Utrikesdepartementet
Denna rapport är en översiktlig sammanställning över
hur de mänskliga rättigheterna efterlevs, grundad på
den svenska ambassadens bedömningar.
Rapporten kan inte ge en fullständig bild. Information
bör sökas också från andra källor.
Mänskliga rättigheter i Moldavien 2006
ALLMÄNT
1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna
Moldavien är medlem i FN sedan 1992 och i Europarådet sedan 1995.
Författningen föreskriver en rad skydd och rättigheter men de mänskliga
rättigheterna respekteras inte alltid i praktiken. Åtgärder har vidtagits de senaste
åren för att förbättra situationen, men rättsväsendet kan ännu inte anses
oberoende. Tortyr och misshandel förekommer. Korruptionen är utbredd och
utgör fortfarande ett problem. Oberoende media utsätts för påtryckningar och
trakasserier och regeringen kontrollerar indirekt all statlig TV och radio. Det
finns dock utrymme för det civila samhället att verka.
Kommunistpartiet kom till makten 2001 och har en stark ställning. Efter
parlamentsvalet 2005 valde oppositionen att stödja omvalet av
kommunistpartiets Vladimir Voronin som president. Dennes maktposition är i
princip ohotad och oppositionen är svag och splittrad. Moldaviens regering har
emellertid under de senaste åren intagit en alltmer provästlig linje och
eftersträvar nu ett närmande till EU. En viktig del i denna västorientering är att
genomföra den handlingsplan som överenskommits mellan EU och
Moldavien, ENP-handlingsplanen.
Kvardröjande arv från sovjettiden hämmar ibland utvecklingen mot ett
demokratiskt samhälle med respekt för mänskliga rättigheter. Enligt vissa MRorganisationer har läget försämrats de senaste 2-3 åren på vissa punkter.
Diskriminering, övergrepp och trakasserier förekommer. Situationen i landets
fängelser är svår och fall av misshandel och trakasserier från poliser och
fångvaktare rapporteras årligen.
Moldavien drabbades hårt vid Sovjetunionens fall då både ekonomin och
sociala trygghetssystem slogs sönder. Det fortsatt besvärliga ekonomiska läget
bidrar till att försvåra för de redan mest utsatta grupperna. Gatubarn,
prostitution och brottslighet är tragiska följder av redan dåliga sociala
förhållanden. Landet har fortfarande den lägsta inkomsten per capita i Europa
samtidigt som samhället uppvisar stora klyftor. Drygt en fjärdedel av
befolkningen lever under fattigdomsgränsen. På grund av bristen på arbete i
landet har mellan en fjärdedel och en tredjedel av landets befolkning migrerat
utomlands, de flesta illegalt. Moldavier som arbetar utomlands skickar hem
omfattande penningsummor. Hittills har dessa remitteringar i första hand lett
till en ökad konsumtion av varor, tjänster och bostäder, vilket haft en positiv
2
inverkan på inkomster och fattigdom, men ännu inte på investeringarna i
landet.
Till följd av den socioekonomiska situationen och arbetslösheten är handeln
med människor fortfarande ett stort problem. Människohandeln har inte
minskat, däremot har den delvis ändrat karaktär och inriktning. Inte bara unga
moldaviska kvinnor utan även barn och familjer skickas numera iväg för att
arbeta (eller tigga) i andra länder. Ett antal organisationer och myndigheter med
ansvar för arbetet mot människohandel figurerar dessutom i en
korruptionshärva som nyligen uppdagats.
En nationell handlingsplan för mänskliga rättigheter för perioden 2004-2008
har utarbetats i samarbete mellan den moldaviska regeringen, UNDP och
enskilda organisationer aktiva inom MR-området. Handlingsplanen ska bland
annat stärka Moldaviens möjligheter att övervaka, implementera och skydda
mänskliga rättigheter. Sociala, ekonomiska och politiska faktorer hämmar
fortfarande utvecklingen mot ett fullfjädrat demokratiskt samhälle med respekt
för mänskliga rättigheter. Arvet från sovjettiden med kvardröjande mentalitet
och strukturer försvårar ytterligare situationen. Såväl diskriminering som olika
former av övergrepp och trakasserier förekommer såväl mot individer som
mot grupper. Situationen i landets fängelser är fortsatt svår, med överfyllda
celler, brist på personal, undernäring och sjukdomar. Flera fall av misshandel
och trakasserier från poliser och fångvaktare rapporteras årligen.
Moldavien är fortfarande ett delat land. Ett kort inbördeskrig utbröt efter
Sovjetunionens fall och ett smalt landområde mellan floden Nistru (Dniestr)
och den ukrainska gränsen i östra Moldavien, utropade 1991 en ”Transnistrisk
Moldavisk Republik”. Utbrytarregionens ledare betonar att området har en
annan historia och kultur än övriga Moldavien, men många anser att privata
maktanspråk och ekonomiska intressen snarare ligger bakom konflikten.
Området kontrolleras av en auktoritär regim under ledning av den
självutnämnde ”presidenten” Smirnov.Förutom ekonomiskt stöd från Ryssland
kommer inkomsterna främst från de många tunga industrier som finns i denna
del av landet men också från en omfattande smuggelverksamhet. . Inget land
har formellt erkänt områdets självständighet, och folkrättsligt tillhör
Transnistrien alltjämt Moldavien.
Situationen för de mänskliga rättigheterna är värre i Transnistrien än i övriga
Moldavien och informationen därifrån knapp, vilket försvårar för såväl
internationella som inhemska NGO:s att bedriva verksamhet där.
Medborgarnas rättigheter att fritt välja sina representanter i Transnistrien är
begränsade, det förekommer regelbundet tortyr och godtyckliga
frihetsberövanden. Situationen i fängelserna är fortsatt svår och två
medlemmar av den så kallade Ilascugruppen1 hålls kvar i fängelse, i strid med
en dom i Europadomstolen för mänskliga rättigheter 2004. Oberoende media
och oppositionella trakasseras av myndigheterna. Begränsningar av
organisations- och religionsfriheten förekommer liksom diskriminering av
romer.
1
Fyra personer som hölls frihetsberövade i Transnistrien vände sig till Europadomstolen
för mänskliga rättigheter för att få lagligheten i frihetsberövandet samt den behandling de
fått utstå under frihetsberövandet prövat av domstolen. Domstolen fällde Moldavien och
Ryssland för brott mot tortyrförbudet och rätten till frihet och säkerhet.
2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om
mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s konventionskommittéer
Bland de centrala konventionerna på området mänskliga rättigheter har
Moldavien ratificerat följande:
Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, International
Covenant on Civil and Political Rights (ICCPR). Moldavien har signerat men ej
ratificerat det fakultativa protokollet om enskild klagorätt 2005 och det om
avskaffandet av dödsstraffet. Dödsstraffet avskaffades dock formellt 14 juli
Moldavien lämnade under 2001 in en rapport till konventionskommittén
och skulle ha inkommit med den senaste 2004.
Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter,
International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights (ICESCR).
Moldavien har skickat in en försenad rapport under 2001, nästa rapport
väntas 2008.
Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering,
Convention on the Elimination of all forms of Racial Discrimination (CERD).
Moldaviens rapporter var försenade men kom in till konventionskommittén
2001 och 2006.
Konventionen om avskaffandet av alla former av diskriminering mot
kvinnor, Convention on the Elimination of all forms of Discrimination Against
Women (CEDAW) samt det fakultativa protokollet om enskild klagorätt.
Rapport inkom till konventionskommittén ifebruari 2006, de tre periodiska
rapporterna har överlämnats, dock försenade.
Konventionen mot tortyr, Convention against Torture and Other Cruel, Inhuman
or Degrading Treatment or Punishment (CAT), samt det fakultativa protokollet
om förebyggande av tortyr i juli 2006. Under 2001 inkom een rapport till
konventionskommittén, dock försenad.Den senaste rapporten skulle ha
inkommit 2004.
Konventionen om barnets rättigheter, Convention on the Rights of the Child
(CRC) samt det tillhörande protokollet om barn i väpnade konflikter.
Protokollet om handel med barn endast signerat. Moldavien har endast
lämnat in en rapport, som inkom 2001 dock försenad. Den senaste
rapporten skulle ha varitkonventionskommittén tillhanda 2005. Rapport
angående barn i väpnade konflikter skulle inkommit i maj 2006.
Flyktingkonventionen, Convention related to the Status of Refugees, samt det
tillhörande protokollet från 1967
Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen, International Criminal
Court (ICC) signerad 2000, men ännu inte ratificerad.
Den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) med
reservationer med speciell hänsyn till Transnistrien. I oktober 2006
ratificerades protokoll 13 angående avskaffande av dödsstraffet.
1996 slog Högsta domstolen fast att internationella avtal och konventioner
som Moldavien anslutit sig till har företräde framför inhemsk lagstiftning, om
de skulle hamna i konflikt.
