Examensarbete - Lunds universitet

JURIDISKA FAKULTETEN
vid Lunds universitet
Helena Westesson Bexéus
Tillräknelighet en förutsättning för brott?
JURM01 Examensarbete
Examensarbete på juristprogrammet
30 högskolepoäng
Handledare: Per Ole Träskman
Termin för examen: VT2015
Innehåll
SUMMARY
1
SAMMANFATTNING
2
FÖRORD
3
FÖRKORTNINGAR
4
1
5
2
INLEDNING
1.1
Syfte
5
1.2
Frågeställning
6
1.3
Metod och material
6
1.4
Disposition och avgränsningar
6
1.5
Terminologi
7
TILLRÄKNELIGHET
2.1
Om begreppet tillräknelighet
2.1.1
2.1.2
2.1.3
2.2
Tillräknelighet ur ett historiskt perspektiv
2.2.1
2.2.2
2.2.3
2.2.4
2.3
Att sakna förmåga att inse gärningens innebörd
Att sakna förmåga att skilja mellan rätt och fel
Att sakna förmågan att kontrollera sina gärningar
Utvecklingen fram till 1800
Utvecklingen 1800-1900
Utvecklingen 1900-1950
Utvecklingen från 1950 till idag
Tillräknelighet ur ett psykiatriskt perspektiv
2.3.1 Ärftliga orsakers betydelse för en individs beteende
2.3.2 Neurologiska orsakers betydelse för en individs beteende
2.3.3 Psykiatriska orsakers betydelse för en individs beteende
2.3.3.1 ADHD
2.3.3.2 Autismspektrumstörning
2.3.3.3 Utvecklingsstörning
2.3.3.4 Antisocial personlighetsstörning
2.3.3.5 Psykoser
2.3.3.6 Impulskontrollstörningar, Tourettes syndrom och tics
2.3.3.7 Missbruk och drogers effekt
2.4
Tillräknelighet ur ett internationellt perspektiv
2.4.1
2.4.2
2.4.3
Danmark
Finland
Frankrike
8
8
8
9
9
9
10
12
13
13
15
16
17
18
18
19
19
20
20
20
21
21
22
22
22
2.4.4
3
England
23
GÄLLANDE RÄTT
25
3.1
Allvarlig psykisk störning
25
3.2
Presumtion mot fängelsestraff
25
3.2.1 Kort om 2008 års reform
3.2.2 Kort om synnerliga skäl
3.2.2.1 Allvarlig psykisk störning som förmildrande omständighet
3.3
Rättspsykiatrisk vård
3.3.1 Rättspsykiatrisk undersökning
3.3.1.1 Liten sinnesundersökning
3.3.2 Särskild utskrivningsprövning
4
Behovet av en reform
4.1.1
4.1.2
4.1.3
4.2
4.3
Vårdfrågor
Skyddsfrågor
Straffrättsliga frågor
Psykiatrilagsutredningens förslag
4.2.1
4.2.2
4.2.3
4.2.4
29
30
31
Utformningen av kravet på tillräknelighet
Påföljder för psykiskt störda lagöverträdare i ett reformerat system
Psykiatrisk vård i ett reformerat system
Nya former av rättspsykiatriska undersökningar
Vad skiljer Psykiatrilagsutredningen från tidigare förslag?
32
33
34
34
36
37
39
39
40
41
BÖR ETT TILLRÄKNELIGHETSKRAV INFÖRAS I SVERIGE?43
5.1
Argument för
5.1.1
5.1.2
5.1.3
5.1.4
5.1.5
5.1.6
5.2
Skuldprincipen
Allmänpreventiva överväganden knutna till straffbestämmelsernas syfte
Systematiska skäl
Undvikande och förtydligande av intressekonflikter
Det internationella argumentet
Anpassning till senare års straffrättspolitik
Argument emot
5.2.1
5.2.2
5.2.3
5.2.4
5.2.5
5.2.6
6
28
PSYKIATRILAGSUTREDNIGENS FÖRSLAG PÅ REFORM 32
4.1
5
26
26
28
Behandlingstankens betydelse
Det nuvarande systemet motverkar särbehandling och stigmatisering
Senare års utveckling för psykiskt sjuka
Ansvarets betydelse för behandlingen
Pragmatiska skäl
Rättsliga svårigheter
43
43
44
44
45
45
46
46
46
47
48
48
49
49
5.3
Psykiatrilagsutredningens bedömning
50
5.4
Kritik mot Psykiatrilagsutredningens betänkande
52
SAMMANFATTANDE ANALYS
55
BILAGA A
57
KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING
59
RÄTTSFALLSFÖRTECKNING
61
Summary
Mentally disordered offenders have always been treated differently by the
criminal justice system. In most countries the law requires that the accused
is sane to be considered accountable for his or her actions. Accountability,
in this context, means that you know what you are doing and that you are
able to control your actions. In Sweden there is no requirement that the
accused is sane to be considered accountable and responsible for his or her
actions and thus liable to be punished for the crime. In the current system
offenders who committed a crime suffering from a serious mental disorder
can only be sentenced to prison if extraordinary circumstances are at hand.
Examples of such circumstances include that the accused has caused the
mental disorder by self-induced intoxication or if the crime was severe.
However, If the accused suffered from a serious mental disorder, such that
he or she was not able to control or understand the meaning of his or her
actions, the court cannot sentence the accused to prison.
Since the turn of the century the debate concerning a possible inclusion of a
requirement for accountability as a prerequisite for criminal liability has
been ongoing in Sweden. It has been proposed in the official report
Psykiatrin och lagen – tvångsvård, straffansvar och samhällsskydd (SOU
2012:17), that a requirement for criminal liability should be that the accused
offender is to be accountable for the action to be considered a crime. A
person is not to be considered accountable if the person at the time of the
illegal action suffered from a serious mental disorder or deliriousness, was
severely mentally disabled, or suffered from a serious form of dementia. In
broad terms the arguments of proponents of the inclusion of such an
requirement include, the principle of responsibility, that states that only a
person who could be held accountable for their actions should be criminally
liable, and furthermore that it would make it easier for Sweden to
collaborate with other countries where such a requirement is already in use.
The opposition on the other hand point out that requirement of sanity for
accountability and criminal liability might increase the social stigma for
mentally ill people as well as a fear that the treatment and psychiatric care of
mentally disordered criminals will be less effective if their illegal acts are
not considered to be criminal.
1
Sammanfattning
Psykiskt störda lagöverträdare har särbehandlats sedan antikens dagar. I de
flesta länder i världen finns det än idag ett krav på att en person ska vara
tillräknelig för att kunna dömas till ansvar för brott. Om man är tillräknelig
betyder det att man vet vad man gör och att man har förmåga att kontrollera
sina gärningar, det vill säga att man har ansvarsförmåga. I Sverige finns det
inget krav på att man ska vara tillräknelig för att bära ett straffrättsligt
ansvar utan särbehandlingen sker vid påföljdsvalet. Det finns, sedan 2008,
en presumtion mot att personer som lider av en allvarlig psykisk störning
döms till fängelse. Det är enbart om särskilda skäl föreligger, t.ex. om det
rör sig om ett synnerligen allvarligt brott eller om tillståndet är
självförvållat, som man får utdöma ett fängelsestraff. Rätten får dock inte
döma till fängelse om gärningsmannen till följd av en allvarlig psykisk
störning har saknat förmåga att inse gärningens innebörd eller anpassa sitt
handlande efter en sådan insikt.
Sedan millenniumskiftet har debatten om att återinföra ett krav på
tillräknelighet i Sverige tagit fart och med drygt tio års mellanrum har det
lagts fram förslag på att återinföra kravet. I det senaste betänkandet
Psykiatrin och lagen – tvångsvård, straffansvar och samhällsskydd (SOU
2012:17), föreslår Psykiatrilagsutredningen att ett tillräknelighetsrekvisit ska
införas. Detta innebär att om en otillåten gärning har begåtts av en person
som är otillräknelig ska den inte utgöra brott. Man är otillräknelig om man
inte har haft förmågan att inse gärningens innebörd eller anpassa sitt
handlande efter en sådan insikt på grund av allvarlig psykisk störning,
tillfällig sinnesförvirring, svår utvecklingsstörning eller ett allvarligt
demenstillstånd.
Som vid alla reformförslag finns det argument som talar både för och emot
en förändring. Nulla poene sine culpa ger uttryck för skuldprincipen och
innebär inget straff utan skuld och att endast den som vid gärningstillfället
kan rå för sin gärning ska fällas till ansvar. Denna princip talar starkt för att
ett tillräknelighetskrav ska införas. Ytterligare argument för ett införande är
att intressekonflikter skulle undvikas samt att Sveriges system därmed
skulle stämma bättre överens med övriga världens, vilket främjar samarbete.
Motargumenten mot ett införande är att den behandlingstanke som rådde vid
utformningen av Brottsbalken ska ha fortsatt betydelse vid påföljdsvalet och
att den som är i behov av vård ska få detta behov tillgodosett. Detta är dock
inget som Psykiatrilagsutredningen motsätter sig utan det nya förslaget
innebär bland annat att vårdbehov ska tillgodoses inom ramen för påföljden.
Ytterligare argument som förs fram emot införandet av ett
tillräknelighetsrekvisit är att nuvarande lagstiftning motverkar
stigmatisering och att det straffrättsliga ansvaret har betydelse för
behandlingen. Ett annat argument är att förändringarna är så pass små att ett
tillräknelighetsrekvisit inte bör införas av pragmatiska skäl.
2
Förord
Att skriva klart den här uppsatsen har tagit mycket längre tid än jag hade
tänkt. Ibland tar ju livet vändningar man inte planerar för, men jag tycker att
det är viktigare att följa hjärtat än att följa planen. Jag vet inte om jag
kommer arbeta som jurist i framtiden men jag är övertygad om att jag har
haft och kommer att ha stor nytta av min utbildning även i mitt yrke som
psykolog.
Jag vill passa på att rikta ett stort tack till min handledare Per Ole Träskman
som visat stort tålamod under åren. Jag vill också rikta ett särskilt tack till
min fina mamma som aldrig slutat uppmuntra mig att skriva klart den här
uppsatsen – tack Mamma!
Och Stefán, tack för att du alltid stöttar mig och tror på mig. Du ger mig
mod att våga följa mitt hjärta. Team Binks!
Lund den 17 juni 2015
Helena Westesson Bexéus
3
Förkortningar
ADHD
BrB
Ds
FAS
HD
HSL
LPT
LRV
LSS
RSMH
SL
SOU
Attention Deficit Hyperactivity Disorder
Brottsbalken
Departementsskrivelser
Fetalt alkoholsyndrom
Högsta domstolen
Hälso- och sjukvårdslagen
Lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård
Lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård
Lagen (1993:387) om stöd och service till vissa
funktionshindrade
Riksförbundet för social och mental hälsa
Strafflagen
Statens offentliga utredningar
4
1 Inledning
En straffrättslig särbehandling av psykiskt störda lagöverträdare har
existerat sedan antikens dagar. Denna särbehandling har sett olika ut genom
historien och i de flesta nationer i världen finns det än idag ett krav på att en
person måste vara tillräknelig för att kunna dömas till ansvar för brott.
Begreppet tillräknelighet handlar om en persons ansvarsförmåga. Har man
ansvarsförmåga innebär det att man vet vad man gör och har kontroll över
sina handlingar samt kan skilja mellan rätt och fel.1 I Sverige finns inte detta
krav utan även en person som är otillräknelig anses kunna bära ett
straffrättsligt ansvar. Detta krav har tidigare funnits i Sverige men togs bort
när Strafflagen ersattes av Brottsbalken som en konsekvens av att
behandlingsideologin vuxit sig stark. Särbehandlingen av psykiskt störda
lagöverträdare sker sedan BrB blev lag vid påföljdsvalet.2
De senaste åren har det kommit en rad förslag som alla pekar på att ett
tillräknelighetskrav borde återinföras i Sverige och 2002 lade
Psykansvarskommittén (SOU 2002:3) fram ett förslag på att tillräknelighet
skulle vara ett krav för straffrättsligt ansvar. Detta förslag implementerades
aldrig, men 2008 skedde en uppluckring av fängelseförbudet. Denna
förändring gjordes med en större reform i åtanke som ännu inte genomförts.
Det senaste betänkandet som tar upp frågan om ansvar för psykiskt störda
lagöverträdare har lagts fram av Psykiatrilagsutredningen (SOU 2012:17),
som föreslår att tillräknelighet ska vara en förutsättning för brott. Detta
innebär att en gärning som begås av en person som på grund av allvarlig
psykisk störning, tillfällig sinnesförvirring, svår utvecklingsstörning eller
allvarligt demenstillstånd saknade förmåga att förstå gärningens innebörd
eller anpassa sitt handlande efter en sådan insikt inte ska utgöra brott.
3
Diskussionen om att eventuellt återinföra ett krav på tillräknelighet i
Sverige väcker moraliska frågor om ansvar och skuld. Kan alla personer
anses ansvariga för sina gärningar? Vem kan dömas för brott? Är det
moraliskt riktigt att döma någon som befunnit sig i en annan verklighet då
en straffbelagd gärning begåtts? För att ha en möjlighet att besvara dessa
frågor krävs det en förståelse för vad som ryms i begreppet tillräknelighet
och vad det skulle innebära om et tillräknelighetskrav återinfördes i svensk
rätt.
1.1 Syfte
Syftet med denna uppsats är att öka förståelsen för vad begreppet
tillräknelighet innebär och vilka människor som anses vara otillräkneliga.
Uppsatsen syftar också till att utreda vilka förändringar som föreslås i
SOU 2012:17. Psykiatrilagsutredningen. Psykiatrin och lagen – tvångsvård, straffansvar
och samhällsskydd, s 522.
2
SOU 2002:3, Psykansvarskommittén. Psykiskt störning, brott och ansvar, s 167.
3
SOU 2012:17, s 538.
1
5
Psykiatrilagsutredningens betänkande Psykiatrin och lagen – tvångsvård,
straffansvar och samhällsskydd (SOU 2012:17) gällande tillräknelighet och
andra straffrättsliga regleringar som berör psykiskt störda lagöverträdare. Ett
mål är också att kunna utreda om det är önskvärt att införa ett
tillräknelighetskrav.
1.2 Frågeställning
Uppsatsen övergripande frågeställning är vad begreppet tillräknelighet
innebär och om ett tillräknelighetskrav bör införas i Sverige samt vad ett
sådant krav skulle få för konsekvenser. För att kunna besvara dessa
övergripande frågeställningar vill jag få svar på följande frågor:






Vad innebär det att vara tillräknelig respektive otillräknelig?
Hur har synen på psykiskt störda lagöverträdare och deras
straffrättsliga ansvar förändrats genom historien?
Vilka psykiatriska orsaker kan påverka en människas beteende och
hur påverkar dessa orsaker personens tillräknelighet?
Hur är den straffrättsliga regleringen för psykiskt störda
lagöverträdare utformad i svensk rätt idag?
Vilka förändringar föreslås av Psykiatrilagsutredningen gällande
straffansvar för psykiskt störda lagöverträdare?
Bör ett tillräknelighetsrekvisit införas i Sverige så som föreslås av
Psykiatrilagsutredningen i SOU 2012:17?
1.3 Metod och material
Den metod som använts är en traditionell juridisk och analyserande metod.
Det material som studerats och analyserats består främst av lagtext,
förarbeten, praxis, doktrin och annan relevant litteratur. Då uppsatsens
frågeställning om tillräknelighet och psykiskt störda lagöverträdare inte bara
rör juridiska frågeställningar är arbetet tvärvetenskaplig i viss mån, vilket
innebär att även psykologisk och psykiatrisk litteratur använts. I den del av
uppsatsen som beskriver tillräknelighetsbegreppet ur ett historiskt
perspektiv har en rättshistorisk metod använts.
Eftersom ett av uppsatsen syften är att beskriva den reform som
Psykiatrilagsutredningen föreslagit har SOU 2012:17 varit av stor betydelse
och utgör huvudkälla för arbetet.
1.4 Disposition och avgränsningar
I uppsatsens andra kapitel belyses begreppet tillräknelighet. Syftet med detta
kapitel är att skapa en förståelse för begreppets innebörd. Kapitlet beskriver
även hur begreppet utvecklats och tillämpats genom historien. Historiskt sett
6
har de filosofiska och religiösa aspekterna påverkat synen på tillräknelighet.
Då samhället i allt större utsträckning anammat ett vetenskapligt tänkande
har en naturvetenskaplig och psykologiska aspekt fått större betydelse,
vilket gör att tillräknelighet även bör belysas ur ett psykiatriskt perspektiv
samt de svårigheter som detta medför beskrivs. Den del som behandlar
tillräknelighet ur ett internationellt perspektiv tar upp hur
tillräknelighetskravet ser ut i andra länder.
Efter detta följer kapitel 3 som tar upp gällande rätt och praxis. Syftet med
detta kapitel är att redogöra för den straffrättsliga regleringen för psykiskt
störda lagöverträdare i nuvarande system. Avsnittet behandlar bl. a termen
allvarlig psykisk störning, presumtionen mot fängelsestraff och vilka
förhållanden som innebär att en person får överlämnas till rättspsykiatrisk
vård. Fjärde kapitlet lyfter fram de förändringar av systemet som föreslås av
Psykiatrilagsutredningen. I detta kapitel görs även en jämförelse mellan den
nya reformen och tidigare förslag. I kapitel fem behandlas de argument som
finns för och emot införandet av ett tillräknelighetsrekvisit. Även den kritik
som riktats mot reformförslaget behandlas. Syftet med detta kapitel är att
tydliggöra olika ståndpunkter kring de förändringar
Psykiatrilagsutredningen vill genomföra samt ge ytterligare underlag för att
kunna besvara frågan om ett tillräknelighetskrav bör införas eller ej. I
uppsatsens avslutande kapitel görs en sammanfattande analys.
Det är den straffrättsliga regleringen av psykiskt störda lagöverträdare och
frågan om tillräknelighet som undersöks i uppsatsen vilket innebär att det
inte är all lagstiftning som reglerar psykiskt störda lagöverträdares situation
som behandlas. Betänkandet Psykiatrin och lagen – tvångsvård,
straffansvar och samhällsskydd (SOU 2012:17) tas upp i den del den
behandlar straffansvar. Dessa avgränsningar har gjorts då jag valt att enbart
ta upp de regleringar som gäller psykiskt störda lagöverträdare som är
aktuella för att besvara min frågeställning.
1.5 Terminologi
Jag har i en del av uppsatsen valt att använda mig av uttrycket ”sinnessjuk”
för att beskriva personer som lider av psykisk ohälsa och psykiska
funktionsnedsättningar. Detta gör jag i det avsnitt som behandlar
tillräknelighet ur ett historiskt perspektiv (2.2) eftersom det var den term
som användes då. Jag använder mig även av termerna ”allvarlig psykisk
störning” och ”psykisk störning” då det är dessa som används i det
betänkande jag i stort utgår från även om jag är medveten om att dessa
termer inte alltid ses som politisk korrekta. Termen ”allvarlig psykisk
störning” är dessutom en juridisk samlingsterm för ett antal olika psykiska
tillstånd.
7
2 Tillräknelighet
2.1 Om begreppet tillräknelighet
Tillräknelighet handlar om en individs ansvarsförmåga. Om man är
tillräknelig så innebär det kort sagt att man vet vad man gör och att man har
kontroll över sina gärningar. I Sverige finns det inget krav på att en
gärningsman måste ha varit tillräknelig vid brottstillfället för att anses
straffrättsligt ansvarig för gärningen. Detta gör Sverige näst intill unikt i
världen. 4
Det Psykiatrilagsutredningen föreslår i sitt betänkande Psykiatrin och lagen
– tvångsvård, straffansvar och samhällsskydd (SOU 2012:17) är att brott
som begås av en gärningsman som saknade förmåga att förstå gärningens
innebörd eller saknade förmåga att anpassa sitt handlade efter denna
förståelse inte ska utgöra brott. Avsaknaden av dessa förmågor ska bero på
en allvarlig psykisk störning, tillfällig sinnesförvirring, svår
utvecklingsstörning eller ett allvarligt demenstillstånd. 5
Begreppet tillräknelighet utgörs av insikt, kunskap om vad som är rätt och
fel samt kontroll över sina handlingar. Om en individ har dessa förmågor
anses man kunna ta ansvar för sina gärningar.6 För att tydliggöra vad detta
innebär följer nedan en genomgång av begreppets olika komponenter.
2.1.1 Att sakna förmåga att inse gärningens
innebörd
Att sakna förmåga att inse gärningens innebörd är avgörande vid frågan om
tillräknelighet. En vuxen person utan allvarliga psykiska problem antas ha
denna förmåga och samhället kräver att medborgarna gör en enkel
konsekvensanalys innan de utför en gärning. Om man kommer fram till att
ens gärning kan leda till negativa konsekvenser ska man avstå från att utföra
den. De psykiska tillstånd som kan ligga bakom att man har förlorat
förmågan till insikt kan vara psykotiska tillstånd, förvirring och förvrängd
verklighetsuppfattning. 7 Det tydliggörs inte i förarbetena vad det egentligen
innebär att sakna denna förmåga. 8
4
SOU 2012:17, s 522.
