MÄNNISKOR MED
FUNKTIONSNEDSÄT
TNINGAR I
ARBETSLIVET
Intervjuundersökning av 409
synskadade och
rörelsebegränsade människor i
Sverige
Bo Hännestrand
Centrum för handikappforskning
vid Uppsala Universitet
2004:1
© Bo Hännestrand 2004
ISBN 91-972637-9-6
ISSN 1401-0151
Tryckeri: Universitetstryckeriet, Uppsala 2004
Distribution: Ekonomisk-historiska institutionen, Uppsala universitet
Box 513, 751 20 Uppsala
Förord
Forskningsprojektet ”Diskriminering av funktionshindrade människor i arbetslivet” har bedrivits vid Ekonomisk-historiska och Sociologiska institutionerna
vid Uppsala universitet, Uppsala, under åren 1999-2003. Projektet har delvis
finansierats av Rådet för arbetslivsforskning. Forskningsarbetet har utförts av fil
dr Sanna Tielman och undertecknad. Professor Mårten Söder har varit
projektansvarig. Docent Dimitris Michailakis har deltagit i diskussionerna och
har haft insyn i men ej finansierats av projektet. Arbetet har av projektledningen
uppdelats så att Sanna Tielman har fått utföra intervjuerna med
rörelsebegränsade människor, har utfört en del av beräkningarna för tabeller där
rörelsebegränsade ingår och genomfört fältarbeten samt skriver en rapport över
de senare. Undertecknad har tilldelats uppgiften att utföra intervjuerna med
synskadade människor, har utformat tabeller och skrivit denna rapport utifrån
intervjumaterialet. De senare intervjuerna har slutförts och rapportskrivningen
har påbörjats inom projektet men färdigskrivits inom mitt ordinarie arbete som
forskare vid Uppsala universitet. Fil mag Marcus Skowronek har under mitt
ansvar utfört en del intervjuer och beräknat och utfört bland annat samtliga
SRF-tabeller samt ansvarat för korrekturläsning av denna rapport. Preliminära
versioner av rapporten har ventilerats vid professor Maths Isacsons
doktorandseminarium hösten 2001 och våren 2002 samt vid Gysingejubileumet
i Uppsala sommaren 2002. Preliminära forskningsresultat har redovisats vid
NNDR-konferenserna i Köpenhamn hösten 2001, vid Vision 2002 i Göteborg
och vid NNDR-konferensen i Reykjavik sommaren 2002. För rapporten är jag
dock ensam ansvarig.
Fyra organisationer för människor med funktionsbegränsningar - De
Handikappades Riksförbund (DHR), Neurologiskt Handikappades Riksförbund
(NHR), Riksförbundet för Trafik- och Polioskadade (RTP) och Synskadades
Riksförbund (SRF) - har välvilligt medverkat i att skapa telefonkontakter med
funktionsbegränsade medlemmar. Över 400 av dessa har intresserade låtit sig
telefonintervjuas. Ett tack till alla berörda som möjliggjort forskningsprojektets
genomförande.
Uppsala 31 mars 2003
Den tryckta rapporten har försenats omkring ett år på grund av lång väntan på
granskningsutlåtande, flyttning och datorbyte. I gengäld har flera rapportavsnitt
utvecklats:
främst
yrkesverksamma
ledarhundsförares
ändrade
sysselsättningsgrad, de intervjuades löner och arbetsinkomster samt
diskrimineringsavsnittet. Marcus Skowronek har slutredigerat manuset inför
tryckningen.
Uppsala 25 mars 2004
Bo Hännestrand
Fil dr
Socialantropolog och ekonomhistoriker
Innehållsförteckning
Förord
Kapitel 1
INLEDNING ............................................................................................... 9
Kort anmärkning om terminologin ....................................................... 14
Här använda begrepp .................................................................... 15
Kort historisk bakgrund ........................................................................ 17
Synskadade människor ......................................................................... 17
Rörelsebegränsade människor .............................................................. 18
Förbättringar ........................................................................................ 20
Projektets bakgrund, frågeställningar, urvalsproblem, arbetsmetod
och tidigare forskning ....................................................... 21
Forskningsprojektets bakgrund ..................................................... 21
Frågeställningar ............................................................................ 22
Urvalsproblemet ........................................................................... 22
Arbetsmetod ................................................................................. 24
Formulärets begränsningar ............................................................ 25
Anonymitetsskydd ........................................................................ 26
Exempel på tidigare forskning ...................................................... 27
Kapitel 2
UNDERSÖKNINGSGRUPPERNA OCH DERAS UPPDELNINGAR .....
Skadetyper och könsuppdelningar ........................................................
Måttligt eller gravt skadad ....................................................................
Anställningsformerna ...........................................................................
Antalet intervjuade och svarsfrekvenser ...............................................
35
35
36
37
38
Kapitel 3
UTBILDNINGSNIVÅER OCH ARBETSMÖJLIGHETER ......................
Utgångspunkt .......................................................................................
Enbart SRF-medlemmar ingår ..............................................................
Undersökningens uppläggning .............................................................
40
40
40
41
Synskadade med mer än tre månaders arbetserfarenhet ........................
Synskadade med mindre än tre månaders arbetserfarenhet ...................
Högutbildade akademiker utan arbete ..................................................
Arbetslivserfarenhet före och efter synskadan ......................................
Ålders- och könsskillnader ...................................................................
Tidpunkten för skadans inträffande ......................................................
Sammanfattning ...................................................................................
41
42
43
44
44
45
46
Kapitel 4
SPRIDNINGEN AV ARBETSOMRÅDEN ............................................... 47
Samtliga intervjuade ............................................................................ 47
Administrativa uppgifter och informationsfrågor .......................... 47
Vård, service, tillverkning, försäljning och transporter ................. 48
Gruppen enbart synskadade .................................................................. 49
Administrativa uppgifter och informationsspridning ..................... 49
Vård, omsorg och tillverkning ...................................................... 50
Annan service, hantverk och försäljning ....................................... 51
Gruppen enbart rörelsebegränsade ........................................................ 53
Administrativa arbetsuppgifter och informationsområdet .............. 53
Vård, annan service, tillverkning och försäljning .......................... 54
Transporter, hantverk och byggnadsarbete .................................... 55
Både synskadad och rörelsebegränsad .................................................. 56
Administration och annan service lika stora före vård
och försäljning .................................................................. 56
Tillverkning och informationsverksamhet ..................................... 56
Uppdelning mellan könen .................................................................... 58
Synskadade ................................................................................... 58
Rörelsebegränsade ........................................................................ 59
Både rörelsebegränsad och synskadad .......................................... 61
Uppdelat på måttliga och grava skador ................................................. 61
Enbart synskadade ........................................................................ 61
Enbart rörelsebegränsade .............................................................. 62
Gruppen både synskadad och röresebegränsad ............................. 63
Arbetsplatsstrukturens förändring mellan sista arbetet
och intervjutillfället .......................................................... 63
Sammanfattning ................................................................................... 64
Yrkesspridningen .......................................................................... 64
Kapitel 5
LÖNER, INKOMSTER OCH INKOMSTSKILLNADER ........................
Löneundersökningens syften ................................................................
Uppfattade skillnader i lönen mellan funktionsbegränsad
och annan arbetskraft ........................................................
Grupp- och könsskillnader ...................................................................
Enbart synskadade ........................................................................
Enbart rörelsebegränsade ..............................................................
Både synskadad och rörelsebegränsad ..........................................
67
67
68
68
68
69
70
Lön och skadegrad ...............................................................................
Enbart synskadade ........................................................................
Enbart rörelsebegränsade ..............................................................
Både synskadad och rörelsebegränsad ..........................................
Sammanfattning ............................................................................
70
70
71
72
72
Anställningsformen och löneuppfattningen ..........................................
Egenföretagare ..............................................................................
Vanligt anställda ...........................................................................
Lönebidragsanställda ....................................................................
Specialanställda ............................................................................
Sammanfattning och diskussion ...........................................................
Intervjuade synskadades deklarerade inkomster ...................................
Inkomstspridningen ......................................................................
Ledarhundsförarnas löner .............................................................
Ytterligheterna undantagna ...........................................................
Jämförelser med den svenska genomsnittsbefolkningens
årsinkomster .....................................................................
Några oklarheter ...................................................................................
72
72
73
73
73
74
75
76
78
79
79
83
Kapitel 6
VARIERANDE ERFARENHETER I ARBETSLIVET .............................
Trivsel på arbetsplatserna .....................................................................
Synskadades trivsel .......................................................................
Rörelsebegränsades trivsel på arbetsplatsen ..................................
Arbetstillfredsställelse ..........................................................................
Vanlig anställning .........................................................................
Lönebidragstjänster .......................................................................
Datahjälpmedel och andra hjälpmedel ..................................................
Arbetet tog slut .....................................................................................
Resor till och från arbetet .....................................................................
Fackföreningarnas dubbla roller ...........................................................
Sammanfattning ...................................................................................
84
84
84
88
88
89
90
92
94
94
95
96
Kapitel 7
BRISTER I REHABILITERINGEN ......................................................... 98
Omskolnings- och träningskurserna ..................................................... 98
Nedläggningens effekter ....................................................................... 99
De nya utbildningsmöjligheterna ......................................................... 101
Syn- och hörselskadade .............................................................. 101
Rörelsebegränsade ...................................................................... 103
Att hitta vägar .................................................................................... 104
Kapitel 8
NEDVÄRDERANDE BEMÖTANDEN, SÄRBEHANDLING OCH
DISKRIMINERING ................................................................................
Jämförda grupper ...............................................................................
Påståendefrågorna ..............................................................................
Nedvärderande bemötanden fördelade ...............................................
Synskadade .................................................................................
Rörelsebegränsade ......................................................................
Kort jämförelse mellan grupperna ...............................................
Lönebidragstjänsternas olika betydelse för rörelsebegränsade
och synskadade ...............................................................
Lönebidragsanställdas visade missnöje med
arbetsförhållandena ........................................................
Synskadades större missnöje och rörelsebegränsades högre
tillfredsställelse med lönebidragstjänster ........................
Inverkar intervjuarnas skilda intervjumetoder .............................
Vanligt anställdas missnöje med arbetsförhållandena ..................
Specialanställdas missnöje med arbetsförhållandena ..................
Synskadade är mer stigmatiserade ..............................................
106
107
109
129
129
131
132
132
133
134
135
136
137
138
Kapitel 9
SAMMANFATTNING OCH DISKUSSION ........................................... 139
Sambandet mellan utbildning och yrkeserfarenhet ............................. 139
Spridningen av verksamhetsområden ................................................. 140
Samtliga grupper ......................................................................... 140
Uppdelade efter skada ................................................................. 140
Måttligt eller gravt skadade ........................................................ 141
Man eller kvinna ......................................................................... 141
Medlemskap i förening ............................................................... 142
Funktionsbegränsade människors inkomster i jämförelse med motsvarande arbetskrafts och med genomsnittsbefolkningens ... 143
Gruppernas löneskillnader .......................................................... 143
Anställningsformen och löneuppfattningarna .............................. 145
Löneuppfattningarna sammanfattade .......................................... 145
Synskadades inkomster i jämförelse med hela befolkningens ..... 145
Erfarenheternas variationer ................................................................ 148
Arbetet efter en skada ................................................................. 148
De intervjuades erfarenheter ....................................................... 149
Brister i utbildning och resurstilldelning ............................................ 149
Försämrad utbildning .................................................................. 149
Informationen otillräcklig ........................................................... 150
Nedvärderande särbehandling och arbetsdiskriminering .................... 150
93 respektive 91 procent nedvärderades ...................................... 150
Avslutande reflektion ......................................................................... 152
Tabeller ................................................................................................... 155
Bilaga (Intervjuformulär) ........................................................................ 206
Källor och litteratur ................................................................................. 215
Otryckta källor ................................................................................... 215
Tryckta källor och litteratur ................................................................ 216
Kapitel 1
INLEDNING
”Vi stater beaktar … de konventioner och rekommendationer … med
särskild hänvisning till reglerna om rätten för människor med
funktionsnedsättning att delta i arbetslivet utan diskriminering. (…)
Staterna bör erkänna principen att förutsättningar skapas för
människor med funktionsnedsättning så att de skall kunna utnyttja
sina mänskliga rättigheter, särskilt rätten till arbete. Såväl på
landsbygden som i städerna måste de ha lika möjligheter till
produktivt och inkomstbringande arbete.”(United Nations, 1995, s.
13 och 24.)
Förenta nationerna intar i sina standardregler som antogs 1993 en försiktig hållning
när det gäller funktionsbegränsade människors rättigheter att delta i arbetslivet.
Nationerna medger att funktionsbegränsade människor har rätt till arbete.
Nationerna säger inte att företagen är skyldiga att ge dem arbete, ej heller att
staterna skall se till att människor med skador av olika slag bereds tillfälle till
inkomstbringande och utvecklande arbete.
För en människa som redan har ett arbete och som erhåller en skada kan kanske
FN:s standardregler vara till nytta. Om arbetsgivaren vill avskeda personen efter en
skada kan den skadade hänvisa till standardreglerna och säga: ”Se här, jag har rätt
att behålla mitt arbete”. Personen kan också ha större möjligheter att få arbetet, om
så behövs, anpassat så att han eller hon kan behålla det.
Nedanstående exempel visar både på en osedvanlig vilja hos en arbetsgivare att
behålla en funktionsbegränsad anställd och en föredömlig insats av företaget för att
möjliggöra den anställdes fortsatta arbete efter en skada:
I en svensk verkstadsindustri arbetade en medelålders diabetiker.
Han hade blivit njurtransplanterad med gott resultat ett tiotal år före
intervjun. När även synen började försvinna förstod både den
anställde och företagets chef att han inte längre kunde fortsätta med
sitt gamla arbete. Chefen inrättade då en helt ny funktion i företaget
där mannen skulle samordna och förbättra företagets transporter. Det
klarade han utmärkt med en dator och talsyntesutrustning. Den nya
verksamheten expanderade och blev med tiden ett helt nytt företag
med ett halvt dussin anställda och där mannen hade en framträdande
position. Han framhöll flera gånger under intervjun hur viktigt det
var att ha en bra chef.
För en människa som är skadad och utan arbete och som kommer till en arbetsplats
och säger: ”Jag har rätt till arbete. Jag vill börja arbeta hos Er” är möjligheterna
sämre. Risken är uppenbar att arbetsgivaren svarar: ”Ja visst har Du rätt till arbete
men vi har tyvärr ingen plats för Dig”. Att arbetsgivarna kan ha tveksamheter mot
att anställa människor med skador framgår bland annat av följande exempel:
13
En synsvag yngre man hade sökt ett 60-tal arbeten utan att få något.
I cirka 15 av fallen ansåg han att han var mer meriterad än de som
blev anställda. Till sist erhöll han en lönebidragstjänst, vilket han
inte ville ha. Han ansåg att han gjorde ett lika bra och snabbt arbete
som de andra anställda.
En arbetsgivare har i regel själv investerat en hel del resurser i form av pengar och
arbete i en arbetsplats eller så är han skyldig att tillvarata intresset hos andra
människor som har investerat egna eller andras resurser i arbetsplatsen. De resurser
som har investerats skall återbetalas med ränta, dvs. investerat kapital skall
återgäldas med ett mervärde. Det som kommer tillbaka skall vara större än det som
betalats ut, alla kostnader inräknade. Låt vara att det finns många exempel där detta
inte stämmer, människor kan investera i ett företag av ideella skäl, av att den
belöning som kommer tillbaka är av annat slag än vad som kan räknas i pengar, att
investeraren har kalkylerat fel etc. Betraktas de som undantag inses lätt att en
arbetsgivare i regel investerar i ett företag som beräknas gå med vinst.
Sannolikheten är större för att han skall erhålla vinst om han anställer människor
som är högproduktiva och inte anställer arbetskraft som är långsammare än andra
och som inte är ”handikappade”.
I motsatts till önskemålet om högsta produktivitet är det ett samhällsintresse att ha
människor i full sysselsättning, att så många som möjligt kan bidra till eget och
andras försörjning, att vara närande och inte tärande på samhällets resurser. Låt
vara att det kan finnas vissa särintressen som är intresserade av att ha en stor och
fattig reservarme ur vilken utbytbar arbetskraft lätt kan erhållas för att hålla
arbetskraftens löner nere.
Också ur arbetsgivarnas intresse kan det många gånger vara förmånligt att behålla
eller anställa en erfaren och kunnig arbetskraft som efter en skada eller en sjukdom
erhållit en funktionsnedsättning men som genom speciella utrustningar,
särkunskaper eller utbildningar förmår förbli en produktiv och konkurrenskraftig
arbetskraft.
Byt sidfotstext
14
Människor med skador som medfört vissa funktionsnedsättningar är ofta
intresserade av att arbeta eftersom ett arbete i regel ger möjligheter till en högre
levnadsstandard, en meningsfull sysselsättning och en arbetsgemenskap som en
livsföring utan arbete sällan förmår medföra. Om den funktionsbegränsade redan
före skadans inträffande arbetade hos arbetsgivaren finns ofta förutsättningar för att
den skadade individen kan erhålla en vanlig anställning likt andra anställda på
arbetsplatsen.
Samhällena kan på olika sätt underlätta funktionsbegränsade människors
deltagande i arbetslivet.
I flera länder har efterhand en antidiskrimineringslagstiftning utvecklats för att
förhindra eller motverka att skadade människor drabbades av diskriminerande
handlingar på och utanför arbetsplatserna. En av de tidigaste och mer utvecklade
lagstiftningarna utvecklades i USA som följd av att krigsskadade människor inte
var omtyckta i hemlandet efter det att USA förlorade Vietnamkriget (Lagarna
benämns vanligen ”ADA”, se West J., ed., 1991.). ”Handikappade” människor var
inte välkomna och vägrades tillträde till restauranger och andra serveringslokaler.
Rörelsebegränsade och synskadade människor vägrades tillträde till taxibilar,
bussar och andra allmänna kommunikationer, till nöjeslokaler etc. Efter
antidiskrimineringslagstiftningens genomförande kunde synskadade och
rullstolsburna människor ta sig in på en restaurang och säga: ”Varsågoda och kalla
på polis! Ni är skyldiga att servera oss. Vi kommer att stämma Er på miljonbelopp
om Ni inte vill servera oss någon mat”. Entréer gjordes tillgängliga för
rullstolsburna och andra rörelsebegränsade människor. Allmänna hissar utrustades
med en syntetisk röst som läste upp vilken våning som hissen närmade sig eller gav
en signal för varje ny våning vilket möjliggjorde för den synskadade att själv räkna.
Servicehundar utbildades som puffade på den hörselskadade ägaren när telefonen
ringde eller när någon knackade på dörren etc.
Också i Sverige har en antidiskrimineringslagstiftning utvecklats men långt ifrån så
radikal som i USA. Den svenska antidiskrimineringslagstiftningen gäller bara
arbetslivet till skillnad från den amerikanska som avses gälla all verksamhet. En
svensk arbetsgivare kan inte utan att riskera anmälan gå förbi en
funktionsbegränsad sökande vid tillsättning av en utlyst tjänst. Den svenska
lagstiftningen omfattar dessutom offentliga byggnader som skall utformas så att de
är tillgängliga för rörelsebegränsade människor, bland annat genom obligatoriska
rullstolsramper och hissar i offentliga byggnader. För synskadade är lagstiftningen
avsevärt sämre än i USA. Det är vanligt att restauranger vägrar släppa in en
synskadad som använder en ledarhund med hänvisning till att djur är förbjudna i
serveringslokaler. Att den synskadade hävdar att ledarhundar är fritagna från
hundförbudet och till och med visar fram ett intyg på att så är fallet behöver
restaurangägare eller personal inte bry sig om. Att lämna ledarhunden utan uppsikt
utanför restaurangen är direkt förkastligt. Det förekommer fortfarande
konfrontationer mellan tågpersonal som kräver att ledarhunden skall flyttas till en
avdelning för djur om det visar sig att den plats som den synskadade fått sig
tilldelad inte tillåter att djur medtas; situationen har dock radikalt förbättras över en
20-årsperiod.
Byt sidfotstext
15
Synskadade människors möjligheter att ta del av tryckta texter har också radikalt
förbättras med bandspelarnas och datorernas utveckling och statsmakternas stöd. I
skrivande stund är det möjligt för synskadade att via talbokskassetter, cd-skivor
eller internet läsa studielitteratur, ett stort antal böcker, tryckta tidningar i
förkortade upplagor och annat material. Möjligheterna finns men datasystemen är
ofta inte anpassade för synskadade och att fylla i formulär eller göra en beställning
via internet är ofta så komplicerat att den synskadade måste ha hjälp av en seende
bisittare för att kunna utföra uppgifterna.
Även beträffande funktionsbegränsade människors möjligheter att erhålla och
behålla ett arbete har diskrimineringslagstiftningen haft framgångar. Bestämmelser
som har prövats i USA och Kanada kräver att företag över en viss storlek skall
anställa en viss andel människor med funktionshinder. Nackdelen med dessa
system är att människor med måttliga funktionsnedsättningar ofta betraktas som
gravt handikappade för att med så små produktionsförluster som möjligt uppfylla
samhällets krav på funktionsbegränsade människors deltagande. Ett system som är
avsett att hjälpa denna grupp riskerar att etikettera hela gruppen som mindre
produktiv arbetskraft.
Ett annat system som prövats i till exempel Sverige är att samhället under en
begränsad tid subventionerar en större eller mindre del av företagets löneutgifter
till den funktionsbegränsade anställde. Nackdelen här är att övergångstiden
tenderar att förlängas, ofta under den anställdes hela anställningstid och att skadade
människor inte anställs överhuvud om företaget inte subventioneras med
lönebidrag.
En synsvag man var upprörd över att arbetsgivaren kunde behålla
honom på en lönebidragstjänst i ett tiotal år utan att omvandla den
till en vanlig tjänst. Han hade påtalat detta för de ansvariga
myndigheternas tjänstemän men de hade rått honom att vara nöjd
med anställningen och att ligga lågt. Tjänstemännen borde istället
propagera för att företagen skulle anställa handikappade, ansåg
mannen, och se till att lönebidragstjänsterna omvandlades till vanliga
tjänster. Nu blockerade de som tvingades vara kvar på
lönebidragstjänster arbetsmöjligheterna för andra handikappade från
att få lönebidragsanställningar.
Det har också förekommit i Sverige att människor med funktionsbegränsningar,
ofta i anslutning till att skadan uppstått, har haft möjligheter att gå utbildningar för
att lära sig fortsätta arbeta med de begränsningar på arbetsförmågan som skadan
medfört. Sådana utbildningsinsatser har benämnts rehabiliteringskurser eller
omskolnings- och träningskurser eller kortare rehab- och OT-kurser. Dessa
rehabiliteringskurser eller omskolningskurser lades i stor utsträckning ned under
1980-talet. Under senare årtionden förväntas folkhögskolor ge liknande
utbildningar.
En yngre man förlorade sitt arbete på grund av en grav synskada.
Syncentralen hade enligt mannen inte gjort någon nytta. Efter fem
års arbetslöshet skickade de honom till en folkhögskola. De tyckte
att han skulle åka tåg till skolan. Efter hårda förhandlingar fick han
åka riksfärdtjänst. Han kom ned till kursorten. På kursen fanns sex
Byt sidfotstext
16
personer. De var två killar och resten äldre. Medelåldern var 79 år.
Mannen lärde sig grunderna till punktskrift. Sedan fick han gå med
en teknikkäpp. Han ansåg att livet bara rann ifrån honom. ”Man blir
så bitter. Man får ingen hjälp någonstans. Kurser får jag inte komma
till. I och med att sjukbidraget ligger så lågt så minskar det
tillgängliga kapitalet. Har inte fått ett pip från syncentralen när det
gäller utrustning eller rehabilitering. Vet snart inte var jag skall ta
vägen eller vart jag skall vända mig. Har nu min 16:e handläggare på
försäkringskassan. AMI i staden har kollat upp min gamla
arbetsplats. Det enda de kunde tänka sig var att jag skulle vika
reklampapper och stoppa i kuvert. Har snart ångest för att ge mig ut
bland människor. Det kan gå 14 dagar utan att jag träffar någon utom
hustrun och sonen. Jag törs snart inte ge mig ut.”
För människor som haft små möjligheter att erhålla arbeten på den öppna
arbetsmarknaden finns möjligheter att erhålla sysselsättning vid speciella
verksamheter på Samhall eller dagcentra. Det kan gälla arbeten som paketering,
sophämtning, medhjälp vid transporter, medhjälp vid och handhavande av kafeterior och restauranger, produktion av exportvaror och motsvarande arbeten.
Även handikapporganisationer har i vissa fall anordnat arbeten speciellt avsedda att
ge inkomstbringande sysselsättning åt organisationernas medlemmar. Det kan till
exempel omfatta borstbinderi och mattvävning för synskadade.
Funktionsbegränsade människor, som inte erhållit, haft möjlighet, lust eller varit
intresserade av att arbeta åt andra, kan därutöver starta egna företag; för att bättre
utnyttja tiden, för att få en sysselsättning eller för att få ekonomiska inkomster.
Ofta kan detta förenas med en delpension, praktik eller delsjukskrivning vilket
möjliggör en säker inkomst trots en begränsad arbetskapacitet.
Syftet bakom forskningsprojektet var i ett tidigt skede att nå en uppfattning om hur
funktionsbegränsade människors deltagande i det svenska arbetslivet såg ut och om
det finns något mönster som kan förklara deras situationer. På grund av att endast
begränsade ekonomiska resurser erhållits har målsättningarna i denna rapport med
nödvändighet begränsats till att visa tendenser hos två grupper funktionsbegränsade
människor snarare än att blotta generella utsagor. Hur är spridningen mellan de
intervjuades olika arbetsområden? Hur är relationerna mellan de intervjuade
funktionsbegränsade och den övriga arbetskraften och hur väl förmår människor
med skador att hävda sig på arbetsmarknaden? Är undersökta människors
arbetsinsats lönemässigt likvärdig med arbetskamraters vilka utför samma
arbetsuppgifter, har likvärdiga meriter och som är i samma ålder? Förekommer
diskriminering av intervjuade funktionsbegränsade människor i arbetslivet och om
så är fallet, i vilka former förekommer det?
Kort anmärkning om terminologin
Det svenska samhället har under historiens lopp använt många olika termer för att
stämpla människor med skador eller andra kroppsliga eller mentala avvikelser.
Termer som varit vanliga är till exempel ”krympling”, ”bastard”, ”abnorm”, ”lam”,
”sinnesslö”, ”idiot” etc. Under senare årtionden har termen ”handikappad” varit ett
relativt vanligt begrepp som också haft stöd hos handikapporganisationerna. Under
Byt sidfotstext
17
de sista åren har emellertid termen ”funktionshindrad” blivit allt vanligare. Den
innebär att en person som är funktionshindrad är förhindrad från att utöva vissa
kroppsliga funktioner, kan inte använda synen, hörseln, rörelseförmågan eller
intellektet. Termen ”funktionshindrad har också blivit vanlig i litteratur som berör
människor med skador av olika slag (Se till exempel red Sjöberg M., 2002 där
samtliga 14 författare använder termen ”funktionshindrad” och/eller
”funktionshinder” i sina bidrag.). Även i en doktorsavhandling används dessa
nedvärderande termer (Berndtsson I., 2001.). Minst en statlig utredning använder
konsekvent termerna ”funktionshinder” och ”funktionshindrad” (SOU 1999:21.).
Termen ”funktionshindrad” är emellertid ofta felaktig och för hård. En betydande
del av de synskadade, hörselskadade, rörelsebegränsade och intellektuellt skadade
är inte helt blinda, döva, lama eller hjärndöda utan har endast en nedsättning i dessa
kroppsfunktioner. Bäraren ser en del, hör en del, kan röra sig och kan tänka och
kommunicera men inte perfekt. Det är i flertalet fall fråga om en begränsning i
funktionsnedsättningen och inte en total utslagning av sinnet. Termen
”funktionshindrad” är därför olämplig för en stor del av gruppen med
funktionsnedsättningar.
Begreppet ”funktionshindrad” brister också i ett annat viktigt avseende. Om ett
sinne är utslaget eller starkt begränsat så lär sig bäraren snart att kompensera denna
brist genom att utveckla och öka användningen av andra sinnen. Den helt blinde
kompenserar denna skada genom utveckling och ökad användning av hörseln och
känseln. Den döve lär sig att läsa på läpparna, att använda teckenspråk och att
avläsa luftrörelser med känseln. Den rörelsebegränsade lär sig andra
förflyttningstekniker och tränar upp ej skadade muskler. Den utvecklingsstörde kan
ofta kompensera denna nedsättning och bli accepterad med ett avvikande beteende.
Här använda begrepp
I denna rapport görs en åtskillnad mellan ”skada” och ”funktionsnedsättning”
alternativt ”funktionsbegränsning”. ”Skadan” är den fysiska eller psykiska
åkomman på organismen. En ”funktionsnedsättning” eller ”funktionsbegränsning”
är den minskning i den fysiska eller psykiska funktionen som skadan medför.
Begränsningen kan vara en följd av skadan i vissa avseenden men inte
nödvändigtvis i andra. För en synskadad person som aldrig går ut utan ledsagare
behöver denna begränsning inte nödvändigtvis vara en följd av synskadan utan på
att personen ifråga aldrig fått lära sig en adekvat käppteknik.
Däremot undviks termen ”funktionshindrad” och där den förekommer är det
huvudsakligen i citat eller i avskräckande syfte. Varianter av termen
”funktionsbegränsad”, till exempel ”rörelsebegränsad” eller ”Människor med
funktionsnedsättningar”, är att föredra eftersom att den omfattar både människor
med små skador och människor med allvarliga sådana.
Däremot låter termen ”funktionsnedsatta” eller ”funktionsnedsatt” för
funktionsbegränsade människor inte korrekt. Begreppet ”funktionsnedsatt” undviks
därför i detta arbete.
Byt sidfotstext
18
I rapportens titel ”Människor med funktionsnedsättningar i arbetslivet” syftar
”funktionsnedsättningar” åt båda hållen. Dels syftar termen på konsekvenser av
människors skador av olika slag och de följder begränsningarna får för deras
bärare. Dessutom antyder termen ”funktionsnedsättning” att arbetslivet inte
fungerar tillfredsställande eftersom arbetsplatserna, inte alltid men ibland, är
oförmögna att ge lämplig sysselsättning och försörjning åt människor med
funktionsbegränsningar.
I amerikansk skrift förekommer fortfarande termerna ”blind” och ”low vision”
motsvarande de nu föråldrade svenska uttrycken ”blind” och ”svagsynt”.
Människor som betecknas som ”blinda” ser emellertid ofta en del. En människa
med makuladegeneration kan till exempel vara helt blind i det centrala synfältet
men se ganska bra i periferin (Makuladegeneration är en följd av sjukdom med
förändringar i näthinnans gula fläck och uppträder vanligen hos äldre och leder till
synnedsättning. Orsaken anses vara åldersförändringar i näthinnans celler. Det
finns två former av sjukdomen, en med långsam synnedsättning och en som kan ge
snabb förlust av synen. Vanligen bevaras stora delar av det perifera synfältet vilket
medför ledsyn. NE v 2.0, 1998.).
En individ med retinitis pigmentosa, förkortat RP, eller populärt ”kikarseende” kan
se ganska bra i syncentrum men vara helt blind i det perifera synfältet (Retinitis
pigmentosa eller RP förekommer i ett stort antal varianter. Orsaken är
cellförändringar och celldöd i näthinnan. Vanligen men inte nödvändigtvis börjar
förändringarna perifert i näthinnan och uppträder först som försämrat
mörkerseende. I de flesta fall försvinner sedan synförmågan i synfältets periferi och
går mot centrum och orsakar ”tunnelseende” eller ”kikarseende” medan synskärpan
i centrum fortfarande kan vara hög. Synförsämringarna brukar vara långsamma och
kan försiggå över flera årtionden.).
I många fall är synskadan relativt stabil sedan födseln. I andra fall sker
synförsämringen över flera år, till exempel vid diabetesskador, då individen
vanligen får en viss tid att successivt anpassa sig till synens försämring och kan
efterhand lära sig till synskadan modifierade förflyttnings- och arbetstekniker och
att använda lämpliga arbetshjälpmedel (Synnedsättning eller blindhet är en vanlig
komplikation av långvarig diabetes. Genom förkalkningar av de små blodkärlen i
näthinnan försvagas dessa med bristningar och blödningar ut i glaskroppen som
följd varvid denna grumlas. Nya blodkärl tenderar att växa ut i glaskroppen och
kan dra näthinnan med sig. Glaskroppen kan numera rensas kirurgiskt och den kan
även ersättas av annat material. Nytillväxt av små blodkärl kan hejdas genom
återkommande bränning av topparna med laser. Långvarig diabetesblindhet kan
dock ännu ej hävas.).
Olika skador får varierande konsekvenser för deras bärare som måste utnyttja sina
synrester på skilda sätt för att kompensera skadorna. Synförsämringen kan
därutöver utvecklas mer eller mindre hastigt, till exempel vid olycksfall,
näthinneavlossning, hjärnblödning med mera. Den senare kan även medföra
ytterligare komplikationer i form av försämrad hörsel, rörelseförmåga och mentala
förmågor.
Byt sidfotstext
19
Begrepp som används för synskadade bör därför vara relativt vida för att omfatta
alla delar av skadornas innehåll. I detta arbete används huvudsakligen begreppet
”synskadad” för människor med skador på eller nedsättningar i synorganen.
Synsvag används ibland för att framhålla att personen har ledsyn.
För människor med skador på rörelseorganen används huvudsakligen termen
”rörelsebegränsade”. Termen ”rörelsehindrad” som kategori för denna grupp är
både orättvis och felaktig. Även i svåra fall finns nästan alltid någon kroppsdel som
individen förmår att röra.
I senare avsnitt görs ytterligare preciseringar och uppdelningar av de intervjuade
grupperna.
Byt sidfotstext
20
Kort historisk bakgrund
Redan under den grekiska antiken beskrivs i Homeros verk Odysséen hur en blind
sångare underhåller matgästerna och får för detta ta del av de rikas matbord.
(Homeros 1999.) Även från den romerska antiken finns beskrivningar där
funktionsbegränsade människors försörjning omnämns. Personskador var vanliga
under antiken. De många och långvariga krigen orsakade ett stort antal grava
skador på människor och djur. Även olycksfall, till exempel från stenbrotten,
förorsakade att många förlorade synförmågan. Ålderdom betraktades under den
romerska antiken som en förklaring till att människor såg sämre. Många försökte
sannolikt fortsätta försörja sig, som tidigare och så länge som möjligt, trots
försämrad eller förlorad försörjningsförmåga. Andra försörjdes av anhöriga. Ett
stort antal funktionsbegränsade människor försörjde sig genom tiggeri eller genom
gåvor från de rikas hus. (Hännestrand B., 1995, kap. 2-3 och där uppgivna källor.)
Från medeltiden och framåt finns ett antal anmärkningar eller korta beskrivningar
om hur funktionsbegränsade människor erhöll sin försörjning. Inledningsvis erhöll
många fattiga en viss försörjning att som kringvandrande bli inbjudna till de
välbärgades hus. Med hårdnande attityder blev tiggeri vanligare. Många försörjde
sig genom att spela och/eller sjunga. Andra sysslade med olika former av
rådgivning eller försäljning, till exempel av medicinalväxter. Många fortsatte
sannolikt med den verksamhet de tidigare praktiserat så långt möjligt. Andra tog
sig fram på olika sätt, till exempel genom att hjälpa till med jordbruket på
hemorten under arbetsintensiva perioder och med tiggeri i städerna under
jordbrukets lågsäsong. (Hännestrand B., 1995, kap. 3-5 och där uppgivna källor.)
Synskadade människor
Under 1800-talet och början av 1900-talet skedde en rad förbättringar som
underlättade till exempel synskadades undervisning och försörjning. Det blev
möjligt för en del av dessa att få ökad allmänbildning och utbildning i flera olika
hantverk varav korgmakeri, borstmakeri och möbeltillverkning är några exempel.
Andra synskadade försörjde sig på verksamheter som de fann kunde ge en utkomst.
Någon försörjde sig på en fårflock. En annan startade en pilodling för att leverera
arbetsmaterial till korgmakarna. Många hjälpte till inom jordbrukssektorn etc.
Funktionsbegränsade människor började också att organisera sig. (Hännestrand B.,
1995, kap. 5-10. Utbildningen av blinda i ett europeiskt perspektiv beskrivs i
Kretschmer R., 1928 och i en bra svensk översättning Kretschmer R., 1937. Den
tidiga svenska ”blindundervisningen” beskrivs i en delrapport i en
sammanläggningsavhandling Johansson K-Å, 1974:1 A.)
Byt sidfotstext
21
Under 1900-talet skedde också en rad uppfinningar och teknisk utveckling som
tillgodogjordes av till exempel de synskadade. Nya käppar och käpptekniker
utvecklades. Ledarhundar tränades i organiserad form och distribuerades och deras
förare utbildades och stöddes. Bandspelartekniken utvecklades och gav avsevärt
förbättrade möjligheter för synskadade att ta del av massmedia som tidningar och
böcker och att kommunicera inbördes. Också datatekniken utvecklades och
kompletterades med punktskriftsdisplayer och syntetiskt tal som innebar en
revolution när det gällde för synskadade att ta del av andras texter och att
producera egen text. För dem som tillägnade sig tekniken öppnades en värld av
information och kommunikation. Synskadade kunde själva utan hjälp skriva egna
brev, artiklar, böcker och andra texter. Med hjälp av e-brev kunde de snabbt
kommunicera över hela världen och via internet kunde de inhämta en stor del av
den information som var öppen för andra. (Hännestrand B., 1995, kap. 5-10.)
Rörelsebegränsade människor
I Sverige utvecklades under 1800-talet ett intresse för behandling och vård av så
kallat vanföra människor. Med hjälp av bandage, skenor, proteser, speciella skor
etc. försökte behandlande praktiker tillämpa sina uppfattningar om att hjälpa de
vanföra med deras skador i skelett, muskler och leder. Vanliga skador vid den här
tiden var sådana uppkomna efter tuberkulos och polio. Även inflammatoriska
skador och muskelförlamningar och sneda ryggar av tungt och långvarigt arbete
var vanliga. Utöver ortopediska bandage användes bland annat sträckbänkar,
gipsvaggor, bandage och sjukgymnastik i rehabiliterande syfte. Målet var att
återställa normal form och funktion hos kroppen. (Holme L., 1996, s. 1-13.)
Behandlingstiderna var ofta långa och kunde uppgå till flera år och ibland till en
hel livstid. Vården kombinerades också ofta med utbildning där den
rörelsebegränsade skulle lära sig ett yrke, till exempel bli skomakare, bokbindare
eller stickerska. Olika former av proteser prövades och utvecklades efterhand.
Sjukgymnastik tillämpades och utvecklades, diskuterades och erhöll även
statsanslag. Det förekom konflikterande intressen mellan sjukgymnastik och
ortopedi. (Holme L., 1996, s. 10-43.)
”Om man vill förstå hur ortopedin förändrats, och vad den en gång
var, är det viktigt att försöka frigöra sig något från det som idag
definieras som ortopedi och ortopedisk kirurgi. Dagens ortopedi
skiljer sig avsevärt från tidigare perioders ortopediska läkekonst.
Många patienter hade traumatiska skador, vilka uppstått på grund av
sjukdomar som numera kan behandlas framgångsrikt med
infektionsbekämpande mediciner eller förebyggas med vacciner.
Kirurgins utveckling förändrade drastiskt de ortopediska metoderna.
Därför saknar den tidiga ortopedins klientel en tydlig motsvarighet i
nutiden.
Hygieniska
förhållanden,
levnadsvillkor
och
arbetsförhållanden har givetvis också haft stor betydelse för
patientgruppens förändrade utseende.” (Holme L., 1996, s. 9-11.)
För rörelsebegränsade människor har i det svenska samhället skett betydande
förbättringar under 1900-talet genom förebyggande åtgärder, förbättrad kirurgi och
Byt sidfotstext
22
medicinsk behandling samt utveckling av hjälpmedel av olika slag. Dessutom har
tillgängligheten till arbetsplatser och andra lokaler förbättrats. Tillgängligheten till
offentliga lokaler har ökats genom lagstiftning såtillvida att det finns
rullstolsramper till de flesta lokaler och fler hissar mellan våningar.
Däremot förekommer det fortfarande att människor placerar stolar, bord, lådor och
andra föremål i gångarna så att den som åker rullstol eller permobil har svårt att
komma fram. Hissarna kan vara konstruerade så att de inte fungerar för den
rullstolsburne, knappsatserna kan vara konstruerade eller placerade så att den
rullstosburne inte kan nå eller använda dem. Hissarna finns där och finns också
fortsättningsvis och omgivningen kan vara medveten om vilka hinder som finns
men ingen förändring sker nödvändigtvis.
De flesta problemen hänger samman med miljön på arbetsplatsen och miljön runt
omkring denna. Sedan finns vissa problem i attityder och sedan finns det vissa i
arbetsredskapen: i datorerna och i annat. (Gammelgård K., 2002, intervju.)
Miljön på arbetsplatsen är ett större problem än hjälpmedlen. Föremål kan vara för
högt placerade så att den rullstolsburne inte kan nå dem. Skrivaren till en dator kan
vara placerad så att den rullstolsburne inte kan använda den. Stolar, bord, skåp och
hyllor kan vara olämpligt placerade. Lådor kan stå i vägen. Om någon flyttar de
hindrande föremålen utan att ha blivit ombedda eller efter begäran utan
kommentaren så känns det kanske inte så farligt. Dörrar kan däremot vara ett
problem. Skillnaderna i tillgänglighet mellan arbetsplatserna är dock stora.
(Gammelgård K., 2002, intervju.)
När det gäller förflyttningshjälpmedel har förbättringar skett. Proteser för
förflyttning efter amputationer har förbättrats.
Generellt har datorer stor spridning i arbetslivet och även rörelsebegränsade
personer använder sådana. Det finns tangentbord speciellt utformade för vissa
former av rörelsebegränsningar. Också datamusen kan vara speciellt anpassad så att
användaren rör den på ett särskilt sätt. Trådlösa musar finns dessutom vilka är lätta
och tillförlitliga. Andra alternativ är utformade så att användaren rör en kula i
stället. (Gammelgård K., 2002, intervju.)
Byt sidfotstext
23
”Det finns mycket den attityden att människor med någon form av
funktionshinder inte är kapabla att göra jobbet vilket oftast inte alltid
stämmer. Det är oftast tvärtom, att man är mycket väl kapabel att
göra jobbet och att det är bara gamla attityder som spelar in.”
(Gammelgård K., 2002, intervju.)
Förbättringar
Utöver arbetstekniska hjälpmedel som datorer och förflyttningshjälpmedel som
käppar, kryckor, rullstolar, permobiler etc. bör ytterligare ett hjälpmedel som
används av många rörelsebegränsade nämnas. Det visade sig i intervjuerna att en
del av de skador som rörelsebegränsade människor erhållit orsakar långvarig
smärta. Många av de intervjuade rörelsebegränsade äter regelbundet
smärtstillande medel för att orka genomföra sina arbetsuppgifter.
Mot slutet av 1900-talet införde den ena kommunen efter den andra
färdtjänstsystem. Det innebar att gravt funktionsbegränsade människor erhöll rätt
att till subventionerad kostnad anlita en eller flera av orternas taxiföretag för att
utföra sina kommunala resor. Färdtjänsten var inte entydigt bestämd och kom att
fungera mer eller mindre bra i de olika kommunerna. Oavsett detta var
färdtjänsträttigheterna en viktig förbättring för att motverka den isolering många
färdtjänstberättigade människor tidigare upplevt. (Hännestrand B., 1999-2000,
intervjumaterialet.)
Alla dessa förbättringar underlättade för funktionsbegränsade människor att ta en
större del av arbetsmarknaden i anspråk. Utbildning, bandspelarutrustningar,
talböcker, datorer med särskilda tillbehör, ledarhundar och färdtjänst ökade
möjligheterna för funktionsbegränsade människor att ta del av arbetsmarknaden.
Hur ser situationen ut för de funktionsbegränsade som lyckats ta sig in på den
etablerade arbetsmarknaden? Har gruppen lyckats bli en likvärdig del av
arbetsmarknaden som andra anställda eller är den en särskild del ”handikappade”
med jämförelsevis sämre löner, resurser, rättigheter och få skyldigheter? Hur
upplever människor med funktionsnedsättningar själva sin situation på arbetsmarknaden?
Byt sidfotstext
24
Projektets bakgrund, frågeställningar, urvalsproblem, arbetsmetod
och tidigare forskning
Forskningsprojektets bakgrund
I Sverige fanns åren 1999-2000 en stor grupp människor med skador av olika slag
vilket i vissa avseenden begränsade deras möjligheter på arbetsmarknaden. Totalt
utgjorde människor med funktionsnedsättningar i slutet av år 2000 enligt offentlig
statistik 24,7 procent av befolkningen. (SCB, 2001, Situationen på
arbetsmarknaden för personer med funktionsnedsättning, tabell 3. I texten, sidan 7,
uppges 21 procent.) Se Tabell 01. För att komma fram till detta höga antal har
Statistiska centralbyrån utöver de sedvanliga fyra ”handikappgrupperna”
hörselskadade, synskadade, rörelsebegränsade och psykiskt störda tagit med
grupper som astmatiker, allergiker, diabetiker, dyslektiker, epileptiker, mag- och
tarmsjuka, lungsjuka, hjärt- och kärlsjuka, hudsjuka och stammare.
Den allra största gruppen funktionsbegränsade var människor med
rörelsenedsättningar vilka utgjorde 6,2 procent av arbetsstyrkan. Nästa grupp
utgjordes av astmatiker, allergiker och andra med överkänslighet för vissa ämnen
vilka nådde 5,1 procent. Människor med synnedsättningar eller blindhet, vilka här
benämns synskadade, utgjorde den tredje gruppen på 2,6 procent. Arbetskraft med
hörselnedsättningar eller dövhet utgjorde 2,5 procent. Därefter kommer varierande
grupper. Gruppen med psykiskt funktionsnedsättning och utvecklingsstörning
uppgick exempelvis till 0,9 procent av arbetskraften. (Tabell 01.)