Sedan 1998 uppges inga besök av FN:s olika specialrapportörer ha ägt rum.
4
MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER
3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr
Såvitt känt är förekommer inte av statsmakten sanktionerade politiska mord,
avrättningar eller försvinnanden. 2005 ändrades den moldaviska brottslagstiftningen
så att tortyr blev ett brott. Ändå rapporteras fall av tortyr, misshandel och trakasserier
i häkten och fängelser. Erkännanden av brott somframkommit under tortyr har
använts som bevisning i domstol vid flera tillfällen, också när det gäller minderåriga.
Romer tycks i större utsträckning än den övriga befolkningen drabbas av såväl fysiskt
våld som av godtyckliga frihetsberövanden från myndigheternas sida. Det finns ingen
uppgift om att personer utvisats i strid mot förbudet om utlämning till länder där de
kan komma att utsättas för tortyr eller grym behandling.
Förhållandena i de överfulla fängelserna är genomgående svåra. Detta gäller inte
minst personer som väntar på rättegång. Cellerna motsvarar sällan vare sig krav enligt
lokala regler eller internationell standard. Rapporter förekommer om att de intagna
vägrats mat och vatten samt hållits i underjordiska utrymmen utan tillgång till
läkarvård, frisk luft eller hygien. Undernäring är vanlig, liksom sjukdomar som
tuberkulos och HIV/AIDS. Rehabiliteringsmöjligheter saknas och internerna
tillbringar den mesta tiden i cellen. I januari 2006 fanns totalt 8876 frihetsberövade
fördelade på 18 institutioner, varav 30 procent var häktade. 5 procent av de
frihetsberövade var kvinnor och 2 procent var minderåriga (International Centre for
Prisonstudies, London).
Representanter för MR-organisationer tillåts besöka fängelserna i Moldavien.
Moldova Center for Human Rights besöker regelbundet fängelser varje år.
Regeringen samarbetar även med Internationella röda korset. En studie gjord av
Institute for Penal Reform (IPR), som besökt ett flertal institutioner, avslöjade fall där
minderåriga förstagångsförbrytare hölls häktade tillsammans med flergångsförbrytare
samt misstänkta för grova brott. Man påtalade till och med ett fall där en kvinnlig
minderårig hölls häktad tillsammans med vuxna manliga intagna.
Europarådets Committee for the Prevention of Torture and Inhuman or Degrading Treatment or
Punishment (CPT) besökte Moldavien 2004 och 2005. Delvis till följd av dessa
rapporter har den moldaviska regeringen antagit en nationell handlingsplan för
reformering av fängelsesystemet.
Det finns ingen uppgift om att personer utvisas i strid mot förbudet om utlämning
till länder där de kan komma att utsättas för tortyr eller grym behandling.
Situationen bedöms som särskilt bekymmersam i fängelser i Transnistrien, där
organisationer för mänskliga rättigheter rapporterar om fall av tortyr och våld,
pennalism och andra svåra trakasserier. Internationella röda korset besöker Ilascugruppen (se nedan) en gång om året och under 2006 besökte CPT Transnistrien där
man fick tillträde till alla begärda institutioner samt fick träffa de fångar man ville.
Vid ett fängelse som ligger i den transnistriska delen av Bender, men som förvaltas av
den moldaviska regeringen, konstaterades att rinnande vatten och el samt
fungerande avloppssystem fortfarande saknades till följd av ett beslut fattat av de
styrande i den transnistriska delen av staden.
4. Dödsstraff
Dödsstraffet avskaffades 1995 för alla brott utom två (under och vid hot om krig)
och erforderliga ändringar av strafflagen beslutades samtidigt av parlamentet.
Dödsstraffet ersattes av fängelsestraff på 25 år eller på livstid. 2005 infördes
ändringar som avskaffade dödsstraff även för de två resterande brotten. I juli 2006
ändrades konstitutionen och dödsstraffet är nu avskaffat även i denna. Moldavien har
dock ännu inte officiellt tillträtt det andra protokollet till FN:s konvention om
medborgerliga och politiska rättigheter om dödsstraffets avskaffande i fredstid.
I Transnistrien infördes i juli 1999 ett moratorium beträffande dödsstraff, vilket
innebär att inga avrättningar verkställs. Formellt behålls dock dödsstraff för sex
brottsrubriceringar.
5. Rätten till frihet och personlig säkerhet
Godtyckliga frihetsberövanden uppges förekomma i Moldavien. Flera rättsprocesser i
Moldavien har uppgivits vara delvis politiskt motiverade och om inte direkt
beordrade, så åtminstone sanktionerade, av statsmakten. Uppmärksammade fall
under året rör bland annat korruptionsutredningen av den före detta.
försvarsministern Pasat, huvudstaden Chisinaus tidigare borgmästare, den
socialdemokratiske partiledaren samt borgmästaren och tillika oppositionsledare i
den gagauziska autonoma republiken.
Misstänkta brottslingar upplyses inte alltid om vad de är anklagade för. Trots att de
har rätt till advokat händer det att detta inte respekteras. Romer är ofta särskilt utsatta
och rapporter förekommer härvidlag om godtyckliga arresteringar och misshandel.
Det finns inga restriktioner för medborgarnas in- och utrikesresor. Tvångsexil är
förbjuden och förekommer heller inte. Däremot kan underhållsskyldiga hindras från
att emigrera, liksom i sällsynta fall personer som har tillgång till statshemligheter.
Godtyckliga frihetsberövanden förekommer framför allt i Transnistrien som ett sätt
för regimen att slå till mot regimkritiker. Förutom den så kallade Ilascu-gruppen,
förekommer inga rapporter om politiska fångar i Transnistrien.
Ilascu-gruppen, alla medlemmar i det kristdemokratiska partiet CDPP, dömdes 1993
av en domstol i Transnistrien, för mord. Två av de fyra sitter fortfarande fängslade,
trots protester från internationella MR-organisationer, och trots att Europadomstolen
slagit fast att fängslandet innebar ett brott mot den europeiska konventionen för
mänskliga rättigheter. Såväl Ryssland som Moldavien kritiseras regelbundet för detta.
Resor mellan Transnistrien och övriga Moldavien sker relativt obehindrat för vanliga
medborgare, även om transnistriska myndigheter ibland begränsar resandet till och
från regionen och gränsvakter ofta genomsöker ut- och inpasserande fordon.
Representanter från den moldaviska regeringen och från OSSE nekas däremot ofta
inträde i Transnistrien. Helsingforskommittén rapporterar fortsatt om trakasserier
och misshandel av representanter.
Lantbrukare på den transnistriska sidan har tidigare vid ett flertal tillfällen hindrats
från att resa till områden kontrollerade av Moldavien för att sälja sina varor. I
Dubosari-området på den transnistriska sidan av Nistru har jordbrukare i vissa
moldaviska byar, som inte kontrolleras av den transnitiska regimen, hindrats från att
bruka sina åkrar (som ligger på transnistriskkontrollerade områden utanför byarna)
eller hindrats från att transportera sin skörd hem till byarna.
6. Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen
6
Moldaviens rättsystem kan ännu inte sägas vara vare sig oberoende eller väl
fungerande. Anklagelser om att domstolsväsendet och dess företrädare är korrupta
och utsätts för påtryckningar, från såväl åklagarämbetet som regeringsföreträdare, är
vanligt förekommande. Resursbrist och låga löner samt i flera fall förekomsten av hot
och utpressningar gör det svårt för domarna att vara oberoende. Flera av dem, enligt
kritiker ofta de mest effektiva, har sedan president Voronin tillträdde ersatts av
politiskt tillsatta personer.
Den moldaviska författningen föreskriver rättsväsendets oberoende och att
medborgarnas mänskliga rättigheter skall respekteras. I teorin skall den åtalade
betraktas som oskyldig tills motsatsen bevisats. I praktiken har dock åklagarens
uppfattning stor tyngd. Officiella påtryckningar och korruption utgör ett fortsatt
problem och det finns rapporter om att såväl åklagare som domare tagit emot mutor
i utbyte mot sänkta straff. Politiska faktorer förefaller spela en stor roll vid tillsättning
av domare.
Den åtalade har rätt till en försvarsadvokat och till besök av familjemedlemmar. Om
den åtalade saknar egna medel kräver regeringen att advokatsamfundet tillhandahåller
en försvarsadvokat. Regeringen saknar dock ofta medel att betala
advokatkostnaderna, varför de svarande inte alltid erhåller ett fullgott försvar. Enligt
författningen har den som åtalats rätt till tolk liksom möjlighet att ta del av
handlingarna rörande sitt eget fall, men till följd av bristande resurser får i praktiken
häktade med behov av tolk ofta sina förhandlingar uppskjutna.
Arresteringsorder utfärdas av domare efter åklagares framställan. Enligt lagen måste
myndigheterna informera den häktade om anledningen och misstankarna mot
densamme. Detta sker dock inte alltid. Godtyckliga frihetsberövanden är förbjudna
men rapporter om godtyckliga arresteringar av bland annat romer förekommer.