SOU 2012:17, s 538.
6
Susanna Radovic och Henrik Anckarsäter (red.), Tillräknelighet, Lund: Studentlitteratur,
2009, s 18- 20.
7
Susanna Radovic, ”Om begreppet tillräknelighet”, i: Radovic och Anckarsäter (red.),
Tillräknelighet, Lund: Studentlitteratur, 2009, Ibid, s 27 och SOU 2012:17 s 539.
8
Radovic och Anckarsäter (red.), 2009, s 29.
5
8
Gärningens innebörd omfattar handlingens möjliga och faktiska
konsekvenser och det är en individs förståelse av dessa konsekvenser som
ligger till grund för om handlingen kommer utföras eller ej. 9
2.1.2 Att sakna förmåga att skilja mellan rätt
och fel
Individer måste förstå vilka handlingar som är olagliga för att ett
straffrättsligt system ska fungera. Om en individ inte har möjlighet att
värdera sina handlingar på ett verklighetsanpassat sätt på grund av att han
eller hon saknar förmågan att skilja mellan det som är rätt eller fel är det
svårt för en individ att följa landets lagar. 10
2.1.3 Att sakna förmågan att kontrollera sina
gärningar
Om man inte har förmågan att kontrollera sina handlingar efter en förståelse
av gärningens innebörd, menar Psykiatrilagsutredningen att handlingen inte
ska utgöra brott. Denna förmåga kan en gärningsman som lider av
imperativa hallucinationer11 eller en psykisk störning med tvångsmässiga
inslag sakna. 12
2.2 Tillräknelighet ur ett historiskt
perspektiv
Den filosofiska och religiösa utvecklingen i samhället har varit avgörande
för hur psykiskt störda lagöverträdare har behandlats. Redan på 300-talet f.
Kr. problematiserade Aristoteles frågan om tillräknelighet. Han ansåg att det
krävs att en person utför en frivillig handling för att kunna klandras eller
prisas för den. För att en handling ska anses frivillig krävs det att den har sitt
ursprung i individen som utför handlingen och att denne har insikt dess
effekter. Aristoteles menade att det endast är de som har förnuftets förmåga
som ska hållas straffrättsligt ansvariga. Dessa tankar har präglat de flesta
lagtexterna sedan dess och individer som lider av en psykisk störning har
haft en straffrättslig särställning i alla tider. 13 Motivet till denna särställning
har förändrats genom vår historia och följt med i de strömningar som funnits
i samhället. Fram till ca 1850 spelade religionen den största rollen i hur man
såg på psykiskt sjuka individer. Efter 1850 förändrades synen och blev mer
naturvetenskaplig och de många klostren byggdes om till så kallade hospital
9
Ibid.
Ibid, s 34.
11
En imperativ hallucination uppmanar individen som drabbas att göra någonting, vanligen
i form av en befallande inre röst, se Ottosson, 2009, s 163.
12
SOU 2012:17, s 543.
13
Radovic, 2009, s 20-21.
10
9
där man vårdade sinnessjuka. Under 1900-talets början blev kopplingen till
biologin ännu tydligare och vården för sinnessjuka utökades. De
strömningar vi befinner oss i idag har pågått sedan mitten av 1960-talet och
vi närmar oss en avinstitutionalisering av vården där strömningar inom olika
terapeutiska interventioner har fått större betydelse. 14 De sinnessjuka har
gått från att betraktas som dårar genom Guds verk till att vara individer som
kan tillgodogöra sig behandling.
2.2.1 Utvecklingen fram till 1800
I Bibeln urskiljer man dråp gjorda utan vett och vilja från de som avsiktligen
utförts, vilket visar att man tog hänsyn till avsikten bakom brottet.
Sjukdomar uppfattades på den tiden som ett straff för människans synder
och ovilja att acceptera sin plats i skapelsens ordning. Sjukdomen var ett
straff i sig och därför straffades inte en individ som begått ett brott om han
eller hon led av en psykisk störning. Det man gjorde var att vidta åtgärder
för att oskadliggöra individer som ansågs vara farliga. 15 Enligt Gamla
Testamentet kan sinnessjukas handlingar likställas med olyckshändelser
eller handlingar som sker utan någon ond avsikt. Detta tillsammans med
tanken om att den sinnessjuke redan är straffad nog av sjukdomen har
präglat synen på psykiskt störda lagöverträdares straffrättsliga ställning. 16
Synen på den fria viljan och förnuftet har också präglat tankar om vem som
kan vara moraliskt ansvarig för en handling. En individ ansågs enbart vara
moraliskt och straffrättsligt ansvarig för en handling om den utfördes med
avsikt och om man var införstådd med konsekvenserna av gärningen. 17
Som tidigare nämnts menade Aristoteles att det krävdes både förnuft och fri
vilja för att man skulle kunna hållas ansvarig. 18 I äldre tid var man överens
om att det som utmärkte de sinnessjuka var att de saknade mänskligt förnuft
och att de kunde vara besatta. Detta innebar i sin tur att de inte kunde hållas
ansvariga för sina handlingar. 19 I den romerska rätten ansåg man att den
sinnessjuke inte skulle straffas därför att han inte handlade med fri vilja.
Kejsare Marcus Auerelius hade tankar om att det var viktigare att skydda
samhället och den sjuke än att straffa honom. I Romarriket lade man stor
vikt vid avsikten bakom ett brott vilket kan ha legat till grund för att de
sinnessjuka inte straffades om de hade begått ett brott under påverkan av sin
sinnessjukdom. Motivet bakom detta var troligen den gamla tanken att en
sinnessjuk var besatt av en demon och därmed inte kunde ansvara för sina
egna handlingar eftersom de inte handlade av egen fri vilja. 20 I Digesta21
Lars Grönwall och Leif Holgersson, Psykiatrin, tvånget och lagen – en lagkommentar I
historisk belysning, Stockholm: Norstedts Juridik AB, 2006, s 13-14.
15
Roger Qvarsell, Utan vett och vilja – om synen på brottslighet och sinnessjukdom,
Stockholm: Carlsson Bokförlag, 1993, s 14.
16
Ibid.
17
Ibid, s 15.
18
Radovic, 2009, s 20-21.
19
Qvarsell, 1993, s 16.
20
Ibid, s 18.
14
10
uppges det att en individ som är klassad som sinnessjuk saknar fri vilja i
rättslig mening. 22
I Sverige gjorde man i den medeltida lagstiftningen skillnad på vilja- och
vådaverk23. Om handlingen ansågs vara avsiktlig dömdes den som
ansvarade för gärningen att betala ut böter till offret eller offrets familj, men
också till staten. Om gärningen var oavsiktlig var de böter som utdömdes
lägre och staten fick ingen andel av böterna. Vådaverk utgjordes av
olyckshändelser, handlingar som skett på grund av vårdslöshet eller
försummelse. Även djur eller ting kunde orsaka vådaverk vilket resulterade i
att ägaren blev ersättningsskyldig. 24 Om en sinnessjuk gjorde sig skyldig
till gärningar såsom misshandel eller mord trots att släktingarna gjort allt de
kunnat för att förhindra detta sågs det som ett vådaverk, vilket kan ses som
en indikation på att en sinnessjuk i princip var straffri. 25 För att någon
straffrättsligt skulle ses som sinnessjuk krävdes det att familjen hade
kungjort detta för grannar och sockenmän. Släktingar till den sinnessjuka
var även tvungna att se till att han eller hon inte kunde göra samhället eller
andra någon skada genom att hålla den sinnessjuke fastkedjan eller bevakad.
26
Om en sinnessjuk begick ett brott efter släktingarnas kungörelse ansågs
individen straffri men släktingarna fick böta ett lägre belopp. Om
släktingarna inte hade meddelat sin omgivning om sinnessjukdomen
behandlades släktingen som vilken brottsling som helst. 27 Med tiden
försvann släktingarnas lysningsplikt och i 1734 års lag hade släktingarna
enbart kvar en skyldighet att böta tjugo daler till målsägande enligt
Missgärningsbalken 32 kap. 1§. 28
Vid denna tidpunkt spelade religionen en stor roll i synen på hur man skulle
behandla de sinnessjuka vilket till stor del kan ha bidragit till att det var i
klostren man började ta hand om de som ansågs obotligt sjuka. Under 1500talet förstatligades denna verksamhet i och med reformationen och de
dåvarande sjukhusen blev större. Denna förändring bidrog också till att det
skedde en uppdelning under 1700-talet där de som kunde botas, både
somatiskt och psykiskt sjuka, lades in på lasarett och de som ansågs obotliga
förblev på hospital för att skydda omvärlden från dessa människor. På 1800talet började behandlingstanken ta form och synen på de psykiskt sjuka
förändrades. Från att omgivningen hade sett dem som besatta av djävulen
sågs de nu som sjuka i behov av behandling och icke ansvariga för sitt
tillstånd. 29
Digesta är en sammanställning av ett femtiotal romerska lagar som sammanställdes på
initiativ av kejsare Justianus år 550-553.
22
Christer Svennerlind ”Tillräknelighet i svensk rätt”, i Radovic och Anckarsäter (red.),
Tillräknelighet, Lund: Studentlitteratur, 2009, s 55.
23
Vilja- och vådaverk kan likställas med avsiktliga och oavsiktliga handlingar enligt
Svennerlind, 2009, s 59.
24
Svennerlind, 2009, s 60.
25
Ibid, s 61.
26
Grönwall och Holgersson, 2006, s 15-16.
27
Ibid, s 16.
28
Svennerlind, 2009, s 63.
29
Grönwall och Holgersson, 2006, s 16-19.
21
11
2.2.2 Utvecklingen 1800-1900
Under 1800-talets andra hälft utvecklades psykiatrin till en medicinsk
disciplin vilket innebar att den skulle få större betydelse för
kriminalpolitiken och rättsväsendet. 30 Läkare och psykiatriker fick större
inflytande över lagöverträdarnas sinnestillstånd och de fick därför
behandling i större utsträckning än tidigare. De flesta läkare var vid den här
tiden övertygade om att sinnessjukdom orsakades av patologiska
förändringar i hjärnan. Under denna period ifrågasattes också de rådande
föreställningarna om ansvar och tillräknelighet och uppmärksamheten
riktades mot brottslingens person istället för brottet, vilket innebar att den
individualpreventiva aspekten av straffet tydliggjordes. 31 Med 1858 års
stadga angående sinnessjukas vård och behandling skedde ett ideologiskt
uppbrott inom lagstiftningen då man förde in sjukdomsbegreppet och kravet
på behandling i lagen, vilket innebar en ny syn på de psykiskt sjuka. Det var
under denna era som ”kurhospitalen” växte fram i Sverige som innebar att
den psykiskt sjuke individen isolerades från omgivningen. 32
I 1864 års Strafflag (SL) 5 kap. 5 och 6 §§, lades stor vikt på
gärningsmannens tillräknelighet. Den som ansågs otillräknelig skulle gå fri
från straff (5 §) och om man inte ansågs vara vid sina sinnens fulla bruk
kunde det ses som en förmildrande omständighet och straffet kunde bli
nedsatt (6 §). 33 De tankar som låg bakom 1864 års Strafflag var den
klassiska straffrättsskolan som växte fram under 1700-talet. Den byggde på
tankar som fanns under upplysningen såsom legalitet, proportionalitet och
likhet inför lagen samt vedergällning. Man förutsatte att människan var en
rationell varelse och att brott var en svaghet. Man ansåg att alla som kunde
följa lagen också kunde hållas ansvariga för sina gärningar. En grupp som
inte hade förmåga att följa lagen var de psykiskt sjuka, vilket därmed
innebar att de skulle vara fria från straff. 34 I takt med att naturvetenskapens
tankar tog större plats började också den klassiska skolan ifrågasättas. En
italiensk läkare vid namn Cesare Lombroso ses som grundare till den
positiva straffrättsskolan som började växa fram under den senare delen av
1800-talet. 35 Han ansåg att vissa personer var födda förbrytare och att
förbrytare hade vissa fysiska avvikelser såsom för stort eller för litet huvud,
klumpfot eller bakåtlutande panna. Därmed kunde dessa förbrytare
identifieras genom kroppsliga undersökningar. Med tiden modifierade
Lombroso sina teorier och tillstod att även faktorer som var ekonomiska och
sociala kunde påverka brottslighet och dess uppkomst. 36 Hans lära ansågs
extrem i vissa avseenden även på 1800-talet, men den inspirerade Enrico
30
Qvarsell, 1993, s 40.
SOU 2002:3, s 165.
32
Grönwall & Holgersson, 2006, s 20.
33
Svennerlind, 2009, s 68-69.
34
Qvarsell, 1993, s 103.
35
SOU 2002:3, s 166.
36
Qvarsell, 1993, s 47.
31
12
Ferri att vidareutveckla teorin genom att försöka förena de biologiska och
sociala tankegångarna. Ferri trodde inte på straffets vedergällande funktion
och ansåg att tillräknelighetsbegreppet borde avskaffas. Även psykiskt
störda lagöverträdare skulle dömas till en påföljd som fick dem att avhålla
sig från vidare brottslighet. För de psykiskt sjuka ansåg Ferri att detta var att
bli inspärrad på hospital. 37
2.2.3 Utvecklingen 1900-1950
Tillräknelighetsreglerna i Strafflagen kom att ifrågasättas under 1900-talets
början. En välkänd kritiker var Olof Kinberg som ansåg att begreppet
tillräknelighet gav stöd åt det han ansåg vara missuppfattningen att det fanns
psykolgiska omständigheter som gjorde att en individ inte kunde anses
ansvarig för sina handlingar. Kinberg ansåg att alla människor i samhället
ansvarade för sina handlingar i den mån handlingarna angrep samhälleliga
intressen. Kinberg ansåg inte att straffrihet per automatik skulle innebära
frihet från påföljd.38 Psykiskt störda lagöverträdare skulle inte behandlas
som de psykiskt friska lagöverträdarna, men ur ett straffrättsligt perspektiv
var de ändå brottslingar. Kinberg ansåg att psykiatrin skulle kunna ha en
stor roll i bekämpandet av brottslighet genom att ge brottslingar behandling
och att påföljdens uppgift var att skydda samhället från brottsligheten. 39
Under början av 1900-talet fortsatte Johan C. W. Thyrén, straffrättsprofessor
i Lund, att utveckla Kinbergs tankar kring att syftet med att straffa
brottslingar inte var vedergällning, utan att skydda samhället. Thyrén
menade att det inte fanns något direkt samband mellan psykisk sjukdom och
brottslighet, men att ”abnormiteten” kunde yttra sig i en drift att begå brott.
Därför skulle de psykiskt sjuka dömas för sina brott, men få vård istället för
att straffas. 40 Dessa förslag bearbetades och Strafflagsberedningen lade
fram ett förslag som innebar att det skulle införas ett psykiatriskt
tillräknelighetsbegrepp och att det enbart var sinnessjuka eller sinnesslöa
gärningsmän som skulle kunna förklaras fria från straff. En förändring av
tillräknelighetsbestämmelsen i SL gjordes 1945 som innebar att det infördes
ett krav på kausalsamband mellan gärningsmannens psykiska tillstånd och
gärningen för att en straffriförklaring skulle ske. 41
2.2.4 Utvecklingen från 1950 till idag
Med Strafflagsberedningens slutbetänkande, Skyddslag (SOU 1956:55),
föreslogs det att straffriförklaringarna skulle avskaffas då man ansåg att
tillräknelighetsläran hade spelat ut sin roll. Psykiskt störda lagöverträdare
skulle istället dömas till vård om det förelåg något vårdbehov och i
betänkandet fanns också förslag på att psykiskt störda lagöverträdare inte
37
SOU 2002:3, s 166.
Svennerlind, 2009, s 72
39
Qvarsell, 1993, s 181 och 183.
40
Ibid, s 213.
41
SOU 2002: 3, s 166.
38
13
skulle kunna dömas till fängelse. 42 Den bakomliggande tanken i
Skyddslagen var att både samhälle och lagöverträdare skulle skyddas,
samhället från att nya brott begicks och lagöverträdarna från att begå dem. 43
Dessa tankar var inte nya utan påminner om dem kejsare Marcus Aurelius
hade under tiden han styrde Romarriket.
Man hade i detta betänkande baserat sin uppfattning helt på den positiva
skolans tankegångar om att samhället skulle reagera på alla typer av brott
med någon typ av påföljd, men att utformningen av denna påföljd berodde
helt på individen som begått brottet. Att psykiskt störda lagöverträdare
dömdes till vård istället för att straffriförklaras var helt i linje med detta. 44
Strafflagberedningens förslag om att slopa straffriförklaringarna godtogs i
propositionen till BrB, vilket innebar att tillräknelighetsläran kom att
avskaffas i Sverige. Den fanns dock kvar i påföljdsledet genom
fängelseförbudet och institutet fri från påföljd. De psykiskt sjuka
lagöverträdarna kunde dömas till överlämnande till vård enligt
Sinnessjuklagen. 45 Även om Strafflagberednings förslag godtogs i
propositionen till BrB var motståndet mot förslaget så pass stort att BrB
blev en slags kompromiss mellan de kriminalpolitiska principerna straff och
vård. Påföljderna innefattade straff, skyddsåtgärder och vård som ansågs
likvärdiga ur en straffrättslig aspekt. Att lagen var ett resultat av en
kompromiss blev tydligt då man stadgade att man vid val av påföljd skulle
ta hänsyn till vad som kunde gynna individens återanpassning till samhället.
De psykiskt störda lagöverträdarna fick en särställning, även om
straffriförklaringen avskaffades, i och med att de enda påföljder som fick
utdömas vid brott som begåtts under inflytande av sinnessjukdom eller
jämförbara tillstånd var överlämnande till särskild vård, böter eller
skyddstillsyn. Att det skulle föreligga ett kausalsamband mellan
sinnestillstånd och gärning fick också stor betydelse för den praktiska
tillämpningen. 46 Införandet av BrB innebar även att gärningsmannens
psykiska tillstånd vid domstillfället spelade roll enligt lagtexten, vilket
tidigare inte var fallet eftersom det då enbart hade varit av betydelse vid
gärningstidpunkten. 47
Påföljderna för psykiskt störda lagöverträdare fortsatte ses över under 1970talet och i Bexeliuskommitténs betänkande Psykiskt störda lagöverträdare
(SOU 1977:23) lade man fram att påföljderna för psykiskt störda
lagöverträdare skulle revideras. I betänkandet Psykiatrin, tvånget och
rättssäkerheten (SOU 1984:64) föreslog man att påföljdsregler skulle
tillämpas även på psykiskt störda lagöverträdare i den mån det var möjligt,
men att det i vissa fall var tvunget att det skulle finnas undantag för de
psykiskt störda lagöverträdarna. Ett av förslagen var att domstolen skulle
42
SOU 2002:3, s 166.
Svennerlind, 2009, s 80.
44
Qvarsell, 1993, s 331.
45
SOU 2002:3, s 167.
46
Qvarsell,1993, s 331.
47
Svennerlind, 2009, s 88.
43
14
kunna besluta om rättspsykiatrisk vård kombinerat med en fängelsedom.
Detta betänkande fortsatte bearbetas och förändras och på
Justitiedepartementet arbetades det fram en promemoria som kom att leda
fram till den proposition som låg till grund för 1991 års reform. 48 Den
förste januari 1992 introducerades begreppet ”allvarlig psykisk störning” i
BrB och ersatte ”sinnessjukdom, sinnesslöhet eller psykisk abnormitet av så
djupgående natur att den måste anses jämställd med sinnessjukdom”49.
Benämningen allvarlig psykisk störning blev gemensam för
strafflagstiftningen och tvångsvårdslagstiftningen. Allvarlig psykisk
störning behandlas närmare under avsnitt 3.1. Ytterligare förändringar i BrB
som trädde i kraft 1992 var fängelseförbudet i 30 kap. 6 § BrB samt
överlämnandet till särskild vård i vissa fall i 31 kap. 3§ BrB. 50 Under 2000talets början förändrades fängelseförbudet till en presumtion mot fängelse,
se avsnitt 3.2.1.
