Utrikesdepartementet
Denna rapport är en översiktlig sammanställning över
hur de mänskliga rättigheterna efterlevs, grundad på
den svenska ambassadens bedömningar.
Rapporten kan inte ge en fullständig bild. Information
bör sökas också från andra källor.
Mänskliga rättigheter i Uruguay 2006
ALLMÄNT
1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna
Uruguay är en stabil demokrati med solida samhällsinstitutioner. I ett regionalt
perspektiv präglas Uruguay av mindre inkomstskillnader, stark
samhällssolidaritet och en lång demokratisk tradition. Läget för de mänskliga
rättigheterna (MR) är bättre än i praktisk taget alla andra länder i Sydamerika.
Den sittande regeringen tar sina MR-förpliktelser på allvar.
Den 1 mars 2005 tillträdde för första gången i Uruguays historia en
vänsterregering under ledning av president Tabaré Vázquez. Den nya
regeringen har visat större intresse för MR-frågor än de tidigare konservativa
regeringarna, särskilt vad gäller att utreda de försvinnanden som förekom
under militärdiktaturen 1973-85.
Ett av landets största MR-problem fortsätter att vara de överbelagda
fängelserna samt det stora antal personer som är frihetsberövade under längre
perioder utan laga dom. 2005 var mer än två tredjedelar av de intagna ännu inte
slutligt dömda. Tortyr uppges förekomma för att framtvinga erkännanden.
Övergrepp av polis och fångvaktare är enligt uppgift relativt vanliga.
Rättsprocessen är föråldrad och mycket långsam. Diskriminering av landets
minoriteter förekommer.
Omfattande brott och övergrepp mot de mänskliga rättigheterna förekom
under den civilmilitära diktaturen 1973-85 samt under de fem år som föregick
diktaturen, då undantagstillstånd rådde (Medidas Prontas de Seguridad), Dessa
brott är alltjämt ett öppet sår. 1986 års straffrihetslag, bekräftad i en
folkomröstning 1989 (57 procent för, 42,5 procent mot), stadgar bland annat
att de militärer och poliser som begick övergrepp under diktaturen inte ska
ställas inför rätta. Lagen stadgar emellertid att myndigheterna har skyldighet att
utreda de drygt 200 försvunna personernas öden. Flera viktiga frågor är
2
fortfarande utestående, inte minst frågan om var de försvunnas kvarlevor
begravts. Den nuvarande regeringen har fortsatt utredningsarbetet och satt
press på militären som nu för första gången erkänt att de bär ett ansvar för
försvinnandena samt att systematisk tortyr förekom. För första gången sedan
diktaturtiden har militären formellt accepterat att de kan straffas för brott mot
de mänskliga rättigheterna.
Diskriminering av kvinnor, funktionshindrade och den svarta
befolkningsminoriteten förekommer. Våld mot kvinnor och barn i hemmet är
sedan länge ett problem, som först på senare tid har börjat uppmärksammas.
2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om
mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s konventionskommittéer
Uruguay har ratificerat nedanstående internationella konventioner med
relevans för de mänskliga rättigheterna:
Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, International
Covenant on Civil and Political Rights (ICCPR), samt de fakultativa
protokollen om enskild klagorätt och avskaffandet av dödsstraffet
Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter,
International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights (ICESCR)
Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering,
Convention on the Elimination of all forms of Racial Discrimination (CERD)
Konventionen om avskaffandet av alla former av diskriminering mot
kvinnor, Convention on the Elimination of all forms of Discrimination Against
Women (CEDAW) samt det fakultativa protokollet om enskild klagorätt
Konventionen mot tortyr, Convention against Torture and Other Cruel,
Inhuman or Degrading Treatment or Punishment (CAT), samt det fakultativa
protokollet om förebyggande av tortyr
Konventionen om barnets rättigheter, Convention on the Rights of the Child
(CRC) samt de två tillhörande protokollen om barn i väpnade
konflikter och om handel med barn
Flyktingkonventionen, Convention related to the Status of Refugees, samt det
tillhörande protokollet från 1967
Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen, International
Criminal Court (ICC)
Den amerikanska konventionen om mänskliga rättigheter med
tilläggsprotokoll samt de tillhörande protokollen om ekonomiska,
sociala och kulturella rättigeter och om dödsstraffets avskaffande
Uruguay ligger efter med sin rapportering till i princip alla
konventionskommittéerna, i vissa fall med upp till tio år, såsom till CAT- och
CEDAW-kommittéerna.
