecknades åtaganden om
inrättande av en klimatfond och om klimatfinansieringsmål till utvecklingsländerna på kort och lång sikt. Dessa åtaganden fastställdes under
klimatkonferensen i Cancún 2010. Målet är att den gröna klimatfonden
ska kunna inleda sin verksamhet under år 2015. Fonden ska stödja en
minskning av utsläppen och anpassningen till klimatförändringen
samt främja den privata sektorns klimatåtgärder.
H I S T OR I S KT A N SVA R
Historiskt ansvar avser i klimatsammanhang att man i dimensioneringen av framtida klimatåtgärder bör beakta inte bara nuvarande och
kommande utsläpp, utan även historiska utsläpp långt tillbaka i tiden.
Det är i synnerhet utvecklingsländerna som framhållit denna princip i
förhandlingarna.
I C K E - A N N EX I - LÄ N D ER ( N O N - A N N EX I )
Länder som inte listats i bilaga I till klimatkonventionen. Till denna
grupp hör sammanlagt 153 utvecklingsländer. Länderna har inte bindande förpliktelser om utsläppsminskningar under Kyotoprotokollet.
IN DC ( INTEN D E D N ATI O N A L LY D E TER M IN E D CO NTR I B UTI O N )
Ett planerat nationellt fastställt bidrag genom vilket förhandlingsparterna meddelar vilka utsläppsminskningar de kan förbinda sig till efter
2020, detta med tanke på det avtal som ska ingås i Paris. Det viktiga med
bidragen är framför allt vad landet uppger att det kommer att göra för
att minska sina utsläpp, vilka sektorer utsläppsminskningsåtgärderna
gäller och vilken utsläppsnivå landet eftersträvar inom en viss tidsperiod
(t.ex. fram till 2025 eller 2030). Under klimatmötet i Warszawa 2013
kom man överens om att de parter som är ”i stånd att göra det” skall
meddela sina bidrag till det nya klimatavtalet inom det första kvartalet
under 2015, dvs. före slutet av mars. Bidragen väntas allra senast lämnas in "i god tid" före Parismötet. Det gemensamma bidraget från EU
och dess medlemsstater lämnades den 6 mars 2015. Sekretariatet för
FN:s klimatkonvention offentliggör den 1 november ett sammandrag
över de bidrag som länderna meddelat fram till den 1 oktober.
IPCC, FN:s klimatpanel (Intergovernmental Panel on Climate Change)
Expertorgan som utgörs av världens ledande klimatforskare och som
tar fram vetenskapliga utredningar och rapporter om klimatförändringen till stöd för det politiska beslutsfattandet. IPCC inrättades 1988 på
initiativ av FN:s miljöprogram (UNEP) och Meteorologiska världsorganisationen (WMO). IPCC:s utvärderingsrapporter innehåller en sammanställning av de senaste forskningsrönen om klimatförändringen
och dess effekter och om möjligheterna att begränsa den. Dessutom tar
IPCC bl.a. fram praktiska anvisningar som stöd för utarbetandet och
rapporteringen av de nationella utsläppsinventeringarna samt tekniska rapporter om särskilda frågor. IPCC:s femte utvärderingsrapport
utkom 2014.
K L I M ATF IN A N S I ER IN G
Syftet med klimatfinansieringen är att stödja dels utvecklingsländerna i genomförandet av FN:s klimatkonvention, dels den samhälleliga
utvecklingen mot en koldioxidsnål och klimatsäker ekonomi.
K L I M ATFO N D ER
Det finns många offentliga och privata fonder i världen som har som
mål att stödja en koldioxidsnål och klimatsäker utveckling i utvecklingsländerna. Viktiga multilaterala fonder är bl.a. Global Enviroment
Facility (GEF), Green Climate Fund (GCF), dvs. den sk. gröna klimatfonden, och Least Developed Countries Fund (LDCF). De fonder som
är inriktade på anpassningen till klimatförändringen är i huvudsak
offentliga fonder (bl.a. Adaptation Fund under Kyotoprotokollet, som
finansierar projekt och program för anpassning till klimatförändringen i utvecklingsländer).