I slutet av 1990-talet lades det fram ett förslag på att en
tillräknelighetsreglering skulle återinföras i Sverige i betänkandet
Straffansvarets gränser (SOU 1996:185). 51 Detta betänkande ledde inte
fram till någon lagändring och i början av 2000-talet kom ytterligare ett
betänkande, Psykisk störning, brott och ansvar (SOU 2002:3) där man
återigen föreslog att ett krav på tillräknelighet samt att fängelseförbudet
avskaffades. Detta resulterade inte heller i någon lagändring och 2012 kom
Psykiatrin och lagen – tvångsvård, straffansvar och samhällsskydd (SOU
2012:17). Detta förslag bygger i stort på Psykansvarskommitténs förslag
SOU 2002:3.52
2.3 Tillräknelighet ur ett psykiatriskt
perspektiv
Vid straffrättslig särreglering av individer som bedöms vara otillräkneliga
finns det i regel ett krav på att oförmågan att förstå gärningens innebörd och
kontrollera sina handlingar är en effekt av ett psykiatriskt tillstånd. Kärnan i
tillräknelighetsbegreppet är individens oförmåga till insikt i en handlings
innebörd och konsekvens och orsaken bakom denna bristande förmåga har
antagits bero på psykiatriska tillstånd. 53 Det man genom forskning har
funnit är att vissa psykiatriska tillstånd kan fungera som riskfaktorer
eftersom dessa faktorer samvarierar med andra orsaker som tillsammans
ökar risken för en viss verkan. 54
48
SOU 2002:3, s 167.
Svennerlind, 2009, s 90.
50
Ibid, s 98 och 101.
51
SOU 2002:3, s 167.
52
SOU 2012:17, s 503.
53
SOU 2012:17 s 544 och Henrik Anckarsäter och Örjan Falk ”Tillräknelighet ur ett
psykiatriskt perspektiv”, i: Radovic och Anckarsäter (red.), Tillräknelighet, Lund:
Stydentlitteratur, 2009, s 107.
54
Anckarsäter och Falk, 2009, s 109-110.
49
15
Vetenskapen kan identifiera faktorer som kan öka sannolikheten att vissa
individer begår brott eftersom dessa faktorer kan påverka individens
förmåga till insikt och handlingskontroll om vi förutsätter att människan i
grunden vill anpassa sig till de lagar och regler som existerar i vårt samhälle.
Det problematiska i detta är att det ofta uppstår cirkelresonemang när man
talar om psykiatriska orsaker som bakomliggande faktorer till brottslighet.
Till exempel definieras antisocial personlighetsstörning bland annat utifrån
normbrytande beteende och kan därför inte förklara det, vilket innebär att
det finns metodologiska problem vid studier av tillräknelighet ur ett
psykiatriskt perspektiv eftersom man inom juridiken fokuserar på enskilda
händelser och man inom rättsvetenskapen och psykologin vill nå så
generaliserbara resultat som möjligt. Denna önskan gör att man inom
nämnda områden väljer att studera lagbundna och orsakade aspekter av det
mänskliga psyket. Detta i sin tur gör att det finns stora svårigheter att uttala
sig om det som är fritt hos människan och därmed även tillräknelighet. Dock
kan man inom psykiatrin kartlägga faktorer som till viss del kan förklara
skillnaden i människors handlingsmönster. Med utgångspunkten att
individer inte vill begå brott kan dessa faktorer ses som inskränkningar i
människors handlingsfrihet vilket innebär att psykiatrin och
rättsvetenskapen kan ge oss viss kunskap om vad som kan ligga bakom att
en individ kan anses vara otillräknelig. 55
2.3.1 Ärftliga orsakers betydelse för en individs
beteende
Det finns undersökningar som visar att cirka 50 procent av normbrytande
och kriminellt beteende kan hänföras till gener. Det har t ex gjorts studier
som visar att förändringar i hjärnans dopaminreceptorer är det som kan ses
som ”genen” bakom en individs impulsivitet vilket i sin tur kopplades ihop
med ökad risk för kriminalitet. Detta fynd har dock inte gått att upprepa men
man har senare kommit fram till att denna förändring har en viss betydelse
för variationen mellan individers spänningssökande även om denna
betydelse var liten. Vidare visade en studie från 2002 att pojkar som hade
misshandlats och bar på en genvariant som resulterar i låg aktivitet av
nedbrytningsenzymet MAO-A hade en ökad risk för att utveckla antisociala
beteenden jämfört med pojkar som också misshandlats men där aktiviteten
av MAO-A var hög. Bland pojkar som inte utsatts för misshandel påverkade
inte variationen risken för att utveckla antisocialt beteende. Även denna
studie har man i efterhand haft svårt att replikera. Man har nu kommit fram
till att en eventuell enskild avvikelse i vårt DNA som ger mer än en 10-20
procents ökad risk för utveckling av normbrytande beteende är osannolik.
Trots att forskare inte kan hitta specifika genetiska faktorer som utgör en
riskfaktor för utvecklandet av ett kriminellt beteende är man överens om att
ärftliga faktorer spelar en viktig roll i stort. 56
55
56
Ibid, s 112 och s 114.
Ibid, s 116-118.
16
Troligtvis är det snarare så att det finns många olika sårbarhetsfaktorer som
samvarierar. Det torde t.ex. finnas en viss samvariation mellan att ha en
förälder som är kriminell vilket kan göra att man hamnar i ett utanförskap
som i sin tur gör att ens sårbarhet för att själv hamna i kriminalitet ökar
snarare än specifika gener.
2.3.2 Neurologiska orsakers betydelse för en
individs beteende
I mitten av 1800-talet fick världen ta del av historien om Phineas Gage, en
skötsam man som efter att ha ådragit sig skada i hjärnans pannlober
förändrades personlighetsmässigt. I början av 1990-talet fick detta fall ny
uppmärksamhet då det användes för att illustrera att det är i pannloberna
våra exekutiva funktioner sitter. Hjärnskador kan, som i Phineas Gages fall,
uppkomma på grund av skallskador men även hjärnskakning och slag mot
huvudet kan orsaka traumatiska hjärnskador. Hjärnskador kan också vara
medfödda t. ex om en gravid kvinna dricker alkohol eller brukar droger
under graviditeten ökar risken att hennes barn föds med fetalt
alkoholsyndrom (FAS). Syrebrist som uppstår vid födsel eller kvävning kan
också orsaka skador. Även missbruk kan leda till skador på hjärnan. Toxiska
hjärnskador, såsom FAS, och traumatiska hjärnskador, såsom våld mot
huvudet, har visat sig samvariera med brottsbenägenhet och kriminalitet.
Detta fynd beror troligen på att hjärnskador kan påverka förmågan att förstå
innebörden av olika handlingar och dess konsekvenser både för dem själva
och andra. 57
Forskarvärlden har även försökt kartlägga om man kan finna några
kopplingar mellan skillnader i hjärnaktivitet och brott. Detta görs t ex
genom positronemissionstomografi (PET) eller datortomografi (CT). Man
har funnit skillnader på gruppnivå mellan kriminella och icke-kriminella
men skillnaderna mellan dessa grupper beror sannolikt inte enbart på
hjärnaktivitet då skillnaden kan förklaras med exempelvis drogproblematik,
tidigare skallskador eller psykiatriska tillstånd. Ett annat problem med
denna typ av undersökningar är att kontrollgruppen ofta består av forskarna
själva och deras studenter som har en annan social bakgrund än de
kriminella vars livshistoria skiljer sig från normalbefolkningens. 58
Modern neurovetenskap kan ge en värdefull insikt i gruppskillnader och
sårbarhetsfaktorer hos individer men kan inte visa oss om viljan att utföra en
handling kommer innan eller efter förändringen i hjärnaktiviteten och
”tillräknelighet i meningen frihet att avstå från destruktiva beteenden
handlar också snarare om grundläggande beslut om värderingar kring rätt
och fel och beteendestrategier än om elektrisk aktivitet (aktionspotentialer)
relaterade till enskilda muskelrörelser.59”
57
Ibid s 118 och s 119.
Ibid, s 120-122.
59
Ibid, s 123
58
17
Inom området neurokemi har man funnit att en individs förmåga att bryta
ner serotonin och dopamin samvarierar med destruktiva beteendemönster.
Denna nedbrytningsförmåga samvarierade även hos psykiskt friska
individer som inte begått brott med skattning av personlighetsdrag som
präglades av irritabilitet, aggressivitet, låg empati och bristande hänsyn till
andra. Precis som tidigare nämnts i detta kapitel finns det ett metodologiskt
problem även med dessa studier då man inte har svaret på om det är
beteendet som ger upphov till kemin eller om det är kemin som ger upphov
till beteendet? Endokrina faktorer, såsom nivån av testosteron, har kunnat
kopplas ihop med aggressivitet men man har inte funnit att testosteronnivån
ensamt kan förklara våldshandlingar och aggressivt beteende. 60
2.3.3 Psykiatriska orsakers betydelse för en
individs beteende
Psykiatriska tillstånd har stor betydelse för en individs beteende och kan
därmed även påverka en persons förmåga till insikt och förmåga att
kontrollera sina gärningar till följd av en sådan insikt. Nedan följer en
redogörelse för vilken betydelse några tillstånd kan ha.
2.3.3.1 ADHD
Ett av de psykiatriska tillstånd som varit mest uppmärksammat de senast
åren är Attention Deficit Hyperactivity Disorder (ADHD). Symtomen vid
ADHD består av en varierande kombination av ouppmärksamhet,
hyperaktivitet och impulsivitet. 61 Bakgrundsfaktorerna bakom ADHD anses
vara genetiska men andra faktorer som spelar in är skador i centrala
nervsystemet under fosterlivet eller tidigt i utvecklingen, samt psykosociala
faktorer. 62 Om man har ADHD innebär det en ökad risk för att utveckla
uppförandestörning och antisocial personlighetsstörning.
Uppförandestörning hos barn eller ungdomar innebär att barnet eller
ungdomen uppvisar ett varaktigt mönster av beteende som kränker andra
människors rättigheter eller sociala normer och regler. Exempel på beteende
som utgör diagnoskriterium är att ungdomen ofta hotar, trakasserar eller
förödmjukar andra, avsiktligt förstör andras egendom och/eller ofta skolkar
från skolan (med början före 13 års ålder). 63 En lindrigare form av
uppförandestörning är trotssyndrom som är ett mönster av fientligt och
trotsigt beteende såsom att man ofta startar bråk eller är hämndlysten eller
elak mot andra. 64 Antisocial personlighetsstörning kallas ofta för psykopati
och själva basen i störningen är en kylig likgiltighet inför andra människors
känslor, oansvarighet och okänslighet inför sociala normer. Lider man av
antisocial personlighetsstörning blir man lätt aggressiv, frustrerad och
våldsam. Man har en oförmåga att uppleva skuld och lätt att finna
60
Ibid, s 125-127.
Jan-Otto Ottosson, Psykiatri, Stockholm: Liber, 2009, s 528
62
Anckarsäter och Falk, 2009, s 129.
63
Mini-D-IV: 312.8 Uppförandestörning, s 49.
64
Mini-D-IV: 313.8 Trotssyndrom, s 51.
61
18
förklaringar utanför sig själv för det beteende som lett till konflikt med
samhället. 65 ADHD innebär alltså en ökad risk för att utveckla ett kriminellt
beteende i vuxen ålder. Denna risk gäller särskilt kombinationen av
överaktivitet och uppförandestörning medan det har visat sig svårare att
finna belägg för att enbart uppmärksamhetsstörning eller överaktivitet utan
uppförandestörning innebär en ökad risk för att utveckla ett kriminellt
beteende i vuxen ålder. 66
2.3.3.2 Autismspektrumstörning
Autismspektrumstörning är ytterligare ett psykiatriskt tillstånd som kan få
betydelse för en individs ansvarsförmåga. En nyckelproblematik vid
autismspektrumstörning är nedsatt empatisk förmåga. Ytterligare
problematik som förknippas med autismspektrumstörning är
kommunikationssvårigheter, sociala samspelssvårigheter, en benägenhet att
fastna i ritualer och rutiner samt extrema intressen som lätt kan bli så
överdrivna att allt annat i livet utesluts. 67 Denna problematik yttrar sig
exempelvis genom en påtagligt bristande förmåga att använda icke-verbala
beteenden som led i den sociala interaktionen, såsom ögonkontakt eller
ansiktsuttryck. 68 Begreppet rymmer utöver autism även Aspergers syndrom
och atypisk autism. Autismspektrumstörning är kopplat till genetiska
faktorer och avvikelser i hjärnans funktion. Även om nedsatt empatisk
förmåga anses vara nyckelproblematiken vid autismspektrumstörningar
klarar de flesta individer med denna störning att skilja mellan rätt och fel
och följa de regler som finns i samhället. Det finns dock visst stöd i
forskning för att autismspektrumstörning kan ge en ökad risk för brott.
Vilka mekanismer som ligger bakom denna ökning diskuteras och man vet
inte om det är empatistörningen i sig, intressefixering eller risken för
destruktivt beteende vid påfrestningar man inte förstår eller kan hantera som
ligger bakom. 69
2.3.3.3 Utvecklingsstörning
Individer som lider av utvecklingsstörning har kognitiva nedsättningar som
uppstått under utvecklingsperioden, från och med befruktningsögonblicket
till cirka 16 års ålder. Nivån av utvecklingsstörning definieras utifrån
intelligenstest och social kompetens. Gränsen för psykisk
utvecklingsstörning går vid IQ 70. 70 Personer som lider av en kraftig
utvecklingsstörning och nedsatt inlärningsförmåga har ofta en oförmåga till
insikt och nedsatt ansvarsförmåga och forskning visar ett generellt sänkt IQ
bland personer som har begått brott. Det är dock omöjligt att dra en gräns
där personer anses förlora förmåga till insikt och merparten av individer
med svåra inlärningssvårigheter klarar av att följa regler och ta ansvar för
65
Ottosson, 2009, s 481.
Anckarsäter och Falk, 2009, s 130.
67
Ottosson, 2009, s 526
68
Mini-D IV: 299.80 Aspergers syndrom, 46.
69
Anckarsäter och Falk, 2009, s 131-132.
70
Ottosson, 2009, s 508.
66
19
sig själva. Om alla individer som lider av en utvecklingsstörning skulle
anses otillräkneliga skulle det även kunna innebära att samhället tar ifrån
dem deras förmåga att anpassa sig till samhället. Detta innebär att det inte
går att dra några generella slutsatser om utvecklingsstörning och
tillräknelighet utan det krävs att en individuell bedömning görs. 71
2.3.3.4 Antisocial personlighetsstörning
Den personlighetsstörning som är mest förknippad med brott är antisocial
personlighetsstörning. Denna störning definieras utifrån ett mönster av
beteenden som kränker andras rättigheter och brister i respekt för andra
individer. Dessa beteenden ska ha funnits sedan 15 års ålder och exempel på
beteenden är en oförmåga att anpassa sig till rådande normer vilket
resulterar i upprepade brottsliga handlingar, oförmögenhet att planera och
visar brist på ångerkänslor. 72 Personer som har en antisocial
personlighetsstörning kallas ibland för ”psykopater”. Psykopatibegreppet
definieras ofta utifrån en aggressiv och dominant stil gentemot andra
människor kombinerat med känslokyla, impulsivitet och kriminellt
beteende. Kärnan i detta begrepp har föreslagits vara en oförmåga att
integrera känslor i ord och uppfattningar även om frågan om vad som utgör
kärnan i psykopatibegreppet är långt ifrån utredd. 73
2.3.3.5 Psykoser
Psykoser präglas av förvirring, desorganisation men också tillstånd av
förändrad perception med hallucinationer och förändrat tankeinnehåll med
vanföreställningar. Vid allvarliga sjukdomstillstånd lider drabbade främst av
hörselhallucinationer. Forskning som har bedrivits de senaste åren visar på
att cirka fem procent av våldsbrott kan tillskrivas individer med
psykosdiagnoser. Det är dock viktigt att ha i åtanke att denna riskökning inte
är absolut och att man inte alltid tagit hänsyn till andra faktorer som
påverkar individers risk att begå brott i dessa studier. Om man t ex tar
hänsyn till missbruk minskar riskökningen. Även om psykoser kan leda till
att man tappar förståelsen för innebörden av en handling och dess
konsekvenser betyder inte det att det behöver vara orsaken bakom brott.74
2.3.3.6 Impulskontrollstörningar, Tourettes syndrom
och tics
Impulskontrollstörningar kan påverka en individs kognitiva funktioner.
Kleptomani är ett exempel på en impulskontrollstörning och definieras av
en återkommande oförmåga att motstå impulser att stjäla saker. 75 Pyromani,
självskadebeteende och spelmani räknas också till impulskontrollstörning
och gemensamt för dessa är en impuls att handla på ett visst vis stegras på
Anckarsäter och Falk, 2009, s 134.
Mini D-IV: 301.7 Antisocial personlighetsstörning, s 218.
73
Anckarsäter och Falk, 2009, s 136.
74
Ibid, s 139.
75
Mini D- IV: 312.32 Kleptomani, s 209.
71
72
20
ett sätt som leder till att det enda sättet att lätta på den spänning man
upplever inombords är att utföra handlingen. 76
Tourettes syndrom och tics innefattar ofrivilliga rörelser, ljud och ord som
är omöjliga att stå emot. De skiljer sig från tvångshandlingar genom att de
är ofrivilliga och inte har något av tvångshandlingars ångestreducerande
eller magiska funktion. 77 Trots att Tourettes syndrom och tics är tvingande
kan de ofta skjutas upp på ett sätt som gör att den sociala effekten inte blir
så allvarlig och de allra flesta personer som har tics begår inte brott även om
det kan finnas komplexa tics som skulle kunna utgöra brott, såsom att yttra
sexuella budskap till andra personer. 78
2.3.3.7 Missbruk och drogers effekt
Missbruk kan leda till tillstånd som räknas som allvarlig psykisk störning,
såsom delirium tremens. Effekten av många droger är nedsatta kognitiva
funktioner, såsom minskad insikt och förmåga att kontrollera sina
handlingar. Svår alkoholism innebär t ex en starkt nedsatt förmåga att
kontrollera sitt handlande och beroende definieras bland annat utifrån en
stark önskan eller tvång att ta drogen och att droganvändningen fortsätter
trots att man är medveten om de negativa konsekvenser ett fortsatt bruk
har.79 Berusning kan leda till att vissa personer blir aggressiva och droger
kan försämra impulskontroll, insikt och förmågan att hantera stress. Vem
som hamnar i missbruk kan i viss mån förklaras med sociala och genetiska
faktorer och en beroendeutveckling står ofta utom den enskilda individens
kontroll. 80
2.4 Tillräknelighet ur ett internationellt
perspektiv
Tillsammans med Grönland och ett par delstater i USA är Sverige ensamt i
världen om att sakna ett krav på tillräknelighet. 81 Psykiatrilagsutredningen
skriver i sitt betänkande att ett starkt skäl för Sverige att införa ett krav på
tillräknelighet är att det skulle innebära en större överensstämmelse med
övriga länder. Det finns även ett krav på tillräknelighet i FN-konventionen
om inrättande av en internationell brottmålsdomstol som Sverige har anslutit
sig till. 82 För att tydliggöra hur Sverige skiljer sig åt från omvärlden följer
en kort redogörelse för hur tillräknelighetskravet är utformat i ett par andra
länder i Norden och övriga Europa.
Anckarsäter och Falk, 2009, s 143.
Ottosson, 2009, s 530.
78
Anckarsäter och Falk, 2009, s 144.
79
Ottosson, 2009, s 91.
80
Anckarsäter och Falk, 2009, s 145.
81
Nils Jareborg och Josef Zila, Straffrättens påföljdslära, Stockholm: Norstedts Kuridik
AB, 2014, s 18.
82
SOU 2012: 17, s 530.
76
77
21
2.4.1 Danmark
I Danmark måste en individ vara tillräknelig för att kunna straffas. En
individ anses otillräknelig om personen vid gärningstillfället var
”sinnessjuk” eller led av ett tillstånd som kan likställas med psykisk
sjukdom. Denna regel gäller även personer som lider av intellektuell
funktionssättning i hög grad. Om en individ lider av en mildare form av
intellektuell funktionsnedsättning ska de straffas om inte särskilda
omständigheter talar för motsatsen. Om gärningsmannen hamnat i ett
tillstånd som liknar ”sinnessjukdom” på grund av självförvållat rus och är av
övergående natur kan straff utdömas om särskilda omständigheter talar för
det. Lagöverträdare som anses otillräkneliga kan bli föremål för annan
rättsföljd på grund av gärningen såsom övervakning och/eller att individen
ska ha föreskrift om uppehållsort, arbete, missbruksvård eller psykiatrisk
behandling. Domstolen kan också bestämma att en psykiskt sjuk
lagöverträdare ska bli föremål för psykiatrisk vård. 83 Om en person har
gjort sig skyldig till grövre brott såsom dråp, rån, allvarliga våldsbrott,
mordbrand eller våldtäkt kan personen dömas till förvaring. Förvaringen är
inte tidsbestämd utan åklagarmyndigheten omprövar fortlöpande
nödvändigheten i åtgärden. 84
2.4.2 Finland
Tillräknelighet är en förutsättning för straffbarhet i Finland. I Finland anses
man otillräknelig om man inte kan förstå gärningens faktiska natur eller
rättsstridighet eller saknar förmågan att kontrollera sitt handlande på grund
av mentalsjukdom, gravt förståndshandikapp, allvarlig mental störning eller
en medvetanderubbning. 85 De medicinska faktorer som kan leda till att en
person anses otillräknelig är psykisk störning som uppfyller kriterierna på
mentalsjukdom, t.ex. allvarliga depressionstillstånd eller schizofreni som
leder till en störd verklighetsuppfattning, svår demens, grav intellektuell
funktionsnedsättning och medvetanderubbning. I Finland konstateras
otillräknelighet främst i samband med en sinnesundersökning men det finns
en möjlighet att beakta otillräknelighet redan i åtalsprövningen. 86 Vid
bedömningen av tillräknelighet har man gärningstillfället som utgångspunkt
och den som anses otillräknelig får inte dömas till straffansvar men
domstolen meddelar trots detta vilket brott gärningsmannen begått i en dom.