Forskningsprojektet ”Diskriminering av funktionshindrade i arbetslivet” avsågs
ursprungligen omfatta fyra grupper av funktionsbegränsade människor:
rörelsebegränsade, synskadade, hörselskadade och utvecklingsstörda. Eftersom
tillräckliga forskningsanslag ej kunde erhållas för att genomföra hela projektet
minskades med finansiärens godkännande antalet undersökta grupper till två:
rörelsebegränsade och synskadade. Antalet intervjuade minskades från planerat 300
till 200 i varje grupp. Därmed minskades projektets omfattning till en tredjedel och
arbetsinsatsen till mindre än en femtedel av det som först planerades. Det är således
ett kraftigt nedskuret projekt som redovisas i denna rapport.
En konsekvens av de låga antalen intervjuade är att de många detaljerade tabeller
som redovisas bör läsas med urskiljning och försiktighet. Genom uppdelningarna i
delområden uppstår ibland få individer i varje fält. Det kan medföra att en liten
ändring i antalen orsakar stora procentuella svängningar.
Byt sidfotstext
25
Frågeställningar
Syftet med hela forskningsprojektet var att undersöka de förhållanden som
funktionsbegränsade människor arbetade under med särskild uppmärksamhet på
om diskriminering av dessa förekom i arbetslivet. Forskningsprojektet uppdelades i
två delar varav den första var baserad på intervjuer med ett större antal
funktionsbegränsade människor om deras erfarenheter av arbetslivet och en andra
del som var baserad på fältarbeten hos funktionsbegränsade människor på 5-10
arbetsplatser. Denna rapport är baserad huvudsakligen på intervjumaterialet och
berör överhuvud inte fältstudien.
I denna rapport som är baserad på intervjuer ställs bland många möjliga
frågeställningar frågor inom främst tre områden: spridningen av
funktionsbegränsade människors sysselsättning, deras löner i jämförelse med andra
gruppers samt negativ särbehandling eller diskriminering av gruppen. 1. Finns
samband mellan nivå av utbildning och möjligheterna för synskadade att erhålla
arbeten. Hur stor är spridningen mellan deras yrkesverksamheter? Är
funktionsbegränsade människor huvudsakligen sysselsatta inom ett fåtal områden
eller finns en stor spridning mellan yrkesområden inom vilka dessa människor är
verksamma. Sysslar funktionsbegränsade människor fortfarande med vissa
speciella sysselsättningar avsedda för ”handikappade” eller förekommer en
yrkesspridning över ett stort antal verksamhetsområden vilka ej skiljer sig
nämnvärt från genomsnittsbefolkningens? 2. Erhåller funktionsbegränsade
människor en lön som motsvarar vad andra yrkesverksamma erhåller för
motsvarande arbeten och med motsvarande ålder, meriter och kompetens? Är
funktionsbegränsade människors löner avsevärt lägre än den yrkesverksamma
genomsnittsbefolkningens eller är lönenivåerna relativt likvärdiga? 3. Förekommer
negativ
särbehandling
eller
diskriminering
av
människor
med
funktionsbegränsningar på arbetsplatserna och i så fall i vilken omfattning och i
vilka former förekommer det?
Urvalsproblemet
Ett problem i forskningsprojektet var att få kontakt med ett representativt urval i
Sverige av funktionsbegränsade människor som hade erfarenhet av arbetslivet. Att
få kontakt med dessa genom sjukvården betraktades som en mindre framkomlig
väg, bland annat på grund av sjukvårdens sekretessbestämmelser och förväntad
brist på nationella register.
Snart framstod en medverkan från handikapporganisationerna som en framkomlig
väg. Fyra handikapporganisationer kontaktades. Samtliga reagerade mycket
välvilligt. En organisation, som vi besökte för att presentera projektet, svarade
mycket positivt och lämnade samarbetsvilliga ut både namn, personnummer,
adresser och telefonnummer på flera hundra medlemmar vilka förväntades ha
erfarenhet av arbetslivet. Två andra organisationer lämnade lika välvilligt ut namn,
adresser och telefonnummer på ett antal medlemmar. En organisation var lika
samarbetsvillig men var angelägen om att slå vakt om medlemmarnas integritet och
skrev till ett antal medlemmar och bad dem insända en svarstalong i ett svarskuvert
till projektet om de var intresserade av att medverka. Den senare gruppen
Byt sidfotstext
26
representerade mindre än en åttondel av de intervjuade och det avvikande
rekryteringssättet bedöms inte ha nämnvärd inverkan på forskningsresultatet.
Ett möjligt problem är intervjuernas representativitet för respektive grupp
funktionsbegränsade.
En
del
yrkesverksamma
och
framstående
funktionsbegränsade människor är till exempel inte medlemmar i motsvarande
riksförbund utan klarar sig bra ändå. Det är också troligt att nyskadade och svagt
funktionsbegränsade människor inte går med i någon handikapporganisation innan
de inser att organisationen har möjligheter att erbjuda dem nyttigheter i situationen
som funktionsbegränsade. Å andra sidan är det troligt att det är de mest aktiva
funktionsbegränsade som går med i respektive grupps organisation och är mest
insatta och drivande i respektive organisations intressefrågor. Det är möjligt att
dessa tendenser motverkar och balanserar varandra.
Urvalet av intervjuade kan således inte betraktas som representativt för hela de
grupper de representerar. Det finns en risk för skevhet i urvalet av intervjuade.
Denna risk måste emellertid tas om forskningsprojektet skulle kunna genomföras
eftersom handikapporganisationerna var den möjlighet som stod till förfogande för
att erhålla kontakt med de funktionsbegränsade. Författaren är dessutom medveten
om denna risk och undviker att dra sådana slutsatser ur undersökningen där en
eventuell skevhet väsentligen kan påverka resultaten. Dessutom gör vare sig
författaren eller forskningsprojektet anspråk på att undersökningen skulle vara
representativt för hela gruppen synskadade respektive rörelsehindrade och ännu
mindre för hela gruppen funktionsbegränsade människor.
Tillvägagångssättet var emellertid den möjlighet som fanns för att genomföra
projektet. Därutöver gav arbetssättet en stor bredd i materialet och i resultatet som
en mer begränsad undersökning inte kunnat ge.
Intervjudelen i projektet avsågs bli baserad på 400 telefonintervjuer varav 200 med
rörelsebegränsade medlemmar i De Handikappades Riksförbund (DHR),
Neurologiskt Handikappades Riksförbund (NHR) och Riksförbundet för Trafikoch Polioskadade (RTP) samt 200 synskadade från Synskadades Riksförbund
(SRF). Det genomförda intervjuerna kom dock att antalsmässigt variera något från
dessa antal.
Organisationsmedlemmarna täckte hela Sverige, från Malmö i söder till Kiruna i
norr. De var verksamma i varierande miljöer, från utpräglad landsbygd till rikets
största städer.
I rapporten redovisar författaren utöver statistiska beräkningar ett antal
fallbeskrivningar. Urvalsmetoderna för dessa fallbeskrivningar skiljer sig något
mellan handikappgrupperna. För medlemmar i synskadeorganisationen valdes
inledningsvis de intervjuade som föreföll ha något viktigt att berätta om någon del
av problematiken i de intervjuades arbetssituation. För medlemmar i
rörelsebegränsade människors organisationer togs fallen däremot ut i den ordning
de hade intervjuats utifrån de frågeformulär som ställts till författarens förfogande.
Det har inneburit en viss olikhet i fallens representativitet. För
synskadeorganisationens medlemmar innebär det att de intervjuade som haft för
projektet intressanta uppgifter att förmedla har fått dominera i beskrivningarna av
Byt sidfotstext
27
de synskadade. De rörelsebegränsade däremot har beskrivits i turordning, från lägre
till högre nummer. Det har inneburit att de synskadades beskrivningar fått en
övervikt av människor vars arbetssituation varit problematisk. Beskrivningarna om
de rörelsebegränsades arbetssituationer har däremot blivit mer representativa för
hela rörelsegruppens situation.
Ibland kan det förekomma en motstridig information mellan tabellvärden som visar
att en majoritet varit tillfredsställda på det område som frågan berör medan det fall
som exemplifierar frågan har en negativ slagsida. Orsakerna till detta är flera.
Fallbeskrivningarna har valts för att belysa frågeställningen och inte majoritetens
inställning. Fallen har också ofta placerats där, eftersom de har något intressant att
berätta i områden där frågeställningen ingår, inte för att enbart belysa
frågeställningen.
Dessutom är det möjligt eller troligt att om den intervjuades situation rörande
frågan är bra så nöjer han sig med att konstatera detta. Om han däremot är
engagerad eftersom hans eller hennes situation är mycket bra, dålig eller mycket
dålig så berättar han om detta i sina svar vilket ger material för forskaren att medta
i fallbeskrivningarna. Med andra ord: ytterligheter ger utförligare svar.
Arbetsmetod
För en stor del av de synskadade var det nödvändigt att utföra intervjuerna via
telefon. Också för många rörelsebegränsade kunde det vara besvärligt att fylla i ett
frågeformulär. Dessutom krävde undersökningen att en enhetlig metod användes
för samtliga ingående grupper. Därför valdes att intervjua samtliga via telefon.
Vi som skulle utföra intervjuerna ställde ett antal förslag på frågor, diskuterade
dessa och utvecklade tillsammans intervjuformuläret varefter layouten av detta
utformades. Det byggdes upp så att samma formulär skulle användas för samtliga
intervjuade. För att möjliggöra detta gjordes ett antal frågelinjer genom formuläret,
beroende på vilken funktionsbegränsning den intervjuade hade samt om han eller
hon var anställd eller egenföretagare. Dessutom avgjorde svaret på en fråga ibland
om följande grupp av frågor skulle besvaras. Dessa olika vägar genom formuläret
valdes med hjälp av ett snabbkommando.
Varje intervjuad fick ett eget formulär identifierat via ett kodat nummer.
Intervjusvaren på varje fråga skrevs in direkt på en dator i anslutning till respektive
fråga. Originalformuläret efter varje intervju sparades under ett eget nummer och
bokstav. Efter granskning och rättning av de grövsta skrivfelen och i något fall
kompletteringar sparades varje intervju med synskadade på nytt av säkerhetsskäl i
regel två gånger. I samband med att intervjuerna något förkortade överfördes till
projektet sparades också denna version. Således sparades formuläret från varje
intervjuad synskadad i samma datamapp tre eller fyra gånger med kodade namn.
Formulärets begränsningar
Efter några tester påbörjades intervjuerna. Det visade sig inte enkelt att få
intervjuformuläret att fungera perfekt. Hoppen mellan formulärets sektioner
fungerade relativt bra men det förekom att enskilda frågor hamnade utanför
bildskärmens läsområde. Det har medfört att några intervjuade inte har fått alla de
Byt sidfotstext
28
frågor som avsåg dem. Följden är att en del av rapportens tabeller saknar någon
eller några personers svar.
Ett av syftena med formuläret var att undersöka förekomsten av diskriminering av
funktionsbegränsade människor på arbetsplatserna. För att intervjuarna inte själva
skulle provocera fram uppgifter om diskriminering valdes att inte fråga om sådan
förekommit. Istället frågades om förhållandena på arbetsplatsen och svaren skulle
därefter bedömas av oss forskare, vi skulle avgöra om diskriminering förekommit
eller inte. I viss grad har denna avsikt genomförts i rapporten. Å andra sidan
minskades därmed möjligheten för de intervjuade att berätta om vilka
diskriminerande handlingar de själva ansåg att de varit utsatta för. Dessutom
berättade de intervjuade ibland om händelser som de själva betraktade som
diskriminering och av ett slag som vi som forskare inte förutsett.
En annan nackdel med intervjumetoden var att de intervjuade själva gärna
framställde sig och arbetssituationen i bättre dager än den egentligen var. Den
sanna beskrivningen kunde vara alltför obehaglig att visa fram för andra och ännu
mindre för sig själv. Det visade sig att under intervjuerna förekom att de
intervjuade gav en relativt positiv dager av sin situation men i efterpratet förekom
uppgifter som visade att situationen inte var lika positiv. En intervjuad
kännetecknades av att han först på frågan gav ett positivt svar men under
utveckling av svaret kom fram till att verkligheten egentligen var motsatt det han
först uppgav.
Å andra sidan är det också möjligt att några intervjuade har gett en mer negativ bild
av sin arbetssituation än den egentligen var. Ett par intervjuade som blev uppsagda
mot sin vilja har till exempel gett en ganska negativ bild av sin arbetsplats.
Generellt måste jämförelser mellan undersökningens huvudgrupper ske med
försiktighet. Enligt projektledningens beslut utförde medarbetaren intervjuerna med
de rörelsebegränsade och författaren intervjuerna med de synskadade. Denna
fördelning på två personer med skild bakgrund och utbildning för de två
huvudgrupperna har medfört att jämförelser mellan de intervjuade två
huvudgrupperna har utförts i mindre omfattning och försiktigare än vad som
planerades.
Anonymitetsskydd
Den metod som tillämpas i rapporten för att skydda intervjuade människor från att
bli igenkända är influerad av den som psykolog Heinz Leymann tillämpar i sina
forskningsarbeten om vuxenmobbning i arbetslivet. (Se Leymann H., 1986,
Leymann H., 1989 A, Leymann H., 1989 B, Leymann H., 1992 A Leymann H.,
1992 B och Leymann H., 1992 C. Se även Thylefors I., 1988.)
I två avseenden går jag inte lika långt som Leymann. Han uppger att han ibland
låter de undersökta fallen byta kön. En kvinna i en beskriven händelse kan
presenteras som en man och omvänt. I denna rapport är en man alltid en man och
en kvinna alltid en kvinna. En annan avvikelse är att Leymann låter de presenterade
fallen byta ort. En händelse på en arbetsplats i en stad i norra Sverige kan
presenteras som en sådan i södra Sverige och omvänt. I detta arbete har valts att
Byt sidfotstext
29
alltid ge korrekta uppgifter men att istället skydda individerna genom att
generalisera. En medelstor stad är alltid en medelstor stad men det nämns inte var
någonstans i Sverige den ligger. (Jämför med: ”För att skydda enskilda personers
identitet har jag förvanskat alla möjligheter att identifiera. Händelser som inträffat i
Nordsverige låter jag kanske hända i Skåne, det som hänt i en bilfabrik låter jag
hända i ett sågverk. Personers förnamn, ibland även deras kön är ändrade.” Leyman
H., 1986, s 11-12.)
Flertalet uppgifter ur intervjuerna i detta arbete är sammanfattade i tabeller där
enskilda intervjuade inte kan identifieras. Därutöver förekommer ett antal
sammanfattande fallbeskrivningar. För att undvika identifiering av de intervjuade
har en del uppgifter utelämnats i dessa. En del av de intervjuade är till exempel
invandrare men detta nämns inte i samband med intervjun. Fallbeskrivningarna har
därutöver ofta styckats upp och placerats i olika textavsnitt.
Orsakerna till skadorna har nästan alltid nämnts mer allmänt än vad som
framkommer ur intervjuerna. Någon gång har orsaken till den berördes skador
ändrats till något närliggande.
Därutöver förekommer uppgifter som har generaliserats. Åldern på den intervjuade
har till exempel i fallbeskrivningarna generaliserats till åldersgrupper omfattande
tiotalet år eller beskrivits som ung, medelålders eller äldre. Storleken på
arbetsplatserna har generaliserats till femtal, tiotal, hundratal eller tusental
anställda. Där så kan vara motiverat har arbetsplatser beskrivits som ”mycket
liten”, ”relativt liten”, ”medelstor”, ”relativt stor” eller som ”mycket stor”.
Bostads- eller arbetsorterna har, där de omnämns, generaliserats. Stockholm,
Göteborg och Malmö har beskrivits som ”stor stad”. Städer av Gävles och
Sundsvalls storlek har nämnts som ”medelstor stad”. Städer av Bollnäs och
Karlstads storlek har beskrivits som ”liten stad”. Kommuncentra och tätorter på
landsbygden som till exempel Ljusdal har kallats ”tätort”. Övrig landsbygd har
enkelt kallats ”landsbygd”.
Yrkesbeteckningarna på de intervjuade har vid något tillfälle ändrats till ett mer
övergripande begrepp. En hel del uppgifter har utelämnats men sådana
förhållanden som varit väsentliga för att förstå skadornas konsekvenser och
funktionsbegränsade människors situation har återgivits på ett korrekt sätt.
Exempel på tidigare forskning
Ett grundläggande arbete när det gäller att förstå funktionsbegränsade människors
situation generellt är Erving Goffmans bok Stigma. Den avvikandes roll och
identitet som publicerades första gången 1963. Den är delvis baserad på
litteraturstudier och visar hur den funktionshindrade människans skador ger en rad
signaler till den sociala omgivningen som tolkar dem på ett stereotypt sätt och får
den att agera fördomsfullt mot den skadade. Den som talar till den blinde höjer ofta
rösten som om den senare vore döv och i en form som om denne var
utvecklingsstörd. Omgivningen kan till exempel gripa tag i den synskadade och
bära eller knuffa denne framåt som om han eller hon vore ett föremål. Den
rullstolsburne kan tilltalas som om denne vore ett barn. (Goffman E., 1972.
Byt sidfotstext
30
Originalutgåvan, se Goffman E. 1963.) Även om Goffmans bok till stor del är
baserad på litteraturstudier under 1950-talet i USA så är den fundamental för att
förstå de bemötanden som under 1990-talet ibland konfronterade så kallat
”handikappade” människor i Sverige.
En svensk intervjuundersökning utfördes i slutet av 1980-talet om synskadade
människors verksamheter. På uppdrag av Synskadades Riksförbund genomförde fil
lic Bertil Sköld en undersökning av förbundets medlemmar i åldersgruppen 16-64
år för att granska deras levnadsförhållanden. Undersökningen var omfattande och
täckte många områden. Sköld fann att synskadades bostadssituation inte skilde sig
nämnvärt från seendes. Synskadades konsumentsituation var till viss del beroende
av graden av synskada medan inköp av kapitalvaror inte skilde sig nämnvärt från
seendes.
Hälsotillståndet
däremot
var
avsevärt
sämre
än
för
genomsnittsbefolkningen, främst därför att andelen diabetiker var högt bland
synskadade. Även hos synskadade som inte hade diabetes var hälsotillståndet
sämre bland synskadade än hos genomsnittsbefolkningen. Det föreföll också som
att SRF-medlemmarna hade högre läkemedelskonsumtion. Av Skölds
undersökningsgrupp hade 77 procent haft kontakt med rehabiliteringsverksamhet
under de föregående två åren. Det fanns ett lågt missnöje med
rehabiliteringsverksamheten, dvs. SRF-medlemmarna föreföll relativt nöjda med
rehabiliteringsverksamheten och ännu mer nöjda med hjälpmedelstilldelningen.
Beträffande politisk aktivitet fanns ingen nämnvärd skillnad mellan synskadade
och seende men inom gruppen synskadade finns stora skillnader. Synskadade är
dock mindre verksamma med fritidsaktiviteter än genomsnittsbefolkningen. När
det gäller sociala kontakter finns inga stora skillnader men de tendenser som finns
tyder på att synskadade har färre sociala kontakter och mindre socialt nätverk än
seende. Synskadade upplever till sist en del missnöje med samhällets service,
främst med inläsning av studielitteratur och annan text. (Sköld B., 1990.)
Beträffande arbetsmarknadssituationen hade enligt Sköld 49 procent av de
synskadade SRF-medlemmarna arbete medan vid samma tillfälle hade 83 procent
av genomsnittsmedborgarna i samma åldersgrupp arbete. Medlemmar som var
kvinnor, äldre eller som hade ytterligare funktionsnedsättningar hade ännu lägre
sysselsättningsgrad. En större grad bland synskadade är förtidspensionerade
jämfört med genomsnittsbefolkning. ”I alla jämförelser är synskadade
underrepresenterade på arbetsmarknaden.” (Sköld B., 1990.)
I en senare mindre uppsats om arbetssituationen för synskadade i 50-55-årsåldern
skriver Sköld tillsammans med ombudsman Stig Eriksson inledningsvis att det
alltid har varit svårt för synskadade att erhålla och att behålla ett arbete. Fram till
slutet av 1980-talet skedde en positiv utveckling för synskadades
arbetsmarknadssituation tack vare bättre utbildning, rehabilitering, hjälpmedel och
samhällsstöd. Under 1990-talet verkar det som att en vändning skedde. För
synskadade minskade sysselsättningen enligt en undersökning utförd 1996 till 33
procent. För de yngre var arbetsmarknadssituationen fortfarande relativt bra men
för äldre synskadade skedde en dramatisk försämring. (Eriksson S., Sköld B.,
1999.)
Byt sidfotstext
31
I författarens doktorsavhandling redovisas bland annat sysselsättningen hos
synskadade ledarhundsförare i Sverige. Synskadade som har ledarhund har
generellt en högre sysselsättningsgrad än synskadade i allmänhet. I ett par tabeller
redovisas ledarhundsförarnas sysselsättningsgrad som omfattar både
förvärvsarbetande och studerande ledarhundsförare. I december 1982 var
sysselsättningsgraden för ledarhundsförare i åldersgruppen 20 till 64 år 72 procent.
Sex år senare och samma månad var sysselsättningsgraden fortfarande 72 procent.
För männen minskade emellertid sysselsättningsgraden från 76 procent till 70
procent. För kvinnor däremot ökade sysselsättningen från 66 procent till 74
procent. (Hännestrand B., 1995, se tabellbilagan, 9.6 och 9.7.) Se tabell 02 och 03.
Därefter gjordes ytterligare två uppföljningar med samma metod. I december 1992
var sysselsättningsgraden 70 procent varav männens var 69 och kvinnornas 70
procent. Se tabell 04. I december 1996 hade sysselsättningen minskat för samtliga
till 64 procent varav männens hade minskat till 66 procent och kvinnornas till 62
procent. Se tabell 05. Sistnämnda undersökning omfattade åldersgruppen 17 till 64
år då en ovanligt ung förare tillkommit. (Hännestrand B., arkiv, tidigare
opublicerade tabeller 04, 05, 06 och 07.)
Till sist gjordes en femte undersökning som omfattade ledarhundsförarnas
sysselsättning under år 2002. Med denna granskning omfattar undersökningarna
tillsammans en 20-årsperiod. De tidigare undersökningarna var baserade på
uppgifter från ledarhundsexpeditionen och ledarhundspersonalen som vid den tiden
hade nära kontakter med ledarhundsförarna. På grund av omorganisering av
ledarhundsverksamheten baserades den sista tabellen istället på uppgifter från
hundskolan, försäkringskassan samt ledarhundsförarnas skattedeklarationer för år
2002. Den redovisar således den grupp som har skattedeklarerat inkomst av arbete
för nämnda år. Samtliga personer med heltidspension bedömdes vara utan arbete
men däremot ingår ett antal med deltidspension. Av två personer som saknade
inkomst visade sig en vara arbetslös och en var studerande. Eventuellt ingår några
arbetslösa med arbetslöshetsersättning i undersökningen och som inte arbetade
under år 2002. I så fall visar tabellen något för hög sysselsättning. Se tabell 06.
Den sistnämnda tabellen över år 2002 visar att i gruppen 22-64 år var
sysselsättningen 67 procent. Männens yrkesverksamhet hade sjunkit till 65 procent
och för kvinnorna var den 68 procent.
De fem tabellerna över ledarhundsförarnas sysselsättning visar att för männen har
sysselsättningen minskat från mättillfälle till mättillfälle över 20-årsperioden
(Tabell 02, 03, 04, 05 och 06.). Männen hade vid första mättillfället en
sysselsättning motsvarande 76,2 procent och vid det sista 64,9 procent vilket
medför en minskning med 11,3 procent. För kvinnorna varierade sysselsättningen
mellan mättillfällena. Jämförs de första två mätningarna med i genomsnitt en
sysselsättning på 70,3 procent med de två sista mätningarna på 63,5 procent
framstår en skillnad på närmare 8 procent. Skillnaden visar att också kvinnornas
sysselsättning minskade över 20-årsperioden. Se tabell 07.
Nedgången i sysselsättning skedde trots att möjligheterna för synskadade att inneha
arbete förbättrades genom att kompaktare och effektivare bandspelare
Byt sidfotstext
32
marknadsfördes, genom utveckling av datatekniken med bland annat syntetiskt tal
och punktskriftsdisplayer till persondatorer samt genom inläsning av ett allt större
antal talböcker och taltidningar (Hännestrand B., 1995.).
Inger Berndtsson har i en omfattande och ordrik doktorsavhandling beskrivit
synskadade människors livssituation utifrån vardagliga aktiviteter främst med hjälp
av intervjuundersökningar utförda mellan 1991 och 1997. Hon förmedlar ett
intryck av att synskadade lever i en särskild värld som skiljer sig från andra
människors. (Berndtsson I., 2001.) Synskadade människor lever dock i samma
värld som seende även om en del av de signaler som synskadade orienterar sig och
kommunicerar med omvärlden skiljer sig från de seendes. Berndtsson berör
synskadades livsförändringar, olika aktiviteter, handlingar, relationer till kroppen
och andra människor, psykosociala aspekter av livet, men arbetet finner liten eller
inte alls någon plats i hennes avhandling. Den ger ett intryck av att arbetet inte
existerar hos synskadade och att detta inte är något problem för dessa människor.
Det verkar som om arbete och synskador tillhör olika världar.
Lotta Holme har i sin doktorsavhandling berört rörelsebegränsade människors
situation under 1800-talet och fram till 1920 ur bland annat ett historiskt,
ortopediskt, gymnastiskt och sjukgymnastiskt perspektiv. Hon diskuterar också
riksdagsdebatten under 1900-talets två första decennier. Hon berör därutöver en
arbetsskola i Köpenhamn, en yrkesskola i Stockholm och andra anstalter i Sverige
för lytta och vanföra personer. Hon nämner vidare vilka utbildningar och arbeten
som fanns, anpassade för rörelsebegränsade elever. Holme nämner också något om
arbetsskador och olycksfall men berör inte nämnvärt arbetslivet. (Holme L., 1996.)
Hörselskadades situation i arbetslivet har granskats i ett forskningsprojekt och
beskrivits i en rapport och i ett antal artiklar av docent Gunnel Backenroth-Ohsako.
Hon hävdar att döva och hörande lever i två skilda kulturer, en hörande och en
ickehörande, med två skilda språk, ljudande språk och teckenspråk. Det medför
problem i kommunikationerna. Därav uppstår bland annat en rad missförstånd på
arbetsplatserna. Hon menar att arbetsledarna har en viktig funktion då det gäller att
överbrygga avståndet mellan dessa kulturer. (Backenroth-Ohsako G., 1995-1997.)
Byt sidfotstext
33
Forskningsrapporter och böcker har även publicerats om andra utsatta gruppers
situation i det svenska arbetslivet. Några av de mest framstående arbetena är
utförda av forskaren och psykologen Heinz Leymann. I slutet av 1980- och början
av 1990-talet redovisade och analyserade han förekomsten av vuxenmobbning i det
svenska arbetslivet. Att vara funktionsbegränsad innebär inte nödvändigtvis att
individen blir mobbad. Mobbning innebär dessutom inte nödvändigtvis desamma
som diskriminering men begreppen ligger nära varandra. Dessutom kan en
funktionsbegränsning vara en orsak till mobbning eller kränkande särbehandling.
Leymann visar bland annat att lönebidragsanställda är avsevärt oftare utsatta för
mobbning än vanligt anställd arbetskraft. (Leymann H., 1986, Leymann H., 1989
A, Leymann H., 1989 B, Leymann H., 1992 A, Leymann H., 1992 B och Leymann
H., 1992 C.)
En doktorand har i två forskarrapporter utgått från en anställningsform för en grupp
som på grund av funktionsnedsättningar haft svårigheter att få arbeten på den
öppna arbetsmarknaden. Sociolog Tuula Erikssons två rapporter om
lönebidragsanställdas situation vid Uppsala universitet visar bland annat den
underordnade roll som de lönebidragsanställda hade på arbetsplatserna. Hennes
rapport visar diskrepansen mellan anställda som tillåtits utnyttja sin kapacitet
tillfullo medan andra varit markant undersysselsatta. (Eriksson T., 1995, Eriksson
T., 1996.)
Sociologen Terje Olsen utför i ett pågående forskningsprojekt en undersökning om
utvecklingsstörda i arbete. Han diskuterar deras situation på arbetsmarknaden ur ett
brett val av aspekter, arbetets betydelse för gruppen utvecklingsstörda och
samhällets syn på deras möjligheter. Olsen understryker bland annat arbetets och
arbetsgemenskapens betydelse för gruppen. (Olsen T., 2002, preliminärt
artikelmanus.)
Eva Jeppsson-Grassman har granskat nysynskadades situation i arbetet i flera
publikationer (Se till exempel Jeppsson-Grassman E., 1985, 1986 och 1987.). I och
med att publikationerna är känslopåverkade och huvudsakligen granskar
synskadade som fortfarande genomgick nysynskadades frustration och ännu inte
hunnit lära sig nödvändiga förflyttnings- och arbetstekniker för att kunna göra ett
fullgott arbetsresultat, finns knappast anledning att referera hennes arbete i denna
rapport som huvudsakligen granskar människor som är anpassade till synskadan
och lärt sig att hantera lämpliga arbetsredskap och anpassade arbetstekniker.
Grassman engagerade sig enligt egen uppgift för synskadade efter det att hennes
syster blev synskadad. Den ångest inför blindhet hon då upplevde färgar de arbeten
hon skriver på ett olyckligt sätt och hon är fixerad vid de funktionsbegränsningar
hon upplever. De kompetenser gravt synskadade människor besitter försummas av
Eva Jeppsson-Grassman.
Byt sidfotstext
34
Malena Sjöberg har tillsammans med 13 andra författare publicerat en bok om
Arbetsliv och funktionshinder. Bland annat definierar hon begrepp som
”arbetshandikappad” och ”funktionshindrad” och breddar begreppen till att också
gälla ”psykiskt utbränd” och den som fått axlarna utslitna. Hon berör också
utbildningen, tillgängligheten, vardagsmöjligheterna och rehabiliteringen. Kenneth
Abrahamsson finner att ”merparten av den forskning som bedrivs tar sin
utgångspunkt i den funktionshindrades eller olika handikappgruppers villkor och
att beteendevetenskaplig forskning dominerar området. Arbetslivsinriktad
forskning från de samhällsvetenskapliga disciplinerna är sämre företrädd”. Ulla
Göransson hävdar att ”Det finns en omfattande handikappforskning och en lika så
omfattande forskning om arbetslivet. Däremot saknas det i stora delar kunskap om
hur personer med funktionshinder har det i arbetslivet”. (Sjöberg M., red., 2002.)
De ovan kort berörda arbetena går i två riktningar. Några kortare arbeten visar
insikt i funktionsbegränsade människors situation och ger en riktig och insiktsfull
beskrivning. Andra arbeten visar ett fördomsfullt avståndstagande och en brist på
insikt som resulterar i avståndstagande från en grupp människor som har en mycket
stor spridning i sin kompetens och situation på arbetsplatserna.
I stora drag är det etablerade samhällets syn på ”de funktionshindrade” som
framställs i flertalet av den senare gruppens arbeten. Några författare kännetecknas
av ett främlingsskap inför de människor vars verksamhet och situation som
beskrivs. Vanligt är en fixering vid skadan och denna får repressentera bilden av
hela den ”handikappade” medan de friska delarna av personen helt förtigs.
I detta arbete tas avstånd från uppfattningen att funktionsbegränsade människor och
övriga samhällsmedborgare skulle leva i olika världar och i olika kulturer. De lever
i samma värld och i samma kultur, det svenska samhället, oavsett om sätten att
kommunicera eller förflytta sig kan variera mellan kulturens skilda undergrupper.
Beträffande döva människor är många tvåspråkiga. De har lärt sig att tala verbalt
med munnen och läser på läpparna vad partnerna säger. De kan ha tillägnat sig en
stor färdighet i att kommunicera på detta sätt. Kan de dessutom teckenspråk så är
de minst tvåspråkiga. Dessutom behövs mer än att man talar ett annat språk för att
en person skall bedömas tillhöra en annan kultur. Om nästan alla andra idiom är
identiska med andra människors vilka tillhör den svenska kulturen så tillhör
individen den svenska kulturen även om han skulle kommunicera via teckenspråk.
Det måste till fler och större avvikelser för att någon skall stämplas tillhörande en
annan kultur än att han tillämpar teckenspråk.
De synskadade lever i samma värld som de seende. Synskadade människor har
kompenserat den bristande synförmågan genom att träna upp och använda andra
sinnen som hörsel och känsel och i någon mening lukten för sin
kunskapsinformation och orientering. Omvärlden är densamma men sättet att
informera sig om denna varierar något mellan de två grupperna.
Ovanstående granskning av tidigare forskningsarbeten tyder på att forskning om
funktionsbegränsade människors situation i arbetslivet inte är omfattande.
Samtidigt måste en reservation göras att framställningen inte är täckande. Det bör
Byt sidfotstext
35
också understrykas att den rapport som här föreligger inte nämnvärt är baserad på
litteratur och tidigare forskning. Istället utgår den huvudsakligen från intervjuer
med funktionsbegränsade människor som författaren med medarbetare utfört inom
projektet.
Flertalet forskningsarbeten kännetecknas av att forskarna är fixerade vid
”handikappet” och försummar människan bakom stigmat med alla hennes
kompetenser. Den ”funktionshindrade” blir enbart ”handikappad” och inte
yrkesman, förälder, samhällsmedborgare, expert och partner med alla de
erfarenheter och färdigheter ett liv fram till intervjuögonblicket har skapat. I detta
arbete har en strävan varit att människorna bakom stigmat med någon del av de
kompetenser livserfarenheterna har skapat beskrivs. Människorna som komplexa
varelser med deras kompetenser måste få träda fram.
Rapporten skiljer sig också från tidigare arbeten genom att antalet intervjuade är
fler än vad som förekommer i de flesta andra undersökningar. Bredden och djupet
är dessutom större än vad som är vanligt i undersökningar om människor med
funktionsnedsättningar. Genom de många korta fallbeskrivningarna bör denna
studie därutöver ge en inträngande och omfattande information. Genom återgivning
av korta delar av funktionsbegränsade människors egna berättelser om sig själva
och sina situationer har ett syfte bakom denna rapport varit att ge
funktionsbegränsade människor en röst om sig själva och sin situation i arbetslivet.
Utnyttjande av många tabeller bör till sist ge studien möjlighet att informera om
gruppernas situationer som helheter.
Detta arbete skiljer sig från nästan samtliga andra nämnda arbeten såtillvida att det
är funktionsbegränsade människors egna redogörelser som redovisas. Människor
med egen erfarenhet av att leva och arbeta stämplade som ”funktionshindrade” har
fått lämna uppgifterna och har med egna berättelser fått bidra till en stor del av
forskarrapporten. Den är inte en redogörelse med alla de stämplar som
”ickehandikappade” bedömare tillfogar människor som beskrivs som
handikappade.
De korta berättelserna visar att den blinde tv-teknikern inte bara är gravt synskadad
utan också elaffärsägaren som tillsammans med hustrun i flera år framgångsrikt
drivit affären och elverkstaden. De visar att den synsvage tvättmaskinsförsäljaren
inte bara är nästan blind utan en erfaren expert med en livslång erfarenhet från
affärsvärlden. Den haltande förtidspensionären har en lång erfarenhet som föraren
av de flesta fordonstyper. Den hjärnskadade rullstolsburne kvinnan hade en
livslång erfarenhet med ett förflutet bland annat i Afrika. Människorna i rapporten
är så mycket mer än sina stigman.
Byt sidfotstext
36
Kapitel 2
UNDERSÖKNINGSGRUPPERNA OCH DERAS
UPPDELNINGAR
Skadetyper och könsuppdelningar
Undersökningsgrupperna består som nämnts av synskadade och rörelsebegränsade
människor i åldersgruppen 20-65 år. Skillnaderna inom varje grupp är stora, från
människor med måttliga skador till grava sådana. Orsakerna till skadorna varierar
också. Nedan nämns några av de skador som förekommer varav flertalet beskrivs i
fotnoter i anslutning till fallbeskrivningar. Synskadade kan till exempel ha utsatts
för kuvösskador, grå eller grön starr, retinitis pigmentosa, makuladegeneration,
hjärnskador, diabeteskomplikationer och olycksfall för att nämna några orsaker.
Rörelsebegränsade kan ha utsatts för polio, reumatism, bilolyckor, påkörning,
avkastning från hästrygg, fall i trappa, fall från träd osv.
Under arbetet upptäcktes att flera intervjuade var både synskadade och
rörelsebegränsade. Därför uppdelades de intervjuade i flera av undersökningarna i
tre grupper: de som var enbart synskadade, de som var enbart rörelsebegränsade
och de som var både synskadade och rörelsebegränsade.
En mindre del av de intervjuade hade utöver rörelse- eller synskador ytterligare
skador, till exempel hörselskador eller störningar av intellektuell karaktär. Följande
personer uppvisar sådana mer komplexa skador:
En man i 60-årsåldern var synskadad och hade mycket begränsat
synfält efter näthinneavlossningar. (Näthinneavlossning är en
ögonsjukdom som innebär att näthinnans inre del lossnar från den
yttre delen. Den orsakas vanligen av att glaskroppen skrumpnar och
sliter hål i näthinnan. Utan behandling leder näthinneavlossning till
förlust av synen, men med moderna operationsmetoder kan synen
räddas i de flesta fall. NE v 2.0, 1998.) Mannen såg mindre än 0,1 på
ett öga och inget på det andra. Han var därutöver hörselskadad,
hörde ganska dåligt och behövde ibland tolk. Han var dessutom
rörelsebegränsad eftersom hans knän var utslitna och han hade svårt
att gå.
En kvinna i 50-årsåldern hade en synskada som började under 1970talet i form av en kronisk regnbågshinneinflammation.
Synnedsättningen varierade från att allt var helt grått till 0,3 på bästa
öga. Hon hade ledsyn på ett öga när synen var som bäst men saknade
sådan när inflammationen satte in. Hon hade dessutom en
hörselnedsättning som började i mitten av 1980-talet, senare
kompletterad med en balanssjukdom och tredje gradens tinitus.
Därutöver hade hon astma och allergi. Hon hade därtill en
rörelseoförmåga i form av hammartår och hennes förflyttning skedde
Byt sidfotstext
37
med stora smärtor. Hon hade förkortat och stelopererat flera tår men
det gjorde fortfarande mycket ont att gå. Hon hade också knölar på
fingrarna som gjorde det svårt att använda enkla verktyg. Hon hade
rörelsehinder men inga hjälpmedel mot detta.
Det finns således skäl att i titeln till denna rapport tala om människor med
funktionsnedsättningar och inte bara om synskadade och rörelsebegränsade.
I en del datakörningar valdes att använda de intervjuades organisatoriska
hemhörighet som grund för grupptillhörighet. Medlemmar i Synskadades
Riksförbund har således fått utgöra en grund och medlemmar i organisationer för
rörelsebegränsade människor har fått utgöra den andra kategorin.
I tabellbearbetningarna uppdelades därutöver undersökningsgrupperna tvärs över
på flera sätt. I vissa tabellkörningar uppdelades grupperna i män, kvinnor och
totalt. Detta gjordes bland annat för att undersöka om det i undersökningsgruppen
fanns könsskillnader då det gällde löner med mera.
Måttligt eller gravt skadad
Det verkar troligt att människor med kraftigare skador skulle vara mera
diskriminerade i arbetslivet då det gällde löner, arbetsmöjligheter etc. För att
undersöka detta uppdelades grupperna i vissa tabellkörningar i måttligt skadade
och gravt skadade.
För samtliga grupper användes förflyttningsförmågan som mätinstrument för
indelningen. En synskadad som i bra ljus kunde gå utan käpp eller ledsagare
betraktades som ”måttligt” skadad. Behövde personen ifråga använda käpp eller
ledsagare vid förflyttning utomhus i främmande miljö och bra ljus betraktades
denne som ”gravt” skadad.
Rörelsebegränsade som inte behövde använda rullstol vid förflyttning utan kunde
förflytta sig med benens hjälp betraktades som ”måttligt” skadade. Behövde
personen använda rullstol vid förflyttning och inte kunde gå nämnvärda sträckor
betraktades personen ifråga som ”gravt” skadad.
För personer som både var synskadade och rörelsebegränsade gällde att om han
eller hon använde käpp i bra ljus eller använde rullstol så betraktades denne som
”gravt” skadad. Kunde personen med rörelse- och synnedsättning gå utomhus i gott
ljus i främmande miljöer utan vit käpp och utan rullstol betraktades denne som
måttligt skadad.
Anställningsformerna
Under intervjuerna framkom information som tydde på att anställningsformen hade
en viss inverkan, både på löner, arbetstillfredsställelse och trivsel med arbetet. För
att undersöka detta delades undersökningsgruppen i vissa tabellkörningar upp i fyra
delgrupper: egna företagare, vanligt anställda utan lönebidrag och utan att arbetena
var specialanpassade för funktionsbegränsade människor, lönebidragsanställda
samt anställda inom företag eller avdelningar som är speciellt anpassade för att
sysselsätta människor med funktionsbegränsningar.
Byt sidfotstext
38
De två sistnämnda anställningsformerna är avsedda att underlätta anställning av
människor med funktionsnedsättningar. Lönebidrag kan vara en utväg för att ge en
person med flera skador arbete på vanliga arbetsplatser vilket framgår av följande
exempel:
En man i 40-årsåldern hade retinitis pigmentosa som hade upptäckts
i skolåldern. Vid intervjutillfället såg han 5 procent på båda ögonen
vilka långsamt försämrades. Han hade dessutom en lättare
bullerskada som orsakade sociala problem. Därutöver hade han
diskbråck vilket medförde att han endast kunde gå korta sträckor,
ibland inte alls, och hade dagligen från lättare till våldsamma
smärtor. Till sist hade han problem med balansen. Mannen hade gått
i grundskola och lantbruksskola. Samtliga av hans tre anställningar
hade varit lönebidragsanställningar. Vid intervjutillfället sökte han
förtidspension på grund av alla skadorna.
Till de specialanställda hör vissa sysselsättningar inom handikapporganisationerna,
inom Samhall och dagcentra. Inom det sist nämnda har följande person erhållit
sysselsättning.
En man i 20-årsåldern var rörelsebegränsad och utvecklingsstörd och
uppgav sig vara ”klumpig”. Han hade aldrig arbetat på den öppna
arbetsmarknaden utan arbetade på ett dagcenter.
En del anställda vid arbetsplatser för specialanställda kan givetvis inte räknas som
specialanställda, till exempel chefer och en del lärare. Även
handikapporganisationer har en del arbeten avsedda för funktionsbegränsade
medlemmar. Synskadades Riksförbund sysselsätter till exempel ett antal
borstbindare och väverskor samtidigt som andra anställda, till exempel chefer och
forskare har vanliga anställningar vid dessa organisationer. I intervjuformuläret
ställdes en fråga om den intervjuades anställning var speciellt avsedd för
funktionshindrade människor och svaret på denna fråga har fått avgöra om
uppgiftslämnaren varit specialanställd eller inte.
I något fall har tabellerna fått en avvikande uppdelning beroende på att
frågeställningarna berört en begränsad del av intervjumaterialet.
Antalet intervjuade och svarsfrekvenser
De medlemmar i organisationerna som under arbetet kontaktades av projektet var
nästan alltid mycket positiva till att medverka. I enstaka fall tackade de uppringda
först nej men gick med på att bli intervjuade vid förnyat samtal. Endast ett fåtal
personer avsade sig att bli intervjuade.
Totalt utfördes 210 intervjuer med synskadade SRF-medlemmar. 8 personer
vägrade låta sig intervjuas. 22 personer påträffades aldrig och ingen information
fanns om deras öde. Det ger en svarsfrekvens på 87,5 procent.
Se tabell 08.
Dessutom förekom tre SRF-medlemmar som inte var synskadade utan hade full
syn och därför avfördes. En person befann sig i sorg vilket respekterades. Två
kunde inte svenska och saknade tolk. I ett fall var endast god man anträffbar. Fem
Byt sidfotstext
39
personer visade sig vara avlidna. Nio medlemmar låg oanträffbara på sjukhus eller
var alltför sjuka för att låta sig intervjuas. Åtta personer hade hemligt
telefonnummer och tillskrevs med extra brev men hörde ej av sig. (Tabell 08.)
Ur rörelsebegränsade människors organisationer intervjuades ett antal medlemmar i
tre organisationer varav 199 hade arbetslivserfarenhet. För den största av dessa
organisationsgrupper gäller följande.
I De Handikappades Riksförbund gav 99 personer en hel intervju. 74 personer hade
inte arbetat efter skadan eller aldrig arbetat överhuvud. 37 personer kunde inte eller
ville ej intervjuas. Därutöver fanns 26 personer som ej kunde nås. Se tabell 09.
Dessutom intervjuades 50 personer från Neurologiskt Handikappades Riksförbund
och 50 medlemmar i Riksförbundet för Trafik- och Polioskadade.
Byt sidfotstext
40
Kapitel 3
UTBILDNINGSNIVÅER OCH
ARBETSMÖJLIGHETER
”Varför skall vi studera. Vi får ju ändå aldrig några arbeten.”
(Barndomsblind flicka, Jobbet, Västerås, Sveriges Radio P1, 200112-06, minnesanteckning.)
Utgångspunkt
Det verkar rimligt att anta att med ökad utbildning ökar möjligheterna för individen
att erhålla ett arbete. Troligtvis gäller även detta omvänt, att ju lägre utbildning en
individ har desto svårare är det för honom eller henne att erhålla arbete.
I detta avsnitt granskas om det finns ett samband mellan graden av utbildning och
möjligheten för synskadade att erhålla arbetslivserfarenhet. Dessutom granskas
ålderns och könets betydelse för utbildnings och arbetsmöjligheterna. För att inte
inkludera människor med enbart kortare praktik eller extremt kort erfarenhet av
arbete sattes en gräns vid tre månaders arbetserfarenhet. Individer med kortare
erfarenhet av arbete bedömdes således sakna arbetslivserfarenhet och de som hade
minst tre månaders erfarenhet av arbete bedömdes ha sådan erfarenhet.
