Predikan i S:t Hans kyrka Fjortonde söndagen efter Heliga Trefaldighet den 5 september 2010
Jesaja 11:10-13 * Filipperbrevet 2:1-5 * Lukas 22:24-28
T
visten bland lärjungarna om vem av dem som
skulle anses vara den störste ägde rum på
Skärtorsdagskvällen, enligt Lukasevangeliet omedelbart efter nattvardsinstiftelsen och bara en kort stund
före händelserna i Getsemane trädgård. De tvistade
alltså i direkt anslutning till Jesu död och uppståndelse, centrum i Guds frälsningsplan för världen.
Man kan tycka att tvisten är lite pinsam, inte minst
med tanke på tillfället. Men när Jesus ingriper i samtalet tillrättavisar Han dem knappt, utan tar i stället
tillfället i akt att låta händelsen lära dem två grundläggande viktiga saker, den ena att med Jesu lärjungar
är det annorlunda än med makthavare och folkets
vanliga välgörare, den andra att Han själv är i världen
som tjänare, alltså motsatsen till att vara den störste.
I Johannesevangeliets berättelse från samma
tillfälle berättar Johannes att Jesus i omedelbar anslutning till nattvardsinstiftelsen tvättade lärjungarnas
fötter – vilket är en typisk tjänaresyssla och alltså en
bild för att Jesus är tjänare. Lukas och Johannes
berättar väl samma händelse, som alltså blir en undervisning om Jesus och lärjungaskapet. ”Jag har
gett er ett exempel”, sade Jesus efter fottvättandet,
”för att ni ska göra som jag har gjort med er”. Som det
är med Jesus, så ska det vara också hos Hans lärjungar. ”Låt det sinnelag råda hos er som också fanns
hos Kristus Jesus”, som Paulus uttryckte saken i
dagens episteltext från Filipperbrevets andra kapitel.
Han fortsätter i den text som kören sjöng: ”Han ägde
Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med
Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt. --- Han gjorde sig ödmjuk och var lydig, ända till
döden, döden på ett kors”.
En tjänare har en herre. Den tjänaren gör tjänst åt
kan vara sin herre, men kan också vara någon annan. Med Jesus är det så att Han är sin Faders
trogne och lydige tjänare; någon annans tjänare är
Han inte. När en entusiastisk folkhop efter ett av
brödundren ville ta Honom i sin tjänst och göra
Honom till folkets ledare, sade Han nej. Han är inte
folkets tjänare i den meningen att folket bestämmer
över Honom eller ger Honom Hans uppdrag eller
maktbefogenheter. Bara Gud Fader är Hans herre.
Egentligen är det lite mer komplicerat eftersom
Jesus själv är Gud, en av de tre Personerna i Gud.
Fast som människa på jorden avstod Han från sin
jämlikhet med Gud och för att inte fastna i ett komplicerat funderande kring Jesu gudomlighet under den
tiden, säger jag nu, lite enkelt, att när Han var synlig
på jorden var Gud Fader Hans herre, den Han var
lydig mot ända till döden.
Den tjänst Jesus gjorde gjorde Han dock inte bara
åt Gud Fader utan åt mänskligheten och världen.
”Jag är mitt ibland er som er tjänare” sade Han till
lärjungarna, och i det läget representerade lärjungarna hela mänskligheten. Redan i de gammaltestamentliga profetiorna bär Herrens lidande tjänare våra
bördor, lider våra plågor, pinas för våra brott, sargas
för våra synder (Jesaja 53), för ”att Guds räddning
ska nå över hela jorden”, som det står (Jesaja 49:6).
Jesus blev inte människa för att ha kul eller förverkliga sig själv utan för att världen skulle räddas, inte gå
under utan ha evigt liv. I den meningen stod tjänaren
Jesus i världens och mänsklighetens tjänst.
Och så som det var med Jesus ska det vara
också med oss.
Gud, Fadern och Sonen och Anden är vår herre.
De mänskliga herrarna är, eller ska i alla fall vara,
underherrar åt Gud. Han ska vara Herren för sina
tjänare. Folket är inte en Jesuslärjunges herre, än
mindre är den politiska makten eller den världsliga
rikedomen det. Den kristna kyrkan är inte tjänare åt
vare sig regeringen eller näringslivet.
Men tjänsten en kristen lärjunge gör är ett tjänarskap för mänskligheten och världen. Vi är inte lärjungar för att ha kul eller förverkliga oss själva utan
för att världen ska bli räddad och mänskligheten
vinna evigt liv. I den meningen är vi i den jordiska
verkligheten som allas tjänare.
Det är inte särskilt glamoröst. Till lärjungaskapet
hör både offer och lidande, det är bara att se på hur
det gick med Jesus och inse att det går tjänaren som
det går hans eller hennes herre. Den kristna tjänarskapet är en övning i ödmjukhet och trohet. Uppgiften
är ett slags ständigt tvättande av världens smutsiga
fötter.
När Gud räddar in hela Ekholmen, Hjulsbro och
Ullstämma i himlen därför att vi envetet bad, firade
mässa, sjöng både klagosånger och lovpsalmer och
försökte bli lite heliga själva, säger vi: Vi gjorde bara
det vi skulle, som Guds tjänare.
Denna söndags tema är enheten i Kristus. Det
skulle kunna handla om att mänskligheten blir ett i
Jesus och om den återupprättade relationen mellan
Gud och oss som finns hos Jesus. Men betoningen
ligger i enheten mellan Jesu lärjungar, det som brukar
kallas ekumenik, enheten mellan de kristna kyrkorna.
Vad har då det jag sagt med de kristnas synliga
enhet att göra? I episteln skrev Paulus om att leva i
samma kärlek, eniga i tanke och sinnelag – och i
nästa andedrag pekar han på hur man gör det: Låt
det sinnelag råda hos er som fanns hos Kristus
Jesus, det sinnelag som predikan hittills har handlat
om.
Johannesevangeliet berättar att i anslutning till
fotatvättandet och alltså också då i anslutning till
samtalet som evangeliet jag läste berättade om, så
ber Jesus till Gud Fader att alla kristna ska vara ett.
Också Han kopplar alltså ihop enheten med tjänarskapet, både sitt eget, och vårt.
Enheten växer när vi tar på allvar att vi är Guds
tjänare i tjänst för världen.
Betyder det att splittringen och oenigheten i den
kristna kyrkan bottnar i att detta Jesu sinnelag inte
råder hos oss? Det är en allvarlig fråga som man
visst kan rikta till andra, men främst till sig själv.
Fast i första hand ska vi ta det som en uppmaning
i enhetssträvandena: Låt det sinnelag råda hos er
som finns hos Jesus Kristus, Han som antog en tjänares gestalt och var lydig intill döden på korset.
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande,
nu och alltid och i evigheters evighet.
Amen.
Niklas Adell, präst
