HÖST 2004 ~ GÖTEBORGS UNIVERSITET ~ MUSEION ~ ANDRA TANKEVÄRLDAR: JÄMFÖRANDE KOSMOLOGI
HISTORISKA CIVILISATIONER ~ FORN-INDIEN: TRO OCH KULT
FORN-INDIEN
TRO OCH KULT
Vadan denna skapelse har stigit ~ kanske formade den sig själv, eller kanske gjorde den ej
~ den som ser ned å den, i den högsta himmelen, bara han vet ~ eller kanske vet han ej.
Skapelsehymn, Nasadiya, ur Rig-Veda (min översättning av O'Flahertys engelska).
INLEDNING
Här skall jag tala litet om Forn-Indien, särskilt dess religion, såsom den genom tiderna har gestaltat sig i tro och kult. Jag kommer även i viss mån att följa skeendena framåt mot nutid, men
mest hålla mig till de äldre tiderna, innan det brittiska väldet. Detta skall ske utifrån främst John
L. Espositos, Darrell J. Faschings och Todd Lewis’ bok World Religions Today, först utgiven 2002,
andra, omarbetad utgåva 2006, avsnittet ’Hinduism: Myriad Paths to Salvation’. De får hädanefter
gå under det gemensamma författarnamnet EFL. Jag kommer på det stora hela följa deras tidsindelningar, så långt det låter sig göras: boken utmärks ej främst av klar kronologi. Med Indien
menas här ej den nutida staten, utan det sydasiatiska området i vidare och vagare mening. I indiska
ord har diakritiska tecken utelämnats, då bruket är vacklande ~ även mellan EFL:s båda upplagor.
Hur religioner skall delas upp och ordnas är väl sällan särskilt självklart; det gäller kanske ej minst
här. Ur den tidiga vedisk-bramanska kretsen kommer den senare hinduismen, men också buddism
och jainism, och andra, såsom sikhismen, som även har rötter i islam. Och därtill kommer påverkningar från andra håll. Men här är det främst den vedisk-bramansk-hinduiska traditionen vi skall
följa. Även med denna snävare avgränsning gäller dock en osedvanligt stor mångfald, genom frånvaron av allomfattande, av alla fullt erkända överhuvuden, skrifter och trosbekännelser. Som EFL
säger (min översättning): ”Det vi kallar hinduism spänner från monoteism till polyteism, från monism till
materialism och ateism; från ickevåldsetiker till moralsystem som ser som nödvändiga invecklade blodsoffer för att
upprätthålla världen; från kritisk, skolastisk filosofisk diskussion till odlandet av sublima, mystiska, ordlösa inre
upplevelser”. De säger också, väl att märka, att hinduismen innefattar skillnader väl så grundläggande
som dem mellan judendom och kristendom och islam, varför man för att kunna jämföra måste
skilja mellan nivåerna, mellan övergripande hinduism och olika hinduiska riktningar. Där finns även
rumsliga skillnader inom det hinduiska Indien, av vilka de viktigaste är mellan norr och söder.
Oavsett mångfalden finns givetvis gemensamma nämnare, men, menar EFL, de förenande dragen
finns mer inom kult än inom tro.
FÖR-KLASSISK TID (~ 180 F. KR.)
Det äldsta kärnområdet i Indien är Indus-dalen, eller rättare området kring de båda närliggande älvarna Indus och Sarasvati, nu försvunnen. Sindhus är sanskrit för ’Indus’, och ligger bakom
hindu. Där fanns den första större och tätare befolkningen, och den eller de första högkulturerna
(i något slags gängse mening; jag skall här ej försöka dra rågång mellan annan kultur och hög),
mer eller mindre samtida med de äldsta mesopotamiska, och med ömsesidiga förbindelser med
dem. Den sista stora, och mest välkända, av dessa tidiga högkulturer är Harappa-kulturen. Den är
känd särskilt för sina för sin tid påtagligt välordnade städer, och för en säregen typ av sigill, som
man har funnit i stora mängder. Harappa-kulturen ägde även en egen skrift, som dock ännu ej har
kunnat tydas. Man vet ej ens vilken typ av språk man talade, men tecken tyder på att det var
någon form av dravidiskt tungomål, som ännu i södra Indien. Den nådde sin höjdpunkt runt
2000 f. Kr., men dalade sedan, kanske på grund av naturkatastrofer, som Sarasvatis ändrade lopp;
dess städer övergavs vid 1700-talet f. Kr. (Fagan.)
Enligt den gängse historieskrivningen, kom vid den tiden hit, till Indus-dalen, indoeuropeiska
arier, nomadiska ryttarfolk, besegrade och trängde söderut den dravidiska befolkningen. Det är
dock omdebatterat hur krigiskt skeendet var. Dessa arier förde med sig sin tro och sina seder och
PATRIK J. ANDERSSON ~ 1971-06-04 ~ [email protected] / [email protected]
1/3
HÖST 2004 ~ GÖTEBORGS UNIVERSITET ~ MUSEION ~ ANDRA TANKEVÄRLDAR: JÄMFÖRANDE KOSMOLOGI
HISTORISKA CIVILISATIONER ~ FORN-INDIEN: TRO OCH KULT
bruk, liksom språket med släktkänning med andra indoeuropeiska folks. Denna kultur kom dock,
åtminstone eller särskilt så småningom, och kanske mer i södern, att införliva eller blandas med
drag i de äldre indiska kulturerna. Yoga och meditation nämns som möjliga sådana drag.
