Nr 55
Vart tog alla psykoser vägen?
Personer som första gången insjuknat i
psykossjukdom i Örebro norra länsdel
1997-2006
Ann Björk
Sören Säterhagen
2011
ISSN: 1403-6827
Rapporten finns att hämta på www.orebroll.se/pfc eller kan beställas
från Psykiatriskt forskningscentrum, Box 1613, 701 16 Örebro, telefon
019-602 58 90, e-post [email protected].
Förord
Arbetet med denna rapport blev mer omfattande än vi från början beräknande och har
därför tagit längre tid än det kanske borde. De råd, det stöd och den uppmuntran vi fått
från våra rådgivare och handledare på Psykiatriskt forskningscentrum Örebro, Lasse Kjellin och Kerstin Neander, har varit av stor betydelse.
Tack
Lindesberg den 28 oktober 2011
Ann Björk
Sören Säterhagen
Innehållsförteckning
Sammanfattning ...................................................5
Bakgrund ..............................................................6
Diagnostiskt dilemma och tidiga insatser..........6
Epidemiologi .....................................................7
Psykiatrin i Örebro norra länsdel ......................7
Klinikens organisation .......................................7
Lindevillan .........................................................7
Neuropsykiatriskt team .....................................8
Tidig intervention...............................................8
Syfte ......................................................................9
Metod.....................................................................9
Sociodemografiska och kliniska data................9
Diagnoser........................................................10
Bortfall .............................................................11
Resultat ...............................................................12
Sociodemografiska uppgifter ..........................13
Inläggningar och vårddagar ............................13
Frekvens över tid i olika åldersgrupper...........15
Diskussion ..........................................................16
Fördelning mellan könen ................................17
Schizofrenier som förstagångspsykos? ..........17
Tänkbara orsaker till det låga antalet
nyinsjuknade och till konstaterade
förändringar över tid........................................17
”En av tre upptäcks”...................................17
Är de epidemiologiska beräkningarna
felaktiga?....................................................18
Underdiagnostik.........................................18
Fångas upp av andra nätverk? ..................18
Olika diagnostiska kulturer.........................19
Metoddiskussion .............................................19
Saknade journaler......................................19
Registrering av diagnoser..........................19
Några avslutande reflektioner.........................20
Referenser ..........................................................22
Tidigare utgivna rapporter i
Mementumserien................................................24
Sammanfattning
Samstämmiga bedömningar – från centrala förvaltningen i Örebro och från personalen vid
behandlings- och rehabiliteringsenheten Lindevillan – gjorde gällande att antalet personer
som nyinsjuknade i psykossjukdom minskade i Örebros norra länsdel från mitten av 1990talet. I tid sammanföll detta med att ett neuropsykiatriskt perspektiv hade lyfts in på kliniken. För att fastställa om en minskning verkligen skett har journaler granskats på patienter
som nyinsjuknat i psykos eller schizofreni under tioårsperioden 1997-2006. Registreringen är
gjord på de patienter som nyinsjuknat i psykos och behandlats på Psykiatriska kliniken i
Lindesberg i Örebro norra länsdel. Fem journaler gick inte att hitta och granskningen omfattar 71 journaler.
Resultatet ger en beräknad incidens på 8,6/100 000 invånare i åldersgruppen 18-45 år, vilket
jämfört med andra studier är lågt, även med hänsyn till att förekomsten av personer med
förstagångspsykos normalt är något lägre i gles- och landsbygd jämfört med tätort och storstäder.
Flera enskilda och sammantagna orsaker kan finnas som förklaring. Det kan handla om att
många personer med psykossjukdom aldrig upptäcks och diagnostiseras av psykiatrin, att
de fångas upp av andra nätverk, att det föreligger en underdiagnostik, eller att de epidemiologiska beräkningarna inte längre stämmer. Tidigare inventeringar gjorda i hela Örebro län
har också rapporterat lågt antal nyinsjuknade i psykos, och även andra landsting har uppmärksammat att något färre individer än förväntat insjuknat. Kanske bör den rådande uppfattningen om förväntad förekomst förändras? Möjligen är det generellt färre individer som
insjuknar i psykos än vad tidigare epidemiologiska studier visat.
Någon tydlig minskning av förstagångspsykoser under den undersökta tidsperioden kan
inte urskiljas, men olika diagnostiska kulturer kan påverka incidensen. Läkarbyten vid kliniken avspeglas tydligt i förändringar i antalet nydiagnostiserade i olika åldersgrupper.
En hypotes beträffande den låga incidensen i norra länsdelen är att kunskapen om och diagnostiken av neuropsykiatriska funktionshinder samt det psykopedagogiska bemötande
som tillämpas kan likställas med den effekt som kan uppnås vid tidig intervention för att
förhindra psykosgenombrott.
Mementum
5
Bakgrund
Antalet personer som nyinsjuknat i psykossjukdom inom upptagningsområdet för Psykiatriska kliniken Lindesberg bedöms ha minskat sedan mitten av 1990-talet. Uppgifterna kom
bland annat från centrala förvaltningen i Örebro under andra hälften av 1990-talet och det
konstaterades även internt att Lindesbergsklinikens psykosteam fått färre remisser. Samtidigt rapporterades en ökning av antalet nyinsjuknade i psykos i andra delar av länet. Om
detta är riktigt och vad som kan vara tänkbara orsaker, är frågor som ventileras och diskuteras i följande rapport.
Diagnostiskt dilemma och tidiga insatser
Ett flertal nyare studier och artiklar visar på vikten av tidig upptäckt av psykossjukdomar
och även på ett diagnostiskt dilemma. I en jämförelse av symtomatik och diagnostik vid autism och schizofreni (Gorman, Akande, Xenitidis, & Robertson, 2004) påpekas att personer
med autism har en högre risk för psykiatriska symtom jämfört med normalbefolkningen, och
vidare att en autismspektrumproblematik med stereotypa beteenden och nedsatt eller annorlunda kommunikativ förmåga i en klinisk situation lätt kan förväxlas med en tidigt debuterande psykos – och vice versa. Fries (2010) menar att kunskapen om autismspektrumtillstånd
fortfarande är otillräcklig inom vuxenpsykiatrin och att många därför är feldiagnostiserade.
I studier (bl.a. Falk Hogstedt, Åberg Wistedt & Cleland, 2008) har man funnit att hög psykosrisk kan identifieras tidigt. Prodromala symtom, det vill säga tidiga varningstecken, uppträder i genomsnitt fem år före debut av psykos och kan ofta identifieras redan i tonåren. Symtomen består bland annat av rastlöshet, depressivitet, oro, ångest, minskad energi, minskad
motivation, sömnstörningar, koncentrationssvårigheter, misstänksamhet, egendomligt beteende, omständligt tal och social tillbakadragenhet. Dessa symtom kan ses som ett ”mentalt
risktillstånd” för att utveckla psykos. Internationella forskningsresultat visar att insjuknade i
psykos i hög grad kan skjutas upp eller förhindras med tidig identifikation och rätt omhändertagande (Falk Hogstedt et al., 2008).
En studie gjord vid Hillside Hospital i New York (Cornblatt, Lencz & Obuchowski, 2002),
där tonåringar med prodromala symtom i åldern 14-18 år deltog, redovisar goda erfarenheter av antidepressiv behandling. Deltagarna delades in i tre grupper: en grupp fick antipsykotiskt läkemedel, en grupp fick antipsykotiskt läkemedel och antidepressiva läkemedel och
en grupp fick enbart antidepressiva läkemedel. I den grupp som fick enbart antidepressiva
läkemedel var det inte någon som utvecklade psykos, medan några gjorde det i de andra två
grupperna. Ytterligare studier pågår med större grupper och förbättrade forskningsmetoder.
