Utrikesdepartementet
Mänskliga rättigheter i Moldavien 2005
1. Allmänt om Moldavien
Moldavien är fortfarande ett delat land. Separatister, under ledning av den
självutnämnde ”presidenten” Smirnov, kontrollerar det område som ligger
öster om floden Dniestr och som redan på 1920-talet bildade en autonom
sovjetrepublik, Transnistrien. Det har till skillnad från resten av landet aldrig
tillhört Rumänien.
Förhandlingar om en lösning av konflikten mellan Moldavien och
utbrytarrepubliken Transnistrien, med OSSE (Organisationen för säkerhet och
samarbete i Europa), Ryssland och Ukraina som medlare, har dock
återupptagits under året efter bland annat initiativ av den nye ukrainske
presidenten Viktor Justjenko. Regeringen i Chisinau har ingen kontroll över
utbrytarrepubliken Transnistrien. Generellt sett är situationen för de mänskliga
rättigheterna (MR) värre i Transnistrien än i övriga Moldavien.
Moldavien är i mycket hög grad beroende av handel med Ryssland, inte minst
för sin energiförsörjning, och påverkas därför allvarligt av olika svängningar i
den ryska ekonomin. Detta har försvårat reformsträvandena och gjort
Moldavien än mer biståndsberoende. Moldavien har i dag den lägsta inkomsten
per capita i Europa. 2004 beräknades 25-30 procent av moldavierna leva under
fattigdomsgränsen (det vill säga mindre än 1 USD/dag) och 2005 ligger
Moldavien på 115:e plats av totalt 177 länder i UNDP:s Human Development
Index.1. De sociala problem, såsom fattigdom och arbetslöshet, som är en följd
av den ekonomiska krisen förvärrar också situationen beträffande de mänskliga
rättigheterna.
Sedan kommunistpartiet kom till makten vid parlamentsvalet i februari 2001
har dess ställning stärkts. President Voronins maktposition är efter
1
Man ska dock komma ihåg att en mycket stor del av ekonomin - och därmed människors
inkomster - tillhör den "grå sektorn", som inte syns i de officiella siffrorna.
2
parlamentsvalet och omvalet i mars 2005 ohotad och oppositionen är relativt
svag och dessutom splittrad, även om flera oppositionspartier gick ihop inför
parlamentsvalet för att förbättra sina chanser. Slutligen stödde man emellertid
Voronins återval.
Media domineras fortfarande i hög grad av statsmakten men ny lagstiftning och
reformer ses som ett steg i rätt riktning. President Voronin har under det
senaste året intagit en alltmer provästlig linje och eftersträvar närmande till EU.
Denna politik har lett till allt kyligare relationer med Ryssland.
2. Sammanfattning av läget beträffande de mänskliga rättigheterna
Moldavien är medlem i Europarådet sedan 1995. Författningen föreskriver en
rad skydd och rättigheter, som baseras på FN:s allmänna deklaration om
mänskliga rättigheter, och som liknar dem som återfinns i västeuropeiska
författningar. Sociala, ekonomiska och politiska faktorer hämmar dock
utvecklingen mot ett demokratiskt samhälle och respekten för mänskliga
rättigheter. Enligt Helsingforskommittén har läget vad gäller de politiska
rättigheterna försämrats de senaste 2-3 åren. Såväl diskriminering som olika
former av övergrepp och trakasserier, av politisk snarare än av fysisk natur,
förekommer såväl av individer som grupper.
Press- och yttrandefriheten begränsas fortfarande i viss utsträckning, bl.a.
genom påtryckningar från statsmakten men lagstiftningen mot ärekränkning
och förtal är numera avskaffad. Under förra året var dock media under indirekt
statscensur genom ekonomiska, administrativa och juridiska
påtryckningsmedel. De flesta fristående dagstidningarna blev indragna i
rättsprocesser då de blev stämda av politiska ledare eller affärsmän som
hävdade att de blivit ärekränkta.
Det fortfarande svåra ekonomiska läget har inte förbättrat utsikterna för de
sårbara grupperna. Gatubarn, prostitution och brottslighet är tragiska följder av
redan dåliga sociala förhållanden. Samtidigt kan man börja skönja att det också
finns människor som blivit betydligt rikare, inte minst märks detta på bilarna i
gatubilden samt stora områden med nybyggda hus på vägen in mot Chisinau.
Handeln med människor är fortfarande ett stort problem och har inte minskat,
däremot har den delvis ändrat karaktär och riktning. Det är numera inte bara
unga moldaviska kvinnor som luras med fagra löften om välbetalda
anställningar i Västeuropa till prostitution och sexslaveri i andra europeiska
länder, ofta på Balkan. Även barn och familjer skickas numera iväg för att
arbeta eller tigga i andra länder. En nationell handlingsplan samt lag mot
trafficking har dock nyligen antagits.
3
Även om många kvinnor förvärvsarbetar kvarstår den traditionella
uppfattningen om kvinnors och mäns skilda roller. Kvinnor är också kraftigt
underrepresenterade i det politiska livet. Barnaga är vanligt förekommande
Situationen i landets fängelser är särskilt svår, med överfyllda celler,
undernäring och sjukdomar. Långa häktningstider utgör också ett allvarligt
problem. Dessutom har flera fall av misshandel och trakasserier från poliser
och fångvaktare rapporterats.
En nationell handlingsplan för mänskliga rättigheter för perioden 2004-2008
har utarbetats i samarbete mellan den moldaviska regeringen, UNDP och
enskilda organisationer aktiva inom MR-området. Handlingsplanen ska bland
annat stärka Moldaviens möjligheter att övervaka, implementera och skydda
mänskliga rättigheter. Genomförandet är dock i ett tidigt skede, varför det är
svårt att uttala sig om vilken effekt handlingsplanen kommer att ha. Ett
konkret exempel på vad som hittills uppnåtts är att 25 personer utbildats för att
själva kunna utbilda andra inom MR-området och att 69 koordinatörer för
handlingsplanens genomförande utbildats.
3. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om
mänskliga rättigheter
Bland de centrala konventionerna på området mänskliga rättigheter har
Moldavien ratificerat följande (eventuella allvarligare förseningar av periodiska
rapporter inom ramen för konventionerna anges inom parentes):
- Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (dock inte de
två fakultativa protokollen om enskild klagorätt resp. avskaffandet av
dödsstraffet)
- Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter
- Konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering
- Konventionen om avskaffande av alla former av diskriminering mot
kvinnor (processen för antagandet av det fakultativa protokollet om
enskild klagorätt inleddes 2000). (De periodiska rapporterna nummer
två och tre, vars tidsfrister gick ut 1999 respektive 2003, är ännu inte
överlämnade.)
- Konventionen mot tortyr (dock inte det fakultativa protokollet om
förebyggande av tortyr)
- Konventionen om barnets rättigheter samt tilläggsprotokollet om barn i
väpnade konflikter (Tilläggsprotokollet om handel med barn
undertecknades i februari 2002, men har ännu inte ratificerats).