Till denna äldsta tid hör de fyra Veda-böckerna på fornindiska/sanskrit, som dock under lång
tid överfördes endast muntligen. Den allra äldsta är Rig-Veda. De är en stor och mångskiftande
samling gudahymner, och vår huvudsakliga källa till den äldsta indo-ariska religionen.
Utmärkande för den äldre, vediska kulten är eldoffren, brännandet av gåvor till gudarna. De
viktigaste gudarna var Agni, eldguden, som därmed också var viktig för offerritualet; Indra, krigsguden; Soma, gud kopplad till en drog vid samma namn, kanske en svamp, som åts i samband
med ritualer och krig ~ väl då riter inför ett slag; man kan jämföra med forntidens nordiska
bärsärkar och ulvhedar; Varuna, som övervakade världsalltets moraliska ordning. Alla dessa lever
vidare i senare hinduism, men ej längre som höggudar, utan i minde roller. Soma sålunda som
mångud, men fullmånen ses också allt framgent som en gynnsam tid för andliga ting.
Dödstron i denna äldsta tid erbjöd egentligen bara två möjligheter. Antingen kunde man leva
vidare som en ’förfader’, som en stjärna på himmelen, om man hade levat ett rättfärdigt liv, och
om ens efterlevande utförde de rätta ritualerna, eller så upplöstes och försvann man bara.
Här och där i de yngsta skikten av Veda-böckerna, och än mer i Upanishaderna, en samling utläggningar som började fogas till dessa från tiden efter 1000 f. Kr., kan man se att en väldigt
annorlunda andlig riktning börjat göra sig gällande. Det gäller de för all framtida hinduism, liksom i stor utsträckning buddismen, grundläggande lärorna om Brahman, den allomfattande
världssjälen, atman, den enskildes själ, som gång efter annan återfödes i samsara, världen, tills den
når moksha, befrielse, återfödelser som styrs av karma, ett slags moralisk naturlag.
KLASSISK TID (180 F. KR. ~ 900 E. KR.)
Tiden runt 500 f. Kr. var en tid av religiös väckelse och reformivrande i Indien. Bland annat
verkade Buddha och Jain vid denna tid, och deras läror utvecklades med tiden till självständiga
trossystem, som fick stor framgång, och som hotade den bestående religionen och dess prästerliga företrädares ställning. I det stora indiska Maurya-riket (300~180 f. Kr.) upphöjdes buddismen
närmast till statsreligion. Hinduismen i snävare mening uppstod, eller skapades, genom en motreformation mot dessa rörelser, vilken i sig införlivade mycket från reformrörelserna. Denna nya
hinduism var mycket framgångsrik, dessa andra rörelser trängdes undan nästan helt i Indien;
buddismen kom att leva vidare endast längst i söder och norr. Skeendet verkar väldigt mycket
likna vad som hände i Europa bortåt tvåtusen år senare, med katolicismen, protestantismen och
motreformationen. Så småningom införlivades Buddha tilll och med i den hinduiska gudaläran,
som en av guden Vishnus ’nedstigningar’, sedd antingen som ett slags frälsare eller profet, eller,
tvärtom, som någon sorts satan eller frestare, som lockade folk med dålig karma att följa felaktiga
läror, så att de snabbare skulle sjunka i omfödelsehierarkin.
Följande stycke ur Bhagavad-Gita (Sjätte kvädet; Nino Runebergs översättning), som är från
denna tid, tycks mig sålunda mycket påminna om den ’gyllene medelväg’ Buddha förespråkade:
I sanning, fråssarn hinner icke Yoga, ej heller den som överdrivet fastar;
ej heller den som sover alltför mycket, ej heller den som vakar överdrivet.
Men den som för ett regelbundet liv och slumrar in och vakar regelbundet
och äter lagom och förstör sig lagom, ~ en sådan man kan finna frid i Yoga.
Ytterligare två utvecklingar under denna tid måste framhållas, vilka båda kan kopplas till två
nya skriftsamlingar, där de formaliserades:
Den första skriften är Dharmashastra, en samling regler för det ideala hinduiska levernet och
samhället. Däri formaliseras karma-tänkandet och utvecklas kast-läran. Dess huvudbudskap tycks
vara att för att trygga samhällets välgång varje människa bör leva i enlighet med sin karma- och
kast-bestämda dharma, här ungefär ’plikt’. ”Skomakare, bliv vid din läst”, som Luther sade.