87
2.4.3 Frankrike
Enligt Code pénal föreligger ingen straffbar handling om gärningsmannen
vid gärningstidpunkten led av en psykisk eller neuropsykisk störning som
var så allvarlig att den försämrade individens omdömesförmåga eller
83
SOU 2012:17, s 343.
SOU 2012:17, s 345-346.
85
SOU 2012:17, s 319.
86
SOU 2012:17, s 321.
87
SOU 2002:3, s 180 och SOU 2012:17, s 325.
84
22
förmåga att kontrollera sina handlingar. Om en individ som straffriförklarats
på grund av sitt psykiska tillstånd anses kunna störa den allmänna ordningen
eller personliga säkerheten med hänsyn till sitt tillstånd skall myndighet vid
ett förvaltningsdistrikt underrättas så psykiatrisk vård i någon form kan
komma till stånd. 88
2.4.4 England
Den straffrättsliga ställningen för psykiskt störda lagöverträdare kan bli
aktuell redan innan rättegången om den tilltalade inte anses förmögen att
genomgå rättegången, vilket innebär att den skjuts upp. Om den tilltalade
har begått gärningen kan domstolen förordna att individen ska tas in på
sjukhus med eller utan utskrivningsprövning. Den psykiska störningen kan
få betydelse för det straffrättsliga ansvaret om det förelåg vid
gärningstillfället då det kan utgöra ett försvar mot åtalet. Det är den åtalade
som har bevisbördan för att den psykiska störningen påverkar ansvaret. 89 I
engelsk rätt och inom Common Law-systemet regleras det straffrättsliga
ansvaret för psykisk störda lagöverträdare genom M´Naghten-reglerna.
Dessa regler ligger även till grund för hur bestämmelserna formulerats i
andra lagstiftningar. Reglerna bygger på ett mordfall som inträffade 1843 då
en man vid namn Daniel M´Naghten försökte mörda den engelske
premiärministern. M´Naghten mördade istället premiärministerns
sekreterare i tron om att det var premiärministern. Försvaret menade att
M´Naghten var sinnessjuk och därför inte kunde hållas ansvarig för
gärningen. 90 Troligen led han av en paranoid psykos och spärrades in på
hospital. 91 Det uppstod en intensiv debatt i England vilket gjorde att
överhusets talman ställde fem frågor till de domare som meddelat domen.
Frågorna rörde innebörden av gällande rätt och sinnessjukas straffrättsliga
ansvar. 92 Svaret på två av frågorna utgör M´Naghten-reglerna:
”And as these two questions appear to us to be more conveniently answered
together, we have submitted our opinion to be, that the jurors ought to be
told in all cases that every man is to be presumed to be sane, and to possess
a sufficient degree of reason to be responsible for his crimes, until the
contrary be proved to their satisfaction; and that to establish a defence on
the ground of insanity, it must be clearly proved that, at the time of committing the act, the party accused was labouring under such a defect of
reason, from disease of the mind, as not to know the nature and quality of
the act he was doing; or, if he did know it, that he did not know he was
doing what was wrong.”93
Detta svar sågs som ett tydliggörande av rättsläget kring tillräknelighet och
straffrihet på grund av psykisk störning och innebär att det måste klart
88
SOU 2002: 3, s 189.
SOU 2002:3, s 190.
90
Radovic, 2009, s 25.
91
SOU 2002:3, s 190.
92
Radovic, 2009, s 25.
93
SOU 2002:3, s 191.
89
23
bevisas att den tilltalade vid gärningstillfället led av en så allvarlig
nedsättning att resonera förnuftsmässigt (defect of reason) på grund av ett
psykiskt tillstånd att personen inte insåg gärningens natur eller att gärningen
var fel. 94 Det psykiska tillståndet (disease of mind) innefattar varje
sjukdomstillstånd som påverkar medvetandets funktion oavsett om det är
permanent eller tillfälligt. Det krävs dock att tillståndet förelåg vid
gärningstillfället. Även om möjligheten finns är det sällan någon blir frikänd
på grund av psykisk störning. Orsaken till detta är främst att den tilltalade
ofta väljer att erkänna sig skyldig för att åberopa sitt psykiska tillstånd när
påföljden bestäms. 95
94
95
Radovic, 2009, s 26.
SOU 2002:3, s 191 och 193.
24
3 Gällande rätt
3.1 Allvarlig psykisk störning
Termen allvarlig psykisk störning infördes i BrB i början 1990-talet, se
avsnitt 2.2.4. Allvarlig psykisk störning är inte en medicinsk diagnos utan
ett juridiskt begrepp som innefattar olika psykiska sjukdomar eller tillstånd
såsom grava utvecklingsstörningar, begåvningshandikapp och demens.
Innebörden av begreppet exemplifierades i förarbetena med tillstånd av
psykotisk karaktär såsom störd realitetsuppfattning och hallucinationer.
Även psykiska funktionsnedsättningar av allvarlig art, såsom demens,
allvarliga depressioner, självmordstankar och karaktärsstörningar bestående
av ”invaliserande neuroser med impulsgenombrott av psykoskaraktär”
nämndes i förarbetena. 96 Tillståndet ska vara av varaktig karaktär för att
räknas som allvarlig psykisk störning, men hänsyn tas också till korta
tillstånd som är del av symtombilden för den psykiska störningen, såsom
hallucinationer vid psykos. Under begreppet allvarlig psykisk störning
räknas också de in som på grund av missbruk drabbats av psykostillstånd av
typen delirium tremens och kortare abstinenstillstånd kan också anses så
allvarliga att de räknas som allvarlig psykisk störning. 97
3.2 Presumtion mot fängelsestraff
Enligt 30 kap. 6 § första stycket BrB ska den som begått ett brott under
påverkan av allvarlig psykisk störning i första hand dömas till annan påföljd
än fängelse. Detta innebär att det fängelseförbud som tidigare fanns gällande
psykiskt störda lagöverträdare har ersatts med en presumtion att döma ut
annan påföljd än fängelse.98 Denna lagändring gjordes 2008 och innebär att
det går att döma individer som vid gärningstillfället led av en allvarlig
psykisk störning till fängelse om det föreligger synnerliga skäl. Dock får
rätten inte döma till fängelse om den tilltalade till följd av en allvarlig
psykisk störning har saknat förmåga att inse gärningens innebörd eller
anpassa sitt handlande efter en sådan insikt, vilket betyder att man inte får
dömas till fängelse om man anses vara otillräknelig.99 Det är domstolen som
beslutar om en person lidit av en allvarlig psykisk störning vid brottet samt
vilken påföljd som ska utdömas. De är inte bundna till den medicinska
bedömning som gjorts under den rättspsykiatriska undersökningen, men det
torde vara sällsynt att rätten frångår det medicinska utlåtandet. 100 I NJA
2004 s. 702 uttalade HD att det vid prövningen av om en gärning begåtts
under påverkan av allvarlig psykisk störning är en s.k. överviktsprincip som
Se Ulväng, Brottsbalk (1962:700) 30 kap. 6 §, Lexino 2012-07- 01
Se Ulväng, Brottsbalk (1962:700) 30 kap. 6 §, Lexino 2012-07- 01
98
SOU 2012:17, s 267
99
30 kap.6 §, 2 st. BrB
100
Se Ulväng, Brottsbalk (1962:700) 30 kap. 6 §, Lexino 2012-07- 01
96
97
25
ska gälla vilket innebär att domstolen måste pröva om det finns övervägande
skäl som talar för att en allvarlig psykisk störning föreligger. 101
3.2.1 Kort om 2008 års reform
Innan reformen var det inte möjligt att döma någon till fängelse om brottet
hade begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning. Detta ändrades
i juni 2008. Denna ändring infördes enligt förarbetena bland annat på grund
av att man ville uppnå större proportionalitet mellan brott och påföljdsval
för psykiskt störda lagöverträdare. 102 Ett antal uppmärksammade rättsfall
såsom NJA 1995 s. 48, NJA 2004 s 702 och Rödebymålet (RH 2008:90)
hade aktualiserat frågan eftersom utgången i dessa mål hade varit
otillfredsställande och därför behövdes en reform. 103 NJA 1995 s. 48 är det
fall där Mattias Flink en juninatt 1994 mördade flera människor genom att
öppna eld med en automatkarbin.104 Han dömdes till fängelse trots att det
var klarlagt att brottet begåtts då Flink befunnit sig i ett psykotiskt tillstånd
utlöst av alkohol som ska bedömas på samma sätt som vid tillfällig
sinnesförvirring vilket innebar att den tilltalade ska frikännas om tillståndet
inte är självförvållat. HD undvek dock att ta ställning till om tillståndet var
självförvållat och konstaterade att fängelseförbudet inte omfattar alla
psykostillstånd utlösta av alkohol. 105
Syftet med reformen var också att öka flexibiliteten vid
påföljdsbestämningen samt beakta de vårdbehov som fanns hos individen.
106
Ändringen gjorde att de problem som tidigare uppstått då en
lagöverträdare under en kort period lidit av en allvarlig psykisk störning vid
gärningstillfället och på grund av det inte kunde dömas till fängelse
samtidigt som inget vårdbehov förelåg vid domstillfället avhjälptes. Detta
resulterade i problem eftersom gärningsmannen inte kunde dömas till en
påföljd som ansågs vara proportionerlig med hänsyn till gärningens
straffvärde. 107 När denna ändring gjordes ansåg man att det fanns ett behov
av en större reform för psykiskt störda lagöverträdare. Det var inte möjligt
att utföra ändringen i lika stor utsträckning som Psykansvarskommittén
föreslagit i SOU 2003:2, men Regeringen valde att göra en lagändring som
inte försvårade en framtida reform.108
3.2.2 Kort om synnerliga skäl
För att en gärningsman som begått ett brott under påverkan av en allvarlig
101
SOU 2012:17, s 568
Ds 2007:5 Påföljder för psykiskt störda lagöverträdare, s 115.
103
Jareborg och Zila, 2014, s 138.
104
NJA 1995 s. 48
105
Jareborg och Zila, 2014, s 137.
106
Prop. 2007/08:97 Påföljder för psykiskt störda lagöverträdare, s 16.
107
Se Ulväng, Brottsbalk (1962:700) 30 kap. 6 §, Lexino 2012-07- 01
108
SOU 2012:17, s 509.
102
26
psykisk störning ska kunna dömas till fängelse måste synnerliga skäl
föreligga. Det som beaktas vid denna bedömning är om brottet har högt
straffvärde, om den tilltalade saknar vårdbehov, om den tilltalade i
anslutning till brottet själv har vållat sitt tillstånd genom rus eller på något
annat liknande sätt, samt omständigheterna i övrigt. 109 För att avgöra om
det föreligger synnerliga skäl görs en helhetsbedömning genom att
omständigheterna som tas upp i paragrafen vägs samman.
Enligt förarbetena är riktmärket som gäller för vad som ska ses som ett högt
straffvärde för gärningen fyra år. Här måste man även ta hänsyn till att
allvarlig psykisk störning kan utgöra en förmildrande omständighet i
enlighet med 29 kap. § 3 vid straffvärdesbedömningen. Vad gäller
vårdbehovet menar man att det ska saknas eller vara litet för att fängelse ska
kunna bli aktuellt som påföljd. Om vårdbehovet är omfattande talar det
emot att fängelse ska utdömas. Det som är avgörande för paragrafens tredje
punkt, om den tilltalade i anslutning till brottet själv har vållat sitt tillstånd,
är om gärningsmannen har haft anledning att tro att ett tillstånd som kan ses
som en allvarlig psykisk störning kan bli resultatet av alkoholförtäring. I
förarbetena tar man upp NJA 1995 s. 48 som ett exempel på ett
självförvållat tillstånd som talar för att ett fängelsestraff ska utdömas.
Omständigheterna i övrigt som ska vägas in rör t ex den psykiska
störningens grad och samband med brottet samt om gärningsmannen
tidigare dömts för brott. Har gärningsmannen i hög grad påverkats av
störningen talar detta emot att fängelse ska utdömas. Här bör man också ta
hänsyn till motiven för gärningen. Om motiven anses vara rationella antas
de ha mindre samband med störningen än vid irrationella motiv. De
omständigheter som talar för att fängelse ska utdömas är således om
straffvärdet är mycket högt, vårdbehovet är ringa, sambandet mellan den
psykiska störningen och gärningen är litet, om det finns risk för återfall i
brottslighet eller om gärningsmannen själv vållat sitt tillstånd genom
berusning. De omständigheter som talar emot att fängelse utdöms är om det
finns ett stort vårdbehov som inte kan tillgodoses inom ramen för ett
fängelsestraff, sambandet mellan gärningen och störningen är stort samt om
brottet är en engångsföreteelse som föranletts av de speciella
omständigheter som förelåg vid gärningstillfället.110
Enligt paragrafens andra stycke gäller inte detta om gärningsmannen till
följd av den allvarliga psykiska störningen har saknat förmåga att inse
gärningens innebörd eller att anpassa sitt handlande efter en sådan insikt, det
vill säga om gärningsmannen anses vara otillräknelig. Om den tilltalande
själv vållat sin bristande förmåga kan ett fängelsestraff ändå utdömas. 111
30 kap § 6 p.1-4 BrB.
Ds 2007:5 s 125- 130
111
Se Ulväng, Brottsbalk (1962:700) 30 kap. 6 §, Lexino 2012-07- 01 och 30 kap. 6 § BrB.
109
110
27
3.2.2.1 Allvarlig psykisk störning som förmildrande
omständighet
Enligt 29 kap. 3 § p. 2 ska man ta hänsyn till om den tilltalade till följd av
en allvarlig psykisk störning haft nedsatt förmåga att inse gärningens
innebörd eller anpassa sitt handlande efter en sådan insikt eller annars till
följd av en psykisk störning, sinnesrörelse eller av någon annan orsak haft
nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande vid bedömningen av
straffvärdet. 112 Denna bestämmelse ska främst tas hänsyn till om rätten
överväger att döma till fängelse för brott som begåtts under påverkan av
allvarlig psykisk störning. Om fängelse döms ut kan domstolen beakta den
allvarliga psykiska störningen som en förmildrande omständighet. Den
psykiska störningen ska ha orsakat nedsatt kontrollförmåga. 113 Innan en
lagändring gjordes 2010 skulle störningen ha orsakat en starkt nedsatt
kontrollförmåga. Ändringen innebär att graden av hur nedsatt förmågan är
påverkar i vilken mån straffet kan komma att lindras. Om den tilltalades
tillstånd har legat nära det tillstånd som avses för att fängelseförbudet ska
gälla i enlighet med 30 kap. 6 § BrB bör straffvärdet kunna reduceras i
betydande mån. 114 Bestämmelsen ska inte vara tillämplig om tillståndet är
självförvållat.
3.3 Rättspsykiatrisk vård
Enligt 31 kap. 3 § får rätten överlämna den som lider av en allvarlig psykisk
störning vid domstillfället till rättspsykiatrisk vård. En förutsättning för
detta är att påföljden inte bedöms kunna stanna vid böter och att det med
hänsyn till gärningsmannens psykiska tillstånd och personliga förhållanden i
övrigt är motiverat att lagöverträdaren vistas på en sjukvårdsinrättning för
psykiatrisk vård som är förenad med frihetsberövande och annat tvång,
vilket innebär att ett vårdbehov måste finnas. Rätten får även besluta om
särskild utskrivningsprövning om det finns risk för återfall i brottslighet. 115
Rätten får i samband med överlämnande till rättspsykiatrisk vård även
utdöma en annan påföljd om det är påkallat. Denna påföljd får dock inte
vara fängelse eller överlämnande till annan särskild vård. 116 De påföljder
som kan kombineras med överlämnandet till rättspsykiatrisk vård är således
villkorlig dom, böter eller skyddstillsyn. Lagstiftaren har gjort detta möjligt
eftersom det i vissa fall kan handla om en kort period av rättspsykiatrisk
vård och att det därför finns anledning och komplettera påföljden. Om det
finns risk för återfall i brott kan det t ex vara motiverat att även utdöma
skyddstillsyn eftersom det kan göra att lagöverträdaren avhåller sig från att
begå ytterligare brott. 117
29 kap 3 § p.2 BrB
Jareborg och Zila, 2014,s 116.
114
Se Ulväng, Brottsbalk (1962:700) 29 kap. 3 §, Lexino 2012-07- 01
115
31 kap. § 3 BrB.
116
31 kap. § 3 p. 3
117
Se Ulväng, Brottsbalk (1962:700) 31 kap. 3 §, Lexino 2012-07- 01
112
113
28
Det finns inget krav på att det ska finnas ett samband mellan den psykiska
störningen och brottet men det måste finnas ett vårdbehov vid domstillfället
för att en gärningsman ska kunna dömas till rättspsykiatrisk vård. Det är en
förutsättning att gärningsmannen vid domstillfället lider av en allvarlig
psykisk störning och det är domstolen som avgör om det föreligger ett
vårdbehov eller ej. Domstolen bildar sig en uppfattning utifrån den
utredning som gjorts. Vanligtvis en rättspsykiatrisk undersökning eller en
mindre läkarundersökning enligt lagen (1991:2041) om särskild
personutredning i brottmål § 7 (s.k. §7-undersökning). Domstolen avgör om
det finns ett behov av rättspsykiatrisk vård. Det finns ingen bevisbörda eller
särskilt stadgat beviskrav för att en person är i behov av vård av nu aktuellt
slag (jfr vad som gäller vid bedömning av ansvar och skuld). I stället ska
domstolen bilda sig en uppfattning utifrån den utredning som framlagts i
målet. Det är naturligt att de rättspsykiatriska utlåtanden och resultaten av
rättspsykiatriska undersökningar som ingivits i målet bildar utgångspunkten
för denna bedömning. 118
3.3.1 Rättspsykiatrisk undersökning
Enligt § 1 i Lag (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning kan rätten
besluta om en rättspsykiatrisk undersökning i syfte att undersöka om det
finns något medicinskt underlag för att överlämna lagöverträdaren till
rättspsykiatrisk vård samt om den tilltalade led av en allvarlig psykisk
störning vid gärningstillfället och hur detta kan påverka valet av påföljd
enligt 30 kap. 6 § BrB. För att rätten ska kunna besluta om att en
rättspsykiatrisk undersökning ska göras krävs det att den tilltalade har erkänt
gärningen alternativt att bevisningen mot densamme är övertygande. 119En
rättspsykiatrisk undersökning får inte göras enbart för att undersöka om den
tilltalades psykiska tillstånd går att se som en förmildrande omständighet
eller som vägledning vid val av påföljd, då gör man istället en ”liten
sinnesundersökning” i enlighet med lag (1991:2041) om särskild
personutredning i brottmål § 7. En rättspsykiatrisk undersökning måste
också ha gjorts för att rätten ska kunna utdöma överlämnande till
rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. För att enbart
utdöma rättspsykiatrisk vård utan utskrivningsprövning räcker en § 7undersökning. 120
En rättspsykiatrisk undersökning ska vara klar inom fyra veckor och utförs
på en klinik om den som ska undersökas är häktad. Den misstänkte
observeras och utreds av en grupp läkare, psykologer och kuratorer
tillsammans med annan vårdpersonal och ligger sedan till grund för en
slutbedömning. Utlåtandet innehåller en medicinsk och psykiatrisk
utredning, utlåtande av psykolog, socialutredning och beskrivning av
Se Ulväng, Brottsbalk (1962:700) 31 kap. 3 §, Lexino 2012-07- 01, s 2
Lag (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning § 2
120
Lars Lidberg och Nils Wiklund, Svensk rättspsykiatri: psykisk störning, brott och
påföljd, Lund: Studentlitteratur, 2004, s 155.
118
119
29
patientens liv samt det personalen har kunnat observera under exempelvis
arbetsterapi. Vid en rättspsykiatrisk undersökning använder man sig av ett
antal psykologiska tester såsom intelligenstest, personlighetstest och
projektiva test. Ett test man använder sig av är PCL-R som även kallas
”psykopatiskalan”. Detta test är del av den farlighetsbedömning som görs.