TUPP-projektet (tidig upptäckt av unga personer med risk för psykos och av nyinsjuknade
psykospatienter), genomfört inom Norra Stockholms psykiatri 2000-2003, visade att information och samarbete med vårdgrannar och socialtjänst för att identifiera personer i riskgruppen ökar möjligheten till gynnsam utgång då bemötande och behandling kan anpassas och
sättas in tidigt (Falk Hogstedt et al., 2008).
LSS-kommittén rapporterar i ett PM (LSS-kommittén, 2007) att antalet LSS-insatser för barn
och ungdomar i åldern 13-22 har ökat med 78 % mellan åren 1999 och 2006. Enligt rapporten
6
Mementum
är den mest troliga orsaken en ökning av antalet neuropsykiatriska diagnoser. Fler unga och
unga vuxna får genom detta utredning och stöd tidigt i livet.
Epidemiologi
Beräkningar av hur många som insjuknar i psykos varierar och håller sig mellan 15 och 30
fall per 100 000 invånare och år. I Den framtida ohälsan (Stockholm läns landsting, 2005) räknar man med att incidensen för nyinsjuknande i psykos är ca 30 per 100 000 invånare. I en
svensk multicenterstudie (Rahm & Cullberg, 2007) med 17 deltagande kliniker var incidensen förstagångspsykoser, som kom i behandling vid dessa kliniker, 24,5/100 000 invånare i
åldrarna 18-45. På Schizofreniförbundets hemsida (www.schizofreniforbundet.se) anges 1520 nyinsjuknade per 100 000, liksom hos Blomqvist (2006). Man räknar allmänt med att ca
hälften av de personer som insjuknar i psykos senare utvecklar schizofreni. För norra länet är
det då rimligt att finna mellan 7 och 15 personer per år som insjuknat i psykos för första
gången. Av dessa skulle man förvänta att ungefär hälften klassificerades som, eller skulle
utvecklas till, schizofreni. Sjukdomen drabbar lika ofta män som kvinnor men insjuknandet
hos män sker ofta i 20-25 årsåldern, medan det hos kvinnor är vanligare att insjukna i åldern
25-30 år.
Psykiatrin i Örebro norra länsdel
1
Upptagningsområdet för Psykiatriska kliniken Lindesberg var de fyra kommunerna i norra
Örebro län: Hällefors, Lindesberg, Ljusnarsberg och Nora. Området består av fyra mindre
tätorter och glesbygd. Antalet invånare har under den period undersökningen avser (19972006) minskat från 49 116 till 46 348 invånare, en minskning med 2 768 personer, ca 5,6 %.
Medeltalet invånare under perioden är ca 47 700 (SCB, 2007).
Klinikens organisation
När datainsamling gjordes för denna studie var kliniken organiserad i slutenvård och öppenvård. Slutenvården representerades av vårdavdelning Skinnarbacken med 14 vårdplatser. Öppenvården bestod av en psykiatrisk mottagning med ett mobilt psykosteam på lasarettet, och en behandlings- och rehabiliteringsenhet, Lindevillan, placerad centralt i Lindesberg. År 2000 etablerades ett länsövergripande Neuropsykiatriskt utredningsteam med lokaler på psykiatriska mottagningen.
Lindevillan
Lindevillan arbetade huvudsakligen med unga vuxna med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och utgick från stress och sårbarhetsmodellen (Perris & Perris, 1998) som bärande
teori i behandlingen. Sedan mitten av 1990-talet var Lindevillans målgrupp personer med
1
Efter en omorganisation av länets psykiatri 2009 ingår öppenvårdsdelen av Lindesbergskliniken sedan januari
2009 i den större kliniken Närpsykiatri och norra delen kallas Närpsykiatri Lindesberg. Avdelning Skinnarbacken tillhör efter omorganisationen länets klinik för Heldygnsvård.
Mementum
7
långvariga psykosociala funktionsnedsättningar. Patienterna uppvisade besvär av ångest,
depression och social tillbakadragenhet. Ett stort antal av patienterna beskrev även magiskt
tänkande, misstänksamhet och förföljelseidéer, dvs. prodromala symtom enligt Falk Hogstedt et al. (2008) och Cornblatt et al. (2002), dock utan psykosdebut men i några fall med
psykosnära symtom som inte uppnått psykotisk valör/intensitet. En bakomliggande neuropsykiatrisk problematik fanns i flertalet fall.
Medelåldern hos patienterna på Lindevillan har alltid varit låg i förhållande till övriga kliniken och var 2006 28 ½ år. Jämförbara siffror på kliniken finns t.ex. från 2004 års GAF-projekt,
medelålder på patienterna på Behandlingsteamet var då 41 ½ år, Mobila psykosteamet 48 år
och Lindevillan 33 år (Candefjord & Larsson, 2004). Av 2006 års remisser till Lindevillan var
50 % av patienterna födda på 1980-talet, alltså under 27 år. Många av de remitterade personerna kom från en ofullständig gymnasietid med svårigheter att debutera i vuxenlivet och på
arbetsmarknaden.
Arbetsteamet på Lindevillan var mångprofessionellt. Behandlingsutbudet innehöll både individuella insatser samt behandling i olika grupper med fokus på psykopedagogisk, fysisk,
funktionell och social träning. Inledningsvis gjordes en omfattande kartläggning som innehöll en social utredning, funktionsbedömning, psykiatrisk anamnes och vårdplanering, där
anhöriga och nätverk samordnades i arbetet med patienten. Ett återkommande moment var
att utifrån uppkomna situationer identifiera stressorer samt att lära sig att hantera dessa utifrån sin sårbarhet och sina resurser. Den vanligaste typen av läkemedelsbehandling bestod
av antidepressiva läkemedel, ibland i kombination med stämningsstabiliserande läkemedel.
I och med omorganisationen av psykiatrin i hela Örebro län 2009 bytte Lindevillan namn till
Allmän Närpsykiatri Rehab. Enheten har samma förhållningssätt och arbetssätt som vid tiden för studien. Dock har flertalet behandlingsmetoder förfinats och nya har tillkommit. Enheten har bytt lokaler och är numera belägen på lasarettet.
Neuropsykiatriskt team
Det neuropsykiatriska perspektivet i norra länets vuxenpsykiatri växte fram i mitten av 1990talet, till stor del i samarbete mellan Lindevillan och autismteamet inom länets vuxenhabilitering. En Neuropsykiatrisk utredningsenhet med ett länsövergripande utredningsansvar
startade i Lindesberg år 2000. Den neuropsykiatriska utredningsenheten ingår idag efter omorganisationen 2009 som en del av Allmän Närpsykiatri Rehab i Lindesberg.
Tidig intervention
Omkring 1997-98 påbörjade kliniken en satsning på tidig intervention vid psykos (TIP). TIPgruppen existerade i ca två år och lades därefter ned. Ingen regelrätt utvärdering av projektet gjordes. Av muntlig information från en av initiativtagarna till TIP-gruppen framgår dock
bland annat att behovet av tidig intervention vid psykos var så pass ringa att det inte fanns
något behov av att upprätthålla en sådan grupp.
Mot bakgrund av ovanstående kan det finnas anledning att fråga sig om uppfattningen beträffande lågt antal nyinsjuknande personer i psykos i norra Örebro län stämmer. Om så är
8
Mementum
fallet finns det anledning att diskutera tänkbara orsaker. Undersökningen utgår från antalet
förstagångspsykoser identifierade på Psykiatriska kliniken i Lindesberg under perioden
1997-2006.