Misstänkta får hållas häktade utan åtal under max 72 timmar innan dess att
förhandling måste hållas, en tidsgräns som dock inte alltid respekteras. Rättegångar är
generellt offentliga men till följd av brist på rättssalar avgörs många ärenden i
domarnas rum. Offentlig information om rättegångar ges sällan trots att lagen
föreskriver detta.
Efter att åtal väckts kan under särskilda omständigheter en misstänkt släppas fri.
Lagen medger även frisläppande mot borgen. Författningen medger häktning i högst
30 dagar med möjlighet till förlängning till 12 månader under särskilda
omständigheter efter beslut av en domstol eller av parlamentet. Trots detta är det
vanligt med häktningstider på flera månader utan särskilt beslut härom, i enstaka fall
upp till ett år eller mer.
Rättsväsendet består av tre instanser, motsvarande tingsrätter, hovrätter och Högsta
domstolen. En särskild författningsdomstol övervakar lagstiftningens förenlighet
med författningen. Den anses vara den enda som är relativt självständig.
Författningen föreskriver att presidenten på förslag av det så kallade magistraternas
högsta råd, Council of Supreme Magistrates, CSM, skall utnämna domare för en
femårsperiod. De kan sedan utses för ytterligare tio år och därefter fram till
pensionen. Sedan 2000 krävs det, för att en domare ska få sitt förordnande förlängt,
att han eller hon genomgår en viss vidareutbildning och en tentamen. Det finns även
ett militärt rättssystem, vars domstolar har ungefär samma tvivelaktiga rykte som de
civila.
Riksåklagarämbetet är en självständig juridisk myndighet och är ansvarigt inför
parlamentet. Åklagare kan utfärda tillstånd för husundersökningar. I strid med
författningen förekommer elektroniska avlyssningar och ickeautoriserade
husrannsakningar av politiska aktörers bostäder och telefoner från säkerhetstjänstens
sida. I praktiken är rättssystemets kontroll över säkerhetstjänsterna svag.
Åklagarmyndigheten är ansvarig för översyn av brottsundersökningar,
åtalsframställningar inför domstol samt skydd av rättsstaten och medborgerliga
rättigheter. Åklagare har stort inflytande över rättsprocessen, bland annat genom sin
rätt att öppna och avsluta undersökningar utan att höra domstolen.
En ny kriminallag antogs 2002 och trädde i kraft 2003. Ansvaret för fängelsesystemet
flyttade från inrikesministeriet till justitieministeriet 1996. Ändringar i strafflagen
2006 introducerade en ny syn på straffskalan och gav möjlighet till individuella
bedömningar. Minderåriga får hållas i förvar högst 24 timmar och straffen för dem
halverades. Maxstraff är 30 år (12 år för minderåriga) och vid upprepade domar 35 år
(15 år för minderåriga). För mindre brott introducerades möjligheten att ej utdöma
fängelsestraff för minderåriga.
Det finns inget särskilt rättssystem för minderåriga utan sådana fall prövas oftast i
vanliga domstolar och de dömda skickas ofta till samma fängelser som vuxna. Det
finns särskilda domare för minderåriga i alla regioner men dessa saknar ofta
nödvändig kunskap och erfarenhet. Enligt IRP (Institut de Reforme Penale) i Chisinau
fanns det i oktober 2006 ca 200 ungdomar i fängelse varav den yngste var 14 år.
Polisväsendet är primärt ansvarigt för att upprätthålla lag och ordning. Det är
uppdelat i regionala och kommunala kommissariat som lyder under
inrikesministeriet. Korruption inom polisväsendet är ett stort problem. Under 2005
prövades 190 brottmål mot poliser för mutor, stöld och maktmissbruk.
Riksåklagarämbetet är ansvarigt för undersökningar av polisen.
Det finns en ombudsmannainstitution, med tre ombudsmän utsedda av parlamentet,
samt ett oberoende center för mänskliga rättigheter, Moldovan Human Rights Center, till
vilket medborgare kan vända sig för att anmäla MR-brott. Flera oppositionspolitiker
anklagar dock centret för att inte vara tillräckligt aktivt med att rapportera brott och
föreslå lösningar. Det finns vidare ett permanent utskott i parlamentet för mänskliga
rättigheter och nationella minoriteter, vilket uppges vara relativt aktivt.
Moldavien har fällts i Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg 23
gånger (av 37 fall) och ytterligare ett antal mål är under behandling.
Helsingforskommittén mottar omkring 2000 anmälningar om MR-brott årligen och
OSSE 300. Klagomålen kommer från såväl grupper som individer. Även Amnesty
International har fått rapporter om flera fall av misstänkta övergrepp, bland annat av
tortyr i fängelser. Två moldaviska advokater som bedrivit tätt samarbete med
Amnesty International kallades till domstol, anklagade för att ha spridit falsk
information om brott mot mänskliga rättigheter i Moldavien.
Transnistriska myndigheter uppges ha frihetsberövat regimkritiker i flera månader.
De som bor i Transnistrien har heller ingen möjlighet att överklaga domslut från
lokala eller regionala domstolar till högre juridiska instanser i Moldavien eller
utomlands (till exempel Europadomstolen).
7. Straffrihet
Det förekommer flera uppgifter om att misshandel och MR-kränkningar från
exempelvis polisers och fångvårdares sida sällan leder till utredningar eller åtal.
8. Yttrande-, tryck-, mötes-, förenings- och religionsfrihet med mera
Författningen garanterar yttrande- och mediefrihet. Inga begränsningar i den
akademiska friheten har noterats. Regeringen gör officiellt inga inskränkningar i
yttrandefriheten, men i praktiken kontrolleras media, särskilt TV men även radio och
8
tidningar, av regeringsmakten. Radio- och telebolaget Teleradio Moldova – TRM
som täcker större delen av landet omvandlades 2004 till ett statligt företag men
regeringens sätt att hantera detta ärende har utsatts för stark kritik såväl från lokala
medieorganisationer som från bland annat EU, USA, Europarådet och OSSE.
Oberoende medieorganisationer granskar sedan sommaren 2004 alla TRM:s
sändningar och anser att regeringen och regeringspartiet ges oproportioneligt stort
utrymme i förhållande till oppositionen i nyhetssändningar och samhällsprogram och
ofta framställs i ett mer fördelaktigt ljus.
En ny audiovisuell lag har nyligen antagits och ses som ett steg i rätt riktning.
Implementeringen reser emellertid ett antal frågetecken menar oberoende
medieorganisationer som fr a kritiserar tillsättningsprocessen för det nya
"sändningsrådet" (Broadcasting Coordinating Council). Ett fåtal oberoende radio- och
TV-stationer finns och har ökat i antal, men ingen av dem har täckning över hela
landet. De flesta radiostationer återsänder program från Rumänien och Ryssland och
det lokala utbudet är begränsat. Kabel- och satellit-TV samt tillgång till Internet är
växande källor till information, även om dessa tjänster är för dyra för de allra flesta
moldavier. Tillgången till Internet är inte reglerad.
Efter valet i mars 2005 upphörde den statliga finansieringen av två nationella
dagstidningar vilka såldes ut i enlighet med ett löfte till oppositionen. Tidningarna
fortsatte som oberoende men behöll sin regimvänliga hållning. Olika politiska åsikter
och kommentarer presenteras dock, särskilt i tryckta media. Såväl nationella som
lokala myndigheter jämte politiska partier, organisationer och fackförbund äger
tidningar och tidskrifter. De flesta har en upplaga på under 15 000. Det finns ett fåtal
oberoende tidningar men dessa når inte ut till de bredare befolkningsgrupperna.
Regeringen hindrar inte utgivningen av utländska tidningar men dessa läses inte av
särskilt många till följd av höga priser. Lagen förbjuder inhemska publikationer att ta
emot stöd från utlandet. I praktiken har dock stöd utgått till tidningar från rumänska
regeringen, men inga tidningar har åtalats för detta.
Ett problem för många tidningar är de höga kostnaderna för papper, distribution och
tryckning. En av de få oberoende tidningarna trycks till exempel i endast 5 000
exemplar/vecka. Det finns få tryckerier och ett enda distributionsföretag, vilket ägs
av staten. Författningen förbjuder censur, men lagstiftning mot ärekränkning eller
orsakande av moralisk skada (artikel 16 civillagen)2 har lett till att journalister ofta
idkar självcensur för att undvika åtal eller skadestånd. Arresteringen av chefen för
Pro TV i september, på misstankar om att ha tagit emot mutor, har väckt såväl
inhemsk som internationell uppmärksamhet, då den anses ha politiska förtecken. Pro
TV hade nyligen visat ett reportage om misstänkt korruption på bostadsmarknaden.
