Tredje söndagen i Advent
AD 2015
Mariakyrkan
Mal. 4: 4-6, 2 Petr. 1: 19-21, Matt. 11:12-19
I Jesu namn, kära bröder och systrar i Kristus,
Johannes döparen som vi inte firar i dag, men som vi stannar inför i dag under adventstiden
var och är uppenbarligen en provocerande gestalt. Den viktigaste dagen under året, hans
födelses dag, har fuskats bort i Svenska kyrkans senaste evangelieboksrevision och blivit
relegerad från Midsommardagen som sedan dess i stället handlar om skapelsen, en sorts
eftergift till vår allmänna skapelseglädje i midsommartid, och i stället hamnat på söndagen
efter midsommar. Varför denna förändring är allvarlig, återkommer jag strax till. Ett annat
sätt som Johannes förs åt sidan på är att i dag firas han inte av den romersk-katolska kyrkan i
Sverige, som i stället firar medmänniskans dag. Det är som om man tyckte att Johannes är
svårplacerad i kyrkoåret och att man inte riktigt vet vad man skall göra av honom när han
dyker upp mitt i försommaren och i adventet. Detta är egentligen egendomligt mot den
bakgrunden att kyrkan i adventstiden har firat Johannes döparen fyra av sex adventssöndagar!
(Se Liber Comicus) Nämligen döparens framträdande, hans fängelsepredikan, som den
ropande rösten i öknen och Johannes predikan. Detta hör samman med att adventet var en
förberedelsetid som tog sikte på Jesu dop, som firandes innan kyrkan började fira hans
födelse.
Den Treenige Guden har uppenbarligen inte samma inställning till Johannes som dagens
kyrkor förefaller att ha. I Skriften ser vi att Johannes lyfts fram ordentligt, det står mer om
honom än om många andra, inklusive enskilda apostlar, i evangelierna. Särskilt Lukas lägger
ned mycket möda på att berätta för oss om Johannes. Varför då? Därför att han är så viktig.
Jesus säger att: ”Ingen av kvinna född är större än Johannes döparen”. (Matt.11:11)
I Guds frälsningsplan fyller Johannes en ytterst stor funktion och plats. Hela hans verksamhet
går ut på att förbereda Messias ankomst i världen; att bana väg för Herren. Det första med
Johannes är att det är ett under att han överhuvud kom till. Ett löfte utfärdades om hans
födelse. Sakarias, som var präst, fullgjorde en dag sin tjänst att tända rökoffret i templet. Då
visade sig vid rökelsealtaret en Herrens ängel för honom. Sakarias blev dödsförskräckt. Men
ängeln, Gabriel, sade till honom, som han också senare gjorde till Maria, ”var inte rädd”, din
bön har blivit hörd. Bönen, om ett barn. Det efterlängtade barnet. Vi förstår av ängeln att det
var Sakarias och hans hustru Elisabets bön. Men nu var det för sent, de var gamla, och
Elisabet var steril. Ängeln berättar allt om barnet för Sakarias. Han vet vad han heter, han vet
vem han är, hur han skall leva och att han skall bli uppfylld av helig Ande som han behöver
för uppdraget att ”få många att vända tillbaka till Herren”.
Inför detta ord må vi stanna en stund. Att få många att vända tillbaka till Herren, är inte det
vad vi med alla våra strategisatsningar och pastorala planer och måldokument egentligen skall
ägna oss åt. Det är väl detta som är vår uppgift? Samma uppgift som Johannes fick är given
kyrkan. Den tolkas ofta i samtiden som att kyrkan skall göra olika saker för att ”dra folk”,
som det kallas. Till vad då? Måste följdfrågan bli. Johannes hade alldeles klara besked om till
vad. Jesus själv bekräftar detta i dagens evangelium: ”Sedan Johannes döparens dagar tränger
himmelriket fram”… Det börjar med honom, säger Jesus, himmelriket som dittills varit
förutsägelser och profetior, och det fortsätter efter Jesu himmelsfärd i och genom kyrkan. Vi
är sammanlänkade med Johannes i uppdraget. Jesus påtalar att varken han själv eller Johannes
dög åt folket när de utförde uppdraget. Alltid var det något som var fel, Johannes var besatt
och Jesus själv var en frossare och en drinkare, som dessutom var vän med fel slags folk. Det
hör alltså till bilden att i utförandet av Guds uppdrag vara föraktad.
Vad sade då Johannes? Ja, då måste vi i våra läsningar gå till tredje årgångens texter där
Lukas berättar att folk gick i stora skaror ut till Johannes i öknen. Där han levde i sitt
kamelhår, åt sin vildhonung och sina gräshoppor och inte på något sätt ansträngde sig för att
behaga – någon, mer än Gud. (Matt. 3:4) Hänvisningen till hur han är klädd är en passning till
vår gammaltestamentliga text; Johannes var klädd som Elia, en av de största profeterna. (2
Kon. 1:8)
Johannes - drog folk: genom att överallt förkunna syndernas förlåtelse genom omvändelse
och dop, skriver Lukas. (3:3) Den doppastoralen är klar och tydlig. Och folk kom, trots att han
inte fuskade bort att vi alla är syndare. När de kom ut till Johannes fick de veta att de var
”huggormsyngel” som inte skulle inbilla sig att de var undantagna Guds dom över deras liv.