Enbart SRF-medlemmar ingår
Undersökningen omfattar de intervjuade och synskadade SRF-medlemmar som
ingår i detta projekt. Skälet till att i detta avsnitt enbart synskadade SRFmedlemmar granskas är att i den gruppen ingår ett antal intervjuade som saknar
arbetslivserfarenhet, dvs. som arbetat mindre än tre månader, och därför kan utgöra
jämförelsegrupp. I gruppen rörelsebegränsade finns också enstaka personer som
inte har arbetslivserfarenhet. Rörelsebegränsade utan arbetslivserfarenhet bedöms
emellertid vara alltför få för att kunna utgöra underlag för en motsvarande
undersökning.
Undersökningens uppläggning
I intervjuerna utfrågades respondenterna bland annat om sin skolutbildning. De
synskadade som hade mindre än tre månaders erfarenhet från arbetslivet erhöll en
förkortad intervju medan de övriga med minst tre månaders arbetslivserfarenhet
besvarade en större del av intervjuformuläret.
För att se i vilken grad högre utbildning bidrog till att underlätta för de synskadade
att erhålla arbeten utfördes tabell 10 som enbart omfattar SRF-medlemmar.
Totalt ingick 210 SRF-medlemmar i denna delundersökning varav 165 hade mer än
tre månaders arbetslivserfarenhet och 45 hade mindre eller saknade sådan
Byt sidfotstext
41
erfarenhet. Av samtliga hade 26 procent genomgått yrkesskolutbildning. Ungefär
lika många eller 25 procent hade gymnasium som sin högsta utbildning. Gränsen
mellan yrkesskolor och gymnasium har dock ibland varit svårt att avgöra och
yrkesutbildningen har ofta varit postgymnasial. Universitet och högskolor kommer
på tredje plats med sina 16 procent. En ganska stor del av SRF-medlemmar har
således en relativt god utbildning. Trots detta saknar ungefär var femte intervjuad
arbetslivserfarenhet. Se tabell 10.
Synskadade med mer än tre månaders arbetserfarenhet
Drygt hälften eller 55 procent av synskadade SRF-medlemmar med mer än tre
månaders arbetserfarenhet hade gymnasium eller/och yrkesutbildning som sin
högsta utbildning. På tredje plats kommer universitet och andra högskolor med 17
procent.
Följande beskrivning av en man i chefsbefattning är ett exempel på att högre
utbildning ger goda möjligheter till en avancerad anställning:
En koncernchef hade en akademisk examen i sin personliga
utrustning. Mannen var i 50-årsåldern och hade en medfödd
synskada. Han var synsvag och hade knappt ledsyn och läste med
specialglasögon. Synen försämrades långsamt. Han hade avlagt en
akademisk kandidatexamen och arbetade som verkställande direktör
för en koncern med flera dotterbolag och flera hundra anställda.
På fjärde platsen kommer medlemmar med arbetslivserfarenhet med grund- eller
folkskola som högsta utbildning med tillsammans 19 procent. Folkhögskolor, som
förväntas utbilda funktionsbegränsade människor, hade 6 procent. Endast några
hade realskola eller specialskola som sin högsta utbildning. Specialskolorna utgörs
av de speciella skolor som i ett tidigt skede fanns avsedda för gravt synskadade
barn men omfattar totalt endast fyra av de intervjuade SRF-medlemmarna. (Tabell
10.)
Synskadade med mindre än tre månaders arbetserfarenhet
Den kortaste utbildningen i intervjumaterialet hade en kvinna i 60årsåldern. Hon var gravt synskadad sedan födseln, såg som i dimma
och kunde ej gå ut utan ledsagare. Hon kunde läsa tidning med
svårighet med hjälp av förstoringsglas. Hon var också
rörelsebegränsad sedan barndomen och hade dessutom ont i en arm
och hade hjälp av hemsamarit. Hon hade gått fyra år i folkskola och
ett år i folkhögskola. Hon kom aldrig ut på arbetsmarknaden. ”Jag
har aldrig fått jobba, fick aldrig komma ut bland människor”.
Den grupp synskadade SRF-medlemmar som har mindre än tre månaders
arbetserfarenhet som synskadade har lägre utbildning än den grupp som har sådan
erfarenhet som synskadade. En av de största grupperna omfattar 24 procent och har
enbart folkskola som sin högsta examen. Lika många eller 24 procent omfattar den
grupp som har genomgått yrkesskola utan att erhålla något arbete som synskadade.
På tredje plats kommer de intervjuade som enbart har grundskola, eller nära 22
procent, som sin högsta utbildning. Folkskola och grundskola är alternativa
Byt sidfotstext
42
utbildningar. Sammanräknas folkskola och grundskola erhålles 47 procent eller
nära hälften av samtliga med mindre än tre månaders arbetserfarenhet som
skadade.
En yrkesutbildning utöver en kortvarig folkskola utgör inte en garanti för att få
arbete vilket framgår av följande exempel:
En man som var i 60-årsåldern vägrade först att låta sig intervjuas
med hänvisning till att ”De i Stockholm och Uppsala bryr sig inte
om oss som är handikappade”. Först efter flera telefonsamtal där jag
upplyste honom om att ”nu har Du chansen att tala om för de i
Stockholm och Uppsala vad Du tycker”, gick han med på att låta sig
intervjuas. Efter intervjun verkade han mycket nöjd. För att uppfylla
löftet till honom har jag i nedanstående referat valt att inte skydda
hans identitet genom att dölja uppgifter utan de presenteras så som
han berättade dem.
Mannen var synsvag i barndomen men blev helt blind under 1980talet. Han var också åldersdiabetiker och rörelsehindrad och använde
rullator. Han hade sexårig folkskola och utbildade sig därefter på
yrkesskola till möbelsnickare. Den dåliga synen ställde emellertid till
problem och han fick inget arbete. Han utbildade sig därför först till
avsynare, sedan till borstbindare, därefter till korgmakare och till sist
i mekanik till smed. Han erhöll aldrig något arbete. I stället åkte han
hem och hjälpte lantbrukare. Mannen levde på förtidspension som
var svår att få att räcka. Även hustrun var sjuk. Han var upprörd över
att färdtjänsten vägrade att bära in varorna utan extra ersättning.
Taxichaufförerna krävde 2,50 kr i minuten för att hjälpa till. Han var
även upprörd över politikerna ”som inte tänker på oss
handikappade”.
Närmare 11 procent har utövat studier vid universitet och andra högskolor utan att
erhålla varaktigt arbete som synskadade. Specialskolor och folkhögskolor som
högsta utbildning kommer på sista plats med 4 procent utan arbetslivserfarenhet.
(Tabell 10.)
Högutbildade akademiker utan arbete
Förvånansvärt är att fem personer som saknar arbetslivserfarenhet som synskadade
är utbildade på högskola eller universitet. Med sina högre yrkeskompetenser borde
de ha goda möjligheter att finna eller fortsätta sina arbeten trots skadorna. Andelen
är nästan 11 procent. (Tabell 10.) Några av dessa personer har skaffat sig en
högskoleutbildning och yrkesarbete före synskadan och när den blivit för svår har
de tagit ut förtidspension och aldrig påbörjat ett till synskadan anpassat
yrkesarbete. Följande exempel visar en person som påbörjade en yrkesutbildning
och yrkesverksamhet men som tack vare en allt svårare skada, trots nya
yrkesutbildningar, aldrig kom tillbaka till arbetslivet:
En kvinna i 50-årsåldern hade fått synnerven skadad i samband med
en hjärnskada. Hon saknade ledsyn men kunde läsa med starka
förstoringsglas och magnevision (Magnevision är en utrustning med
vars hjälp boksidor, brev, kartor, bilder med mera kan förstoras och
Byt sidfotstext
43
återges i svartvitt eller i färg på en bildskärm.). Även hennes hörsel
och finmotoriken i händerna var skadade. Hon var utbildad till
tandsköterska och läste psykologi på en högskola men kunde ej
fortsätta arbeta efter hjärnskadan. Därefter utbildade hon sig till
massör men har aldrig yrkesarbetat som sådan.
Något fall förekommer där den intervjuade har så grava skador att denne har
mycket svårt att få arbete och därför fortsätter att studera under många år i en
förhoppning om att till slut få ett sådant.
En man i 30-årsåldern hade flera medfödda skador. Han var
synskadad och saknade ledsyn och läste med hjälp av punktskrift.
Han var också rörelsehindrad och satt oftast i rullstol men hade inga
problem med finmotoriken i händerna. Han hade dessutom gravt
talfel. Intervjun utfördes så att författaren ställde frågorna till
honom, han skrev svaren i punktskrift som visades på en display
eller bildskärm varefter två assistenter läste upp svaren i telefonen.
Mannen hade avlagt en filosofie kandidatexamen. Han var vid
intervjutillfället satt under arbetsmarknadsåtgärd, hade genomgått
praktik och sökte arbete.
Arbetslivserfarenhet före och efter synskadan
Totalt finns bland de intervjuade 45 personer som saknade arbetslivserfarenhet som
synskadade. Av dessa hade 31 personer arbete som seende men kunde ej behålla
arbetet efter synskadans inträffande. 2 personer därutöver var barn- och
ungdomssynskadade men fick ej behålla arbetet då synskadan förvärrades. Bland
dessa försökte ett antal att antingen fortsätta arbetet eller erhålla ett annat arbete
utan att lyckas och utan att få något stöd. Flertalet av dessa uppgav att de hade
endast måttliga skador. Några berättade att de hade bättre meriter än andra
sökanden.
Majoriteten av intervjuade synskadade som saknade erfarenheter att arbeta med
sina skador hade således erfarenhet av att arbeta som seende.
De ovan presenterade uppgifterna om arbetslivserfarenhet redovisar de
synskadades arbetslivserfarenhet överhuvud. Dessa sifferuppgifter får inte
förväxlas med den andel synskadade som hade arbete vid intervjutillfället. Den
grupp som hade arbete vid intervjutillfället är mindre. I senare avsnitt redovisas
bland annat den andel funktionsbegränsade som hade arbete vid intervjutillfället.
Ålders- och könsskillnader
En iakttagelse är att gymnasium eller/och yrkesutbildning dominerar som högsta
utbildningsnivå i samtliga åldersgrupper. Gymnasium finns på första plats för
yngre kvinnor och yngre män samt äldre män. För dessa tre grupper kommer
universitet och högskolor på andra plats med undantag av att högskola och
folkskola delar andra plats för äldre män. Folkskola som högsta examen
förekommer endast hos äldre män och äldre kvinnor. Realskolor och specialskolor
omfattar endast få personer. Folkskola, realskola och grundskola specialskola och
folkhögskola förekommer mest hos äldre kvinnor och minst hos medelålders
Byt sidfotstext
44
kvinnor. För hälften av undersökningens grupper dominerar gymnasium följt av
högre utbildning som högsta examen. För yngre män gäller enbart
gymnasieutbildning eller högskola. Utbildningsnivån för yngre kvinnor är främst
gymnasium och högskola men även därefter yrkesskola och grundskola. För äldre
män gäller samma ordning som för yngre kvinnor: gymnasium, högskola,
yrkesskola och grundskola. Den lägsta utbildningsnivån har äldre kvinnor tätt
följda av äldre män. Den högsta utbildningen finns hos yngre kvinnor tätt följda av
yngre och äldre män. I dessa tre sistnämnda grupper kommer högskoleutbildningen
på andra plats. De äldre männen är polariserade och kännetecknas både av låg och
hög utbildning.
Det förefaller således som om yngre kvinnor och yngre män samt äldre män har
högre utbildningsnivå än resterande grupper. Bidragande till de äldre männens
höga utbildning kan vara att en del av dessa erhållit synskadan i vuxen ålder då
utbildningen var genomförd. Det borde i så fall också gälla de äldre kvinnorna som
har procentmässigt lägsta andel av högre utbildning. Medelålders kvinnor likt
medelålders män har däremot mycket högre andel yrkesutbildning som högsta
examen jämfört med övriga grupper.
Tidpunkten för skadans inträffande
För att utröna i vilken grad tidpunkten för skadan påverkade graden av utbildning
utfördes tabell 11. Det kunde vara så att barn- och ungdomssynskadade hade en
sämre utbildning än vuxensynskadade. De vuxna borde ha större möjligheter att
skaffa sig en god utbildning före skadan. Å andra sidan kan förväntas att de unga
synskadade skaffar sig en hög utbildning i en strävan att bli konkurrenskraftiga på
arbetsmarknaden.
Vuxensynskadade äldre och medelålders kvinnor har något högre utbildning än
barn- och ungdomssynskadade kvinnor i respektive åldrar. Yngre och äldre barnoch ungdomssynskadade män har högre utbildningsnivå än män som erhöll
synskadan i vuxen ålder. Medelålders mäns utbildningsnivå ligger på samma nivå
som hos både barn- och ungdomssynskadade och vuxenskadade. Barn- och
ungdomssynskadade kvinnor har lägre utbildningsnivå i jämförelse med barn- och
ungdomssynskadade män i alla åldersgrupper. För vuxensynskadade gäller det
omvända; männen har lägre utbildningsnivå än kvinnor, med undantag för yngre
eftersom det inte finns några yngre kvinnor som erhöll synskadan i vuxen ålder. Se
tabell 11.
För att få ett klarare mönster gjordes en ny tabell utan åldersgrupper. Den visar att
vuxensynskadade kvinnor har något högre utbildning än barn- ungdomssynskadade
kvinnor. Barn- ungdomssynskadade män har högre utbildning än vuxenskadade
män. Gravt barn- ungdomssynskadade män har högre utbildning än måttligt barnungdomssynskadade män. För kvinnor är det svårt att finna en motsvarande
skillnad. Gravt vuxensynskadade kvinnor har emellertid högre utbildning än
måttligt vuxensynskadade kvinnor. Se tabell 12.
Byt sidfotstext
45
Sammanfattning
Det framgår tydligt att synskadade som har enbart folkskola eller grundskola har
avsevärt svårare att komma in på arbetsmarknaden än de som har gymnasium eller
högre studier. Av dem som inte kommit in på arbetsmarknaden har 47 procent
enbart folkskola, realskola eller grundskola medan motsvarande värde hos dem
som kommit in på arbetsmarknaden är 21 procent. Genomförda gymnasiestudier
underlättar väsentligt de synskadades möjligheter att erhålla yrkesarbete. 29
procent av dem som har mer än tre månaders arbetserfarenhet har gymnasieexamen
som högsta examen medan endast 9 procent har avlagt denna examen av dem som
saknar arbetslivserfarenhet. Av de synskadade som genomgått yrkesutbildning har
ungefär lika många erhållit minst tre månaders arbetserfarenhet som de som erhöll
mindre än tre månaders arbete.
Å andra sidan förekommer det också fall där synskadade har universitet och andra
högre studier utan att som synskadade ha kommit in på arbetsmarknaden. Fallen är
inte så många men det rör sig ändå om fem personer. För synskadade människor är
således högre utbildning inte någon garanti för att individen får ett arbete som
synskadad. Ändå visar delundersökningen att de som har arbetslivserfarenhet som
synskadade har betydligt bättre utbildning än dem som har mindre än tre månaders
eller ingen erfarenhet av arbetslivet som synskadade.
Byt sidfotstext
46
Kapitel 4
SPRIDNINGEN AV ARBETSOMRÅDEN
I följande avsnitt redovisas de sysselsättningsområden inom vilka de intervjuade
grupperna är verksamma. Undersökningen omfattar synskadade, rörelsebegränsade
och personer med båda skadetyperna. Dessa huvudgrupper indelas dessutom i
undergrupper. Statistiska uppgifter redovisas omväxlande med kortfattade
empiriska exempel. Dessa korta fallbeskrivningar redovisas bland annat för att ge
någon kunskap om människorna och deras arbeten i syfte att ge en mer nyanserad
bild av individerna bakom de statistiska uppgifterna och komma bort från de
stereotypa uppfattningar om ”handikappade” som förekommer i samhället.
En fråga ställdes om vilket yrkesområde som den intervjuade som
funktionsbegränsad var eller senast varit verksam inom. Någon intervjuad valde att
berätta om en tidigare arbetsplats som gett en mer omfattande arbetsupplevelse
som funktionsbegränsad. Några berättade om flera arbetsplatser som präglat deras
yrkeserfarenhet. Även de som inte längre var yrkesarbetande eller som var
tillfälligt arbetslösa fick besvara denna fråga. Avsnittet presenteras delvis i presens
även om en del av de intervjuade inte längre var yrkesverksamma.
Samtliga intervjuade
De intervjuades arbetsplatser finns representerade inom ett stort antal
sysselsättningsområden. Se tabell 13 och 14. Nedan redovisas ett antal sådana
områden, från största till minsta.
Administrativa uppgifter och informationsfrågor
Den största gruppen är sysselsatt inom administrationen. Ungefär var tredje
intervjuad är verksam med administrativa uppgifter.
En kvinna i 30-årsåldern var barndomssynskadad på grund av
glaukom. Hon såg efterhand allt sämre och som lägst 0,05. Hon
opererades och såg vid intervjutillfället 0,3 på ett öga men inget på
det andra. Synskadan var vid intervjutillfället stabil men skulle
försämras över tid. Hon hade studerat på universitet och tagit en fil
kand examen. Hon sökte många arbeten, bland annat tre som hon
inte fick trots att hon var mer meriterad och trodde att det berodde på
synskadan. Hon hade haft ett par tidigare arbeten men arbetade vid
intervjutillfället i en intresseorganisation med biståndsfrågor där hon
bland annat administrerade biståndsmedel. I arbetet ingick en hel del
resande.
Var sjätte intervjuad är sysselsatt med information i form av undervisning,
massmedia, forskning och utveckling. Följande högskoleutbildad lärare är ett
exempel:
Byt sidfotstext
47
En kvinna i 60-årsåldern såg perifert, ej längre centralt, på grund av
makuladegeneration med långsam försämring. Hon hade varit
universitetslärare, sedan folkhögskolelärare och rektor men vid
intervjutillfället var hon projektledare och styrelseordförande för en
stiftelse. Hon hade minskat undervisningen eftersom hon inte kände
igen eleverna och inte visste vilka de var och kunde upprätthålla
ögonkontakt under föredragen. Vid intervjutillfället ägnade hon sig
huvudsakligen åt projektarbete och att söka projektanslag. En del av
hennes kollegor slutade hälsa på henne efter det att hon berättat att
hon såg dåligt, vissa talade till människor som stod vid hennes sida
och inte till henne.
Vård, service, tillverkning, försäljning och transporter
Två något mindre grupper är verksamma inom vardera vård och omsorg respektive
annan service. Ett något mindre antal är sysselsatt med tillverkning.
En man i 30-årsåldern hade en medfödd synskada, var synsvag och
såg att läsa med specialglasögon och förstoringsglas och hade
ledsyn. Han hade erhållit en lönebidragstjänst och arbetade i en
stenkross. I arbetet använde han en kikare och en kamera för att
registrera och fotografera bilar med deras nummerskyltar som
hämtade materialet.
Ungefär var tjugonde person är verksam med försäljning. Därefter kommer
hantverk och finmekanik. Hantverk skiljer sig från annan tillverkning såtillvida att
den sker enligt hantverksmässiga och inte på maskinmässiga grunder och i små
serier. Näst minsta gruppen är verksam med transporter.
Byt sidfotstext
48
En man i 50-årsåldern råkade i unga år ut för en olycka som
medförde en knäskada som senare komplicerades med infektioner.
Han fick välja mellan att steloperera knäet eller att amputera nedre
delen av benet och erhålla en benamputes med led. Han valde själv
benamputes eftersom det skulle göra honom rörligare. Han arbetade
tidigare som lastbilschaufför men skolade om sig till
bandtraktorförare och väghyvlare. En arbetsgivare ångrade sig när
han fick reda på att chauffören skulle ha full lön eftersom han trodde
att han skulle få bidrag för den anställde. Därefter körde mannen
stadsbuss något år innan han åter började köra lastbil hos ny
arbetsgivare. Sedan körde han turistbussar under några år innan han
började köra länsbussar. Därefter blev det SJ-bussar under några år
innan han utbildade sig till lokförare och körde tåg under många år.
Till sist övergick han till att lasta och lossa gods på tågen innan han
övergick till förtidspension. Han valde att bli ålderspensionär
eftersom han hade så mycket annat att göra och ville ha några år då
han var fri.
Minsta gruppen intervjuade funktionsbegränsade arbetar inom teknik och
byggnadsverksamhet. (Tabell 13 och 14.)
Nedan uppdelas hela gruppen intervjuade i undergrupper för jämförande studier.
Granskas varje undergrupp för sig erhålles likartade strukturer som ovan. För att
undergruppernas olika storlekar inte skall förvränga jämförelserna granskas här
yrkesområdenas relativa storlek nedan i procent.
Gruppen enbart synskadade
Administrativa uppgifter och informationsspridning
I gruppen med enbart synskadade var största andelen verksam inom
administrationen. Procentandelen var 31 procent och ett par andelar lägre jämfört
med samtliga intervjuade. Gruppen kan representeras med följande två exempel:
En man i 50-årsåldern var diabetiker och synskadad sedan 1960talet. Han hade genomgått operationer mot starr, hade plastlinser och
genomfört upprepade laserbehandlingar och såg 0,3 på ett öga och
skilde mellan ljus och mörker på det andra. Han läste med speciella
glasögon med lupp. Han hade ledsyn och hade käpp med sig men
undvek att använda den på arbetet eftersom han då inte skulle bli
lika respekterad. Mannen arbetade inom en förvaltning med
tiotusentals anställda och var chef på en avdelning med hundratalet
anställda. Många underlydande visste inte om chefens synskada.
Hans lön var lika eller något högre än motsvarande anställdas. Han
hade aldrig märkt någon diskriminering eller att han undantogs på
något sätt.
En kvinna i 50-årsåldern var helt blind på ett öga men såg relativt
bra på det andra. Dessutom hade hon nedsatt hörsel och astma. Hon
gick utan vit käpp i kända miljöer men använde käpp i mörker.
Kvinnan kunde läsa både utan och med hjälpmedel och använde
dator med förstorad text. Hon hade medfödd grå starr. (”Grå starr”
eller ”katarakt” är en grumling av ögonlinsen så att ljusets väg mot
Byt sidfotstext
49
näthinnan begränsas eller stängs. Katarakt förekommer i olika
former. Linskärnan kan bli brun och ogenomskinlig. Även
linskapseln kan bli ogenomtränglig. I mogen form är linsen helt
grumlad. Grå starr är vanlig hos äldre men kan även vara medfödd
eller förekomma som diabeteskomplikation. Stenkula S., 1998.)
Senare erhöll kvinnan även grön starr och ögonen hade opererats och
laserbehandlats. (”Grön starr” eller ”glaukom” är i grunden för högt
tryck i ögat. Glaukom kan medföra synförsämringar och leda till
blindhet. Sjukdomen förekommer i flera former. Den kan vara
medfödd men kan även förekomma hos äldre. Stenkula S., 1998.)
Kvinnan skötte fondadministration, dvs. medel som privatpersoner
skänkte och som människor sökte. Hon arbetade på kontor i privat
intresseorganisation och hade haft arbetet i tre årtionden.
Inom yrkesgruppen undervisning, forskning, utveckling och massmedia låg de
synskadades verksamhet på 18 procent vilket var 2 procent över det genomsnittliga
för samtliga intervjuade i den undersökta populationen.
Vård, omsorg och tillverkning
För vård och omsorg hade de synskadade nära 16 procent och ett par procent högre
värde än vad samtliga grupper hade. Inom tillverkning var 14 procent av
synskadade verksamma.
En man i 40-årsåldern hade en medfödd ärftlig synskada som
medgav ledsyn. Han kunde läsa med magnevision och med
förstoringsglas. Han var utbildad till verkstadsmekaniker och
arbetade sedan 25-talet år i ett tillverkningsföretag med närmare
hundratalet anställda. Vid intervjutillfället arbetade han som
kantpressare och var ensam funktionsbegränsad på företaget.
(Kantpressning innebär vanligtvis vikning av plåtdetaljer i till
exempel 90 eller 180 grader.) Mannen arbetade med lika lön och
samma arbetsförhållanden som övriga anställda. I arbetet använde
han en dator med förstoringsprogram, för att läsa ritningar använde
han en magnevision. För att mäta använde han ett digitalt skjutmått.
Det fanns även digitala mikrometrar. (Ett skjutmått används för
utvändig och invändig mätning samt håldjup, traditionellt med en
gradering på en tiondels med mera. Mikrometer används för
utvändig mätning, traditionellt med en gradering på en hundradels
med mera.) Mannen verkade väl integrerad på arbetsplatsen och fick
stöd från både arbetskamrater och överordnade. På fråga efter fråga
uppgav han att hans arbetsförhållanden, relationer på arbetsplatsen
och hans möjligheter var samma som för övriga anställda.
Verkstadsindustrin ställer emellertid på grund av konkurrens, produktionskrav och
arbetarskydd stora krav på de anställdas synförmåga vilket följande
industriarbetare trots rätt god syn fick erfara.
En man i 60-årsåldern hade gått i 7-årig folkskola och fullgjort
kurser i yrkesteknik. Han hade arbetat inom samma företag i 25 år
och fått guldklocka. Han hade börjat som smed och slutade som
härdare. Han var diabetiker och fick blödningar i slutet av 1970talet. Mannen fick sluta arbetet då synen försämrades vilket kändes
Byt sidfotstext
50
bittert. Han såg vid intervjutillfället 0,1 på ett öga och inget på det
andra. Han hade ledsyn och kunde läsa med förstoringsglas. Mannen
hade varit mycket aktiv och sysslat med lite och varje. Han hade som
ung idrottat och bland annat kört motorcross. Vid intervjutillfället
fiskade han ”hela dagarna” och deltog i fisketävlingar.
Annan service, hantverk och försäljning
Inom annan service hade synskadade 12 procent sysselsatta. Inom den gruppen
finns följande exempel:
En man i 40-årsåldern märkte att han hade synförsämringar 10 år
före intervjun. ”Gula fläcken” degenererade och han såg vid
intervjutillfället 0,1 och synen försämrades ytterligare. Han saknade
ledsyn men gick ej med käpp. Han kunde läsa med hjälpmedel som
magnevision. Han använde även en dator med 20 tums skärm.
Mannen hade som synskadad svårt att få arbete och startade ett
cateringföretag tillsammans med hustrun. De producerade bland
annat orientalisk och vegetarisk mat och satsade på kvalitet. De tog
emot beställningar per telefon och hustrun skötte med bil
transporterna av produkterna till kunderna. De hade även en
praktikant. Mannen var egenföretagare men var sjukskriven till
hälften. Han drev cateringföretaget sedan ett par år tillbaka. Han
hade fått ett startbidrag till rörelsen men hade därefter inte fått några
bidrag. Han tog inte ut någon lön ur företaget utan satte in pengarna.
Företaget skulle behöva fler anställda men hade inte tillräckligt med
pengar. Det höll till i ett sjukhus kök med plats för 10 anställda. De
hade stora krav på sig själva.
Inom hantverk var 7 procent av de synskadade verksamma vilket var högre jämfört
med samtliga.
En man i 50-årsåldern hade retina pigmentosa som var ärftlig och
som försämrades över tid. Mörkerseendet var borta redan i 20årsåldern och han såg vid intervjutillfället endast 1,5 grad eller
2-3 bokstäver i ord. Synfältet var svart runt om. Han hade
fortfarande ledsyn med glasögon i bra ljus och kunde även läsa med
speciella glasögon. Vid intervjutillfället var mannen sjukskriven till
75 procent och egen företagare till 25 procent. Han hade ett snickeri
med bandsåg, hyvel, svarv etc. och tillverkade bland annat
hjälpmedel för synskadade. (Med ”bandsåg” avses troligtvis en
maskin med ett smalt rundgående, ändlöst sågblad lämpligt för
figursågning. ”Svarv” avser troligen en motordriven träsvarv för
tillverkning av cylindriska, koniska och andra runda föremål som
delar till lampor, stolar, skålar med mera. Med ”hyvel” avses
troligen en motordriven planhyvel för hyvling av större träskivor
med mera.) Han levererade även träprodukter till en konstnär som
målade dem för försäljning. Många besökare ville köpa lampor av
honom men var inte beredda att betala vad det kostade.
Konkurrensen var hård och dessutom fanns halvfabrikat att köpa.
Han övervägde att bredda kundkretsen och gå ut över större
geografiska områden. Mannen upplevde synskadan som ett stort
socialt handikapp.
Byt sidfotstext
51
Inom försäljning var 3 procent av de synskadade verksamma. Det var ett par
procent lägre än för samtliga intervjuade. (Tabell 13 och 14.) Följande exempel
visar hur en handelsman inte bara kompenserat en synskada utan också kunnat
förbättra sin situation genom att övergå till försäljning av större produkter och ökad
specialisering.
En man i 60-årsåldern hade hela sitt liv varit verksam inom
försäljning. Under slutet av 1980-talet förlorade han det direkta
seendet på det ena ögat och i början av 1990-talet förlorade han det
direkta seendet på det andra. Han hade ledsyn och kunde läsa med
förstoringsglas i bra ljus. De sista fem åren hade synskadan varit
stabil. Han hade varit dagligvaruhandlare då första skadan uppstod
och konsult då andra skadan inträffade. Därefter kunde han ej köra
bil och blev sjukskriven. Handlaren blev erbjuden arbete av en
kollega i en lanthandel under tre kvarts år. Efter några månader blev
han ånyo erbjuden nytt arbete av kollegan som erhöll lönebidrag som
täckte 40 procent av mannens lönekostnader. Mannen arbetade kvar
sedan dess och sålde vitvaror som kylskåp, frysar, tvättmaskiner,
elspisar, tv-apparater, videos men även varor som foder och andra
produkter.
Inom områdena transport och teknik var ingen synskadad verksam.
Gruppen enbart rörelsebegränsade
Administrativa arbetsuppgifter och informationsområdet
I gruppen enbart rörelsebegränsade var fler verksamma inom administrationen än
inom något annat verksamhetsområde. Andelen nära 38 procent var högre för
denna grupp än för samtliga två övriga undersökningsgrupper. I flera fall har de
intervjuade försökt kompensera de rörelsebegränsningar och smärtor som skadorna
medfört genom att arbeta deltid. Däribland fanns personer med arbetsledande
uppgifter:
En kvinna i 40-årsåldern råkade ett tiotal år före intervjun ut för en
bilolycka. Hon erhöll en whiplashskada som medförde bestående
besvär i nacke, armar och ett ben. (Whiplashskada eller
pisksnärtsskada kan uppstå då huvudet plötsligt kastas bakåt och
nacken sträcks, till exempel vid påkörning bakifrån. Skadan är
svårbehandlad och kan medföra värk, stelhet i nacken och i svårare
fall huvudvärk och synnedsättningar. NE v 2.0, 1998.) Kvinnan hade
nedsättningar i finmotoriken och hade svårt att skriva. Hon kunde
bara lyfta föremål med en arm. Kvinnan hade besvär med balansen
men kunde promenera kortare sträckor i långsam takt på slät mark.
På arbetsplatsen kände hon sig utestängd. Hon fann liten förståelse
för långvarig smärta: ”Hon kunde göra det i går, varför kan hon inte
i dag”. Under de sista åren hade hon varit sjukpensionerad till 25
procent och arbetade till 75 procent och skulle ev gå ned till halvtid.
Före olyckan var kvinnan biträdande chef för en avdelning med ett
20-tal huvudsakligen kvinnliga medarbetare i en offentlig
förvaltning med totalt ett tusental anställda.
Andra intervjuade hade en mer underordnad anställning:
Byt sidfotstext
52
En kvinnlig kontorist i 50-årsåldern hade gått i folkskola och arbetat
på samma arbetsplats sedan 1970-talet. I början av 1980-talet råkade
hon ut för en bilolycka som gjorde henne rullstolsburen även om hon
kunde gå några steg. Kvinnan var under en tid sjukskriven men hade
vid intervjutillfället delvis sjukpension och arbetade halvtid på en
offentlig förvaltning.
Inom informationsområdet - utbildning, massmedia, forskning och utveckling - var
andelen rörelsebegränsade 18 procent eller lika stor som för synskadade.
En kvinna i 60-årsåldern hade amputerat ett ben efter en
födelseskada där större delen av ena benet saknades. Kvar efter
operationen var en del av låret som gick ner i en benprotes. Också
andra benets höft var skadad men ej opererad. Hon kunde gå korta
sträckor utan käpp. Hon var högskoleutbildad till lågstadielärare och
hade arbetat på tvåskolor, senast på en ny skola med ett 70-tal
anställda. Arbetsledning och kollegor hade alltid ställt upp när hon
behövde hjälp. På grund av smärtor från andra höften gick hon först
ned till halvtidsarbete och Förtidspensionerades efter ett par år då
hon närmade sig 60-årsåldern.
Vård, annan service, tillverkning och försäljning
Inom vård och omsorg var andelen av de rörelsebegränsade 12 procent eller drygt 3
enheter lägre än för enbart synskadade. Annan service sysselsätter 11 procent vilket
är lägre än för övriga grupper.
En ung man hade råkat ut för två bilolyckor och erhållit en
whiplashskada
och
en
kotkompression
som
orsakade
rörelsenedsättning och värk. Efter prövning fick han lämna sitt
gamla och tunga arbete inom verkstadsindustrin och arbetade vid
intervjutillfället som ordningsvakt och väktare. Mannen hade samma
krav på sig som övriga väktare. Han fick likt övriga hjälp när han
behövde, till exempel vid tunga lyft. Han hade samma möjligheter,
rättigheter och skyldigheter som sina arbetskamrater. Mannen blev
helt respekterad och tagen på allvar i arbetet. Väktaren trivdes på sitt
arbete och kunde inte tänka sig ett bättre jobb.
Inom tillverkning ligger de rörelsebegränsade på 8 procent och nästan hälften
jämfört med synskadade.
En man i 60-årsåldern hade erhållit polio i tidiga tonåren och hade
under de sista årtiondena även drabbats av postpolio. (Polio eller
barnförlamning är en infektionssjukdom som orsakas av poliovirus
som sprids med infekterat vatten. Efter införandet av
poliovaccination i slutet av 1950-talet har större polioepidemier inte
förekommit i industrialiserade länder. En del av de människor som
infekterats utvecklar förlamningar. Infektionen drabbar då de nerver
som styr muskelverksamheten. De patienter som utvecklat
förlamning förbättras efter några veckor, men begränsade
förlamningssymtom kan kvarstå. Efter genomgången polio kan
invalidiserande rörelsehämningar uppkomma, postpoliosyndrom.
Norrby R., 1998.) Speciellt under senare årtionden hade mannen
värk i hela kroppen, var matt och led av stark trötthet. Han hade
Byt sidfotstext
53
rörelsenedsättningar i ben och mage och var alltid rullstolsburen.
Mannen hade gått i folkskola och därefter genomfört
korrespondenskurser. Han arbetade som verkstadsoptiker och hade
varit verksam i ett mindre företag i över 40 år. Han hade aldrig sökt
ett annat arbete.
4 procent av de rörelsebegränsade är verksamma inom försäljning vilket är högre
än vad som gäller för synskadade.
Transporter, hantverk och byggnadsarbete
Rörelsebegränsade var också verksamma inom transporter där 4 procent arbetade.
En man i 50-årsåldern hade arbetat som lastbilschaufför. Arbetet
innebar lastning och lossning av bil och släpvagn samt körning. 10 år
före intervjun hade mannen råkat ut för en olycka som medförde en
kortare sjukskrivning. Läkarna hade lite förståelse för hans
huvudvärk och andra problem och rekommenderade en tids vila. Ena
handen började fungera allt sämre. Ryggraden var som ett S.
Chauffören återgick till arbetet under något år. Han fick ibland hjälp
av arbetskamraterna. Företagsläkaren skrev ut en halskrage och
värktabletter för att mannen skulle kunna fortsätta arbeta. Nu började
också benen fungera allt sämre med förlamningar, känselbortfall och
kramper. Skadorna blev konkreta för företagsläkaren och mannen
blev sjukskriven och så småningom sjukpensionerad. En
behandlande sjukgymnast ansåg att orsaken till sjukdomen kunde
vara en whiplashskada. Vid intervjutillfället använde mannen rullstol
vid längre förflyttning.
Rörelsebegränsade människor var också sysselsatta inom teknik och byggnationer
till 3 procent och skilde sig därmed från synskadade som inte hade någon sysselsatt
inom dessa områden. Följande exempel visar hur byggnadsarbete orsakade skador
vilka successivt förvärrades och hur en olycka stoppade fortsatt kroppsarbete.
En byggnadsarbetare i 50-årsåldern hade arbetat i en stor privat
byggnadsfirma i ett 20-tal år. Cirka 10 år före intervjun upplevde
han förslitningsskador med värk i rygg och axlar. Det föranledde då
och då en viss frånvaro från arbetsplatsen då värken blev för svår
vilket orsakade irritation och retsamhet från arbetskamraterna. Några
år före intervjun ramlade han nedför en trappa och bröt båda benen.
Läkningen hade inte gått bra. Han kunde inte gå långa sträckor utan
att få ont och gick med käppar. Mannen hade inte kunnat arbeta efter
olyckan utan hade sjukbidrag.
Inom hantverk arbetade rörelsebegränsade bara upp till drygt 2 procent vilket var
cirka en tredjedel av de synskadades andel. (Tabell 13 och 14.)
Både synskadad och rörelsebegränsad
Administration och annan service lika stora före vård och försäljning
I den tredje gruppen som hade människor med både synskador och
rörelsebegränsningar var de flesta verksamma inom administration respektive
annan service. Andelen var för båda 27 procent. Jämfört med de båda övriga
Byt sidfotstext
54
grupperna var andelen avsevärt lägre beträffande administrationen och betydligt
högre för annan service.
En synskadad och rörelsebegränsad kvinna hade arbetat inom många
olika yrken, omväxlande med perioder av arbetslöshet. Hon började
som apotekstekniker, arbetade därefter som lokalvårdare, sedan som
växeltelefonist i en kommun, därefter hos försäkringskassa och
sedan i länsväxel. Hon fick till slut en plats i en försäkringskassa för
att fördela föräldrapengar.
Försäljning respektive vård och omsorg delar tredje plats med vardera nära 14
procent. (Tabell 13 och 14.)
Tillverkning och informationsverksamhet
12 procent arbetar med tillverkning varav följande person är ett exempel:
En kvinna i 60-årsåldern hade svårt att röra sig och gick med käppar.
Hon var också lätt förståndshandikappad och såg dåligt vilket
innebar att hon hade ledsyn och kunde läsa med förstoringslampa.
Förståndshandikappet var medfött medan synskadan och
rörelsebegränsningarna uppträtt under senare år. Hon hade arbetat
som packare vid en privat tillverkningsindustri men hade vid
intervjutillfället sjukpension och arbetade vid sidan av pensionen.
Hon arbetade med stöd av lönebidrag och hade varit på arbetsplatsen
i 15 år.
Utbildning, forskning, massmedia och annan informationsverksamhet omfattade 7
procent. Följande person kan här utgöra ett belysande exempel:
En kvinna i 30-årsåldern hade i 4-årsåldern erhållit en kronisk
barnreumatism. I högstadiet började hon se sämre och blev helt blind
på båda ögonen i gymnasiet. Vid intervjutillfället satt hon i rullstol
men använde också kryckor. Kvinnan hade även besvär med
finmotoriken i händerna, beroende på hur ont hon hade. (Reumatiska
sjukdomar är en benämning på de åkommor som drabbar hållningsoch rörelseorganen med smärta och funktionsinskränkning. Cirka
10-12% av befolkningen får någon form av reumatisk värk och
risken ökar med tilltagande ålder. Reumatiska systemsjukdomar kan
orsaka inflammation och skador inte bara i rörelseorganen utan
också i huden, njurar, nervsystem och andra inre organ. Artros eller
degenerativa ledsjukdomar omfattar höftleder, lederna i ryggen, samt
ärftliga rubbningar i ämnesomsättningen med ledproblem. Andra
smärttillstånd i rörelseorganen, mjukdelsreumatism, omfattar
sjukdomar i muskler, senor, senskidor och slemsäckar. Leden I.,
1998.) Kvinnan arbetade som lärarassistent och stödlärare på en lågoch mellanstadieskola där hon varit i närmare 20 år. Hon uppbar en
lönebidragstjänst på halvtid och var ensam med en
funktionsbegränsning på arbetsplatsen. I arbetet använde hon en
dator med talsyntes och scanner. Ungarna brukade stå i kö för att
hjälpa henne flytta mellan salarna.
De kombinerat skadade var däremot inte verksamma inom teknik, transport och
hantverk. (Tabell 13 och 14.)
Byt sidfotstext
55
Uppdelning mellan könen
Synskadade
Skillnaderna mellan män och kvinnor var inom flertalet sysselsättningsområden
måttlig. Inom till exempel utbildning-forskning-information var skillnaderna
mellan könen endast 1 procent. Det fanns emellertid några verksamheter med större
skillnader.
Kvinnodominerade yrken
Hos synskadade dominerade kvinnorna hos den grupp som arbetade inom
administrationen med 10 procent. En yrkesgrupp är växeltelefonister där det
visserligen förekommit ett par män som administrerat telefonsamtal men där
kvinnorna var klart dominerande. Bland dessa ges här följande exempel:
En kvinna i 40-årsåldern var gravt synskadad på grund av medfödd
starr och såg 0,1 på ett öga och hade protes på det andra. Det medgav
knappt ledsyn och läsförmåga. Hon var växeltelefonist tillsammans
med ett tiotal andra kvinnliga telefonister på en arbetsplats i företag
med ett par tusen anställda. I arbetet använde hon headset med den
talande personens röst i det ena örat och datorrösten i det andra.
(Dataprogrammen kan vara utförda på flera sätt. Ett är att
telefonisten skriver de första två bokstäverna i efternamnet och
omedelbart därefter de två första bokstäverna i förnamnet. Om flera
personer finns med samma bokstavskombination används
piltangenterna. Om personen inte svarar lämnas uppgifter om dennes
mobilnummer och e-postadress.) Kvinnan saknade en del
arbetstekniska hjälpmedel på arbetet, till exempel en optisk läsare.
Hon verkade mycket väl integrerad på arbetsplatsen och fungerade
bra i arbetet.
Inom vård och omsorg var skillnaden ännu större: 26 procent av kvinnorna men
endast 7 procent av männen arbetade med vård- och omsorgsfrågor.
Mansdominerade yrken
Inom hantverk var skillnaden nästan åtta gånger till männens fördel. (Tabell 13 och
14.) Följande man prövade andra verksamhetsområden innan han valde ett för
synskadade traditionellt hantverk:
En synskadad, hörselskadad och något rörelsebegränsad man hade
under en tioårsperiod haft tre arbeten. Den första var på en offentlig
skola med ett femtiotal anställda. Den andra platsen var i en
kommunal stugby tillsammans med en handfull medarbetare. Den
tredje anställningen var som ensamarbetande borstbindare för en
organisation.
Även inom tillverkning dominerade männen med dubbelt så stor andel jämfört med
kvinnorna. (Tabell 13 och 14.)
Byt sidfotstext
56
Rörelsebegränsade
Jämt könsfördelade yrken
Inom gruppen utbildning-forskning-utveckling-massmedia fördelar sig könen lika,
strax under 18 procent. Nedanstående person utgör ett ganska representativt
exempel:
En kvinna i 50-årsåldern hade brutit ryggen under ridning i mitten av
1980-talet och var förlamad från bröstkorgen och nedåt. Hon var
rullstolsburen men händerna var bra. Dessutom hade hon svår astma
och en viss reumatism. Kvinnan hade avlagt en gymnasieexamen
och genomfört en ekonomiföreståndarutbildning. Hon arbetade som
yrkeslärare före skadan, fortsatte som yrkeslärare på AMU efter
olyckan men var vid intervjutillfället verksam vid Samhall som
utbildare. Hon var anställd som arbetshandikappad och hade mycket
dålig lön. Utbildaren hade fria arbetstider och mindre krav ställdes
på henne. Hon arbetade halvtid och var sjukskriven på halvtid. Som
hjälpmedel hade hon en höj- och sänkbar tavla i klassrummet. Hon
hade och fick all den utrustning och utbildning hon ville ha men
behövde inte mycket. Hon ansåg att hon hade jättebra arbetskamrater
och en pärla till chef. Hon var socialt väl integrerad på arbetsplatsen
och framhöll konsekvent de positiva relationerna och den jämlika
situationen, frånsett lönerna. Det svåra var smärtorna för vilka hon åt
mycket smärtstillande mediciner. ”Jag har väldiga smärtor,
fantomsmärtor, det är mitt stora handikapp. Det är det värsta.”
Kvinnodominerade yrken
För de rörelsebegränsade som arbetade inom administrationen var skillnaden
mellan könen ännu större än för synskadade. 49 procent av kvinnorna och endast
19 procent av männen arbetade där. Följande är i flera avseenden en representativ
person:
En kvinna i 40-årsåldern erhöll under 1990-talet en whiplashskada i
en bilolycka. Skadan föranledde stelhet i nacken, huvudvärk och
domningar i höger arm. Hon hade svårt att utföra enkla
hushållsgöromål, kunde inte handla och kunde inte bära mycket utan
måste be om hjälp. Hon åt tabletter mot huvudvärken men kunde inte
äta för många eller för starka eftersom hon använde bilen i arbetet.
Därtill hade hon sömnproblem och vaknade flera gånger varje natt.
Kvinnan arbetade halvtid, började som undersköterska och försökte
under några år med detta i en förhoppning om att hon skulle bli bra.
Det gick inte att fortsätta som sköterska eftersom arbetet var för
tungt, bland annat på grund av många lyft. Hon började om med
kontorsarbete och administrativa uppgifter för ungdomar. På
kontoret hade hon en speciell stol som var anpassad för henne, hade
en ställning för datorn och ett stöd för armen för att underlätta
arbetet.
Inom vård och omsorg är kvinnorna dubbelt så dominerande jämfört med männen.