K L I M ATKO N V ENTI O N EN
FN:s ramkonvention om klimatförändring (United Nations Framework
Convention on Climate Change, UNFCCC), den så kallade klimatkonventionen, antogs under FN:s konferens för miljö och utveckling i Rio de
Janeiro 1992 och trädde i kraft 1994. Konventionen har ratificerats av
196 parter. Målet med konventionen är att stabilisera mängden växthusgaser i atmosfären till en sådan nivå att mänsklig verksamhet inte
leder till en förändring av klimatsystemet. Konventionen fastställer
de centrala institutionerna för en begränsning av klimatförändringen
samt principerna för internationellt samarbete. Den förutsätter att parterna rapporterar sina nationella växthusgasutsläpp och vidtar åtgärder för att stävja klimatförändringen, men den ställer inga krav på bindande utsläppsminskningar. Vid den tredje partskonferensen år 1997
kompletterades konventionen med Kyotoprotokollet.
Det klimatavtal som ska ingås i Paris i december kommer att lyda
under klimatkonventionen. Det innebär att de allmänna principerna i
klimatkonventionen även är tillämpliga på det nya klimatavtalet, som
avses träda i kraft år 2020.
VÄGEN TILL KLIMATMÖTET I PARIS
| #PARIISI2015
K L I M ATÅ TG ÄR D
RA P PORTER IN G
Med klimatåtgärder avses olika åtgärder som begränsar klimatförändringen och främjar anpassningen till den, t.ex. lagar, incitament
och skatter. Klimatåtgärder som begränsar klimatförändringen är t.ex.
utsläppshandel och satsningar på ren teknologi eller produktion av förnybar energi. Åtgärder som främjar anpassningen till klimatförändringen är t.ex. förändringar i planläggning, förebyggande av erosion eller
odling av nya växtarter.
Klimatkonventionen och Kyotoprotokollet förutsätter att parterna
regelbundet och i enlighet med kraven rapporterar sina växthusgasutsläpp och klimatpolitiska åtgärder. Annex I-länderna ska årligen rapportera resultaten av sin nationella utsläppsinventering till klimatkonventionens sekretariat. En mer omfattande nationell rapport (National
Communication) ska inlämnas till sekretariatet med ca 3–4 års mellanrum. I Kyotoprotokollet ställs det mer detaljerade krav på rapporteringen av utsläppsdata. För att ett land ska få använda Kyotomekanismerna måste rapporteringen vara i skick. Utöver nationalrapporten ska
Annex I-länderna med två års mellanrum lämna in en mindre omfattande rapport (en så kallad Biennal Report). De utvecklingsländer som är
parter i konventionen (non-Annex I-länder) ska lämna in sina nationella rapporter (National Communication) till klimatsekretariatet inom
tre år efter att de anslutit sig till konventionen. Dessa nationalrapporter ska uppdateras vart fjärde år. De utvecklingsländer som är parter i
konventionen ska också med två års mellanrum lämna in en så kallad
Biennal Update-rapport. De rapporter som parterna lämnat in i anslutning till klimatkonventionen och Kyotoprotokollet finns på klimatkonventionens webbplats.
KO L D I O X I D LÄ C KA G E
En situation där industriell produktion till följd av klimatpolitiken
flyttas till länder som inte begränsar utsläppen eller där produktionen
i övrigt är billigare. I Finland förekommer risk för koldioxidläckage i
synnerhet inom den energiintensiva industrin. Risken minskar om det
nya klimatavtalet blir omfattande, alltså om många länder ansluter
sig till avtalet och förbinder sig till att begränsa sina utsläpp. På längre sikt kan utvecklingen av miljövänlig teknik minska betydelsen av
koldioxidläckage.
KO LSÄ N KA
Ett fenomen eller en process i naturen som binder koldioxid ur atmosfären. Naturliga kolsänkor är bl.a. skogar, mark och hav.
KYO T O P RO T O KO L LE T
Kyotoprotokollet är ett juridiskt bindande statligt avtal som slöts i
Kyoto 1997 och som lyder under klimatkonventionen. I Kyotoprotokollet förbinder sig industriländerna att minska de sammanlagda utsläppen av sex växthusgaser med minst 5,2 procent fram till 2008–2012
jämfört med 1990 års nivå. Partskonferensen i Doha antog ett beslut
om ändringar av Kyotoprotokollet. Genom Dohaändringen fogades en
andra åtagandeperiod till Kyotoprotokollet för åren 2013–2020. Ändringen träder i kraft när tre fjärdedelar av parterna i protokollet har godkänt den. Av de 192 parterna i protokollet bör således 144 parter godkänna ändringen. De 35 industriländer som är parter till protokollet
och som deltar i den andra åtagandeperioden har ålagts bindande utsläppsminskningsmål. Ländernas sammanlagda utsläpp motsvarar ca
14 procent av de sammanlagda globala utsläppen.