Moldavien hamnar i år på plats 85 av 168 länder i Press Freedom Index, Reportrar utan
gränsers rankning av pressfriheten i världen 2006, vilket innebär en nedgång jämfört
med föregående år (plats 74). Enligt representanter för oberoende media råder det
fortsatt en ohälsosam fokusering på presidenten i massmedia. Det är mycket vanligt
förekommande att massmedia endast bevakar presidenten utan att kritiskt granska
honom. Detta tar utrymme från rapportering om vad som händer i övrigt i landet
och samhället.
Enligt lag råder församlings- och föreningsfrihet i Moldavien. Medborgarna har rätt
att bilda partier och andra sociala och politiska organisationer. Privata organisationer
2 Förtal är sedan i år inte längre straffbart enligt brottsbalken, men det är fortfarande möjligt att söka skadestånd från t.ex. en tidning på civilrättsliga
grunder, en möjlighet som ofta utnyttjas för att tysta tidningar som kritiserar regeringen närstående företag eller personligheter. Det finns i dag ingen
övre gräns för hur stora skadeståndsbelopp som kan utdömas.
och politiska partier måste enligt lagen registreras, vilket hittills ingen nekats.
Däremot är sådana organisationer som på sitt program har bekämpande av politisk
pluralism och av rättsstaten eller av Moldaviens suveränitet, oberoende och
territoriella integritet inte tillåtna. Små pro-rumänska partier hävdar att detta syftar till
att hindra deras verksamhet. Ännu har dock ingen grupp stoppats med hänvisning till
detta stadgande.
Vad gäller religiösa samfund innehåller lagen vissa restriktioner. Officiellt finns ingen
statsreligion men den moldaviska ortodoxa kyrkan behandlas bättre än övriga
samfund. Lagen säger att religiösa grupper skall registreras vid State Service for Religions
(SSR). Oregistrerade religiösa grupper kan ej äga mark eller erhålla byggnadstillstånd
för kyrkor eller kloster. Ett kristet samt två muslimska samfund har mötts av
byråkratiska hinder för registrering. I det första fallet övervakade SSR dess aktiviteter
i väntan på beslut. Beträffande de muslimska samfunden uppgavs att erforderliga
dokument saknats. Lagen förbjuder försök att omvända någon med våld eller
maktmissbruk, men inga rättsliga åtgärder har vidtagits i förekommande fall.
Tillstånd för demonstrationer skall utfärdas av respektive borgmästarkontor. Främst i
huvudstaden Chisinau noterar MR-organisationer av en hårdnande attityd från
borgmästeriet. Organisationen Gendor Doc, som verkar för HBT- personers lika
rättigheter, nekades även i år tillstånd för sin Prideparad. I staden Causeni, nära den
transnistriska gränsen gav dock borgmästaren organisationen tillstånd för en
Pridefestival som ägde rum den 22 juli. OSSE fanns på plats som observatörer och
borgmästaren i Causeni höll ett tal om lika värde och lika behandling oavsett sexuell
läggning. Polisen hade förstärkt sin bevakning och skötte sig bra enligt OSSE samt
gav plats åt deltagarna som kunde genomföra festivalen.
I utbrytarrepubliken Transnistrien är massmedia regimkontrollerade och starkt
censurerade. En av de två större tidningarna kontrolleras av de transnistriska
myndigheterna och den andra av stadsförvaltningen i regionhuvudstaden Tiraspol.
Det finns två mindre, oberoende tidningar, en i Bender och en i Rybnitsa som dock
trakasseras när de kritiserar myndigheterna. Andra tryckta media har liten upplaga
och förekommer vecko- eller månadsvis. Flera fall av hot och trakasserier av
journalister har förekommit. Tillgången till västerländska media är mycket liten.
Moldaviska tidningar finns att tillgå främst i centralorten Tiraspol. I allmänhet tillåts
inte heller offentliga möten, såvida de inte är till stöd för regeringen. I de fall då
tillstånd trots allt har beviljats, har deltagarna utsatts för trakasserier.
9. De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna
Författningen bygger på maktdelning mellan regering och parlament. Sedan 2000
utses presidenten av parlamentet och inte i direkta val. Presidenten utser i sin tur
premiärministern. I praktiken har president Voronin, sedan han kom till makten
2001, ytterliggare stärkt sin ställning efter parlamentsvalet 2005 och kontrollerar såväl
regering som parlament. Fördelningen av parlamentets 101 mandat ser ut som följer:
kommunistpartiet 56 mandat, Alliansen Vårt Moldova 23 mandat, Demokratiska
partiet 8 mandat, Socialliberala partiet 3 mandat samt Kristdemokratiska folkpartiet
11 mandat.
Moldavien höll sitt fjärde flerpartival till parlamentet i mars 2005. OSSE:s bedömning
var att valet uppfyllde de flesta internationella krav för att det skulle kunna klassas
som fritt och rättvist. Vissa brister fanns dock, exempelvis ojämlik tillgång till
utrymme i media. MR-organisationer varnar för att denna trend kommer att hålla i
sig, vilket kan komma att visa sig vid lokalvalen i maj 2007. Nästa parlamentsval hålls
2009.
10
Den lokala demokratin och självstyret uppvisar klara brister vilka påtalats av
Europarådet. Under 2003 genomfördes en mycket kritiserad reform av den
administrativa territoriella indelningen av landet, genom vilken centralmakten, enligt
sovjetisk modell, ökade sitt inflytande. Man införde mycket små enheter vilket i
realiteten innebar en försvagning av det lokala självstyret. Senaste lokala val ägde rum
2003 då kommunistpartiet vann stort på alla nivåer. I huvudstaden Chisinau lyckades
man dock, trots flera försök, aldrig att välja en borgmästare på grund av för lågt
valdeltagande. Därför har man en interrimistisk borgmästare i väntan på nästa val i
maj 2007.
Det finns inga restriktioner för minoriteter att delta i det politiska livet. Personer
tillhörande minoriteterna är emellertid i allmänhet fortfarande dåligt representerade i
offentliga institutioner i Moldavien.
I den södra provinsen Gagauzien, till största delen bebodd av en turkisktalande
kristen minoritet, råder lokalt självstyre, med en folkvald guvernör, så kallad bakshan,
och en folkförsamling. Den centrala regeringen anklagas emellertid ofta för att inte
respektera självständigheten i tillräcklig utsträckning. I december 2006 väljs ny
guvernör och flera NGO:s har redan uttalat kritik mot den pågående valkampanjen.
Dessutom har en av kandidaterna, som är borgmästare och oppositionsledare i
regionen, på oklara grunder blivit föremål för en korruptionsutredning.
Det finns inga restriktioner för kvinnor att delta i det politiska livet i Moldavien.
Kvinnor är dock kraftigt underrepresenterade, särskilt i ledande befattningar. Det
finns för närvarande två kvinnor i regeringen och 21 av 101 parlamentsledamöter är
kvinnor.
Det förekommer regelbundet beskyllningar om korruption i det politiska livet. Enligt
Transparency International hamnar Moldavien på 79:e plats (av totalt 163 länder)
avseende Corruption Perception Index för 2006. Reformer har visserligen lanserats för att
bekämpa korruption, men processen går långsamt. Det finns en moldavisk
myndighet för att bekämpa ekonomisk brottslighet och korruption, Center for
Combating Economic Crimes and Corruption, CCECC.
I Transnistrien är oppositionen starkt undertryckt och i det närmaste obefintlig.
Möjligheten att fritt i val uttrycka sin politiska vilja är starkt begränsad. Politiska
partier och ungdomsorganisationer som av olika anledningar misshagat
utbrytarregionens självutnämnde ”president” Smirnov, har upplösts. Val till "Högsta
Sovjet" hölls förra året och i december 2006 hålls nytt ”presidentval”. I september
2006 hölls en uppmärksammad och kontroversiell folkomröstning, där 97 procent
uppges ha röstat för fortsatt självständighet och ett framtida uppgående i Ryssland.
Folkomröstningen kritiserades av USA, EU och OSSE, medan Ryssland har uttryckt
viss uppskattning. Inget land har dock erkänt folkomröstningsresultatet.
EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER
10. Rätten till arbete och relaterade frågor
Den ekonomiska krisen leder till ytterligare ökning av arbetslösheten och fler
människor har flyttat utomlands eller tvingats in i den gråa ekonomin. Officiellt var
arbetslösheten cirka 7 procent under det första kvartalet 2005 men i realiteten är
siffran sannolikt betydligt högre. Regeringen uppger att 166 000 nya jobb har skapats
mellan 2001-2005.
Lönerna är, som ett resultat av det allmänna ekonomiska läget i landet, mycket låga.
Såväl regeringen som den privata sektorn har haft stora problem med att betala ut
löner i tid, men förbättringar har skett de senaste åren och ILO noterar att avsevärda
framsteg gjorts för att minska löneutbetalning in natura. Den officiella medellönen i
Moldavien under den första halvan av 2006 uppgick till 1 600 MDL/månad (ca 50
USD). Den lagstadgade minimilönen var 200 MDL/månad för offentligt anställda
550 MDL för privatanställda. Ett par fall av brott mot minimilönen har undersökts
av Labour Inspection Office, LIO. I november 2006 fattade den moldaviska regeringen
beslut om en ny sysselsättningsplan enligt vilken 300.000 nya jobb ska ha skapats
2009 och medellönen uppgå till 300 USD/månad.