Syfte
Syftet var att undersöka hur många personer som insjuknat i psykos för första gången och
behandlats på Psykiatriska kliniken i norra länsdelen under ett decennium (1997-2006).
Mer specifika frågeställningar var: Hur kan de personer som insjuknat i psykos för första
gången beskrivas avseende kön, ålder, droganvändning, antalet inläggningar, vårdtid, boende, civilstånd, försörjning? Hur stor andel av de insjuknade var asylsökande? Har frekvensen av nyinsjuknade personer varierat under tidsperioden inom olika åldersgrupper?
Metod
För att identifiera personer som nyinsjuknat i psykossjukdom i norra Örebro län med så stor
träffsäkerhet som möjligt, gjordes sökningar i registren efter samtliga diagnostiserade och
behandlade psykoser på hela Psykiatriska kliniken i Lindesberg under den aktuella perioden.
De uppgifter som ligger till grund för redovisningen för den aktuella perioden hämtades
från patientadministrativa systemen PAS (1997-01-01 till 2000-10-19) och Infomedix (2000-1020 till 2006-12-31).
Journaler söktes och granskades i arkiv på Psykiatriska kliniken i Lindesberg. I de fall där vi
inte funnit journaler i klinikens primärarkiv har vi sökt journaler i klinikens sekundärarkiv. I
de fall patienter bytt klinik och vi kunnat spåra aktuella journaler till andra enheter har vi
efter tillstånd begärt in dessa journaler. Efterforskningar har även gjorts på Landstingsarkivet i Örebro för att söka journaler på avlidna personer.
Studiens resultat bygger på 71 journaler på personer i norra länsdelen, behandlade på psykiatriska kliniken under aktuellt decennium. Identifieringsprocessen redovisas i Figur 1.
Sociodemografiska och kliniska data
Sociodemografiska och kliniska data har registrerats i de fall uppgifterna funnits i journalen.
Registreringen avser kön, ålder, droganvändande, antal inläggningar, vårdtid, boende, civilstånd, försörjning, utbildning samt om personen i fråga varit asylsökande vid insjuknandet.
Utbildning/skolgång har uteslutits i resultatredovisningen p.g.a. återkommande knapphändig journaldokumentation.
Mementum
9
535 registrerade patienter
38 ej hemort i norra
länsdelen a)
497 registrerade
269 hade flera vårdtillfällen under perioden
b)
228 journaler att granska,
varav 32 är journaler på
avlidna.
152 hade fått första psykosdiagnosen före 1997
c)
71 journaler blev kvar att
granska.
Bortfall: 5 journaler som inte
gick att hitta d)
Figur 1. Flödesschema över journalgranskningen
a) Listorna gallrades från patienter som tillfälligt vårdats i norra länsdelen. Detta medförde att 38 journaler efter
kontroll avfördes från listan då det gällde personer mantalsskrivna i Karlskoga, Degerfors och Laxå som under
en kortare period under aktuell tidsperiod vårdats på avdelning Skinnarbacken.
b) Listorna gallrades sedan från dubbletter, dvs. personer som haft två eller fler vårdtillfällen.
c) 152 journaler gallrades bort på patienter som fått sin första psykosdiagnos före aktuell 10-års period.
d) Journalerna avser en person skriven på annan ort där det ej gick att fastställa om personen varit mantalsskriven i norra länet, en journal förstörd på patientens begäran, tre journaler på avlidna personer, under åren 2001,
2003 och 2004.
Diagnoser
Psykosdiagnoser avgränsas och grupperas olika i olika studier. Skillnaden består ofta i hur
snävt man definierar schizofrenigruppen. I en stor epidemiologisk cohortstudie (Leão et al.,
2006) räknas schizoaffektiva diagnoser till schizofrenigruppen. Föreliggande undersökning
ligger närmre indelningen hos Nikolaisen (1995) och Blomqvist (2006) och använder grupperna psykoser och schizofrena psykoser. I gruppen psykoser exkluderas följaktligen schizofrena psykoser. De diagnoser som undersökningen fann indelas då på följande sätt enligt ICD10:
10
Mementum
Psykoser
F22.0
F22.8
F22.9
F23.0
F23.3
F23.8
F23.9
F25.1
F29
Vanföreställningssyndrom
Andra specificerade kroniska vanföreställningssyndrom
Kroniskt vanföreställningssyndrom, ospecificerat
Akut polymorf psykos utan egentlig schizofren sjukdomsbild
Annat akut vanföreställningssyndrom
Andra specificerade akuta och övergående psykoser
Akut och övergående psykos, ospecificerad
Schizoaffektivt syndrom, depressiv typ
Ospecificerad icke organisk psykos
Schizofrena psykoser
F20.0
Paranoid schizofreni
F20.2
Katatonschizofreni
F20.3
Odifferentierad schizofreni
F20.9
Schizofreni, ospecificerad
F21
Schizotypstörning
F23.2
Akut schizofreniliknande psykos
Schizofrenidiagnos brukar i allmänhet inte sättas direkt när en person insjuknar i psykos,
inte ens om symtombilden liknar eller överensstämmer med schizofreni. För att konstatera
en schizofreni skall personen, enligt DSM IV systemet, uppvisa ”kontinuerliga sjukdomstecken under minst sex månader” och enligt ICD 10 systemet räknas sjukdomstiden till en
månad innan diagnos kan fastställas. De två diagnossystemen räknar in både psykotiska
symtom och förlust av funktion och gemensamt är att aktiva psykotiska symtom skall föreligga i minst en månad (Svenska Psykiatriska Föreningen, 2009). Klinisk praxis är att sjukdomstecknen skall vara minst en månad och att funktionsförlusten skall pågå i minst sex
månader innan diagnos övervägs. Eftersom det är av intresse att se hur antalet personer med
schizofrena psykoser förhåller sig till förväntad incidens för schizofrenier väljer vi att i resultatet särredovisa schizofrenier. Även i de fall personer fått sin första schizofrenidiagnos 19972006, men som första gången insjuknade i annan psykos före 1997, redovisas schizofrenidiagnosen i resultatet.
Bortfall
Som framgår av flödesschemat (Figur 1) har samtliga 228 journaler granskats med undantag
av fem journaler, som vi trots aktivt sökande ej har funnit. En av journalerna avser en person, nu skriven på annan ort där vi inte kunnat fastställa om personen varit skriven i norra
länsdelen under den aktuella perioden eller bara varit här på tillfälligt besök och inlagd. Det
2
finns ingen Imx-registrering gjord, vilket innebär att personen i fråga inte vårdats sedan
2000. En annan journal är förstörd på patientens begäran. Den största svårigheten var att
finna journaler på avlidna patienter, det saknas fortfarande uppgifter ur tre journaler. Personerna har avlidit under åren 2001, 2003 och 2004.
2
Imx – förkortning för Infomedix, patientadministrativt dataprogram som togs i bruk oktober 2000
Mementum
11
Resultat
Under den undersökta perioden är det totalt 71 personer (i genomsnitt 7,1 per år) som första
gången insjuknar i psykos registrerade på kliniken, 70 personer på avdelning Skinnarbacken,
och en (1) i öppenvården. Fördelningen mellan diagnosgrupperna blir: psykoser 59 personer
(83 %), schizofrena psykoser 12 personer (17 %). Bland de tolv redovisade schizofrenidiagnoserna finns elva fall där schizofrenidiagnosen är satt som förstagångspsykos. Dessa elva
schizofrenier föregås alltså inte av någon annan dokumenterad psykosdiagnos, vare sig före
eller under den undersökta perioden. Figur 2 och 3 visar fördelningen per diagnos.