- 1951 års flyktingkonvention samt 1967 års flyktingprotokoll
- Den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna, med reservationer med
speciell hänsyn till Transnistrien.
- Europeiska konventionen mot tortyr
4
- Konventionen mot folkmord
- Haagkonventionen om internationella adoptioner
- Romstadgan för den internationella brottsmålsdomstolen (signerad,
men ännu inte ratificerad)
1996 slog Högsta domstolen fast att internationella avtal och konventioner
som Moldavien anslutit sig till har företräde framför inhemsk lagstiftning, om
de skulle hamna i konflikt.
4. Respekt för rätten till liv och kroppslig integritet och förbud mot tortyr
Av statsmakten sanktionerade politiska mord eller avrättningar förekommer
inte. Några försvinnanden är inte heller kända2. Tortyr är förbjudet enligt den
moldaviska författningen. Ändå rapporteras flera fall av tortyr, misshandel och
trakasserier i häkten och fängelser. Anmälningar mot poliser eller fångvårdare
leder sällan till utredningar eller åtal. Dessutom har medgivande av brott som
framkommit under tortyr använts som bevisning i domstol vid flera tillfällen.
Från Transnistrien har organisationer för mänskliga rättigheter rapporterat om
fall av tortyr i fängelser. Det finns inget särskilt rättssystem för minderåriga. De
prövas oftast i vanliga domstolar och skickas till samma fängelser som vuxna.
Förhållandena i de överfulla fängelserna är genomgående svåra. Detta gäller
särskilt personer som väntar på rättegång3. Författningen medger häktning i
högst 30 dagar, med möjlighet till förlängning, under särskilda omständigheter,
till 12 månader, efter beslut av en domstol eller av parlamentet. Trots detta är
häktningstider på flera månader vanliga, i enstaka fall flera år. Representanter
för MR-organisationer tillåts besöka fängelserna i Moldavien, men sällan eller
aldrig i Transnistrien. Undernäring är vanligt, liksom sjukdomar, bland annat
tuberkulos4, och tillgången till läkarvård är knapp. Rehabiliteringsmöjligheter
saknas och internerna tillbringar den mesta tiden i cellen.
Sjukhusfängelset i Bender, som ligger på transnistrisk mark, men lyder under
moldaviska myndigheter, stängdes i september 2002 av från kommunal vatten-,
värme- och elförsörjning, i ett försök från den transnistriska sidan att förmå
Moldavien att stänga fängelset, som hyser 235 fångar, de flesta drabbade av
tuberkulos. Sedan dess levereras vatten dagligen via tankbilar från Moldavien
och elektriciteten genereras med hjälp av dieseldrivna generatorer, som är i
gång två timmar om dagen.
2
En oppositionspolitiker och parlamentsledamot från det Rumänienvänliga CDPP
(kristdemokratiska folkpartiet) försvann dock spårlöst under två månader våren 2002, för
att sedan återlämnas oskadd. Man vet ännu inte vem eller vad som låg bakom
kidnappningen.
3
I mitten av augusti 2004 satt 2438 personer i fängelse i väntan på rättegång av totalt 10
600 fängslade.
4
Enligt officiell statistik från slutet av 2002 hade drygt 1000 moldaviska fångar aktiv
tuberkulos och nästan 200 var smittade av HIV/AIDS.
5
Situationen bedöms som särskilt bekymmersam i fängelser i Transnistrien, där
också våld, pennalism och andra svåra trakasserier är utbredda.
5. Dödsstraff
Dödsstraffet avskaffades 1995 och erforderliga ändringar av strafflagen
beslutades samtidigt av parlamentet. Dödsstraffet ersattes av fängelsestraff på
25 år eller på livstid. I Transnistrien infördes i juli 1999 ett moratorium
beträffande dödsstraff, vilket innebär att inga avrättningar verkställs.
6. Rättssäkerhet och respekt för personlig frihet
Författningen föreskriver att medborgarnas mänskliga rättigheter skall
respekteras. Några godtyckliga frihetsberövanden har inte rapporterats i
Moldavien, men det förekommer enligt flera bedömare i Transnistrien, främst
gentemot regimkritiker. Förutom den så kallade Ilascu-gruppen5 i
Transnistrien, förekommer inga rapporter om politiska fångar.
Rättsväsendet består av tre instanser, motsvarande tingsrätter, hovrätter och
Högsta domstolen. En särskild författningsdomstol övervakar lagstiftningens
förenlighet med författningen. Den anses relativt självständig och har i vissa
viktigare frågor av konstitutionell karaktär gått emot regeringen.
Författningen föreskriver att presidenten på förslag av det så kallade
magistraternas högsta råd skall utnämna domare för en första femårsperiod. De
kan sedan utses för ytterligare tio år och därefter fram till pensionen. Sedan
2000 krävs det, för att en domare ska få sitt förordnande förlängt, att han eller
hon genomgår en viss vidareutbildning och en tentamen. Riksåklagarämbetet är
en självständig juridisk myndighet som är ansvarigt inför parlamentet. Icke
desto mindre förekommer ofta anklagelser om att domstolsväsendet och dess
företrädare är korrupta och att de regelbundet utsätts för påtryckningar, bland
annat från åklagarämbetet och regeringspartiet. Vissa bedömare menar att
domarnas låga löner och eftersläpningen i utbetalningarna gjorde det svårt för
dem att vara helt oberoende. I juli 2002 höjde parlamentet dock lönerna för
domare och åklagare. Flera domare, enligt kritiker ofta de mest effektiva, har
dock ersatts av politiskt tillsatta personer sedan president Voronin tillträdde.
Det finns också ett militärt rättssystem, vars domstolar har ungefär samma
dåliga rykte som de civila.
5
Ilascu-gruppen, alla medlemmar i det kristdemokratiska partiet CDPP, dömdes 1993 för
mord av en domstol i Transnistrien. Två av de fyra sitter fortfarande fängslade, trots
protester från internationella MR-organisationer, och trots att Europadomstolen slagit fast
att fängslandet innebar ett brott mot den europeiska konventionen omänskliga rättigheter.
Såväl Ryssland som Moldavien kritiseras regelbundet för detta.
6
Medborgare i Transnistrien har ingen möjlighet att överklaga domslut från
lokala eller regionala domstolar till högre juridiska instanser i Moldavien eller
utomlands (till exempel Europadomstolen).
Moldavien har hittills dömts i Europadomstolen 23 gånger och ytterligare 200
överklaganden är under behandlig. Helsingforskommittén mottar omkring
2000 anmälningar om MR-brott varje år och OSSE 300. Klagomålen kommer
från såväl grupper som individer.