Guds vrede är upptänd mot allt som är ont, bär då sådan frukt som hör till omvändelsen, sade
han, och kom inte dragande med att vi går minsann i kyrkan, och vi är hederliga medborgare
såsom en garanti för att himmelriket väntar er. Han sade till dem: ”Redan är yxan satt till
roten på trädet. Varje träd som inte bär god frukt skall huggas bort och kastas i elden”. (3:9)
Efter den salvan frågade folk naturligtvis, det som vi alltid frågar när vi blir frustrerade – vad
kan vi göra??? Vad skall vi göra?
Det Johannes svarar är ett Guds ord direkt till oss i dag, med tiggare utanför ICA här i Sigtuna
och mest överallt, och med flyktingar som strömmar in, förra veckan 4 300 stycken
asylsökande, nämligen: ”Den som har två skjortor skall dela med sig åt den som ingen har,
och den som har bröd skall göra på samma sätt.” (3:11) Därmed, blir Johannes döparens
adventssöndag till den medmänniskans dag, som den alltså redan är.
Nu, åter till varför det är viktigt att fira Johannes på hans riktiga dag,
Midsommardagen. Vi ägnar just nu stor uppmärksamhet åt att förbereda oss för julen. Vi
bakar, städar, handlar julklappar och småningom pyntar och ordnar vi hemma. Kanske ställer
vi fram också en krubba för att ha julens centrum för ögonen. Det är några veckor som kyrkan
firar jul, lite längre än vad vi brukar hålla jul i våra hem, veckor då vi lever med att förbereda
oss och ta emot den frälsare som väntar. Denna beredskapshållning var Johannes hela
livshållning. Han kände igen Jesus redan som foster, det betyder att Anden var över honom
redan i moderlivet. Genom att han ”spratt till” i Elisabets liv, visste hon att hälsa Maria som
”min Herres mor”. Johannes banade alltså väg för Jesus redan i fosterstadiet först för sin mor,
sedan vid sin omskärelse för sin far och sedan för världen – för oss. Att han går före Herren
accentueras av att han är född exakt sex månader före Jesus, nämligen, som ni som har firat
den gamla midsommarafton på ett fast datum den 23:e juni vet, den 24 juni. Eftersom juni har
30 dagar och december 31, har man i romersk datering räknat 6 dagar bakåt för att komma till
det datum som blir Johannes födelse. Och vem har då räknat ut detta, jo det har kyrkofadern
Johannes Chrysostomos, en av kyrkans största lärare. (347–407), biskop av Konstantinopel
(398-404), i en bevarad juldagspredikan. Han utgick från Lukas uppgifter om vad som hände
Sakarias i Jerusalems tempel, det skulle ha varit i september, när sedan Maria och Elisabeth
träffas är Elisabeth i sjätte månaden det är då slutet av mars, tre månader senare föds
Johannes. (Luk.1)
Ja, men vad spelar det för roll då, med dagar och stunder? Det spelar roll i kyrkoårets hela
sammantagna syfte att peka på vad Gud har gjort för oss genom Jesus Kristus. Det vill säga
att accentuera och varje år aktualisera Guds räddningsplan eller frälsningsverk med världen,
vilket han i sitt frälsningsrådslut utformat redan i begynnelsen. Därför skall Johannes och
Jesus firas i det bibliska intervall som understryker deras inbördes förhållande med Johannes
som vägröjaren, och Jesus som den kommande på sina respektive dagar som accentuerar hur
Gud handlar i enlighet med änglasångens ord: ”bland människor som han älskar”.
I begynnelsen, skriver Johannes evangelisten, eller teologen som ortodoxerna
kallar honom, ”i begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud och Ordet var Gud.”
(Joh.1:1) Några meningar senare kommer så Johannes: ”Det kom en man som var sänd av
Gud, hans namn var Johannes.” Detta namn är det namn som ängeln Gabriel talade om för
Sakarias att pojken hade. Men, det trodde inte Sakarias på. Han undrade hur han skulle få
information om hur detta som ängeln sade honom kunde vara sant. Då blev han belagd med
tystnadsplikt. Han blev stum. Eftersom han inte trodde – ens på Guds egen ängel.
Johannes uppgift var, skriver evangelisten, att ”vittna om ljuset, så att alla skulle komma till
tro”. (Joh.1:7) Han var inte ljuset, men han skulle vittna om honom. Han, Johannes är utvald
sedan begynnelsen, liksom också apostlarna och Maria är det. Många är kallade, men få är
utvalda, säger Jesus, (Matt. 22:14) där den stora skillnaden mellan kallelsen och utvaldheten
är ensamheten. Till utvaldheten hör ensamheten. Vi ser den hos Kristus själv och hos
Johannes döparen och hos Maria. Hela sitt liv pekade Johannes på Gudslammet, Kristus – vi
ser honom i södra flygeln av altarskåpet när det öppnas i julnatten. Vi sjunger i varje mässa
tillsammans med honom: ”Se Guds lamm som borttager världens synder”. Han fortsätter
alltså att bana väg för Herren också bland oss när han, Johannes i varje mässa vi firar, innan vi
tar emot sakramentet pekar på: vem det är som kommer.
Maria Eckerdal