LU LUCF ( L A N D U S E , L A N D U S E CH A N G E A N D FOR E S TR Y / M A R KA N VÄ N D N IN G , FÖRÄ N DRA D M A R KA N VÄ N D N IN G OCH S KO G S B R U K )
Med LULUCF avses den sektor som orsakar utsläpp och sänkor till
följd av markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk.
Skogarna binder kol ur atmosfären och fungerar därmed som kolsänkor. I markskiktet uppkommer å sin sida betydande utsläpp till följd av
förändrad markanvändning.
P RO T O KO L L
I allmänhet ett separat internationellt avtal som hänför sig till ett gällande ramavtal. (Exempelvis Kyotoprotokollet.) Protokollen innehåller i
allmänhet mer detaljerade bestämmelser än ramavtalen.
RATI F I C ER IN G
En stats samtycke till att den förbinder sig till ett fördrag uttrycks
genom ratificering. Samtycke kan även ges med ett godkännande. Ratificeringen eller godkännandet gör det möjligt för staten att bli part i
fördraget. R E D D + ( R E D UC IN G E M I SS I O N S FRO M D EFOR E S TATI O N A N D FOR E S T
D E G RA DATI O N )
Ett system för att stoppa avskogningen och bekämpa försämringen av skogarnas tillstånd i utvecklingsländerna. REDD+ inbegriper
även bevarande av skogarnas kollager, skydd av skogar och hållbart
skogsbruk.
R EF ER EN SS C EN A R I O
Den utsläppsutveckling som skulle råda om ett visst projekt eller en
viss klimatpolitisk åtgärd inte genomförs (kallas ofta även businessas-usual, BAU-scenario). Referensscenariot kan t.ex. vara ett utvecklingslands utveckling i fråga om koldioxidutsläpp om ett CDM-projekt
inte genomförs eller Finlands utveckling i fråga om växthusgasutsläpp
om den nationella klimatstrategin inte verkställs. Ett referensscenario
behövs för att den utsläppsminskning som ett projekt eller en åtgärd
åstadkommer ska kunna uppskattas.
R EF ER EN S Å R
Det år som en utsläppsminskning sätts i relation till (t.ex. EU:s
ut-släppsminskningsmål: en minskning på minst 40 % fram till 2030
jämfört med 1990 års nivå).
VÄGEN TILL KLIMATMÖTET I PARIS
| #PARIISI2015
S KA D OR OCH FÖR LU S TER ( LO SS A N D DA M A G E )
Klimatförändringen orsakar länderna olika slag av skador och förluster i och med att extrema väderfenomen blir vanligare: orkaner förstör
egendom, extrem torka förstör skörden och den stigande havsnivån
minskar livsrummet, för att nämna några exempel. Vid klimatmötet i
Warszawa (2013) etablerades en mekanism som ökar kännedomen om
dessa skador och som hjälper utvecklingsländerna att utveckla beredskapen för risker. Åtgärderna inom mekanismen är i hög grad kopplade
till bekämpningen av, och eftervården efter, naturkatastrofer.
KA PA C I TE TS UT V EC K L IN G ( CA PA C I TY B U I L D IN G )
Att utveckla det tekniska kunnandet, expertisen och institutionernas
kapacitet i utvecklingsländerna så att dessa kan planera och genomföra de åtgärder som klimatförändringen förutsätter och på ett effektivt
sätt hantera orsakerna till och följderna av klimatförändringen.
T VÅ G RA D ER S M Å LE T
Det politiskt fastställda målet är att begränsa uppvärmningen av den globala medeltemperaturen till högst två grader jämfört med förindustriell
tid. Detta internationella klimatpolitiska mål fastställdes under partskonferensen i Cancún 2010. Tvågradersmålet grundar sig på IPCC:s
bedömning om den temperaturförändring som växthusgasutsläppen
orsakar och de målgränser för uppvärmningen, som kan minska klimatförändringens allvarliga följder. En förhandlingsfråga under Parismötet
är om målgränsen eventuellt borde justeras, för en del av förhandlingsparterna anser att tvågradersmålet är för högt och att målet borde ligga
på 1,5 grad. Dessutom är det meningen att i Paris komma överens om hur
målet ska operationaliseras, dvs. hur målet ska nås.