Intelligenstesten som används, såsom WAIS121, mäter verbal, spatial och
logisk förmåga. Det mest kända projektiva testet är Rorschach test där den
som undersöks ska tolka en bläckfläck som finns på ett papper. Den
tolkningen som görs bestäms enligt teorin av de psykologiska processer som
finns inom den som undersöks. Projektiva tester är kritiserade och det finns
de som menar att det inte är en valid testmetod. 122 Av alla som genomgår
en rättspsykiatrisk undersökning bedöms cirka 95 % lida av någon form av
psykisk störning och cirka hälften anses lida av en allvarlig psykisk
störning. 123
Om den som ska undersökas inte är häktad utförs undersökningen genom att
den personen besöker en mottagning upprepade gånger under cirka sex
veckors tid. Undersökningen ska vara klar inom sex veckor från det att
domstolens undersökningsbeslut inkom till enheten där undersökningen ska
utföras. 124 Om den misstänkte redan vårdas enligt LPT eller LRV gör man
inte en ny undersökning, utan rätten behöver då enbart inhämta ett nytt
utlåtande om de medicinska förutsättningarna från den läkare som är
ansvarig för vården. 125
3.3.1.1 Liten sinnesundersökning
En liten sinnesundersökning, eller en § 7-undersökning görs för att en
psykiater ska ge en bedömning av den tilltalades psykiska tillstånd om rätten
anser att det är nödvändigt. Undersökningen görs av läkare och består av ett
samtal då läkaren också har tillgång till sjukhusjournal,
förundersökningsprotokoll, utdrag ur belastningsregistret, personutredning
och eventuellt tidigare § 7-utlåtanden eller RPU. Syftet med undersökningen
är främst att besluta om det ska göras en RPU. I intyget kan läkaren
rekommendera ett påföljdsförslag, förutom fängelse eller rättspsykiatrisk
vård, samt eventuellt föreslå missbruksvård eller psykiatrisk öppenvård.
Läkaren ska vidare uttala sig om den som undersöks lider av en allvarlig
psykisk störning vid undersökningstillfället eller gjorde det vid
gärningstillfället. Vidare ska ett uttalande lämnas gällande om det behövs
göras en RPU för att kunna uttala sig om vårdbehov eller om möjligheten att
utdöma ett fängelsestraff i enlighet med 30 kap. § 6. Rättspsykiatrisk
undersökning ska rekommenderas om läkaren känner osäkerhet inför om det
föreligger en allvarlig psykisk störning eller om man misstänker att det finns
en återfallsrisk. Läkaren ska också uttala sig om förutsättningarna för att
Wechler´s Adult Intelligence Scale
Lidberg och Wiklund, 2004, s 154-160.
123
Ibid, s 168.
124
LRU 6 och 9 §§
125
LRU 4 §
121
122
30
överlämna den tilltalade till rättspsykiatrisk vård utan särskild
utskrivningsprövning.126
3.3.2 Särskild utskrivningsprövning
Om gärningsmannen led av en allvarlig psykisk störning vid
gärningstillfället får rätten besluta att en särskild utskrivningsprövning
måste utföras innan den dömde kan lämna den rättspsykiatriska vården. 127
Det ska också finnas risk för återfall i brottslighet av allvarligt slag för att
rätten ska kunna besluta om särskild utskrivningsprövning. Detta innebär
brottslighet som är till fara för annans liv och hälsa. 128 Även risk för att den
tilltalade kan komma att begå grova egendomsbrott, narkotikabrott eller
spioneri kan motivera rätten till att besluta om särskild
utskrivningsprövning. Det brott som domen avser behöver inte vara av
allvarligt slag, utan det är den brottslighet den tilltalade riskerar att återfalla
i som ska vara allvarlig. 129 Utöver risk för återfall i brottslighet av allvarligt
slag måste det finnas ett orsakssamband mellan gärningsmannens allvarliga
psykiska störning och brottet som har begåtts, även om detta krav är lågt satt
då det som krävs är att brottet begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk
störning. 130
Om rätten beslutar om särskild utskrivningsprövning omgärdas vården av
större begränsningar och fler kontroller än för dem som döms till
rättspsykiatrisk vård utan särskild utskrivningsprövning. Ytterligare en
skillnad gäller vid upphörandet av vården då det är förvaltningsdomstol som
beslutar om lagöverträdaren kan skrivas ut om särskild
utskrivningsprövning föreligger. Om påföljden inte förenats med särskild
utskrivningsprövning är det chefsöverläkaren vid den vårdinstans där den
dömde vårdas som avgör när vården upphör. Utskrivningsprövning sker
efter anmälan av chefsöverläkaren eller om patienten har ansökt om det. 131
126
Lidberg och Wiklund, 2004, s 174-175 och lag (1991:2041) om personutredning i
brottmål § 7
127
31 kap. § 3 st. 2 BrB.
128
Se Ulväng, Brottsbalk (1962:700) 31 kap. 3 §, Lexino 2012-07- 01, s 3.
129
Jareborg och Zila, 2014, s 53.
130
Se Ulväng, Brottsbalk (1962:700) 31 kap. 3 §, Lexino 2012-07-01, s 3.
131
Jareborg och Zila, 2014, s 53 och Se Ulväng, Brottsbalk (1962:700) 31 kap. 3 §, Lexino
2012-07-01, s 3.
31
4 Psykiatrilagsutrednigens
förslag på reform
Under 2000-talet har frågan om tillräknelighet aktualiserats på nytt och två
utredningar har gjorts som i stort föreslår samma sak, nämligen att en
gärningsman ska vara tillräknelig för att kunna ses som straffrättsligt
ansvarig för en gärning. 1999 beslöt regeringen att tillkalla en
parlamentariskt sammansatt kommitté för att utreda frågor om ansvar och
påföljder för psykiskt störda lagöverträdare. Detta arbete resulterade i
Psykisk störning, brott och ansvar132 (SOU 2002:3). 133 Denna reform har
ännu inte genomförts och 2008 beslutade den dåvarande regeringen att sätta
ihop en kommitté som fick i uppdrag att se över LRV och LPT samt ge
förslag på ny lagstiftning på området. Detta arbete resulterade i Psykiatrin
och lagen – tvångsvård, straffansvar och samhällsskydd134 (SOU 2012:17).
Psykiatrilagsutredningen skulle även utgå ifrån att en större reform med
utgångspunkt i Psykansvarskommitténs förslag skulle genomföras, vilket
innebar att man förutom en översyn av LRV och LPT också lämnade nya
förslag på hur en lagstiftning runt tillräknelighet skulle kunna se ut. 135 Den
del av Psykiatrilagsutredningen som behandlar straffansvar för psykiskt
störda lagöverträdare bygger i stort på Psykansvarskommitténs betänkande
från 2002. Det hann passera tio år mellan betänkandena vilket innebär att
Psykiatrilagsutredningens förslag är mer anpassade efter dagens förhållande
än tidigare förslag. 136
4.1 Behovet av en reform
Den straffrättsliga regleringen av psykiskt störda lagöverträdare har fått
genomgå mycket kritik genom åren och det har upprepade gånger kommit
förslag på hur regleringen skulle kunna bli bättre utan att det har lett till
omfattande lagändringar. Psykiatrilagsutredningen anser att den
straffrättsliga regleringen av psykiskt störda lagöverträdare behöver ändras.
De områden som behöver ses över har man i betänkandet delat upp i
vårdfrågor, skyddsfrågor och straffrättsliga frågor.137
Nedan följer en kort sammanfattning av de anledningar som låg till grund
för att Psykiatrilagsutredningen ansåg att en reform behöver genomföras
samt vilka förslag man kom fram till som kunde förbättra situationen. Då
denna uppsats främst behandlar det straffrättsliga ansvaret för psykiskt
Kommittén som gjorde utredningen antog namnet Psykansvarskommittén.
SOU 2002:3 s 15.
134
Utredningen som lade fram betänkandet antog namnet Psykiatrilagsutredningen.
135
SOU 2012:17, s 225.
136
SOU 2012:17, s 503.
137
SOU 2012:17, s 510.
132
133
32
störda lagöverträdare är redogörelsen för vård- och skyddsfrågor enbart
översiktlig.
4.1.1 Vårdfrågor
De frågor Psykiatrilagsutredningen lyfte fram som särskilt problematiska
gällde etiska konflikter i vården och svårigheter att tillgodose de behov som
finns hos lagöverträdarna. Systemet med särskild utskrivningsprövning kan
medföra att vissa individer hålls kvar inom slutenvården trots att det inte
finns något vårdbehov vilket resulterade i en form av ”maskerad förvaring”.
Detta förfarande står även i strid med Hawaiideklarationen. 138
Hawaiideklarationen, som antogs 1977 av World Psychiatric Association, är
en internationell konvention med etiska riktlinjer för hur individer som lider
av en psykisk störning ska behandlas. I den fastslås bland annat att
psykiaterns mål är att främja hälsa, utveckling och personlig självständighet.
Man slår också fast i deklarationen att en psykiater inte bör medverka i
tvångsmässig psykiatrisk vård av personer som inte psykiskt sjuka. 139 Man
ser också att vårdbehovet ökar bland de intagna på kriminalvårdsanstalter
runtom i landet samtidigt som Kriminalvårdens möjligheter att erbjuda
behandling är begränsade. Man konstaterar även att personer som dömts till
överlämnande till rättspsykiatrisk vård för mindre allvarlig brottslighet
vårdades under långa tider vilket innebar stora kostnader för samhället. 140
Som utgångspunkt i ett reformerat system vill man se att vårdbehovet styr
oavsett påföljd och att de som behöver vård får det. Många som döms för
främst, vålds- och sexualbrott är i behov av psykiatrisk vård. Humanitetsoch brottspreventiva skäl talar för att vårdbehovet bör få betydelse för hur
påföljden verkställs. Vård bör ges utifrån vilket behov som finns i det
enskilda fallet och inte beroende av vilken påföljd som utdömts.
Vårdbehovet bör dock inte påverka val av påföljd utan i ett reformerat
system följer påföljdsvalet för psykiskt störda lagöverträdare följa normala
regler. Beslut om vård ska grunda sig på medicinska bedömningar utan att
hänsyn tas till eventuellt motstridiga straffrättsliga intressen. Den
medicinska bedömningen bör få betydelse för när vården inleds och upphör
inom de ramar som den valda påföljden tillåter. Om det fortfarande
föreligger ett vårdbehov när den reaktion eller åtgärd som utdömts upphör
bör behovet av fortsatt vård bedömas i enlighet med den allmänna
vårdlagstiftningen i HSL eller den föreslagna psykiatriska tvångsvårdslagen.
141
138
SOU 2012:17, s 510.
Grönwall och Holgersson, 2006, s 251.
140
SOU 2012:17, s 513.
141
SOU 2012:17, s 516-517.
139
33
4.1.2 Skyddsfrågor
De frågor som behandlas under denna punkt avser samhällets behov och
möjligheter att skydda sig mot personer som har en hög benägenhet att
återfalla i allvarliga brott på grund av sitt psykiska tillstånd och i
betänkandet tar man upp problematiken kring att en individ som begått ett
allvarligt brott och döms till överlämnande till rättspsykiatrisk vård kan
komma att friskförklaras efter en kort tid. Detta innebär att lagöverträdaren
snabbt kan komma ut i samhället igen, vilket kan upplevas som
otillfredsställande om man ser till en samhällsskyddssynpunkt. Vidare ansåg
man det problematiskt att vårdtiderna vid mindre allvarlig brottslighet
tenderar att vara längre än fängelsestraffen för samma typ av brott samtidigt
som fängelsestraffen är längre än vårdtiden för brottslighet av allvarligt slag.
142
Ytterligare ett problem med det nuvarande systemet är att för att
skyddsaspekten ska tillmätas självständig betydelse vid påföljdsvalet krävs
det att den tilltalade fälls till ansvar och att påföljden bestäms till
överlämnande till rättspsykiatrisk vård som kombineras med särskild
utskrivningsprövning. Om inte dessa förutsättningar är uppfyllda finns det i
nuläget ingen möjlighet att beakta intresset av skydd mot eventuell fortsatt
allvarlig brottslighet från den tilltalades sida. Detta innebär att en individ
som begått allvarliga brott och bedöms vara farlig, men inte kan fällas till
ansvar på grund av en psykisk störning, inte kan tas om hand trots att det
från samhällets sida finns ett skyddsbehov. Skydd mot fortsatt allvarlig
brottslighet beaktas dock när fängelse på livstid ska omvandlas till fängelse
på viss tid. Då beaktar domstolen om det finns risk för återfall i brottslighet
av allvarligt slag. Detta torde också beaktas när livstids fängelse omvandlas
till ett tidsbestämt straff genom nåd. 143
Som utgångspunkt i ett reformerat system ville man att hänsyn togs till
samhällsskyddsaspekten framför allt när grova brott mot liv och hälsa
begåtts. Man lyfte även den etiska problematiken kring om intresset av
samhällsskydd skulle få påverka den straffrättsliga hanteringen av psykiskt
störda lagöverträdare. Utöver att det måste röra sig om brottslighet av
särskilt integritetskränkande slag ansåg man också en påtaglig återfallsrisk
måste föreligga för att samhällsskydd särskilt skulle beaktas. 144
4.1.3 Straffrättsliga frågor
De straffrättsliga frågor som lyfts upp som problematiska i betänkandet
gäller ansvarsprövning och påföljdsbestämningen för psykiskt störda
lagöverträdare. Fängelseförbudet som tidigare fanns i 30 kap. 6 § BrB kunde
i vissa fall resultera i att rätten inte kunde utdöma en påföljd som ansågs
tillräckligt ingripande eftersom en gärningsman som begått ett brott under
påverkan av allvarlig psykisk störning inte kunde dömas till fängelse
142
SOU 2012:17, s 514.
SOU 2012:17, s 515.
144
SOU 2012:17, s 520.
143
34
samtidigt som individen inte heller kunde dömas till överlämnande till
rättspsykiatrisk vård om lagöverträdaren inte led av en allvarlig psykisk
störning vid domstillfället. Numera finns det en presumtion för en annan
påföljd än fängelse men rätten kan, om synnerliga skäl föreligger, utdöma
fängelsestraff. Detta är dock inte möjligt om gärningsmannen lider av en
allvarlig psykisk störning som innebär att individens förmåga att inse
gärningens innebörd eller anpassa sitt handlande efter en sådan insikt
påverkas av störningen. Har lagöverträdaren vållat detta tillstånd själv gäller
inte förbudet. 2008 års ändring av 30 kap. 6 § BrB har avhjälpt en av
svagheterna i den tidigare regleringen då fängelse numera kan utdömas även
om gärningen begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning om
synnerliga skäl föreligger.145 Ett stort problem kvarstår dock med
regleringen eftersom en person som vid gärningstillfället var akut psykotisk
med förvrängd verklighetsuppfattning kan vara straffrättsligt ansvarig. Även
om gärningen begåtts uppsåtligen är det inte rimligt enligt
Psykiatrilagsutredningen. I situationer av den här typen kan det dock finnas
skäl till andra åtgärder som grundas på behov av vård eller skydd mot
fortsatt allvarlig brottslighet. Vidare kunde kommittén se en tendens hos
domstolarna där psykiskt störda individer för lätt antogs ha begått gärningar
uppsåtligen. Anledningen till detta kan vara att det är möjligt att överlämna
den tilltalade till rättspsykiatrisk vård vid en fällande dom, vilket inte är
möjligt vid ett frikännande. 146 Det finns också ett proportionalitetsproblem
med den nuvarande regleringen. Påföljderna för psykiskt störda
lagöverträdare framstår ibland som oproportionerliga i förhållande till
straffvärdet. Resultatet av detta kan bli att psykiskt störda lagöverträdare
kommer ut i samhället efter kort tid trots att de har begått allvarliga brott
eller att blir föremål för omfattande frihetsinskränkningar vid mindre
allvarlig brottslighet. Ytterligare ett problem gäller de lagöverträdare som
lider av funktionsnedsättningar eller utvecklingsstörningar. Med nuvarande
reglering kan de dömas till fängelse trots att deras särskilda behov inte alltid
uppmärksammas inom Kriminalvården. Ofta finns det även stora brister i
kunskapen om dessa psykiska tillstånd. I vissa fall kan även lagöverträdare
som lider av en utvecklingsstörning överlämnas till rättspsykiatrisk vård
trots att det inte föreligger något psykiatriskt vårdbehov.147
Vid arbetet med reformen bör ett mer ändamålsenligt reaktionssystem vara
vägledande. Effektivare reaktioner som kan verkställas på ett
ändamålsenligt sätt där det är behovet som styr och inte kostnaden är en
utgångspunkt. Utöver detta bör man i ett reformerat system eftersträva att
förutsebarhet, likabehandling och proportionalitet styr i större utsträckning
än idag. Ett sätt att uppnå detta skulle vara om straffmätning och påföljdsval
styrde ingripandet om lagöverträdaren dömts till straffrättsligt ansvar. Större
fokus bör också läggas på ansvarsledet och i betänkandet betonar man att
det inte är etiskt försvarbart att döma en individ som begått en gärning vid t
ex förvrängd verklighetsuppfattning eller höggradig tvångsmässighet. Man
vill att skuldprincipen ska få starkare genomslag och att endast den som kan
145
SOU 2012:17, s 511.
SOU 2012:17, s 512.
147
SOU 2012:17, s 513.
146
35
rå för sin gärning ska straffas för den eftersom detta torde leda till en mer
försvarbar och etisk straffrättslig hantering av psykiskt störda
lagöverträdare. 148
4.2 Psykiatrilagsutredningens förslag
Psykiatrilagsutredningen föreslår att ett krav på tillräknelighet bör
återinföras i svensk rätt:
”Tillräknelighet ska åter vara ett krav för att en gärning ska utgöra brott.
Detta innebär att en gärning inte ska utgöra brott om den begås av någon
som till följd av en allvarlig psykisk störning, en tillfällig sinnesförvirring,
en svår utvecklingsstörning eller ett allvarligt demenstillstånd saknade
förmåga att förstå gärningens innebörd i den situation i vilken han eller hon
befann sig. Inte heller ska en gärning utgöra brott om gärningsmannen
hade en sådan förmåga men till följd av en allvarlig psykisk störning, en
tillfällig sinnesförvirring, en svår utvecklingsstörning eller ett allvarligt
demenstillstånd saknade förmåga att anpassa sitt handlande efter den.
För att en gärning inte ska utgöra brott på grund av otillräknelighet krävs
att det inte är gärningsmannen själv som i anslutning till gärningen har
vållat sin bristande förmåga genom rus eller på något annat sätt.
Som en konsekvens av att ett krav på tillräknelighet införs ska bl.a.
bestämmelsen i 30 kap. 6 § BrB, som innehåller en presumtion för en annan
påföljd än fängelse och i vissa fall ett förbud mot fängelse för allvarligt
psykiskt störda lagöverträdare, upphävas.”149
Denna fråga är en av de svåraste inom straffrätten eftersom det finns
begränsade möjligheter att bedöma i vilken utsträckning en person som lider
av en allvarlig psykisk störning har haft möjlighet att rätta sig efter lagen.
Frågan handlar också om i vilken utsträckning det är lämpligt att lägga ett
straffrättsligt ansvar på psykiskt störda lagöverträdare. I betänkandet fastslår
man att de egentliga grunderna för fängelseförbudet för de lagöverträdare
som lider av allvarlig psykiskt störning i 30 kap. 6 § BrB förefaller vila på
tanken att brottslingar som lider av en allvarlig psykisk störning inte bör
hållas ansvarig fullt ut om gärningen har samband med individens psykiska
tillstånd. Psykiatrilagsutredningen anser dock att den särbehandling som
sker på påföljdsnivå hör hemma vid prövningen av skuldfrågan. De
lagöverträdare som skulle straffriförklaras om ett tillräknelighetskrav
infördes råder det idag ett absolut fängelseförbud för. 150
148
SOU 2012:17, s 518-520.
SOU 2012:17, s 538.
150
SOU 2012:17, s 539.