Följande exempel visar bland annat hur en arbetsplats bemötanden kan underlätta
en rörelsebegränsad persons fortsatta arbete:
Byt sidfotstext
57
En kvinnlig sjukgymnast i 50-årsåldern hade haft polio som barn
men därefter blivit frisk. Ett tiotal år före intervjun drabbades hon av
postpolio som medförde dålig uthållighet i benmusklerna och
orsakade stor trötthet. Hon arbetade halvtid som sjukgymnast och
blev därutöver ett par år före intervjun sjukskriven och pensionerad
på vardera kvartstid. Kvinnan arbetade på en vårdinrättning där
också flera andra funktionsbegränsade människor arbetade. Hon
kunde under senare år anpassa sina arbetsuppgifter så att det passade
henne, var väl integrerad på arbetsplatsen och hade ett bra stöd från
arbetsgivare och arbetskamrater.
Mansdominerade yrken
Inom tillverkning var männen fyra gånger mer dominerande vilket var ungefär
dubbelt så mycket som för synskadade. (Tabell 13.)
En man i 40-årsåldern hade en ryggskada efter ett fall i tonåren. Han
var lam från midjan och nedåt. Han var tidigare rullstolsburen men
hade vid intervjutillfället satt rullstolen åt sidan och gick med
kryckor. Han var dessutom lätt hörselskada. Han var tidigare
målarlärling men kunde inte fortsätta efter olyckan. Han skolade om
sig till teletekniker och arbetade sedan på radiofabrik och lödde
kretskort. Det gick inte så bra på grund av heltidsarbete och långa
resor. Vid intervjutillfället arbetade mannen drygt halvtid som
avsynare och som svarvare vid en liten svarv och producerade små
detaljer i konstmaterial. Arbetsplatsen var en relativt stor privat
tillverkningsindustri. Han var på en avdelning med 20-talet anställda
och han hade varit där i 25 år.
Både rörelsebegränsad och synskadad
Även inom gruppen med både syn- och rörelseskador är en större andel av
kvinnorna sysselsatta inom administrationen, jämfört med männen. Skillnaden
utgör 9 procent. Inom forskning, utbildning och massmedia är nära 13 procent av
kvinnorna sysselsatta men 0 procent av männen. 25 procent av kvinnorna eller 8
personer är verksamma inom vård och omsorg och 0 procent av männen.
Försäljning däremot sysselsätter tre gånger så många män som kvinnor. Antalet i
gruppen är emellertid litet och enstaka förändringar får ett kraftigt procentuellt
utslag. (Tabell 13.)
Uppdelat på måttliga och grava skador
Det verkar rimligt att anta att gravheten i skadorna påverkar bärarnas val av
verksamhetsområde, dvs. att det finns ett samband mellan de svårigheter en
funktionsbegränsning för med sig för dess bärare och dennes val av
sysselsättningsområde. För att belysa detta granskades samtliga tre grupper av
funktionsbegränsade och deras val eller tilldelning av sysselsättningsområden.
Varje grupps individer delades i två undergrupper utifrån om
funktionsbegränsningen varit måttlig eller grav.
Byt sidfotstext
58
Enbart synskadade
För de som hade enbart synskador gjordes uppdelningen i en grupp som hade
ledsyn och en som saknade ledsyn. Den grupp som hade ledsyn hade något större
sysselsättning inom administrationen. Inom vård-omsorg och inom tillverkning var
ungefär dubbelt så många med ledsyn verksamma jämfört med dem som saknade
sådan. Däremot har de som saknar ledsyn majoritet och var nästan dubbelt så
många
inom
informationsområdet
och
i
hantverk.
(Tabell 14.)
Följande synskadade lärare kan här ses som ett gränsfall:
En man i 40-årsåldern var njurtransplanterad två gånger och såg
fingerräkning på 0,5 meters avstånd på ett öga och ingenting på det
andra. Han arbetade i affär fram till slutet av 1970-talet och började i
slutet av 1980-talet som ljudtekniker på en folkhögskola. Han
undervisade
bland
andra
många
personer
med
funktionsnedsättningar. Mannen uppgav att allt gick jättebra och att
det inte fanns någon särbehandling av honom.
Inom övriga verksamhetsområden var skillnaderna mindre mellan de som såg en
del och de som inte såg något.
Enbart rörelsebegränsade
Bland rörelsebegränsade arbetade de som aldrig eller bara ibland använde rullstol
2,7 gånger så ofta inom administrationen jämfört med de som alltid i arbetet
använde rullstol. Inom vård och omsorg var förhållandet det omvända. Här
arbetade de som alltid använde rullstol 2,5 gånger så ofta jämfört med dem som
aldrig eller bara ibland använde rullstol. En förklaring till denna skillnad är att ett
kuratorsarbete kan vara lämpligt för den som arbetar i rullstol.
En rullstolsburen man i 30-årsåldern hade en spinalskada vilket
medförde en förlamning från bröstet och nedåt. Han skadades i de
tidiga tonåren då han gick i sömnen. Han hade full rörlighet i
armarna och hade bra finmotorik. Han hade gått i gymnasium och
fick arbete direkt efter examen. Vid intervjutillfället arbetade han på
en uppsökande organisation för handikappade där han varit i ett
femtal år. Han var ensam anställd med lönebidrag, hade en
kuratorsfunktion och träffade främst ryggmärgsskadade. Han
arbetade med individer, hade hand om ekonomin och organiserade
läger med mera. Han träffade nyskadade redan på sjukhuset
tillsammans med sjukgymnaster och träningsterapeuter minst en
gång i veckan och därefter i träningsgrupper. På sitt kontor hade han
ett höj och sänkbart databord och satt vanligen i rullstolen och var i
övrigt ganska nöjd med den utrustning han hade.
Inom tillverkning var de som alltid använde rullstol ungefär dubbelt så ofta
verksamma jämfört med de som aldrig eller ibland använde hjälpmedlet. Inom
övriga sysselsättningsområden låg de två delgrupperna relativt nära varandra.
(Tabell 14.)
Byt sidfotstext
59
Gruppen både synskadad och röresebegränsad
Den tredje gruppen, med de personer som var både rörelsebegränsad och
synskadad, indelades i måttligt och gravt skadade. För att kvalificera sig till de
gravt skadade krävdes att vederbörande saknade ledsyn eller alltid i arbetet satt i
rullstol eller uppfyllde båda kraven. Också här är en större andel av de måttligt
skadade verksamma inom administrationen jämfört med de gravt skadade. Inom
annan service är däremot något större andel av de gravt skadade anställda jämfört
med de måttligt skadade. Också inom massmedia-utbildning-forskningundervisning förekommer en viss skillnad såtillvida att något fler procent av de
gravt skadade är verksamma. En större skillnad förekommer inom försäljningen
där mer än tre gånger så stor andel är verksam av gravt skadade jämfört med
måttligt skadade.
Procentuppgifterna måste tolkas med försiktighet eftersom antalet personer är få.
Inom tillverkning är något färre i antal men med högre procentandel av de måttligt
skadade och fler i antal men med mindre procentandel av de gravt skadade
verksamma. Sammanlagt innehåller delgruppen både rörelsebegränsad och
synskadad endast 59 personer varför varje personförändring får ett kraftigt
procentuellt utslag. (Tabell 14.)
Arbetsplatsstrukturens förändring mellan sista arbetet och
intervjutillfället
Flera av de synskadade som varit sysselsatta inom administrationen hade fått sluta
på sina arbetsplatser i förtid, dvs. före pensionsåldern. Därför fanns det skäl att
undersöka om det skett en förskjutning av arbetsplatserna, från administrationen till
andra verksamhetsområden. Dessutom kunde samtidigt undersökas om det skett
några större förändringar inom andra sysselsättningsområden. I detta syfte gjordes
en ny undersökning om de intervjuades arbetssituation vid intervjutillfället. Se
tabell 15. Denna skulle då jämföras med den tidigare undersökningen som visade
erfarenheter av sysselsättning, som i många fall låg flera år bakåt i tiden. (Tabell 13
och 15.)
Totalt hade 366 personer erfarenheter av arbete medan endast 209 hade arbete vid
intervjutillfället. 157 personer eller 43 procent hade således fått sluta sina arbeten
före 65 års ålder. Här bortses från möjligheten att några hunnit fylla 65 år vid
intervjutillfället och arbetat fram till detta datum. (Tabell 13 och 15.)
En jämförelse visade dock att andelen verksamma inom administrationen var
oförändrad eller 33 procent, både beträffande erfarenheter av sådant arbete som
arbete vid intervjutillfället. Informationssektorn, dvs. utbildning, massmedia,
utveckling och forskning, hade minskat med drygt 1 procent till 14 procent. Den
tredje gruppen är vård och omsorg som minskat med knappt 1 procent till 13
procent. Den fjärde gruppen, annan service, hade ökat något till 14 procent. Även
tillverkning hade ökat till 14 procent. Därefter kommer försäljning som minskat
med nästan 1 procent till 4. Gruppen hantverk och finmekanik hade däremot ökat
med ett par procent till 6. Teknik och transport hade minskat till en halv respektive
en procent. (Tabell 13 och 15.)
Byt sidfotstext
60
Sammanfattningsvis är förändringarna mellan de intervjuades erfarenheter av
arbete och sysselsättning vid intervjutillfället små. Det kan noteras att hantverk
ökat något procentuellt. Om däremot antalet verksamma individer granskas visas
att antalet hantverkare är något högre. Hantverk drivs ofta på individuell basis och
kan försiggå även om produktionen och försäljningen minskat till ett minimum.
Dessa procenttal visar högre sysselsättning än vad som gäller för
funktionsbegränsade människor i allmänhet. Orsaken till detta är flera. För de
rörelsebegränsade har endast de intervjuats som hade erfarenhet av minst tre
månaders arbete. Endast i gruppen synskadade har människor som har mindre än
tre månaders arbetslivserfarenhet medtagits. Dessutom är urvalet till
undersökningen inte slumpvist. De organisationer som gav adresser till valda
medlemmar visste att undersökningen i första hand syftade till att beskriva
funktionsbegränsade människors arbetserfarenheter och prioriterade medlemmar de
trodde innehade sådana erfarenheter.
Sammanfattning
Yrkesspridningen
De funktionsbegränsade fördelar sig inom ett stort antal yrkesområden. Den största
gruppen, var tredje intervjuad, var verksam med administrativa arbetsuppgifter.
Därefter kommer fyra tätt liggande arbetsområden. Knappt var sjätte intervjuad
arbetade inom informationsområdet. Sedan kommer i fallande ordning annan
service, vård-omsorg och tillverkning. Så kommer en grupp nära liggande
verksamhetsområden. Försäljning engagerade var 20:e person. Sist kommer
hantverk-finmekanik,
transporter,
samt
minsta
gruppen
teknikbyggnadsverksamhet.
Skadans inverkan
De tre grupperna skadade följer varandra ganska nära inom dessa
verksamhetsområden med några avvikelser. De enbart rörelsebegränsade har större
andel verksamma inom administrationen än enbart synskadade. Den minsta
andelen har gruppen både synskadad och rörelsebegränsad. Därefter kommer fyra
olika yrkesområden liggande nära varandra. Informationsområdet är den största av
dessa. Enbart synskadade och enbart rörelsebegränsade ligger här lika och betydligt
högre än de kombinerat skadade. Annan service respektive vård-omsorg kommer
därefter. Inom annan service är de kombinerat skadade procentuellt den betydligt
största gruppen. Inom vård och omsorg ligger grupperna relativt jämnt. Även inom
tillverkning ligger de tre grupperna relativt nära varandra. Inom försäljning är de
kombinerat skadade den procentuellt största gruppen. Inom teknik och transport
finns enbart rörelsebegränsade. Hantverk har inte någon kombinerat skadad. Enbart
rörelsebegränsade har däremot människor verksamma inom alla dessa
yrkesområden.
Byt sidfotstext
61
Könsfördelning
Mellan män och kvinnor fanns procentuella skillnader inom flera
verksamhetsområden. Inom administrationen fanns fler kvinnor än män
verksamma i samtliga tre grupper. Hos enbart rörelsebegränsade var skillnaden
procentuellt tre gånger större än inom de båda övriga grupperna. Inom
informationsområdet har de enbart synskadade och enbart rörelsebegränsade
grupperna knappt någon skillnad mellan könen medan den kombinerat skadade
gruppen inte har några män inom detta yrkesområde. Inom annan service är
procentuellt dubbelt så många män verksamma jämfört med kvinnorna. Inom den
kombinerade gruppen är dock skillnaden mindre. Beträffande vård-omsorg är
kvinnorna mycket dominerande: skillnaden är nära fyra gånger fler, knappt dubbelt
så många och i den tredje gruppen finns bara kvinnor. Tillverkning sysselsätter fler
män än kvinnor i samtliga grupper: dubbelt så många, tre gånger respektive sju
gånger så många. Inom försäljning är fler män än kvinnor verksamma hos samtliga
grupper men procentandelarna i den kombinerade gruppen är avsevärt större än för
de båda övriga. Inom hantverk finns huvudsakligen män men den tredje gruppen
saknar här representant. Inom transport förekommer enbart rörelsebegränsade män.
Inom teknik förekommer bara fem procent rörelsebegränsade män och 2 procent
kvinnor. Den största skillnaden mellan könen förekom inom vården och i gruppen
både rörelsebegränsad och synskadad som hade enbart kvinnor där verksamma.
Skadenivåns inverkan
Om individen är måttligt eller gravt skadad har inom vissa verksamhetsområden
påverkat valet av arbetsområde. Enbart måttligt skadade synskadade som arbetar
inom vård-omsorg är nästan dubbelt så många som gravt synskadade. Hos enbart
rörelsebegränsade inom samma arbetsområde är knappt tre gånger fler gravt
skadade. Inom försäljning och kombinerat skadade är mer än tre gånger fler gravt
skadade jämfört med måttligt skadade. Inom hantverk är gravt synskadade nästan
tre gånger så många jämfört med måttligt skadade. Inom andra områden verkar
gravheten i skadan inte nämnvärt ha påverkat valet av arbete. Bland grupper där
någon skillnad knappt förekommer finns enbart rörelsebegränsade inom hantverk,
teknik och försäljning. Hos enbart synskadade inom försäljning ligger grupperna
mycket nära varandra. Den kombinerade gruppen i annan service ligger också
jämnt. Inom övriga områden är skillnaden liten och högst två gånger så stor.
Byt sidfotstext
62
Kapitel 5
LÖNER, INKOMSTER OCH INKOMSTSKILLNADER
En kvinna lyckades hävda sig väl på arbetsplatsen men lönen var
betydligt lägre än arbetskamraternas. Kvinnan var i 40-årsåldern och
telefonist i en grupp på närmare ett tiotal i ett företag med cirka 500
personer. Hon var utbildad ekonom och hade arbetat i företaget före
synskadans inträffande. I samband med synens försämring gick hon
ett par års utbildning på AMU-centrum. När hon kom tillbaka till
företaget var hon helt blind. Det dröjde kanske ett halvt år innan
arbetskamraterna talade naturligt till henne. Hon fick först inga
arbetsuppgifter och personalchefen sade till löneavdelningen att
stryka hennes semester. Hon fick sedan plats i företagets växel och
använde dator med punktskriftsdisplay och talsyntes. Till skillnad
mot arbetskamraterna fick hon inga omväxlande arbetsuppgifter.
Hon arbetade snabbt, var en av de två snabbaste telefonisterna men
lönen var ”katastrofalt” mycket lägre än övrigas. Då frågade hon
chefen varför hennes löneökningar var lägre. Han kunde inte påverka
lönen sade han. Då ingrep hennes arbetskamrater och pratade med
chefen. Det året erhöll hon en rejäl löneförhöjning.
Löneundersökningens syften
För att få kunskap om hur de funktionsbegränsade gruppernas löner stod i
jämförelse med andra anställda - eller mer korrekt, de intervjuades uppfattning om
sina löneförhållanden i jämförelse med andra jämlika - ställdes frågor om hur den
intervjuade uppfattade sin lön i jämförelse med andra anställda som var i samma
ålder och som hade motsvarande meriter och liknande arbetsuppgifter.
Ensamarbetande undantogs från dessa frågor.
Fyra olika delundersökningar gjordes. Den första utfördes för att granska om det
fanns skillnader mellan könen. Den andra gjordes för att granska om gravheten i
funktionsbegränsningen var relaterad till lönens storlek. Den tredje genomfördes
för att undersöka om anställningsformen hade ett nämnvärt samband med lönen.
Därutöver
gjordes
en
jämförelse
mellan
SRF-medlemmars
och
genomsnittsbefolkningens löner och inkomster.
De intervjuade indelades i tre grupper: 1. ”enbart synskadade” vilka saknade
skador på rörelseorganen. 2. ”enbart rörelsebegränsade” som inte hade några
skador på synförmågan. 3. de som hade både synskador och rörelsebegränsningar.
Dessa tre huvudgrupper indelades alla dessutom i två varierande undergrupper.
Svaren uppdelades sedan i fem grupper utifrån den intervjuades uppfattning om
grad av lönens avvikelse. Se tabell 16-18.
Byt sidfotstext
63
Uppfattade skillnader i lönen mellan funktionsbegränsad och annan
arbetskraft
Först granskades om det intervjuade ansåg att det fanns skillnader mellan deras
löner och den övriga arbetskraftens som hade motsvarande meriter, ålder och
arbetsuppgifter. På dessa frågor svarade totalt 303 personer. Deras uppfattningar
framgår nedan:
Uppfattningen om lön Procent
Klart högre 1 %
Något högre 6 %
Lika 67 %
Något lägre 14 %
Klart lägre 12 %
Se tabell 18.
En majoritet, två tredjedelar, ansåg således att de hade samma lönenivå som andra
jämställda anställda. En fjärdedel ansåg att de hade lägre lön medan endast en
fjortondel hävdade att de hade högre lön än jämförelsegruppen.
Grupp- och könsskillnader
Enbart synskadade
En uppdelning i grupper utifrån typ av skada visar att av de synskadade ansåg en
majoritet eller 58 procent att deras löner var lika som andra anställda med
motsvarande meriter, ålder och arbetsuppgifter. Ett fåtal, 3 procent, ansåg att deras
lön var klart högre medan 5 procent ansåg att deras lön var något högre än hos
andra med motsvarande kvalifikationer och arbetsuppgifter. 18 procent ansåg att
deras löner var något lägre och 16 procent svarade att den var klart lägre än hos
andra med motsvarande kvalifikationer och arbeten. (Tabell 18.)
En man med en stabil medfödd synsvaghet, som medförde ledsyn
och läsförmåga med hjälpmedel, hade tagit en gymnasieexamen på
ett tekniskt institut. Efter det att han var klar på institutet sökte han
vid 12-15 tillfällen arbeten och var på intervjuer 10-12 gånger. Hans
kvalifikationer var tillräckliga men man uppgav att synen kanske
blev sämre och då stod han där på jobbet. Han kom in bakvägen på
arbetsmarknaden. Hans arbetsvårdare kände en direktör och tog
telefonkontakt med denne. Han fick börja på lägsta möjliga lön och
blev kvar i tio år. Han arbetade som förrådsman samt sålde verktyg
och maskiner. När det gällde omflyttningar tog de honom först. Han
blev grovt lönediskriminerad under en privat arbetsgivare därför att
han fick den absolut lägsta betalningen på grund av att han var
synskadad.
Fördelat på könen erhålles för män och kvinnor en likartad bild med den skillnaden
att de synskadade männen anser sig ligga något bättre till än vad kvinnorna gör.
(Tabell 18.)
Byt sidfotstext
64
Generellt gäller således att mer än hälften av de undersökta synskadade anser att
deras löner ligger på samma nivå som andra anställda med motsvarande ålder,
meriter och arbetsuppgifter. En liten del anser att de har högre lön än andra
motsvarande anställda medan en betydligt större andel anser att deras löner är
sämre än andra motsvarande. Skillnaden mellan könen är liten men männen
bedömer att de ligger något bättre till lönemässigt.
Enbart rörelsebegränsade
Av de rörelsebegränsade var det ingen som ansåg att de hade en klart högre lön i
jämförelse med andra anställda i samma ålder och med motsvarande meriter och
arbetsuppgifter. Mindre än var tionde hävdade däremot att de hade något högre lön
än andra motsvarande. Tre av fyra ansåg att de hade samma lönenivå som andra i
motsvarande situation. Något mindre än var tionde hävdade att de hade något lägre
och lika många att de hade klart lägre lön än andra motsvarande anställda. (Tabell
18.)
En man i 20-årsåldern som var måttligt rörelsebegränsad arbetade
som väktare. Hans lön var mycket lägre än arbetskamraternas. Han
framhöll att löneskillnaden berodde på att han hade arbetat mycket
kortare tid än arbetskamraterna som hade betydligt mer betalt.
En betydande majoritet av de enbart rörelsebegränsade ansåg således att deras lön
var i samma nivå som andra. Männen ansåg emellertid i högre grad än kvinnorna
att de hade något lägre lönenivå och även att de hade klart lägre lön. (Tabell 18.)
Både synskadad och rörelsebegränsad
I gruppen med både rörelsebegränsningar och synskador fanns ingen som hävdade
att de hade klart högre lön än andra anställda med motsvarande ålder, meriter och
arbetsuppgifter. Något mindre än var tjugonde hävdade att de hade något högre lön
än andra jämförbara. Nära två av tre hävdade att deras lön låg i samma nivå som
jämförelsegruppen. Mindre än var femte ansåg att de hade något lägre och var
åttonde ansåg att de hade klart lägre lön än andra jämförbara. Fler män än kvinnor
hävdade att deras lön låg något lägre respektive klart lägre. Den sistnämnda
gruppen bestod dock av endast 46 personer och var den minsta av de tre
undersökningsgrupperna. (Tabell 18.)
Den generella bilden är således att två tredjedelar anser att de har en lika hög
lönenivå som andra med motsvarande meriter och arbetsuppgifter. En betydande
andel anser emellertid att de har något lägre respektive klart lägre lön än
jämförelsegruppen. Endast någon anser att de har klart högre och endast ett fåtal att
de har något högre lön än jämförelsegruppen. Generellt är skillnaderna mellan
könen marginell. (Tabell 18.)
Lön och skadegrad
Det kan förväntas att ju svårare en funktionsbegränsning är, desto lägre sätts
bärarens lön. För att söka stöd för eller falsifiera detta antagande, granskades
intervjumaterialet.
Byt sidfotstext
65
Enbart synskadade
För synskadade som saknade ledsyn, dvs. som inte hade tillräcklig synförmåga för
att kunna orientera sig utomhus med synens hjälp, erhölls följande resultat. 3
procent ansåg att de hade klart högre lön än andra med motsvarande ålder, meriter
och arbetsuppgifter. 8 procent ansåg att de hade något högre lön än motsvarande.
En majoritet på 64 procent ansåg att de hade lika löner som andra anställda eller
företagare. 16 procent ansåg att de hade något lägre lön och 10 procent ansåg att de
hade klart lägre lön än andra jämförbara. (Tabell 17.)
Av synskadade som hade ledsyn ansåg 3 procent att de hade klart högre lön än sina
arbetskamrater. Ingen hävdade att de hade något högre lön än andra jämställda. 49
procent ansåg att deras lön låg i nivå med jämförelsegruppen. 21 procent menade
att de hade något lägre lön och 28 procent hävdade att deras löner var klart lägre än
motsvarande. (Tabell 17.)
En mindre andel av de måttligt synskadade, jämfört med de gravt synskadade,
uppger således att de har klart högre respektive något högre lön än sina
motsvarande arbetskamrater. En lägre del av de måttligt synskadade anser att deras
lön ligger i samma nivå som arbetskamraternas. Fler av de måttligt synskadade
uppger att deras lön ligger något lägre, jämfört med gravt synskadade, och
betydligt fler att de är mycket lägre betalda.
Resultatet för de synskadade motsäger således hypotesen, att en allvarligare skada
skulle medföra lägre lön. Är forskningsresultatet baserat på att de intervjuade
grupperna har olika referensramar? Är det så att de synskadade som saknar ledsyn
med hjälp av en adekvat käppteknik, ledarhundar, datorer med syntetiskt tal och en
bättre skadeanpassning på ett mer adekvat sätt förmår hävda sig i arbetslivet
jämfört med sina mindre synskadade kollegor? En annan förklaring är att med en
grav skada är det lättare att få lönebidrag och att detta underlag bidrar till att lönen
blir högre än om lönebidragstillskottet inte fanns. En tredje är att människor med
grava skador har lägre förväntningar och därför är mer nöjda med sina löner medan
de med måttliga skador ställer högre krav.
Enbart rörelsebegränsade
För rörelsebegränsade som sällan eller aldrig använder rullstol är uppfattningen om
lönen, från klart högre till klart lägre lön, följande: 0, 10, 69, 7 och 14 procent. För
de rullstolsburna gäller följande procenttal: 0, 3, 83, 11, och 3. En större del av de
rullstolsburna anser således att de har lika lönenivå som andra icke
funktionsbegränsade arbetskamrater, jämfört med ej rullstolsburna. Färre av de
rullstolsburna anser att de har något högre lön samt att de har klart lägre lön vid
samma jämförelse. (Tabell 17.)
Även hos rörelsebegränsade finns således en uppfattning att fler anser att de har
lägre löner jämfört med motsatsen än arbetskamraterna men tendensen är inte
lika stark som hos synskadade intervjuade.
Byt sidfotstext
66
Både synskadad och rörelsebegränsad
Intervjuade människor med både rörelse- och synskador ger en liknande bild. För
den grupp som har grava skador gäller från ”klart högre” till ”klart lägre” följande:
0, 3, 63, 17 och 17 procent. För den grupp som är måttligt skadad gäller följande
värden: 0, 6, 69, 19 och 6 procent. Skillnaden mellan de två undergrupperna verkar
inte iögonfallande. Antalet i hela gruppen med flera skador är dock endast 46
personer. Små personförändringar kan få kraftiga procentuella utslag varför
resultatet också av det skälet bör betraktas med försiktighet. (Tabell 17.)
Sammanfattning
Den hypotes som ställdes tidigare, att en allvarligare skada skulle medföra lägre
lön hos bäraren, falsifieras således mot intervjumaterialet, mer uttalat hos enbart
synskadade men förekommer även i lägre grad hos enbart rörelsebegränsade och
kombinerat skadade.
Anställningsformen och löneuppfattningen
Anställningsformen var relaterad till de intervjuades uppfattning om sina löner. I
denna
delundersökning
berörs
egenföretagare,
vanligt
anställda,
lönebidragsanställda och specialanställda. Varje grupp granskas eller diskuteras
nedan.
Egenföretagare
Egenföretagarna undantogs från denna intervju i undersökningen eftersom de ofta
var ensamarbetande. Av intervjusvaren framgår emellertid ibland att
egenföretagarnas inkomster vanligtvis inte var höga. Det fanns några som erhöll
företagsstöd. Ofta fanns en delpension som hjälpte upp inkomsten. Det fanns
emellertid enstaka egenföretagare som vid sidan av delpension hade en hög
inkomst.
En man i 40-årsåldern var akademiskt utbildad. Han hade studerat
och arbetat i flera länder. Mannen blev VD i ett internationellt
företag. Efterhand utvecklades en medfödd synskada och han kunde
bland annat inte längre köra bil. Arbetet blev för tungt då synen
försämrades. Han avsade sig VD-skapet men företaget återanställde
honom med förbättrad lön och med andra arbetsuppgifter. Han
upplevde emellertid att företaget förföll och han kom i konflikt med
en ny kvinnlig VD. Han slutade på företaget och startade senare ett
nytt företag inom samma bransch och med färre anställda, arbetade
halvtid och tog ut halvtids förtidspension. Han utvecklade det nya
företaget, drog snabbt in ”massor” med pengar till företaget som
gick mycket bra. Företagsledaren uppgav att han hade stora krav på
sig själv, tjänade tidigare över 50 000 kr och vid intervjutillfället 30
000 kr i månaden.
Vanligt anställda
De intervjuade som varit anställda på vanliga arbetsplatser med vanlig lön utan
lönebidrag och utan att arbetsplatsen varit specialinriktad mot att anställa
Byt sidfotstext
67
funktionsbegränsade människor visar en större tillfredsställelse med lönen jämfört
med de som varit anställda under de två övriga löneformerna. 74 procent anser att
de har lika hög lön som jämförelsegruppen. 2 procent anser att de har klart högre
och 9 procent anser att de har något högre lön än jämförelsegruppen. 9 procent
anser att de har något lägre och 7 procent anser att de har klart lägre lön.
Fördelningen mellan procenttalen har endast en svag övervikt åt den lägre sidan.
Lönebidragsanställda
Intervjuade som varit anställda med lönebidrag finner avsevärt oftare att deras
lönenivå ligger lägre än övriga jämförbara anställda. Ingen anser att de har klart
högre eller något högre betalt än jämförelsegruppen. 63 procent anser att de har
lika mycket betalt som jämförelsegruppen medan 18 procent anser att de har något
lägre och 18 procent anser att de har klart lägre lön än jämförelsegruppen.
Snedfördelningen för denna grupp är således betydligt större.
Specialanställda
Anställda på arbetsplatser med speciell inriktning mot att anställa
funktionsbegränsade människor, till exempel anställda på Samhall eller sysselsatta
via dagcentra, finner ofta att de har lägre löner än arbetskamraterna. Resultaten blir
rimliga under förutsättning att en stor del av de intervjuade gör jämförelser med
arbetsledningen eller anställda utanför arbetsplatsen.
Frågan var utformad så att jämförelser kunde göras med anställda utanför
arbetsplatsen och som hade motsvarande arbetsuppgifter, var i samma åldersgrupp
och hade motsvarande meriter.
En person, motsvarande 2 procent, ansåg att han hade något högre lön än andra
jämställda. 51 procent ansåg att deras lön var på samma nivå som
jämförelsegruppens. 19 procent ansåg att de hade något lägre och hela 28 procent
hävdade att de hade klart lägre lön än jämförelsegruppen. (Tabell 16.)
Snedfördelningen mot lägre lön är således störst för de specialanställda. Gruppen
var den minsta av de tre och bestod av 43 personer. (Tabell 16.)
Sammanfattning och diskussion
En stor majoritet av de funktionsbegränsade intervjuade anser att deras löner ligger
på samma nivå som andra likvärdiga anställdas. Färre anser att deras löner är högre
än andra anställdas med likartade arbetsuppgifter, meriter och åldrar, jämfört med
gruppen som anser att de har mindre betalt än arbetskamraterna.
Fler av de synskadade, 34 procent, anser att deras löner är lägre än
arbetskamraternas. Färre bland de rörelsebegränsade, mindre än 20 procent, uppger
att deras löner är mindre än kollegornas. Samtidigt verkar det av
fallbeskrivningarna som om fler arbetar deltid bland rörelsebegränsade. Är det så
att de rörelsebegränsade är mer tillfreds med sin situation medan synskadade
människor ställer större krav på likaberättigande?
Inom grupperna är spridningen relativt stor. Anställningsformen medför att de
intervjuade bedömer sig vara utsatta för skillnader i löner. Skillnaderna mellan
Byt sidfotstext
68
grupperna kan delvis vara avhängigt av att lönebidragsanställda, arbetande hos
Samhall och sysselsatta på dagcentra, kan ha mer besvärande skador. Detta kan
bidra till att sänka de anställdas lönenivåer. Ändå framstår ganska tydligt att de som
varit anställda på vanliga arbetsplatser i större utsträckning funnit att de har
likvärdiga löner med arbetskamrater jämfört med lönebidragsanställda och speciellt
de specialanställda. (Tabell 16.)
En svaghet i denna undersökning är att det inte kan förutsättas att de intervjuade
har en exakt kunskap om hur deras löner är i jämförelse med sina jämställda
arbetskamrater. Den intervjuade kanske tror att hans lön är lika som
arbetskamraterna medan de, som följd av den individuella lönesättningen, kan ha
högre eller lägre lön än den intervjuade individen. För att söka få något mer exakta
kunskaper om de funktionsbegränsades relativa löner gjordes en jämförelse mellan
intervjuade synskadades och allmänhetens årsinkomster utifrån mer exakta data.
Byt sidfotstext
69
Intervjuade synskadades deklarerade inkomster
För att få en mer korrekt uppfattning om de intervjuades verkliga inkomster i
jämförelse med den yrkesverksamma genomsnittsbefolkningens inkomster
granskades de deklarerade inkomsterna för samtliga intervjuade synskadade SRFmedlemmar för år 1999. Årsinkomsterna för samtliga dessa synskadade
medlemmar söktes via skatteförvaltningens offentliga dataregister.
Anledningen till att enbart synskadade intervjuade medtogs i denna
delundersökning var att för den gruppen hade projektet tillgång till personnummer
för flertalet intervjuade. Personnumren underlättade inhämtande av
inkomstuppgifter för de intervjuade hos skattemyndigheterna. För 19 synskadade
där personnummer saknades kunde dessa erhållas från Skattemyndighetens
basregister.
Det måste understrykas att följande undersökningar skiljer sig från den föregående
intervjuundersökningen där de intervjuade utfrågades enbart om sin lön från sin
arbetsgivare. Här används inkomster uppgivna i självdeklarationerna som utöver
löneuppgifter bör innehålla aktieinkomster och andra inkomster som erhållits under
det deklarerade året.
Undersökningen blev en inkomstundersökning och inte bara än löneundersökning.
Undersökningen utgår från deklarerade inkomster som uppgivits till
skattemyndigheten före avdrag. En del intervjuade har uppgett att de haft pension
eller delpension. Vid tabellberäkningarna togs först samtliga med pensioner med i
statistiken. Därefter togs personer med hel pension bort från beräkningarna med
hjälp av uppgifter från skattemyndigheten. Personer med delpension betraktades
vara deltidsarbetande vilket de själva också har uppgett. Till sist togs alla som hade
uppgett att de hade delpension samt egenföretagare bort från beräkningarna. En
reservation måste emellertid göras att det kan finnas personer som inte uppgett
delpensioner eller deltidsarbete i den återstående gruppen arbetande.
I inkomstuppgifterna gällande synskadade intervjuade ingår deklarerade pensioner.
I Sverige är alla pensioner skattepliktiga. Däremot ingår inte de
handikappersättningar som en del yrkesverksamma skadade erhåller eftersom de är
avsedda att täcka de fördyrade levnadsomkostnader som funktionsnedsättningen
medför.
Synskadades inkomster under år 1999
Samtliga intervjuade synskadade 163 686 kr
Synskadade med arbete (sammanräknad förvärvsinkomst) 187 672 kr
Synskadade med arbete utan delpension, ej egenföretagare (arbetsinkomst) 194 127
kr
Byt sidfotstext
70
Därefter gjordes en jämförelse med motsvarande åldersgrupp för Sveriges
befolkning som helhet. De senare uppgifterna erhölls ur Sveriges offentliga
statistik.
Inkomstspridningen
Inkomstgrupper och ytterligheter
Spridningen var stor inom gruppen intervjuade synskadade beträffande
årsinkomsten för år 1999. Fyra personer hade en årsinkomst på 0 kr. Ett antal
personer hade uppenbarligen deklarerat enbart sin skattepliktiga pension. Den
kvinna som hade den näst högsta årsinkomsten för år 1999 tjänade 382 000 kr.
Kvinnan med den högsta inkomsten för det året tjänade 395 496 kr.
Mannen med den näst högsta inkomsten tjänade 542 905 kr. Den man som hade
den högsta årsinkomsten tjänade 1 728 588 kr.
För att få en uppfattning om hur inkomstspridningen fördelade sig mellan
inkomstgrupper under år 1999 utfördes en inkomstundersökning omfattande
samtliga intervjuade synskadade oavsett om de varit yrkesarbetande under år 1999
eller inte. En uppdelning av årsinkomsterna gjordes i grupper om 50 000 kr. Den
största gruppen, 59 personer, tjänade mellan 150 000 och 200 000 kr. Näst största
gruppen, 53 personer, tjänade mellan 50 000 och 100 000 kr. En anledning till att
denna grupp med relativt låg årsinkomst var så stor är att av de 53 personerna var
25 förtidspensionärer varav endast 8 uppgav att de hade yrkesarbetat. Den tredje
största
gruppen
omfattade
inkomsten
100
000
till
150 000 kr. Den lägsta inkomstgruppen 0 till 50 000 kr omfattade 7 personer varav
fem var kvinnor och två män. Se tabell 19.
Två män tjänade över 500 000 kr. Näst högstbetalda gruppen, 400 000 och 450 000
kr innehöll enbart tre män. (Tabell 19.)
Generellt visar tabell 19 att kvinnorna dominerar de lägre inkomstgrupperna. I
grupperna 100 000 - 150 000 kr och 200 000 - 250 000 kr är kvinnor och män
nästan lika stora. Inkomstgruppen 250 000 - 300 000 kr består av 10 personer varav
två tredjedelar är män. Inkomstgrupperna över 300 000 kr består av ett fåtal
personer och könen är relativt lika med undantag av de två högsta
inkomstgrupperna där männen är få och ensamma. (Tabell 19.)
Tabell 19 omfattar samtliga intervjuade SRF-medlemmar. Tabell 20 omfattar
däremot enbart medlemmar som hade arbete under år 1999. De båda tabellerna har
påfallande likheter. Det kan noteras att, trots att personerna hade arbete under året,
7 intervjuade hade en inkomst som låg mellan 0 och 50 000 kr. 19 personer hade en
inkomst för året mellan 50 000 och 100 000 kr. 4 egenföretagare fanns i dessa två
grupper och åtminstone några tog ut halv pension och återförde hela vinsten i
företaget. En tredjedel av inkomsttagarna hade en inkomst som låg under 150 000
kr. Se tabell 20.
Byt sidfotstext
71
Grupptillhörighet och genomsnittsinkomster
För att få en mer konkret information om synskadade SRF-medlemmars
genomsnittliga inkomster för år 1999 gjordes ytterligare beräkningar avseende
anställningsform, genomsnittsinkomster och löner. Undersökningen omfattade
enbart intervjuade som hade yrkesarbete under år 1999. Undersökningsgruppen
uppdelades som tidigare i kön, grad av skada och anställningsform. Se tabell 21.
Kvinnornas inkomster
Även här framgår att kvinnornas deklarerade årsinkomster var lägre än männens.
Kvinnornas årslön var i genomsnitt 160 000 kr i avrundade siffror. Männen tjänade
215 000 kr. Skillnaden är 55 000 kr. (Tabell 21.)
Inom kvinnogruppen förekommer marginella skillnader. Gravt skadade kvinnor
tjänar med sin genomsnittliga årsinkomst 161 000 kr och något mer än måttligt
skadade, med en skillnad på närmare 3 000 kr. Kvinnor med lönebidrag har lägre
genomsnittlig deklarerad årsinkomst. Den ligger på 132 000 kr där måttligt skadade
tjänar cirka 1 000 kr mer än gravt skadade. För vanligt anställda kvinnor är
skillnaderna större. Måttligt skadade tjänar 155 000 kr och gravt skadade 193 000
kr med en skillnad på nära 38 000 kr. För de specialanställda kvinnorna är
situationen
den
motsatta.
Måttligt
skadade
tjänar
191 000 kr och gravt skadade 150 000 kr, dvs. de gravt skadade tjänar 41 000 kr
mindre. Inga enbart synskadade kvinnor var egenföretagare. (Tabell 21.)
Männens inkomster
För männen är skillnaden i deklarerade inkomster mellan måttligt och gravt
synskadade större. Måttligt synskadade tjänade under år 1999 i genomsnitt 198 000
kr. Gravt skadade tjänade 255 000 kr, dvs. deras genomsnittliga deklarerade
årsinkomst var 57 000 kr högre än måttligt skadades.
Egenföretagare förekom bara bland männen i den intervjuade SRF-gruppen. De
måttligt skadade egenföretagarna tjänade enligt deklarationerna 259 000 kr. De
gravt skadade egenföretagarna tjänade enligt deklarationerna 67 000 kr. Det
innebär att för år 1999 tjänade de måttligt skadade egenföretagarna
192 000 kr mer än de gravt synskadade. Möjligen beror denna stora skillnad på att
flera intervjuade berättat om att de inte erhållit arbete på arbetsmarknaden och
därför startat egna företag. Måttligt skadade däremot kan tänkas ha flera alternativ
och väljer att vara egenföretagare, bland annat utifrån att företagen ger dem en hög
och säker inkomst. (Tabell 21.)
Även lönebidragsanställda kännetecknas av att måttligt skadade tjänar mer än gravt
skadade, med en skillnad på 42 000 kr. Gruppen är dock liten med sina 25 personer
och enskildas avvikelser kan ha haft ett starkt inflytande på skillnaden. (Tabell 21.)
För de vanligt anställda synskadade männen är skillnaden mellan gravt och måttligt
skadade betydlig. De gravt skadades årsinkomst enligt självdeklarationerna var 388
000 kr och de måttligt skadade tjänade 94 000 kr mindre. För de specialanställda
Byt sidfotstext
72
är
skillnaden
inte
lika
stor.
De
gravt
skadade
tjänade
177 000 kr och de måttligt skadade tjänade 10 000 kr mindre. (Tabell 21.)
Samtliga gruppers inkomster
När det gäller totalsiffrorna är skillnaden mellan olika anställningsformers
deklarerade inkomster måttlig. Den högsta inkomstgruppen är vanligt anställda
som tjänar 206 000 kr per år i genomsnitt. den lönebidragsanställde
genomsnittsinkomsttagaren erhåller en lön på 166 000 kr per år vilket medför en
löneskillnad till föregående grupp på 40 000 kr mindre per år.
Sammanfattningsvis är de genomsnittliga deklarerade totalinkomsterna för de olika
grupperna i kronor per år följande:
samtliga 188 000
egna företagare 189 000
vanligt anställda 206 000
lönebidragsanställda 166 000
specialanställda 169 000
Samtliga intervjuades genomsnittliga inkomst från tjänst och näringsverksamhet
granskades. För båda könen var genomsnittsinkomsten 188 000 kr, för männen 215
000 kr och för kvinnorna 160 000 kr. (Tabell 21.)
Ledarhundsförarnas löner
Som en sidoundersökning granskades även lönerna hos samtliga synskadade som
använde ledarhund i Sverige. Uppgifterna gäller deklarerade inkomster för år 2001.
Genomsnittslönen för samtliga ledarhundsförare som hade arbete detta år var 215
350 kr. För männen var inkomsten 243 561 kr och för kvinnorna 183 821 kr.
Genomsnittslönen var således något högre för ledarhundsförarna än för de
intervjuade synskadade. Undersökningsåret 2001 valdes eftersom uppgifter om
ledarhundsinnehav fanns tillgängliga för 2002. Eftersom löneglidning med mera
påverkar resultatet görs här inga mer inträngande jämförelser med intervjuade
synskadade.
Ytterligheterna undantagna
I de föregående lönetabellerna har samtliga intervjuade med löner deklarerade för
år 1999 medtagits. Följande beräkningar och tabell skiljer sig från de föregående
såtillvida att ett antal personer med de mest avvikande årsinkomsterna undantagits.
Som tidigare nämnts var den person som tjänade mest en man med en inkomst på 1
729 000 kr. Han skilde sig markant från samtliga övriga i intervjugruppen. Den
som kom på andra plats tjänade 543 000 kr. Tre kvinnor och en man tjänade 0 kr.
För att se om dessa ytterligheter nämnvärt påverkade inkomstbilden gjordes en ny
datakörning. De fyra med de högsta inkomsterna och fyra med de lägsta
inkomsterna togs bort. Det fick till resultat att inkomstskillnaden mellan de
återstående männen och kvinnorna minskade. Egenföretagarnas genomsnittliga
inkomst minskades kraftigt, 65 000 kr mellan beräkningarna, beroende på att två
Byt sidfotstext
73
egenföretagare fanns bland de fyra högst avlönade. Genomsnittliga inkomsten för
män minskade med 32 000 kr och kvinnornas ökade med 7 000 kr. Vanligt
anställdas löner minskades genom att den högst betalda försvann medan de
lönebidragsanställda blev oförändrade och de specialanställdas löner steg med 4
000 kr. Se tabell 22.
Jämförelser med den svenska genomsnittsbefolkningens årsinkomster
För att undersöka om det fanns någon större skillnad mellan inkomster hos
intervjuade yrkesverksamma synskadade och den yrkesarbetande svenska
genomsnittsbefolkningen gjordes jämförelser mellan den här granskade gruppen
synskadades och genomsnittsbefolkningens årsinkomster.
En
utgångspunkt
är
Statistiska
centralbyråns
uppdelning
rörande
inkomstbegreppen. Byrån skiljer mellan sammanräknad förvärvsinkomst och
arbetsinkomst.
Sammanräknad förvärvsinkomst består huvudsakligen av inkomst av tjänst,
inkomst av näringsverksamhet, summan av löneutbetalningar under året, arvode
och skattepliktiga förmåner som traktamenten, sjukpenning, ersättningar från
försäkringskassa,
arbetslöshetskassa
och
vuxenutbildningsnämnd
samt
delpensioner, höga bilersättningar och vissa reseersättningar. Arbetsinkomst
däremot gäller för samtliga helårs- och heltidsanställda som saknar inkomst från
näringsverksamhet. Arbetsinkomst är således summan av lön, företagarinkomst,
inkomst från fåmansföretag, sjukpenning, föräldrapenning och dagpenning vid
utbildning. (SCB, 2001, Inkomstfördelningsundersökningen.)
Undersökningsgruppens ålder hos synskadade omfattar 20-65 år. Den offentliga
statistiken omfattar åldrarna 20-64 år. I undersökningsgruppen visade det sig att
ingen intervjuad SRF-medlem som fyllt 65 år hade inkomst av tjänst under år 1999.
I denna delundersökning är därför både undersökningsgruppen och
jämförelsegruppen åldersmässigt lika.
Sammanräknad förvärvsinkomst
Intervjuade synskadade med lön från arbete under år 1999 hade enligt utförda
beräkningar en genomsnittlig sammanräknad förvärvsinkomst omfattande
187 700 kr i avrundade tal. För inkomsttagare med arbete ur
genomsnittsbefolkningen ligger inkomsten för året på 199 100 kr enligt offentlig
statistik. (SCB, 2001, Inkomster, skatter och bidrag, tabell 1, Sammanräknad
förvärvsinkomst år 1999.) Skillnaden mellan synskadade förvärvsarbetande och
den arbetande genomsnittsbefolkningen uppgår enligt beräkningarna till 11 400 kr.
