Predikan i S:t Hans kyrka Kyndelsmässodagen eller Jungfru Marie kyrkogångsdag den 8 februari 2009
1a Samuelsboken 1:21-28 * 1a Johannesbrevet 1:5-7 * Lukas 2:22-40
D
et levande ljuset i den röda lyktan i korfönstret
här i S:t Hans säger att Jesus är här. Ty det
levande ljuset i den röda lyktan är tänt när det finns
invigt nattvardsbröd i sakramentsskåpet i väggen
bakom altaret och eftersom det invigda
nattvardsbrödet är Kristi kropp, så är Jesus här när
det finns invigt nattvardsbröd där. Är ljuset tänt
betyder det därför att Jesus är här.
Får man vara så konkret? Ska inte kristen tro
vara andlig? Är inte Jesus någon som finns i våra
hjärtan, som ett ljus i vårt inre?
Jodå.
Fast Symeon såg frälsningen inte med sitt inre
öga, utan med sina vanliga ögon, ty han såg Jesus
och Jesus var väldigt konkret, ett 40 dagar gammalt
fullständigt normalt gossebarn.
Livet blev synligt, skrev Johannes i verserna
före dagens epistel: vi har sett det och tagit på det
med våra händer. Det är väldigt konkret. Symeon
visste det: Gud är så där konkret, påtaglig. Han är
inte bara andlig och osynlig och bor inte bara i vårt
inre.
Varför står det levande ljuset i den röda lyktan
fullt synligt i korfönstret här i S:t Hans? Jo, därför att
frälsningen som finns hos Jesus, Han som led, dog
och uppstod för att världen skulle bli frälst, den
frälsningen är beredd åt alla folk, bokstavligt alla.
Därför lyser det, i princip, för alla.
Jag vet inte vad människor som går förbi härutanför tänker när de ser det levande ljuset i den
röda lyktan. Men jag skulle vilja att de tänkte att
Jesus är här och att därför allas räddning undan
skulden, ondskans makt och den eviga döden finns
här på plats, mycket konkret, just här.
Det är ju så stort, det som ryms i det till det yttre
så enkla nattvardsbrödet.
Brödet hänger förstås inte fritt i luften, bildligt
talat. Det finns inte bara i sakramentsskåpet utan
med nödvändighet också i alla som i tro tar emot
det, äter det och bär det med sig i sina liv.
Maria kom med Jesus till templet i Jerusalem.
Före det bar hon Jesus nio månader i sitt moderliv.
När hon gjorde det var hon en bild för varje kristen
människa, för varje kristen församling och för hela
den kristna kyrkan. Vi ska, som Maria, bära Jesus i
våra liv.
När vi äter nattvardsbrödet blir brödet en del av
vår kropp – vi är ju det vi äter – och så bär vi Jesus i
våra liv. Fast Han ska vara inte bara en del av vår
kropp utan integrerad med hela vår själ, vårt tänkande, vårt handlande, vårt levande. Vi ska bära
Jesus så att Han blir livet i vårt eget liv. Vi ska
vandra i ljuset, som det stod i episteln. Hur man gör
det är en lång historia, som kyrkoårets andra halva
talar mycket om.
När Maria kom till Jerusalems tempel med
Jesus hade hon burit Honom färdigt i sitt liv. Hon
kom för att bära fram Jesus som ett offer till Gud.
Det är livets mening och mål: att bära fram sitt liv
tillsammans med Jesus som ett offer till Gud i det
himmelska Jerusalems tempel.
Jo, jag vet att det inte var slut med Maria när
hon fött Jesus. Hon och Josef uppfostrade Jesus,
hon fanns med under Hans verksamhetsår, hon
stod vid Hans kors, hon fanns med efter uppståndelsen. Fast i en mening är Maris kyrkogång en
slags avslutning på hennes livs stora uppdrag att
bära Jesus in i världen. Och när man är färdig med
sitt liv kommer man till Guds tempel som ett offer.
Berättelsen i den gammaltestamentliga texten
om Elkanas hustru Hanna och hennes son Samuel
säger detsamma. Det grundläggande budskapet i
den berättelsen är att den son Hanna fått som gåva
av nåd från Gud gav hon nu tillbaka till Gud. Så
gjorde Marie vid sin kyrkogång. Så gör den som får
Sonen Jesus som gåva av nåd att bära i sitt liv.
Tar man emot Jesus bara i nattvardsbrödet?
Nej, man gör det överallt där man tar emot Jesus i
tro, i bönen, i Bibelläsningen, i stillheten inför Honom, i lyssnandet till Honom i predikan och i stillheten, i sitt vardagsslit, överallt, där man står öppen
för Honom.
Men mest konkret är det i nattvarden, när vi,
som Symeon, tar Jesus i våra händer och med våra
vanliga ögon ser frälsningen som Gud har berett åt
alla folk.
Och det går inte att vara andlig och from och
leva med det gudomliga ljuset i sitt inre om man inte
tar emot Jesus så där konkret och enkelt som i
mässan. Det finns ett samband mellan det konkreta/synliga och det osynliga/himmelska.
Det är som med det levande ljuset i den röda
lyktan och dess signal att Jesus är här. Finns inte
Jesus överallt? Kan inte Han bo i vilken lägenhet
eller vilket hus som helst här i Ekholmen?
Jo, det kan Han. Men, vad jag förstår, kan Han
inte om det inte fanns en kyrka här, där gudstjänst
firas och människor tar emot Honom både i sina
kroppar och i sin ande. Eller, för säkerhets skull: jag
tror med bestämdhet att det gör det mycket lättare
för Jesus att finnas överallt i den här delen av staden nu när det firas gudstjänst här.
Får man tänka så konkret? Är Jesus bunden till
det konkreta? Är Han beroende av att vi finns?
Jag vet inte varför det är så, men julen och
Marie kyrkogång och Symeon och en massa annat
säger: Ja, så konkret är Han, så beroende är Han
av människor som säger som Maria sade när ängeln frågade om hon ville bära och föda Guds, den
Högstes Son, in i världen: Må det ske med mig som
Du har sagt.
Ska det levande ljuset i den röda lyktan i
korfönstret här i S:t Hans vara tänd behöver vi fira
gudstjänst här och ta emot Jesus konkret i hela
våra liv. Den frälsning som då blir konkret och synlig
är inte bara vår utan allas. Det som det levande
ljuset i den röda lyktan signalerar behöver därför
vara här, för Guds, människornas, världens och
frälsningens skull.
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige
Ande, nu och alltid och i evigheters evighet.
Amen
Niklas Adell, präst