I teorin betraktas den åtalade som oskyldig tills han eller hon bevisats skyldig. I
praktiken har dock åklagarens uppfattning stor tyngd. Den åtalade har rätt till
en försvarsadvokat och till besök av familjemedlemmar. Om den åtalade saknar
egna medel kräver regeringen att advokatsamfundet tillhandahåller en
försvarsadvokat. Regeringen saknar dock ofta medel att betala löpande
rättegångskostnader, varför de svarande ofta inte får ett fullgott försvar. Enligt
författningen har den som åtalats rätt till tolk, liksom möjlighet att ta del av
handlingarna i sitt eget fall. Det finns enligt lag en ombudsmannainstitution,
med tre av parlamentet utsedda ombudsmän, och ett oberoende center för
mänskliga rättigheter6, till vilket medborgare kan vända sig för att anmäla MRbrott. Det finns vidare ett permanent utskott i parlamentet för mänskliga
rättigheter och nationella minoriteter. Medborgare kan även anmäla staten till
den Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg.
Åklagare kan utfärda tillstånd för husundersökningar. Ibland utförs emellertid
sådana utan tillstånd, i strid med författningen. Det anses allmänt att
säkerhetsorganen fortsätter att elektroniskt övervaka bostäder och telefoner
utan tillstånd. Även för sådan hantering erfordras enligt lag tillstånd av en
åklagare.
7. Personlig frihet
Inga restriktioner finns i princip för medborgarnas in- och utrikesresor.
Däremot kan underhållsskyldiga hindras från att emigrera, liksom, i sällsynta
fall, personer som har tillgång till statshemligheter. Resor mellan Transnistrien
och övriga Moldavien sker relativt obehindrat för vanliga medborgare, även
om transnistriska gränsvakter ofta genomsöker ut- och inresande fordon.
Representanter från den moldaviska regeringen och från OSSE nekas inte
sällan inträde i Transnistrien. Helsingforskommittén rapporterar om
trakasserier och misshandel för såväl representanter från Moldavien som från
Transnistrien. Lantbrukare på den transnistriska sidan har också vid ett flertal
tillfällen under året hindrats från att resa till områden kontrollerade av
Moldavien för att sälja sina varor. Jordbrukarna i Dubosari-området hindras
6
Moldavien Human Rights Center
7
dessutom från att bruka sina åkrar. Transnistriska myndigheter kräver att
bönderna betalar skatt till Tiraspol på sina inkomster trots att området formellt
tillhör Moldavien.
8. Straffrihet
Det är svårt att få fram uppgifter i frågan, men det förekommer flera uppgifter
om att misshandel och andra kränkningar av de mänskliga rättigheterna från
exempelvis poliser och fångvårdare inte alltid utreds och därmed sällan
bestraffas.
9. Yttrande- och mediafrihet
Författningen garanterar yttrande- och mediefrihet. Regeringen gör officiellt
inga inskränkningar i yttrandefriheten, men i praktiken kontrolleras media av
regeringen, särskilt TV och i viss mån radio. Efter valet i mars upphörde den
statliga finansieringen av två nationella dagstidningar. Ett fåtal oberoende
radio- och TV-stationer finns, men ingen av dem har täckning över hela landet.
Ändå presenteras olika politiska åsikter och kommentarer, särskilt i tryckt
media. Moldavien hamnade på 74:e plats av 167 granskade länder i Reportrar
utan gränsers ranking av pressfriheten i världen 2005. Enligt representanter för
oberoende media råder en ohälsosam fokusering på presidenten i massmedia.
Det är mycket vanligt förekommande att massmedia endast bevakar
presidenten utan att kritiskt granska honom istället för att bevaka samhället i
övrigt. Detta tar upp viktigt utrymme från rapportering om vad som händer i
landet och så vidare. Författningen förbjuder censur, men lagstiftning mot
ärekränkning7 av högre offentliga tjänstemän har lett till att journalister ofta
idkar självcensur för att undvika åtal eller skadestånd. Såväl nationella som
lokala myndigheter jämte politiska partier, organisationer och fackförbund äger
tidningar och tidskrifter. Västerländsk press sprids inte nämnvärt i samhället på
grund av det höga priset. Det finns ett fåtal oberoende tidningar men även
inhemsk press är förhållandevis dyr med några undantag och når därför ofta
inte ut till de bredare befolkningsgrupperna. Kabel- och satellit-TV finns samt
tillgång till Internet, även om dessa tjänster är för dyra för de allra flesta
moldavier.
Regeringens sätt att hantera omvandlingen av det statliga radio- och TVbolaget Teleradio-Moldavien, TRM, till en oberoende institution har utsatts för
stark kritik såväl från lokala medieorganisationer som från bland annat EU,
USA, Europarådet och OSSE. Fallet har även tagits upp i Europadomstolen
Regeringens inflytande är fortsatt stort i praktiken och flera regeringskritiska
journalister återanställdes inte när det ”nya” TRM började ta form under
7 Förtal är sedan i år inte längre straffbart enligt brottsbalken, men det är fortfarande möjligt att söka skadestånd från t.ex. en tidning på
civilrättsliga grunder, en möjlighet som ofta utnyttjas för att tysta tidningar som kritiserar regeringen närstående företag eller personligheter.
Det finns i dag ingen övre gräns för hur stora skadeståndsbelopp som kan utdömas.
8
sommaren 2004. Detta ledde till dagliga protester utanför TRM och
parlamentet och flera av de berörda journalisterna hungerstrejkade.
Oberoende medieorganisationer granskar sedan sommaren 2004 alla TRM:s
sändningar och enligt de första två månadsrapporterna förekom regeringen och
regeringspartiet mycket oftare än oppositionen i nyhetssändningar och
samhällsprogram, och oftast i ett positivt ljus, till skillnad från oppositionen.
Den bekymmersamma situationen med TRM kvarstår och därför har
Europarådet uttalat att TRM:s fristående ekonomiska ställning måste stärkas.
I Transnistrien är massmedia kontrollerade och ofta föremål för censur. Det
finns två mindre, oberoende tidningar, som dock hindras i sin verksamhet av
myndigheterna. Flera fall av hot och trakasserier av journalister har förekommit
den senaste tiden. Tillgången till västerländska media är mycket liten.
Moldaviska tidningar finns att tillgå i Tiraspol, centralorten i utbrytarregionen
Transnistrien.
Tillgången till Internet är inte reglerad. Enligt lag råder förenings- och
församlingsfrihet. Respektive borgmästarkontor utfärdar i allmänhet tillstånd
för demonstrationer. Det faktum att borgmästaren i huvudstaden Chisinau
tillhör oppositionen gör att regeringskritiska demonstrationer där i allmänhet
ges tillstånd. Medborgarna har rätt att bilda partier och andra sociala och
politiska organisationer. Privata organisationer och politiska partier måste
enligt lagen registreras, dock hittills utan att någon nekats registrering. Däremot
är sådana partier som på sitt program har åtgärder mot Moldaviens suveränitet,
oberoende och territoriella integritet inte författningsenliga.
I Transnistrien tillåts i allmänhet inte offentliga möten, såvida de inte är till
stöd för regeringen.
10. De politiska institutionerna
Moldavien höll sitt fjärde flerpartival till parlamentet i mars 2005. OSSE:s
bedömning var att valet uppfyllde de flesta internationella krav för att det
skulle kunna klassas som fritt och rättvist. Vissa brister fanns dock, exempelvis
ojämlik tillgång till utrymme i media. Personer tillhörande minoriteterna är
fortfarande dåligt representerade i offentliga institutioner. Nästa parlamentsval
hålls 2009.