Se tabell 23.
Bland de synskadade fanns enligt intervjuerna åtta som hade deltidspension och
som arbetade vid sidan av pensionen. Dessutom kan det ha funnits andra som haft
deltidspension utan att detta nämnts. Några kan därutöver ha arbetat deltid utan att
detta har registrerats.
Synskadade mäns förvärvsinkomster under år 1999 var 215 200 kr medan
genomsnittsbefolkningens män erhöll 230 300 kr vilket medförde en skillnad på 15
Byt sidfotstext
74
100 kr. Synskadade kvinnor förvärvade 159 800 kr och genomsnittbefolkningens
kvinnor 166 900 kr vilket ger en skillnad på 7 100 kr.
Det finns en skillnad i förvärvsinkomsten mellan den synskadade befolkningen och
genomsnittsbefolkningen. Beträffande den sammanräknade förvärvsinkomsten
erhöll arbetande synskadade enligt beräkningarna 94,3 procent av
genomsnittsbefolkningens intäkter. För männen var andelen 93,4 och för kvinnorna
95,7 procent. (Tabell 23.)
För att se om tidpunkten för skadans inträffande påverkar inkomsterna gjordes
ytterligare två tabeller. Se tabell 24 och 25. En uppdelning gjordes bland annat
mellan personer som var barndoms- och ungdomssynskadade respektive
vuxensynskadade. Hypotesen var att de som kommit upp i vuxen ålder redan hade
etablerat en inkomstnivå före synskadan medan de barndoms- och
ungdomssynskadade måste bygga upp sin lönenivå som ”handikappade”.
Överraskande ligger barndoms- och ungdomssynskadade och vuxensynskadade på
samma genomsnittliga inkomstnivå för år 1999. Barndoms- och
ungdomssynskadade förvärvade i genomsnitt 187 765 kr och vuxensynskadade 187
398 kr, en skillnad på 367 kr. Intressant är också att tre gånger fler av de som hade
arbete under år 1999 var barndoms- och ungdomssynskadade än vuxensynskadade.
Av samtliga synskadade utgjordes de vuxensynskadade drygt hälften av de
barndomsoch
ungdomssynskadades
antal.
(Tabell
24
och 25.)
Vissa uppgifter i beräkningarna är överraskande. Gravt barndoms- och
ungdomssynskadade män och gravt vuxensynskadade kvinnor erhöll båda i snitt 67
000 kr mer än mäns och kvinnors genomsnittliga inkomster i befolkningen. (Tabell
25.) Det är troligt att unga synskadade män som är duktiga och skaffar sig en god
utbildning erhåller i första hand ett arbete och därmed god lön, eventuellt
kompletterad med lönebidrag. Gravt synskadade unga män med låg kompetens och
utbildning har betydligt svårare att erhålla ett arbete och belastar utan ett arbete inte
lönestatistiken. Deras frånvaro höjer genomsnittslönen för de arbetande gravt
synskadade unga männen.
En förklaring till att äldre synskadade kvinnor i undersökningsgruppen tjänar mer
än arbetande kvinnor i allmänhet kan vara att äldre synskadade kvinnor som förmår
hålla sig kvar i arbetslivet efter en uppkommen synskada har en bättre utbildning
och därmed sammanhängande högre lön. Kvinnor med lägre utbildning och
därmed lägre lön har lättare att bli ersatta av seende och har högre risk att bli
utslagna ur arbetslivet och driver därmed upp genomsnittslönen för synskadade
kvinnor. I intervjumaterialet finns exempel på välutbildade kvinnors förmåga att
skaffa sig arbetshjälpmedel och att fortsätta arbetet såväl som lågutbildade
kvinnors utslagning från arbetsmarknaden.
Övriga grupper synskadade erhåller mindre än genomsnittsbefolkningen. Gravt
vuxensynskadade män erhåller till exempel 60 000 kr mindre än
genomsnittsbefolkningens män. Måttligt vuxensynskadade män förvärvar 34 000
kr mindre och måttligt barndoms- och ungdomssynskadade män erhåller
31 000 kr mindre än genomsnittsbefolkningens män. (Tabell 25.)
Byt sidfotstext
75
En förklaring till att måttligt synskadade unga män förvärvar mindre än gravt
synskadade är att måttligt skadade har sämre möjligheter att erhålla lönebidrag som
subvention till sin anställning. Män som erhåller en synskada i vuxen ålder och
som håller sig kvar på sitt arbete erhåller lägre årliga lönehöjningar jämfört med
arbetskamraterna och med tiden lägre komparativ lönenivå som följd.
Arbetsinkomst
Om enbart arbetsinkomsten från tjänst för de som saknar inkomst från
näringsverksamhet granskas framstår större skillnader mellan arbetande
synskadade
och
genomsnittsbefolkningen.
Arbetsinkomsten
för
genomsnittsbefolkningen
är
256
000
kr
(SCB,
2001,
Inkomstfördelningsundersökningen, tabell 41.). För den synskadade intervjuade
arbetskraften är den 194 127 kr (Tabell 23.).
Arbetsinkomstundersökningen visar att intervjuade synskadades andel av lönen
bara är 75,8 procent av genomsnittsbefolkningens. Beräkningarna visar märkligt
nog att för kvinnorna är andelen 76,1 procent och för männen är den 78,8 procent.
(Tabell 23.)
Sammanfattande anmärkning
Skillnaden mellan procenttalen för den sammanräknade förvärvsinkomsten och
arbetsinkomsten är påfallande hög. En förklaring kan vara att andelen med
delpension är högre bland de synskadade än i genomsnittsbefolkningen.
Delpensioner ingår i sammanräknade förvärvsintäkter men inte i arbetsinkomsten.
En eventuell högre utdelning till gruppen av ersättningar från försäkringskassan till
den synskadade arbetskraften kan ha en motsvarande effekt.
En del av grupperna i löneberäkningarna är små vilket medför viss osäkerhet i
resultaten. En allvarligare invändning mot ovanstående beräkningar är dock att de
inte tar hänsyn till att så många synskadade slås ut från eller aldrig kommer in på
arbetsmarknaden och därmed inte kommer med i inkomstberäkningarna.
Överhuvudtaget medför jämförelser mellan de synskadades deklarerade inkomster
och Statistiska centralbyråns uppgifter viss osäkerhet. De här uppgivna talen
rörande inkomster och skillnader mellan intervjuade förvärvsarbetande synskadade
och den arbetande genomsnittsbefolkningen bör därför bedömas som något osäkra.
Byt sidfotstext
76
Några oklarheter
Det kan givetvis diskuteras om skillnaderna i årsinkomster beror på skillnader i
åldrar mellan grupperna. Synskador uppträder ofta i äldre åldrar vilket kan medföra
att gruppen synskadades genomsnittsålder är högre än den yrkesarbetande
befolkningen. Å andra sidan medför ofta uppträdande synskador att människor förs
ut ur arbetsmarknaden vilket får en föryngrande effekt på gruppen.
Det kan också finnas en skillnad i utbildning mellan de båda grupperna.
Synskadade unga har svårare än andra att få arbete och fortsätter därför ofta att
studera. Samtidigt har de uppenbarligen större svårigheter att klara högre studier
även om en del lyckas. Om gruppen synskadade har en högre
genomsnittsutbildning än genomsnittsbefolkningen så borde detta förbättra deras
möjligheter till högre inkomster. Enligt undersökningen har de lägre inkomster. Om
genomsnittsutbildningen är lägre för de synskadade så kan detta bidra till att
förklara inkomstskillnaderna mot hela den yrkesverksamma befolkningens
inkomster. Om synskadades genomsnittsutbildning är högre så är de reella
inkomstklyftorna större än vad den här utförda undersökningen visar. Det är svårt
att utan en omfattande arbetsinsats avgöra storleken på eventuella skillnader.
Byt sidfotstext
77
Byt sidfotstext
78
Kapitel 6
VARIERANDE ERFARENHETER I ARBETSLIVET
Trivsel på arbetsplatserna
Inom varje anställningsform förekommer stor spridning mellan de intervjuades
arbetsuppgifter, framgångar, trivsel och individuell tillfredsställelse med arbetet.
Trivsel och arbetstillfredsställelse behöver inte vara synonyma. En anställd kan
trivas i samarbetet med arbetskamraterna men inte vara tillfredsställd med det
arbete han eller hon får utföra. Omvänt kan en individ vara tillfredsställd med det
arbete han utför vilket inte nödvändigtvis innebär att han trivs med relationerna till
kollegorna på arbetsplatsen. Troligtvis finns ett positivt samband mellan
begreppen; om någon trivs på arbetsplatsen så är det sannolikt att han eller hon
också är tillfredsställd med arbetet och omvänt. I praktiken kan det vara svårt att
skilja mellan trivsel och arbetstillfredsställelse. De behandlas i detta avsnitt därför
ibland tillsammans och ibland separerade.
Synskadades trivsel
De intervjuade synskadades trivsel med sina arbeten är hög, även om en del
missnöje förts fram. För samtliga synskadade gäller att 87 procent av de
intervjuade trivs med sina arbeten. Mer än var tredje synskadad trivs absolut medan
hälften trivs bra. Endast var tionde synskadad trivs inte eller trivs definitivt inte på
sina arbeten. Se tabell 26.
Av tabellen såväl som av intervjuerna framgår att egenföretagarna var den grupp
bland synskadade yrkesverksamma där arbetstillfredsställelsen var störst. 100
procent av egenföretagarna trivdes med sina arbeten. På andra plats kom anställda
på vanliga arbetsplatser med 91 procent som trivdes. Med 84 procent följde
anställda på arbetsplatser som var speciellt utformade för funktionsbegränsade
människor. Den minsta trivsel eller 72 procent visade lönebidragsanställda. (Tabell
26.)
Byt sidfotstext
79
Egenföretagare
De synskadade egenföretagarna i undersökningen kännetecknades av en hög grad
av arbetstillfredsställelse i sin verksamhet. Flertalet hade dock en låg inkomst av
rörelsen och många drygade ut den låga inkomsten med en delpension eller halv
pension.
Flera egenföretagare hade ett arbetsbiträde i verksamheten som finansierades med
hjälp av bidrag utifrån. Biträdet, som ofta bestod av hustru, sambo eller annan
närstående person, utförde bokföring, kalkylering, en del av försäljningen och
andra sysslor som var besvärliga för den synskadade att utföra.
Nedan återges några fall där entreprenören tillfredsställelse med sin verksamhet
framträtt tydligt:
En man i 60-årsåldern var hönseriägare. Han var barndomsblind,
hade genomgått folkskola och hade därefter varit verksam närmare
50 år på samma arbetsplats. Han övertog ett jordbruk efter sin far.
Mannen började med svinproduktion och kompletterade denna med
höns. Han fann att svin var olämpliga för synskadade och att höns
var mycket bättre. Han arrenderade ut jordbruksmarken till en
jordbrukare och köpte först begagnade hönsburar och bytte ut dessa
mot nya efterhand. Han hade erhållit dispens för att använda de
gamla mindre burarna. Han hade försäljning på gården varje dag och
levererade till affärer och restauranger en dag i veckan. Mannen
hade
sambo
på
gården,
hade
halvtidspension
och
handikappersättning. Han övervägde att lägga ned verksamheten
efter det att hans dispens för de mindre burarna hade upphört.
Följande exempel innehåller en liknande social struktur inom ett annat
verksamhetsområde:
En man i 60-årsåldern var helt blind. Han hade erhållit en synskada
under 1970-talet av blödningar och starr som tryckte sönder ögonen.
Han arbetade då i en el-affär i en stor stad i Sverige. Han var
erbjuden att överta hela firman. Synskadan försenade övertagandet
men han övertog senare hela företaget mot banklån. Mannen fick
inga bidrag för att överta verksamheten. Vid intervjutillfället hade
han halv pension som hjälpte upp ekonomin. Hustrun arbetade också
i butiken och hade ekonomiskt bidrag för att arbeta som
arbetsbiträde åt mannen. Hon stod i regel i butiken medan mannen
arbetade innanför med armaturer, reparationer och förnyelse av
kristallkronor med mera. Mannen hade utvecklat enkla hjälpmedel,
tumstock och summer, för att kontrollera de eldragningar han
utförde. (”En summer” är en elektrisk ringklocka utan metallklocka
vilket ger den en dov ton vid elektrisk kontakt.) Han uppgav att han
sålt tv-apparater åt kunder som inte upptäckte att han var blind.
Affären hade vid kundkrets. Företaget hjälpte upp familjens
ekonomi. Familjen tog semester tre veckor på sommaren då butiken
stängdes men arbetade i övrigt året runt.
Byt sidfotstext
80
Vanliga arbetsplatser
En annan verksamhet men med flera gemensamma detaljer blev följande
informatörs berättelse:
En man i 60-årsåldern såg 0,1 på ett öga och hade glaukom på det
andra. Skadan var relativ stabil men han hotades av att synfältet
minskade. Han hade ledsyn i dagsljus men ej i mörker och kunde
läsa med hjälpmedel. Mannen arbetade som synkonsulent i cirka 30
år. Han blev synkonsulent först hos intresseorganisation och sedan
under landstinget. Som konsulent hade han bra lön, lika som de
andra. Han blev inte lönediskriminerad som konsulent. Gjorde
mycket övertid på kvällar och helger för att komma i nivå med de
andra. Han gjorde gärna övertiden för han tyckte så mycket om
arbetet. Han hade både sekreterare och chaufför och tillgång till
taxikort för att kunna besöka kunderna och använde sjukhusets
datorer. På sista arbetsplatsen drogs emellertid sekreteraren,
chauffören och taxikortet in och han hade svårare att besöka
kunderna. Exempelvis är bandspelare viktiga för synskadade. Ibland
ringde synskadade och berättade att bandspelaren gått sönder. Han
brukade åka och byta bandspelare efter arbetsdagens slut. Det satte
den nye chefen stopp för. Han kom i konflikt med henne, trivdes allt
sämre och blev förtidspensionerad.
Ett liknande öde riskerade följande informant:
En manlig synsvag lärare trivdes inte med arbetet på sin skola, bland
annat på grund av den dåliga sammanhållningen mellan lärarna. Han
upplevde också en konflikt med sin rektor.
Lönebidragsanställningar
En av de mest positiva refererade erfarenheterna av en lönebidragsanställning finns
i följande exempel:
En synsvag manlig försäljare hade full kontakt med kunder och
leverantörer, deltog i mässor etc. I arbetet använde mannen dator
med förstoringsprogram. Han hade fått datautbildning via
syncentralerna och ett utbildningsföretag. Han framhöll den stora
hjälpen som han fått från syncentralen. Han trivdes och framhöll att
han aldrig haft det så bra.
Några har upplevt att det under åren skett en försämring i förhållandena på
arbetsplatsen. Ett av dessa fall är följande:
En synskadad kvinna hade en lönebidragsanställning och arbetade
tillsammans med ett tiotal anställda varav flertalet var kvinnor och
alla var funktionsbegränsade. Hon var den första som anställdes på
arbetsplatsen och hon ansåg att man ville ha bort de gamla. Första
tiden på arbetet hade varit bra men de sista fem åren hade det varit
svårt att få kontakt med de övriga anställda och situationen hade
blivit mycket sämre. Det var lättare att få kontakt med människor
utanför arbetet därför att då blev hon inte nedvärderad. Hon
behandlades annorlunda än de övriga på arbetsplatsen. Hon fick
Byt sidfotstext
81
ingen kontakt med andra anställda och upplevde detta som negativt.
Det fanns ingen som gav henne stöd på arbetsplatsen. Den nya
chefen hade inte tid att prata med henne. Det hade blivit sämre än
vad som varit och hon kände inget förtroende för någon. Hon trivdes
inte längre på arbetsplatsen.
Specialinrättade anställningar
Följande person var ansluten till ett dagcentrum men erhöll huvuddelen av sin
yrkesverksamhet på en arbetsplats utanför centret. Han förmedlade entusiastisk en
bild av sig själv som visade att han hade en mycket hög trivsel och tillfredsställelse
med sina arbetsuppgifter.
En man i 50-årsåldern var utvecklingsstörd sedan födseln och helt
blind på ett öga och hade knappt ledsyn på det andra. Han arbetade
på en kommunal återvinningsanläggning som bärare. Han följde med
en arbetskamrat som körde bilen, besökte människor och platser och
hjälpte till att bära föremål som skulle hämtas och hade ekonomiskt
bidrag för sitt arbete. Han hade vit käpp men använde i övrigt enbart
bandspelare och band som hjälpmedel. Han ansåg att han behövde
mer utbildning på dessa. Under intervjun var han gladlynt och
utåtriktad och berättade att han hade blivit omskriven i tidningar,
uppträtt i radio vid flera tillfällen och även medverkat i tv.
Byt sidfotstext
82
Rörelsebegränsades trivsel på arbetsplatsen
De rörelsebegränsade visar ännu bättre trivsel än de synskadade. Nästan alla
rörelsebegränsade, 99 procent, uppger att de trivs helt eller i viss mån på arbetet.
Endast 1 procent, motsvarande 2 personer, uppger att de inte trivs på sina arbete. Se
tabell 27.
En man i 40-årsåldern hade efter att ha arbetat som jordbrukare blivit
heltidsanställd som ambulansförare. Ett tiotal år före intervjun blev
han påkörd framifrån och erhöll en whiplashskada med nervskador i
nacken, ständig huvudvärk, yrsel ibland, tillfälliga dubbelseenden
och sömnproblem som följd. Han kunde inte arbeta med armarna
ovanför huvudet längre än några minuter innan de domnade. Han
förmådde inte arbeta hårt med knäna och underbenen och kunde inte
lyfta. Åt mycket tabletter men bara när värken var värst. Efter
olyckan fick han inledningsvis hjälp av en läkare och
försäkringskassan. Han fick pension på halvtid och anställdes så
småningom ett år i sänder som vikarie för en ambulansförare,
specialiserad på att transportera enbart dialyspatienter på halvtid.
Lönen blev därmed betydligt lägre. I bilen arbetade han ensam
medan hela ambulansförarpersonalen utgjorde ett 25-tal personer.
Han hade ingen skuld i olyckan. Han upplevde sin situation som
fruktansvärd. Han hade ingen fritidsverksamhet. Hela familjen var
drabbad. Ändå konstaterade han att han var lindrigt skadad.
Ambulansföraren var fixerad vid olyckan och dess följder. Det fanns
trots allt en hel del positiva delar i hans situation. Han överlevde
bilolyckan. Trots följderna av sina skador hade han erbjudits ett
arbete som passade honom. Trots att han arbetade halvtid förlorade
han tack vare pensionen inte mer än 50 000 kr per år. Familjen hade
inte övergett honom.
En övervägande majoritet av de intervjuade uppger att de trivs på arbetsplatsen.
Samtidigt kan konstateras att många intervjuade framför en hel del kritik när det
gäller förhållandena på densamma. Det kanske ligger i arbetets kultur, att vi skall
trivas på arbetet för att stå ut men att vi samtidigt bär på en hel del synpunkter på
att förhållandena inte är så bra som de borde vara.
Arbetstillfredsställelse
Nedan återges några skilda arbetsbeskrivningar så som de kan sammanfattas ur
intervjuerna. Exemplen har ofta valts utifrån att de är polariserade, till exempel i
ekonomiskt avseende, arbetstillfredsställelse etc. för att dels visa arbetsplatser där
anställningen vid intervjutillfället fungerat bra och dels där den fungerat mindre
bra.
Vanlig anställning
Det förekommer enstaka exempel där arbetsplatsen på ett föredömligt sätt ställt
upp och stött den anställde när denne börjat se sämre och bidragit med nödvändiga
förändringar av arbetsplatsen eller arbetet så att den nysynskadade kunnat stanna
kvar med samma eller förändrade arbetsuppgifter. Det förekommer också fall där
Byt sidfotstext
83
den funktionsbegränsade håller sig kvar på arbetsplatsen utan stöd från
överordnade eller arbetskamrater.
En man i 50-årsåldern var helt blind efter livslång diabetes och
arbetade som dataoperatör åt en kommun i Sverige. Före synskadan
var han ingenjör på kontoret. Efter synskadan var han borta i flera år
för omskolning och träning. Vid tillbakakomsten frågade
överordnade alltid: ”Vad kan du göra”. Han svarade: ”Vilka
arbetsuppgifter finns det?”, dock alltid utan att få svar. Mannen
menade att det fanns ett socialt umgänge som han värdesatte på
arbetsplatsen men när det gällde arbetsuppgifter var han
osynliggjord. Det var dessutom inte längre självklart att han skulle
följa med på studieresor.
Vanligare har varit att den anställde har fått sluta på arbetsplatsen eller att han eller
hon har hänvisats till andra arbetsuppgifter utanför företaget, finansierad via
särskilda anställningsformer avsedda för ”handikappade” eller rekommenderas
förtidspension.
En man i 50-årsåldern arbetade vid intervjutillfället som
reservdelsman i ett försäljningsföretag. Han hade dock arbetat med
olika uppgifter under de mer än 25 år han varit anställd i företaget.
Han var diabetiker och hade blivit blind på ett öga men såg efter
operationer bra på det andra och kunde läsa med specialglasögon
eller förstoringsglas. Han var även njurtransplanterad och hade varit
sjukskriven under ett par perioder. Han ville vara kvar på arbetet
men en ny chef och försäkringskassan ville att han skulle sluta. De
tunga lyften hade orsakat skador och han hade opererat armen och
hade besvär i ett ben. Fick hjälp av arbetskamraterna när det var
nödvändigt. Han var sjukskriven under intervjuerna som av olika
uppgivna skäl flyttades framåt och flera samtal genomfördes. Han
var starkt oroad över situationen men ansåg att han borde vara kvar i
jobbet. Vid sista intervjun väntade han på ett samtal från
försäkringskassan och verkade uppgiven.
Följande exempel visar en konfliktlösning där arbetstagaren får behålla sin lön och
där arbetsledningen och arbetskamraterna slipper ha den anställde på arbetsplatsen.
En man i 40-årsåldern var kuvösskadad och hade ögonproteser. Han
hade arbetat som kanslist på en arbetsplats i närmare 20 år med
textskrivning och telefonmottagning. Under de sista åren
kännetecknades arbetet av långa perioder av sysslolöshet
omväxlande med intensiva arbetsperioder. Han upplevde sig isolerad
på arbetsplatsen. Mannen hade haft vanlig skrivmaskin, skrivmaskin
med syntetiskt tal och dator med syntetiskt tal samt hade genomgått
datautbildning under tre veckor. Tre år före intervjun hade
arbetsuppgifterna tagit slut och han hemförlovades men hade
tjänsten kvar och tydligen full lön. Sedan dess hade han gått hemma
och väntat, sökt andra arbeten och var föremål för en utredning. (För
tidigt födda barn placeras ofta i kuvös med syrgastillskott. Tidigare
förekom att barnen blev blinda som följd av för mycket syrgas i
kuvösen. Eftersom allt tidigare födda barn kan räddas till livet har
det även under senare år förekommit att barn blivit kuvösblinda.)
Byt sidfotstext
84
Mannen var bitter över det han genomgått och vägrade först att låta
göra en intervju eftersom han helst ville glömma. Först efter en
försäkran om att han inte var ensam med sina upplevelser och att
hans erfarenheter var värdefulla för att beskriva synskadades
situationer på arbetsmarknaden gick han med på att låta sig
intervjuas.
Följande man kan knappast undgå att fundera över hur samhället eller
arbetsgivaren värderade hans arbetsinsats:
Mannen var i 50-årsåldern och hade en medfödd gravt synskada.
Han arbetade som telefonist med nummerupplysning. Det mesta på
arbetet var bra men han hade inte samma möjligheter som de övriga
till utbildning etc. Mannen förtidspensionerades vid cirka 50 års
ålder och erhöll högre lön om han gjorde det. Det var inte bra, sade
han, att man fick mer betalt om man slutade.
Lönebidragstjänster
En del funktionsbegränsade människor fick sina löner helt eller delvis finansierade
via lönebidrag, dvs. det offentliga bidrog med hela eller delar av lönekostnaderna
för en del funktionsbegränsade människor för att underlätta deras anställningar. I
många fall fungerade detta bra, som i nedanstående exempel.
En kvinna i 50-årsåldern hade en ryggmärgsskada efter en bilolycka
utomlands under 1980-talet. Hon var förlamad från midjan och nedåt
och var rullstolsburen. Ovanför midjan var allt normalt. Hon hade
ingen assistent. Före olyckan arbetade kvinnan som
högskoleutbildad bibliotekarie och kunde efter händelsen fortsätta
som halvtidsanställd bibliotekarie på en lönebidragstjänst. Hon
arbetade vid intervjutillfället med informationsfrågor och med en
databas. Hon arbetade halvtid och var förtidspensionerad till hälften.
På arbetsplatsen hade man tagit bort några trösklar och hon hade en
ståstol som möjliggjorde för henne att ställa sig upp. Bibliotekarien
ansåg att hon inte var särbehandlad. När det stod saker i vägen för
rullstolen så var det aldrig problem att få dessa flyttade. Det gjordes
på olika sätt. En del kom med kommentarer: ”Stackars” medan andra
bara flyttade föremålen utan kommentarer. Hon föredrog det senare.
Hon hade ett mycket positivt stöd från överordnade och ett ganska
positivt stöd från arbetskamrater när det gällde att komma in socialt
på arbetsplatsen. Bibliotekarien verkade väl integrerad på
arbetsplatsen men fann ibland att funktionsbegränsningen var socialt
handikappande. Dessutom var hon fysiskt tröttare än tidigare och
orkade inte lika mycket som före olyckan.
Följande vaktmästare tycks ha erhållit en arbetsuppgift som passade honom även
om allt inte var helt bra:
En man i 50-årsåldern var gravt synskadad och hade skadats redan i
fosterlivet. Han hade sett relativt bra i skolåldern men vid intervjun
såg han endast enstaka procent. Han var dessutom psykiskt skadad
med ångest som följd. Han pratade med vida associationer på varje
fråga. Han hade arbetat inom många olika verksamheter men fick
sedan en lönebidragsfinansierad tjänst som kyrkvaktmästare. Han
Byt sidfotstext
85
var dubbelhandikappad och erhöll bra lön. Mannen arbetade
tillsammans med en ung manlig präst och en ung kvinnlig
ungdomsledare. Mannen drack kaffe gemensamt med dessa en dag i
veckan. Prästen och ungdomsledaren hade en hel del planering och
andra arbeten tillsammans. Ibland försvann den nye prästen och den
kvinnliga ungdomsledaren tillsammans utan att berätta för honom
vad de skulle göra. Han misstänkte att de gick till varandra och drack
kaffe. Han visste att det sades en del om honom bakom hans rygg
och trodde att de övriga var missnöjda med att han inte förmådde
prestera så mycket. Ingen hade pratat med honom om hur de såg på
hans arbete. Ibland tog de tag i honom och rättade till hans kläder
vilket han fann jobbigt.
Det förekom också fall där lönebidragsanställningarna fungerade mindre bra, till
exempel att arbetsgivaren mot gällande bestämmelser behöll den anställde år efter
år utan att gå med på att successivt överföra anställningen till en vanlig tjänst och
på så sätt överföra den anställde till den ordinarie arbetsstyrkan.
Datahjälpmedel och andra hjälpmedel
För synskadade är datorer kompletterade med syntetiskt tal och/eller
punktskriftsdisplayer en väg in i den visuella världen, åtminstone när det gäller
tillägnande och producerande av textburen information. För rörelsebegränsade kan
också datorer vara ett hjälpmedel lika användbara som för annan arbetskraft. Finns
rörelsenedsättningar eller hinder i händerna kan speciella tangentbord underlätta
skrivandet eller handhavandet. I vissa fall kan blåsning på speciella tangentbord
eller en riktad ljuspunkt från huvudet mot en skärm vara en möjlighet för
datoranvändning. Datorer är för många funktionsbegränsade människor ett
nödvändigt tillbehör mellan skapande individ och arbetsprodukt.
En framgångsrik kvinna förmådde också lönemässigt väl hävda sig.
Hon var i 40-årsåldern och väl integrerad på sin arbetsplats. Hennes
synskada upptäcktes i spädbarnsåldern och hon blev starropererad
flera gånger i vuxen ålder. Kvinnan var systembyggare och skapade
datasystem på en arbetsplats med tiotalet anställda. Hon hade knappt
ledsyn och gick med vit käpp under vintrarna. Hon kunde läsa
förstorad text på stor bildskärm. Hon var mycket väl anpassad till
synskadan och arbetet. Hon uppgav att hon hade cirka 1 000 kr mer i
månaden än de övriga. Tack vare synskadan hade hon bättre förmåga
att koncentrera sig på det väsentliga i arbetet, hävdade hon, och
splittrades inte av detaljer. Hon gav sig inte förrän hon klarat av
uppgifterna och framhöll att man måste bjuda på sig själv.
I ett tidigt skede av datoriserade hjälpmedel var det relativt lätt att få medel för
inköp av dessa nya arbetsredskap. Efterhand som finansieringen överfördes från
länsarbetsnämnderna till arbetsgivare och försäkringskassor har det blivit svårare
för funktionsbegränsade människor att få arbetstekniska hjälpmedel finansierade.
För att få medel för inköp krävs framför allt en välgrundad argumentation.
Flera av de intervjuade redogör för den datorutrustning och andra hjälpmedel de
förfogar över på sin arbetsplats. En synskadad och rörelsebegränsad medelålders
kvinna använde i arbetet stark belysning, förstoringslampa, glasögon,
Byt sidfotstext
86
förstoringsscanner, stor datorskärm, och förstoringsprogrammet zoomtext.
Dessutom använde hon en kamera för förstoring, även för handskriven text, som
fungerade ungefär som magnevision. Dessutom användes extra belysning.
En ung akademiskt utbildad och framgångsrik kvinna var väl
datautrustad med fast dator med 20 tums skärm, förstoringsprogram,
bord, stol, mörka gardiner för fönstren för att ge lämpligt ljus etc.
Hennes slutsats var: ”Det krävs att man själv tar reda på vad man
behöver”.
Några intervjuade har fått ut den datautrustning och den datautbildning de behöver.
Andra har med svårigheter fått den utrustning och en viss utbildning medan några
inte lyckats att få en sådan.
En kvinnlig lärare hade stora problem med att få kunskap om vilka
rättigheter hon hade att få arbetstekniska hjälpmedel för att klara sitt
arbete. Syncentralen och de första ögonläkarna var till ingen hjälp
med sådan information. Synskadades Riksförbund kunde däremot ge
besked. Hon var upprörd över att hon fick vänta på sin
datautrustning i sex månader. Sedan fungerade IT-utbildningen
dåligt eftersom de ansvariga lärarna slutat eller snarare blivit
uppsagda. Hon hade enligt försäkringskassans beslut rätt till 20
dagars datautbildning och erhöll den en eller två dagar i veckan i
annan stad dit hon reste. Hon var upprörd över att ingen ansvarig
gett henne information om hennes rättigheter. Kvinnan menade att
information om hjälpmedel måste spridas för att människor skulle få
reda på vilka rättigheter de hade att få sådana. Försäkringskassan
hade dessutom slut på pengar i budgeten redan i september så att de
behöriga fick vänta.
Följande person gick miste om datautrustningen:
En man som var synskadad med ledsyn och läsförmåga, och med
mindre skador på rörelseorganen var sjukskriven under intervjun.
Han hade fått gå enstaka korta kurser men inte erhållit någon
utbildning på datorer. I samband med en datorisering av
arbetsplatsen hade den datoransvarige tagit hem en portföljdator
även för mannen. Den datoransvarige föreslog att mannen skulle ta
hem portföljdatorn och träna på den under sjukskrivningstiden.
Mannen var positiv till detta. När han kom till arbetsplatsen för att
hämta hem datorn för att träna på den blev han upplyst om att man
satt in hans dator till en medarbetare. Istället blev mannen inkallad
till chefen. Denne sade att det kanske var lämpligast med skyddad
verkstad för mannen.
Byt sidfotstext
87
Arbetet tog slut
Några fall förekommer där den synskadades arbete ”tog slut”. I två fall bestod det
huvudsakliga arbetet att på skrivmaskin eller persondator skriva rent skrivelser som
andra dikterat. Med persondatorer och ordbehandlingsprogram blev det med tiden
lätt för medarbetare och överordnade att själva snabbt skriva ut de skrivelser de
behövde få utförda med lika bra eller bättre kvalitet än de synskadade kunde utföra
med sina skrivmaskiner. Därmed minskade eller upphörde en arbetsuppgift
lämpliga för funktionsbegränsade människor. Istället för att utbilda de synskadade
på mer moderna utrustningar eller att skapa nya arbetsuppgifter som de kunde
utföra så gavs dessa alltför få eller inga nya uppdrag. I några intervjuer framgår
detta mönster klart.
Under de två första årtiondena på arbetsplatsen hade en gravt
synskadad sekreterare bättre kontakt med de övriga anställda men
blev med tiden allt mer isolerad på arbetet. Det fanns de på arbetet
som aldrig pratade med eller hälsade på honom. Mannen arbetade
med hjälp av bandspelare, skrivmaskin och punktskrift. Han fick
med tiden allt mindre att göra och blev allt mer isolerad och lät sig
till slut förtidspensioneras.
Följande synskadad insåg att han inte skulle få några arbetsuppgifter utan förstod
att han själv måste skaffa sig sådana.
Vid tillbakakomsten till sitt arbete i en kommunal myndighet efter en
längre tids rehabilitering och omskolning fick en gravt synskadad
man två arbetsuppgifter som inte kunde genomföras. Därefter fick
han aldrig mer några arbetsuppgifter från arbetsgivaren. Under de
första åren därefter ägnade han arbetstiden till att via telefon värva
medlemmar till en ungdomsorganisation. I samband med
datoriseringen blev han dataoperatör. Han fick fortfarande inga
arbetsuppgifter utan måste själv finna sådana. Bland annat hade han
utvecklat och förbättrat och systematiserat ett par program för
fakturering av tjänster. Tidigare hade det varit en enda röra. Med
dessa program hade kommunen sparat avsevärda belopp, det rörde
sig om miljoner kronor, hävdade mannen. Ingen hade tackat honom
för detta.
Resor till och från arbetet
Frågor om resor till och från arbetet ingick inte i frågeformuläret men några
intervjuade framförde problem som fanns med dessa resor. Stadsmiljön har med
allt intensivare bil- och cykeltrafik blivit allt svårare att förflytta sig i för
synskadade människor. Samtidigt har i stor utsträckning vid övergångsställen
trottoarkanterna, som markerade övergångsstället och gav synskadade riktning till
motsatt sida, ersatts av sluttningar som är svårare att identifiera för ledarhunden
eller med den vita käppen. För rullstolsburna människor innebär dock dessa
sluttningar en klar fördel. Ljud- och ljussignalerna som angav övergångsställe och
riktning för synskadade har i viss utsträckning tagits bort. I och med att det har
blivit svårare för synskadade att förflytta sig till fots i stadsmiljö ökade deras behov
Byt sidfotstext
88
av att åka kollektivt eller färdtjänst i tätorter. Färdtjänsten fungerade i vissa
kommuner föredömligt bra medan i andra innehöll färdtjänstsystemen stora brister.
En kvinnlig telefonist hade problem med färdtjänsten och måste åka
tidigare hemifrån eftersom taxi inte kunde hålla sina tider.
En synskadad kvinna åkte färdtjänst med taxi och sedan tåg över
flera kommuner och promenerade därefter till arbetet. Eftersom
tågtiderna hade ändrats var det omöjligt för henne att komma i tid till
arbetet på morgnarna vilket medförde klagomål från
arbetskamraterna. Hon hade försökt få färdtjänst hela resan för att
komma i tid till arbetet men det gick inte eftersom färdvägen gick
över kommungränser.
Följande person fann en egen lösning på ett vanligt problem med färdtjänstresorna:
En yngre synskadad man som arbetade i en ljudstudio i en större stad
hade problem med att han fick vänta så länge innan taxin kom vid
färdtjänstresor som beställts via taxicentralen. Han avtalade då med
de lokala taxiförarna, att då han behövde en taxi så gick han fram till
trottoarkanten och sträckte sin vita käpp upp i luften. Då brukade det
inte dröja länge innan en ledig taxi kom och tog upp honom.
Fackföreningarnas dubbla roller
I intervjuformuläret ställdes ingen fråga om fackföreningarnas stöd till de
intervjuade, vilket senare visade sig vara en brist. Endast fem av de 160 intervjuade
SRF-medlemmarna som hade erfarenhet av att yrkesarbeta som synskadade,
nämner fackföreningen under intervjuerna. Endast två av dessa uppger att de fick
hjälp av facket. I det första fallet hjälpte facket vid lönesättningen. I det andra blev
personen uppsagd och facket hjälpte henne att erhålla en lönebidragstjänst. I de
återstående är fackföreningens hjälp tveksam. Vid det tredje fallet utnyttjade
motparten facket vid uppsägningsärendet. I det fjärde fallet hänvisar personen till
facket när det gäller vidareutbildning. I det femte fallet informerade facket om
lämplig lönenivå.
Bland 91 tillgängliga intervjuer med medlemmar i rörelsebegränsades
organisationer vilka hade erfarenhet av att arbeta med rörelsehinder, var det endast
fyra intervjuade som nämnde ”facket”. Den första medlemmen fick en
vidareutbildning i datakunskap genom facket. Också nästa person fick
vidareutbildning som facket och arbetsförmedlingen finansierade. Den tredje fick
efter påtryckningar hjälp genom fackföreningen/LO i ett rättskyddsärende. Den
fjärde blev missinformerad om åtgärder i hans situation vilket ledde till stora
personliga ekonomiska förluster.
Det är rimligt att anta att om den funktionsbegränsade individen och
arbetskamraternas intressen överensstämmer så har även den förstnämnde
fackföreningens stöd i eventuella konflikter med arbetsledningen. Om å andra
sidan, den funktionsbegränsade individens intressen och majoriteten av
arbetskamraternas uppfattningar står i strid med varandra, så verkar det sannolikt
att anta att facket tar ställning för majoritetens och mot den enskildes intressen, till
exempel i en fråga om uppsägning av den funktionsbegränsade. Facket har således
Byt sidfotstext
89
två roller - att stå på den enskildes respektive majoritetens sida - vilka kan
överensstämma vid en konflikt men som lika väl kan stå i motsättning till varandra.
Detta kan vara en förklaring till att så få funktionsbegränsade människor under
intervjuerna nämner fackföreningen som ett stöd.
Från forskning om mobbade människor på arbetsplatser finns erfarenheter kort
omnämnda att fackföreningen stöder den enskilde individen såväl som att den
ställer sig på majoritetens sida på arbetsplatsen, dvs. arbetskamraterna som är i
flertal, och inte hos den enskilde som är utsatt för de övrigas avvikande
bemötanden.
(Fackföreningens
inställning
till
en
svagpresterande
lönebidragsanställd berörs i Leymann H., 1992 a, s 28-29. Fackets inställning vid
sexuella trakasserier nämns i Leymann H., 1992 B s 23-24 och i Leymann H., 1986
s 7-8. Stöd från fackföreningar till den enskilde berörs kort på flera ställen i
Leymann H., 1986 och i Leymann H., 1989.)
Sammanfattning
En betydande majoritet av de intervjuade trivs bra eller mycket bra på sina
arbetsplatser och finner en hög tillfredsställelse i sina arbeten. Det finns dock vissa
skillnader mellan anställningsformerna: egenföretagarna verkar trivas bäst medan
lönebidragsanställda, särskilt synskadade, trivs sämre än de som arbetar under
andra anställningsformer.
De intervjuades erfarenheter i arbetslivet sträcker sig från de som har haft
framgång i sin yrkesutövning och fortfarande vilar i den förvissningen, fram till
dem som riskerar utslagning på grund av sina skador och att de inte fått möjlighet
att följa med i den arbetstekniska utvecklingen. Därutöver finns några som blivit
utsorterade ur arbetslivet och vilar på minnen fyllda med en viss bitterhet. Bland de
intervjuade finns endast två synskadade, motsvarande knappt 1 procent av de
intervjuade, och tre rörelsebegränsade, motsvarande knappt 4 procent av de
intervjuer som står till förfogande, som uppger att de haft stöd av fackföreningen i
sin strävan att stanna kvar i arbetslivet.
Byt sidfotstext
90
Byt sidfotstext
91
Kapitel 7
BRISTER I REHABILITERINGEN
Omskolnings- och träningskurserna
I slutet av 1970-talet hade en person som hade arbete eller som studerade och som
drabbades av en grav synskada, hörselskada eller psykisk skada rätt till ett års
omskolnings- och träningskurs för att lära sig leva ett någotsånär normalt liv med
den nya funktionsnedsättningen. Om så behövdes kunde kurstiden förlängas. Dessa
kurser hade en rad brister, undervisningstakten var inte alltid hög och kraven på de
studerande kunde vara minimala. Utbildningen gav dock möjligheter att lära sig
leva ett liv som inte alltför mycket avvek från livet före skadan och gav möjligheter
att leva ett bra dagligt liv. Utbildningen gav till exempel de synskadade färdigheter
i att gå med vit käpp, att orientera sig i varierande omgivningar, att promenera
långa sträckor och att färdas i främmande miljöer. Kurserna gav även färdigheter i
att laga sin mat och att baka sitt bröd, att snickra och att sköta en tvättmaskin.
Eleverna lärde sig att ta sig ut i staden, samhället och i naturen. Ett viktigt syfte var
att eleven skulle återgå till sitt gamla jobb eller ett nytt arbete och tillämpa nya
arbetsmetoder med de nya eller modifierade hjälpmedel som stod till förfogande.
Kursdeltagarna lärde sig att skriva och producera texter på skrivmaskin, att skriva
och läsa punktskrift och att hantera en bandspelare. Under 1980-talet gav dessa
kurser även utbildning i datoranvändning och datateknik. Utbildning gavs i
organiserad form för att underlätta för den som drabbats av en skada att komma in i
en verksamhet som skulle möjliggöra den skadade individens fortsatta aktiva liv
och försörjning.
Omkring 1981 började dessa kurser att avvecklas. Skälen var flera. Ett var att
antalen nysynskadade gick ned dramatiskt. Diabetessynskadade, som tidigare som
mest kanske uppgick till 70-80 procent av eleverna, minskade i antal.
Näthinneavlossningar blev också sällsynta på kurserna. Retinitis pigmentosa eller
RP (s.k. kikarseende) förekom överhuvud sällan i utbildningen. Dessutom förekom
en intern kritik mot utbildningen som upplevdes som alltför kravlös. Eleverna
kunde gå på kursen sex timmar om dagen fem dagar i veckan i tio månader.
Samtidigt var detta mycket förspilld kraft. Många hade inte någon klar målsättning.
En del lärare ville bara dalta med folk och tyckte inte om att synskadade blev för
duktiga. Det fanns både plus och minus. (Ljunggren B., 2003, intervju.)
OT-kurserna togs över av AMS som underlät att tillsätta nya tjänster efter det att
folk gick i pension eller slutade. Verksamheten krympte och budgeten fördes över
till annan verksamhet. Ett år under 1980-talet kapades 20 procent av verksamheten.
Minst en man som inte hade något med synskadade att göra avlönades med dessa
medel. (Ljunggren B., 2003, intervju.)
Byt sidfotstext
92
Gruppen synskadade hade erhållit stora resurser. Hörselgruppen hade också gjort så
och har lyckas behålla mera. Psykiskt arbetshindrade erhöll aldrig lika stora
resurser men var en mycket större grupp. Rörelsebegränsade hade ungefär samma
resurser som synskadade. ”Det är bara i teorin som det går att få samma
rehabilitering i dag”. (Ljunggren B., 2003, intervju.)
Nedläggningens effekter
Resultatet av nedskärningarna blev en dramatisk nedgång i längden och kvaliteten
på utbildningarna. I många fall erhöll de nyskadade ingen omskolning och träning
överhuvud.
En kvinna i 50-årsåldern var tidigare ekonomibiträde och städare.
Under 1980-talet drabbades hon av en bilolycka som allvarligt
skadade ena benet. Hon kunde vid intervjutillfället gå med käpp men
inte långa sträckor. Hon hade även en grav synskada som emellertid
under några dagar per år tillät viss läsförmåga. I början hade hon
minnesförluster men det hade blivit bättre. Kvinnan arbetade
kommunalt men arbetsgivaren hade inget intresse av att behålla
henne. Hon arbetade sedan ett femtal år på halvtid och ”satt på en
toalett och skötte en del” och hade ansvaret för ”ett fikarum och ett
bås”. Hon klarade dock ej städningen av dessa. Kvinnan upplevde att
hon behandlades mycket, mycket annorlunda efter olyckan, ”som att
jag inte räknades”. Hon upplevde det negativt, som om hon var
osynlig. Hon fick också dumma kommentarer. Hon fick inget stöd
från överordnade när det gällde att komma tillbaka. Kanske hade hon
stöd av en och annan av arbetskamraterna men hade aldrig något
förtroligt samtal. Det var ingen som lyssnade på henne. Hon var mer
osynliggjord än andra.
Syncentralerna skulle i fortsättningen ta hand om nysynskadade. Syncentralerna
ansvarade emellertid enbart för en basrehabilitering. Den som erhöll hjälpmedel
fick också lära sig att använda dem. Den som blev blind skulle läras
baskunskaperna i förflyttning med vit käpp, punktskrift osv. I begränsad omfattning
gavs också viss datakunskap när det gällde användning av hjälpprogram för
synskadade. Gravt synskadade kunde även få en viss grundläggande datakunskap.
Inför dataprogram som användes i arbetet gavs ingen utbildning. Syncentralen gav
enbart baskunskaper i användning av förstoringsprogram, punktskriftsprogram,
talsyntesprogram, scanner etc. Utbildningstiden var anpassad efter vad var och en
behövde. Syncentralerna gav också hjälp att orientera sig på hemorten, dvs.
grunderna i käppteknik och träning på de platser som vederbörande önskade.
Syncentralerna hade ingen del i ledarhundsutbildningen. När den synskadade hade
fått en sådan hund hjälpte syncentralerna däremot ledarhundsparet att lära sig nya
vägar. (Frändberg V., 2003, intervju.)