149
36
4.2.1 Utformningen av kravet på tillräknelighet
Själva grundförutsättningen vid utformningen av ett tillräknelighetskrav är
att gärningsmannen enbart bör frias från ansvar om han eller hon inte har
haft förmågan att ansvara för sin handling och i övrigt bör psykiskt störda
lagöverträdare omfattas av de allmänna reglerna vid val av påföljd. För att
en gärning inte ska utgöra brott bör man se till grundtillstånd och vilken
effekt tillståndet har haft på individens ansvarsförmåga. 151
De effekter som ska ha uppkommit för att kravet på tillräknelighet inte ska
anses uppfyllt rör främst situationer där gärningsmannen befinner sig i en
situation han eller hon inte har förmågan att förstå. Detta rör situationer där
gärningsmannen lider av medvetandegrumling, förvirring och/eller
vanföreställningar som påverkat förståelsen av situationen. I denna typ av
situation har inte gärningsmannen möjlighet att relatera sitt handlande till
verkligheten vilket innebär att han eller hon saknat förmågan att skilja
mellan rätt och fel. Om man befinner sig i en annan verklighet är det också
mycket svårt att förstå gärningens innebörd. Detta behöver inte innebära att
man har brister i föreställningen om den straffbelagda gärningen och dess
konsekvenser som kan leda till att uppsåtskravet inte är uppfyllt utan kravet
tar sikte på gärningsmannens bristande förmåga att förstå innebörden av
gärningen i den situation han eller hon befinner sig. Det relevanta är inte
ansvarsförmågan i allmänhet utan man ska se till den specifika situationen
och det tillstånd gärningsmannen befunnit sig i då. Det kan vara så att
gärningsmannen har förstått gärningens innebörd men varit oförmögen att
anpassa sitt handlande efter en sådan insikt och då ska han eller hon gå fri
från ansvar. Detta kan röra sig om situationer då gärningsmannen lidit av
imperativa hallucinationer eller en psykisk störning med inslag av
tvångsmässighet. Psykiatrilagsutredningen föreslår i sitt betänkande att
kretsen som kan komma att anses vara otillräkneliga bör snävas åt
ytterligare. Detta innebär att gärningsmannen även ska lida av ett
grundtillstånd som leder till att han eller hon saknar förmågan att inse
gärningens innebörd eller anpassa sitt handlande efter en sådan insikt.152
Psykiatrilagsutredningen anser att man ska göra ett undantag för
självförvållade tillstånd vid en tillräknelighetsreglering då det är orimligt att
ett tillstånd som vållats av gärningsmannen själv ska leda till straffrihet. Det
bör därför finnas ett utrymme att utdöma straffrättsligt ansvar om
gärningsmannen hamnat i ett sådant tillstånd som avses med
tillräknelighetsregleringen genom att frivilligt berusat sig eller tagit droger.
Domstolen bör i dessa fall pröva om gärningsmannen genom oaktsamhet
orsakat sin bristande ansvarsförmåga. Ett krav för att gärningsmannen ska
anses ha orsakat sitt tillstånd är att han eller hon har haft kontroll över
händelseförloppet och haft någon uppfattning om att det är möjligt att
drabbas av ett sådant tillstånd vid intag av alkohol eller droger. Om en
gärningsman lurats att dricka alkohol eller hamnat i ett förvirringstillstånd
151
152
SOU 2012:17, s 542.
SOU 2012:17, s 542-544.
37
efter att ha följt läkares ordination vid intag av medicin bör det inte
betraktas som oaktsamhet. 153
De grundtillstånd som kan leda till att en gärningsman inte uppfyller kravet
på tillräknelighet och Psykiatrilagsutredningen därmed lyfter fram i sitt
betänkande är allvarlig psykisk störning, svår utvecklingsstörning, allvarlig
demenstillstånd och tillfällig sinnesförvirring. Dessa grundtillstånd bör i en
tillräknelighetsreglering ses som en indikation på att gärningsmannen kan
vara otillräknelig. Vid en allvarlig psykisk störning, t ex om
gärningsmannen lider av en psykos kan det innebära störd
verklighetsuppfattning, bristande kontrollförmåga och vanföreställningar.
Ett tillstånd av psykos kan vara kortvarigt men begreppet allvarlig psykisk
störning omfattar även tillstånd som schizofreni som är en långvarig psykisk
sjukdom och ofta finns med under hela livet. Utvecklingsstörning och
allvarligt demenstillstånd är tillstånd som påverkar en individs intellektuella
förmåga då de kognitiva funktionerna är kraftigt påverkade. Dessa tillstånd
kan leda till att en person får en bristande kontrollförmåga och störd
verklighetsuppfattning. Man kan hamna i ett tillstånd av tillfällig förvirring
på grund av en allvarlig psykisk störning men också på grund av t.ex. sänkt
sockernivå vid diabetes, chock eller medicinering. Ett sådant tillstånd kan
också resultera i en bristande förmåga att kontrollera sina gärningar eller
förstå innebörden av dem. Därför anser Psykiatrilagsutredningen att tillfällig
sinnesförvirring bör vara ett grundtillstånd som indikerar otillräknelighet. 154
För att illustrera hur kravet på tillräknelighet kan komma att utformas har
Psykiatrilagsutredningen i sitt betänkande gjort ett frågeschema bestående
av fyra frågor, se Bilaga A. De frågor som bör ställas när man undersöker
om en gärningsman uppfyller tillräknelighetskravet är om gärningsmannen
lider av något av de fyra grundtillstånden, om dessa tillstånd resulterat i att
gärningsmannen saknar förmåga att förstå gärningens innebörd eller anpassa
sitt handlande därefter samt om gärningsmannen själv vållat sin bristande
förmåga. 155
I ett reformerat system med krav på tillräknelighet föreslår
Psykiatrilagsutredningen att frågan om gärningsmannens tillräknelighet
avgörs av domstolen efter det att en rättspsykiatrisk undersökning gjort.
Detta innebär att frågan om tillräknelighet inte görs i samband med
åtalsprövningen och att åklagaren inte behöver ta ställning till om
gärningsmannen är att se som tillräknelig eller ej. I betänkandet fastslår man
även att en åklagare ska vara skyldig att väcka åtal även om det skulle finnas
skäl som talar emot att gärningsmannen är tillräknelig. 156 Vad gäller själva
brottmålet föreslår man i betänkandet att det är först efter rätten finner det
styrkt att gärningsmannen begått en otillåten gärning rätten ska gå vidare
och bedöma huruvida gärningsmannen är att se som tillräknelig eller ej. Om
rätten kommer fram till att gärningsmannen är tillräknelig går man vidare i
153
SOU 2012:17, s 553.
SOU 2012:17, s 544-545.
155
SOU 2012:17, s 1141-1142.
156
SOU 2012:17, s 695.
154
38
processen och bedömer övriga förutsättningar för om personligt ansvar är
uppfylld. Om gärningsmannen bedöms vara otillräknelig brister det i det
personliga ansvaret och gärningen utgör inte brott vilket innebär att den
tilltalade ska frikännas. Psykiatrilagsutredningen föreslår dock att en allmän
förvaltningsdomstol ska kunna besluta om särskilda skyddsåtgärder om en
individ begått en otillåten gärning men blir frikänd på grund av att
tillräknelighetskravet inte är uppfyllt. 157
4.2.2 Påföljder för psykiskt störda
lagöverträdare i ett reformerat system
De psykiskt störda lagöverträdare som anses tillräkneliga kommer att kunna
dömas till påföljd för de brott som begåtts. Det man föreslår är att
överlämnande till rättspsykiatrisk vård ska avskaffas som självständig
påföljd. Psykiatrilagsutredningen föreslår att vårdbehovet ska styra om
lagöverträdaren får vård och inte valet av påföljd. Vårdbehovet ska påverka
verkställigheten av påföljden, inte valet, och vård ska ges oavsett vilken av
de andra påföljderna som utdöms. Då fängelseförbudet försvinner och
överlämnande till rättspsykiatrisk vård avskaffas blir de vanliga
påföljdsreglerna tillämpliga även för psykiskt störda lagöverträdare. 158
Vid bedömning av straffvärdet ska särskilt beaktas om den tilltalade till
följd av en psykisk störning eller annan orsak haft nedsatt förmåga att förstå
gärningens innebörd eller anpassa sitt handlande efter en sådan förståelse.
159
4.2.3 Psykiatrisk vård i ett reformerat system
I ett reformerat system är en av utgångspunkterna att vårdbehovet ska
tillgodoses både för de psykiskt störda lagöverträdare som är tillräkneliga
och de som är otillräkneliga. Bland de personer som genomgår en
rättspsykiatrisk undersökning avseende deras tillräknelighet torde ett stort
antal vara i behov av psykiatrisk vård. I det nuvarande systemet krävs det att
ett vårdintyg utfärdas och att en chefsöverläkare fattar beslut om tvångsvård
baserat på detta vårdintyg. Detta kan vara en tidsödande process vilket
Psykiatrilagsutredningen vill underlätta genom att det redan vid den
rättspsykiatriska undersökningen om den tilltalades tillräknelighet ska
framgå om det finns förutsättningar för tvångsvård och att detta intyg sedan
kommer den sjukvårdsinrättning till handa där prövning om intagning ska
ske.160 Om den undersökte är häktad eller intagen på kriminalvårdsanstalt
ska personen föras tillbaka dit om inte undersökningen visar att det kan bli
aktuellt med psykiatrisk tvångsvård. Då ska personen föras till en
sjukvårdsinrättning där frågan om intagning kan prövas. Finns det enligt det
rättspsykiatriska utlåtandet inget underlag för psykiatrisk tvångsvård krävs
157
SOU 2012:17, s 706.
SOU 2012:17, s 575.
159
SOU 2012:17, s 573.
160
SOU 2012:17, s 581.
158
39
det att personen själv söker vård för att få sitt vårdbehov tillgodosett. 161 För
den som dömts till fängelse ska vårdbehovet tillgodoses på anstalten eller
inom ramen för den allmänna sjukvården om behandlingen inte kan ske i
fängelset. Eftersom Psykiatrilagsutredningen föreslår att överlämnande till
rättspsykiatrisk vård ska avskaffas som särskild påföljd drar man slutsatsen
att det psykiatriska vårdbehovet bland de som döms till fängelsestraff
kommer öka vilket ställer höga krav på Kriminalvården. För de
lagöverträdare som döms till fängelse men lider av svår utvecklingsstörning,
svår autismspektrumstörning eller någon annan stor och varaktig psykisk
funktionsnedsättning ska verkställigheten av straffet ske vid en sluten
stödenhet för att den dömdes behov av särskilt stöd och service ska kunna
tillgodoses.162
4.2.4 Nya former av rättspsykiatriska
undersökningar
Psykiatrilagsutredningen föreslår även i sitt betänkande att tre nya former av
rättspsykiatriska undersökningar ska införas. Dessa undersökningar rör den
tilltalades tillräknelighet, förutsättningarna för verkställighet av
fängelsestraffet i sluten stödenhet och förutsättningarna för särskilda
skyddsåtgärder. Det krävs en undersökning av den tilltalades tillräknelighet
för att rätten ska kunna ta ställning till om den tilltalade uppfyller
tillräknelighetskravet och av undersökningen ska det framgå om den
tilltalade lider av något av grundtillstånden och om effekten av något av
dessa eventuella tillstånd gjort att gärningsmannen saknat förmåga att förstå
gärningens innebörd eller anpassa sitt handlande efter en sådan insikt. I detta
utlåtande ska det också framgå om det finns förutsättningar för psykiatrisk
tvångsvård. 163 Det kommer även vara nödvändigt för domstolen att få ett
utlåtande om förutsättningarna för särskilda skyddsåtgärder för att
domstolen ska kunna ta ställning till om det finns förutsättningar för att
besluta om gärningsmannen ska omhändertas i avvaktan på att en
fastställelsedom ska vinna laga kraft för att en förvaltningsdomstol sedan
ska kunna pröva frågan om särskilda skyddsåtgärder. Av denna
undersökning ska det framgå om det finns en påtaglig risk för att
gärningsmannen ska begå nya brott av allvarligt slag samt om
gärningsmannen har behov av vård eller omsorg i annan form. Om utlåtande
gäller någon som dömts till fängelse eller sluten ungdomsvård ska det också
framgå om personen lider av något av grundtillstånden och om de särskilda
skyddsåtgärderna bör inledas i sluten eller öppen form. 164 Det måste även
göras en undersökning för att rätten ska kunna ta ställning till om det finns
förutsättningar för att ett fängelsestraff ska verkställas i en sluten stödenhet.
I ett sådant utlåtande ska det framgå om gärningsmannen lider av en
kognitiv funktionsnedsättning på grund av en svår utvecklingsstörning, svår
161
SOU 2012:17, s 582.
SOU 2012:17, s 583 och 586.
163
SOU 2012:17, s 714.
164
SOU 2012:17, s 716.
162
40
autismspektrumstörning eller någon annan stor och varaktig psykisk
funktionsnedsättning, som är så svår att han eller hon är i behov av den stöd
och service som kan ges vid en sådan enhet. 165
4.3 Vad skiljer Psykiatrilagsutredningen
från tidigare förslag?
Psykiatrilagsutredningens betänkande gällande tillräknelighet bygger i stora
delar på det förslag som Psykansvarskommittén lade fram 2002 och
Psykiatrilagsutredningen framstår enbart som en mer uppdaterad version
anpassad för den utveckling som skett i samhället under det decennium som
skiljer utredningarna åt. Det finns dock ett par skillnader som lyfts fram i
SOU 2012:17. Den största skillnaden är att Psykiatrilagsutredningen anser
att tillräknelighet ska vara ett krav för att en gärning ska utgöra brott. I det
betänkande som tidigare lagts fram föreslog man istället att tillräknelighet
skulle vara ett krav för att en gärning skulle medföra ansvar. 166 Ytterligare
skillnader finns mellan Psykiatrilagsutredningen och tidigare betänkanden
om påföljder för psykiskt störda lagöverträdare i ett reformerat system. Ett
förslag är att ta bort kravet på vårdintyg för intagning för rättspsykiatrisk
vård genom att den läkare som utfärdar intyg om den tilltalades
tillräknelighet samtidigt ser till att detta utlåtande når den
sjukvårdsinrättning där beslutet om psykiatrisk tvångsvård ska prövas om
det framgår att ett behov finns. 167
Vidare föreslår Psykiatrilagsutredningen att lagöverträdare som dömts till
fängelse och samtidigt är föremål för psykiatrisk tvångsvård inte tas in på
anstalt utan straffet ska verkställas genom att lagöverträdaren genomgår
psykiatrisk tvångsvård, vilket domstolen ska meddela i domen om
förutsättningarna för sådan vård är uppfyllda. Tidigare förslag handlade om
att lagöverträdare som dömts till fängelse och var i behov av vård skulle få
detta tillgodosett i frivillig form i enlighet med HSL eller LRV. 168
Psykiatrilagsutredningen har i sitt betänkande tagit ett tydligare steg mot att
det ska finnas möjlighet att besluta om särskilda skyddsåtgärder för att
förhindra att ny brottslighet av allvarligt slag begås. Detta har föreslagits
tidigare som en kompletterande faktor i samband med
påföljdsbestämningen. Psykiatrilagsutredningen föreslår att det skulle kunna
bli aktuell med särskilda skyddsåtgärder om gärningsmannen ansett vara
otillräknelig och den otillåtna gärningen därmed inte kan utgöra brott eller
då en gärningsman ska friges efter att ha avtjänat ett straff. Tidigare
betänkanden har föreslagit att samhällsskyddsåtgärder ska kunna utgöra
påföljd istället för fängelse om gärningsmannen begått brottet under
påverkan av en psykisk störning och tidigare dömts för brott av liknande
165
SOU 2012:17, s 718.
SOU 2012:17, s 743.
167
SOU 2012:17, s 744.
168
SOU 2012:17, s 745.
166
41
slag. Psykiatrilagsutredningen anser att särskilda skyddsåtgärder ska vara
fristående från påföljdssystemet och regleras i en särskild lag. Frågan ska
enligt betänkandet prövas av förvaltningsdomstol efter att allmän domstol
fastställt att den tilltalade begått en otillåten gärning som inte utgör brott på
grund av att tillräknelighetskravet inte är uppfyllt. 169
169
SOU 2012:17, s 749-750.
42
5 Bör ett tillräknelighetskrav
införas i Sverige?
Sverige är ett av de få länder i världen där det inte finns ett krav på att en
gärningsman ska vara tillräknelig för att hållas straffrättsligt ansvarig för en
gärning. Den grundläggande tanken i de flesta rättsordningar är att det är
orättfärdigt att hålla någon som begått en brottslig gärning på grund av en
psykisk störning eller tillfällig sinnesförvirring ansvarig, då det innebär att
denna individs gärning inte har skett av fri vilja. Om det återinförs ett
tillräknelighetskrav i svensk lagstiftning kommer det påverka hela systemet.
170
5.1 Argument för
Nedan följer de argument som Psykiatrilagsutredningen anser finns för att
ett tillräknelighetsrekvisit ska införas.
5.1.1 Skuldprincipen
Nulla poene sine culpa är den latinska fras som ger uttryck för
skuldprincipen. Denna princip innebär inget straff utan skuld och att endast
den som vid gärningstillfället kan rå för sin handling får fällas till ansvar
och bestraffas för sin gärning. 171 Denna princip utgör en central del av
moderna rättsstaters lagstiftning och har så gjort sedan franska revolutionen
då den liberala rättsstaten fick sitt fäste. En grundbult i den liberala
rättsstaten är ett krav på tillräknelighet för straffrättsligt ansvar och detta ses
som ett grundkrav i rättsystem runtom i världen som är jämförbara med
Sveriges. Grunden i denna fråga är i vilka situationer man bör anses var
rättsligt och moraliskt ansvariga för sina handlingar, vilket är förknippat
med den filosofiska frågan om vi har fri vilja eller allt är mer eller mindre
förutbestämt. Om man inte intar en deterministisk ståndpunkt krävs det för
att någon ska anses vara moraliskt ansvarig att denne har orsakat effekten
genom att välja att utföra gärningen trots de alternativa utfall gärningen kan
medföra och att man varit medveten om vilka konsekvenserna skulle kunna
bli. Skuldprincipen kan också ses som ett utlopp för konformitetsprincipen
vars innebörd är att det endast är den som har förmåga eller tillfälle att rätta
sig efter lagen bör kunna hållas straffrättsligt ansvarig. Detta betyder i sin
tur att det finns ett krav på att gärningsmannen ska ha haft en förmåga att
följa lagen och att han eller hon har kunskapen som gör det möjligt att följa
lagen vilket får betydelse för utformningen av det straffrättsliga ansvaret i
allmänhet och i synnerhet för psykiskt störda lagöverträdare. Vid en
prövning av det subjektiva rekvisitet, uppsåt eller oaktsamhet, blir resultatet
att en del fall inte leder till straffrättsligt ansvar men vissa fall som inte bör
170
171
SOU 2012:17, s 522.
SOU 2012:17, s 523.
43
leda till att gärningsmannen anses straffrättsligt ansvarig enligt
skuldprincipen, är fall där det normalt anses finnas uppsåt. Ett exempel som
Psykiatrilagsutredningen tar upp på denna situation är om en person tror att
han eller hon befinner sig i krig och därför skjuter på människor. Personen
hade då uppsåt till att skjuta, men gjorde detta på grund av att personen
trodde befinna sig i krig vilket saknade verklighetsförankring och därför ter
det sig inte rimligt att utkräva ansvar för detta. 172
5.1.2 Allmänpreventiva överväganden knutna
till straffbestämmelsernas syfte
Ur en allmänpreventiv synvinkel är straffbestämmelsernas syfte att avhålla
medborgarna från att begå brott. För de som har begått brott under påverkan
av en allvarlig psykisk störning motiveras ansvarsfrihet med att dessa
individer inte påverkas av det allmänna hotet om straff och att det kan vara
skadligt för straffsystemets trovärdighet i dessa situationer. Det inverkar inte
heller på straffhotets moralbildande funktion om individer som t ex agerat
under en främmande verklighetsuppfattning befrias från straffrättsligt
ansvar. Om syftet med kriminaliseringen är att påverka medborgarna bör det
gälla vid situationer som kan uppfattas som normala eftersom det enligt
Psykiatrilagsutredningen knappast kan vara rimligt att kräva att lagen ska
följas i sådana undantagssituationer som tillräknelighetskravet skulle
omfatta. 173
5.1.3 Systematiska skäl
I Sverige påverkar tillräknelighetsläran valet av påföljd, vilket är
anledningen till att det finns ett krav på orsakssamband mellan störningen
och brottet i 30 kap. 6 § och 29 kap. 3 §. Fall av tillfällig sinnesförvirring
som tidigare ledde till ansvarsfrihet i enlighet med 5 kap. 5 § andra stycket
SL leder ofta till frihet från ansvar även idag, men utan uttryckligt lagtstöd.
De omständigheter som ligger till grund för särbehandling vid val av påföljd
enligt BrB hör hemma på ansvarsnivån och när skuldfrågan prövas enligt
Psykiatrilagsutredningen. Psykiatrilagsutredningen lyfter även fram att
justitieministern vid 1992 års reform argumenterade för att ett krav på
orsakssamband kunde ha både principiell och praktisk betydelse i ett system
där ansvarsfrihet gäller för gärningar utförda av individer som anses vara
otillräkneliga, då det är ett krav som finns för att tydliggöra grunden för
ansvarsfrihet. I ett system som det vi har i Sverige har frågan om
orsakssamband mer begränsad betydelse. Men justitieministern menade att
ett sådant krav skulle gälla för exempelvis fängelseförbudet eftersom
gärningsmannens psykiska störning kan ha varit så allvarlig vid
gärningstillfället att fängelse inte bör utdömas. Psykiatrilagsutredningen
menar att bristerna i gärningsmannens psykiska status kan vara så allvarlig
172
173
SOU 2012:17, s 523-525.