Författningen bygger numera på en maktfördelning mellan regeringen och
parlamentet. Sedan 2000 utses presidenten av parlamentet och inte i direkta val.
Presidenten utser i sin tur premiärministern. I praktiken har president Voronin,
sedan han kom till makten efter kommunistpartiets stora valseger 20018, stärkt
sin ställning och kontrollerar såväl regeringen som parlamentet.
8
Regeringspartiet har 56 av de 101 platserna i parlamentet.
9
Oppositionspartier finns representerade i parlamentet: det kristdemokratiska
folkpartiet CDPP och den så kallade Alliansen Vårt Moldavien, ett liberalt parti
som skapades 2003 genom en sammanslagning mellan fyra olika partier.
Oppositionspartierna har klagat över att deras deltagande i lagstiftningsarbetet
på olika sätt försvåras av regeringspartiet, bland annat genom en avsiktligt
begränsad tillgång på information men efter senaste valet ingicks en
överenskommelse med oppositionen om ett reformpaket angående bland annat
demokratisering av massmedia, ändringar av vallagen och reform av
rättsväsendet.
I den södra provinsen Gagauzien, till största delen bebodd av en turkisktalande
kristen minoritet, råder lokalt självstyre, med en folkvald guvernör och en
folkförsamling. Den centrala regeringen anklagas ofta för att inte respektera
självständigheten i tillräcklig utsträckning. Valet av guvernör i oktober 2002
kritiserades från olika håll, då det centrala kommunistpartiet på ett otillbörligt
sätt såg till att allt medieutrymme och alla administrativa resurser före valet gick
till partiets egen kandidat, som också vann valet. I november 2003 hölls val till
den Gagauziska Popular Assembly som uppskattas ha uppnått internationella
standarder trots att oegentligheter förekom. I mars 2004 anklagade den
gagauziska ledningen borgmästaren i Comrat för inkompetens och avsatte
honom till följd av detta. OSSE och flera diplomatiska representationer
utryckte oro över detta. Den kommunistiska kandidaten till borgmästarposten
vann i juli 2005 valet till ny borgmästare.
I Transnistrien är oppositionen undertryckt och i det närmaste obefintlig.
Politiska partier och ungdomsorganisationer som av olika anledningar
misshagat utbrytarregionens ledare Smirnov – som kallar sig själv president –
har upplösts, såväl inför ”presidentvalet” i december 2001 som därefter. Val till
"Högsta Sovjet" är planerade till den 11 december i år men ses som
kontroversiellt.
Senaste lokala val ägde rum i maj och juni 2003. Kommunistpartiet vann då
stort på alla nivåer.9 I huvudstaden Chisinau har man dock ännu inte lyckats
välja en borgmästare trots två försök på grund av för lågt valdeltagande. En
tredje valomgång hålls den 27 november.
Den lokala demokratin och självstyret uppvisar klara brister, bland annat
genom ingripanden från centralregeringen, brister som påtalats av Europarådet.
Under 2003 genomfördes en mycket kritiserad reform av den administrativa
territoriella indelningen av landet, genom vilken centralmakten, enligt sovjetisk
modell, ökade sitt inflytande på lokal nivå. Representanter för det lokala
självstyret konsulterades till exempel inte när reformen togs fram. Den nya
9
44,9 procent på distriktsnivå, 48,1 procent i städer och byar samt 41,1 procent av
borgmästarna.
10
indelningen i mycket små enheter innebar en försvagning av det lokala
självstyret.
Det finns inga restriktioner för kvinnor eller minoriteter att delta i det politiska
livet. Kvinnor är dock kraftigt underrepresenterade, särskilt i ledande
befattningar. Det finns för närvarande två kvinnliga ministrar i regeringen och
endast 22 av 101 parlamentsledamöter är kvinnor.
Det förekommer regelbundet beskyllningar om korruption i det politiska livet.
Problematiken är i stort sett densamma som i andra före detta sovjetstater:
korruption, ekonomisk brottslighet, långsam reformtakt, ovana vid den
demokratiska och marknadsekonomiska kulturen etc. Många medborgare
vägrar dessutom att betala skatt eftersom de anser det vara en demokratisk
rättighet att inte göra det och man är helt enkelt ovan att betala för tjänster.
Reformer har lanserats för att bekämpa korruption, men dessa försök har
hittills främst fokuserats på ekonomisk brottslighet.
11. Rätten till arbete och därmed relaterade frågor
Den ekonomiska krisen har lett till ytterligare ökning av arbetslösheten och fler
människor har tvingats in i den gråa ekonomin. Officiellt var arbetslösheten
cirka 7 procent under det första kvartalet 2005 men i realiteten är siffran
betydligt högre. En stor andel arbetar svart.
Den lagstadgade maximala arbetstiden är 40 timmar per vecka, med
kompensation för övertid och med minst en ledig dag/vecka (normalt två).
Varje anställd har rätt att vara fackligt ansluten. Facken har rätt att förhandla
kollektivt och lönerna bestäms av en kommission med representanter för
regering, arbetsgivare och fackförbund. Det finns för närvarande endast två
fackförbund, varav det största är medlem i ILO. Anställda inom regeringen,
samt centrala verksamheter såsom hälsovård och energisektorn äger inte rätt att
strejka, annars råder strejkfrihet.
Minimiåldern för anställning är 18 år, men 16-18-åringar kan anställas under
särskilda villkor. Tvångs- liksom barnarbete är förbjudet enligt författningen.
Moldavien har ratificerat alla de åtta centrala ILO-konventionerna om
mänskliga rättigheter, senast konventionen om de värsta formerna av
barnarbete (juni 2002). Fram till och med 2004 hade dock inga brott mot
konventionerna uppdagats av det inspektionskontor som är den ansvariga
myndigheten. En ny strafflag, i kraft sedan juni 2003, ger ytterligare skydd mot
barnarbete. Utarbetande pågår också av en ny arbetsmarknadslag, i syfte att
bättre harmonisera den moldaviska lagstiftningen med landets internationella
åtaganden. Lönerna är, som ett resultat av det allmänna ekonomiska läget i
landet, mycket låga. Den officiella medellönen i Moldavien under den första
halvan av 2005 var omkring 97 USD/månad. Den inofficiella ekonomin är
11
dock omfattande. Den lagstadgade minimilönen var 2004 13 EUR/månad.
Såväl regeringen som den privata sektorn har haft stora problem med att betala
ut löner i tid, men förbättringar har skett de senaste åren.
12. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa
Det ekonomiska läget gör att hälsovården lider brist på resurser. Särskilt på
landsbygden är tillgången till sjukvård begränsad. Det är, som i de flesta andra
före detta sovjetstater, lättare för personer med pengar eller inflytande att få
adekvat vård. De privata utläggen för sjukvård fördubblades mellan 1997 och
2002. Det råder en akut brist på läkemedel och medicinsk utrustning i
Moldavien. Statens utgifter på hälsoområdet ligger på 4 procent av BNP.