En man i 30-årsåldern var diabetiker. I 25-årsåldern började synen
försämras och försvann helt efter tre år. Han var mekaniker och
arbetade som reservdelsman tills att synen försvann. Då kunde han
inte längre köra bil till arbetet, kunde inte läsa och se bilderna på
dataskärmarna. Arbetet gick inte att anpassa till syntetiskt tal utan
han måste sluta.
Byt sidfotstext
93
När mannen varit sjukskriven i tre år ringde försäkringskassan. Han
fick inte vara sjukskriven längre utan måste ta sjukbidrag. Det var
sedan helt tyst och mannen fick ingen information överhuvud.
Syncentralen hörde inte av sig. Det fanns inte heller några
synpedagoger där. Han fick köpa dator själv. Datakunskap och en
talsyntes var nödvändigt för att han skulle få ett arbete. En dator är
emellertid inget hemtekniskt hjälpmedel. Syncentralens personal
sade: ”Köper du en dator så skall vi se till att du får utbildning”. Han
köpte då en dator. Han sålde en helrenoverad bil och fick pengar till
att köpa datorn. När han köpt dator ringde han syncentralen. Det
gick ett år utan att han hade någon aning om resultatet. Då
levererade syncentralen en talsyntes med program. Hustrun fick sätta
sig och installera utrustningen. Sedan fick han ingen utlovad
utbildning. Datorn var en dosdator. Han höll på och ”tjabbade”. Då
tog han med sig sin utrustning till ett utbildningsföretag. De hjälpte
honom så att han kunde göra en telefonlista. Året före intervjun blev
han ”förbannad” och ringde syncentralen. Då fick han en scanner för
att kunna läsa brev och dylikt samt för att hjälpa sonen med läxor.
Det drog ut på tiden över ett år. När det blev dags hade hustrun köpt
telefonkatalogen på CD-rom i Windows. Hon fick ett
datorerbjudande från fackföreningen och han köpte en ny
Windowsdator. Han pratade med syncentralen om att det var ingen
ide att lära sig på den gamla datorn. Han fick besked om att: ”Det
går att lära sig även på en gammal folkvagn”. Han tänkte att han fick
åka ned till en datautbildningsort och få scannern och ny hårddisk till
den gamla. Datorerna tvärnitade. Efter 14 dagar blev han
”förbannad” och sålde den gamla datorn. Han hade gett 20 000 kr för
datorn och fick 2 500 för den. Det var med en ny skrivare. Han hade
köpt den nya Windowsdator ett år före intervjun. Han ringde
syncentralen och sade att han köpt en Windows 98 dator med JAWS.
(JAWS är ett skärmläsningsprogram avsett för Windowsdatorer där
användaren via syntetiskt tal kan läsa befintlig text eller text som
skrivs på bildskärmen: bokstaverat, ord för ord eller
sammanhängande.) ”Inga bekymmer”, sade de. De anlitade ett
dataföretag i staden. Det kom en kille med skärmläsningsprogram
och JAWS. Han installerade, sade att: ”Nu fungerar det”, stoppade
disketten i fickan och åkte hem. Där satt mannen utan att kunna
använda utrustningen. Det fanns inga tillgängliga handböcker eller
kurser. Det fanns datakurser men då han ringde och sade att han var
blind sade de ansvariga: ”Hoppsan, då kan vi inte hjälpa Dig”.
Där satt han. Syncentralen menade att han kunde använda den gamla
talsyntesutrustningen till den nya datorn. De sade att: ”Någon
utbildning får han inte”. Syncentralen var enligt mannen glada
eftersom försäkringskassan hade hört av sig. De trodde att
försäkringskassan skulle ge utbildningen men det gjorde de inte. Han
upplevde att ärendet var sanslöst. Han tyckte att han hade kört
huvudet i väggen.
Byt sidfotstext
94
De nya utbildningsmöjligheterna
En person som drabbas av en skada och därefter försöker komma ut på
arbetsmarknaden eller tillbaka till arbetslivet bör i första hand själv ta kontakt med
arbetsplatser och erbjuda sina tjänster. Om den vägen inte visar sig framgångsrik
finns möjligheter att vända sig till de inrättningar som är skapade för att underlätta
arbetsplatsanskaffning. De möjligheter som finns skiljer sig något beroende på
vilka skador den berörde bär.
Syn- och hörselskadade
En synskadad eller hörselskadad person som inte har arbete men som vill ha ett
sådant kan anmäla sig på arbetsförmedlingen. Denna kan då vända sig till
Arbetsförmedlingen för hörselskadade, döva och synskadade. Organiseringen är
olika över landet men i flertalet fall arbetar denna som konsulter åt
arbetsförmedlingarna. Den synskadade som ringer direkt till Arbetsförmedlingens
synavdelning ombeds då vanligen att först kontakta arbetsförmedlingen på
hemorten och bör då redan vid anmälan säga att de vill ha kontakt med
Arbetsförmedlingens synavdelning. Det är enklare om vederbörande är arbetslös.
Om den sökande redan har ett arbete blir ärendet krångligare. I så fall var det i
början av 2003 arbetsgivaren som hade ansvaret. För att gå in på en arbetsplats och
göra en utredning så måste Arbetsförmedlingens synavdelning ha ett uppdrag.
Detta kostar pengar och det måste skrivas ett kontrakt. Många gånger delas
kontraktet mellan arbetsgivare och försäkringskassa. Ibland betalar arbetsgivaren
för utredningen medan försäkringskassan betalar för hjälpmedlen. Ibland vill inte
arbetsgivaren ansvara för kostnaderna. Det händer också att den
funktionsbegränsade begär att arbetsgivaren inte dras in i ärendet. Den anställde
föredrar att vara utan hjälpmedel framför att blanda in arbetsgivaren. I de flesta fall
finns det ett intresse från båda att hitta lämpliga lösningar. Är det en liten
arbetsgivare kan försäkringskassan ta hela betalningsansvaret. Oftast fungerar
rehabiliteringen och de involverade får fram nya arbetsuppgifter, hjälpmedel eller
utbildningar om det behövs. (Holmberg K., 2003, intervju.)
Människor som har en synskada i kombination med en hörselskada och vill börja
arbeta eller som har ett arbete och som vill fortsätta detta med hjälp av utbildning
och utrustning i den nya situationen bör också vända sig till arbetsförmedlingen.
Konsultativa arbetsförmedlingar för hörselskadade, döva och synskadade arbetar
också med syn- hörselskadade och döva med synskador. Även rörelsebegränsade
med hörselskadorkan få stöd. Den hörselskadade som har ett arbete och behöver
hjälpmedel, till exempel hörapparater och särskilda telefoner för att kunna klara
arbetet, kan få hjälp med detta. Synskadade kan behöva programvaror och
utbildning för att klara tekniken på arbetsplatsen och dessa kan uppgå till stora
kostnader. En person som har ett arbete och behöver hjälpmedel på arbetsplatsen,
bör informera arbetsgivaren om att han behöver dessa för att kunna klara av
arbetet. Det kan gälla tillbehör som arbetsgivaren normalt inte har på andra
anställdas utrustningar utan speciellt för den funktionsbegränsade.
Försäkringskassan har resurser att finansiera detta. Personen måste då göra en
ansökan till denna. Försäkringskassan tar då normalt kontakt med
arbetsförmedlingen för hörselskadade, döva och synskadade och frågar efter vilka
Byt sidfotstext
95
hjälpmedel som kan rekommenderas. Försäkringskassan köper då uppdraget från
arbetsförmedlingen för hörselskadade, döva och synskadade. Dessa avdelningar
utgör konsulter för flera län. (Westerlund L., 2003, intervju.)
En medelålders kvinna hade råkat ut för en olycka som medförde
allvarliga syn- och rörelsenedsättningar. Hon var borta från arbetet i
flera år efter olyckan. Efter återkomsten var det tal om rehabilitering
men det blev ingenting.
Om däremot personen ifråga är arbetslös och går till arbetsförmedlingen på
hemorten och söker arbete så hittar man ibland ett lämpligt arbete. Om
arbetsproblemet inte kan lösas på grund av att han eller hon är hörselskadad så kan
ärendet remitteras till Arbetsförmedlingen för hörselskadade, döva och synskadade.
I och med att personen är arbetslös så kostar ärendet ingenting och avdelningen kan
då föreslå en utbildning som är lämplig för att ge personen ifråga ett arbete. När en
kontakt har erhållits med en arbetsgivare som är intresserad av att anställa personen
så hjälper den konsulterade avdelningen till att föreslå en teknisk utrustning på
arbetsplatsen. Då står länsarbetsnämnden i hemlänet för kostnaderna. (Westerlund
L., 2003, intervju.)
Rörelsebegränsade
De rörelsebegränsade är en stor grupp på arbetsförmedlingarna. Särskilda
arbetsförmedlingar för rörelsebegränsade täcker i regel flera län och tillsammans
hela Sverige. Större delen av de rörelsebegränsade handhas av de lokala
arbetsförmedlingarna eftersom det är en stor grupp med stora variationer i grad av
skada. Kostnaderna för detta står arbetsförmedlingarna för och därmed
statsmakten. (Sandström K., 2003, intervju.)
En rörelsebegränsad människa som inte har ett arbete men som önskar ett sådant
vänder sig lämpligen till arbetsförmedlingen på hemorten. Där träffar personen
troligtvis en handläggare som gör en bedömning av graden av funktionsnedsättning
som vederbörande har och om de kan fortsätta behandla ärendet på förmedlingen
eller om de skall ta kontakt med Arbetsförmedlingen för rörelsehindrade för att
utröna om de kan behandla ärendet själva eller om den senare arbetsförmedlingen
skall koppla in något av sina rehabiliteringslag. Dessa kontakter kan ske
konsultativt eller så att den senare gör en utredning. (Sandström K., 2003, intervju.)
Arbetsförmedlingen för rörelsehindrade arbetar med tekniska hjälpmedel och
arbetsplatsanpassningar. Hjälpmedlen kan gälla allt inom ett brett område från
stolar till avancerade dataanläggningar med blåsmanövrering och andra former av
styrningar. Avancerade datorer orsakar lätt stora kostnader och kan därutöver
innebära utbildning av användaren. Ombyggnader av lokaler skall vara sådana
utöver den normala miljön och kan bestå av en lift, hiss, rullstolsramp,
dörröppnare, bredare dörrar och annat som inte tillhör det normala för företage. Om
ombyggnaden är till nytta för företaget kan förmedlingen ta upp en diskussion med
detta om att förmedlingen kan bidra med en del av kostnaderna eftersom det är till
nytta för företaget. (Sandström K., 2003, intervju.)
Avgörande för möjligheten att få ut personerna i arbete är en personalresursfråga
hos förmedlingen. Arbetet med placeringarna är personalintensivt. Hade
Byt sidfotstext
96
förmedlingarna mer personal skulle de få ut flera. Personalfrågan är en
begränsande faktor. ”Om man tillsatte mera medel eller använde medel som går till
sjukförsäkringssystemet till att anställa fler människor som hjälpte skadade
personer att komma ut i arbete och snabbt kommer igång innan de går ner sig. Kan
man fånga dem tidigt och komma i gång när de har entusiasmen och tron så blir det
mycket enklare. Tidsfaktorn har stor betydelse.” Det har konstaterats att antalet
rullstolsburna har minskat i antal på utbildningarna men det är oklart vad det beror
på. (Sandström K., 2003, intervju.)
En rörelsebegränsad man ansåg att det inte hade varit svårt att få
information om vilka arbetstekniska hjälpmedel som fanns men
däremot att få ut hjälpmedlen: ”det är så krångligt allting, det är det
som retar en, allting har blivit krångligare, det skall vara läkarintyg,
man skall sitta hos läkare, jag tänker på det här med bilen, det är ett
hjälpmedel jag har, för att kunna ta mig till och från jobbet, det har
blivit en väldig försämring på de åren jag har varit skadad. Det är
fruktansvärt krångligt. Det är försäkringskassan som håller på och
krånglar, de är heltokiga. Där blir man diskriminerad om något.”
Att hitta vägar
Det fanns intervjuade som inte trodde på den form av rehabilitering som förekom
på 1970- och 1980-talet:
En synsvag man i chefsbefattning fungerade mycket bra i sin
arbetssituation. Efter synskadan kämpade han för att få vara kvar på
arbetet. Omskolningsmyndigheten försökte få honom omskolad.
Hade han gått med på det hade man placerat honom som
växeltelefonist eller motsvarande. Arbetsgivaren bekostade all den
utrustning som mannen behövde. Bland annat erhöll han en stor
bildskärm på 33 tum som kostade närmare 50 000 kr. Mannen
menade att det var bättre när länsarbetsnämnderna betalade
rehabiliteringsutrustningarna. Nu när arbetsgivarna skall betala
kommer det att på sikt försvåra för skadade att stanna kvar eller att
bli anställda. Arbetsgivarens skyldighet att betala extrautrustningen
för synskadade försvårar på sikt för dessa att få anställning.
Vid intervjutillfället var arbetsgivaren skyldig att bekosta basutrustningen för den
funktionsbegränsade arbetskraften, alltså sådant som var nödvändigt för att utföra
arbetet. För sådant som hade med funktionshindret i arbetet att göra, i detta fall stor
skärm, förstoringsprogram, ev. talsyntes och punktskriftsdisplayer, var dock
försäkringskassorna fortfarande skyldiga att betala.
Ett grundproblem beträffande synskadades, hörselskadades och rörelsebegränsades
rättigheter att få utbildning, tekniska resurser och stöd från försäkringskassor,
arbetsgivare, arbetsförmedlingar och andra, är hur de skall få reda på att de har rätt
till dessa rättigheter. Problemet är mer ett informationsproblem att nå ut med
upplysningar till alla som har dessa rättigheter än att konstatera att dessa resurser
finns.
Möjligheter till utbildning och hjälpmedel berörs sällan i intervjuerna. Några
egenföretagare har hustru eller sambo som finansieras som assistenter i det egna
Byt sidfotstext
97
företaget. Lönebidrag som finansierar hela eller delar av den egna lönen
förekommer relativt ofta. Vanligt har varit att den anställde har fått sluta sin
anställning när skadan blivit för svår för arbetsgivaren att acceptera, utan att någon
information om att försäkringskassan eller arbetsförmedlingen rådfrågats. Det
verkar finnas en brist i informationen till allmänheten om vilka möjligheter till
tekniska hjälpmedel, utbildning och finansiering som kan erhållas efter en skada.
Samtidigt framkommer att de institutioner som arbetar med att hjälpa människor
tillbaka i arbetslivet är underbemannade. En brist verkar således finnas både i
informationen till allmänheten om de möjligheter som finns och att dessa
möjligheter inte får de resurser som är befogade. Ännu större verkar bristen vara i
att få fram information om rehabiliteringsmöjligheterna till de människor som
drabbats av skador. I intervjumaterialet finns exempel på unga barndomsblinda
människor såväl som äldre vuxenblinda som inte har lärt sig en adekvat käppteknik
utan måste ha en ledsagare då de går ut.
Byt sidfotstext
98
Byt sidfotstext
99
Kapitel 8
NEDVÄRDERANDE BEMÖTANDEN,
SÄRBEHANDLING OCH DISKRIMINERING
I kapitlet görs ingen klar åtskillnad mellan nedvärderande bemötanden,
särbehandling och diskriminering. Begreppen flyter in i varandra. Skillnaden är
mer en fråga om grad än om kvalitativt innehåll.
Av intervjumaterialet framgår inte tydligt att gruppen intervjuade som helhet skulle
vara utsatt för negativ särbehandling eller diskriminering på arbetsplatserna.
Däremot förekommer i materialet enskilda intervjuade som redogör för händelser
där diskriminering eller negativ särbehandling har skett medan några hävdar att
diskriminering inte har förekommit.
En benamputerad man som under hela sitt yrkesliv varit verksam
inom transportsektorn trivdes på sina arbeten och hade aldrig upplevt
någon negativ särbehandling eller diskriminering. Han hade samma
möjligheter som alla andra på arbetsplatsen och det hände inte att
han blev osynliggjord. Han hade samma rättigheter som kollegorna
på arbetsplatsen och det ställdes samma krav på honom som på
arbetskamraterna. Han hade inte sämre arbetsredskap än kollegorna,
han blev respekterad och man tog honom på allvar. Mannen ansåg
att han hade samma utvecklingsmöjligheter som arbetskamraterna,
ingen nedvärderade hans arbete och ingen vidrörde honom på ett
obehagligt sätt. Inte heller upplevde han att skadan var socialt
handikappande. Mannen ansåg att han hade samma möjligheter som
kollegorna att få ett annat jobb. Dock var föraren tveksam till om
han måste arbeta hårdare än andra för att hinna med
arbetsuppgifterna.
Däremot förekommer i materialet många enskilda intervjuade som uppger exempel
på att negativ särbehandling och diskriminering har skett.
En
medelålders
kvinna
som
var
anställd
hos
en
försäkringsorganisation på en lönebidragstjänst gav följande
berättelse: ”Förra veckan hade jag samtal med min närmaste chef
och vi diskuterade löneuppgörelsen. Då sade hon att jag hade fått
mera löneförhöjning än vad jag normalt skulle få på grund av stor
ansvarskänsla och kunskap i ämnet. Men, om du inte hade en
lönebidragstjänst så skulle du inte få jobba kvar för vi har inte din
tjänst i budgeten, den finns inte med. De kunde inte höja lönen för
mycket för då ifrågasatte länsarbetsnämnden varför höjningen blev
så stor. ’Kan hon utföra ett så värdefullt arbete så skall hon inte ha
lönebidrag’ och då får du gå. Jag frågade, ’Är det sant som du säger,
att om jag inte får lönebidrag så får jag inte jobba kvar’. Då sade hon
att jag skötte hela verksamhetsområdet på min lönebidragstjänst. Då
Byt sidfotstext
100
sade jag ’Då tjänar ni pengar på att jag har en lönebidragstjänst
eftersom jag ensam sköter hela verksamhetsområdet’. Hon sade att
organisationen tjänade in omkostnaden på grund av att jag har
lönebidrag. Jag sköter hela området med lönebidrag. De pengarna
tjänar de in. Det är lönebidragstjänsten som gör att jag får vara kvar.
Hon berättade att inom vårt verksamhetsområde fanns fem
lönebidragsanställda. De hade inga kundkontakter. De kunde man
inte släppa in till kunder. Du är ju helt normal. Det kan man kalla
diskriminering.”
Jämförda grupper
Många frågor i det följande berör hur den intervjuade upplever sin arbetssituation i
jämförelse med andra. I avsnittet förekommer i huvudsak tre grupper. Utöver
synskadade och rörelsebegränsade förekommer arbetskamraterna. I några frågor
berörs dessutom ”andra” mer generellt.
Flera av frågorna i det följande gäller jämförelser mellan de intervjuade och deras
arbetskamrater. Det kan ifrågasättas om grupperna är jämförbara, att de
funktionsbegränsade skulle vara äldre eller yngre än arbetskamraterna och därmed
ha andra förutsättningar på en konkurrensmarknad.
Åldern på de intervjuade är en osäkerhetsfaktor. Högre ålder brukar medföra mer
kunskaper från arbetslivet, högre löner men också ofta mer ohälsa och nedsatt
arbetskapacitet. En del av de skador som medför funktionsnedsättningar i
arbetslivet uppstår i vuxen ålder medan andra sker i barndomen eller är medfödda.
Å andra sidan medför en del av skadorna som uppstår i vuxen ålder att den
drabbade måste lämna arbetslivet. Det är därför tveksamt om genomsnittsåldern är
högre för gruppen med funktionsnedsättning jämfört med den övriga arbetskraften.
Om olika ålder hos de intervjuade och jämförelsegruppen påverkar svarsresultaten
på jämförelsefrågor är därför tveksamt.
För att undersöka om det kan finnas åldersskillnader mellan de intervjuade och
övriga anställda görs här ett försök att granska åldrarna. Här granskas enbart
synskadade intervjuade eftersom det är endast för dem som exakta
födelsedata finns tillgängliga. För de intervjuade synskadade i åldern 20 till 64 år
som hade arbete under år 1999 var genomsnittsåldern 46,7 år (Ingen av de
synskadade som hade arbete under år 1995 hade fyllt 65 år.). För kvinnorna var
genomsnittsåldern 45,5 år och för männen 48,0 år.
Som kan förväntas var genomsnittsåldern något högre om också de som inte
arbetade under år 1999 medtages. Genomsnittsåldern för synskadade med
arbetslivserfarenhet, oavsett om de arbetade under år 1999 eller inte, var 48,2 år
eller 1,5 år högre.
Genomsnittsåldern för den del av den svenska befolkningen som var i
åldersgruppen 20-64 år och som hade yrkesarbete under år 1999 har inte kunnat
påträffas i Statistiska centralbyråns tabellsamlingar. Istället har sökta uppgifter i
förenklad form beräknats genom omräkning av uppgifter i en tabell från Statistiska
centralbyrån. (SCB, 2001, Inkomster, skatter och bidrag, tabell 6.)
Byt sidfotstext
101
Enligt våra förenklade beräkningar för samtliga i åldersgruppen 20-64 år och som
hade inkomst av tjänst under år 1999 var genomsnittsåldern 41,6 år. Beräkningarna
visade också att genomsnittsåldern för arbetande kvinnor i åldersgruppen var 41,7
år och för männen var motsvarande ålder 41,5 år.
Det visade sig således att arbetande synskadade var cirka 5 år äldre år 1999 än den
arbetande genomsnittsbefolkningen för samma år. Skillnaden var något större för
männen än för kvinnorna. Det visade sig också att de arbetande synskadade
männen var något äldre än synskadade kvinnor medan männen i allmänhet år 1999
var ungefär lika gamla eller något yngre än kvinnorna.
En annan osäkerhetsfaktor är utbildningsnivåerna. Har funktionsbegränsade
människor lägre eller högre utbildning än arbetskamraterna? Om de generellt har
lägre utbildning än sina arbetskamrater så skulle detta bidra till att förklara deras
sämre möjligheter att erhålla eller byta arbete. Om de generellt har högre
utbildning än arbetskamraterna så borde de också ha bättre arbeten, högre löner och
större möjligheter att erhålla eller byta arbete om andra faktorer vore likvärdiga.
Det är möjligt att den funktionsbegränsade arbetskraften har bättre utbildning än
arbetskamraterna eftersom de måste kompensera funktionsnedsättningens låga
status med bättre utbildning än arbetskamraternas för att överhuvudtaget få ett
arbete.
1961 arbetade författaren som verktygsmakare i en avancerad
maskinverktygsverkstad för plasttillverkningsverktyg i London. På
företaget arbetade en dvärg som polerare. Varje arbetsmorgon kom
han till sin arbetsbänk och klättrade upp på sin stol och höll sig kvar
med sina korta ben. Med sina korta armar och händer polerade han
plastverktygens gjutytor så att ytorna blev spegelblanka för att kunna
producera glänsande pressgjutna plastdetaljer. En dag anförtrodde
han författaren att han var den ende på hela verktygsverkstaden som
hade genomgått gymnasium (secondary school). Han hade den
högsta teoretiska utbildningen i verkstaden men utförde med stor
skicklighet den enklaste arbetsuppgiften av alla. Verkstadsledningen
hade kunnat placera honom vid en produktionsmaskin - en svarv, en
fräsmaskin eller en slipmaskin - eller låta honom producera hela
plastproduktionsverktyg. På grund av hans ”handikapp” lät man
honom utföra den mest enformiga och tråkigaste arbetsuppgiften av
alla, åtminstone under det halvår som författaren tillbringade på
verkstaden.
Det skulle i och för sig vara intressant att granska de intervjuades utbildning i
relation till arbetskamraternas och genomsnittsbefolkningens. En sådan bedömning
riskerar dock att bli alltför tidskrävande och en jämförelse alltför osäker. Tills
vidare antas att utbildningen hos intervjugruppen och arbetskamraterna motsvarar
varandra.
Påståendefrågorna
I detta avsnitt har varje intervjuad granskats individuellt för att söka finna hur
många som har utsatts för negativ särbehandling eller diskriminerande omdömen
Byt sidfotstext
102
och handlingar och i så fall hur många av ett utvalt antal typer av handlingar var
och en har utsatts för.
I avsnittet har en uppdelning av de intervjuade gjorts mellan synskadade som
tillhör organisationen SRF och rörelsebegränsade som tillhör organisationerna
DHR, NHR eller RTP. Medlemskap i organisation har således här fått avgöra
kategori. Avsnittet skiljer sig således från några tidigare avsnitt där de intervjuades
uppgifter om skadan fått avgöra i vilken grupp den intervjuade placerats.
Intervjuformuläret avslutades med några påståendefrågor som avsågs att belysa
bland annat trivsel, osynliggöranden, särbehandling och andra förhållanden hos den
intervjuade på arbetsplatsen. Av dessa valdes 11 som bedömdes belysa negativa
bemötanden, särbehandlingar eller diskriminering av de intervjuade på
arbetsplatsen. De intervjuade fick här välja mellan fem olika svarsalternativ men
hade även möjligheter att med egna ord belysa förhållandena. Nedan återges dessa
påståendefrågor och några av svaren. I efterföljande rubriker förkortas emellertid
ordet ”påståendefråga” till ”fråga”.
Svaren med tabellvärden kompletteras ofta med illustrerande beskrivningar
hämtade ur intervjusvaren. Dessa fallbeskrivningar tar ofta upp information från
andra delar av intervjun. Detta görs för att ge en mer sammansatt bild av de
intervjuades situation.
De synskadade SRF-medlemmarna har under hela intervjuperioden erhållit samma
frågor vilka i diskrimineringsavsnitten återges i respektive avsnitts och tabells
rubrik. De rörelsebegränsade har tilldelats samma frågor men tabellberäkningarna
har utförts på ett annat sätt. Det medför att jämförelser mellan de båda grupperna
måste ske med försiktighet.
Fråga: ”Det händer att ditt funktionshinder gör Dig mer osynlig än andra på
arbetsplatsen”
Osynliggörande kan innebära att människor i omgivningen inte ser, inte låtsas se,
inte märker eller noterar att den drabbade finns där eller behandlar honom som om
han eller hon inte fanns eller bemöter dessa människor som luft.
En medelålders gravt synskadad man satt som vanligt ensam och
drack kaffe i kafferummet. Dörren öppnas och två yngre
medarbetare på arbetsplatsen tittar in. ”Ingen här” sade den ena,
släppte dörren och båda försvann. (Redogörelse utanför
intervjuerna.)
Det är också vanligt vid tilldelning av uppdrag och tjänster att den drabbade
behandlas som om han inte fanns.
En gravt synskadad medelålders egenföretagare arbetade också
politiskt inom kommunens största parti. Han satt bland annat med i
fullmäktige och i minst en nämnd. Han erhöll alla handlingar han
behövde få inlästa via kommunens inläsningstjänst som vid den
tiden fortfarande var verksam. Nämnden tillämpade principen att alla
representanter fick vara ordförande i turordning, oavsett storleken på
det parti personen representerade. När turordningen kom till den
synskadade mannen att bli ordförande i nämnden, hoppade man över
Byt sidfotstext
103
honom och gav näst följande man ordförandeskapet utan att tillfråga
eller i förväg informera den blinde om de övrigas beslut. Mannen
som representerade kommunens största parti var upprörd. Han
menade att ordförandeskapet inte skulle ha vållat honom några
problem. Han fick allt textmaterial inläst på kassettband av
inläsningstjänsten. Han ansåg att nämnden åtminstone borde ha
frågat honom om han kunde klara ordförandeskapet. (Redogörelse
utanför intervjuerna.)
Det förekommer också att människor som erhållit en skada med följande
funktionsnedsättning förlorar i status på arbetsplatsen. Från att tidigare varit en
likvärdig medlem i arbetslaget sjunker den skadade i värde, arbetsledning och
arbetskamrater respekterar inte medlemmen som likvärdig, slutar prata med honom
eller henne, utbyter inte längre hälsningar och vardagliga ord med denne, ser inte
längre personen i fråga utan går förbi som om personen inte fanns. Personen glöms
bort vid utdelning av uppdrag och andra belöningar. Denne får syssla med
rutinuppdrag som därmed får allt lägre status. Personen ses inte längre och glöms
bort ända tills den sociala omgivningen behöver en syndabock. (Om syndabockar i
arbetslivet, se Thylefors I., 1988.) Då kan han åter bli till nytta.
Synskadeorganisationens medlemmar
Mer än var tredje synskadad upplever att de är osynliggjorda på arbetsplatsen, från
absolut till delvis. Närmare två tredjedelar anser sig inte vara osynliggjorda på
arbetet. Anställda på vanliga arbetsplatser är mindre osynliggjorda än i övriga
anställningsformer. Lönebidragsanställda är osynliggjorda närmare dubbelt så ofta
som vanligt anställda. Specialanställda däremot är osynliggjorda mindre ofta än
lönebidragsanställda men mer frekvent än vanligt anställda. Se tabell 28.
Följande exempel visar hur en överordnad tvingade en underlydande att synliggöra
sitt funktionshinder, inte bara för arbetskamraterna utan också för de som mottog
hans arbetsprodukter, samtidigt som den utsatte med tiden blev alltmer
osynliggjord:
En man i 60-årsåldern hade erhållit en synskada i de tidigaste
tonåren och blev helt blind. Han arbetade på en förmedling i en
medelstor stad i över 30 år som kanslist. Mannen var ensam
funktionsbegränsad på arbetsplatsen med 50-talet anställda. Med
hjälp av punktskrift, bandspelare och skrivmaskin utförde han
protokoll, brev och andra skrivelser åt de övriga. Under de första
åren tvingade chefen honom att avsluta skrivelserna med uppgiften:
”utskrivet av blind maskinskrivare”. En del medarbetare gick förbi
mannen utan att se honom och några hejade ej. Det hände att han
blev osynliggjord ”måste jag tyvärr säga”.
Rörelseorganisationernas medlemmar
Av intervjuade rörelsebegränsade ansåg mer än två tredjedelar att de inte var
osynliggjorda på arbetsplatsen. Närmare var fjärde upplevde sig i viss mån vara
osynliggjord medan var tolfte upplevde sig vara osynlig på arbetet. Se tabell 29.
Byt sidfotstext
104
Bland de osynliggjorda rörelsebegränsade kan följande exempel nämnas:
En man i 30-årsåldern var datalärare på rehabiliteringsinstitut. Han
hade haft polio och gick med hjälp av en benskena och hade
därutöver skador i axlarna. Han menade att det var tvärt om: ”Jag går
konstigt och det syns. Andra känner igen mig och hälsar, de känner
igen det. Men osynlig som svar på ovanstående fråga, genom att de
andra håller varandra om ryggen för att hävda sig gentemot mig, då
blir jag automatiskt osynlig. En person kan inte hävda sig mot tre
personer. På det sättet känner jag mig mycket osynlig.”
Det förekommer således att funktionsbegränsade människor får sina
funktionsnedsättningar synliggjorda och uppförstorade medan deras personligheter
och kompetenser osynliggörs och negligeras.
Fråga: ”Du har samma möjligheter som alla andra på ditt arbete att förverkliga dina
idéer om förbättringar eller utveckling av arbetet”
Frågan avser att belysa den intervjuades inflytande på arbetsprocessen. I vilken
grad tar överordnade och arbetskamrater hänsyn till den funktionsbegränsade
anställdes förslag och önskemål om hur arbetet skall kunna utföras snabbare,
effektivare och med mindre arbetsinsats och kanske en bättre produkt? Frågan
avser således inte personens egen utveckling, trivsel eller tillfredsställelse.
Synskadeorganisationens medlemmar
Drygt tre av fyra intervjuade SRF-medlemmar har enligt egen uppfattning samma
möjligheter som sina kollegor att förverkliga sina idéer om hur arbetet kan
förbättras. Närmare var sjunde anser att de inte har samma möjligheter som sina
medarbetare. Missnöjet med att inte kunna förverkliga sina idéer var något större
hos männen än hos kvinnorna. Lönebidragsanställda finner också att de har sämre
möjligheter att påverka än övriga anställda. Se tabell 30.
En gravt synskadad kvinna i 30 årsåldern som arbetat inom vården
svarade ”definitivt och definitivt inte. På sjukhuset var allt ordnat,
där kunde man bara inte ordna för patienterna som kom i kläm. På
vissa andra arbetsplatser bestämde föreståndarna allt och då var det
bestämt, punkt och slut. När man inte fick vara med på
personalmöten och sådana hade jag ingen möjlighet att påverka.”
Rörelseorganisationernas medlemmar
De rörelsebegränsade skiljer sig inte nämnvärt från synskadade i möjligheterna att
förverkliga sina idéer om förbättringar eller utveckling av arbetet. Närmare tre av
fyra ansåg sig ha samma möjligheter som arbetskamraterna medan något mer än
var femte uppgav sig ha delvis sådant inflytande. Drygt var tionde rörelsebegränsad
ansåg att de inte hade sådana möjligheter. Se tabell 31.
Bland annat följande personer upplevde att de hade små möjligheter att utveckla
arbetet:
En benamputerad man som under hela sitt yrkesliv varit verksam
inom transportsektorn trivdes på sina arbeten och hade aldrig upplevt
Byt sidfotstext
105
någon negativ särbehandling eller diskriminering. Han hade samma
möjligheter som alla andra på arbetsplatsen och det hände inte att
han blev osynliggjord. Han hade samma rättigheter som kollegorna
på arbetsplatsen och det ställdes samma krav på honom som på
arbetskamraterna. Han hade inte sämre arbetsredskap än kollegorna,
han blev respekterad och man tog honom på allvar. Mannen ansåg
att han hade samma utvecklingsmöjligheter som arbetskamraterna,
ingen nedvärderade hans arbete och ingen vidrörde honom på ett
obehagligt sätt. Inte heller upplevde han att skadan var socialt
handikappande. Mannen ansåg att han hade samma möjligheter som
kollegorna att få ett annat jobb. Dock var föraren tveksam till om
han måste arbeta hårdare än andra för att hinna med
arbetsuppgifterna.
En
medelålders
kvinna
som
var
anställd
hos
en
försäkringsorganisation på en lönebidragstjänst gav följande
berättelse: ”Förra veckan hade jag samtal med min närmaste chef
och vi diskuterade löneuppgörelsen. Då sade hon att jag hade fått
mera löneförhöjning än vad jag normalt skulle få på grund av stor
ansvarskänsla och kunskap i ämnet. Men, om du inte hade en
lönebidragstjänst så skulle du inte få jobba kvar för vi har inte din
tjänst i budgeten, den finns inte med. De kunde inte höja lönen för
mycket för då ifrågasatte länsarbetsnämnden varför höjningen blev
så stor. ’Kan hon utföra ett så värdefullt arbete så skall hon inte ha
lönebidrag’ och då får du gå. Jag frågade, ’Är det sant som du säger,
att om jag inte får lönebidrag så får jag inte jobba kvar’. Då sade hon
att jag skötte hela verksamhetsområdet på min lönebidragstjänst. Då
sade jag ’Då tjänar ni pengar på att jag har en lönebidragstjänst
eftersom jag ensam sköter hela verksamhetsområdet’. Hon sade att
organisationen tjänade in omkostnaden på grund av att jag har
lönebidrag. Jag sköter hela området med lönebidrag. De pengarna
tjänar de in. Det är lönebidragstjänsten som gör att jag får vara kvar.
Hon berättade att inom vårt verksamhetsområde fanns fem
lönebidragsanställda. De hade inga kundkontakter. De kunde man
inte släppa in till kunder. Du är ju helt normal. Det kan man kalla
diskriminering.”
1961 arbetade författaren som verktygsmakare i en avancerad
maskinverktygsverkstad för plasttillverkningsverktyg i London. På
företaget arbetade en dvärg som polerare. Varje arbetsmorgon kom
han till sin arbetsbänk och klättrade upp på sin stol och höll sig kvar
med sina korta ben. Med sina korta armar och händer polerade han
plastverktygens gjutytor så att ytorna blev spegelblanka för att kunna
producera glänsande pressgjutna plastdetaljer. En dag anförtrodde
han författaren att han var den ende på hela verktygsverkstaden som
hade genomgått gymnasium (secondary school). Han hade den
högsta teoretiska utbildningen i verkstaden men utförde med stor
skicklighet den enklaste arbetsuppgiften av alla. Verkstadsledningen
hade kunnat placera honom vid en produktionsmaskin - en svarv, en
fräsmaskin eller en slipmaskin - eller låta honom producera hela
plastproduktionsverktyg. På grund av hans ”handikapp” lät man
honom utföra den mest enformiga och tråkigaste arbetsuppgiften av
Byt sidfotstext
106
alla, åtminstone under det halvår som författaren tillbringade på
verkstaden.
En medelålders gravt synskadad man satt som vanligt ensam och
drack kaffe i kafferummet. Dörren öppnas och två yngre
medarbetare på arbetsplatsen tittar in. ”Ingen här” sade den ena,
släppte dörren och båda försvann. (Redogörelse utanför
intervjuerna.)
En gravt synskadad medelålders egenföretagare arbetade också
politiskt inom kommunens största parti. Han satt bland annat med i
fullmäktige och i minst en nämnd. Han erhöll alla handlingar han
behövde få inlästa via kommunens inläsningstjänst som vid den
tiden fortfarande var verksam. Nämnden tillämpade principen att alla
representanter fick vara ordförande i turordning, oavsett storleken på
det parti personen representerade. När turordningen kom till den
synskadade mannen att bli ordförande i nämnden, hoppade man över
honom och gav näst följande man ordförandeskapet utan att tillfråga
eller i förväg informera den blinde om de övrigas beslut. Mannen
som representerade kommunens största parti var upprörd. Han
menade att ordförandeskapet inte skulle ha vållat honom några
problem. Han fick allt textmaterial inläst på kassettband av
inläsningstjänsten. Han ansåg att nämnden åtminstone borde ha
frågat honom om han kunde klara ordförandeskapet. (Redogörelse
utanför intervjuerna.)
En man i 60-årsåldern hade erhållit en synskada i de tidigaste
tonåren och blev helt blind. Han arbetade på en förmedling i en
medelstor stad i över 30 år som kanslist. Mannen var ensam
funktionsbegränsad på arbetsplatsen med 50-talet anställda. Med
hjälp av punktskrift, bandspelare och skrivmaskin utförde han
protokoll, brev och andra skrivelser åt de övriga. Under de första
åren tvingade chefen honom att avsluta skrivelserna med uppgiften:
”utskrivet av blind maskinskrivare”. En del medarbetare gick förbi
mannen utan att se honom och några hejade ej. Det hände att han
blev osynliggjord ”måste jag tyvärr säga”.
En man i 30-årsåldern var datalärare på rehabiliteringsinstitut. Han
hade haft polio och gick med hjälp av en benskena och hade
därutöver skador i axlarna. Han menade att det var tvärt om: ”Jag går
konstigt och det syns. Andra känner igen mig och hälsar, de känner
igen det. Men osynlig som svar på ovanstående fråga, genom att de
andra håller varandra om ryggen för att hävda sig gentemot mig, då
blir jag automatiskt osynlig. En person kan inte hävda sig mot tre
personer. På det sättet känner jag mig mycket osynlig.”
En gravt synskadad kvinna i 30 årsåldern som arbetat inom vården
svarade ”definitivt och definitivt inte. På sjukhuset var allt ordnat,
där kunde man bara inte ordna för patienterna som kom i kläm. På
vissa andra arbetsplatser bestämde föreståndarna allt och då var det
bestämt, punkt och slut. När man inte fick vara med på
personalmöten och sådana hade jag ingen möjlighet att påverka.”
Byt sidfotstext
107
En polioskadad man var lärare på AMI. Han hade skador i benen och
axlarna. Han uppgav att han inte alls kunde bidra till att förbättra
arbetet och kunde inte utveckla det över huvud. Han var yngst och
de andra hade inte samma intresse. När de övriga inte kunde eller
ville så accepterade de inte att någon annan skulle göra det. Därför
var det svårt att hävda sig. I företaget stödde man nytänkande och
därför ville han jobba någon annanstans inom företaget. Han trodde
att det skulle bli mycket bättre.
Mannen projicerade således problematiken bort från sig själv till
arbetsplatsen. Skälet till att han inte hade några möjligheter att bidra
till arbetsplatsens utveckling berodde inte på att han betraktades som
”handikappad” av medarbetarna och därför hade svårt att få gehör
för sin uppfattning. Istället låg enligt honom orsaken i en
ofullkomlighet på arbetsplatsen.
En man i 20-årsåldern hade ett medfött rörelsehinder och satt i
rullstol sedan ett femtal år. Han utförde en ungdomspraktik under ett
år på en reception i en trafikskola. Han försökte få de ansvariga att
skaffa en dator åt honom men det gjorde de inte.
n polioskadad man var lärare på AMI. Han hade skador i benen och
axlarna. Han uppgav att han inte alls kunde bidra till att förbättra
arbetet och kunde inte utveckla det över huvud. Han var yngst och
de andra hade inte samma intresse. När de övriga inte kunde eller
ville så accepterade de inte att någon annan skulle göra det. Därför
var det svårt att hävda sig. I företaget stödde man nytänkande och
därför ville han jobba någon annanstans inom företaget. Han trodde
att det skulle bli mycket bättre.
Mannen projicerade således problematiken bort från sig själv till
arbetsplatsen. Skälet till att han inte hade några möjligheter att bidra
till arbetsplatsens utveckling berodde inte på att han betraktades som
”handikappad” av medarbetarna och därför hade svårt att få gehör
för sin uppfattning. Istället låg enligt honom orsaken i en
ofullkomlighet på arbetsplatsen.
En man i 20-årsåldern hade ett medfött rörelsehinder och satt i
rullstol sedan ett femtal år. Han utförde en ungdomspraktik under ett
år på en reception i en trafikskola. Han försökte få de ansvariga att
skaffa en dator åt honom men det gjorde de inte.
Fråga: ”Du har samma möjligheter att utveckla dig i yrket som ej funktionshindrade”
En person som sitter på samma arbetsplats varje arbetsdag, framför samma maskin
eller dator och som får utföra arbeten åt andra kan förväntas ha små möjligheter att
utveckla sig i yrket. En annan person, som har möjlighet att arbeta självständigt
under eget ansvar och som själv får leda arbetet fram till den slutliga produkten
vilket kräver studier och materialsökande och som under arbetets gång har
möjligheter att åka ut på konferenser och utställningar för att presentera och
konfrontera resultatet av sin arbetsinsats har troligen mycket större möjligheter att
utveckla sig i yrket. Det kan också förväntas att en individ som sitter ensam i
arbetet utan diskussionsmöjligheter med arbetskamraterna utvecklas mindre än en
Byt sidfotstext
108
person som arbetar i grupp där det ofta förekommer diskussioner som leder arbetet
och kunskaperna framåt.
I intervjumaterialet förekommer flera varianter. Det förekommer enskilda
intervjuade som arbetar ensamma i en mindre grupp och arbetar självständigt och
utvecklas tillsammans med andra på arbetsplatsen. Det förekommer också andra
som arbetar i grupp med andra funktionsbegränsade men där utvecklingen verkar
minimal. Det förekommer också ofta att den ensamme anställde med en
funktionsnedsättning arbetar isolerad och med en föråldrad utrustning och där
arbetsmängden blir allt mindre för att så småningom upphöra med obefintlig
utveckling som följd.
Synskadeorganisationens medlemmar
Av intervjuade synskadade ansåg mer än hälften att de hade samma möjligheter
som ej funktionshindrade att utveckla sig i yrket. Något mindre än en tredjedel
uppgav att de inte hade samma möjligheter. Män och kvinnor förhöll sig ungefär
lika i denna fråga. Se tabell 32.
Jämfört med vanligt anställda synskadade ansåg en större procentandel av
specialanställda och lönebidragsanställda att de hade samma möjligheter att
utveckla sig som människor utan funktionsbegränsningar. 55 procent av
egenföretagarna ansåg att de inte hade samma möjligheter som andra anställda att
utveckla sig i yrket. Av vanligt anställda hade 33 procent inte samma möjligheter
till yrkesutveckling. (Tabell 32.)
En från födseln gravt synskadad man i 50-årsåldern med lönebidrag
uppger att han inte hade samma möjligheter att utveckla sig i yrket
som ej funktionshindrade. Han säger: ”Om jag inte varit
handikappad hade jag haft en hel del möjligheter. Nu är jag dubbelt
handikappad och skulle behöva mer stöd vilket jag inte får på
arbetsplatsen. De vill att utomstående skall betala. Eftersom jag är
dubbelhandikappad har jag hyfsad lön. Arbetsgivaren står inte för
någon del av min lön.”
En äldre barndomsblind jordbrukare håller inte med: ”Det har jag
inte. Om jag hade varit seende kunde jag bruka hela gården. Nu är
jag begränsat till djurproduktion. Just den delen som jag håller på
med klarar jag lika bra som seende i stort sett.”
Byt sidfotstext
109
Rörelsebegränsades organisationers medlemmar
Av de rörelsebegränsades organisationers intervjuade medlemmar anser mer än
hälften att de har samma möjligheter att utveckla sig i yrket som ej
funktionshindrade medan tre av tio delvis anser så. Var sjunde intervjuad anser sig
inte ha samma möjligheter. Se tabell 33.
En rullstolsburen man som arbetade som svarvare uppgav på frågan
om det fanns möjligheter för anställda att få utbildning på
arbetsplatsen att det var möjligt för andra anställda för att till
exempel lära sig köra produktionsmaskiner. Han tillägger: ”Det är
svårare för mig, jag kan inte tänka mig att göra det... jag är nöjd med
det jag har och är nöjd med det. Man kan lära sig mest på arbetstid,
men man kan också gå kurser, som hur man programmerar NSmaskiner och så... . Jag har inte varit intresserad själv. Nej, jag kan
ändå inte köra en sådan maskin för där måste man kunna stå. Själv
har jag lärt mig på arbetsplatsen, har inte gått någon utbildning utan
är självlärd. Kan inte arbeta på andra maskiner och därför är
vidareutbildning inte aktuell.”
Mannens påstående om att han inte kan arbeta på andra maskiner bör ifrågasättas.
