FAKTABLAD – BEHANDLING AV LUNGCANCER
Vid behandling av icke-småcellig lungcancer utgår man från tumörens storlek och typ, i vilket stadium
sjukdomen befinner sig, patientens ålder och hälsotillstånd. Tidig upptäckt är avgörande för möjligheterna
till bot. Oftast har tumören då hittats i samband med någon annan undersökning innan den gett symtom. I
tidiga stadier, om det är en liten och avgränsad tumör, är kirurgi det främsta behandlingsalternativet och
omkring var fjärde patient bedöms vara lämplig för kirurgi. Om det visar sig att patienten inte kan opereras,
trots en liten tumör, så kan man överväga strålbehandling. Dessvärre har omkring 75 procent av alla med
en nyupptäckt lungcancer en långt framskriden sjukdom som inte går att operera. Då syftar
behandlingen till att hindra tumören att växa, lindra symtom och förlänga överlevnad med så bra livskvalitet
som möjligt.
Man kan dela in lungcancer i fyra olika stadier, dessa stadier d.v.s. storlek och spridning av tumören avgör
lämpligast behandling:
Behandling vid stadium 1, det vill säga en liten begränsad tumör, är vanligen operation. Men även
strålbehandling kan komma i fråga.
I stadium 2 och 3 finns cancerceller i en eller flera lymfkörtlar. I dessa stadier kan man undersöka om det
går att operera. Till dessa patienter brukar man överväga en kombination av cytostatika och
strålbehandling.
Stadium 4 innebär att sjukdomen är spridd utanför bröstkorgen och lungorna. Om patienten har ett gott
allmäntillstånd ges i första hand olika cytostatikakombinationer. Ibland kan cytostatikabehandlingen
kombineras med ett läkemedel som är en så kallad angiogeneshämmare, bevacizumab (Avastin).
I samband med utredningen av patienten med en avancerad eller spridd lungcancer (stadium 4) görs olika
tester för att ta reda på om det finns EGFR-mutationer eller ALK-mutation. Om någon av dessa mutationer
finns är standardbehandlingen att ge EGFR-hämmare respektive ALK-hämmare. Till patienter med en
EGFR-mutation kan också en kombination av EGFR-hämmaren Tarceva och angiogeneshämmaren Avastin
vara ett alternativ.
En annan grupp läkemedel under stark utveckling är immunterapier. Syftet med immunterapi vid cancer är
att stärka och förbättra immunförsvarets möjligheter att upptäcka och bekämpa cancerceller. Den stora
utmaningen ligger i att även om tumörer består av sjuka celler är de ändå kroppsegna och har olika
strategier för att ”maskera sig” vilket försvårar för immunförsvaret att hitta och angripa dem.
Ett exempel på cancer-immunterapi är Tecentriq (atezolizumab) som är en antikropp som binder och
blockerar PD-L1, ett protein som cancerceller uttrycker på tumör- och/eller immunceller vid exempelvis
icke-småcellig lungcancer. När PD-L1 binder till sina receptorer leder det till att immunförsvaret mot
cancercellerna försvagas. Genom att blockera PD-L1, återställer Tecentriq immunförsvarets naturliga
förmåga att känna igen, söka upp och bekämpa cancercellerceller.. Läkemedel med denna typ av
verkningsmekanism kallas för checkpoint-hämmare.
Patienterna genomgår ofta flera omgångar av behandlingar under sin sjukdomstid. Det brukar benämnas
första, andra tredje linjens behandling osv. Vilken behandling som väljs vid progress av cancern beror på
vilken tidigare behandling som givits och patientens allmäntillstånd.
För mer information
Tommy Ringart, kommunikationschef Roche AB, 0705-62 11 40, [email protected]
