Predikan på
Den helige Johannes döparens dag
Kista kyrka, den 21 juni 2009
Texter: Jesaja 49:1-2, Apostlagärningarna 19:4 och Lukasevangeliet 1:5-17
Av Michael Öjermo
Den 15 april 1989 skulle Liverpool möta Nottingham Forest i semifinalen i FA-cupen.
Semifinalen spelas av tradition på neutral plan för att inte gynna något av lagen. Matchen gick
på Hillsborough i Sheffield där samma lag hade mötts året innan utan problem.
Men det som skulle bli stor fotbollsfest slutade i tragedi. Under 80-talet hade fotbollen
problem, stora problem. Fotbollshuliganer gjorde allt för att förstöra matcher och ägna sig åt
att bråka, dricka för mycket öl och slåss. Det var i och för sig inte så konstigt. Arbetslösheten
var hög i Englands gamla industristäder. Kolgruvor lades ner på löpande band. Många kände
sig hemlösa och vilsna.
Vid den här tiden hade de flesta arenor höga staket mellan åskådarna och planen för att
förhindra läktarbråk. Över 25 000 Liverpoolanhängare hade åkt till Sheffield för att heja fram
sitt lag på bortaplan. Men supportrarna var instängda bakom höga staket, utgångarna var
spärrade, alla på läktaren stod upp, det fanns inga sittplatser. Strax efter avspark började något
hända, det blev oroligt och bråkigt och det fanns ingen utväg. Människor krossades ihjäl på
ståplatsläktaren. 96 människor omkom den 15 april 1989 på Hillsborough Stadium.
Det här hände alltså 1989, för tjugo år sedan. Det blev startskottet till att göra något åt
situationen för fotbollen i England. Nu, tjugo år senare, är engelsk fotboll en angelägenhet för
hela världen. Liverpool och de andra storlagen har supportrar i alla världsdelar som kan följa
varenda match på tv. Ståplatsläktarena har ersatts med sittplatser. Det finns toaletter, mat och
sjukvård att tillgå på alla stora arenor. På Arsenals hemmaarena i London finns det 370 meter
pissrännor. Det är en avsevärd förbättring mot hur det var förr. Nu föser inte polisen längre
kring fansen som boskap. Man behöver inte vara kissnödig en hel lördag, för att gå på fotboll.
Det här är ett exempel på vad som hände 1989, för tjugo år sedan. En annan sak som hände
1989 var Berlinmuren fall. I höst blir det stort jubileum för murens fall i Berlin. Plötsligt och
ganska oväntat tog kalla kriget slut. Hela Sovjetimperiet föll samman. Världen höll andan.
Men det gick vägen. Det tredje världskriget utbröt aldrig. Det hade varit risk för det till och
från i mer än fyrtio år.
På många sätt har världen blivit bättre under de senaste tjugo åren. Fotboll och Sovjetimperiet
är två exempel på saker som verkligen förändrats. Ändå lever vi inte i den bästa av världar.
Det är svårt att orientera sig. Eller hur? Det är inte alltid så lätt att tyda tidens tecken. Efter
Sovjets sammanbrott kom kriget på Balkan. Mängder med människor fick sätta livet till.
Motsättningarna mellan oss och den muslimska världen har blivit allt svårare efter 11
september. Nu följer många av oss som finns här i Kista kyrka vad som händer i Teheran.
Suddiga bilder tagna med mobiltelefoner och knapphändiga rapporter är allt vi har. En del av
oss som finns här i Kista kyrka har säkert suttit vid telefon och dator för att få kontakt med
familj och vänner i Irak dag och natt den senaste tiden. Oron vet inga gränser. Och fler är
drabbade.
Dagen efter skolavslutningen i Akallaskolan förra veckan omkom Niclas, som bara blev 16 år
gammal. Vi förbereder hans begravning just nu, som blir på tisdag i nästa vecka i
Akallakyrkan. Niclas spelade fotboll för AIK. Han var ett löfte. Fotbollsvärlden har blivit
bättre. Men Nicolas liv slutade ändå med en tragedi. Ja, det är verkligen svårt att orientera sig
i tillvaron, eller hur?