UTS LÄ P P S H A N D ELS M EKA N I S M ER
I Paris ska det också förhandlas om på vilket sätt länderna kan samarbeta för att utsläppsmålen kan nås – det tas alltså ställning till frågan
om huruvida de utsläppsminskningsåtgärder som länderna genomför annanstans än i hemlandet kan räknas med i deras åtagande om
utsläppsminskningar. Länderna kan använda olika slags flexibla
mekanismer för att fullgöra sina utsläppsminskningsåtaganden under
Kyotoprotokollet. De mekanismer som godkänts i Kyotoprotokollet är
internationell utsläppshandel, mekanismen för ren utveckling (CDM)
och mekanismen för gemensamt genomförande (JI). De kommer dock
inte automatiskt att vara tillämpbara i det nya klimatavtalet. Med utsläppshandelsmekanismerna försöker man begränsa skadliga utsläpp
på ett kostnadseffektivt sätt.
VÄXTH U S G A S ER
Den globala uppvärmning som mänsklig verksamhet orsakar beror till
största delen på tre växthusgaser: koldioxid (CO2), metan (CH4) och
dikväveoxid (N20, dvs. lustgas). Av dessa är koldioxid den vanligast
förekommande växthusgasen, och utsläppen och halterna av koldioxid
är också de som ökar snabbast. Koldioxid stannar också kvar i atmosfären betydligt längre än t.ex. metan. I anslutning till FN:s klimatkonvention följs även utsläppen av så kallade fluorerade växthusgaser upp.
Till dessa räknas HFC-föreningar (fluorerade kolväten), PFC-föreningar
(perfluorkolväten), SF6 (svavelhexafluorid) och NF3 (kvävetrifluorid).
De antropogena utsläppen, dvs. de utsläpp som människan orsakar,
ökar kontinuerligt koldioxidhalten i atmosfären med den påföljd att
klimatförändringen tilltar i styrka.
FÖR H A N D L IN G S G R U P P ER
Afrikanska gruppen (African Group of Negotiators, AGN)
AGN är en förhandlingsgrupp som består av samtliga 54 afrikanska stater och som för närvarande leds av ordförandelandet Sudan. Klimatförändringens negativa effekter drabbar sannolikt dessa stater hårt, samtidigt som staternas anpassningsmöjligheter är begränsade. Staterna
önskar få så mycket stöd som möjligt av industriländerna för att kunna
stärka sin funktionsförmåga.
A I L A C ( IN D E P EN D ENT A L L I A NC E O F L ATIN A M ER I CA A N D
TH E CA R I B B I A N )
Förhandlingsgruppen för latinamerikanska och karibiska länder
i klimatförhandlingarna. Gruppen erbjuder en "tredje väg" för tillväxtländerna som innebär att uppdelningen utvecklingsländer–utvecklade länder ändras. Medlemmar är Colombia, Costa Rica, Chile, Peru,
Guatemala, Panama och Dominikanska republiken.
A L B A ( A L I A N Z A B O L I VA R I A N A PA RA LO S P U E B LO S D E N U E S TRA
A M É R I CA )
ALBA är en grupp bestående av syd- och centralamerikanska stater
(Bolivia, Kuba, Ecuador, Nicaragua och Venezuela) som tidvis för fram
gemensamma mål. Gruppen anser att industriländerna ska ansvara för
begränsningen av klimatförändringen. Gruppen framhäver industriländernas ansvar för tekniköverföring och finansiering av klimatåtgärder i tillväxtländerna och motsätter sig användning av marknadsmekanismer i klimatarbetet.
A O S I S ( A L L I A NC E O F S M A L L I S L A N D S TATE S )
Denna grupp av små öriken består av 44 öar och andra lågt liggande
länder som hotas av att havsnivån höjs till följd av klimatuppvärmningen. Dessa stater ligger främst i Stilla havet och Karibiska havet. Gruppen kräver att klimatavtalet ska ha bästa möjliga genomslag och att
det snabbt ska vidtas klimatåtgärder för att klimatförändringen ska
stävjas.
A RA B G R U P P EN ( LE A G U E O F A RA B S TATE S )
Till Arabförbundet hör omkring 22 stater i Nordafrika och sydvästra
Asien som också samarbetar kring klimatförhandlingarna.
B A S I C - G R U P P EN
Till BASIC-gruppen hör fyra stora tillväxtländer: Brasilien, Sydafrika,
Indien och Kina. Gruppen har deltagit i klimatförhandlingarna sedan
2009. Den kräver att de industriländer som orsakat klimatförändringen
ska föregå med gott exempel i begränsningen av klimatförändringen.