16
14
12
10
8
antal
6
4
2
0
F22.0 F22.8 F22.9 F23.0 F23.3
23.8
23.9
F25.1
F29
Figur 2. Diagnosfördelning inom psykoser (n=59)
4
3
antal
2
1
0
F20.0
F20.2
F20.3
F20.9
F21
F23.2
Figur 3. Diagnosfördelning inom schizofrena psykoser (n=12)
12
Mementum
Sociodemografiska uppgifter
Av periodens totalt 71 förstagångspsykoser är 33 män (47 %) och 38 kvinnor (53 %). Tre av
de 71 personerna var asylsökande, sju personer hade beroendeproblematik. Tjugotre personer hade försörjning genom arbete. Vad gäller försörjning, boendesituation och civilstånd se
Tabell 1.
Tabell 1. Sociodemografiska uppgifter (n=71)
Försörjning
Boendesituation
Civilstånd
Försörjningsstöd
Sjukersättning, aktivitetsersättning,
sjukpension el.dyl.
Arbete
Arbetslös
Pensionär – person över 65 år
CSN
Uppgift saknas
n
3
25
%
4
35
23
1
10
1
8
32
1
14
1
11
Eget boende
Boende med någon form av
stöd/stödboende
Hos föräldrar
Bostadslös
Flyktingförläggning
Uppgift saknas
40
9
56
13
7
2
1
12
10
3
1
17
Gift
Ensamstående/ej parrelation
Sambo
Särbo
Uppgift saknas
20
42
3
2
4
28
59
4
3
6
Inläggningar och vårddagar
Antal vårddagar för de 70 patienter som registrerats på avdelning Skinnarbacken under perioden är totalt 5 770, fördelade på 294 inläggningar. Vårddagar per inläggning är i medeltal
för psykoser 19,1 dagar och för schizofrena psykoser 16,1 dagar. Antalet inläggningar per
diagnos redovisas i Figur 4 och antalet vårddagar per inläggning i medeltal för samtliga diagnoser i Figur 5.
Sju av diagnoserna – Vanföreställningssyndrom (F22.0), Akut polymorf psykos utan egentlig
schizofren sjukdomsbild (F23.0), Andra specificerade akuta och övergående psykoser (F23.8),
Akut och övergående psykos, ospecificerad (F23.9), Paranoid schizofreni (F20.0), Odifferentierad schozofreni (F20.3), och Schizoaffektivt syndrom, depressiv typ (F25.1) – står för 84,7 %
av totala antalet inläggningar. Två av dessa diagnoser sticker ut som extra tunga, räknat i
slutenvårdskonsumtion: schizoaffektivt syndrom, depressiv typ (F25.1) med i genomsnitt
26,0 dagar per inläggning, samt akut polymorf psykos utan eg. schizofren sjukdomsbild
(F23.0) med 32,4 dagar per inläggning. Vi kan också notera ett fall med Kataton schizofreni
(F20.2), en inläggning i 45 dagar.
Mementum
13
Akut schizofreniliknande psykos
Schizotypstörning
Schizofreni, ospecificerad
Odiffrientierad schizofreni
Kataton schizofreni
Paranoid schizofreni
Ospecificerad icke organisk psykos
Schizoaffektivt syndrom, depressiv typ
Akut och övergående psykos, ospecificerad
Andra specificerade akuta och övergående psykoser
Annat akut vanföreställningssyndrom
Akut polymorf psykos utan eg. schizofren sjukdomsbild
Kroniskt vanföreställningssyndrom ospec.
Andra kroniska vanföreställningssyndrom
Vanföreställningssyndrom
0
10
20
30
40
50
60
70
80
Figur 4. Antal inläggningar per diagnos
Akut schizofreniliknande psykos
Schizotypstörning
Schizofreni, ospecificerad
Odiffrientierad schizofreni
Kataton schizofreni
Paranoid schizofreni
Ospecificerad icke organisk psykos
Schizoaffektivt syndrom, depressiv typ
Akut och övergående psykos, ospecificerad
Andra specificerade akuta och övergående psykoser
Annat akut vanföreställningssyndrom
Akut polymorf psykos utan eg. schizofren sjukdomsbild
Kroniskt vanföreställningssyndrom ospec.
Andra kroniska vanföreställningssyndrom
Vanföreställningssyndrom
0
5
10
15
20
25
Figur 5. Antal vårddagar per inläggning i medeltal för samtliga diagnoser
14
Mementum
30
35
40
45
Frekvens över tid i olika åldersgrupper
För att underlätta en jämförelse med övriga landet har vi valt att särredovisa åldersgruppen
18-45 år, som presenteras i Rahm och Cullbergs studie (2007). Åldersindelning överensstämmer väl med Lindevillans målgrupp. I resultatredovisningen nedan presenteras även
åldersgrupperna 46-65 år samt 65+. Misstanke om underliggande organisk sjukdom eller
demenssjukdom kan utläsas i några av dessa fall.
Antalet personer nyinsjuknade med psykos i åldrarna 18-45 år är 41 (58 % av samtliga personer som insjuknat i dessa diagnoser), vilket gör i genomsnitt 4,1 förstagångspsykoser per
år. Åldersgruppen 46-65 år utgör 28 % och gruppen 65+ 14 % av samtliga personer som insjuknat under den undersökta perioden. De 12 schizofrenidiagnoserna återfinns samtliga i
gruppen 18-45 år.
Figur 6 nedan redovisar samtliga 71 personer som första gången insjuknat i psykos i 2årsintervall. Antalet stiger något mot mitten av perioden för att sedan falla. Sett över hela
perioden är trenden svagt fallande.
20
18
16
14
12
antal
10
8
6
4
2
0
97/98
99/00
01/02
03/04
05/06
Figur 6. Samtliga förstagångspsykoser fördelade på 2-årsperioder
Figur 7 nedan redovisar samtliga personer som första gången insjuknat i psykos per åldersgrupp i 2-årsintervall. I gruppen 18-45 år noteras en topp åren 2001/2002 och 2003/2004. Av
gruppens 41 förstagångspsykoser återfinns 24 (59 % av samtliga personer som insjuknat i
denna åldersgrupp) under perioden 2001-2004. På grund av denna topp (2001-2004) blir trenden sammantaget för åldersgruppen 18-45 år svagt stigande men i stort sett oförändrad.
Förstagångspsykoser i åldersgrupperna 46-65 år och 65+ minskar något sett över hela perioden (1997-2006). Under periodens sista fyra år finns endast ett fynd (2005) i gruppen 65+.
Mementum
15
12
10
8
antal
18-45
6
46-65
65+
4
2
0
97/98
99/00
01/02
03/04
05/06
Figur 7. Förstagångspsykoser fördelade i 2-årsperioder per åldersgrupp
Diskussion
Studiens huvudresultat är att antalet personer som insjuknat i psykos för första gången och
behandlats på Psykiatriska kliniken i norra länsdelen under tio år kring millennieskiftet var
lägre än förväntat utifrån tidigare epidemiologiska studier.