SOU 2012:17, s 525-526.
44
att det bör leda till frihet från ansvar vilket talar för att gärningsmannens
psykiska tillstånd vid gärningstillfället bör få betydelse för
ansvarsprövningen. 174
5.1.4 Undvikande och förtydligande av
intressekonflikter
Ett tillräknelighetskrav skulle medföra att man tydliggör alternativt undviker
de intressekonflikter som kan uppstå med dagens reglering. Vård- och
skyddsaspekter riskerar, med dagens reglering, att påverka bedömningen i
ansvarsfrågan. En prövning av uppsåtskravet om exempelvis en psykotisk
person begått en brottslig gärning torde vara svår att genomföra, men
Psykiatrilagsutredningen menar att detta kan leda till att uppsåtsrekvisitet
lättare anses uppfyllt i situationer då gärningsmannen lider av en allvarlig
psykisk störning och har ett vårdbehov än om han eller hon var tillfälligt
sinnesförvirrad och inte har något vårdbehov som domstolen kan tillgodose.
Situationer som dessa tros uppstå på grund av en intressekonflikt mellan den
straffrättsliga aspekten och vård- och skyddsaspekten som finns i nuvarande
system. De alternativ som finns är att frikänna den tilltalade på grund av
brister vad gäller uppsåtet, vilket medför en risk att vård eller annat
ingripande från samhället inte kommer ske och det andra alternativet blir att
se uppsåtsrekvisitet som uppfyllt och därmed kunna överlämna den psykiskt
störde lagöverträdaren till psykiatrisk vård. Det senaste alternativet medför
dock en risk att man ålägger den tilltalade ett straffrättsligt ansvar enbart för
att vårdbehovet ska kunna tillgodoses. På samma sätt kan den eventuella
risk att gärningsmannen återfaller i grov brottslighet indirekt inverka vid
bedömningen av uppsåt eftersom det enda sätt som skyddsintresset kan
beaktas är om gärningsmannen bedöms ansvarig och döms till
överlämnande till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning.
Om ett krav på tillräknelighet återinförs betyder det att det blir en del av
prövningen av skuldfrågan och därmed blir det tydligare vilken aspekt som
styr beslutet som därmed även blir enklare att fatta. 175
5.1.5 Det internationella argumentet
Då Sverige är ett av få länder i världen där det inte finns ett krav på
tillräknelighet innebär det att vår lagstiftning skulle stämma mer överens
med andra länders lagar om ett tillräknelighetskrav införs. Detta skulle
främja samarbete med andra länder då det nationella perspektivet ersätts
med det med det internationella i allt större utsträckning.
Psykiatrilagsutredningen menar att detta talar för att ett tillräknelighetskrav
ska införas eftersom rättsliga lösningar som är unika i jämförelse med andra
länder enbart bör finnas om starka skäl talar för det. Skillnader mellan
rättssystemen ger upphov till praktiska problem vid t ex överförande av
174
175
SOU 2012:17, s 527.
SOU 2012:17, s 527-530.
45
verkställighet. Sverige är ensamt i EU om att inte ha ett tillräknelighetskrav
och i FN-konventionen om inrättandet av en internationell
brottmålsdomstol, som Sverige anslutit sig till, finns det ett krav på
tillräknelighet.176
5.1.6 Anpassning till senare års
straffrättspolitik
Inom straffrättspolitiken har blickarna de senare åren riktats mer och mer
mot den brottsliga gärningen. Under denna tid har också synen på
gärningsmannens personliga förhållanden vid påföljdsvalet förändrats och
behandlingstanken har ifrågasatts. Faktorer knutna till gärningsmannens
person har gått från att vara något som skulle beaktas utifrån
prognostänkande och behandlingsbehov till att beaktas på grund av att något
annat skulle vara oskäligt. Dagens fokus ligger istället på att straffsystemet
ska vara utformat på ett sätt som gör att likformighet, proportionalitet,
rättvisa och förutsebarhet främjas. Detta skifte kan man se i de förändringar
som skett i påföljdssystemet där legalitetsprincipen har fått större genomslag
och att gärningen och gärningens straffvärde är i fokus vid val av påföljd.
Frågan om gärningsmannens ansvar och skuld blir mer centrala då en
förskjutning mot att det är gärningen och de förhållanden som rådde när
gärningen begicks som ska vara utgångspunkten för ansvarsprövningen och
påföljdsbestämningen. Psykiatrilagsutredningen menar att ett
tillräknelighetskrav därför är i led med dagens straffrättspolitik. 177
5.2 Argument emot
Nedan följer de argument som Psykiatrilagsutredningen anser finns för att
ett tillräknelighetsrekvisit ska införas.
5.2.1 Behandlingstankens betydelse
Ett av argumenten som förs fram som talar emot att ett tillräknelighetskrav
bör införas är att behandlingstanken bör ha fortsatt betydelse för
påföljdsvalet på grund av humanitära skäl. Ett argument för detta är att
straffsystemet som helhet syftar till att motverka brott och att det finns
forskning som talar för att vårdrelaterade påföljder har viss brottspreventiv
effekt för psykiskt störda lagöverträdare. Med detta i åtanken menar man att
frågan om ansvar och skuld inte bör hindra att vård utdöms som påföljd om
det finns ett vårdbehov. Psykiatrilagsutredningen är noga med att påpeka att
de inte ifrågasätter behandlingstankens betydelse och om det finns ett
vårdbehov ska det tillgodoses inom ramen för verkställigheten av påföljd,
utan det man framhåller är att behandlingstanken förlorat sin betydelse som
självständig grund för påföljdsvalet framförallt om vårdbehovet står i strid
176
177
SOU 2012:17, s 530.
SOU 2012: 17, s 531.
46
med grundläggande principer om likabehandling, proportionalitet och
förutsebarhet. När tillräknelighetskravet togs bort vid BrB:s tillkomst ansåg
man att ett påföljdssystem skulle utformas på ett sätt som innebar att
samhället kunde skydda sig mot brott och förebygga brottslighet som socialt
fenomen. Man ansåg att det inte fanns någon fri vilja och alla människor var
socialt ansvariga för sina handlingar, oavsett om de hade förmåga att följa
lagen eller inte. Därmed skulle påföljden bestämmas med hänsyn till
gärningsmannens behov av vård eller fostran och samhällets behov av skydd
mot gärningsmannens fortsatta brottslighet. Dessa tankar hade sitt ursprung
i den positiva straffrättsskolan. Vid BrB:s tillkomst sågs
straffriförklaringarna i SL som en formalitet och man ansåg att det var mer
ändamålsenligt om domstolen kunde besluta om den psykiskt störde
lagöverträdaren skulle vårdas eller ej och på vilket sätt den eventuella
vården skulle genomföras. Då detta tankesätt var inspirerat av den positiva
straffrättskolan var frågan om ansvar och skuld av underordnad betydelse
och Psykiatrilagsutredningen menar att detta beror på att i ett system där
påföljd av brott motiveras av individualpreventiva skäl förlorar problemet
med fastställande av kriterier för straffansvar betydelse och
gärningsmannens psykiska störning blir enbart en fråga vid val av
behandlingsåtgärd. För dem som anser att frågan om skuld och ansvar är av
underordnad betydelse och att det viktigaste är att påföljden blir
ändamålsenlig är det ett argument för att inte införa ett tillräknelighetskrav.
Med denna argumentation menar dock Psykiatrilagsutredningen att man bör
fullfölja argumentationen och låta vårdbehovet, oavsett orsakssamband,
styra påföljdsvalet. Detta innebär med dagens reglering att fängelseförbudet
enbart skulle bli tillämpligt om det finns ett vårdbehov vid domstillfället,
oberoende av gärningsmannens psykiska status vid gärningstillfället. Det
går att hävda att fängelseförbudet bör finnas kvar av humanitära skäl, men
Psykiatrilagsutredningen menar att det inte går att ange humanitära skäl som
bakgrund till att fälla någon som saknar skuld till ansvar för att vård ska
komma till stånd. Vårdbehovet kommer, om Psykiatrilagsutredningens
förslag antas, tillgodoses oavsett om gärningsmannen anses ansvarig eller ej.
5.2.2 Det nuvarande systemet motverkar
särbehandling och stigmatisering
Det system vi har idag anses motverka särbehandling och stigmatisering på
ett sätt som inte tros vara möjligt om ett tillräknelighetskrav införs. Det
finns en rädsla att ett krav på tillräknelighet skulle stigmatisera psykiskt
störda lagöverträdare då det skulle kunna innebära att psykiskt störda
lagöverträdare kommer anses ansvarslösa och att de därför inte ska ha
samma rättigheter till andra individer som anses tillräkneliga.
Psykiatrilagsutredningen menar att om man kopplar kravet på tillräknelighet
till gärningsmannens ansvarsförmåga vid gärningstillfället och om tillfällig
sinnesförvirring leder till samma ansvarsfrihet håller inte detta som
argument. Man anser även att det blir orättfärdigt då man riskerar att
psykiskt störda lagöverträdare lättare än andra fälls till ansvar för brott om
man inte ställer samma krav på dem som man i regel gör gärningsmän som
är tillfälligt sinnesförvirrade vid brottet. Psykiatrilagsutredningen menar
47
också att man kan hävda att det faktum att psykiskt störda lagöverträdare
fälls för brott i sig motverkar diskriminering, men att det är lite tveksam hur
pass hållbart det är som argument då det förutsätter att allmänheten skulle
anse att det var fel att psykiskt störda lagöverträdare inte dömdes till ansvar
för brott, samtidigt som gärningsmän som är tillfälligt sinnesförvirrade ofta
skulle vara fria från ansvar. Psykiatrilagsutredningen anser dock att det är
tveksam om detta är en uppfattning som folk i allmänhet har då det t ex
strider mot likhetsprincipen, att lika fall ska behandlas lika, en
grundläggande rättsprincip med stöd i de flesta människors
moraluppfattning. 178
5.2.3 Senare års utveckling för psykiskt sjuka
Ett tillräknelighetskrav anses av vissa stå i strid med den utveckling som
skett inom psykiatrin på senare år. Det är främst de åtgärder som skett för att
psykisk störda ska integreras i samhället man syftar på och särskilt att
omyndighetsförklaringen tagits bort och att psykiskt stördas medborgerliga
rättigheter fullt ut erkänts. De flesta länder där det finns ett krav på
tillräknelighet har förvisso bestämmelser som motsvarar
omyndighetsförklaring och det finns kvar slutna vårdmiljöer som påminner
om de mentalsjukhus som tidigare fanns i Sverige. I många avseenden har
Sverige, när det gäller själva lagstiftningen kommit längre än andra länder
gällande samhälleliga rättigheter för psykiskt sjuka och psykiskt
funktionshindrade. I Sverige ersattes dock omyndighetsförklaringen med
förvaltarskap i enlighet med 11 kap. Föräldrabalken, vilket innebär att
rättshandlingsförmågan i vissa fall går förlorad. Lagen (1924:323) om
verkan av avtal som slutits under psykisk störning säger att avtal som slutits
under påverkan av psykisk störning är ogiltiga och med krav på informerat
samtycke till vård gör man ibland undantag för psykisk störda patienter då
de anses sakna beslutskompetens. Detta visar att man inom andra
rättsområden varit tvungen att ta hänsyn till att vissa individer har en
bristande förmåga på grund av sin psykiska status. Psykiatrilagsutredningen
ställer sig också frågande till om åtgärderna för att förbättra psykiskt sjukas
rättsliga ställning står i konflikt med att införa ett tillräknelighetskrav som
förutsättning för brott. 179
5.2.4 Ansvarets betydelse för behandlingen
Psykiatrilagsutredningen menar att det har framförts argument från
människor som arbetar inom medicin att det kan ha betydelse för
behandlingsresultatet om gärningsmannen fälls till ansvar för brottet. Att
gärningsmannen döms till ansvar innebär att han eller hon setts som
ansvarig för de konsekvenser gärningen medfört och att det medför ett
särskilt ansvar att förbättra sitt mentala tillstånd. Enligt den här typen av
resonemang skulle en frikännande dom på grund av att tillräknelighetskravet
178
179
SOU 2012:17, s 534.
SOU 2012:17, s 535.
48
inte anses uppfyllt kunna försvåra vården eftersom den dömde lättare kan
förneka sin gärning och att han eller hon inte kunde ha undvikit att begå
brottet. Psykiatrilagsutredningen menar att tyngden i detta argument beror
på om man kan skilja mellan att vara ansvarig för gärningen å ena sidan och
sitt tillstånd och följderna av detta även om brister i det subjektiva rekvisitet
innebär att det inte har begåtts något brott. Man ställer sig också frågande
till om det är etiskt försvarbart att fälla någon för ansvar till brott för att han
eller hon ska få behandling. 180
5.2.5 Pragmatiska skäl
Som ytterligare ett argument emot införandet av ett krav på tillräknelighet
lyfter Psykiatrilagsutredningen fram att en grunduppfattning är att stora
förändringar bör undvikas om konsekvenserna för den dömde inte förändras
på ett tydligt sätt. Vid ett införande av ett tillräknelighetskrav skulle
samhällets reaktioner bli likartade oavsett om de kallas påföljder eller
åtgärder. Själva ansvarsfrågan får mindre betydelse och det som väger
tyngst i detta argument är den praktiska betydelsen av en förändring.
Psykiatrilagsutredningen argumenterar dock för att det blir ett
svåröverskådligt system om det är pragmatiska skäl som styr om förändring
kan komma till stånd eller ej. Man anser också att om pragmatiska skäl får
styra är risken stor att det görs invändningar vid varje förslag på förändring
eftersom reformbehovet inte anses tillräckligt stort. 181
5.2.6 Rättsliga svårigheter
Det finns de som anser att införandet av ett krav på tillräknelighet kan
medföra rättsliga svårigheter. Främst gäller detta åtgärder som syftar till att
tillgodose ett skyddsbehov, konsekvenser för andra särskilda rättsverkningar
av brott såsom skadestånd och förverkande samt olika processuella
svårigheter. Psykiatrilagsutredningen anser att det i ett system med ett
tillräknelighetskrav ska finnas möjlighet för samhället att använda åtgärder
som syftar till att uppfylla de vård- och skyddsbehov som kan finnas. Dessa
åtgärder brukar knytas till att gärningsmannen begått en rättsstridig gärning.
Psykiatrilagsutredningen ställer sig frågande till om det är rimligt att knyta
särskilda rättsverkningar till en rättsstridig gärning som begåtts av en
individ som inte kan anses vara tillräknelig, men menar ändå att denna
ordning finns i alla andra västländer och att det rent objektivt borde gå att
skilja mellan otillåtna gärningar som man kan knyta särskilda
rättsverkningar till och gärningar som beror på olycksfall. Man tillstår dock
att det krävs mer utredning vad gäller skadeståndsfrågan men att det borde
gå att finna en lösning liknande den som finns i nuvarande system. Även
vad gäller de processuella problemen anser man att det borde gå att finna en
lösning, t ex genom att komplettera brottmålsprocessen med regler som gör
att åklagaren kan föra särskild talan om skyddsåtgärder och andra
rättsverkningar. 182
180
SOU 2012:17, s 536.
SOU 2012:17, s 537.
182
SOU 2012:17, s 537-538.
181
49
5.3 Psykiatrilagsutredningens bedömning
Psykiatrilagsutredningen anser att ett krav på tillräknelighet bör införas i
svensk rätt. Det finns stora straffrättsliga svårigheter i hur man ska se på
brott begångna av psykiskt störda lagöverträdare och hur dessa individer ska
behandlas. Ett problem är t ex hur man ska bedöma en psykisk störd
lagöverträdares möjlighet, och förmåga, att rätta sig efter lagen och i vilken
utsträckning det är rimligt att lägga ett straffrättsligt ansvar på honom eller
henne. Psykiatrilagsutredningen anser att skuldprincipen starkt talar för att
det vore rimligt om man återinförde ett tillräknelighetskrav i svensk rätt.
Vid en tillämpning av denna princip skulle det innebära att en gärning inte
utgör brott om gärningsmannen haft en förvrängd bild av verkligheten och
därmed saknat förmåga att förstå gärningens innebörd eller anpassa sitt
handlande efter en sådan insikt. Regleringen i 30 kap. 6 § BrB talar också
för att individer som lider av en allvarlig psykisk störning inte bör hållas
fullt ansvariga för de gärningar som begåtts på grund av störningen. Detta
innebär att det redan finns en särbehandling av psykiskt störda
lagöverträdare i Sverige men Psykiatrilagsutredningen anser att denna
särbehandling hör hemma vid prövningen av skuldfrågan och inte vid
påföljdsvalet. 183 Efter en reform skulle de individer som idag omfattas av
det absoluta fängelseförbudet vara de som inte anses tillräkneliga.
Ytterligare skäl till att Psykiatrilagsutredningen anser att ett
tillräknelighetskrav bör införas är att uppsåtsrekvisitet riskerar att tillämpas
alltför generöst vid gärningar som begåtts av psykiskt störda lagöverträdare.
T ex kan uppsåtsrekvisitet lättare anses uppfyllt för en psykiskt störd
lagöverträdare med ett vårdbehov eftersom domstolen då kan döma
gärningsmannen till överlämnande till rättspsykiatrisk vård. Indirekt kan
även ett skyddsbehov påverka bedömningen av uppsåtsfrågan då det är
möjligt att döma en psykiskt störd lagöverträdare till överlämnande till
rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Vid ett införande
av ett tillräknelighetskrav tror man att dessa intressekonflikter kan undvikas.
184
Vidare menar man att behandlingstanken som grund för påföljdsvalet
börjat bli ifrågasatt och själva gärningen och grundläggande principer såsom
förutsebarhet, rättvisa och proportionalitet blivit mer centrala. Även det
internationella argumentet och möjligheten att anpassa vårt system till
övriga världen talar starkt för en reform enligt Psykiatrilagsutredningen.
Vidare kan man inte se att ett krav på tillräknelighet som brottsförutsättning
skulle påverka psykiskt sjukas rättsliga ställning eftersom kravet på
tillräknelighet skulle kopplas till ansvarsförmåga vid gärningstillfället och
inte individens generella ansvarsförmåga. 185
183
SOU 2012:17, s 539.
SOU 2012:17, s 540.
185
SOU 2012:17, s 541.
184
50
Införandet av ett tillräknelighetskrav skulle innebära att rättspsykiatrisk vård
avskaffas som påföljd då vårdbehovet i ett reformerat system ska tillgodoses
oavsett påföljdval. Då man föreslår att tillräknelighetsrekvisitet ska vara
uppfyllt för att en gärning ska utgöra brott innebär det även att samma
påföljder som gäller andra lagöverträdare också ska gälla för psykiskt störda
lagöverträdare som bedöms vara tillräkneliga och därmed straffrättsligt
ansvariga. Psykiatrilagsutredningen föreslår även att de skyddsåtgärder som
krävs för att ett skyddsbehov ska tillgodoses inte ska regleras inom
påföljdssystemet utan av allmän förvaltningsdomstol som en fristående
åtgärd. 186 Då rättspsykiatrisk vård som påföljd upphävs innebär det att det
finns en möjlighet att skilja mellan vårdbehov och skyddsbehov. Detta
innebär att individer inte kommer vistas på en psykiatrisk vårdavdelning om
det inte finns ett vårdbehov, istället ska det inrättas en möjlighet att
omhänderta psykiskt sjuka och människor med psykisk
funktionsnedsättning om det finns risk för återfall i allvarlig brottslighet.
Den grupp som förutses bli frihetsberövade inom ramen för att tillgodose ett
skyddsbehov torde bli mindre än de som idag överlämnas till
rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. 187 Fler personer
kan komma att bli föremål för psykiatrisk tvångsvård då kraven för att bli
intagen sänks. Fokus kommer att ligga på att tillgodose vårdbehovet och den
etiska konflikt som föreligger med dagens system, nämligen att personer
stannar kvar inom den rättspsykiatriska vården trots att det inte längre finns
behov av vård, kommer att upphävas. 188 Förslaget kommer att ha effekt på
Kriminalvården då ett större antal personer kommer dömas till fängelse då
möjligheten att utdöma överlämnande till rättspsykiatrisk vård tas bort. De
beräkningar som gjorts visar att cirka 200 nya platser kommer att behövas.
189
Förändringarna av systemet kommer givetvis innebära att sättet berörda
myndigheter arbetar på kommer förändras. T ex ska domstolarna fatta beslut
om det behöver göras en prövning om särskilda skyddsåtgärder. Samtidigt
kommer de mål som berör frågan om särskild utskrivningsprövning
försvinna. Den straffrättsliga innebörden av förslaget medför även att
domstolen måste ta ställning till om den tilltalade uppfyller ett
tillräknelighetskrav eller ej. 190 Om reformen inrättas betyder det att det
uppstår stora kostnader för berörda aktörer och myndigheter.