Någon skillnad i rätten till hälsovård baserad på kön har inte noterats. Ett
allmänt och obligatoriskt sjukförsäkringssystem infördes under 2004 för att
stärka finansieringen av hälsovården. Enligt det nya systemet betalar
arbetstagare och arbetsgivare två procent var av arbetstagarens lön till i
sjukförsäkring. Staten finansierar sjukvårdsförsäkringen för icke arbetande,
såsom pensionärer, handikappade, barn och studenter. Korruption och mutor
är vanligt förekommande för att få tillgång till vård, bl.a. som ett resultat av de
låga lönerna för läkare och annan sjukvårdspersonal.
13. Rätten till utbildning
Skolutbildningen i Moldavien är gratis och obligatorisk i 9 år. Även beträffande
rätten till utbildning föreligger dock sociala skillnader. De bättre skolorna är i
praktiken förbehållna dem som kan betala för sig. Bristande resurser och
föråldrade läroböcker gör utbildningen alltmer otillräcklig. Metodiken och
pedagogiken har ännu inte kunnat utvecklas på ett tillfredsställande sätt. De
flesta skolor är nedgångna och många saknar värme och rinnande vatten. En
del skolor stänger på vintern då de inte har någon uppvärmning. Många elever
slutar skolan i förtid, särskilt på landsbygden. 10 procent av barnen i skolåldern
går inte i skolan. Var tionde vuxen kan inte läsa och skriva. Trots att
skolgången formellt är gratis tas flera avgifter ut till exempel för renovering av
skolbyggnader, värme eller tillägg till lärarnas löner. Lärarna i Moldavien hade
tidigare även en roll att tillgodose social service i byarna, denna har dock
avvecklats och är tänkt att ersättas av socialarbetare. Sedan 1998 finns en lag
om att socialarbetare ska finnas i varje kommun men denna implementeras inte
till följd av att resurser inte avdelats.
Personer tillhörande minoriteterna har rätt till undervisning på sitt eget språk.
Cirka 30 procent av befolkningen på regeringskontrollerat område är ryssar
eller ukrainare, mindre grupper talar bulgariska. Romer utsätts dock ofta för
diskriminering och segregering, på alla utbildningsnivåer och är den enda
folkgruppen som inte kan studera sitt eget språk (romani). En stor del av de
romska barnen, kanske så många som 70 procent enligt en moldavisk
romaorganisation, går inte alls i skolan. Detta beror delvis på att många romer
12
lämnar Moldavien för att söka jobb utomlands. Många romska barn lever på
gatan och har ingen tillgång till utbildning.
I februari 2003 tog regeringen över rätten att utse och avsätta rektorer samt
cheferna över de regionala utbildningsstyrelserna. Kritiker menar att avsikten är
att bättre kunna kontrollera vad som lärs ut i skolorna.
Situationen i de transnistriska skolorna är värre än i de moldaviska, både
materiellt och vad beträffar innehållet i undervisningen. De sex skolor som
ännu har undervisning på moldaviska10 med latinsk skrift, och som följer den
moldaviska läroplanen, har utsatts för ständiga trakasserier från myndigheterna,
som helst hade sett att all undervisning skedde med det kyrilliska alfabetet,
såsom var fallet i hela Moldavien när landet var en sovjetrepublik. Dessa
skolor, som finansieras av det moldaviska utbildningsministeriet, betraktas som
privatskolor av de transnistriska myndigheterna och måste därför betala dyra
avgifter för hyra, skolbussar etc. Den moldaviska regeringen har inte tillräckliga
medel för detta, varför den materiella standarden är extremt låg. Undervisning
sker ibland i korridorer och nästan alltid i skift. Under sommaren 2004 stängde
de transnistriska myndigheterna de sex skolorna under förevändning att de inte
var lagligen registrerade, vilket ledde till kraftigt försämrade relationer mellan
Tiraspol och Chisinau. Såväl el som vatten stängdes av och
undervisningsmaterial och annan utrustning beslagtogs. Starka reaktioner från
det internationella samfundet, inklusive Ryssland, gjorde att skolorna en dryg
månad in på det nya skolåret åter tilläts registreras, men bara i ett år. I juli 2005
registrerades fyra av skolorna men två är fortfarande stängda, då transnistrisk
milis vid stormningen förstörde inredning, väggar och materiel så att all
undervisning är omöjlig innan en genomgående reparation genomförs.
14. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard
Moldavien är ett av de - om inte det - fattigaste länderna i Europa, med den
lägsta inkomsten per capita. Fattigdomen är utbredd och även om de flesta
moldavier har både bostad och tillgång till mat kan förhållandena, särskilt på
landsbygden, ibland vara svåra. Omkring 740 000 moldavier – eller 18 procent
av befolkningen – lider av undernäring, enligt en FAO11-rapport från 2003.
Under vintern finns det ofta inte tillräckligt med bränsle för att värma husen
och hålla en dräglig levnadsstandard. Det beräknas att cirka 600 000 moldavier
arbetar utomlands eller så mycket som 40 procent. Många är beroende av de
pengar som släktingar och vänner utomlands skickar hem. Moldavien är
dessutom helt beroende av import av bränsle, varför landets ekonomiskt svåra
situation ytterligare förvärrar saken. I huvudstaden Chisinau är
levnadsstandarden bättre än på landsbygden, men även här drabbar vintern de
10
11
som är i stort sett identiskt med rumänska
Food and Agriculture Organization of the United Nations
13
sämst rustade. Bland de etniska minoriteterna har romerna som grupp det
sämst ställt.
15. Kvinnans ställning
Som nämnts finns det starka inslag av stereotyper i synen på könsroller i
Moldavien. Enligt lag är kvinnor och män jämställda. Arbetslösheten bland
kvinnor är högre än bland män, vilket i många fall bidrar till den florerande
handeln med kvinnor (se nedan). Kvinnans lön ska i princip vara densamma
som mannens för lika arbete, men kvinnor har mer sällan än män välbetalda
jobb. Kvinnors löner uppgår i genomsnitt till 70-80 procent av männens. Trots
att kvinnor enligt författningen har samma rättigheter som män, saknas
uttryckliga förbud eller sanktioner mot diskriminering av kvinnor i
lagstiftningen, något som påpekats av bland annat FN. Våld och övergrepp
mot kvinnor i hemmet är ett utbrett problem. Särskilt på landsbygden, där
tillgången till hälsovård och utbildning är sämre, har kvinnor det svårt och
statistiken visar att kvinnors hälsa på senare år har försämrats i Moldavien.
