Predikan i S:t Hans kyrka Fjortonde söndagen efter Heliga Trefaldighet den 21 september 2014
Amos 9:11-15 * Första Korinthierbrevet 1:10-13 * Johannes 17:18-23
E
pisteln är hämtad från ett av de brev som
Paulus skrev till församlingen i Korinth. Den
församlingen hade problem. Redan tio verser in i
brevet tar Paulus itu med det första: att de delar
upp sig i olika läger och inte håller sams. Han är
rätt rak på sak. ”Har Kristus blivit delad?”, skrev
han, vädjande eller sarkastiskt eller sorgmodigt; jag
vet inte, men glasklart. För Kristus kan förstås inte
delas. Ingen människa kan delas och leva. Delar
man, dödar man.
Jesu ovänner försökte ju dela Jesus en gång,
döda Honom, på Golgata kors. Splittringen i
församlingen är att försöka göra det igen, antyder
Paulus. Så allvarligt är det.
Det beror på att den kristna kyrkan och varje
kristen församling inte är en intresseorganisation
eller en åsiktsgemenskap utan en kropp vars
kroppsdelar är livsnödvändigt förenade med
varandra; Paulus skrev om den saken längre fram i
brevet till Korinth, kapitel 12 (1 Kor 12:13-20). Ögat
kan inte säga till örat: jag vill inte se dig, du hör inte
till mitt gäng – för ögat och örat tillhör, båda, kroppen – och måste göra det för att kunna leva. Minsta
eftertanke säger dessutom att ögat och örat är till
för att samverka och samspela och att ingen av
dem vinner något på att splittra eller ens tänka på
sitt eget bästa.
Poängen för Paulus i brevet till Korinth – eller för
övrigt i allt kristerligt tal om enhet och mångfald – är
inte att vi ska vara likadana. Lika olika som örat och
ögat är är kristna människor i kyrkan och varje församling. Utan poängen är att i kyrkan hör de döpta
och troende samman så som lemmarna i en kropp
hör samman.
Vad det var för splittring i Korinth vet vi inte. Man
kan spekulera; kanske hade den gode talaren och
läraren Apollos fått en skara beundrare kring sig
som höll honom för att vara den ende som var värd
att lyssna till. Kanske samlades de judekristna i en
grupp med Petrus’ namn, han som fått ansvaret att
missionera för judarna, medan de hednakristna höll
sig till ett Paulus-parti. Kanske avgränsade sig
somliga från de andra genom att mena att bara de
var sanna kristna, ”tillhörde Kristus”? Vi vet inte,
men fel hade det blivit. Och problemet var alltså
inte att de var olika, såg olika, hade olika gåvor eller
betedde sig på olika sätt. Vi är olika. Olika gåvor
har vi också, skrev Paulus i brevet till Korinth, somliga har gåvan att vara goda lärare (som Apollos),
andra att vara apostlar (som Petrus) och så vidare.
Lägg bara märke till att gåvorna är givna av den
Helige Ande med avsikt att vara till nytta för helheten, som det står (1 Kor 12:4-7).
Där någonstans måste det ha gått fel i Korinth.
Splittringen Paulus tar upp i brevet gick emot vad
den Helige Ande ville och söndrade den grundläggande gemenskapen i församlingen, den gemenskap som gör församlingen, Kristi kropp, levande.
Den gemenskapen är en blodsgemenskap utifrån Jesu död på korset, blodet med vilket Jesus
försonade oss och världen med Gud, som i nästa
steg förenar oss med varandra (2 Kor 5:18-20, Kol
1:22). Samma blod som förlåter, renar och upprättar vår brutna relation till Gud ger liv och näring åt
hela den gemensamma kroppen med alla dess
medlemmar. Vi är blodssyskon.
Kristi blod rann när de försökte döda Jesus på
korset. Men de lyckades inte, ty Hans död på korset
ledde i stället till uppståndelsen och blev vår och
världens väg till evigt liv. När de försökte dela på
Kristus rann det blod som efter uppståndelsen förenar lemmarna i Kristi kropp, den kristna kyrkan,
med varandra. Det är vår blodsgemenskap.
Kristi blod ges oss i nattvardens sakrament. Där
har vi därför också den allra djupaste gemenskapen
med varandra, med dem som vi firar gudstjänst tillsammans med, nu och genom tiderna.
I dopet blev vi ett med Jesu död och uppståndelse, skrev Paulus till församlingen i Rom. I
dopet blev vi lemmar i Kristi kropp (1 Kor 12:13); då
etablerades blodsgemenskapen med Kristus. Varje
gång vi firar högmässa tillsammans förnyas den
gemenskapen – i den gemensamma bönen, i
Ordet, i förlåtelsen, när blodet från Jesus renar oss
från all synd (1 Joh 1:7), men allra djupast och intimast i nattvardens sakrament.
Paulus talade, som sagt, om Andens olika gåvor
och dess sunda mångfald. Olikheterna som den
Helige Ande ger oss är alltså av godo. Särmeningarna och grupperingarna som han skrev om i
dagens del av brevet till Korinth var uppenbarligen
något som inte skedde i Anden.
När vi i stället i bön öppnar oss mot den Helige
Ande, ber om och tar emot Hans gåvor, då blir vi
olika på det sätt som Anden vill och Paulus alltså
aldrig skulle protestera emot. Anden och blodet –
och dopets vatten, då fungerar Kristi kropp som
Gud (och Paulus) vill.
Och notera att detta sker för världens skull.
Jesus ber i dagens evangelium att vi ska vara ett,
för att världen ska tro och förstå att Gud Fader har
sänt Jesus till världens frälsning. Jesus blev ju sänd
till världen för att ge hela världen evigt liv, förlåtelse
och salighet. Samme Jesus säger i dagens evangelium att Han sänder oss till världen så som
Fadern har sänt Honom. Vi finns alltså som kyrka
och församling, som Kristi kropp, i världen för att
världen och alla(!) människor ska bli frälsta, få syndernas förlåtelse, evigt liv och himmelsk salighet.
Och: i det sammanhanget Jesus ber om vår enhet. Blodsgemenskapen och enheten och kärleken i
kyrkan och i församlingen spelar alltså roll för att
alla människor – inte bara vi – ska få evigt liv, syndernas förlåtelse och evig salighet.
Är det konstigt att Djävulen – han vars namn
betyder Splittraren – vill att vi ska vara oense, se
snett på varandra, tala illa om varandra, undvika
varandra och splittras så mycket som möjligt?
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige
Ande, nu och alltid och i evigheters evighet.
Amen
Niklas Adell, präst