Genom en högre trall, dvs. träplatta på golvet framför maskinen, och en pall, stol
eller rullstol är det möjligt att arbeta vid mindre produktionsmaskiner sittande. Det
bör till exempel gälla för mindre svarvar, fräsmaskiner, pelarborrmaskiner och
slipmaskiner.
Fråga: ”Du har samma rättigheter på arbetet som dina ej funktionshindrade
arbetskamrater”
Synskadeorganisationens medlemmar
De flesta, nio av tio, intervjuade SRF-medlemmar ansåg att de hade samma
rättigheter som arbetskamraterna. För var 20 person var situationen oklar eller
varierande medan var 20 person uppgav att de inte hade samma rättigheter. Till de
sistnämnda hörde främst tre grupper: lönebidragsanställda män och kvinnor samt
vanligt anställda kvinnor. Också här anser således lönebidragsanställda att de inte
har samma rättigheter. Av dem som delvis eller regelbundet inte hade samma
rättigheter var flertalet kvinnor. Se tabell 34.
Bland intervjuerna har nämnts fall där arbetsgivarna år efter år behållit
lönebidragsanställd arbetskraft på lönebidrag och vägrat anställa dem på vanliga
anställningar, trots att de utfört ett fullgott arbete.
Byt sidfotstext
110
Rörelsebegränsades organisationers medlemmar
De rörelsebegränsade förhåller sig nästan lika som synskadade till frågan om
rättigheterna. Närmare nio av tio ansåg att de hade samma rättigheter på arbetet
som ej funktionshindrade arbetskamrater. Drygt var 20 person håller i viss mån
med om att de har samma rättigheter medan var 20 inte håller med. Se tabell 35.
En medelålders rörelsebegränsad kvinna uppgav att hon hade inga
möjligheter att påverka arbetet. Hon hade inte samma rättigheter i
arbetet som de övriga. Det ställdes inte samma krav på henne. Hon
blev inte respekterad för den människa hon var. Man tog inte henne
på allvar i arbetet. Hon hade inte samma möjligheter att utveckla sig
i yrket och hennes arbete nedvärderades.
En äldre poliodrabbad och rullstolsburen man hade på grund av värk
och trötthet övergått från att arbeta heltid till halvtid. Mannen var
ensam med funktionsnedsättning på arbetsplatsen och han hade inte
riktigt samma krav som de övriga att hålla tider. Mannen tyckte i
stort sett att han hade samma rättigheter som övriga anställda men
hade aldrig likt sina kollegor erhållit någon vidareutbildning på
företaget.
Fråga: ”Det ställs inte samma krav på dig som på dina ej funktionshindrade
arbetskamrater”
Avsikten med frågan är att se hur ofta den funktionsbegränsade behandlas som
handikappad på arbetsplatsen. Är den anställde en person som omgivningen
förutsätter är mindre produktiv eller kompetent och därför förväntas utföra mindre
och sämre arbetsresultat än övriga anställda?
Synskadeorganisationens medlemmar
Var sjätte SRF-medlem med arbetslivserfarenhet ansåg att det inte ställdes samma
krav på dem som på ej funktionsbegränsade arbetskamrater. Nästan lika många
svarade varken ja eller nej. En betydande majoritet, sju av tio, uppgav att samma
krav ställdes på dem som på arbetskamraterna. Män och kvinnor svarade ungefär
lika. Se tabell 36.
En förtidspensionerad äldre man som arbetat med kontorsuppgifter
uppgav: ”Kraven var desamma. I början gick det lugnare. Ingen stod
med piska och bevakade en. Ett lugnare tempo.”
Byt sidfotstext
111
En högt utbildad man i 50 årsåldern och på en ledande position inom
undervisning, med ständigt förvärrad synskada, hävdar att: ”Det
ställs minst samma krav, antagligen mer. Det beror inte på
synskadan utan på jobbet”.
Rörelsebegränsades organisationers medlemmar
Rörelsebegränsade och synskadade intervjuade förhöll sig ganska lika till frågan
om de ställda kraven var likvärdiga. Sex av tio rörelsebegränsade ansåg att samma
krav ställdes på dem som på arbetskamraterna. Var fjärde ansåg att det i viss mån
ställdes samma krav medan var sjunde hävdade att de ställda kraven inte var lika.
Se tabell 37.
En rörelsebegränsad kvinna med kontorsarbete hade lägre lön än
kollegorna och ansåg att detta inte var bra. Hon hade samma krav
som medarbetarna att fullgöra sin tid på arbetsplatsen men inte lika
höga krav att hålla arbetstiderna på grund av smärtorna. Det var inte
lätt att hitta information om de extra hjälpmedel som skulle kunna
underlätta hennes arbete. Kontoristen skulle emellertid vilja ha ett
eget arbetsrum på grund av smärtorna. Hon måste alltid hålla en
mask på jobbet gentemot kollegorna på grund av värken. Kvinnan
hade inte begärt ett sådant eftersom hon inte ville vara andra till last.
Hon upplevde att hon inte hade lika möjligheter att påverka arbetet
som andra anställda, uppgav att hon var mer osynlig än andra och
hade inte riktigt samma rättigheter som arbetskamraterna. Däremot
hade hon en likvärdig arbetsutrustning. Hennes funktionshinder var
socialt handikappande och det var tuffare för henne på arbetsplatsen.
Fråga: ”Du har sämre arbetsredskap än dina ej funktionshindrade arbetskamrater”
Mer än åtta av tio synskadade ansåg att de hade lika bra arbetsredskap som sina ej
skadade medarbetare. Endast 14 procent uppgav att de hade sämre redskap än
arbetskamraterna. Det fanns ingen större skillnad mellan män och kvinnor. Också
beträffande anställningsformen fördelade sig svaren lika. Se tabell 38.
En äldre man saknade dator och hade kanske mindre behov av en
sådan på grund av arbetsuppgifterna än arbetskamraterna. Å andra
sidan hade mannen på grund av synskadan större behov av en dator
för att kunna göra en minneslista, kalender och adresslista för
arbetet. ”Den förutvarande pastorn hade en dator hemma som var
betald av församlingen. Hon (ungdomsassistenten) har också en
dator hemma, betald av en annan församling. De har lite fördelar.”
Bland de svar som synskadade formulerade med egna ord, om de
hade sämre arbetsredskap, kan ytterligare några citeras: ”Tittar vi på
datorer och skärmar är svaret jag. Det finns bättre grejor med större
skärmar och så och det har jag inte fått. Har varit tal om det men det
har inte blivit av.” ”Det blir ju så.” ”Inte från början men sedan blev
det så eftersom jag inte kunde kolla det jag gjorde.” ”Ja, jag har inte
datorer och sådant som de har.”
Byt sidfotstext
112
Rörelsebegränsades organisationers medlemmar
Av de rörelsebegränsades organisationernas intervjuade ansåg närmare nio av tio
personer att de hade lika bra arbetsredskap som ej funktionshindrade
arbetskamrater. Var 14:e ansåg att så i viss mån var fallet. Knappt var 20:e person
ansåg att de hade sämre arbetsredskap. Se tabell 39.
En rullstolsburen kvinna som arbetade på en offentlig arbetsplats
upplevde att kraven på henne var i stort sett lika som på de övriga
men vissa arbetsuppgifter kunde och behövde hon inte utföra. Hon
hade både ett höj- och sänkbart arbetsbord och en höj- och sänkbar
rullstol. Hon fick inte riktigt samma utbildning som de övriga, delvis
på grund av hennes ålder och delvis därför att alla kurslokaler inte
var tillgängliga med rullstol. Det hade till exempel gällt kurser i
allmän datateknik. Det hade också hänt att andra hade fått uppdrag i
konkurrens med henne, trots att hon hade bättre meriter. Hon hade
inte samma möjligheter att bli befordrad som hennes arbetskamrater,
vilket hon hänförde till sin ålder, sitt deltidsarbete och
rullstolsberoendet. Kvinnan upplevde också att hon behandlades
annorlunda än andra och upplevde det huvudsakligen negativt. Hon
hade inte samma möjligheter som de övriga att utveckla eller
påverka sitt arbete och upplevde ofta att hon var osynliggjord.
När det gäller arbetsredskapen verkar både synskadade och rörelsebegränsade inte
vara mycket sämre rustade än arbetskamraterna.
Byt sidfotstext
113
Fråga: ”Du blir på din arbetsplats respekterad för den människa du är”
Synskadeorganisationens medlemmar
Det kunde förväntas att varje människa på en arbetsplats blir respekterad för den
människa hon eller han är. Så är för flertalet fallet när det gäller
funktionsbegränsade människor. Nio av tio synskadade anser till exempel att de är
respekterade som person på sina arbetsplatser.
Var tionde intervjuad SRF-medlem anser sig emellertid helt eller delvis vara ej
respekterad för den person som denne är. De flesta av dessa är kvinnor men det
förekommer också bland män. Lönebidragsanställda har en betydligt högre andel ej
respekterade än övriga anställningsformer. Se tabell 40.
En synsvag medelålders man arbetade under en tid som vaktmästare
på en skola. Han upplevde där att han blev diskriminerad av vissa
elever. De förolämpade honom inför andra elever, gjorde ofog och
vandaliserade framför honom, väl medvetna om att även på ett par
meters håll så kunde han inte identifiera dem. Det gick så långt att
andra elever ingrep: ”Vad håller du på med”.
En gravt synskadad kvinna i 60 årsåldern och som gick med käpp i
trafiken upplevde frågan om respekt på följande sätt: ”Några
arbetskamrater har inga problem. Andra har stora problem. Vissa
ställer en fråga till någon som står bredvid mig. Majoriteten är inga
problem, däremot minoriteten”.
Rörelsebegränsades organisationers medlemmar
Av de rörelsebegränsade uppger mer än åtta av tio att de är respekterade för den
människa de är. Knappt var åttonde anser i viss mån så medan mindre än var 20
person anser sig inte vara respekterad på arbetet. Se tabell 41.
En medelålders kvinna i en chefsbefattning måste själv söka rätt på
de arbetstekniska hjälpmedel som fanns tillgängliga för att underlätta
arbetet. Hon fann att arbetsgivaren var ovillig att betala för
hjälpmedlen. Hon saknade bland annat specialanpassade stolar.
Kvinnan hade också sämre möjligheter att få vidareutbildning än
medarbetarna. Hon blev också förbigången vid tillsättningen av en
chefsbefattning. Det hände ofta att hon blev förbigången vid
tilldelning av uppgifter trots hennes bättre meriter. Hon hade sämre
möjligheter att avancera än andra på motsvarande befattningar.
Hennes arbetskamrater pratade inte lika mycket med henne som med
varandra. Hon deltog inte heller i gemensamma aktiviteter med
dessa. De accepterade att hon inte var med och hon fann deras
bemötande negativt. Hon åt mycket sällan lunch tillsammans med de
övriga på arbetsplatsen medan de flesta åt lunch tillsammans. Hon
drack inte kaffe tillsammans med de övriga. Chefen ansåg att hon
delvis var respekterad som den människa hon var.
Byt sidfotstext
114
Fråga: ”På grund av funktionshindret tar man dig inte helt på allvar i arbetet”
Denna fråga är inriktad på personen och inte på arbetsprodukten. Tar den sociala
omgivningen Dig inte helt på allvar eftersom Du har en skada, som Dina
arbetskamrater och överordnade känner till, trots att Du utför ett arbete som är lika
bra och omfattande eller rentav bättre än arbetskamraternas?
Synskadeorganisationens medlemmar
Åtta av tio synskadade SRF-medlemmar anser att de blir helt tagna på allvar i
arbetet. Var femte intervjuad uppger dock att han eller hon inte blir tagen på allvar
på grund av synskadan. Procentandelen att inte bli tagen på allvar är något högre
för kvinnor än för män. Se tabell 42.
En 40-årig kvinna med en medfödd synskada och som arbetar på en
intresseorganisation uppger: ”Ibland så är det så att man inte tas helt
på allvar. Blir nedtystad”.
Rörelsebegränsades organisationers medlemmar
Av rörelsebegränsade uppger mer än åtta av tio att de blir tagna på allvar i arbetet.
Åtta procent anser att de i viss mån blir tagna på allvar och lika många anser att de
inte blir det. Lönebidragsanställda blir mindre ofta tagna på allvar än övriga. Se
tabell 43.
En utvecklingsstörd och rörelsebegränsad kvinna hade en lägre lön
än övriga anställda men accepterade detta. Hon verkade väl anpassad
till arbetsplatsen men upplevde att hon behandlades annorlunda
genom att hon var långsam och tyckte inte att det var roligt. Hon
hade inte heller samma möjligheter att påverka arbetet som övriga
anställda.
Byt sidfotstext
115
Fråga: ”Ingen nedvärderar ditt arbete på grund av ditt funktionshinder”
Denna fråga skiljer sig från andra med liknande inriktning såtillvida att den är
koncentrerad på arbetet. Är det är nedvärderat på grund av att det utförs av en
person som är betraktad som funktionshindrad? Det har till exempel funnits
personer som med hög koncentration har utfört ett snabbt och perfekt arbete men
som har nedvärderats eftersom personen varit lönebidragsanställd. (Iakttagelser
utanför intervjuerna.)
Synskadeorganisationens medlemmar
Mer än nio av tio intervjuade SRF-medlemmar anser att ingen nedvärderar deras
arbete på grund av synskadan. Endast var tolfte anser att deras arbete är
nedvärderat. Fler kvinnor än män anser så. Främst lönebidragsanställda och i något
mindre grad specialanställda anser att deras verksamhet är nedvärderad. Se tabell
44.
En svagt synskadad man i 60 årsåldern håller definitivt inte med i
frågan: ”Helt klart är det så att synskadan utgör en spärr. Det är
ingen formell diskriminering men informell diskriminering. Jag
räknas inte fullt ut. Framför allt lönemässigt. Jag får inte samma
löneutveckling som mina kollegor. Det är en klar markering”.
En barndomsblind växeltelefonist som arbetade på kontor i offentlig
miljö uppgav: ”Håller inte med. Det finns alltid någon, även om man
inte vill generalisera, men det har förekommit.”
Rörelsebegränsade organisationers medlemmar
De rörelsebegränsades organisationer har ännu mindre antal medlemmar som anser
att deras arbete är nedvärderat. Drygt nio av tio hävdar att ingen nedvärderar deras
arbete. Endast sju procent anser att deras arbete är i viss mån nedvärderat och två
procent att deras sysselsättning är nedvärderad. Se tabell 45.
Byt sidfotstext
116
Fråga: ”Du upplever aldrig att någon vidrör dig på ett sätt som du finner obehagligt”
Synskadeorganisationens medlemmar
Var tredje SRF-medlem anser absolut att ingen tar i dem på ett sådant sätt att de
upplever det med obehag. Därutöver håller drygt var annan intervjuad med om att
någon sådan beröring inte sker. Endast fem personer motsvarande tre procent anser
att det kan ske ibland. Var tolfte person anser att de blir obehagligt berörda.
Dubbelt så många kvinnor än män upplever sådan beröring. Ingen håller definitivt
med om att obehaglig beröring förekommer. Se tabell 46.
En ung synskadad kvinna var väl integrerad på sin arbetsplats och
ingen nedvärderade hennes arbete. Hon upplevde emellertid ibland
att människor tog i henne på ett sätt hon fann nedvärderande. Hon
ansåg också att det var svårare för henne än för andra att få ett annat
arbete.
En 30-årig synskadad man uppger att: ”Det har hänt mycket sådant.
Jag har försökt visa, gått runt och visat vad som finns och annat. Gått
runt och kollat. Jag har visat och förklarat ganska bra”.
En man i 60 årsåldern som har varit helt blind och genom
operationer fått synen delvis tillbaka säger så: ”Nej, inte nu, men när
jag var blind upplevde jag detta rätt så ofta. Dessutom ropade man
på mig på ett obehagligt sätt. Det är en kolossal skillnad nu när jag
ser och klarar mig bättre och ändå nu när jag bär starka glasögon
känner jag att folk dömer ut mig. Man måste hålla hög toleransnivå,
men ändå”.
För en del av de synskadade är det problematiskt när okända människor springer
fram för att hjälpa genom att gripa tag i dem och gör det på ett sätt som ofta
förnedrar den utsatte som upplever tilltaget med obehag. Några intervjuade gav
exempel på den polariserade upplevelsen mellan omgivningens inställning och den
utsattes självkänsla. Mängden av mer utförliga svar visar att en del synskadade
upplever dessa oombedda ingripanden som besvärande medan andra upplever
sådan beröring som mindre obehaglig. De negativa upplevelserna torde begränsas
till enbart gravt synskadade som går med vit käpp och därför lätt drar
omgivningens uppmärksamhet på sig.
Byt sidfotstext
117
Rörelsebegränsades organisationers medlemmar
Nästan nio av tio intervjuade rörelsebegränsade personer uppger att de aldrig blivit
fysiskt vidrörda på ett för dem obehagligt sätt. 6 procent har i viss mån upplevt
sådana obehagliga beröringar medan ytterligare 6 procent har erfarit detta. Se tabell
47.
Fråga: ”Ditt funktionshinder är socialt handikappande”
Två av tre intervjuade SRF-medlemmar anser att deras funktionsbegränsning är
socialt handikappande: ”absolut”, ”håller med” eller att det sker ”ibland”. Fler män
håller definitivt med medan fler kvinnor menar att det händer ibland. Av de
lönebidragsanställda uppger åtta av tio att synskadan är socialt handikappande. Av
egenföretagarna anser två av tre att synskadan är socialt degraderande. Se tabell 48.
På frågan om synskadan är socialt handikappande ger många intervjuade ett mer
utförligt svar än de förelagda alternativen. En tendens i utsagorna är att skadan är
mer handikappande utanför arbetsplatsen än på arbetet. Flera av de synskadade
anför dessutom det sociala handikappet till en effekt av funktionsnedsättningen och
inte till den sociala omgivningens attityder. Felet läggs hos egot och inte i
omgivningens bemötanden.
En man i 50 årsåldern hade en medfödd synsvaghet efter en
kuvösskada. Han arbetade som studievägledare och lärare och hade
bland annat hand om datautbildning av vuxenstuderande. Från början
hade han mest betalt av alla lärare men efter den individuella
lönesättningens införande erhöll han sämst betalt av alla.
Rörelsebegränsades organisationers medlemmar
Av de rörelsebegränsade anser sju av tio att funktionsbegränsningen är socialt
handikappande, två av tio håller helt med och fem av tio håller i viss mån med. Tre
av tio intervjuade anser emellertid att det inte är så. Se tabell 49.
Byt sidfotstext
118
Fråga: ”Ditt funktionshinder gör att du måste arbeta hårdare än andra för att sköta
dina arbetsuppgifter”
Synskadeorganisationens medlemmar
Drygt hälften av de intervjuade SRF-medlemmarna anser att de måste arbeta
hårdare än andra. Drygt var tionde uppger att det varierar. Lite mer än var tredje
säger att så inte är fallet. En större andel av männen än av kvinnorna anser att de
inte behöver arbeta hårdare. Av egenföretagarna anser nio av tio att de måste arbeta
hårdare än andra. Sex av tio lönebidragsanställda män hävdar att de arbetar
hårdare. Av specialanställda däremot anser sex av tio att de inte behöver arbeta mer
än andra. Se tabell 50.
Bland de som motiverade sina svar fanns en massiv övervikt för den
grupp som ansåg att de måste arbeta hårdare än andra. Här återges
två slumpvist valda exempel: ”Jag har det jobbigare, mycket
jobbigare. Jag måste gå mycket dubbelvikt. Man måste skärpa sig på
ett annat vis, vara helskärpt. Det tar på krafterna också.” ”Ja, men
det är inte arbetsgivaren som sätter kraven utan det är jag.”
Rörelsebegränsades organisationers medlemmar
Av de rörelsebegränsade anser tre av tio personer att de måste arbeta hårdare än
andra för att sköta sina arbetsuppgifter. Tre av tio anser att de i viss mån måste
göra det medan fyra av tio anser att de inte måste arbeta hårdare än andra. Se
tabell 51.
Fråga: ”Det är inte svårare för dig än för någon annan kollega att få ett annat jobb”
En iakttagelse under intervjuerna har varit att de intervjuade har arbetat på sina
arbetsplatser påfallande länge. 25 och 30 år och någon gång ännu längre tider på
samma arbetsplats har förekommit.
Det är lätt att inse att med funktionsbegränsade människors negativa stigma är det
svårare för dem än för andra att få ett arbete överhuvud och nästan lika svårt att
byta från ett arbete till ett annat. (Beträffande begreppet ”stigma”, se Goffman E.,
1963/1972.)
Det ligger i begreppet ”handikappad” att den person begreppet stämplar inte är i
nivå med andra ostämplade personer, är begränsad i sina förmågor.
Funktionshindrad är en ännu värre stämpel. Personen i fråga fungerar inte. En
arbetsgivare kan knappast riskera att anställa en person som är funktionshindrad,
förutsatt att han inte får så stora bidrag från det allmänna för att anställa personen,
så att det ändå lönar sig, trots funktionshindret. Att personen i fråga kan bygga upp
en hög grad av specialisering så att denne väl kan kompensera funktionshindret,
kan utifrån detta begrepp knappast vara uppenbart för en arbetsgivare, inte heller
att han i personen i fråga får en anställd som arbetar idogt, som är trogen
arbetsplatsen och till en lön som är lägre än övriga anställdas.
Funktionsbegränsade människors egen erfarenhet av ”handikappade” människors
status kan dessutom medföra en uppfattning om de egna möjligheterna som är lägre
Byt sidfotstext
119
än vad situationen i verkligheten föranleder. Den skadade kanske tror att
möjligheterna att få ett annat arbete är sämre än vad situationen egentligen
föranleder. Följande händelse, som författaren iakttog omkring 1979, illustrerar
detta:
En deprimerad nysynskadad ung man genomgick en omskolningsoch träningskurs på ett rehabiliteringsinstitut. Han åkte till
huvudstaden tillsammans med en synsvag lärare och träffade en helt
barndomsblind och nyutbildad programmerare som något årtionde
senare skulle bli Sveriges främste datalärare för synskadade. Efter
sammanträdet gick alla ut till en restaurang för att äta middag. Under
middagen kom en främmande man från ett annat bord fram till
sällskapet och frågade den synsvage läraren om den unge blinde
programmeraren var en namngiven person. Läraren bejakade detta.
Mannen som visade sig vara en chef på en statlig myndighet sade:
”Hälsa honom att han har just fått det arbete han sökte hos oss”. Den
nysynskadade unge mannen kom tillbaka till institutet och var
entusiastisk. Han berättade för övriga studerande: ”Tänk, han fick ett
jobb”. (Författaren har även kontrollerat berättelsen hos dataläraren.)
Den unge mannen hade för sin egen del trott att han som synskadad
aldrig skulle kunna få ett arbete.
Händelsen är därutöver ett exempel på att människor i den gravt synskadades
närhet ofta talar till andra seende i den synskadades närhet och inte direkt till den
synskadade även om ärendet berör just denne.
Å andra sidan ger intervjuerna många belägg för att det är mycket svårt för
funktionsbegränsade människor att få ett arbete överhuvud.
En synsvag man hade arbetat i en verkstadsindustri. I samband med
att synen försämrades blev han av försäkringskassan erbjuden en
datautbildning och utbildning på datoriserade produktionsmaskiner.
Verkstadschefen sade emellertid ”Nej” och avskedade mannen. Han
fick emellertid arbete på ett annat företag under några år innan det
lades ned. Han skulle ha fått ett tredje arbete men på grund av
synskadan blev han ej anställd. Han fick beskedet i telefon: ”Hade
Du inte sett så dåligt hade Du passat bra här”. Mannen hävdade att
han förlorade anställningarna eftersom arbetsgivarna inte ville ha
någon som var handikappad.
En osäkerhetsfaktor är tilltron till den egna förmågan. Det gäller särskilt de
barndomsskadade. Under tiden med sitt handikappade liv får människor med
funktionsnedsättning ofta erfara att andra människor betraktar handikappade som
”handikappade”. Efter ett antal år av sådana upplevelser är det lätt att omgivningens uppfattningar om dem förgår av sig på den egna jaguppfattningen.
I början av 1980-talet sändes en film i svensk tv. Den handlade om
en lärarinna som förlorade synen och så småningom blev blind. Efter
en tid av rehabilitering återvände hon med käpp till sin skola för att
återuppta sitt arbete. Hon kallades in till rektorn som kom med en
rad invändningar mot att hon skulle kunna återuppta sitt arbete.
Lärarinnan, som var väl förberedd och övertygad om att hon skulle
klara av sitt arbete, argumenterade mot. På vägen från rektorn mötte
Byt sidfotstext
120
hon en kollega som glatt undrade när lärarinnan skulle börja arbeta.
Hon svarade då att det inte skulle gå. Inför kollegan upprepade hon
rektorns argument för att hon inte skulle kunna börja arbeta, inte de
hon tidigare använt mot rektorns uppfattning. Så småningom flyttade
hon ut till en sommarstuga och fick ett arbete som kokerska vid en
ny skolas barnbespisning.
Tilltron till den egna oförmågan påverkar givetvis svaren nedan på ovanstående
fråga.
Synskadeorganisationens medlemmar
Sju av tio SRF-anknutna hävdar att det är svårare för dem än för kollegorna att få
ett annat arbete. Var sjunde uppger att svårigheten är varierande. En av sju anser att
det inte är svårare än för andra att byta arbete.
Situationen för olika anställningsformer är varierande. Av de vanligt anställda anser
sex av tio att det är svårare för dem än för andra att byta jobb. Av specialanställda
och lönebidragsanställda anser åtta av tio att så är fallet. Av egenföretagarna hävdar
nio av tio att det är svårare för dem att få ett annat jobb.
Situationen mellan könen är också olika. Hos både lönebidragsanställda och vanligt
anställda uppger en större andel av männen att det är svårare att få ett annat jobb
medan bland specialanställda anser en större andel av kvinnorna att så är fallet. Se
tabell 52.
En förtidspensionerad synskadad man uppger att det ”Var nästan
omöjligt att söka eller få en annan tjänst eller andra arbetsuppgifter”.
En barndomssynskadad, helt blind man i 40-årsåldern svarade: ”Det
är svårare för mig att få ett annat arbete. Det är ett dilemma för alla
synskadade. Svårt att byta ett arbete.”
En barndomsblind gravt synskadad kvinna i 30-årsåldern ansåg att
det berodde på anställningsformen: ”Inom Samhall är det inte
svårare. Ute i arbetslivet är det svårare.”
Det finns dock fler förklaringar till synskadades uppfattningar om deras svårigheter
att få ett nytt arbete. Synskador kommer ofta i vuxen ålder vilket medför att
genomsnittsåldern möjligen är högre för gruppen synskadade än för den
genomsnittsanställde. Högre ålder medför vanligen större problem att få ett nytt
arbete. Å andra sidan är en uppkommen synskada ej sällan ett skäl att sluta arbeta
och ta ut förtidspension. Det är således inte säkert att genomsnittsåldern är högre
för yrkesverksamma synskadade än för genomsnittsanställde.
En annan möjlig förklaring är förväntningarna. Synskadade människor blir snart
vana vid att andra människor alltid går före. Det gäller också vid
tjänstetillsättningar. Denna erfarenhet styr sannolikt deras uppfattningar om deras
möjligheter att få ett arbete. Det kan således av det skälet hända att deras
möjligheter att få ett nytt arbete i verkligheten är bättre än förväntningarnas
möjligheter. Å andra sidan har många intervjuade synskadade uppgett att de stannat
länge på sin sista anställning.
Byt sidfotstext
121
Rörelsebegränsades organisationers medlemmar
Av rörelsebegränsade intervjuade anser knappt hälften att det är svårare för dem än
för andra att få ett annat arbete. En fjärde del anser helt att det inte är svårare
medan tre av tio i viss mån anser så. Se tabell 53.
En rullstolsburen lärare för restaurangpersonal sökte en tjänst som
dietist på ett sjukhus vilket skulle ha varit lämpligt för henne. Hon
fick inte arbetet. Sjukhuset uppgav att det var ”knöliga lokaler så att
det inte skulle gå”. Hon inbjöds inte att komma till sjukhuset för att
pröva lokalerna. Hon kunde inte heller bli direkt anställd på sin
varande
arbetsplats
eftersom
hon
var
anställd
som
”arbetshandikappad”.
Det är vanligt att ”icke handikappade” människor uppförstorar de svårigheter för
innehavaren som en skada innebär för att låta ”icke handikappade” ofta mindre
kvalificerade personer få företräde vid tillsättning av tjänster, uppdrag och andra
resurser.
Ett tydligt exempel på nedvärdering av en rörelsebegränsad yrkeskvinna är följande
berättelse. Den förekom utanför intervjumaterialet i ett radioprogram där även
författaren deltog. Eftersom den berättades offentligt av den namngivna
diskriminerade kvinnan och eftersom utgången var tillfredsställande för henne,
finns här inte skäl att särskilt skydda identiteten utan berättelsen återges i
sammanfattning med upphovskvinnans samtycke så som hon berättade den:
Den unga kvinnan var utbildad socionom och hade som sådan tre års
yrkeserfarenhet. Hon sökte ett arbete inom socialförvaltningen i en
kommun. Hon hade redan då tre års erfarenhet av sitt arbete efter
examen. Hon kallades till en intervju inför ett antal bedömare. Under
intervjun upplevde hon en attityd av att hennes funktionsbegränsning
som rullstolsburen var ett hinder för arbetet. De ställde frågor som:
”När du skall göra hembesök, då måste det vara problem”. De lade
ord i munnen på kvinnan att det skulle vara svårt för henne att utföra
arbetsuppgifterna. Hon upplevde en nedsättande attityd. När hon
sade att hon hade egen bil och körkort svarade de: ”Vad fint det är
att du kan köra bil” och sådana saker. Det reagerade hon på eftersom
hon visste vilken kompetens hon hade i sitt arbete och ville bli
respekterad för det. Kanske tänkte de på sådana situationer att hon
kom hem till någon som var stor högljudd och våldsam men då hade
de kunnat ställa en fråga om hur hon löste sådana situationer. Det
gjorde de inte utan de utgick från att det fanns problem.
Då kvinnan inte hörde något om ärendet på två månader ringde hon
till socialförvaltningen och fick reda på att tjänsten var tillsatt. Något
senare fick hon reda på att den person som erhöll tjänsten inte hade
behörig utbildning och ingen erfarenhet av arbetet överhuvud.
Kvinnan tog kontakt med fackföreningen som uppmanade henne att
anmäla ärendet till handikappombudsmannen eftersom anställningen
inte gått rätt till. Kvinnan anmälde ärendet. Hon vände sig till
handikappombudsmannen som lade tillbaka ärendet på
fackförbundet. Facket hade flera diskussioner med den berörda
kommunen vilket ledde fram till en förlikning där hon fick ett
Byt sidfotstext
122
skadestånd. Hon fick inte arbetet och ville vid det laget inte längre
ha det efter det som hänt. Hon hade redan tidigare ett arbete och fick
sedan ett annat arbete i en annan kommun. Hon ansåg att hon hade
det bra och fann ingen anledning att krusa. (Hultqvist A., Jobbet,
Västerås, Sveriges Radio P1, 2001-12-06. Namnet och berättelsen är
återgivna med upphovskvinnans samtycke.)
Nedvärderande bemötanden fördelade
För att få en sammanhängande bild över nedvärderande bemötanden och
diskriminering av de intervjuade utfördes ytterligare tre tabeller över synskadade.
Arbetet krävde nya granskningar av samtliga ingående intervjuer med dessa.
Undersökningen måste dock av tidsmässiga och ekonomiska skäl, samt på grund av
att författaren inte hade tillgång till samtliga intervjuer med de rörelsebegränsade,
koncentreras till de intervjuade synskadade. För att få något jämförelsematerial
görs dock avslutningsvis en jämförelse med intervjuer från ungefär hälften av de
rörelsebegränsade.
Den första tabellen visar spridningen av och antalet diskrimineringshandlingar mot
intervjuade. För att ytterligare skydda anonymiteten gjordes en ny numrering för
varje individ, oberoende av det individuella nummer de tidigare tilldelats inom
projektet.
För att skilja påståendefrågornas handlingar, vilka var att anse som diskriminerande
från övriga ej diskriminerande, valdes elva påståenden ut som bedömdes visa
någon form av diskriminering. De frågor som bedömdes beröra nedvärderande
eller diskriminerande omdömen eller handlingar var: K1, K2, K3, K5, K6, K7, K8,
K9, K10, K11 och K13. (Se frågeformuläret bland bilagorna.) Dessa elva frågor
fick bilda flertalet av tabellens kolumner. De intervjuade fick välja mellan fem
olika svarsalternativ: håller absolut med, håller med, ibland/delvis/kanske/ja och
nej/vet ej, håller inte med samt håller definitivt inte med. Den intervjuade hade
också möjlighet att svara med egna ord vilka tolkades vid tabellbearbetningen.
Synskadade
Vid tabellberäkningarna nedan sammanfördes de båda klara ja-alternativen i en
kolumn. Det tredje mer osäkra alternativet presenterades i en separat kolumn.
Tabellen som blev resultatet visar diskrimineringsområden i form av spridningen
mellan diskrimineringshandlingar fördelat på alla individer såväl som de totala
antalen. Den visar således diskrimineringshandlingar riktade mot SRF-medlemmar,
på individuell nivå såväl som totala antalen. Se tabell 54.
Den vanligaste diskrimineringen var att SRF-medlemmarna hade större svårigheter
än andra att få ett annat arbete. Av de 160 arbetande intervjuade ansåg 72 procent
att de hade det svårare att byta arbete. Därutöver gav 14 procent något osäkra svar.
Nedan uppräknas de diskriminerande handlingarna i fallande ordning:
Byt sidfotstext
123
Diskrimineringshandling
Svårare byta arbete
Skadan socialt handikappande
Sämre utvecklingsmöjligheter i yrket
Osynliggjord
Svårare förverkliga idéer
Sämre arbetsredskap
Inte tagen på allvar
Obehagliga beröranden
Ej respekterad som människa
Arbete nedvärderat
Ej samma rättigheter
Diskriminerad
72 %
58 %
31 %
25 %
13 %
13 %
12 %
8%
6%
5%
4%
Ibland
14 %
8%
11 %
8%
8%
1%
8%
3%
4%
3%
5%
En måttligt synskadad och lönebidragsanställd man uppgav diskriminering inom
samtliga av de elva berörda områdena. Tre kvinnor, en måttligt skadad och två
gravt skadade, visade diskriminering i tio frågor.
Med sjunkande antal redovisade diskrimineringshandlingar varierar antalet
oregelbundet. Den största gruppen, 35 personer uppgav endast tre sådana
handlingar.
93 procent av de intervjuade SRF-medlemmarna uppger att de utsatts för
bemötanden som bedöms som nedvärderande eller diskriminerande. Endast elva
personer, motsvarande 7 procent, uppgav noll diskriminerande handlingar i
svaren på påståendefrågorna. Se tabell 56 och 57. Av de elva SRF-medlemmar
som ej uppgav någon diskriminering var nio eller 82 procent vanligt anställda.
Tabellerna ger så varierande uppgifter att det är svårt att dra generella slutsatser.
Ibland är männen mer utsatta för diskriminering än kvinnorna och i andra grupper
kan det vara omvänt. Tendensen är emellertid att lönebidragsanställda och
specialanställda har uppgett fler nedvärderande eller diskriminerande handlingar
än vanligt anställda och egenföretagare. Egenföretagarna har uppgett relativt få
diskriminerande handlingar men har å andra sidan besvarat färre frågor än övriga
anställningsgrupper. (Tabell 56.)
Gravt synskadade SRF-medlemmar har alla upplevt någon form av
diskriminering. Gravt skadade män är diskriminerade inom mellan 1 och 5
områden. Bland måttligt skadade män finns fem personer som inte nämnt någon
form av diskriminering. Av alla elva som uppgav noll diskriminerande handlingar
var samtliga måttligt synskadade. Å andra sidan var den man som uppgav det
största antalet diskriminerande handlingar måttligt synskadad. (Tabell 57.)
Av de måttligt synskadade kvinnorna fanns sex personer som inte uppgav några
diskriminerande handlingar. Därutöver är tabellvärdena för kvinnorna mycket
varierande. (Tabell 57.)
Om alla 11 diskriminerande handlingarna granskas samtidigt så är det svårt att se
tendenser i materialet. Om tabellen omräknas så att antalet 0-11 handlingar
uppdelas i tre grupper: 0-2, 3-5 och 6-11 diskriminerande handlingar erhålles ett
Byt sidfotstext
124
tydligare resultat. 19 procent av kvinnorna har blivit utsatta för 6 eller fler
diskriminerande handlingar men endast 7 procent av männen. En större andel av
kvinnorna har således utsatts för ett större antal negativa särbehandlingar och
nedvärderande eller diskriminerande bemötanden men det förekommer även hos
en mindre andel av männen.
Rörelsebegränsade
Undersökningen omfattar ungefär hälften av intervjuerna med rörelsebegränsade
som haft arbetslivserfarenhet. Antalet är 87 personer varav 50 är kvinnor och 37 är
män. Av dessa rörelsebegränsade uppger 91 procent att de utsatts för bemötanden
som bedömts som nedvärderande eller diskriminerande medan 9 procent inte
redovisat sådana handlingar. Se tabell 55 och 58. Här uppräknas handlingarna från
det vanligaste till det minst förekommande.
Diskrimineringshandling
Svårare byta arbete
Skadan socialt handikappande
Sämre utvecklingsmöjligheter i yrket
Svårare förverkliga idéer
Osynliggjord
Inte tagen på allvar
Ej samma rättigheter
Ej respekterad som människa
Arbete nedvärderat
Sämre arbetsredskap
Obehagliga beröranden
Diskriminerad
64 %
46 %
32 %
21 %
18 %
13 %
10 %
9%
8%
6%
5%
Ibland
8%
20 %
8%
3%
13 %
2%
2%
5%
2%
0%
6%
Sammanfattningsvis upplever rörelsebegränsade kvinnor sig antalsmässigt och
procentuellt mer diskriminerade än männen. Av alla rörelsebegränsade intervjuade
som uppgett diskriminerande eller nedvärderande handlingar inom 4 områden eller
fler dominerar kvinnorna. Av totalt nämnda 11 diskrimineringsområden uppger
enbart kvinnor att diskriminering förekommit i flera områden. Inom tre
diskrimineringsområden uppger kvinnor och män lika många diskriminerande
handlingar. Dubbelt så många män än kvinnor upplevde diskriminering inom
enbart två områden. Männen är också fler bland dem som redovisat endast ett
område. Ingen i den intervjuade gruppen rörelsebegränsade har blivit nedvärderad
eller diskriminerad inom alla 11 områdena. (Tabell 58.)
Kort jämförelse mellan grupperna
När det gäller utsattheten för nedvärderande och diskriminerande handlingar är
grupperna synskadade och rörelsebegränsade påfallande lika. De tre vanligaste
formerna av diskriminering är desamma för båda grupperna: svårigheterna att byta
arbete, socialt handikapp respektive utvecklingsmöjligheter i yrket. Inom nästa två
områden, osynliggörande och förverkligande av idéer, är turordningen omvänd.
Procentmässigt ligger därefter att inte bli tagen på allvar ganska nära varandra för
båda grupperna. Synskadade är mer utsatta än rörelsebegränsade inom områdena
svårare att byta arbete, skadan socialt handikappande, osynliggörande, sämre
Byt sidfotstext
125
arbetsredskap och obehagliga beröranden. Rörelsebegränsade upplever i högre grad
sämre utvecklingsmöjligheter, svårigheter att förverkliga idéer, att inte bli tagen på
allvar, att ej bli respekterad, nedvärderat arbete och att ej ha samma rättigheter.
De båda grupperna är relativt nära varandra då det gäller situationen på
arbetsplatsen med den skillnaden att synskadade förefaller uppleva sig mer
nedvärderade och diskriminerade än rörelsebegränsade. (Tabell 57 och 58.)
Lönebidragstjänsternas olika betydelse för rörelsebegränsade och
synskadade
En tendens i intervjumaterialet är att de lönebidragsanställda skiljer sig från andra
anställningsformer i intervjumaterialet. Avvikelsen är dock olika beroende på om
den intervjuade tillhör rörelsebegränsades organisationer eller synskadades
organisation. Lönebidragsanställda synskadade anser sig mer utsatta och upplever
situationen som mer negativ medan lönebidragsanställda rörelsebegränsade snarare
beskriver situationen som mer positiv. Se nedanstående uppställning.
Byt sidfotstext
126
Lönebidragsanställdas visade missnöje med arbetsförhållandena
Påståendefråga
Du trivs på ditt arbete
Det händer att ditt funktionshinder gör Dig
mer osynlig än andra på arbetsplatsen
Du har samma möjligheter att utveckla dig i
yrket som ej funktionshindrade
Du har samma möjligheter som alla andra på
ditt arbete att förverkliga dina idéer om
förbättringar eller utveckling av arbetet
Du har samma rättigheter på arbetet som dina
ej funktionshindrade arbetskamrater
Det ställs inte samma krav på dig som på dina
ej funktionshindrade arbetskamrater
Du har sämre arbetsredskap än dina ej
funktionshindrade arbetskamrater
Du blir på din arbetsplats respekterad för den
människa du är
På grund av funktionshindret tar man dig inte
helt på allvar i arbetet
Ingen nedvärderar ditt arbete på grund av ditt
funktionshinder
Ditt funktionshinder gör att du måste arbeta
hårdare än andra för att sköta dina
arbetsuppgifter
Det är inte svårare för dig än för någon annan
kollega att få ett annat jobb
Ditt funktionshinder är socialt handikappande
Du upplever aldrig att någon vidrör dig på ett
sätt som du finner obehagligt
Genomsnitt
Rörelsebegränsade
Synskadade
0,0
24,0
8,3
42,3
10,8
30,7
0,0
26,9
0,0
15,3
5,4
36,9
5,4
11,5
0,0
12,0
18,9
23,0
0,0
11,5
26,1
50,0
48,4
80,0
24,3
72,0
0,0
11,5
10,5
31,9
På fråga efter fråga visar de lönebidragsanställda synskadade ett större missnöje
med arbetsförhållandena än de lönebidragsanställda röresebegränsade. Detta kan ha
två möjliga förklaringsgrunder.
Byt sidfotstext
127
Synskadades större missnöje och rörelsebegränsades högre tillfredsställelse med
lönebidragstjänster
Synskadade
En synskadad människa saknar eller har nedsatt synförmåga. Efter en synskada lär
sig den synskadade individen mer eller mindre medvetet att överföra förmågor som
tidigare huvudsakligen baserades på synen till andra sinnen: hörseln, känseln och i
någon mån lukten. Människor som inte själva har erfarenhet av att vara synskadade
förstår ofta inte eller mystifierar denna egenskap, genom att till exempeltro att den
synskadade har ett sjätte sinne. Istället är det de övriga fyra sinnena som upptränas
för att biträda vid en stor del av de handlingar som den synskadade tidigare utförde
med synens hjälp men som denne efter skadans inträde utför i större utsträckning
med hjälp av övriga sinnen.
En förtidspensionerad synkonsulent gav följande exempel.
Överordnade och arbetskamrater upplevde synkonsulenten som
synskadad, med den kontakt som han hade med andra synskadade
och deras organisation, som en femtekolonnare. Han sade vid en
lunch: ”Jag är vi med dem (synskadade)”. Då sade chefen: ”Den
enda som Du har ansvar för är din arbetsgivare”. Många som gick in
i arbete som seende kunde aldrig acceptera att han hade en kunskap
som de seende saknade. De seende kunde inte acceptera att de
synskadade hade en förmåga, en kompetens, som de själva inte hade.
Det blev inte bättre. Tvärtom. Den nya föreståndaren var en mycket
byråkratisk person, mycket tjänsteman. Regelbundna rutiner och
schemaläggning var hennes stöd i verksamheten. Organisationen fick
större betydelse med nya regler, dokument etc.
Dessutom finns hjälpmedel för synskadade, till exempel syntetiskt tal och
punktskriftsdisplayer till datorer vilka underlättar informationsinhämtande och
informationsproduktion, den vita käppen och ledarhundar vilka underlättar
förflyttning, som i viss mån kompenserar den bristande synförmågan. Synskadade
människor som inte går upp i och identifierar sig med en blindroll kan således ofta
med eller utan hjälpmedel utföra en hel del av de handlingar som omgivningen
förväntar sig tillhör uteslutande den seende världen.
De synskadade själva upptar lätt en uppfattning att de utför ett arbete som går
nästan lika snabbt och är minst lika bra som det seende presterar. Arbetskamraterna
tar mer eller mindre en överordnad position till den synskadade och bygger upp en
mängd fördomar om den synskadade personens bristande kompetens. Han eller hon
får ofta alltför enkla och få arbetsuppgifter. Så småningom lär sig omgivningen att
den synskadade med tekniska hjälpmedel kan utföra en hel del arbetsuppgifter som
omgivningen initialt antog vara svåra eller omöjliga för en synskadad att utföra.
Synskadade människor betraktar ofta sig själva som kompetent arbetskraft och vet
vad de kan. Den sociala omgivningen betraktar däremot personen som gravt
handikappad. Han får i regel inte utföra så kvalificerade arbetsuppgifter som står i
relation till hans kompetens utan lågt kvalificerade som omgivningen tror att han
klarar av. Det ligger nära till hands att de synskadade anser att deras
lönebidragstjänster borde överföras till vanliga tjänster medan arbetsgivarna anser
Byt sidfotstext
128
att lönebidraget är en nödvändighet om den synskadade skall stanna kvar på
arbetsplatsen.
Rörelsebegränsade
Av intervjumaterialet framgår att rörelsebegränsade anställda påfallande ofta
arbetar halvtid. En förklaring till detta är att hemarbetet tar längre tid på grund av
rörelsesvårigheterna. Det framgår också att de ofta har värk efter sjukdomar eller
på grund av skadorna vilket medför att arbetet går långsammare. Många förflyttar
sig med rullstol vilken begränsar framkomligheten både på arbetsplatsen och i
hemmet samt försvårar resorna mellan bostad och arbetsplatsen. Det verkar troligt
att rörelsebegränsade lättare finner sig i att vara lönebidragsanställda och därmed är
mindre kritiska mot den underordnade roll som lönebidragsanställningen medför.