Kvinnor som utsatts för våld inom familjen har rätt att gå till domstol, men
finner det ofta förnedrande. Möjligheterna till upprättelse och skydd är alltjämt
begränsade. Det finns inga särskilda skrivningar i strafflagen som reglerar
misshandel eller våldtäkt mellan makar och anmälningar av sådana brott leder
sällan till åtal. Kvinnojourgrupper har bildats och bedriver ett viktigt ideellt
arbete. Straffsatserna för kvinnomisshandel är tämligen låga - maximalt sex
månader. Ett problem är att man och kvinna efter en skilsmässa ofta tvingas
leva tillsammans av ekonomiska skäl. Ett kommunalt skyddat boende för
kvinnor som utsatts för våld i hemmet öppnades i Chisinau under 2003.
En jämställdhetslag håller på att utarbetas och planeras träda i kraft 2005.
Lagen ska bland annat innehålla skrivningar om sexuella trakasserier, något
som inte regleras i den nuvarande lagstiftningen, samt ett krav på 30 procent
kvinnor i parlamentet, via kvotering om nödvändigt.
Totalt finns i Moldavien ett 40-tal enskilda organisationer som driver frågan
om kvinnors rättigheter.
Handel med kvinnor och barn (så kallad trafficking), är ett allvarligt och
påtagligt problem i landet. Inhemska och internationella ligor bedriver en
omfattande handel med moldaviska kvinnor för prostitution i främst Turkiet,
Grekland, Italien och på Balkan. Moldavien är enligt IOM (International
Organization for Migration) det vanligaste ursprungslandet när det gäller
trafficking av kvinnor och barn för prostitution på Balkan, i Västeuropa och i
Mellanöstern. Enligt OSSE minskar handeln totalt sett numera men däremot
har traffickingströmmarna under senare tid förändrats och går numera snarare
till Ryssland, Israel, och liksom tidigare nämnt Turkiet och Förenade
14
Arabemiraten med flera länder där enskilda organisationer verksamma mot
trafficking i stor grad saknas. Om det typiska offret förr var en ung kvinna som
utnyttjades för sexuella ändamål, har det numera blivit allt vanligare med barn
och familjetrafficking för arbetskraft eller tiggeri.
Kvinnorna, ofta minderåriga, rekryteras dock ofta på landsbygden och inte
sällan av någon de känner, och "tränas" på någon nattklubb i Moldavien innan
de skickas utomlands med löfte om jobb som t.ex. dansöser, modeller,
barnflickor eller hushållerskor. IOM har en omfattande verksamhet i landet
och driver bl.a. ett "shelter" för kvinnor som utsatts för illegal handel och
prostitution. Dessutom har man drivit informationskampanjer i skolor och
massmedia, riktade främst mot unga kvinnor, för att göra dem mer medvetna
om riskerna med att acceptera lockande arbetserbjudanden i utlandet. Enskilda
organisationer vittnar dock om problem att driva sådana kampanjer. Även
OSSE, Rädda Barnen och mindre enskilda organisationer bedriver
förebyggande och annan verksamhet, bl.a. telefonhjälplinjer, riktad mot
kvinno- och barnhandel. Under året startades även ett amerikanskt antitrafficking center.
Regering och myndigheter har på senare år börjat vidta vissa åtgärder, bland
annat genom skärpt lagstiftning mot människohandel i den nya strafflagen som
antogs under 2003. Det finns sedan 2001 en nationell handlingsplan för
bekämpande av människohandel och en arbetsgrupp mot människohandel har
skapats på regeringsnivå, liksom lokala kommittéer runtom i landet. Nyligen
har Moldavien reviderat handlingsplanen samt antagit en ny lag om
bekämpning av människohandel. Dessutom finns en särskild polisenhet inom
inrikesministeriet som arbetar med att bekämpa människohandel. Bristande
resurser gör dock att gränsbevakning samt polisiära och rättsliga insatser mot
människohandel är otillräckliga.
16. Barnets rättigheter
I Moldavien finns en omfattande lagstiftning för skydd av barn. Det finns
moderskapspenning, liksom bidrag till familjer med många barn. Vidare
innehåller socialförsäkringssystemet särskilda medel för vård av barn. Dessa
ekonomiska bidrag får emellertid, mot bakgrund av det ekonomiska läget,
betraktas som i huvudsak symboliska, om de alls kan betalas ut.
Minimiålder för anställning av barn är 18 år. Barn mellan 16 och 18 år får
anställas, men på särskilda villkor: kortare arbetstid, längre semester och inget
nattarbete. Åldern för militärtjänstgöring är 18 år.
Handel med barn från Moldavien har blivit allt vanligare de senaste åren. Det
är svårt att ge några exakta siffror, men uppskattningsvis 10 000-20 000 barn
skickas årligen av människohandlare till Ryssland, Ukraina, Balkan eller
15
Västeuropa för främst prostitution, tiggeri eller tvångsarbete. Det handlar om
barn från 12 år och uppåt, även om de flesta är 15-18 år gamla. Även illegal
adoption rapporteras förekomma. Den nya strafflagen från 2003 innehåller
särskilda skrivningar om handel med barn och sexualbrott mot barn. Det finns
ingen statistik om barnmisshandel, men det antas vara vanligt förekommande i
hemmen. I en UNICEF-studie från 2001 sade sig hälften av de utfrågade
barnen och ungdomarna ha varit utsatta för någon form av fysiskt eller
psykiskt våld, inklusive sexuellt utnyttjande.
Internationella adoptioner är åter tillåtna i lag sedan den 1 januari 2002, efter
ett års moratorium12, men adoptionsprocesserna har i praktiken hittills inte
kommit igång igen. Man har ännu inte infört något fungerande regelverk, bl.a.
på grund av en oklar ansvarsfördelning mellan ministerierna. Moldavien och
USA har icke desto mindre, den 21 oktober 2002, ingått ett bilateralt avtal om
att återuppta amerikanska familjers adoptioner av moldaviska barn.
Ansvaret för barnomsorg delas av flera ministerier och myndigheter, vilket
knappast gagnar effektiviteten och transparensen. Rädda Barnen och UNICEF
är aktiva i barnskyddsfrågor, men även ett stort antal mindre enskilda
organisationer. Antalet barn på institutioner är stort på grund av bristande
alternativt stöd i samhället. Viss avinstitutionalisering har skett men främst vad
gäller de yngsta barnen. Enligt UNICEF är risken att utsättas för trafficking 10
procent större för barn som vuxit upp på institution. Barn som vid 16-17 års
ålder går ut skolan och då också måste lämna institutionen är en särskilt utsatt
grupp eftersom man då måste klara sin egen försörjning men inte har någon
kunskap om livet utanför. Så kallad familjetrafficking, då familjer skickas
utomlands för att tigga åt sina uppdragsgivare, liksom organhandel har ökat
under de senaste åren enligt OSSE.
Situationen för barn på barnhem är ofta svår, inte minst i Transnistrien. Särskilt
barn med fysiska eller mentala handikapp har svårt att få adekvat vård och
rehabilitering. Det finns ingen officiell siffra på hur många barn som är
smittade av hiv, men det är inte ovanligt. Drogmissbruk (främst sniffning av
lim och rökning av vallmofrön) är relativt utbrett och barnprostitution
förekommer också i viss utsträckning. I Chisinau finns hundratals gatubarn,
föräldralösa eller utskickade av föräldrarna för att tigga.