Då kommer oss Johannes döparen till mötes. Johannes döparen står i en lång tradition av
människor som Gud kallat till profeter för att vägleda sitt folk. Den första texten vi läste
handlar om hur profeten Jesajas blir kallad. ”Herren kallade mig redan i moderlivet”, säger
Jesaja. Han gick hela sitt liv Guds ärenden, och försökte vägleda sitt folk, Jesaja var driven av
en kallelse från moderlivet. Det var också Johannes döparen.
Johannes döparen föds som genom ett mirakel. Hans pappa, som lever i ett barnlöst
äktenskap, får i en vision se Herren ängel som berättar om det barn Gud vill ge Sakarias och
Elisabet. Johannes döparen växte upp och blev en Guds profet. Han skulle vittna om Jesus,
peka ut honom och klargöra för alla att Jesus är Guds lamm. Ännu idag när vi går fram till
nattvardsbordet sjunger vi orden Johannes en gång uttalade: ”Se Guds Lamm, som borttager
världen synder” (Joh. 1:29). Johannes döparen är vägvisaren, den som hjälper oss hitta vägen i
en samtid som är svår att förstå. Men det är inte lätt, inte ens med Johannes döparen. Bland de
första kristna var det lite förvirrat. Var det Jesus Kristus eller Johannes döparen man skulle tro
på? Paulus hamnar i en massa svårigheter när han är i staden Efesos i nuvarande Turkiet. Det
blir till och med upplopp i stan, eftersom man inte riktigt förstår. Men Paulus får klargöra:
”Johannes dop var ett omvändelsedop”. Nu är det Jesus som gäller.
Paulus använder ibland ordet Vägen för att beskriva det kristna livet. Kristna är vi som
befinner oss på Vägen. Det gillar jag. En väg är sällan rak. En väg slingrar sig fram. Ibland
hittar vi inte vägen. Ibland finner vi vägen. Ibland måste vi fråga om vägen. Det kristna livet
handlar inte om att vi alltid kan orientera oss. Det svårt också för oss som tror på Herren Jesus
Kristus att alltid veta vad som är bak och fram, rätt eller fel, krokigt eller rakt. Men vi vandrar
ändå utmed vägen. Vi följer Jesus. Vi ber och försöker göra det rätta bland människorna. Det
är gott nog. För i en värld av hat och orättvisor, våld och krig, motsättningar och svårigheter,
så behöver Gud människor som ber och försöker göra det rätta. Gud behöver just Dig, min
vän, när Du försöker be och när Du försöker göra det rätta bland människorna.
I den här gudstjänsten skall vi snart döpa en liten nyfödd flicka. I dopet blir hon en av de
många människor som tillhör Vägens folk. Nu får Herren Jesus en vän till, ännu en kristen
som kommer att försöka be och göra det rätta bland människorna. Hennes väg kommer inte
att vara rak. Nej, krokigt och svårt blir det många gånger. Då ber vi att hon möter vägvisare,
människor som kan leda henne rätt, och ge svar på frågan hur man hittar vägen.
Utanför Anfield, Liverpools hemmaarena, finns en minnessten över de 96 som omkom i
Hillsborougholyckan 1989. Alla de omkomnas namn står skrivna. En låga brinner alltid.
Deras död var trots allt inte förgäves. Fotbollen blev faktiskt bättre. De visade på sitt sätt
vägen för något som blev bättre. Gud kan vända även den svåraste tragedi till något gott. Det
kan vi orientera oss efter utmed Vägen. Gud kan vända även den svåraste tragedi till något
gott.
Inspiration till den här predikan kommer bland annat från Adam Smith: A Rush to
Death. In an old British football stadium, 96 fans died tragically – and the modern,
global game was born. Time Magazine, nr 26/27, 2009