En annan möjlig förklaring till rörelsebegränsades större accepterande av
lönebidragsanställningarna är att de blir mer nedvärderade på arbetsplatsen, att till
exempel de rullstolsburna behöver mer hjälp och att de oftare möts av attityden att
de skall vara tacksamma över den hjälp de får och för de arbetsuppgifter de
erbjuds. Möjligen har den sociala omgivningen större misstro mot de
rörelsebegränsade vilket färgar av sig på deras självbilder och får dem att lättare
acceptera sina roller som lönebidragsanställda.
Inverkar intervjuarnas skilda intervjumetoder
Projektledningen bestämde utan konsultationer med författaren att denne skulle
utföra intervjuerna med synskadade på grund av dennes tidigare erfarenheter av
sådana intervjuer medan en medarbetare skulle utföra intervjuerna med de
rörelsebegränsade utan motsvarande erfarenhet. Därmed minskades värdet av att
göra jämförelser mellan de både skadegrupperna på grund av skilda
intervjukompetenser. Det visade sig att när det gäller lönebidragsanställda skilde
sig intervjuerna tydligt mellan synskadade och rörelsebegränsade. Om skilda
intervjukompetenser har ett inflytande på intervjumaterialet borde motsvarande
skillnader även förekomma för vanligt anställda och specialanställda. För att utröna
om det fanns sådana kvalitetsskillnader i intervjumaterialet gjordes motsvarande
tabellberäkningar också för vanligt anställda och för specialanställda intervjuade.
För dessa gäller följande:
Vanligt anställdas missnöje med arbetsförhållandena
Påståendefråga
Du trivs på ditt arbete
Det händer att ditt funktionshinder gör Dig
mer osynlig än andra på arbetsplatsen
Du har samma möjligheter att utveckla dig i
yrket som ej funktionshindrade
Du har samma möjligheter som alla andra på
ditt arbete att förverkliga dina idéer om
förbättringar eller utveckling av arbetet
Du har samma rättigheter på arbetet som dina
ej funktionshindrade arbetskamrater
Byt sidfotstext
Rörelsebegränsade
Synskadade
1,6
7,4
8,7
20,3
15,7
32,9
10,3
10,3
6,4
3,8
129
Det ställs inte samma krav på dig som på dina
ej funktionshindrade arbetskamrater
Du har sämre arbetsredskap än dina ej
funktionshindrade arbetskamrater
Du blir på din arbetsplats respekterad för den
människa du är
På grund av funktionshindret tar man dig inte
helt på allvar i arbetet
Ingen nedvärderar ditt arbete på grund av ditt
funktionshinder
Ditt funktionshinder gör att du måste arbeta
hårdare än andra för att sköta dina
arbetsuppgifter
Det är inte svårare för dig än för någon annan
kollega att få ett annat jobb
Ditt funktionshinder är socialt handikappande
Du upplever aldrig att någon vidrör dig på ett
sätt som du finner obehagligt
Genomsnitt
Byt sidfotstext
15,9
1,6
13,9
15,6
4,8
5,1
5,6
8,8
3,2
5,1
28,3
52,5
53,6
64,1
24,6
53,2
4,0
5,0
13,1
21,2
130
Specialanställdas missnöje med arbetsförhållandena
Påståendefråga
Du trivs på ditt arbete
Det händer att ditt funktionshinder gör Dig
mer osynlig än andra på arbetsplatsen
Du har samma möjligheter att utveckla dig i
yrket som ej funktionshindrade
Du har samma möjligheter som alla andra på
ditt arbete att förverkliga dina idéer om
förbättringar eller utveckling av arbetet
Du har samma rättigheter på arbetet som dina
ej funktionshindrade arbetskamrater
Det ställs inte samma krav på dig som på
dina ej funktionshindrade arbetskamrater
Du har sämre arbetsredskap än dina ej
funktionshindrade arbetskamrater
Du blir på din arbetsplats respekterad för den
människa du är
På grund av funktionshindret tar man dig inte
helt på allvar i arbetet
Ingen nedvärderar ditt arbete på grund av ditt
funktionshinder
Ditt funktionshinder gör att du måste arbeta
hårdare än andra för att sköta dina
arbetsuppgifter
Det är inte svårare för dig än för någon annan
kollega att få ett annat jobb
Ditt funktionshinder är socialt
handikappande
Du upplever aldrig att någon vidrör dig på ett
sätt som du finner obehagligt
Genomsnitt
Rörelsebegränsade
Synskadade
0,0
9,3
0,0
30,0
9,5
23,8
36,8
10,0
5,6
0,0
16,7
12,5
22,2
12,8
0,0
2,6
0,0
14,3
0,0
2,4
30,0
39,1
19,0
78,5
4,8
61,9
0,0
14,3
10,3
22,2
Av samtliga tre tabeller framgår att synskadade är mer missnöjda än
rörelsebegränsade med sina arbetsförhållanden oavsett om de är vanligt anställda,
lönebidragsanställda eller specialanställda. Det finns viss skillnad såtillvida att de
lönebidragsanställda synskadade är 3,0 gånger så missnöjda som rörelsebegränsade
lönebidragsanställda medan motsvarande siffra för vanligt anställda är 1,6 gånger
och för specialanställda 2,2 gånger.
Detta resultat kan tolkas så att intervjuarnas skilda intervjuteknik kan ha påverkat
resultatet eftersom skillnaderna förekommer i alla tre anställningsformerna. Om
sådana skillnader påverkar resultatet bör det verka lika mycket i alla tre
anställningsformerna. Därav framgår att det finns en skillnad mellan synskadade
och rörelsebegränsade.
Byt sidfotstext
131
Synskadade är mer stigmatiserade
Lönebidrags finansierade synskadade är betydligt mer missnöjda med sina
anställningsförhållanden än motsvarande rörelsebegränsade. Även specialanställda
synskadade är mer missnöjda med förhållandena än motsvarande
rörelsebegränsade. Det är också möjligt att vanligt anställda synskadade är mer
missnöjda med anställningsförhållandena än rörelsebegränsade vanligt anställda
men där är mätresultatet osäkert.
Rörelsebegränsade visar dessutom minst arbetstillfredsställelse eller mest missnöje
med vanliga anställningar. Synskadade däremot är mest nöjda med vanliga
anställningsformer. Rörelsebegränsade är mest nöjda med specialanställningar även
om skillnaden mot lönebidragsanställningarna är minimal. Synskadade visar något
högre missnöje över specialanställningar men är som nämnts betydligt mer
missnöjda med lönebidragsanställningarna. Det kan bero på att gravt synskadade
oftare erbjuds eller får nöja sig med lönebidragstjänster medan måttligt synskadade
oftare kan hålla sig kvar på eller erhålla vanliga anställningar. En lönebidragstjänst
i kombination med grava synskador kan därför vara två orsaker till de synskadades
högre missnöje med förhållandena på arbetsplatsen.
Byt sidfotstext
132
Byt sidfotstext
133
Kapitel 9
SAMMANFATTNING OCH DISKUSSION
Forskarrapporten Människor med funktionsbegränsningar i arbetslivet redovisar
resultat från intervjuer med 409 personer registrerade hos synskadades och
rörelsebegränsades organisationer i hela Sverige. 210 intervjuade tillhörde en
rikstäckande synskadadeorganisation och 199 var fördelade mellan tre föreningar
för rörelsebegränsade människor. Intervjuerna var koncentrerade på de intervjuades
erfarenheter av arbetslivet. Bland de intervjuade finns personer som utöver syneller/och rörelseskador även har hörselskador eller/och utvecklingsproblem.
Representanter med erfarenheter av fyra viktiga skadeområden finns således
representerade i intervjumaterialet. En del intervjuade hade erfarenheter av flera
skador. Intervjuerna genomfördes åren 1999-2000 och undersökningen täcker hela
Sverige.
Tendenser i den granskade tidigare forskningen om funktionsbegränsade människor
går i två riktningar. Den ena som är knuten till handikapporganisationer eller
författare med egen erfarenhet av långvariga skador ger en insiktsfull information
om funktionsbegränsade människor och förmedlar en relativt korrekt information
om dessa och deras kompetenser. En annan dominerande riktning som är
producerad av skribenter utan egen erfarenhet av funktionsbegränsningar stämplar
”handikappade” människor som ”handikappade” och ”funktionshindrade” och
koncentrerar framställningarna till funktionshindren, och låter dessa dominera hela
bilden av den skadade. Den senare forskningen bidrar till att det blir svårare för
dessa människor att hävda sig på arbetsmarknaden och att erhålla och behålla en
plats i arbetslivet. Ett syfte med denna forskarrapport är istället att ge en mer
sammansatt bild av dessa människors kompetens och inte enbart på de delar som
fungerar mindre bra.
Sambandet mellan utbildning och yrkeserfarenhet
Det finns ett samband mellan synskadade intervjuades högsta utbildningsnivå och
möjligheterna att få eller behålla ett arbete som synskadad. Den som enbart har
folkskola, realskola, grundskola eller folkhögskola som högsta utbildning har
betydligt sämre möjligheter att erhålla ett arbete överhuvud. Den som har
gymnasium, yrkesskola, universitet eller annan högre utbildning har avsevärt större
möjligheter att erhålla eller behålla ett arbete efter en synskada. Yngre män och
yngre kvinnor har påfallande ofta gymnasium och/eller universitet eller andra
högskolor bland sina meriter. Äldre män och äldre kvinnor har ofta folkskola,
realskola, grundskola eller folkhögskola som högsta utbildning. I denna grupp finns
dock representanter med universitets- och högskoleutbildning. Högre studier är
emellertid ingen garanti för att erhålla ett arbete som synskadad. Gravheten i
synskadan samt andra komplicerande skador har här stark inverkan. Tre fjärdedelar
Byt sidfotstext
134
av de som aldrig arbetat som synskadade hade erfarenhet av arbetslivet som fullt
seende men kunde ej fortsätta arbeta efter synskadans inträffande. Majoriteten av
dessa hade endast måttliga synskador.
Spridningen av verksamhetsområden
Människor med skador arbetar inom ett stort antal yrkesområden. En del av dessa
områden redovisas nedan, dels för samtliga och dels uppdelat på varierande
grupper.
Samtliga grupper
Fördelningen av yrkesverksamheter hos de intervjuade rörelsebegränsade och
synskadade sträcker sig över ett stort antal områden. Av samtliga intervjuade är 33
procent verksamma med administrativa arbetsuppgifter. Näst största gruppen
arbetar med information, dvs. utbildning, massmedia, utveckling och forskning.
Vård och omsorg respektive annan service fördelar sig ungefär lika på delad plats
med 14 procent. Sedan följer intervjuade som är verksamma med tillverkning.
Därefter följer mindre grupper vilka är sysselsatta med försäljning respektive
hantverk. Grupperna transport och teknik-byggnad kommer sist med avrundade 2
respektive 1 procent.
Uppdelade efter skada
Synskadade och rörelsebegränsade ligger procentuellt fördelningsmässigt ganska
lika med vissa avvikelser. En större procentandel av de rörelsebegränsade är
verksamma inom administrationen, jämfört med synskadade. Också inom
försäljningsområdet är en större andel röresebegränsade verksamma. Teknikbyggnad och transport representeras enbart av rörelsebegränsade. Inom
informationsområdet fördelar sig de båda grupperna lika. Inom hantverk och
tillverkning är fler synskadade verksamma. Detsamma gäller inom tillverkning
samt vård och omsorg, annan service och hantverk. Kvinnorna dominerar
jämförelsevis inom vård och omsorg och även inom administrationen. Männen
dominerar betydligt inom hantverk, tillverkning och annan service. Enbart
rörelsebegränsade män förekommer inom transportområdet. Inom teknik-byggnad
finns enbart rörelsebegränsade män och kvinnor.
Gruppen som innehåller både synskadade och rörelsebegränsade är till större delen,
lika fördelat och sammanlagt 54 procent, verksam inom administration och annan
service. Ingen av de 59 personerna är verksam inom teknik-byggnad, transporter
och hantverk. Enbart kvinnor är verksamma inom vård och omsorg och inom
informationsområdet. Männen dominerar inom tillverkning, försäljning och annan
service.
För att undersöka om det finns större skillnader mellan undergrupper bland de
intervjuade beträffande deras erfarenheter från olika sysselsättningsområden har
fler jämförelser utförts. Vid en uppdelning av de intervjuade i skadetyper - enbart
synskadad, enbart rörelsebegränsad samt både synskadad och rörelsebegränsad erhålles en bild som är ganska likartad mellan grupperna. Större skillnader erhålles
emellertid vid nedanstående uppdelningar.
Byt sidfotstext
135
Måttligt eller gravt skadade
En jämförelse mellan måttligt och gravt skadade visar inom några områden
varierande skillnader i verksamhetsgrad. Måttligt skadade synskadade, som hade
ledsyn, hade ungefär dubbelt så stor sysselsättning inom vård och omsorg och inom
tillverkning än gravt skadade som saknade ledsyn. Däremot var ungefär dubbelt så
många av de som saknade ledsyn verksamma inom informationsområdet och i
hantverk jämfört med måttligt skadade.
Rörelsebegränsade som var måttligt skadade, dvs. aldrig eller bara ibland satt i
rullstol, arbetade 2,7 gånger så ofta inom administrationen jämfört med gravt
skadade och som alltid i arbetet satt i rullstol. Inom vård och omsorg arbetade
däremot de som alltid i arbetet använde rullstol 2,5 gånger så ofta jämfört med de
som aldrig eller bara ibland satt i rullstol. Också inom tillverkning var de
rullstolsburna dubbelt så ofta verksamma jämfört med de som aldrig eller sällan
använde sådan.
För gruppen rörelsebegränsad-synskadade förekom varierande små skillnader
mellan måttligt och gravt skadade. Ett undantag är försäljning där tre gånger så
många gravt skadade var verksamma jämfört med måttligt skadade.
Man eller kvinna
De båda könens skilda verksamhetsgrader inom olika yrkesområden kännetecknar
funktionsbegränsade människor på ett liknande sätt som kan förväntas hos
genomsnittsbefolkningen. Hos intervjuade funktionsbegränsade förekommer vissa
skillnader mellan könens antal sysselsatta inom flera arbetsområden. Här nämns
endast några områden där skillnaderna i procentuella andelar sysselsatta är
iögonfallande.
Inom administrativa arbeten har synskadade kvinnor en större procentuell andel
jämfört med männen. Inom vård och omsorg finns en stor skillnad mellan könen då
kvinnorna har en betydligt större andel. Inom hantverk och tillverkning hade
däremot männen en betydligt större procentandel sysselsatta.
Bland rörelsebegränsade var skillnaderna mellan könen ännu större. Kvinnorna
hade drygt 2,5 gånger så stor procentuell andel sysselsatt inom administrationen
jämfört med männens. Inom vård och omsorg hade kvinnorna dubbelt så stor andel
jämfört med männen. Inom tillverkning var däremot männens andel 4 gånger så
stor jämfört med kvinnorna.
För gruppen både rörelsebegränsade och synskadade är en större andel kvinnor
sysselsatt inom administrationen jämfört med männen. Inom vård och omsorg är
bara kvinnor anställda. Inom försäljning är en avsevärt större andel män sysselsatt.
Medlemskap i förening
Av synskadade SRF-medlemmar uppger 86 procent att de helt eller delvis trivdes
på sina arbetsplatser medan 99 procent av intervjuade rörelsebegränsade
medlemmar i DHR, NHR och RTP säger att de trivdes på sina arbeten.
Den stora spridningen av yrkesverksamheter motsäger den vanliga uppfattningen
att funktionsbegränsade människor är sysselsatta huvudsakligen inom några få
Byt sidfotstext
136
områden. Beträffande synskadade tror människor ofta att gruppen huvudsakligen
arbetar med borstbinderi, som skrivmaskinsflickor eller inom telefonväxlar. Istället
tyder den stora spridningen av verksamhetsområden, som också några intervjusvar
visar, att människor i första hand efter en skada bör fortsätta att arbeta inom de
områden som de behärskar och att de ombesörjer en komplettering av
arbetsredskapen så att personen ifråga kan fortsätta arbeta med utrustningen trots
uppkommen skada. Så kan till exempel talsyntesutrustningar och/eller
punktskriftsdisplayer till datorer bidra till att synskadade kan stanna kvar i eller
tränga in i den seende världens informationsområden. Stora eller på annat sätt
anpassade tangentbord kan ge motsvarande hjälp för rörelsebegränsade.
Omskolning till yrken som antas vara lämpliga för ”handikappade” bör undvikas.
Funktionsbegränsade människors inkomster i jämförelse med
motsvarande arbetskrafts och med genomsnittsbefolkningens
Gruppernas löneskillnader
Utifrån typ av skada
De intervjuades löner undersöktes ur ett stort antal aspekter. Samtliga intervjuades
uppfattningar- om hur deras löner var i jämförelse med andra anställda med
motsvarande arbetsuppgifter, meriter och ålder - gav följande resultat.
Av de som hade arbetat mer än tre månader som funktionsbegränsade ansåg två
tredjedelar att de hade samma lönenivå som andra anställda med motsvarande
arbetsuppgifter, meriter och ålder. En fjärdedel ansåg att de hade lägre lön medan
endast var fjortonde hävdade att de hade högre lön än jämförelsegruppen.
Av de synskadade ansåg närmare sex av tio att deras löner var lika som andra
anställda med motsvarande meriter och arbetsuppgifter. Tre av hundra ansåg att
deras lön var klart högre medan fem av hundra ansåg att deras lön var något högre.
Närmare två av tio ansåg att deras löner var något lägre och nästan lika många
svarade att den var klart lägre. För män och kvinnor erhålles en likartad bild med
den skillnaden att de synskadade männen anser sig ligga något bättre till än vad
kvinnorna uppger.
Av de rörelsebegränsade uppgav tre av fyra att de hade samma lönenivå som andra
anställda med motsvarande arbetsuppgifter, ålder och meriter. Ingen ansåg att de
hade en klart högre lön i jämförelse med andra motsvarande och mindre än var
tionde hävdade att de hade något högre lön. Något mindre än var tionde hävdade
att de hade något lägre och lika många att de hade klart lägre lön än andra
motsvarande anställda. Männen ansåg i högre grad än kvinnorna att de hade något
lägre eller klart lägre lön.
I gruppen kombinerat rörelsebegränsad och synskadad ansåg nära två av tre att
deras lön låg i samma nivå som jämförelsegruppen. Ingen hävdade att de hade klart
högre lön och mindre än var tjugonde hävdade att de hade något högre lön. Mindre
än var femte ansåg att de hade något lägre och var åttonde ansåg att de hade klart
lägre lön än andra jämförbara. Fler män än kvinnor hävdade att deras lön låg något
lägre respektive klart lägre.
Byt sidfotstext
137
Måttligt eller gravt skadade
Av synskadade som saknade ledsyn ansåg en majoritet, drygt sex av tio, att de hade
lika löner som andra motsvarande anställda. Tre av hundra hävdade att de hade
klart högre lön och närmare var tionde ansåg att de hade något högre lön än
motsvarande. Mindre än var femte ansåg att de hade något lägre och var tionde att
de hade klart lägre lön än andra jämförbara.
Av synskadade som hade ledsyn ansåg närmare hälften att deras lön låg i nivå med
jämförelsegruppen. Tre av hundra hävdade att de hade klart högre lön än sina
arbetskamrater och ingen ansåg att de hade något högre lön än andra jämställda.
Drygt var femte menade att de hade något lägre lön och nära tre av tio hävdade att
deras löner var klart lägre än motsvarande.
Av rörelsebegränsade som sällan eller aldrig använder rullstol anser sju av tio att
deras lönenivå inte avviker från jämförelsegruppen. Ingen hävdar att deras lön är
klart högre och endast var tionde anser att den är något högre. Mindre än var tionde
anser att deras lön är något lägre och mer än var tionde anser att den är klart lägre
än jämförelsegruppens.
Bland de rullstolsburna rörelsebegränsade anser mer än var åttonde att deras
lönenivå inte avviker mot andra anställda med motsvarande arbetsuppgifter, ålder
och meriter. Ingen anser att deras lön är klart högre och endast tre av hundra anser
att den är något högre. Elva av hundra anser att deras lön är något lägre än
jämförelsegruppen medan tre av hundra uppger att den är klart lägre. En större del
av de rullstolsburna anser således att de har lika lönenivå som andra icke
funktionsbegränsade arbetskamrater, jämfört med ej rullstolsburna. Färre av de
rullstolsburna anser att de har något högre lön samt att de har klart lägre lön vid
samma jämförelse.
Av människor med både rörelse- och synskador och som var gravt skadade ansåg
drygt sex av tio att de hade lika betalning som jämförelsegruppen. Ingen hävdade
att denne hade klart högre lön medan någon ansåg att han eller hon hade något
högre betalt. Knappt två av tio ansåg att de hade något lägre betalt och lika många
att de hade klart sämre betalt än jämförelsegruppen. I samma grupp men måttligt
skadade ansåg knappt sju av tio att de hade samma lönenivå som
jämförelsegruppen. Ingen ansåg att de hade klart högre lön än denna och mindre än
var tionde menade att de hade något högre betalt. Nästan två av tio ansåg att de
hade något mindre betalt och nästan var tionde att de hade klart lägre lön än
jämförelsegruppen.
Byt sidfotstext
138
Anställningsformen och löneuppfattningarna
Egenföretagarna
Egenföretagarna undantogs från intervjufrågan men deras inkomster berördes i
flera av intervjusvaren. Uppgifterna tydde på att egenföretagarnas löner ofta var
minimala och vanligen kompletterades med delpension och olika former av
företagsstöd. Det förekom emellertid också egenföretagare med höga inkomster.
Anställda
Intervjuade med vanlig anställning var mest tillfredsställda med sina löner. Mer än
sju av tio ansåg att deras lön var lika som jämförelsegruppen. Övriga svar
fördelades sig ganska jämt från klart högre till klart lägre med en svag övervikt mot
lägre löner. Lönebidragsanställda kommer därefter med drygt sex av tio som anser
att deras löner motsvarar jämförelsegruppens. Inga anser att deras lön är högre
medan nära två av tio anser att lönen är något lägre respektive klart lägre.
Specialanställda är den grupp som uppfattar sina löner som lägst. Endast fem av tio
anser att deras lön motsvarar jämförelsegruppens. En person hävdade att hans lön
var något högre, nära två personer av tio ansåg att den var något lägre medan nära
tre av tio hävdade att lönen var klart lägre.
Löneuppfattningarna sammanfattade
Den generella bilden är att i samtliga grupper anser något mer än hälften att de har
lika hög lön som andra anställda med motsvarande arbetsuppgifter, ålder och
meriter. Endast undantagsvis finns någon som anser att denne har klart högre betalt,
några anser att de har något högre betalt medan långt fler anser att de har något
lägre respektive klart lägre betalt än jämförelsegruppen. Generellt gäller också att
de gravt skadade verkar mer nöjda med sina löner medan de måttligt skadade
verkar mer missnöjda.
Synskadades inkomster i jämförelse med hela befolkningens
Nedanstående undersökning skiljer sig från den tidigare såtillvida att det inte är de
intervjuades uttalade uppfattning som utgör grund för avsnittet. Istället används de
reella inkomstuppgifter som utlämnats från skatteverket, andra myndigheter och
statliga inrättningar. Det handlar här inte enbart om den arbetslön som
arbetsgivaren betalar utan också om inkomster från andra källor.
Byt sidfotstext
139
Sammanräknade förvärvsinkomster och arbetsinkomster
Gruppen intervjuade synskadade SRF-medlemmar med skattedeklarerade
inkomster för år 1999 jämfördes med den genomsnittliga inkomsten för den
förvärvsarbetande befolkningen i samma åldersgrupp i Sverige som helhet.
Inkomstuppgifter erhölls från varje intervjuad synskadads deklarerade inkomster
från skatteverket för år 1999 medan allmänhetens inkomster erhölls från offentlig
statistik.
Först granskades parternas sammanräknade förvärvsinkomster som i korthet består
av inkomster, löner, arvoden, traktamenten, sjukpenning, delpensioner och vissa
ersättningar. Beräkningarna visade att intervjuade synskadade som arbetade under
år 1999 erhöll 94 procent av genomsnittsbefolkningens sammanräknade
förvärvsinkomster. För männen var andelen 93 och för kvinnorna 96 procent.
Därefter granskades parternas arbetsinkomster vilka främst är summan av löner,
företagarinkomster, sjukpenning, föräldrapenning och dagpenning vid utbildning.
Genomsnittsbefolkningens arbetsinkomst år 1999 var 256 000 kr och den
synskadade intervjuade arbetskraftens var 194 127 kr. Intervjuade synskadade som
yrkesarbetade erhöll 76 procent av den arbetande genomsnittsbefolkningens
arbetsinkomster. Andelen var något högre för männen än för kvinnorna.
Kommentar till inkomstberäkningarna
Skillnaden mellan de båda inkomstuppgifterna är framträdande. En bidragande
orsak till skillnaden kan vara att andelen förtidspensionerade, möjligen också
andelen sjukskrivna, är högre i gruppen synskadade än i genomsnittsbefolkningen.
Beräkningarna rörande intervjuade synskadade som hade inkomster under år 1999 i
jämförelse med genomsnittsbefolkningen innehåller en viss osäkerhet. Bland annat
kan delpensioner ingå som inte uppgivits i intervjuerna. Skatteverket har efter
upprepade kontakter inte tillåtit en granskning av de intervjuades deklarationer för
en undersökning av delpensioner och andra inkomster utanför arbetslöner. För
gruppen synskadade utgick beräkningarna från de intervjuades deklarerade
inkomster och för den svenska befolkningen är de baserade på Statistiska
centralbyråns uppgifter.
Delundersökningen rörande synskadade SRF-medlemmars skattedeklarationer
visar att det förekommer en möjlig diskriminering när det gäller inkomster.
Genomsnittsbefolkningen som varit förvärvsarbetande eller egenföretagare under
år 1999 hade en sammanräknad förvärvsinkomst av 199 100 kr och synskadade
med motsvarande inkomster erhöll 187 672 kr. Omräknat tjänade synskadade 94,2
procent av genomsnittsbefolkningens inkomsttagares inkomster. För den årliga
inkomsten medför det att de synskadade intervjuade tjänade 11 428 kr mindre än
genomsnittsbefolkningen.
Granskas enbart arbetsintäkterna framstår större skillnader. De synskadades
arbetsinkomst är 75,8 procent av den arbetande genomsnittsbefolkningens. Med
avrundade siffror blir skillnaden 62 000 kr till genomsnittsbefolkningens fördel.
Byt sidfotstext
140
Grupperna är inte helt kompatibla. Av gruppen synskadade har endast cirka 30
procent arbete mot kanske 80 procent av genomsnittsbefolkningen. Den mest
arbetskompetenta 30 procenten inom den ena gruppen jämförs således med cirka
80 procent i den andra gruppen.
Synskador uppstår dessutom ofta i vuxen ålder. Det medför att genomsnittsåldern i
gruppen synskadade är högre än hos genomsnittsbefolkningen i landet. Förutsatt att
lönen stiger med ökad ålder så skulle löneskillnaden mellan gruppen synskadade
och genomsnittsbefolkningen i så fall vara ännu större om grupper med samma
genomsnittsålder kunde konstrueras. Å andra sidan är många synskadade med
arbetslivserfarenhet förtidspensionerade vilket sänker genomsnittsåldern för den
grupp synskadade som hade inkomster under år 1999. Vilken tendens som
dominerar är svårt att säga och därför betraktas de jämförda grupperna, synskadade
och genomsnittsbefolkningen, som åldersmässigt lika, trots att den förra gruppen är
något äldre.
Skillnader mellan könen beträffande inkomster hos genomsnittsbefolkningen
kännetecknar också de båda könen i den synskadade befolkningen. Skillnaden är
dock olika för de två grupperna. Skillnaden mot genomsnittsbefolkningen var
större för de synskadade männen som erhöll 93,4 procent av den manliga
befolkningens sammanräknade inkomster. Skillnaden var något mindre för
kvinnorna som erhöll 95,7 procent av den kvinnliga genomsnittsbefolkningens.
Om
gruppen
funktionsbegränsade
skulle
vara
likvärdig
med
genomsnittsbefolkningen skulle de lägre inkomsterna kunna vara fråga om
lönediskriminering. Om skillnaderna i lön beror på en skillnad i utbildning så är
frågan om lönediskriminering förekommit inte lika självklar. Om det är en skillnad
i utbildningsnivå så kan det bero på en tidig diskriminering i utbildningsstadiet
eller i att möjligheterna att studera är sämre med en synskada. Å andra sidan är
synskador påfallande ofta uppkomna i vuxen ålder då den tunga
utbildningsperioden för de flesta kan avses avslutad. Dessutom finns empiriska
exempel på att funktionshindrade har högre grundutbildning för ganska enkla
arbetsuppgifter jämfört med kollegorna på samma arbetsplats. Det är möjligt att
synskadade
som
erhållit
arbete
har
högre
grundutbildning
än
genomsnittsbefolkningens motsvarande arbetande.
Löneskillnaderna kan också vara uppkommet ur en skillnad i produktivitet. En
funktionsbegränsning behöver inte vara orsak till sämre produktionsförmåga i
arbetslivet jämfört med genomsnittsbefolkningens men kan vara det. En gravt
synskadad telefonist kan enligt intervjumaterialet vara lika snabb, lika produktiv,
som hennes seende kollegor. En synskadad synkonsulent eller synlärare kan vara
bättre i sitt arbete än sina ej synskadade kollegor, beroende på att han har egen
insikt över alla de problem som synskadade människor kan erfara. Å andra sidan
kan ett funktionshinder vara en produktivitetssänkande omständighet i
arbetsuppgifter som kräver bra syn eller full rörelseförmåga.
Skillnaden mellan genomsnittsbefolkningens förvärvsinkomster och de
funktionsbegränsade människornas inkomster kan således vara en följd av
diskriminering men behöver nödvändigtvis inte vara det. Om löneskillnaden beror
Byt sidfotstext
141
på att de synskadade har en funktionsnedsättning bör löneskillnaden betraktas som
diskriminering. Om skillnaden beror på att de synskadade har en lägre utbildning
eller en lägre produktivitet, vilket inte är självklart men inte heller kan uteslutas, så
behöver löneskillnaderna inte vara en fråga om diskriminering.
Erfarenheternas variationer
Arbetet efter en skada
En arbetsgivare som har en anställd som blir allt mer arbetsoförmögen av en skada,
till exempel en synskada eller rörelsebegränsning, kan reagera på två sätt. När
skadan nått en viss nivå kan han bestämma att den ”handikappade” inte kan vara
kvar på arbetsplatsen på grund av bristande produktivitet och besluta att avskeda
honom eller henne. Arbetsgivaren kan alternativt ta reda på vilka möjligheter som
finns att låta den anställde vara kvar och undersöka förutsättningarna för att erhålla
arbetsplatsanpassning och skaffa den utrustning och eventuellt adekvat utbildning
för fortsatt anställning. Arbetsgivaren kan också undersöka möjligheterna till och
eventuellt erhålla lönebidrag som kompensation för den skadades nedsatta
arbetskapacitet.
En arbetsgivare som får ett erbjudande att nyanställa en människa som redan har en
funktionsnedsättning står inför valet att anställa en människa med en nedsatt
arbetskapacitet eller en helt frisk person. Den förra kan vara attraktiv om han har
en kompetens som är eftertraktad eller om arbetsgivaren har möjlighet att erhålla
kompensation för utgifterna, till exempel genom lönebidrag eller annan ersättning.
Byt sidfotstext
142
Den anställde som blir alltmer begränsad i sin arbetsförmåga kan sjukskriva sig
eller stanna på arbetsplatsen för att själv finna lösningar på sina arbetsproblem.
Den anställde som får besked om att han måste sluta kan reagera på två sätt. Han
eller hon kan acceptera arbetsgivarens besked och lämna arbetsplatsen alternativt
stanna och kämpa för att vara kvar med eller utan arbetsgivarens stöd. En skadad
som tvingas sluta och inte erbjuds ny anställning kan välja att starta eget företag
utifrån egna förutsättningar.
Empiriska exempel på de rena ideala beteendesätten ovan finns i intervjumaterialet.
De intervjuades erfarenheter
De intervjuades erfarenheter från arbetslivet varierade starkt. Egenföretagarnas
tillfredsställelse och entusiasm över sina verksamheter var framträdande. Det fanns
anställda som var väl integrerade på arbetsplatserna och väl förmådde hävda sig
och sin kompetens i arbetsgemenskapen. Några anställda förmådde hålla sig kvar
på arbetsplatsen men fick få eller inga arbetsuppgifter och förde en isolerad tillvaro
med en uppenbar risk att bli uppsagda. Det fanns någon som uppenbarligen hade
kvar sin anställning formellt men var hemförlovad och väntade på något han inte
visste skulle komma.
Ibland förekommer fall där individer har slutat sina anställningar trots att deras syn
varit relativt bra medan andra har fortsatt att fullgöra ett bra arbete trots att synen
blivit obefintlig, bland annat på grund av god vilja från arbetsledningen och att den
försämrade synförmågan kunnat kompenseras med tekniska hjälpmedel.
Några fall i undersökningen tyder på att om en funktionsbegränsad anställd på en
arbetsplats inte får några arbetsuppgifter så bör han eller hon själv skaffa sig
uppgifter som kan bidra till verksamheten. Det kan vara nödvändigt om personen
ifråga inte vill riskera att få lämna arbetet att han själv demonstrerar sin kompetens
och att han på ett positivt sätt bidrar i arbetsprocessen.
Brister i utbildning och resurstilldelning
Försämrad utbildning
Nedskärningen eller avvecklingen av rehabiliterings- eller omskolnings- och
träningskurserna för nysynskadade yrkesverksamma medförde försämrade
möjligheter för de nysynskadade att återgå till eller erhålla ett arbete efter en
synskada. Den korta träning eller utbildning som därefter har erbjudits har inte gett
deltagarna samma möjligheter att återgå till arbetslivet.
Även andra skadegrupper har erfarit försämringar i möjligheterna till omskolning
och träning efter en erhållen skada.
Bristerna är flera. Försäkringskassor och arbetsförmedlingar som sköter utbildning,
tilldelning av tekniska hjälpmedel efter en skada, arbetsplatsanpassningar etc. har
inte fått tillräckliga resurser för att få optimalt antal skadade människor tillbaka i
arbetslivet.
Byt sidfotstext
143
Informationen otillräcklig
Informationen till allmänheten om vilka möjligheter som finns att fortsätta arbeta
efter en skada är otillräcklig. Informationen till synskadade, rörelsebegränsade och
andra människor med skador om möjligheterna till ett arbetsdeltagande är
bristfällig. En snabbare och mer omfattande utbildning och finansiering av dessa
människor skulle troligtvis väsentligen minska sjukskrivningskostnaderna. I
intervjumaterialet fanns både barndomsblinda och vuxenblinda som inte ens hade
fått lära sig en adekvat käppteknik utan som måste ha ledsagare vid promenader
utomhus.
Nedvärderande särbehandling och arbetsdiskriminering
I slutet av intervjuerna med undersökningsgruppernas arbetserfarna ställdes ett
antal påståendefrågor. Därefter har svaren på 11 av dessa frågor bedömts kunna
visa om den intervjuade utsatts för nedvärderande särbehandling eller
diskriminering. Svaren på var och en av dessa påståendefrågor har fått definiera ett
diskrimineringsområde. Även i denna delundersökning utreddes de båda
huvudgrupperna - synskadade vilka tillhörde SRF respektive rörelsebegränsade
som tillhörde DHR, NHR och RTP - var för sig.
93 respektive 91 procent nedvärderades
93 procent av de intervjuade SRF-medlemmarna uppger sig ha blivit utsatta för
negativ särbehandling eller negativa värderingar. En måttligt skadad anställd
utsattes för sådana handlingar i alla de 11 områdena. Därefter kommer de
individuella synskadade med erfarenhet av att ha varit utsatt för ett varierande antal
särbehandlingar eller diskrimineringshandlingar, även om de kanske inte alltid
betraktat handlingarna eller bemötandena som diskriminering. Endast 11 personer
motsvarande 7 procent uppgav inga bemötanden som bedöms som nedvärderande
eller diskriminerande i nämnda frågor.
Byt sidfotstext
144
Formerna av nedvärdering eller diskriminering av synskadade varierade. Den
vanligaste var att det var svårare för den intervjuade än för andra med motsvarande
meriter att erhålla ett annat arbete. 72 procent uppgav klart dessa svårigheter
medan 14 procent gav ett mer svävande bejakande. Därefter följde samtliga
diskrimineringshandlingar i följande ordning: skadan var socialt handikappande
58/8, sämre utvecklingsmöjligheter i yrket 31/11, osynliggjord på arbetsplatsen
25/8, svårare att förverkliga idéer 13/8, sämre arbetsredskap 13/1, blir inte tagen på
allvar 12/8, obehagliga beröranden 8/3, ej respekterad som människa 6/4, arbetet
nedvärderat 5/3 samt ej samma rättigheter som andra 4/5.
Intervjuerna med medlemmar i rörelsebegränsades organisationer uppvisar ett
diskrimineringsmönster som är påfallande lika men antalen diskriminerande
handlingar är lägre. Andelen intervjuade i rörelsebegränsades organisationer som
redovisar nedvärderande eller diskriminerande handlingar mot dem är 91 procent.
Mönstret är i stort sett lika men på några ställen är ordningsföljden omkastad. Även
här kommer svårigheterna att erhålla ett annat arbete överst men med en lägre
procentsats: 64 procent klart bejakande medan 8 procent gav ett mer reserverat ja.
Därefter kommer svaren i följande ordning och procentsatser: Skadan är socialt
handikappande 46/20, sämre utvecklingsmöjligheter i yrket 32/8, svårare att
förverkliga idéer 21/3, osynliggjord på arbetsplatsen 18/13, inte tagen på allvar
13/2, ej samma rättigheter 10/2, ej respekterad som människa 9/5, arbetet är
nedvärderat 8/2, sämre arbetsredskap 6/0 samt utsatt för obehagliga beröranden 5/6
Även om grupperna är relativt lika så upplever synskadade sig som mer
nedvärderade och diskriminerade än rörelsebegränsade. En större andel av
kvinnorna i synskadeorganisationen uppfattar sig som nedvärderade och
diskriminerade jämfört med männen. I den rörelsebegränsade gruppen upplever
kvinnorna diskriminering betydligt mer än männen.
Här återkommer emellertid problemet: Hur pass många och hur grova skall ett
bemötande eller en handling vara för att bedömas som nedvärderande eller
diskriminering och hur många diskriminerande handlingsformer behövs för att
individen skall vara att betrakta som diskriminerad?
Mer än var tredje synskadad anser sig osynliggjord på arbetsplatsen. Minst
osynliggjord är gruppen vanligt anställda och mest osynliggjorda är
lönebidragsanställda.
Mindre än var fjärde av de rörelsebegränsade anser sig vara osynliggjord på
arbetsplatsen medan två tredjedelar anser sig inte vara så. Är det lättare att ignorera
synskadade än rörelsebegränsade eftersom flertalet i den senare gruppen ser bra
medan synskadade ser dåligt eller inte alls.
Synskadade och rörelsebegränsade visar skilda mönster av tillfredsställelse med
sina arbetsformer. De synskadade egenföretagarna visar mest tillfredsställelse med
sina arbeten även om inkomsterna ibland men inte alltid är små och kompletteras
med deltidspension och bidrag.
Synskadade är som anställda mer tillfreds med vanliga anställningar än med de
båda övriga anställningsformerna. För synskadade är antalet intervjuade som
Byt sidfotstext
145
berättat om att de utsatts för nedvärderande bemötanden eller
diskrimineringshandlingar lägre på vanliga anställningar än på övriga
anställningsformer. Fler synskadade upplever nedvärderande bemötanden och
diskriminering om de är anställda på specialinrättade verksamheter. Mest
nedvärderande behandling möter synskadade på lönebidragstjänster. Gravt
synskadade anställda med lönebidragsanställningar är den mest missnöjda och mest
diskriminerade av de undersökta grupperna.
Rörelsebegränsade upplever mest nedvärderande bemötanden och diskriminering
på vanliga anställningar. På lönebidragsanställningar är antalet sådana bemötanden
färre. Minsta antalet nedvärderande bemötanden och diskriminerande handlingar
möter de synskadade på specialanställningar.
En orsak till denna skillnad är att rörelsebegränsade som är mest skadade och
beroende av rullstol i första hand blir knutna till specialanställningar där man har
förståelse för och överseende med deras problem. Rörelsebegränsade på vanliga
anställningar kan troligen i större utsträckning röra sig normalt men kan ha smärtor
och andra problem som bromsar arbetet men som inte syns och som omgivningen
inte vet om eller har lite förståelse för.
Avslutande reflektion
Den sociala omgivningen till en funktionsbegränsad människa utgår i sin
bedömning av den funktionsbegränsade människans kompetens vanligen från de
föreställningar bedömarna har om den funktionsbegränsades ”handikapp” och inte
utifrån de övriga förmågor bedömda personer i realiteten besitter. Det innebär att
en synskadad människa blir bemött och betraktad som en handikappad person och
inte som en kunnig och intelligent person med hörsel, känsel, lukt och smak
intakta. Det medför att en rörelsebegränsad person blir betraktad och bemött som
en handikappad person och inte uteslutande som en person som har övriga sinnen
intakta. Det innebär att en hörselskadad människa blir bemött som en
”handikappad” och inte utifrån sina kunskaper och erfarenheter, sin intelligens,
synförmåga och känsel. En utvecklingsstörd eller mentalt skadad person blir
bemött som en handikappad person och inte som en människa med alla sinnen som
han besitter intakta. Den sociala föreställningen om vad ett ”handikapp” innebär
styr den sociala omgivningens bemötanden av personer med skador av olika slag.
Alla betraktas som ”handikappade”, alla blir funktionshindrade, alla blir
stereotyper. Dessa människor hindras därigenom i viss utsträckning från att utnyttja
och utveckla sina förmågor och riskerar att svara mot förväntningarna genom att gå
upp i förväntade handikapproller.
Detta mönster ifrågasätts inte av att en del människor med funktionsbegränsningar
har flera olika skador som medför ett mer komplicerat mönster av
funktionsbegränsningar. En människa med både rörelse- och synskador har
troligtvis ett mer komplicerat mönster av begränsningar att kringgå.
Den sociala normen eller uppfattningen för vad ett ”handikapp” innebär, styr den
sociala omgivningens bemötanden av personer med skador av olika slag. Alla
”funktionshindrade” blir betraktade som ”handikappade”. Alla blir
Byt sidfotstext
146
”funktionshindrade” och det innebär också att dessa människor hindras från att
utveckla sina förmågor och riskerar istället att gå upp i handikapproller, blir
”handikappade”.
Det lämpliga bemötandet bör givetvis vara att omgivningen utgår från de förmågor
som personer med funktionsnedsättningar besitter; att den utgår ifrån vad han eller
hon kan och inte utifrån vad personen ifråga kan förväntas sakna. Är personen
enbart synskadad bör omgivningen utgå från att personen har full rörelseförmåga,
har full intelligens och kan kommuniceras på ett normalt sätt utan att omgivningen
behöver höja rösten och att han eller hon ändå hör allt vad omgivningen säger till
honom och att han förmår diskutera på den intellektuella nivå som han är mäktig.
Den sociala omgivningen måste utgå från den funktionsbegränsade människans
kompetenser och hjälpa honom att utveckla dessa istället för att placera honom i ett
fack och stämpla som ”handikappad”. Handikappforskningen borde kunna
användas till att frigöra funktionsbegränsade människor från de hinder den sociala
strukturen ställer. Istället bidrar den till att definiera dessa gränser och placerar
skadade människor inom dessa istället för att spränga gränserna.
Kortare sagt: satsa på och utveckla det friska. Negligera och minska betydelsen av
det sjuka och bristfälliga så långt möjligt. Isolera inte den funktionsbegränsade i sin
ensamhet på arbetsplatsen. Minska eller eliminera begränsningarna och utveckla
istället det framgångsrika, de delar av personligheten som är konkurrenskraftiga
och utvecklande. Hjälp till att befria funktionsbegränsade människor från
”handikappets” stigma. Bidra till att utveckla kompetenta och komplexa människor
och förjaga stereotyperna.
Utvecklingen går emellertid i en annan riktning. Situationen för
funktionsbegränsade människor i det svenska samhället är inte bättre utan snarare
sämre i början på 2000-talet jämfört med 20 år tidigare. Det är inte längre självklart
eller önskvärt att människor med funktionsbegränsningar skall ha ett arbete. Den
tidigare självklara rätten för skadade människor att ha tillräckligt med avancerade
arbetstekniska och hemtekniska hjälpmedel är inte längre självklar. Det verkar ha
blivit svårare att få den utrustning, utbildning och träning för att upprätthålla ett så
normalt liv som möjligt med en funktionsnedsättning. Den samhällsekonomiska
och politiska utvecklingen tyder på att situationen för skadade människor inte
kommer att förbättras utan snarare försämras ytterligare. Ett annat problem är att
andelen gravt funktionsbegränsade människor i yrkesverksam ålder sannolikt
kommer att minska på grund av förbättrade medicinska och kirurgiska möjligheter
att förhindra eller motverka skador på till exempel syn och rörelseorganen. I och
för sig är detta en positiv utveckling men får den konsekvensen att andelen
”handikappade” troligtvis kommer att minska ytterligare. Det medför att gruppens
välfärd får allt mindre intresse för de politiska, ekonomiska och vetenskapliga
organisationerna.
Funktionsbegränsade människor riskerar att bli bortglömda i samhällsdebatten.
Byt sidfotstext
147
Läsanvisningar för gravt synskadade
Rubrikstorlekar är markerade med följande koder
(0) Störst stil, rapporttitel.
(1) större stil, undertitel författarnamn.
(2) Stor stil, kapitelrubriker.
(3) Mindre rubrikstil, första underrubrik.
(4) Fetstil, andra underrubrik.
(5) Kursiv stil, tredje underrubrik, vanlig stil.
Byt sidfotstext