Det finns en politisk vilja att angripa problemen och bl.a. verka mer preventivt
för att förhindra att barn lämnas bort, men liksom på många andra sociala
områden saknas resurser och tillräckliga kunskaper. Omkring 14 000 barn
beräknas enligt UNICEF leva inom någon form av institution, drygt 12 000
12
Anledningen var oklara procedurer för bl.a. uppföljning av var barnen tog vägen och hur
de behandlades. Man kunde dock inte påvisa något systematiskt utnyttjande av adopterade
barn, varför moratoriet upphävdes.
16
enligt regeringens statistik. Antalet ökar dock med 2 procent årligen. I
avsaknaden av en fungerande socialpolitik och ett fungerande
socialförsäkringssystem används ofta barnhem som en ersättning för familjen.
Fattigdom och föräldrars flytt utomlands är andra orsaker. 50 000 barn
uppskattas vara övergivna av ena eller båda föräldrarna. De flesta
barnhemsbarn hade kunnat stanna i sina familjer om dessa hade fått bättre
finansiellt och annat stöd. En ny familjelag trädde i kraft under 2002 och en
nationell strategi för skydd av familjer och barn antogs i juni 2003.
17. Olika befolkningsgruppers situation (etniska, religiösa minoriteter,
urbefolkningar med flera)
Av befolkningen på 4,2 miljoner är ungefär två tredjedelar rumänskspråkiga
moldavier. Andelen ukrainare uppgår till ca 14 procent och ryssar till 13
procent. En kristen, turkisk minoritet, gagauzerna (3,5 procent), finns
huvudsakligen i södra Moldavien. Denna grupp åtnjuter en viss lokal autonomi,
liksom de etniska bulgarerna (2 procent). Romerna uppges officiellt vara
omkring 12 000 till antalet, men i uppskattningar av OSSE och
romaorganisationer är de mellan 50 000 och 200 000. Romerna bor
företrädesvis i norra Moldavien, nära gränsen till Ukraina.
Ryssar, ukrainare, gagauzer och bulgarer återfinns inom de i parlamentet
förekommande politiska partierna. Gagauziska företrädare har klagat på att
lagen om politiska partier utestänger etniskt baserade partier som företräder
geografiskt koncentrerade grupper, såsom gagauzerna.
Den moldaviska medborgarskapslagen från 1990 erbjuder alla personer som
bodde i Moldavien vid självständigheten moldaviskt medborgarskap. Sedan
2000 möjliggör lagen dubbelt medborgarskap på basis av födelseland, giftermål
eller bilateralt avtal.
Moldaviska (det vill säga rumänska) är det officiella språket i landet. Enligt
språklagen från 1989 ska personer i offentlig tjänst och i praktiken också inom
näringslivet kunna såväl rumänska som ryska. Detta har förorsakat problem,
särskilt för den ryskspråkiga befolkningen, även om tillämpningen av lagen har
mjukats upp.
I skolan kan föräldrarna avgöra på vilket språk deras barn ska undervisas;
rumänska, gagauziska eller ryska (ukrainarna är i allmänhet rysk-språkiga).
Ryskundervisning är obligatorisk i den moldaviska skolan. Bara barn från till
exempel judiska, polska eller tyska familjer kan få studera sitt respektive språk
som ett separat ämne (jiddisch i det förstnämnda fallet).
17
Romer är i särklass den fattigaste folkgruppen. De bor ofta i segregerade
samhällen, ofta utan tillgång till rinnande vatten och med undermålig
infrastruktur.
I lagen förekommer ingen diskriminering mot romer, men det finns en utbredd
misstro och skepsis bland den övriga befolkningen. Romska organisationer
rapporterar om diskriminering vad gäller tillträde till arbetsmarknaden,
bostäder, utbildning och offentlig service. Vidare förekommer rapporter om
misshandel och olika former av trakasserier av romer från poliser. Sådana brott
mot romernas mänskliga rättigheter utreds sällan.
Generell religionsfrihet råder. I lagen om religiösa föreningar från 1992 finns
dock restriktioner som försvårar eller förbjuder vissa religiösa aktiviteter,
såsom missionerande. Det finns ingen formell statsreligion, även om den
moldavisk-ortodoxa kyrkan åtnjuter vissa privilegier. Sedan år 2000 måste alla
religiösa grupper i Moldavien registreras hos myndigheterna. Vissa religiösa
grupper har dock stött på problem när de velat registrera sig och ingen
muslimsk grupp har till exempel registrerats i slutet av 2004 eftersom dessa
officiellt inte existerar. Muslimska organisationer har också rapporterat att polis
ofta trakasserat dem genom att bland annat fotografera dem och dyka upp vid
samlingar i moskéer. Även medlemmar i Jehovas Vittnen har rapporterat
trakasserier från lokala myndigheter och ortodoxa präster. Jehovas Vittnen är
dock en registrerad religiös grupp. Utlänningar får endast anställas av
församlingar som har registrerats hos myndigheterna.
Den ortodoxa kyrkan har stort inflytande i Moldavien. Den moldaviska
ortodoxa kyrkan, som är den största i landet, sorterar under den rysk-ortodoxa
kyrkan. Under sommaren 2002 tilläts det Bessarabiska Metropolitdömet (som
tillhör den rumänsk-ortodoxa kyrkan) till slut att registreras, efter att
Europadomstolen i Strasbourg fällt den moldaviska staten och efter
påtryckningar från Europarådet.
I Transnistrien är den religiösa friheten inskränkt. Påföljden för ”illegala
aktiviteter i en icke-registrerad religiös organisation” kommer inom kort att
skärpas, med kraftigt höjda böter eller fängelse i upp till ett år.
18. Diskriminering på grund av sexuell läggning
Homosexualitet är inte olagligt i Moldavien, men Högsta domstolen har i ett
utlåtande slagit fast att "homosexualitet är en onaturlig sexuell akt mellan två
män", trots att denna formulering 1995 togs bort ur brottsbalkens artikel 106,
för att tillmötesgå kraven från Europarådet. Diskriminering, trakasserier, våld
och utpressning, ofta från polis och andra myndigheter, är vanligt och
homosexuella i Moldavien uppträder därför ogärna öppet med sin läggning.
18
Situationen i Transnistrien är svår att uppskatta, men sannolikt är det ännu
värre där.
Kyrkan fördömer homosexualitet och det är svårt för unga homosexuella
moldaver att få tillgång till information och träffa andra homosexuella. Sedan
1998 finns en enskild organisation - GenderDoc-Moldavien - som arbetar med
att stärka homosexuellas rättigheter. Organisationen är registrerad och godkänd
hos Justitiedepartementet, men inte som en organisation för homosexuella.
Trakasserier och hot har förekommit mot organisationen, även om situationen
under det senaste året har förbättrats. Framför allt Soros-stiftelsen, men även
Nederländernas, Kanadas och USA:s ambassader samt Sida har stött
GenderDoc-M:s aktiviteter.