VÄGEN TILL KLIMATMÖTET I PARIS
| #PARIISI2015
CA RTA G EN A G R U P P EN
G R U P P EN FÖR M I LJÖ INTE G R I TE T
En klimatförhandlingsgruppering som bildades 2010 av 27 industrioch utvecklingsländer och som strävar efter ambitiösa mål i de internationella klimatförhandlingarna och en övergång till ett lågutsläppssamhälle. Bland deltagarna finns bl.a. Antigua och Barbuda, Australien,
Bangladesh, Belgien, Colombia, Costa Rica, Etiopien, Frankrike, Tyskland, Ghana, Indonesien, Malawi, Maldiverna, Marshallöarna, Mexiko,
Nederländerna, Nya Zeeland, Norge, Peru, Samoa, Spanien, Tanzania,
Thailand, Östtimor, Uruguay, Storbritannien, Sverige, Danmark och
Europeiska kommissionen.
( EN V I RO N M ENTA L INTE G R I TY G RO U P , E I G )
G77
En gemensam förhandlingsgrupp för utvecklingsländer från Asien,
Afrika och Latinamerika. G77 bildades under FN:s konferens om handel och utveckling (UNCTAD) 1964, och gruppen omfattar 131 utvecklingsländer. Vid klimatförhandlingarna framträder G77 tillsammans
med Kina (G77/Kina). G77/Kina strävar överlag efter en enhetlig
förhandlingsposition för att få ökat inflytande och större vikt, men
gruppen har i många frågor delat sig i undergrupper, såsom gruppen
för små öriken (AOSIS) och gruppen för de minst utvecklade länderna
(LDC).
G R U P P EN FÖR D E M IN S T UT V EC K L A D E LÄ N D ER N A
En samarbetsgrupp som bildades 2000 och dit Mexiko, Sydkorea,
Schweiz, Monaco och Liechtenstein hör. Gruppen vill att klimatavtalet ska vara effektivt och ställa upp klara regler för hur klimatförändringen ska begränsas, men samtidigt på ett flexibelt sätt beakta
ländernas varierande och föränderliga kapacitet.
LM DC ( L I K E - M IN D E D D EV ELO P IN G CO U NTR I E S )
Till gruppen av likasinnade utvecklingsländer hör Algeriet, Argentina,
Bolivia, Kuba, Kina, Demokratiska republiken Kongo, Dominica, Ecuador, Egypten, El Salvador, Indien, Iran, Irak, Kuwait, Libyen, Malaysia,
Mali, Nicaragua, Pakistan, Filippinerna, Qatar, Saudiarabien, Sri Lanka,
Sudan, Syrien och Venezuela. I gruppen finns tillväxtländer av väldigt
olika slag, men en gemensam nämnare är att de kräver att industriländerna ska ta huvudansvaret för begränsningen av klimatförändringen.
PA RA PLYG R U P P EN ( U M B R EL L A G RO U P )
Till denna förhandlingsgrupp hör industriländer som är Annex I-länder, men som inte hör till EU: Australien, Japan, Kanada, Kazakstan,
Island, Norge, Ukraina, Nya Zeeland, Ryssland och Förenta staterna.
Det är fråga om en lös koalition utan officiell medlemslista.
( LE A S T D EV ELO P E D CO U NTR I E S , L DC )
De minst utvecklade länderna som uppfyller FN:s ekonomiska och
sociala råds (ECOSOC) kriterier har också en egen grupp vid klimatförhandlingarna. Klassificeringen utgår från tre kriterier: (i) låg bruttonationalinkomst per capita, (ii) svaga mänskliga resurser och (iii) sårbar
ekonomi. Invånarantalet i landet ska dessutom ligga under 75 miljoner.
Gruppen består av 48 länder som klassas som minst utvecklade länder,
i huvudsak vissa stater i Afrika och södra Asien som inte haft någon
betydande inverkan på klimatförändringens utveckling men som sannolikt drabbas hårt av klimatförändringens negativa effekter. Gruppen
kräver att industriländerna själva tar ansvar för de problem de orsakat,
eftersom industriländerna har de bästa resurserna när det gäller att
begränsa klimatförändringen och anpassa sig till den.
S I CA ( C ENTRA L A M ER I CA N INTE G RATI O N SYS TE M , S I S TE M A D E L A
INTE G RA C I Ó N C ENTRO A M ER I CA N A ) EL LER O D ECA ( OR G A N I Z A C I Ó N D E
E S TA D O S C ENTRO A M ER I CA N O S )
SICA/ODECA är en ekonomisk, kulturell och politisk organisation till
vilken Belize, Costa Rica, El Salvador, Guatemala, Honduras, Nicaragua
och Panama hör.