Psykiatrilagsutredningen har uppskattat de kostnader som särskilda
skyddsenheter och psykiatrisk vård under avtjänande av fängelsestraff
kommer att bli cirka 500 miljoner kronor dyrare än det är i dagsläget. Den
ökade arbetsbörda en reform kan komma att innebära för t ex
Åklagarmyndigheten och Sveriges domstolar bör också beaktas. 191
186
SOU 2012:17, s 897.
SOU 2012:17, s 899.
188
SOU 2012:17, s 900.
189
SOU 2012:17, s 902.
190
SOU 2012:17, s 903.
191
SOU 2012:17, s 921.
187
51
5.4 Kritik mot Psykiatrilagsutredningens
betänkande
Psykiatrilagsutredningen har i sitt betänkande kommit fram till att ett
tillräknelighetskrav bör återinföras i Sverige. Utredningen hade även i
uppdrag att göra en översyn av Lagen (1991:1128) om psykiatrisk
tvångsvård och lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård samt lämna
förslag till en ny lagstiftning på området. Det framgår av en del av de
remissvar som avgetts att många delar åsikten att det bör införas ett krav på
tillräknelighet för att en person ska anses straffrättsligt ansvarig för en
gärning. Det finns dock kritik mot de effekter som kan komma att uppstå
vid en reform i enlighet med Psykiatrilagsutredningens förslag. Nedan följer
en kort redogörelse för en del av den kritik som framförts.
I de remissvar som granskats närmare framgår det tydligt att man anser att
betänkandet behandlar angelägna frågor och att man ställer sig positiv till att
ett krav på tillräknelighet införs. Kritik framförs dock mot att centrala
straffrättsliga frågor behandlas i relation till personer med psykisk
funktionsnedsättning då det medför att det blir alltför snävt ur socialrättsligt
perspektiv då det saknas principiella överväganden om personer med
psykiska funktionsnedsättningar ska vara föremål för den typen av
särbehandling som föreslås. Utredningens positionering kan komma att
innebära att vissa grupper diskrimineras, t ex kopplar man ihop eventuella
svårigheter för en psykiskt störd lagöverträdare att följa lagen med en
diskussion om hur man kan minska risken att en psykiskt störd
lagöverträdare ska begå en allvarligt brottslig handling på nytt. 192 Denna
kritik delas av Riksförbundet för social och mental hälsa som också framför
att man ser en risk att införandet av en tillräknelighetsreglering skulle kunna
bromsa den utveckling som skett i samhället som nittiotalets förändringar
inom psykiatrin bidragit till, nämligen att människor med psykisk ohälsa
och funktionsnedsättning har samma rättigheter och skyldigheter som alla
andra. Man tror också det kommer bli mycket komplicerat att avgöra en
persons förmåga till insikt och att anpassa sitt handlande efter en sådan
insikt, vilket ökar risken för att fördomar mot människor med psykisk
funktionsnedsättning påverkar bedömningen. Trots detta finns det starka
skäl som talar för en tillräknelighetsreglering eftersom det finns situationer
då det är orimligt att tala om skuld och ansvar, t ex om en person är så
påverkad av en psykisk störning att det inte går att välja mellan olika
handlingssätt. Förslaget styrker också en likabehandlingsprincip då kravet
på tillräknelighet kommer vara ett grundkrav för straffrättsligt ansvar som
kommer att gälla samtliga medborgare oavsett om de har en historia av
psykisk ohälsa eller ej, t ex om personen ifråga drabbats av en tillfällig
sinnesförvirring. 193 Juridiska fakulteten vid Lunds universitet har även
invändningar mot det faktum att tillräknelighetsrekvisitet definieras
negativt, det vill säga genom att beskriva vad det innebär att vara
192
193
Juridiska fakulteten vid Lunds universitets remissyttrande över SOU 2012:17.
Riksförbundet för social och mental hälsas remissyttreande över SOU 2012:17.
52
otillräknelig. Detta medför att människor som lider av psykisk ohälsa blir
stigmatiserade och man anser att man i utredningen diskriminerar gruppen.
Vidare är det problematiskt att frågan om straffrättsligt ansvar i stort lämnas
över till och blir beroende av ett rättspsykiatriskt utlåtande vilket inte är
tillfredsställande med tanke på att det inom rättspsykiatrin och
rättspsykologin finns stor vetenskaplig splittring. Den negativa definitionen
innebär vidare att utredningens förslag kommer att behandla frågor som rör
en reglering av de situationer som kan uppstå då ett tillräknelighetskrav inte
anses uppfyllt. I sitt remissvar framhäver man även att det förefaller
inkonsekvent att den principiella utgångspunkten är att otillräknelighet
innebär att en gärning inte ska ses som brott samtidigt som stora delar av
betänkandet behandlar förslag på reglering som kommer knyta repressiva
åtgärder till gärningar där tillräknelighetsrekvisitet inte är uppfyllt. Man är
mycket kritisk till begreppet och de konsekvenser det kan medföra att någon
gjort sig skyldig till en ”otillåten gärning” som varken förutsätter
tillräknelighet eller personlig skuld. 194 Domstolsverket lyfter fram
problematiken kring tillräknelighets- och uppsåtsbedömningarna i sitt
yttrande. Man ser en rad praktiska problem med förslaget och anser att det
bör göras en tydligare avgränsning mellan tillräknelighets- och
uppsåtsbedömningarna. Eftersom förslaget är att en
tillräknelighetsbedömning ska göras innan uppsåtsbedömningen kan inte
domstolen gå vidare om den tilltalade anses otillräknelig, utan istället
förklara att gärningsmannen begått en otillåten gärning genom en
fastställelsedom. Ett problem är, enligt Domstolsverket, att
Psykiatrilagsutredningen överskattat svårigheten att göra en
uppsåtsbedömning gällande psykiskt störda lagöverträdare. Det torde många
gånger vara uppenbart vad den misstänkte hade för avsikt med gärningen
och man menar att utredningen snarare underskattat svårigheten att bedöma
uppsåtet när det behöver göras vid en senare tidpunkt såsom när frågan om
särskilda skyddsåtgärder blir aktuell. Vidare ifrågasätter man utredningens
syn på att man i viss mån tillämpar uppsåtsrekvisitet med viss bristande
noggrannhet för att möjliggöra överlämnande till rättspsykiatrisk vård.
Domstolsverket anser också att förslaget på fastställelsedom utgör ett
problem eftersom det inte tydliggjorts hur den otillåtna gärningen ska anges
i förhållande till det brott som åklagaren har åtalat för. T ex kan åklagaren
åtala för mord och rätten komma fram till att gärningsmannen objektivt sett
dödat en annan människa men är att anse som otillräknelig. Det är, vilket
Domstolsverket påpekar, rimligt att vid en prövning av den subjektiva sidan
komma fram till att det inte rör sig om uppsåtligt dödande utan ett oaktsamt.
Det är av stor vikt att frågan om hur en otillåten gärning ska skiljas från
andra och vilken prövning domstolen kommer göra vid en fastställelsedom
utreds eftersom det föreslås att det ska göras en anteckning om den otillåtna
gärningen i belastningsregistret. Den del av domen som utgörs av ett ogillat
åtal får inte överklagas av den tilltalade men Domstolsverket utgår från att
andra delar av domen som går den tilltalade emot måste kunna överklagas
och efterfrågar ett tydliggörande av gränserna för hovrättens prövning och
eventuella bundenhet av tingsrättens bedömningar måste klargöras.
194
Juridiska fakulteten vid Lunds universitets remissyttrande över SOU 2012:17.
53
Domstolsverket anser att det vore nyttigt att den fortsatta beredningen
prövar förslagen mot verkliga eller fiktiva situationer för att se hur detta
faller ut i den praktiska domstolshanteringen. 195 Mycket kritik framförs
gällande införandet av särskilda skyddsåtgärder. Anledningen till detta är
främst att det anses vara diskriminerande. Det finns inte belägg för att
psykisk sjukdom i kombination med brottslighet skulle utgöra ett så stort
samhällsproblem att särskilda kriminalpolitiska åtgärder behöver
genomföras. Viljan att införa särskilda skyddsåtgärder återspeglar snarare de
fördomar som finns om psykiskt sjuka personer i vårt samhälle. 196 RSMH
ser inte heller varför det anses vara nödvändigt med särskilda
skyddsåtgärder som enbart riktar sig till personer som lider av en allvarlig
psykisk störning eftersom de bidrar med en väldigt liten del till de våldsbrott
som sker i vårt samhälle och framhåller att det är diskriminerande enligt
FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar där
det stadgas att nationell lagstiftning inte otillbörligt får missgynna personer
med exempelvis funktionsnedsättning. 197 Domstolsverket skriver gällande
förslaget om rättspsykiatrisk undersökning att det för en sådan undersökning
ska genomföras krävs, precis som enligt nuvarande ordning, att det lagts
fram övertygande bevisning om gärningsmannens skuld vilket enligt
Domstolsverket förutsätta att en uppsåtsbedömning gjorts av domstolen.
Gällande den rättspsykiatriska undersökningen framför Psykologförbundet i
sitt yttrande att man ställer sig bakom inrättandet av den nya
rättspsykiatriska undersökningen men tillägger att det bör specificeras vilka
utredningar och bedömningar och bedömningar som ska finnas med i
utlåtandet. Man anser vidare att bedömningen bör göras av ett team och att
man utgått i för stor utsträckning från ett redan befintligt system och lyfter
fram medicinska bedömningar på ett sätt som inte är förenligt med det
straffrättsliga begreppet tillräknelighet. De faktorer som ska utredas och
bedömas innehåller en kraftig betoning på psykologiska funktioner. För att
kunna bedöma en persons förmåga till insikt och handlande krävs en bred
kunskap om kognition, inlärning, perception och medvetande. Man anser
vidare att det ur en rättssäkerhetssynpunkt är avgörande att domstolen får
underlag som grundar sig på en professionell och allsidig bedömning. Det
räcker inte med en medicinsk bedömning utan det krävs även att en
psykologisk bedömning görs. 198
Domstolsverkets remissyttrande över SOU 2012:17.
Juridiska fakulteten vid Lunds universitets remissyttrande över SOU 2012:17.
197
Riksförbundet för social och mental hälsas remissyttrande över SOU 2012:17.
198
Psykologförbundets remissyttrande över SOU 2012:17.
195
196
54
6 Sammanfattande analys
Av de argument Psykiatrilagsutredningen väljer att lyfta fram som talar för
att ett tillräknelighetskrav ska införas är skuldprincipen det jag anser väger
tyngst. Denna princip innebär att ingen ska straffas utan skuld och då blir
den avgörande frågan vem som kan bära skuld för en gärning? Är det
verkligen moraliskt försvarbart att döma en person som inte förstår
gärningens innebörd eller kan styra sina handlingar efter en sådan förståelse
till ansvar för brott? Eller måste en person ha utfört en gärning av fri vilja
för att kunna klandras för gärningen? Vissa fall av psykisk störning kan leda
till att personen som drabbats inte kan styra sin vilja eller handlingar. Att
utdöma moraliskt och straffrättsligt ansvar för dessa gärningar går emot
denna princip eftersom gärningsmannen då inte kan rå för sin gärning.
Konformitetsprincipen, som innebär att endast den som har förmåga att följa
lagen och kontrollera sitt handlande ska hållas straffrättsligt ansvarig talar
också för att det inte är rättfärdigt att straffa någon som lider av en störning
som är så allvarlig att han eller hon inte kan kontrollera sina gärningar. Det
framgår dock att man vid införandet av BrB var starkt influerad av
behandlingstanken och denna tanke lyfts fram som ett argument mot att ett
krav på tillräknelighet återinförs i Sverige. Man ansåg att vårdbehovet inte
skulle stå tillbaka för frågan om ansvar och skuld eftersom det anses mer
humant att ge möjlighet att en gärningsman med allvarlig psykisk störning
döms till ansvar så att han eller hon kan få vård än att fria från ansvar på
grund av att personen inte kunde rå för sin gärning. Att de som behöver vård
ska få sitt behov tillgodosett anser jag vara självklart, vilket också skulle
vara möjligt med de förändringar av systemet som föreslås i SOU 2012:17.
En person som begått en gärning som enligt utredningen ska klassas som
otillåten ska medföra att personens vårdbehov ska tillgodoses vilket innebär
att man i ett nytt system kommer fortsätta ta hänsyn till behandlingstanken.
Det uppstår dock ett problem om vårdbehovet får stå som ensam grund för
val av påföljd och grundläggande principer i ett rättsligt system såsom
proportionalitet och förutsebarhet får stå tillbaka. Ur ett humanistiskt
perspektiv är det också tveksamt att döma någon till straffrättsligt ansvar
enbart för att ett vårdbehov ska kunna uppfyllas. Det är mer i linje med en
modern rättsstats principer, där ett humant reaktionssystem eftersträvas, att
en person döms till ansvar enbart om han eller hon är tillräknelig. Oavsett
om personen är tillräknelig eller otillräknelig ska de behov av vård som
finns uppfyllas, antingen inom ramen för verkställigheten av ett straff eller
inom öppen vård. Det finns även argument mot ett införande av
tillräknelighetsrekvisitet som grundar sig på att behandlingen skulle bli
lidande eftersom man tror att den som inte döms till ansvar på grund av
otillräknelighet skulle hävda sin oskuld och där av inte vilja ta till sig
behandlingen. Precis som Psykiatrilagsutredningen gjort i sin argumentation
anser även jag att det är viktigt att påpeka att det inte går att se något tydligt
samband mellan vilja att ta till sig behandling och om man döms till
straffrättsligt ansvar eller ej. Personer som döms till ansvar kan precis på
samma sätt fortsätta hävda att de är oskyldiga oavsett deras psykiska status.
55
Något som är viktigt att påpeka är också att samtals- och terapeutisk
behandling alltid har bättre förutsättning att lyckas om patienten vill bli
hjälpt och därför samarbetar. Det man måste göra är att se över
behandlingen av psykiskt störda lagöverträdare på ett generellt plan och
hitta den behandlingsform som bäst kan hjälpa individen, oavsett om de
anser sig vara skyldiga till gärningen eller ej. Att det är lättare att behandla
någon som tar ansvar för sin gärning är dock förståeligt men det är inte ett
argument som är starkt nog att ensamt tala emot att ett tillräknelighetskrav
införs. Som tidigare påpekats kan det inte heller anses vara etiskt försvarbart
att döma någon till straffrättsligt ansvar enbart för att underlätta att
behandling kommer till stånd.
Den kritik som framförts mot förslagit och som tagits upp under 5.4 är
viktig att ta hänsyn till. Särskilt den kritik som lyfter fram att förslaget i sig
kan ses som diskriminerande mot psykiskt sjuka. Ett argument mot ett
införande som lyfts fram i betänkandet är att det skulle vara stigmatiserande
för gruppen men bland remissvaren blir det tydligt att betänkandet i sig kan
uppfattas som diskriminerande. Särskilt att man gör kopplingen mellan
psykiskt störda lagöverträdare och att det i sig skulle innebära att särskilda
skyddsåtgärder skulle behövas för denna grupp. Dessa frågor borde
diskuteras utan att knytas till en särskild grupp av lagöverträdare eller grupp
i samhället eftersom det i sig är särbehandling. Generellt är
remissinstanserna för att ett krav på tillräknelighet införs eftersom det i vissa
fall kan bli orimligt att döma någon till ansvar, t ex om personen upplever
en annan typ av verklighet än den vi objektivt kan samla oss kring.
Denna sammanfattande slutsatsen jag drar efter att ha analyserat begreppet
tillräknelighet närmre och Psykiatrilagsutredningens betänkande är att ett
tillräknelighetskrav bör införas i Sverige. Jag anser att det är det mest
rimliga att göra och att Sverige därmed blir mer likt övriga jämförbara
länder i världen. Att straffa någon som inte har haft förmåga att inse
innebörden av sina gärningar eller kontrollera dessa i relation till sin insikt
är orättfärdigt och strider mot skuldprincipen. Det finns dock många
frågetecken att reda ut och därför bör inte Psykiatrilagsutredningens förslag
antas i sin helhet. Många oklarheter finns i förslaget i nuläget och man
måste t ex tydliggöra vad som ska finnas i det rättspsykiatriska utlåtandet
domstolen ska grunda sin uppfattning på, hur de otillåtna gärningarna kan
skiljas åt och om det faktiskt finns några belägg för att psykisk ohälsa
kombinerat med brottslighet motiverar att samhället vidtar särskilda
skyddsåtgärder? Det faktum att det inte skett någon förändring efter
Psykansvarskommitténs betänkande från 2002 tyder på att detta är en svår
fråga som kräver stor eftertänksamhet innan en förändring av systemet görs.
Det ska bli intressant att följa hur den straffrättsliga regleringen av psykiskt
störda lagöverträdares utvecklas i Sverige de närmsta åren.
56
Bilaga A
Frågeschema avseende otillräknelighet: 199
Fråga 1: Lider gärningsmannen av något av de fyra
grundtillstånden?
a) Allvarlig psykisk störning?
b) Tillfällig sinnesförvirring?
c) Svår utvecklingsstörning?
d) Allvarligt demenstillstånd?
Om svaret är nej på samtliga punkter (a-d)  uppfyller
gärningsmannen kravet på tillräknelighet.
Om svaret är ja på en eller flera av punkterna (a-d) 
fortsätt till fråga 2.
Fråga 2: Har gärnigsmannen till följd av det eller de
grundtillstånd som han eller hon lider av saknat
förmåga att förstå gärningens innebörd i den situation
i vilken han eller hon befann sig?
Om svaret är ja  fortsätt till fråga 4.
Om svaret är nej  fortsätt till fråga 3.
199
Frågeschemat är taget ur SOU 2012:17, s 1141-1142.
57
Fråga 3: Har gärningsmannen till följd av något eller
några av grundtillstånden saknat förmåga att anpassa
sitt handlande efter en sådan förståelse?
Om svaret är ja  fortsätt till fråga 4.
Om svaret är nej  gärningsmannen uppfyller kravet
på tillräknelighet.
Fråga 4: Har gärningsmannen i anslutning till
gärningen själv vållat sin bristande förmåga genom
rus eller på något annat sätt?
Om svaret är ja  gärningsmannen uppfyller kravet
på tillräknelighet.
Om svaret är nej  gärningsmannen uppfyller inte
kravet på tillräknelighet.
58
Käll- och litteraturförteckning
Litteratur
Grönwall, Lars och
Holgersson, Leif:
Psykiatrin, tvånget och lagen: en lagkommentar i
historisk belysning, 3:e uppl. Stockholm:
Norstedts Juridik AB, 2006.
Jareborg, Nils och
Zila, Josef:
Straffrättens påföljdslära, 4:e uppl. Stockholm:
Norstedts Juridik AB, 2014.
Lidberg, Lars och
Wiklund, Nils
Svensk rättspsykiatri: psykisk störning, brott och
påföljd, 2:e uppl. Lund: Studentlitteratur, 2004.
Ottosson, Jan-Otto
Psykiatri, 7:e uppl. Stockholm: Liber, 2009.
Radovic, Susanna (red.)
och Anckarsäter, Henrik
(red.):
Tillräknelighet, Lund: Studentlitteratur, 2009.
Qvarsell, Roger:
Utan vett och vilja, Stockholm: Carlsson
Bokförlag, 1993.
Bok utgiven av institution
American Psychiatric
Association
MINI-D IV: diagnostiska kriterier enligt DSM-IVTR. [Ny utg.], Pilgrim press, Danderyd, 2002
Offentligt tryck
Ds 2007:5 Påföljder för psykiskt störda lagöverträdare
Proposition 2007/08:97 Påföljder för psykiskt störda lagöverträdare
SOU 2002:3. Psykisk störning, brott och ansvar
SOU 2012:17. Psykiatrin och lagen – tvångsvård, straffansvar och
samhällsskydd.
59
Publikationer
Domstolsverkets remissyttrande över betänkandet Psykiatrin och lagen tvångsvård, straffansvar och samhällsskydd (SOU 2012:17), dnr 1114-2012,
2012-11-15.
Juridiska fakulteten vid Lunds universitets remissyttrande över betänkandet
Psykiatrin och lagen – tvångsvård, straffansvar och samhällsskydd (SOU
2012:17), dnr LUR 2012/47, 2012-11-15.
Psykologförbundets remissyttrande över betänkandet Psykiatrin och lagen –
tvångsvård, straffansvar och samhällsskydd (SOU 2012:17), 2012-11-14.
Riksförbundet för social och mental hälsas remissyttrande över betänkandet
Psykiatrin och lagen – tvångsvård, straffansvar och samhällsskydd (SOU
2012:17), 2012-11-14.
Elektroniska källor
Ulväng, Brottsbalk (1962:700) 30 kap. 6 §, Lexino 2012-07- 01
Ulväng, Brottsbalk (1962:700) 31 kap. 3 §, Lexino 2012-07- 01
60
Rättsfallsförteckning
NJA 1995 s. 48
NJA 2004 s. 702
61