Under 2001 startades ett treårigt projekt stött av Nederländernas
utrikesdepartement och ambassad i Bukarest för att öka medvetenheten om
homosexuella, för att se över lagstiftningen och utarbeta ett förslag till
antidiskrimineringslag samt för att skapa stödgrupper och individuell
rådgivning.
2002 antog parlamentet ett utkast till ny brottsbalk, som, tack vare
påtryckningar från GenderDoc-M, rättat till en del diskriminerande element
beträffande sexuella brott. Straffskalan för våldtäkt och pedofili är numera
likadan för brott begångna av hetero- och homosexuella förövare. Vidare är
åldern för samtycke (14 år) nu lika oavsett sexuell läggning. En särskild
handlingsplan för mänskliga rättigheter antogs i 2003 av parlamentet och
genom påtryckningar från GenderDoc-M finns även sexuella minoriteter
inkluderade i planen. Till sist har en generell lagstiftning mot olika former av
diskriminering införts under året och även om sexuell läggning inte nämns
specifikt, betraktas det som en framgång för homosexuellas rättigheter.
Sedan 2002 arrangeras årligen så kallade Gay Pride-festivaler, i Chisinau, med
inbjudna deltagare från flera länder, däribland Sverige. Polisen försökte stoppa
invigningen av 2003 års festival och trakasserade flera deltagare, däribland
utländska gäster. Vid festivalen 2004, filmades mötesdeltagarna under
avslutningskonferensen av en medarbetare i den moldaviska säkerhetstjänsten,
som avlägsnade sig först när arrangörerna kontaktat ombudsmannen. Pridefestivalen 2005 ägde dock rum utan större problem men hölls inomhus.
19. Flyktingars rättigheter
FN:s flyktingkonvention från 1951 och dess tilläggsprotokoll från 1967
ratificerades i november 2001 och trädde i kraft i maj 2002. En flyktinglag, den
första i Moldavien, antogs 2002 och en nationell myndighet, ansvarig för
migrations- och asylfrågor, upprättades. Från och med den 1 januari 2003 tog
därför staten över ansvaret från UNHCR, som tidigare hanterat asyl- och
19
migrationsfrågor. Det finns förhållandevis få flyktingar i Moldavien. De flesta
kommer från Tjetjenien, Irak, Sudan, Afghanistan, Nigeria och andra
afrikanska länder. Den första januari 2004 fanns 259 flyktingar och asylsökande
i Moldavien. De som fått flyktingstatus av UNHCR har hittills inte haft någon
möjlighet att få legalisera sin status eller få tillgång till arbetsmarknaden, något
som dock korrigerats i den nya flyktinglagen. Flyktingar ges rätt att arbeta och
asylsökande, vars ansökan inte lett till något beslut inom sex månader, kan få
ett tillfälligt arbetstillstånd. Likaså ges flyktingar möjligheten att få moldaviskt
medborgarskap.
20. Funktionshindrades situation
Lagen garanterar visserligen funktionshindrades rättigheter, men i praktiken
görs mycket lite för att underlätta livet för dessa människor. Regeringen saknar
resurser för träning eller rehabilitering av funktionshindrade och många
mentalt och fysiskt handikappade barn och vuxna för en undanskymd tillvaro
utan möjlighet att delta i normal skolundervisning. Funktionshindrade ställs på
detta sätt utanför samhället redan från födseln. Det finns ungefär 70
institutioner för funktionshindrade i landet. I en och samma institution kan
man ofta finna personer i olika åldrar och med olika slag och grad av mentalt
eller fysiskt funktionshinder.
Trots att lagen förbjuder diskriminering av funktionshindrade finns inga lagar
som garanterar tillträde till offentliga eller andra byggnader. Enligt den
nuvarande arbetsmarknadslagstiftningen har de statliga arbetsförmedlingarna
endast möjlighet att arbeta med personer som fått nedsatt arbetsförmåga på
grund av skador på arbetsplatsen. Övriga har endast möjlighet att få
försörjning via socialbidragssystemet.
Det behövs såväl resurser som en i grunden ändrad inställning till
funktionshindrade för att våga tro på en framtida förbättring. En lag, som
antogs i april 2002, föreskriver förbättrade villkor för handikappade barn och
visst stöd för deras familjer eller målsmän. Sida och andra hjälporgan har hjälpt
till att utbilda personal som arbetar med funktionshindrade.
21. Oberoende organisationer för mänskliga rättigheter
Det finns flera lokala och internationella MR-grupper, som i stort sett kan
verka utan inblandning från regeringen. Den lokala Helsingforskommittén har
kontakter med internationella MR-organisationer, vilket också är fallet med
Helsinki Citizens Assembly. Amnesty International är representerat och aktivt i
landet och producerar årligen en MR-rapport om Moldavien. En viss dialog
förekommer mellan regeringen och MR-organisationer, även om de senare ofta
ifrågasätter uppriktigheten i makthavarnas vilja att lyssna på dem. Sedan valet i
mars har dock även enskilda organisationer till viss del inbjudits att delta i
arbetet med ny lagstiftning. Situationen för MR-organisationer i Transnistrien
20
är mycket svår. Endast ett fåtal organisationer tillåts verka och påtryckningar
och trakasserier från myndigheter förekommer, även mot enskilda
organisationer från moldaviska medborgare har möjlighet att vända sig till den
Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg om de anser att
deras rättigheter har kränkts. Moldavien har fällts i Europadomstolen 23
gånger och ytterligare 200 överklaganden har inkommit. Anmälningarna
handlar ofta om avsaknad av socialt skydd eller brist på pensioner. Enligt
Helsingforskommittén mottar de ungefär 2 000 anmälningar om MR-brott per
år.
22. Fältverksamhet eller rådgivning på området mänskliga rättigheter
UNDP har under senare år arrangerat seminarier om kvinnor och barn i MRperspektiv. Ett center för mänskliga rättigheter har varit i drift sedan 1998 i
Moldavien, samma år som tre ombudsmän inrättades. Centrets huvudsakliga
uppgifter består i att stödja ombudsmännens arbete med att säkerställa de
centrala och lokala myndigheternas respekt för mänskliga fri- och rättigheter.
Varje år tar man emot tusentals skriftliga eller muntliga anmälningar från
medborgare som anser att staten kränkt deras rättigheter. Centret verkar även
för förbättringar i lagstiftningen och ökad medvetenhet bland befolkningen
avseende mänskliga rättigheter. Varje år lämnar centret en rapport om de
mänskliga rättigheterna i Moldavien till parlamentet. Rapporten görs även
tillgänglig för allmänheten. Soros-stiftelsen har varit verksam i Moldavien
sedan 1992 och stödjer ett flertal enskilda organisationer inom olika områden.
IOM, OSSE, UNHCR, UNICEF och många andra internationella
organisationer bedriver alla verksamhet på MR-området.
Sida, som har ett sektionskontor i Chisinau, är den största bilaterala givaren i
Moldavien efter USA och bedriver sedan 1996 ett omfattande
utvecklingssamarbete på MR-området.