Antalet förstagångspsykoser varierar alltid över tid och vanligtvis är förväntad incidens för
tätorter och storstäder något högre jämfört med gles- och landsbygd. De 17 klinikerna hos
Rahm och Cullberg (2007), med sammanlagt 1,5 miljoner invånare, består till stor del av tätorts- och storstadskliniker. De fyra kommunerna i norra Örebro län (47 700 invånare) utgörs
av fyra mindre tätorter och för övrigt glesbygd. Trots denna noterade skillnad avseende upptagningsområden kan vi konstatera att förekomsten förstagångspsykoser i norra Örebro län
är låg. Antalet personer som första gången insjuknar i psykos i åldrarna 18-45 år, rapporterade på Lindesbergs psykiatriska klinik 1997-2006, är i medeltal 4,1/år. Motsvarande siffra
för schizofrenigruppen är 1,2/år. Incidensen vid kliniken i gruppen 18-45 år är 8,6/100 000,
vilket är ca 65 % lägre än beräkningarna hos Rahm och Cullberg. Så långt är bedömning riktig; antalet diagnostiserade förstagångspsykoser på kliniken, och därmed i norra länsdelen,
är lågt. Detta resultat stöds också av två tidigare studier i Örebro län (Nikolaisen, 1995;
Blomqvist, 2006).
Vad gäller en eventuell minskning eller ökning av antalet förstagångspsykoser över tid syns
vissa förändringar om vi betraktar de tre åldersgrupperna var för sig. Sett över hela perioden
blir trenden att i gruppen 18-45 år ökar antalet förstagångspsykoser med 7 %. I gruppen 4665 år minskar antalet med 30 % och i gruppen 65+ minskar antalet förstagångspsykoser med
60 %. Sammantaget kan vi dock inte slå fast att detta är uttryck för en generell eller långsiktig
trend eftersom beräkningarna baseras på ett litet antal individer.
16
Mementum
Fördelning mellan könen
Den relativt jämna könsfördelningen, 33 män (47 %) och 38 kvinnor (53 %), ligger inom den
normala variationen. Motsvarande fördelning av förstagångspsykoser hos t.ex. Cullberg,
Levander, Holmqvist, Mattsson och Wieselgren (2002) är 55/45 och en omfattande epidemiologisk dokumentation (Socialstyrelsen, 2011) visar att psykossjukdom drabbar män och
kvinnor lika med undantag för att männen debuterar något tidigare.
Schizofrenier som förstagångspsykos?
Att elva av tolv schizofrenidiagnoser är satta som förstagångspsykoser är förvånande, eftersom schizofrenidiagnos i allmänhet inte sätts direkt när en person insjuknar i psykos, inte
ens om symtombilden liknar eller överensstämmer med schizofreni. Som tidigare nämnts
skall en person, enligt DSM IV systemet, uppvisa ”kontinuerliga sjukdomstecken under
minst sex månader” och enligt ICD 10 systemet under minst en månad innan diagnos kan
fastställas. De två diagnossystemen räknar in både psykotiska symtom och förlust av funktion och gemensamt är att aktiva psykotiska symtom skall föreligga i minst en månad
(Svenska Psykiatriska Föreningen, 2009). Klinisk praxis är att sjukdomstecknen skall vara
minst en månad och att funktionsförlusten skall pågå i minst sex månader innan diagnos
övervägs.
Antalet vårddagar per inläggning, i resultatet för denna studie, är i medeltal för schizofrena
psykoser 16,1 dagar. För schizoaffektivt syndrom, depressiv typ är inläggningarna i medeltal
26 dagar och i ett fall med kataton schizofreni 45 dagar. Tiden för övriga inläggningar av
personer med schizofrenidiagnos är avsevärt kortare än en månad och därmed kortare än de
båda diagnossystemens tidskriterier.
En tänkbar delförklaring till att schizofrenidiagnoser sätts utan annan föregående psykosdiagnos kan vara en avsaknad av rutin inom öppenvården att diagnostisera. En intern kritik
mot öppenvårdens diagnostik och en uppmaning till bättring har kommit till uttryck i klinikledningsprotokoll och i verksamhetsplaner. I stället för diagnoser var det i öppenvårdens
dokumentation vanligt med vagare beskrivningar som t.ex. ”misstänkt psykosutveckling”
och ”förvirringstillstånd”. Ett tänkbart scenario är då att slutenvårdsläkaren konstaterade, ”i
backspegeln” med hjälp av journalen, att kriterier för schizofreni uppfyllts trots att ingen
annan förstagångspsykos är satt.
Tänkbara orsaker till det låga antalet nyinsjuknade och till
konstaterade förändringar över tid
Orsakerna till det låga antalet personer med förstagångspsykos är sannolikt flera, förmodligen samverkande. Vi kommer här att diskutera några olika tänkbara faktorer och möjliga
felkällor.
”En av tre upptäcks”
Enligt en hypotes hos Blomqvist (2006) upptäcker och diagnostiserar psykiatrin i Örebro län
ungefär var tredje person som insjuknar i schizofreni. Blomqvists antagande grundade sig på
Mementum
17
Nikolaisens inventering i Örebro län (1995) och resultatet från sin egen rapport (Blomqvist,
2006) där resultatet i båda fallen ligger lågt och på samma nivå som resultatet i föreliggande
undersökning. Sett mot den bakgrunden borde i genomsnitt 3-4 personer insjukna i schizofreni varje år i norra Örebro län, trots att psykiatrin endast upptäcker drygt en (1,2) per år.
Förekomsten (3-4 personer per år) skulle i så fall ligga på samma nivå som hos till exempel
Rahm och Cullberg (2007) och även på samma nivå som vedertagna epidemiologiska beräkningar för riket (Schizofreniförbundet, 2011). Vi kan alltså konstatera att tre undersökningar i
Örebro län, som tillsammans täcker en period på 15 år (Nikolaisens inventering startade
1991, föreliggande undersökning slutar 2006), kommit till samma resultat. Det är också anmärkningsvärt att förekomsten av personer som första gången insjuknade i schizofreni i
samtliga tre undersökningar ligger ca 60 % lägre än förväntad förekomst i riket.
Är de epidemiologiska beräkningarna felaktiga?
I ett regionalt vårdprogram för Stockholms läns landsting för patienter med psykos och speciellt schizofreni (2003) konstateras att: ”Möjligen är det färre individer som insjuknar nu än
tidigare” (s. 11). Formuleringen antyder att de epidemiologiska beräkningar som allmänt
används kanske inte längre gäller. Reflektionen utvecklas inte vidare och inga beräkningar
redovisas i texten. I Regionalt vårdprogram för Västra Götalandsregionen, Upptäckt, diagnostik och behandling av tidig psykos (2009), konstateras att psykiatrin i regionen identifierar mellan 50 och 75 nyinsjuknade personer med schizofrenidiagnos per år. Förväntad förekomst i VG-regionen, utifrån vedertagna beräkningar, är 225-300/år.
En fråga som då bör ställas är om de epidemiologiska beräkningar som ligger till grund för
den allmänt omfattade uppfattningen om förväntad förekomst inte längre är tillförlitliga.
Resultatet i föreliggande undersökning samt Blomqvist och Nikolaisen tillsammans med
ovan nämnda exempel ger ett visst stöd åt ifrågasättandet.
Underdiagnostik
Underdiagnostik (Svenska Psykiatriska Föreningen, 2009) är en annan tänkbar felkälla, till
exempel att schizofrenidiagnos (och andra psykosdiagnoser) ogärna sätts, kanske för att
undvika risk för stigmatisering. Möjligen har också det neuropsykiatriska perspektivets
framväxt i vuxenpsykiatrin bidragit till en viss försiktighet beträffande psykosdiagnostik.