Den andra är Purana, som ibland kallas ’Femte Vedan’. Däri utvecklas lärorna om de nya gudar
som hade tillkommit sedan Veda-tiden. Detta är kopplat till en inriktning mot hängiven gudadyrkan, bhakti, som utmärker denna nya hinduism, och som är synnerligen viktig allt framgent. I
PATRIK J. ANDERSSON ~ 1971-06-04 ~ [email protected] / [email protected]
2/3
HÖST 2004 ~ GÖTEBORGS UNIVERSITET ~ MUSEION ~ ANDRA TANKEVÄRLDAR: JÄMFÖRANDE KOSMOLOGI
HISTORISKA CIVILISATIONER ~ FORN-INDIEN: TRO OCH KULT
denna ligger att de hängivna i och för sig bör visa alla gudar aktning, men ändå söka finna den
gud, som bäst passar ihop med de egna förutsättningarna. Till de allra viktigaste gudarna hör alltsedan denna tid Shiva, Vishnu och Mahadevi, ’Stora gudinnan’, som går under många namn och
har många uppenbarelseformer; det gäller för övrigt alla de stora gudarna. Uppfattningen att alla
gudar innerst är en och densamme finns också, och att mångfalden uppenbarelseformer är en nåd
det gudomliga visar för att underlätta frälsningen i denna tidsålder, Kali yuga, då den andliga
mognaden ej är vad den en gång var, fram till Veda-tiden. Till denna tid och riktning hör också de
två stora eposen, Mahabharata, där Bhagavad-Gita ingår, och Ramayana.
EFTER-KLASSISK TID (900 E. KR. ~ 1500 E. KR.)
Inledningen av denna tid sammanfaller med att inflytanden från islam börjar göra sig märkbara. År 1192 erövrades norra Indien av muslimer från Mellanasien. Detta kommer med tiden att
starkt påverka Indien och hinduismen, först och särskilt i norr. Ej minst viktigt är att själva underkuvandet under utländska herrar med främmande religion försvagade den inhemska elitens ställning. Detta möjliggör bildandet av en mångfald olika religionsfilosofiska skolor, också en del
grundade av andra än braman-präster, även människor ur låga kaster och kvinnor. En del av dessa
söker på olika sätt förena drag från islam med hinduismen; särskilt kan nämnas tron på en enda
gud. Mot slutet av perioden uppstår sikhismen i nordvästra Indien. Den får ses som ett mellanting mellan islam och hinduism, och som en egen religion.
NYARE TID (1500 E. KR. ~)
Från runt 1500 kom europeer och kristna att slå sig ned i Indien, bland annat missionärer i de
små handelskolonier tillhöriga olika europeiska länder, vilka grundades från denna tid. Britterna
var de mest framgångsrika, och hade från 1700-talet en mycket stark, även militär närvaro; 1858,
efter en stor indisk resning, kom Indien att styras direkt under brittiska kronan.
Liksom tidigare islam, kom även kristendomen att utöva ett starkt inflytande. Dock var det ej
många indier som omvändes till kristendomen. Inflytandet gällde snarare främst vissa allmänna
och delvis yttre drag i särskilt protestantisk kristendom och dess organisationer. Särskilt kan
nämnas andlig individualism, betonandet av den enskildes eget ansvar för sin frälsning, liksom ett
vetenskapligt käll- och textkritiskt förhållningssätt till även den egna religionens heliga skrifter,
samt även det att inom religiösa väckelserörelser förena missionerande med socialt arbete av olika
slag, som skolutbildning och sjukvård för fattiga.
År 1947 vart Indien självständigt från Storbritannien. Tyvärr skedde det under blodiga former,
och ledde till splittring av landet, i det främst hinduiska Indien och de främst muslimska Pakistan
och Bangladesh. Enligt Indiens författning skulle landet vara en sekulariserad demokrati. Särskilt
sedan 1980-talet har dock ’fundamentalist-nationalistiska’ hinduiska rörelser mot detta vuxit sig
starka, och även under några år innehaft regeringsmakten.
***
Ännu i dag lever mycket av uråldriga drag kvar i hinduismen, i tro, rit och religiös organisation,
mer kanske än i andra religioner och kulturer. Och det påtagligaste draget är nog mångfalden i
dessa yttringar. Det som kanske mer än annat möjliggjort denna mångfald, även ofta öppenhet
för andra trosriktningar och helt andra religioner och andra tankesystem, torde vara den bland
hinduer gängse villigheten att erkänna den mänskliga religiösa insiktens begränsningar. Även detta
tycks vara ett uråldrigt drag, att döma av Rig-Veda-citatet jag inledde med.
KÄLLOR
JOHN L. ESPOSITO, DARRELL J. FASCHING, TODD LEWIS. 2006. ’Hinduism: Myriad Paths to Salvation.’
World Religions Today. Första utgåvan 2002, andra, omarbetade 2006. Oxford University Press.
BRIAN M. FAGAN. 1998. People of the Earth. An introduction to World Prehistory. 9. upplagan. Longman.
WENDY DONIGER O'FLAHERTY. 1981. The Rig Veda. An Anthology. Penguin Books.
NINO RUNEBERG. 1955 (t.å.). Bhagavad-Gita. Herrens sång. 4. upplagan. Natur och Kultur, Stockholm.
Bild: Shiva, Eldringsdansaren. Bilden funnen på nätet någonstans, vet ej var.
PATRIK J. ANDERSSON ~ 1971-06-04 ~ [email protected] / [email protected]
3/3