Den lagstadgade maximala arbetstiden är 40 timmar per vecka, med kompensation
för övertid och med minst en ledig dag/vecka. Minimiåldern för anställning är 18 år,
men 16-18-åringar kan anställas under särskilda villkor. Lagen reglerar
förutsättningarna för barnarbete inklusive antal arbetstimmar och föreskriver 10 till
15 års fängelse för personer som bryter mot densamma. Ändå förekommer
barnarbete liksom handel med barn för såväl arbete som tiggeri. Till följd av svåra
ekonomiska förhållanden, särskilt på landsbygden, skickar föräldrarna ofta barnen att
arbeta på fälten eller till annat arbete. Myndigheterna har inte lyckats motverka detta.
LIO som sorterar under ekonomiministeriet, ansvarar för att utreda brott på sitt
område men har ännu inte funnit några sådana. Man anser att det kan vara svårt att
skilja mellan tvångsarbete och barn som hjälper sina familjer. En ny strafflag, i kraft
sedan juni 2003, ger ytterligare skydd mot barnarbete.
Enligt ILO ger lagstiftningen de civila myndigheterna, liksom militären, möjlighet att
under särskilda förhållanden, införa tvångsarbete för befolkningen för att mobilisera
och för att utveckla ekonomin.
Arbetsinspektionen, LIO ansvarar även för att hälso- och säkerhetsföreskrifter följs.
Anställda har rätt att vägra arbeta under dåliga villkor men inga fall av klagomål har
hittills rapporterats. Den ekonomiska situationen gör att företag tummar på
säkerhetsföreskrifterna och enligt LIO dog 41 personer i arbetsrelaterade olyckor
under 2005. Moldavien är medlem i ILO sedan 1992 och har ratificerat de centrala
konventionerna om mänskliga rättigheter:
Förbud mot tvångsarbete (1993 och 2000)
Förbud mot barnarbete (1999 och 2002)
Icke-diskriminering i arbetslivet (1996 och 2000)
Föreningsfrihet och förhandlingsrätt (1996)
Moldavien har ej ratificerat flera andra av ILO:s konventioner om bland annat
ledighet per vecka, ej heller om nattarbete och deltidsarbete, inte heller dem avseende
säkerhet och hälsa i arbetet, social försäkring mot olyckor etc. Moldavien har ej
ratificerat den ena av ILO:s konventioner om migrantarbetare (2005). Fram till och
med 2004 hade dock inga brott mot konventionerna uppdagats av det inspektionskontor som är den ansvariga myndigheten.
Varje anställd har rätt att vara fackligt ansluten och ungefär hälften av arbetskraften
tillhör en fackförening. Facken har rätt att förhandla kollektivt och lönerna bestäms
av en kommission med representanter för regering, arbetsgivare och fackliga
representanter. Det finns för närvarande två centrala fackliga organisationer, Trade
Union Confederation of Moldova (TUCM) och Confederation of Free Trade Unions Solidaritate.
Den senare är regeringsvänlig och medlem i ILO. Det förekommer rapporter om att
regeringen försökt pressa fackföreningar att ansluta sig till denna. Anställda inom
regeringen, samt centrala verksamheter såsom akutsjukvård och ansvariga för vattenoch energiförsörjning, telekommunikationer, flygkontroll, upprätthållande av lag och
ordning, domare och anställda inom militären är undantagna från den allmänna
strejkrätten.
12
En ny arbetsmarknadslag, med syfte att bättre harmonisera den moldaviska
lagstiftningen med landets internationella åtaganden, antogs 2003 och innehåller flera
artiklar som följer konventionen mot diskriminering. Diskriminering på grund av
hudfärg nämns dock ej i lagen. Moldavien har ännu inte ratificerat konventionen om
rehabilitering och arbete för funktionshindrade.
Ojämlikheten mellan olika grupper fortsätter stiga och skillnaden är stor mellan å ena
sidan större städer som Chisinau och Balti och å den andra landsbygden. 40 procent
av den aktiva befolkningen är verksam i jordbrukssektorn. Kvinnors lön ska i princip
vara densamma som mäns för lika arbete, men kvinnors löner uppgår i realiteten i
genomsnitt till 70-80 procent av männens. Moldavien antog en nationell
jämställdhetsplan för 2003-2005 för att förhindra diskriminering av kvinnor på
arbetsmarknaden.
11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa
Författningen garanterar en rad rättigheter vad gäller hälsovård. I praktiken gör dock
det ekonomiska läget att hälsovården lider brist på resurser. Särskilt på landsbygden
är tillgången till sjukvård begränsad. Det är naturligtvis lättare för personer med
pengar eller inflytande att få adekvat vård. De privata utläggen för sjukvård
fördubblades mellan 1997 och 2002. Det råder brist på läkemedel och medicinsk
utrustning i Moldavien. Statens utgifter på hälsoområdet ligger på 7,2 procent av
BNP (2003). Ett allmänt och obligatoriskt sjukförsäkringssystem infördes under
2004. Enligt det nya systemet betalar arbetstagare och arbetsgivare två procent var av
arbetstagarens lön till i sjukförsäkring. Staten finansierar sjukvårdsförsäkringen för
icke arbetande, såsom pensionärer, handikappade, barn och studenter. Någon
skillnad i rätten till hälsovård baserad på kön har inte noterats.
12. Rätten till utbildning
Skolutbildningen i Moldavien är på pappret gratis och obligatorisk i 9 år. De bättre
skolorna är dock i praktiken förbehållna dem som kan betala för sig. Bristande
resurser och föråldrade läroböcker gör utbildningen otillräcklig. Pedagogiken har
ännu inte kunnat utvecklas på ett tillfredsställande sätt. De flesta skolor är nedgångna
och många saknar värme och rinnande vatten. En del skolor stänger på vintern
eftersom de inte har någon uppvärmning. Många elever slutar skolan i förtid, särskilt
på landsbygden och i romska familjer. 10 procent av barnen i skolåldern går inte i
skolan. 4 procent av den vuxna befolkningen är icke läskunniga (2005). Trots att
skolgången formellt är gratis tas flera avgifter ut till exempel för renovering av
skolbyggnader, värme eller tillägg till lärarnas löner. Lärarna i Moldavien hade tidigare
en roll att tillgodose social service i byarna. Denna har dock avvecklats och skall
ersättas av socialarbetare. Sedan 1998 finns en lag om att en socialarbetare ska finnas
i varje kommun. Lagen implementeras inte till fullo till följd av bristande resurser.
Personer tillhörande minoriteterna har rätt till undervisning på sitt eget språk. Cirka
30 procent av befolkningen på regeringskontrollerat område är ryssar eller ukrainare,
mindre grupper talar bulgariska. Romer utsätts för diskriminering och segregering på
alla utbildningsnivåer och är den enda folkgruppen som inte kan studera på sitt eget
språk. En stor del av de romska barnen, kanske så många som 70 procent enligt en
moldavisk romaorganisation, går inte alls i skolan.
Situationen i de transnistriska skolorna är sämre än i de moldaviska, både materiellt
och vad beträffar innehållet i undervisningen. De sex skolor som ännu har
undervisning på moldaviska med latinskt alfabet och som följer den moldaviska
läroplanen har utsatts för trakasserier från myndigheterna, som vill återinföra det
kyrilliska alfabetet. Dessa skolor, som finansieras av det moldaviska
utbildningsministeriet, betraktas som privatskolor av de transnistriska myndigheterna
och måste därför betala höga avgifter för hyra, skolbussar etc. Under sommaren 2004
stängde de transnistriska myndigheterna dessa sex skolor under förevändning att
skolorna inte var lagligen registrerade. Såväl el som vatten stängdes av och
undervisningsmaterial och annan utrustning beslagtogs. Även barnhem drabbades.
Inför skolstarten i augusti 2005, efter förhandlingar ledda av OSSE, registrerade
transnistriska myndigheter alla skolor i regionen som använde latinskt alfabet. Under
hösten 2006 har förhandlingarna gällande de aktuella skolorna legat nere. Ett möte
mellan OSSE och transnistriska representanter skulle ha ägt rum under hösten, men
de transnistriska representanterna dök inte upp, och har därefter krävt eftergifter från
den moldaviska sidan för att återuppta förhandlingarna.
13. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard
Trots en årlig tillväxt på nära 7 procent är Moldavien fortfarande det fattigaste landet
i Europa, med den lägsta inkomsten per capita. Fattigdomen är utbredd och även om
de flesta moldavier har både bostad och tillgång till mat kan förhållandena, särskilt på
landsbygden, vara svåra. En fjärdedel av moldavierna uppges leva under
fattigdomsgränsen (mindre än 1 USD/dag) och 2005 låg Moldavien på 115:e plats av
totalt 177 länder i UNDP:s Human Development Index. Enligt en FAO-rapport
(Food and Agriculture Organization of the United Nations) från 2003 led omkring
740 000 moldavier av undernäring, det vill säga. 19 procent av befolkningen. Under
vintern finns det ofta inte tillräckligt med bränsle för att värma husen.
Det beräknas att cirka 600 000 personer, eller 16 procent av befolkningen, arbetar
utomlands. Enligt andra uppgifter är andelen dubbelt så hög. Många moldavier är
beroende av de pengar som släktingar och vänner utomlands skickar hem. I
huvudstaden Chisinau är levnadsstandarden högre än på landsbygden, men även här
drabbar vintern de sämst rustade. Barn, familjer med många barn, funktionshindrade
och äldre personer är särskilt utsatta. Medelpensionen är 460 MDL (ca 240 kr). Bland
de etniska minoriteterna har romerna som grupp det sämst ställt.
Den moldaviska ekonomin drabbades mycket hårt av det ryska importförbud för
moldaviska jordbruksprodukter, framför allt vin, som infördes under året men som
officiellt hävdes i december (90 procent av Moldaviens vinexport gick tidigare till
Ryssland, och 30 procent av den totala exporten). Ryssland har under året dessutom
höjt gaspriset kraftigt och ytterligare höjningar förmodas komma vid årsskiftet.
1 Januari 2007 blir Rumänien och Bulgarien EU-medlemmar vilket betyder att
Moldaviens frihandelsavtal med dessa länder upphör. Exporten till dessa två länder
står för drygt 10 procent av Moldaviens export.
OLIKA GRUPPERS ÅTNJUTANDE AV DE MÄNSKLIGA
RÄTTIGHETERNA
14. Kvinnors rättigheter
Trots att kvinnor enligt författningen har samma rättigheter som män, saknas
uttryckliga förbud eller sanktioner mot diskriminering av kvinnor i lagstiftningen,
något som påpekats av bland annat FN. Kvinnor och män är således jämställda i
teorin men inte i praktiken. Kvinnor erhåller ofta samma lön som män för samma
arbete men innehar inte i lika hög grad kvalificerade jobb.
14
I maj 2005 anslöt sig Moldavien till en Europarådsdeklaration om att bekämpa våld
mot kvinnor och barn. Samma månad undertecknades Europarådskonventionen om
bekämpande av människohandel. Våld och övergrepp mot kvinnor i hemmet är ett
utbrett problem och ses som en bidragande orsak till att unga kvinnor söker sig till
arbete utomlands (och istället riskerar att falla offer för människohandel).
Arbetslösheten är högre bland kvinnor än bland män. Särskilt på landsbygden, där
tillgången till hälsovård och utbildning är sämre, har kvinnor det svårt och statistiken
visar att kvinnors hälsa på senare år har försämrats i Moldavien.
Kvinnor som utsatts för våld inom familjen har rätt att gå till domstol, men har små
möjligheter till upprättelse och skydd. Det finns inga särskilda skrivningar i
strafflagen som reglerar misshandel eller våldtäkt mellan makar och anmälningar av
sådana brott leder sällan till åtal. Straffsatserna för kvinnomisshandel är låga maximalt sex månader. Ett problem är att män och kvinnor, av ekonomiska skäl efter
en skilsmässa ofta tvingas fortsätta leva tillsammans.
Under 2005 tog inrikesministeriet emot 3 083 anmälningar om våld i hemmet,
inklusive 39 fall av allvarlig misshandel av vilka 25 resulterade i allvarlig kroppsskada
och 14 i dödsfall. Kvinnojourgrupper har bildats och bedriver ett viktigt ideellt
arbete. Kvinnojourgrupperna har framfört att antalet våldtäkter och fall av
hustrumisshandel är underrapporterade. 247 våldtäkter rapporterades under 2005,
men mörkertalet är stort. Totalt finns i Moldavien ett 40-tal enskilda organisationer
som driver frågan om kvinnors rättigheter. Ett första kommunalt skyddat boende för
kvinnor som utsatts för våld i hemmet öppnades i Chisinau 2003.
En jämställdhetslag trädde i kraft i februari 2006. Den innehåller skrivningar om
sexuella trakasserier, som är ett vanligt problem, samt ett krav på 30 procent kvinnor
i parlamentet, via kvotering om nödvändigt. Vid parlamentsvalet 2005 tillföll 21 av de
101 platserna kvinnor. 2 av de 19 medlemmarna i regeringen är kvinnor.
Prostitution ses som ett brott och är straffbart med böter eller "administrativt
frihetsberövande" upp till 30 dagar. Prostitutionen dock är utbredd och sexindustrin
ökar. I maj 2005 antog parlamentet en resolution om ändringar i strafflagen för att
avkriminalisera prostitution.
Handel med kvinnor (och barn) är ett allvarligt och påtagligt problem i landet.
Inhemska och internationella ligor bedriver en omfattande handel med moldaviska
kvinnor för prostitution i främst Turkiet, Mellanöstern, Italien, Spanien och på
Balkan. Moldavien var tidigare enligt IOM (International Organization for Migration) det
vanligaste ursprungslandet när det gäller människohandel av kvinnor och barn för
prostitution i nämnda länder. Enligt OSSE minskar handeln totalt sett numera men
däremot har männidkohandelsströmmarna under senare tid förändrats och går
numera snarare till Ryssland, Israel, Cypern, och liksom tidigare till Turkiet och
Förenade Arabemiraten, där enskilda organisationer verksamma mot
människohandel i stor utsträckning saknas. Förr var det typiska offret en ung kvinna
som utnyttjades för sexuella ändamål. Numera har det blivit allt vanligare med barn
och ”familjemänniskohandel” för påtvingat arbete eller tiggeri.
Kvinnorna, ofta minderåriga, rekryteras i regel på landsbygden och ofta av någon de
känner. De "tränas" därefter på någon nattklubb i Moldavien innan de skickas
utomlands med löfte om jobb som till exempel dansöser, modeller, barnflickor eller
hushållerskor. IOM har en omfattande verksamhet i landet och driver bl.a. ett
skyddat boende för kvinnor som utsatts för illegal handel och prostitution. Dessutom
har man genomfört informationskampanjer i skolor och massmedia, riktade främst
mot unga kvinnor, för att göra dem mer medvetna om riskerna med att acceptera
lockande arbetserbjudanden i utlandet. Enskilda organisationer vittnar dock om
problem att driva sådana kampanjer. Även OSSE, Rädda Barnen och mindre enskilda
organisationer bedriver förebyggande och annan verksamhet, bl a telefonhjälplinjer,
för offer för kvinno- och barnhandel.
Regering och myndigheter har på senare år börjat vidta åtgärder mot
människohandel. Lagstiftningen mot människohandel skärptes i den nya strafflagen
som antogs 2003. Det finns sedan 2001 en nationell handlingsplan för bekämpande
av människohandel och en kommitté mot människohandel har skapats på
regeringsnivå, liksom lokala kommittéer i varje region. Skyddet av offer utsatta för
människohandel är dock otillräckligt och man har ännu inte implementerat en lag
från 1998 om vittnesskydd. Flera enskilda organisationer erbjuder hjälp med
repatriering, tillfälligt boende samt läkarvård och stöd till utbildning och jobb.
Utbildningen på polishögskolan inkluderar ett moment om bekämpning av
människohandel, vilket utvecklats av den lokala NGO:n La Strada. 2005 antogs en lag
om bekämpande av människohandel. Lagen föreskriver gratis socialt
omhändertagande av offer för människohandel, inklusive ett paket av medicinska och
psykiatriska tjänster, id-kort och uppehållstillstånd, juridisk hjälp och utbildning samt
hjälp att finna jobb. Hur detta ska finansieras regleras dock inte.
Det finns numera ett nationellt center för arbete mot människohandel (Center for
Prevention of Trafficking in Women) och antalet dömda för människohandel har ökat.
Människohandel är ett brott som skall leda till stränga straff, från 7 års fängelse till
livstid. Under förra året öppnades 397 människohandelsrelaterade undersökningar.
314 fördes till domstol och resulterade i 102 fällande domar. Bara 18 av dessa ledde
emellertid till fängelse.
Regeringen har vidare utökat samarbetet med andra länder i sydöstra Europa vilket
har resulterat i ett antal fällande domar utomlands. Enligt IOM har de flesta offer
redan tidigare drabbats av någon form av fysiska eller sexuella övergrepp i familjen
och är därför villiga att ta risken i form av tvivelaktiga jobberbjudanden utomlands.
Tidigare offer arbetar ofta som rekryterare av nya offer.