Som Gorman et al. (2004) påpekar, kan autismspektrumproblematik med stereotypa beteenden och nedsatt eller annorlunda kommunikativ förmåga i en klinisk situation lätt förväxlas
med en tidigt debuterande psykos – och vice versa.
Fångas upp av andra nätverk?
Mörkertal (personer med psykos som ej har kontakt med psykiatrin) kan som ovan nämnts
vara en felkälla. Till exempel kan vissa personer med psykosproblematik fångas upp av
andra nätverk – privata nätverk, socialtjänst, kriminalvård, beroendevård etc. – och på så vis
inte upptäckas av psykiatrin. Kanske en och annan i ensamhet uthärdar sitt lidande i glesbygdens skogar. Det förefaller ändå osannolikt att sådana felkällor förklarar ett mörkertal
runt 60 %.
18
Mementum
Olika diagnostiska kulturer
Att olika personer med olika erfarenheter och skolning kan bedöma och förklara samma fenomen på olika sätt är ingen nyhet. Det förefaller också i vår studie vara så att vem som är
ansvarig överläkare/läkare tycks påverka utfallet. Perioden 2001-2004 står för knappt 60 %
av förstagångspsykoserna i gruppen 18-45 år (i medeltal sex per år), nästan i nivå med beräkningarna hos Rahm och Cullberg och för riket (se Figur 7 ovan). Under de fyra föregående åren (1997-2000) är förstagångspsykoserna ca hälften (drygt tre per år) och åren efter
(2005-2006) ytterligare något lägre. Under ”topp-åren” (2001-2004) arbetade en överläkare på
Skinnarbacken, som började sin tjänst 2001 och avslutade den 2004.
Demensinsjuknande, som vanligtvis drabbar äldre personer, innebär alltid psykosliknande
symtom, vilka lätt kan förväxlas med vanlig psykossjukdom. En sak som resultatet visar är
att förstagångspsykoserna i åldersgruppen 65+ har en tydlig tyngdpunkt under första hälften av perioden, åtta fall mot endast två fall under andra hälften. Detta sammanfaller väl i tid
med att en ny överläkare tillträdde sin tjänst på avdelningen Skinnarbacken. Läkaren hade,
förutom sin psykiatriska kompetens, också specialistkompetens i geriatrik. Läkaren började
sin tjänst 2003 och arbetade där fortfarande 2006. Mellan 2003 och 2006 finns endast en förstagångspsykos i gruppen 65 år och äldre.
Metoddiskussion
Vi har gått igenom 71 patientjournaler och kan konstatera att det är tidsödande att systematiskt söka och finna de journaler som behövts för granskning. Av flera olika kända och okända orsaker har ett flertal journaler inte funnits där de enligt gällande regler bör finnas, eller
så har de varit på väg till eller ifrån behandlare eller olika arkiv. Detta innebär att avsevärd
tid och väntan lagts ner på att hitta de fakta som sökts, med risk för att tappa fokus. Bristfällig och svårtydd dokumentation har i vissa fall uppdagats. Bland annat saknas så gott som
alltid i anamnes uppgifter om skolgång och uppväxt, något som kan vara av vikt för att förstå och säkerställa om patienten uppvisat svårigheter redan i barndomen eller om dessa tillkommit senare i livet.
Saknade journaler
Det går inte att med säkerhet fastställa om de fem personer vars journaler vi inte funnit skulle ingått i studien eller ej. Tre personer är avlidna 2001, 2003 och 2004 och kan således inte ha
nyinsjuknat 2005 eller 2006; de andra två finns inte registrerade under dessa år vilket betyder
att det resultat som framkommit i redovisningen för åren 2005 och 2006 är tillförlitliga. Bortfallet är mycket litet, men med hänsyn taget till att även enstaka fall av insjuknande påverkar
resultatet så bör bortfallet beaktas i bedömningen av resultatet.
Registrering av diagnoser
En viss begränsning av diagnosregistrering i öppenvården förelåg under aktuell period i
hela länet, något som var väl känt och går att utläsa av klinikledningsprotokoll och verksamhetsplaner. Endast en (1) psykosdiagnos på patient behandlad i öppenvård har registrerats. I och med att en patient vårdas i slutenvård är rutinen sådan att det säkerställs att dia-
Mementum
19
gnos fanns registrerad i något av det två administrativa system som vi sökt i. Risken att vi på
grund av begränsad registrering missat något fall i öppenvården finns.
I och med införande av Infomedix år 2000 blev det möjligt att registrera öppenvårdsdiagnoser på ett sökbart vis i dataregister. Våra erfarenheter av denna undersökning understryker
vikten av tydlig diagnostik och noggrann registrering; bland annat ger det bättre möjlighet
till att göra inventeringar och uppföljningar med god träffsäkerhet.
Några avslutande reflektioner
Tre oberoende undersökningar i länet, Nikolaisen 1995, Blomqvist 2006 samt föreliggande
undersökning för Örebro norra länsdel, visar samstämmigt att förekomsten av schizofrenipsykoser håller sig på en konstant låg nivå, ca 60 % under beräkningar för riket. Övriga psykoser (exklusive schizofrenier) vid Lindesbergskliniken ligger på ungefär samma nivå jämfört med beräkningar för riket. Undersökningarna täcker en tidsrymd på 15 år. Trots några
påvisade och tänkbara orsaker kan något definitivt svar inte ges på frågan om den låga förekomsten psykoser på Lindesbergs psykiatriska klinik och i Örebro län.
Det är sannolikt att läkares olika diagnostiska kulturer och kliniska bedömningar påverkar
resultatet. Som vi sett sammanfaller en ökning respektive minskning av förstagångspsykoser
för olika åldersgrupper väl i tid med byte av överläkare på avdelning Skinnarbacken.
Tidiga insatser rekommenderas i Nationella riktlinjer för psykosociala insatser vid schizofreni eller schizofreniliknande tillstånd (Socialstyrelsen, 2011) med prioritet 3. Rekommendationen gäller både personer med ett första psykosinsjuknande och för personer med ”oupptäckt psykos” det vill säga personer med tidiga tecken. Det vetenskapliga underlaget är ännu
svagt men forskningen tyder på att tidiga insatser förbättrar resultatet, att tiden mellan upptäckt och behandling minskar, vilket av självklara skäl förbättrar prognosen, och att heldygnsvården kortas.
En konsekvens av att det neuropsykiatriska perspektivet utvecklats är att sociala och kognitiva funktionsnedsättningar kan kartläggas och identifieras tidigt, ofta innan ett psykosgenombrott har skett. En viktig förutsättning för att personer med funktionshinder och/eller
prodromala symtom skall få bättre chans till en positiv utveckling är att problemen uppmärksammas och att individen får behandling insatt tidigt.
Kunskaperna om olika kognitiva funktionshinder och om autismspektrumproblematik har
ökat väsentligt från mitten av 1990-talet och framåt och parallellt med detta har även diagnostiken inom detta område utvecklats. LSS-kommittén noterade i ett PM (LSS-kommittén,
2007) att antalet ungdomar i åldern 13-22 med LSS-insatser har ökat med 78 procent mellan
åren 1999 och 2006. Den tolkning av siffrorna som framförs i rapporten är att de i första hand
återspeglar en ökning av antalet neuropsykiatriska diagnoser och inte utvecklingsstörning.
Med tanke på LSS-lagens utformning innebär ”neuropsykiatriska diagnoser” i första hand
diagnoser inom autismspektrum. Det innebär att ett större antal unga människor med funktionsnedsättningar inom autismspektrum får hjälp tidigare.
Ett neuropsykiatriskt perspektiv och kunskap om funktionsnedsättningar påverkar bemötande och behandling och kan, från ett psykosperspektiv, tänkas ha en preventiv effekt och
20
Mementum
mildra eller förhindra framtida kriser. Om en individ har begränsade sociala och kognitiva
färdigheter ökar risken för utveckling av psykisk ohälsa. Om individen tidigt får anpassad
behandling och träning kan behandlingen ses som ett slags ”tidig intervention” i syfte att
mildra eller förhindra psykiatriska pålagringar såsom ångest, depression och psykos.
Kan den typ av behandling som bedrevs på Lindevillan (och fortfarande bedrivs vid Allmän
Närpsykiatri Rehab) påverka patienterna så att psykosgenombrott förhindras? Det är om
inte alldeles självklart så i alla fall tänkbart. Arbetet kan beskrivas så att psykosociala insatser
sätts in tidigt vid prodromala symtom, dvs. de mentala risktillstånd som kan orsaka psykos.
Men som tidigare nämnts är det vetenskapliga stödet för tidiga psykosociala insatsers betydelse ännu svagt. Socialstyrelsen rekommenderar det och det tycks ha effekt. Om det neuropsykiatriska perspektivets utveckling från mitten av 1990-talet och tidiga insatser vid prodromala symtom enligt Lindevillans modell har en preventiv effekt avseende psykosutveckling kan inte heller denna undersökning visa. De förändringar i synsätt och i behandlingsinriktning, som följt av ökade kunskaper om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och
som skett på Lindesbergskliniken och i synnerhet på Lindevillan under 1990-talet och framåt, ligger mycket nära i tid och delvis samtidigt som den period vi undersökt.
Svaren på frågorna om det låga antalet schizofrena psykoser i Örebro läns psykiatri och på
vissa andra håll kan för närvarande inte ges. En hypotes beträffande den låga incidensen i
Örebro norra länsdel är således att kunskapen om och diagnostiken av neuropsykiatriska
funktionshinder samt det psykopedagogiska bemötande som tillämpas kan likställas med
den effekt som kan uppnås vid tidig intervention för att förhindra psykosgenombrott. Ytterligare studier behövs för att kunna bekräfta eller förkasta hypotesen.
Mementum
21
Referenser
Blomqvist, J. (2006). Psykosvårdsprocessen. Psykiatri och habilitering, Örebro läns landsting.
Candefjord, I-L., & Larsson, M. (2004). Gaf-projektet 2004 öppenvård - Huvudrapport. Nysam –
Nyckeltalssamverkan.
Cornblatt, B. Lencz, T., & Obuchowski, M. (2002). The schizophrenia prodrome: treatment
and high-risk perspectives. Schizophrenia Research 54, 177-186.
Cullberg, J. Levander, S. Holmqvist, R. Mattsson, M., & Wieselgren, I.-M. (2002). One-year
outcome in first episode psychosis patients in the Swedish Parachute project. Acta Psychiatrica Scandinavica, 106, 276-285.
Falk Hogstedt, M., Åberg Wistedt, A., & Cleland, N. (2008). Hög psykosrisk kan identifieras tidigt. Läkartidningen, 105, 520-523.
Fries, A. (2010). Vuxenpsykiatrin felbedömer – autismsperktrumtillstånd. Läkartidningen,
43, 2660-2661.
Gorman, J. M., Akande, A., Xenitidis, K., & Robertson, D. (2004). Autism or schizophrenia: A
diagnostic dilemma in adults with intellectual disabilities. Journal of Psychiatric Practice, 10,
190-195.
Leão, T. S., Sundquist, J., Frank, G., Johansson, L-M., Johansson, S-E., & Sundquist, K. (2006).
Incidence of schizophrenia or other psychoses in first- and second-generation immigrants: a
national cohort study. Journal of Nervous and Mental Disease, 194, 27-33.
LSS-Komittén. (2007). Analys av utvecklingen av antalet personer med insatser enligt LSS, PM
13/2007.
Nikolaisen, B. (1995). Patienter med förstagångspsykos – en inventering. FoU-enheten Psykiatrin,
Örebro läns landsting.
Perris, C., & Perris, H. (1998). Personlighetsstörningar. Stockholm: Natur och Kultur.
Rahm, C., & Cullberg, J. (2007). Diagnostic stability over 3 years in a total group of firstepisode psychosis patients. Nordic Journal of Psychiatry, 61, 189-193.
Schizofreniförbundet. http://www.schizofreniforbundet.se/Schizofreni/Orsak/ (2011-0531).
Socialstyrelsen. (2011). Nationella riktlinjer för psykosociala insatser vid schizofreni eller schizofreniliknande tillstånd. Socialstyrelsen.
Statistiska centralbyrån [SCB]. http://www.ssd.scb.se/databaser/makro/start.asp
Statistikdatabasen (2007-07-03).
22
Mementum
Stockholms läns landsting. (2003). Regionalt vårdprogram. Patienter med psykos, speciellt schizofreni. Stockholms läns landsting.
Stockholms läns landsting Centrum för folkhälsa Epidemiologiska enheten. (2005). Den framtida ohälsan. Stockholms läns landsting.
Svenska Psykiatriska Föreningen. (2009). Schizofreni – kliniska riktlinjer för utredning och behandling. Svenska Psykiatriska Föreningen.
Västra Götalandsregionen. (2009). Regionalt vårdprogram 2009. Upptäckt, diagnostik och behandling av tidig psykos. Västra Götalandsregionen.
Mementum
23
Mementum är psykiatrins rapportserie sedan 1994. Under åren 1999 och 2000
var Mementum gemensam för FoU-verksamheten inom Psykiatri och habilitering, Örebro läns landsting. Från och med 2001 är Mementum åter endast en
psykiatrisk rapportserie och utges av Psykiatriskt forskningscentrum.
Tidigare utgivna rapporter i Mementumserien
1 (1-1994)
Försäljning av psykofarmaka i Örebro län 1979-1992. Bogren, Lennart.
1994.
2 (1-1995) Behandling av anorexia nervosa – En jämförelse mellan två metoder 19831987. Holmgren, Siv. 1995.
3 (2-1995) Utvärdering av korttidspsykoterapier i psykiatrisk öppenvård. Rasmussen,
Dag. 1995.
4 (3-1995) ”Vägen till skolan”, Frejgårdsbarnens skolsituation. Larsson, Bo. 1995.
5 (4-1995) Psykiatrisk omvårdnad ur personal- och patientperspektiv – en jämförande
studie. Palmblad, Bert; Sjöberg, Erik. 1995.
6 (1-1996) Anhörigstudie - Belastning på föräldrar till barn med schizofreni. Bogren,
Lennart. 1996.
7 (1-1997) Ett mänskligt sammanhang. Miljöterapins framträdelseformer på
Familjeenheten, BUP, Örebro 1996. Sundberg-Ljunggren, Barbro. 1997.
8 (1-1998) Patienternas syn på den psykiatriska öppenvården i Örebro Läns Landsting
1998. Blomqvist, Jan.
9 (2-1998) 5 års vårdutveckling sett ur ett patientperspektiv. Blomqvist, Jan. 1998.
10 (3-1998) Anhörigas uppfattningar om vårdkvalitet i den akutpsykiatriska vården.
Schröder, Agneta. 1998.
11 (4-1998) Mobilt psykiatriskt team – möjligheter och begränsningar. Engström,
Ingemar. 1998.