Utbredd korruption och bristande resurser gör dock att gränsbevakning samt
polisiära och rättsliga insatser mot människohandel är otillräckliga, särskilt i
Transnistrien. Löner för gränsvakter och migrationstjänstemän är låga och betalas
inte alltid ut i tid, vilket gör dem mottagliga för mutor. Myndigheterna har emellertid
hittills endast öppnat undersökningar mot tjänstemän på lägre nivå. Allvarliga
misstankar om korruption har dessutom riktats mot ett nationellt center mot
människohandel, och det finns indikationer på att även andra myndigheter är
inblandade.
15. Barns rättigheter
I Moldavien finns en omfattande lagstiftning för skydd av barn. En ny familjelag
trädde i kraft under 2002 och en nationell strategi för skydd av familjer och barn
antogs i juni 2003. Det finns moderskapspenning, liksom bidrag till familjer med
många barn. Vidare innehåller socialförsäkringssystemet särskilda medel för vård av
barn.
Ansvaret för barnomsorg delas av flera ministerier och myndigheter, vilket kan vara
till förfång för effektiviteten och transparensen. Rädda Barnen och UNICEF är
aktiva i barnskyddsfrågor, liksom ett stort antal enskilda organisationer. Det finns en
politisk vilja att angripa problemen och bl.a. verka mer preventivt för att förhindra att
barn lämnas bort av sina föräldrar, men liksom på många andra sociala områden
saknas resurser och tillräckliga kunskaper.
16
Enligt UNICEF beräknas omkring 14 000 barn leva inom någon form av institution
(drygt 12 000 enligt officiell statistik). Antalet ökar med 2 procent årligen. Inte alla
barn på institution är föräldralösa. Många ekonomiskt utsatta väljer att lämna bort
sina barn eller arbetar utomlands. I avsaknad av en fungerande socialpolitik och ett
fungerande socialförsäkringssystem används ofta barnhem som en ersättning för
barnomsorg. Så många som 50 000 barn uppges ibland vara övergivna av ena eller
båda föräldrarna och leva antingen på någon institution eller på gatan i Moldavien
eller utomlands. De flesta hade sannolikt kunnat stanna i sina familjer om dessa hade
fått bättre finansiellt och annat stöd. Viss avinstitutionalisering har skett, främst vad
gäller de yngsta barnen.
Enligt UNICEF är risken att utsättas för människohandel 10 procent större för barn
som vuxit upp på institution. Barn som vid 16-17 års ålder går ut skolan och då också
måste lämna institutionen är en särskilt utsatt grupp eftersom de då måste klara sin
egen försörjning men inte har någon kunskap om livet ute i samhället. Uppgifter
förekommer om föreståndare som säljer information om när unga kvinnor lämnar
institutionerna för att dessa sedan skall kunna approcheras av hallickar och falla offer
för människohandel. Handel med barn har blivit allt vanligare de senaste åren. Ett
stort antal barn skickas årligen av människohandlare till Ryssland, Ukraina, Balkan
eller Västeuropa för främst prostitution och i ökande grad också för tiggeri eller
tvångsarbete. ILO rapporterar att många fall av handel med barn gäller barn med
romskt ursprung.
Så kallad familjemänniskohandel, då familjer skickas utomlands för att tigga åt sina
uppdragsgivare har ökat under de senaste åren enligt OSSE. I Chisinau finns tiggande
barn som är föräldralösa eller utskickade av föräldrarna. Det förekommer rapporter
om att tiggande mödrar på gatorna i Chisinau ger sina barn lugnande medel i syfte att
de skall kunna tigga hela dagarna.
Internationella adoptioner är tillåtna i lag sedan den 1 januari 2002 men
adoptionsprocesserna har i praktiken inte kommit igång igen. Man har ännu inte
infört något fungerande regelverk, bl.a. på grund av en oklar ansvarsfördelning
mellan ministerierna. Moldavien och USA har den 21 oktober 2002, ingått ett
bilateralt avtal om att återuppta amerikanska familjers adoptioner av moldaviska
barn. Även illegal adoption rapporteras förekomma.
Den nya strafflagen från 2003 innehåller särskilda skrivningar om handel med barn
och sexualbrott mot barn. Det finns ingen statistik om barnmisshandel, men aga och
grövre misshandel antas förekomma i hemmen. I en UNICEF-studie från 2001 sade
sig hälften av de utfrågade barnen och ungdomarna ha varit utsatta för någon form
av fysiskt eller psykiskt våld, eller t o m blivit utnyttjande sexuellt. Enligt det
nationella centret för förebyggande av övergrepp mot barn, hade 93 fall rapporterats
under första hälften av 2005.
Barn med fysiska eller mentala handikapp har svårt att få adekvat vård och
rehabilitering. Det finns ingen officiell siffra på hur många barn som är smittade av
hiv. Drogmissbruk (främst sniffning av lim och rökning av vallmofrön) är relativt
utbrett och barnprostitution förekommer.
16. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och
religiösa minoriteter samt urfolk
Av befolkningen på 4,2 miljoner är ungefär två tredjedelar rumänskspråkiga
moldavier. Andelen ukrainare uppgår till ca 14 procent och ryssar till 13 procent. En
kristen, turkisk minoritet, gagauzerna (3,5 procent), finns huvudsakligen i den
gagauziska autonoma republiken i södra Moldavien. De etniska bulgarerna utgör 2
procent. Romerna uppges officiellt vara omkring 11 600 till antalet, men i
uppskattningar av OSSE och romaorganisationer är de betydligt fler, mellan 50 000
och 200 000. Romerna finns företrädesvis i norra Moldavien, nära gränsen till
Ukraina.
Den moldaviska medborgarskapslagen från 1990 erbjuder alla personer som bodde i
Moldavien vid självständigheten moldaviskt medborgarskap. Sedan 2000 tillåts
dubbelt medborgarskap på basis av födelseland, giftermål eller bilateralt avtal. Många
söker f n rumänskt medborgarskap inför Rumäniens EU-inträde eller ryskt (fr a i
Transnistrien), eftersom Ryssland har viseringsförenklingsavtal med EU.
I parlamentet finns 26 ledamöter från de etniska minoriteterna och i regeringen fyra.
Gagauziska företrädare har klagat på att lagen om politiska partier utestänger etniskt
baserade partier som företräder geografiskt koncentrerade grupper, såsom
gagauzerna från parlamentet.
Moldaviska (i praktiken rumänska) är det officiella språket i landet. Enligt språklagen
från 1989 ska personer i offentlig tjänst kunna såväl moldaviska som ryska. Detta har
förorsakat problem, särskilt för den ryskspråkiga befolkningen, även om
tillämpningen av lagen har mjukats upp. Rysktalande är ej utsatta för diskriminering
vad gäller utbildning eller arbete och ryska är ett vanligt kommunikationsspråk. Lagen
ger föräldrar rätt att välja på vilket språk deras barn ska undervisas: rumänska,
gagauziska eller ryska (ukrainarna är i allmänhet ryskspråkiga). Undervisning i ryska
språket är obligatorisk i den moldaviska skolan. Bara barn från till exempel judiska,
polska eller tyska familjer kan få studera sitt respektive språk som ett separat ämne.
I Transnistrien är rumänsktalande utsatta för diskriminering och det krävs att
undervisningsmaterialet har kyrilliska textbokstäver vilket försvårar för dem som vill
studera vidare i Moldavien.
Romer har ingen möjlighet till utbildning på romani. De lever ofta segregerade i egna
områden med begränsad tillgång till rinnande vatten och med undermålig
infrastruktur. Denna situation leder också till segregering i skolorna och många
romska barn går inte ens i skolan. Mycket få går vidare till högre utbildning. Det
finns en utbredd misstro och skepsis mot romer bland den övriga befolkningen.
Romska organisationer rapporterar om diskriminering vad gäller tillträde till
arbetsmarknad, bostäder, utbildning och offentlig service. Vidare förekommer
rapporter om misshandel och olika former av trakasserier av romer från polisens
sida. Godtyckliga frihetsberövanden förekommer, men utreds sällan.
Generell religionsfrihet råder med vissa inskränkningar. I lagen om religiösa
föreningar från 1992 finns restriktioner som försvårar eller förbjuder vissa religiösa
aktiviteter, bl a missionerande. Den moldaviska ortodoxa kyrkan, som är den största i
landet och har stort inflytande, sorterar under den rysk-ortodoxa kyrkan. Sedan år
2000 måste alla religiösa grupper i Moldavien registreras hos myndigheterna. Vissa
religiösa grupper har stött på problem när de velat registrera sig. Muslimska
organisationer har rapporterat att polis ofta trakasserat dem genom att bland annat
fotografera dem. Även medlemmar i Jehovas Vittnen har rapporterat trakasserier
från lokala myndigheter och ortodoxa präster. Utlänningar får endast anställas av
församlingar som har registrerats hos myndigheterna.
I Transnistrien är den religiösa friheten inskränkt. Påföljden för ”illegala aktiviteter i
en icke-registrerad religiös organisation” kommer inom kort att skärpas, med kraftigt
höjda böter eller fängelse i upp till ett år.
17. Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet
18
Homosexualitet är inte olaglig i Moldavien, men Högsta domstolen har i ett utlåtande
slagit fast att "homosexualitet är en onaturlig sexuell akt mellan två män", trots att
denna formulering 1995 togs bort ur brottsbalken för att tillmötesgå kraven från
Europarådet. Diskriminering, trakasserier, våld och utpressning från polis och andra
myndigheter förekommer och homosexuella i Moldavien uppträder därför ogärna
öppet. Avsaknad av erkännande i samhället, negativ mediabevakning och inte minst
ortodoxa kyrkans fördömande leder till diskriminering och isolering. Flera fall har
rapporterats om unga homosexuella som förskjutits av sina familjer. Lärare och
universitetsprofessorer har avskedats p g a av sin läggning och polisen uppges kräva
mutor för att inte offentliggöra individers homosexualitet.
Kyrkan fördömer homosexualitet. Sedan 1998 finns en enskild organisation GenderDoc-Moldavien - som arbetar med att stärka homosexuellas rättigheter.
Organisationen är registrerad och godkänd hos Justitiedepartementet, men inte som
en organisation för homosexuella. Trakasserier och hot har förekommit mot
organisationen, som under det senaste året flera gånger nekats tillstånd att
demonstrera. Flera ambassader samt det lokala Sida-kontoret stödjer GenderDoc-M:s
aktiviteter.
Sedan 2002 arrangeras årligen så kallade Gay Pride-festivaler, i Chisinau, med
inbjudna deltagare från flera länder, däribland Sverige. Polisen har försökt stoppa
evenemanget genom att trakassera deltagare. Vid festivalen 2004, filmades
mötesdeltagarna under avslutningskonferensen av en medarbetare i den moldaviska
säkerhetstjänsten. Pride-festivalen 2005 ägde rum utan större problem men hölls
inomhus. 2006 fick man inte tillåtelse att demonstrera i Chisinau med motiveringen
att man lämnat in ansökan för sent. I staden Causeni gav dock borgmästaren Gender
Doc tillstånd för en Pridefestival som ägde rum den 22 juli.
2002 antog parlamentet ett utkast till ny brottsbalk, som, tack vare påtryckningar från
GenderDoc-M, ändrat diskriminerande inslag beträffande sexuella brott. Straffskalan
för våldtäkt och pedofili är numera densamma oberoende av om offer och
gärningsman är av samma eller motsatt kön. Vidare är åldern för samtycke (14 år) nu
lika för både homo- och heterosexuella kontakter. I den särskilda handlingsplan för
mänskliga rättigheter som antogs 2003 av parlamentet efter påtryckningar från
GenderDoc-M finns även avsnitt om sexuella minoriteter. En generell lagstiftning
mot olika former av diskriminering har genomförts. Även om sexuell läggning inte
nämns specifikt, betraktas de nya formuleringarna som en framgång för
homosexuellas rättigheter.
I Transnistrien är homosexualitet olagligt. Homosexuella utsätts för diskriminering
från såväl regimen som av övriga samhället.
18 Flyktingars rättigheter
FN:s flyktingkonvention och dess tilläggsprotokoll från 1967 ratificerades i
november 2001. En flyktinglag, den första i Moldavien, antogs 2002 och en nationell
myndighet, ansvarig för migrations- och asylfrågor, upprättades. Från och med den 1
januari 2003 tog därför staten över ansvaret från UNHCR, som tidigare hanterat asyloch migrationsfrågor. Det finns förhållandevis få flyktingar i Moldavien. De flesta
kommer från Tjetjenien, Irak, Sudan, Afghanistan, Nigeria och andra afrikanska
länder. Den första januari 2004 fanns 259 flyktingar och asylsökande i Moldavien. De
som fått flyktingstatus av UNHCR har tidigare inte haft någon möjlighet att legalisera
sin status eller få tillgång till arbetsmarknaden, något som dock korrigerats i den nya
flyktinglagen. Flyktingar ges rätt att arbeta och asylsökande, vars ansökningar inte lett
till något beslut inom sex månader, kan få ett tillfälligt arbetstillstånd. Likaså ges
flyktingar möjligheten att få moldaviskt medborgarskap. De flesta har inte haft
Moldavien som mål för sin flykt utan hamnat där på vägen till Europa och har därför
begränsat intresse av att integreras i samhället.
De moldaviska myndigheterna ger i praktiken skydd mot återsändande av personer
till ett land där de riskerar förföljelse. Myndigheterna tillhandahåller även tillfälligt
skydd för individer som ej räknas som flyktingar enligt konventionerna. Detta
gjordes för sju personer under 2005. Regeringen samarbetar med UNHCR och
humanitära organisationer som ger stöd till flyktingar och asylsökande. Amnesty
International rapporterar att tjetjenska asylsökande fick vänta orimligt länge på sina
beslut. Andra flyktingar klagade över förseningar vad gäller erhållande av id-kort och
resehandlingar.
19. Funktionshindrades rättigheter
Lagen garanterar visserligen funktionshindrades rättigheter, men i praktiken görs
mycket lite för att underlätta livet för dessa människor. Regeringen saknar resurser
för träning eller rehabilitering av funktionshindrade. Många mentalt och fysiskt
handikappade barn och vuxna för en undanskymd tillvaro utan möjlighet att delta i
normal skolundervisning. Funktionshindrade ställs i praktiken utanför samhället
redan från födseln. Det finns ungefär 70 institutioner för funktionshindrade i landet.
På en och samma institution kan man ofta finna personer i olika åldrar och med olika
slag och grad av mentalt eller fysiskt funktionshinder.
Trots att lagen förbjuder diskriminering av fysiska och psykiska funktionshindrade
förekommer detta. Det finns inga lagar som garanterar tillträde till offentliga eller
andra byggnader. Enligt den nuvarande arbetsmarknadslagstiftningen har de statliga
arbetsförmedlingarna endast möjlighet att arbeta med personer som fått nedsatt
arbetsförmåga på grund av skador på arbetsplatsen. Övriga har endast möjlighet att
få försörjning via socialbidragssystemet.
Det behövs sannolikt såväl resurser som en i grunden ändrad inställning i samhället
för att funktionshindrade skall våga tro på en framtida förbättring. En lag som antogs
i april 2002 föreskriver förbättrade villkor för handikappade barn och visst stöd för
deras familjer eller målsmän. Sida och andra biståndsorgan har hjälpt till att utbilda
personal som arbetar med funktionshindrade.
ÖVRIGT
20. Frivilligorganisationers arbete för mänskliga rättigheter
Det finns flera lokala och internationella MR-grupper, som i stort sett kan verka utan
inblandning från regeringen. Amnesty International är representerat och aktivt i
landet och producerar årligen en MR-rapport om Moldavien. En viss dialog
förekommer mellan regeringen och MR-organisationer och sedan valet 2005 har
enskilda organisationer inbjudits att delta i arbetet med viss ny lagstiftning.
Ett center för mänskliga rättigheter har verkat sedan 1998 i Moldavien. Samma år
inrättades en institution med tre olika ombudsmän. Centrets huvudsakliga uppgifter
består i att stödja ombudsmännens arbete med att säkerställa de centrala och lokala
myndigheternas respekt för mänskliga fri- och rättigheter. Varje år tar det emot
tusentals skriftliga eller muntliga anmälningar från medborgare som anser att staten
kränkt deras rättigheter. Centret verkar även för förbättringar i lagstiftningen och
ökad medvetenhet bland befolkningen avseende mänskliga rättigheter. Varje år
lämnar centret en rapport om de mänskliga rättigheterna i Moldavien till parlamentet.
Rapporten görs även tillgänglig för allmänheten. Enligt en rapport nyligen ignoreras
20
dock ofta de rekommendationer som centret ger av myndigheterna eller resulterar
endast ett formellt svar. Helsingforskommittén mottar ungefär 2 000 anmälningar
om MR-brott per år.
Situationen för MR-organisationer i Transnistrien är mycket svår. Endast ett fåtal
organisationer tillåts verka och påtryckningar och trakasserier från myndigheter
förekommer, även mot enskilda organisationer med bas i Moldavien.
21. Internationella och svenska insatser på området mänskliga rättigheter
UNDP har arrangerat seminarier om kvinnor och barn i MR-perspektiv och bidragit
till utarbetandet av en nationell handlingsplan. Soros-stiftelsen har varit verksam i
Moldavien sedan 1992 och stödjer ett flertal enskilda organisationer inom olika
områden. IOM, OSSE, UNHCR, UNICEF och många andra internationella
organisationer bedriver alla verksamhet på MR-området.
Sverige, som är representerat av ett Sida-sektionskontor i Chisinau, är den största
bilaterala givaren i Moldavien bland EU-länderna och bedriver sedan 1996 ett
omfattande utvecklingssamarbete på såväl MR-området som på många andra
reformområden.