12 (5-1998) Ringen. 1965-1994 En beskrivning av barnpsykiatrisk dagavdelning i Örebro.
Sjölander, Annbritt; Peter Bjuhr. 1998.
13
Personlighetsbedömning med Object Relations Technique (ORT) inom
psykosvård. Betydelse vid vårdplanering. Ekberg, Martin. 1999.
14
Från utredning till behandling? En deskriptiv studie av barnpsykiatrins
insatser vid misstänkta sexuella övergrepp. Scherp, Lilian. 1999.
15
”Det är inte fel på mig – det är fel på världen!” Vuxna med Asperger
syndrom/högfungerande autism i Örebro län. Ekström, Leif; Emilsson,
Barbro. 1999.
16
Ordination: Psykoterapi! Tankar om förändring i psykoterapi och psykiatri
utifrån en patientintervju. Einar, Ulla-Britt. 1999.
17
Lära tillsammans – ett rehabiliteringsprogram för personer med avancerad
multipel skleros och deras personliga assistenter. Ahlström, Gerd (red.);
Anshelm, Margareta; Ehrenbåge, Ylva; Holmström, Ulrika; Martinsson,
Gunilla; Nilsagård, Ylva. 1999.
18
Anhöriga till psykiskt störda och deras uppfattningar om psykopedagogisk
undervisning. Fridenberger, Ann-Charlotte; Johansson, Gun. 1999.
19
Tidsbegränsad gruppterapi vid bulimia nervosa. Alm, Elisabeth; Engström,
Ingemar. 2000.
20
Den svåra balansgången – personliga assistenters möjligheter att tillämpa de
etiska värdegrunderna i LSS. Ahlström, Gerd; Klinkert, Pia. 2000.
24
Mementum
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
32
33
34
35
36
37
38
39
40
41
42
Vara synlig men ändå osynlig – personliga assistenters vardag. Ahlström,
Gerd; Casco, Marie. 2000.
Göra det bästa av det sämsta – rörelsehindrades syn på sin livssituation.
Ahlström, Gerd; Anshelm, Margareta. 2000.
Psykoterapi inom psykiatrin – kartläggning av en patientgrupp samt
belysning av angelägenhets- och lämplighetskriterier. Freed-Klevmar, Kersti.
2000.
Tre kärnfulla berättelser – Anhörigas uppfattningar om vad assistans innebär
för den funktionshindrade och hur de etiska värdegrunderna i LSS tillämpas.
Ahlström, Gerd; Davidsson, Solveig. 2000.
Utvärdering i teori och klinisk praktik – utvärdering av ett psykiatriskt
rehabiliteringsprojekt i Lindesberg. Sjöberg, Erik. 2000.
Bemötande av suicidproblematik inom akutpsykiatri och intensivvård – en
enkät- och journalstudie. Ericson, Karin; Falk, Christina. 2001.
Upplevelsen – en möjlighet för personer med psykosproblematik. Andersson,
Gunilla; Stigfur, Ann-Britt. 2001.
Tio röster om psykoterapi i psykiatrin. Einar, Ulla-Britt. 2001.
Svängdörrspatienter i psykiatrisk jourverksamhet – en explorativ studie.
Blomqvist, Suzanne. 2001.
Enkopresbehandling – utveckling och utvärdering av Toalettskolan, ett
behandlingsprogram vid Psykosomatikteamet i Örebro. Sjödin, Bibbi;
Dahlman, Margareta. 2002.
Lyckade processer i svåra utredningsuppdrag, finns de? En
uppföljningsstudie av utredningsärenden vid familjeenheten, BUP, Örebro.
Berge, Stefan. 2002.
Attachmentmönster hos psykiatrins patienter – samvariation mellan diagnos,
symtom och grundaffekter i förhållande till attachmentmönster. Mårtensson,
Anders. 2003.
Bättre upplevd hälsa men lika många otillfredsställda behov. En uppföljning
av personer med långvariga psykiska funktionshinder i norra Örebro län
efter sju år med psykiatrireformen. Kjellin, Lars; Karlsson, Ulla; Öhnader,
Rolf. 2004.
Hur personer med svåra psykiska störningar upplever och förklarar
förändringar i sitt psykiska tillstånd. Kazmierska, Maria. 2004.
Att få en neuropsykiatrisk diagnos som vuxen – vad händer sen? En
uppföljning av patienter utredda på Neuropsykiatriska enheten, Lindesberg.
Nordlander, Monica; Spångberg, Gunilla. 2004.
Depression och ångest – en kartläggning av behandlingsstrategier inom
allmänmedicin och psykiatri i Örebro läns landsting. Jansson, Stefan;
Schückher-Ugge, Fides. 2006.
Narkotikasituationen i Örebro kommun och Örebro län. Lindén-Boström,
Margareta; Persson, Carina; Kjellin, Lars. 2006.
Rättfärdigande av tvång i barn- och ungdomspsykiatrin. En studie om
personalens etiska reflektioner. Fredäng, Päivi. 2007.
Psykiatrisk jourverksamhet i Örebro län. Kjellin, Lars; Mårtensson, Anders.
2007.
Förändring av ätstörningssymtom och psykiatriska symtom under ett år i
behandling på specialistenhet. Björk, Tabita. 2008.
Patienter i psykiatrisk slutenvård i Örebro län – resultat från Eunomiaprojektet. Wadefjord, Anna; Bäckström, Jan; Kjellin, Lars. 2008.
Kognitiv och beteendeinriktad terapi vid komplicerad sorg – en litteraturstudie. Palmblad, Bert. 2009.
Mementum
25
43
44
45
46
47
48
49
50
51
52
53
54
26
Anhörigas delaktighet i psykiatrin – resultat från EUNOMIA-projektet.
Wadefjord, Anna; Gustavsson, Marita; Stenmarck, Mats; Kjellin, Lars. 2009.
Dialektisk beteendeterapi på BUP-kliniken i Örebro – en pilotstudie samt test
av en utvärderingsmodell. Kjellgren, Sara; Malmberg, Maria; Falk, Carina.
2009.
LRV-dömda i Örebro 2008. Sammanställning från inventering samt
jämförelse med nationell statistik från Socialstyrelsen. Björk, Tabita. 2009.
ADHD – från remiss till behandling. En utvärdering av AP Närpsykiatri
Karlskogas utredning och behandling av ADHD. Fritzell, Pär. 2009.
Omvårdnadspersonals uppfattningar av att arbeta enligt kompetensprofiler
inom rättpsykiatrisk vård. Selvin, Mikael. 2010.
Acceptance and Commitment Therapy som psykologisk behandling för
personer med opiatmissbruk – en pilotstudie. Sandberg, Jonatan, 2010.
Kognitiv beteendeterapi vid ADHD och högfungerande autism hos vuxna –
en litteraturstudie. Berzelius, Hannele. 2010.
Hypnos som komplement till EMDR i behandling av posttraumatiskt
stressyndrom – en deskriptiv studie. Lallerstedt, Christer. 2010.
Patienters upplevelser av fysisk aktivitet och motivation inom psykiatrisk
vård. Lager, Elisabet. 2010.
Posttraumatisk stress och schematerapi – en pilotstudie om schemamodes
hos patienter på en traumamottagning. Schröder, Anders. 2010.
Deweys test av socialt omdöme – en pilotstudie om socialt beslutsfattande
och mentalisering. Callenmark, Björn. 2010.
Individuell KBT-behandling för social fobi – en effektivitetsstudie på en psykiatrisk öppenvårdsklinik. Dirok, Hisyar. 2011.
Mementum
Mementum
27