3
Uruguay har en stående inbjudan till FN: s rapportörer för mänskliga
rättigheter att besöka landet. Inget besök har genomförts under senare år.
MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER
3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr
Av statsmakten sanktionerade politiska mord eller avrättningar förekommer
inte. Förbud mot tortyr är inskrivet i konstitutionen. Ofrivilliga försvinnanden
förekommer inte längre. (Beträffande utredning av försvinnandena under
diktaturtiden, se punkt 7 nedan.)
Polisvåld förekommer, främst under det första dygnet efter gripandet, då den
misstänkte inte har rätt till advokat. Det uppges att polisen under detta första
dygn ibland har tvingat fram bekännelser med hjälp av tortyr och det har hänt
att gripna dött under oklara omständigheter. Lagen ogiltigförklarar dock
bekännelser som gjorts innan den gripne fått kontakt med advokat och
domare. Anmälningar mot polisen utreds av myndigheterna och leder ofta till
åtgärder mot de skyldiga.
Förhållandena i fängelserna är otillfredsställande och fängelserna är
överbelagda, 2005 fanns 7 213 intagna och kapaciteten täckte knappt hälften av
dessa. Fängelsepersonalen saknar utbildning och kunskap om mänskliga
rättigheter och fångvård. Godtycke präglar behandlingen och rehabilitering
förekommer knappt. Det förekommer att fångar utsätts för misshandel, både
av vakter och av andra interner. Otillräcklig tillgång till hälsovård fortsätter att
vara ett omfattande och allvarligt problem. Förekomsten av narkotika och sprit
i fängelserna ger en antydan om korruptionens omfattning. Det är känt att man
kan köpa sig till bättre behandling eller överföring till annan anstalt med
mindre sträng regim.
Återkommande fängelseupplopp vittnar om situationens allvar. Regeringen är
medveten om problemet och försöker åtgärda det. I september 2005 antog
parlamentet en ny lag om "humanisering och modernisering" av
fängelsesystemet. Förslaget innebar bland annat att viss amnesti skulle ges och
att straff för lindrigare brott skulle kunna omvandlas. Påföljden för snatteri
sänktes från upp till två års fängelse till böter eller samhällstjänst, som ett led i
arbetet att minska antalet frihetsberövade. Lagen gav även vissa möjligheter till
återanpassning till samhället och genomförande av aktiviteter under
fängelsevistelsen. Den nya lagen hade positiva effekter i inledningsskedet. Cirka
800 personer frigavs till exempel efter att den trädde i kraft. Därefter har dock
fängelserna fyllts på med lika många interner igen och lagen har varit svårt att
implementera i praktiken.
4
Parlamentet beslöt i september 2003 att inrätta en tjänst som ombudsman för
fängelsesystemet (Comisionado parlamentario para el sistema carcelario). I juli 2005
utsågs Álvaro Garcé till befattningen och blev därmed den första
ombudsmannen i Uruguays historia.
Kvinnor avtjänar sina straff i separata anstalter, alternativt separata avdelningar,
med bättre men dock inte tillfredsställande förhållanden. Minderåriga som
dömts för mindre allvarliga brott placeras på speciella anstalter, där tonvikten
ligger på rehabilitering. Förhållandena i övriga ungdomsanstalter liknar dem i
de vanliga fängelserna.
4. Dödsstraff
Dödsstraff förbjuds av konstitutionen.
5. Rätten till frihet och personlig säkerhet
Det finns inga politiska fångar i dagens Uruguay.
Godtyckliga frihetsberövanden förekommer men sannolikt i mindre
omfattning än i andra latinamerikanska länder. Häktade hålls frihetsberövade
tillsammans med redan dömda fångar. Fattiga, marginaliserade och yngre män
torde vara särskilt utsatta.
Rättsprocessen är långsam och det är inte ovanligt att anhållna och häktade
personer är frihetsberövade under längre tid än de senare döms till. Två fångar
av tre väntar på lagakraftvunnen dom. Uruguay hade 2005 en högre andel
fängslade medborgare per capita än exempelvis Colombia och Argentina.
Inga reserestriktioner finns.
6. Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen
Polisen måste ha skriftlig order för anhållan, utom när någon ertappas på bar
gärning. Domstolarna skall enligt konstitutionen vara självständiga i
förhållande till den verkställande makten och är det i praktiken också.
Rättsväsendet är överbelastat. Sedan 1990 har domare rätt att välja muntlig
process men få gör det. 1997 antogs en lag om förkortning och förenkling av
straffprocessen men den har ännu inte trätt i kraft.
Omkring två tredjedelar av de cirka 7 500 internerna väntar på rättegång och
slutlig dom. Möjlighet till borgen finns men medges sällan av ansvarig domare.
5
Försvarsmakten svarar (motvilligt) för den yttre bevakningen av vissa fängelser,
trots att grundlagen föreskriver att militären endast skall försvara landet mot
angrepp utifrån. Det finns en militär domstolshierarki som dömer militär
personal i disciplinärenden. Sista instans i sådana mål är Högsta domstolen
utökad med två militära ledamöter.
7. Straffrihet
När demokratin återinfördes 1985 utfärdades politisk amnesti och samtliga
politiska fångar frigavs. Uruguay hade under många år på 70- talet flest
politiska fångar per capita i hela världen. Militär och polis har sedan 1986
skyddats av amnestilagen, enligt vilken deras brott kan utredas men ej leda
till åtal.
Frågan om straffrihet är aktuell i första hand när det gäller statsterrorismen
under diktaturåren 1973-85 och gäller i synnerhet ofrivilliga försvinnanden.
Drygt 200 uruguayaner, även barn, försvann under denna period. Ett fyrtiotal
fördes bort i Uruguay, cirka 170 i Argentina, 7 i Chile och 2 i Paraguay. Därtill
kommer att cirka 50 000 personer, en hög siffra i förhållande till landets
befolkning på cirka tre miljoner invånare, beräknas ha varit frihetsberövade av
politiska skäl under någon tid. En stor andel av dessa föll offer för den
omfattande systematiska tortyren
I ett regionalt perspektiv har regeringarna i post-diktaturens Uruguay visat
mindre vilja än sina grannar att utreda MR-brotten i fråga. Tre regeringar i följd
underlät att utreda försvinnandena. Familjerna till de försvunna hade länge
krävt att få svar på frågorna hur, när, var och varför deras anhöriga försvann,
samt vem som var ansvarig. När vissa anhörigorganisationer avstod från kravet
på besked om vem som var ansvarig tillsatte President Batlle år 2000 en
kommission (Comisión para la Paz) med uppgift att utreda de försvunna
medborgarnas öde. I kommissionens rapport, som utgavs i april 2003,
redovisades försöken att klarlägga vad som hänt de försvunna. Kommissionen
intervjuade bland annat militärer som ställde upp frivilligt. Samarbetsviljan från
den uruguayanska militärens sida betecknades som varierande. Kommissionen
samt dess rapport fick ett blandat mottagande. Kommissionen ansåg sig ha
klarat upp 95 procent av försvinnandefallen i Uruguay, i den meningen att
frågorna hur, när, var och varför i många fall besvarades. Kvarlevor har dock
endast återfunnits i ett par fall, sedan kommissionen tillträdde år 2000, vilket
innebär att de anhörigas krav i de flesta fall inte uppfyllts. Resultaten i de
enskilda fallen meddelades den försvunnes anhöriga och offentliggjordes
endast om dessa medgav det. I rapporten lades ansvaret för försvinnandena på
staten; någon individuellt ansvarig utpekades inte. Bland kommissionens
rekommendationer fanns förslag om skadestånd till de försvunnas anhöriga
och verksamhet för att stärka grundläggande värderingar om respekt för
6
mänskliga rättigheter. Detta bland annat genom skapandet av ett offentligt
organ för övervakning av medborgarnas rättigheter. Kritik mot kommissionen
framfördes framförallt av MR-organisationer men även från politiker som
visserligen välkomnade sanningssökandet men samtidigt riktade kritik mot
kommissionens utformning och begränsade mandat. Utredningen omfattade
inte samtliga kända fall och inga egentliga kartläggningar av
ansvarsförhållanden mellan de politiska institutionerna under den civilmilitära
diktaturen genomfördes.
Enligt straffrihetslagen måste en domare som tar upp ett brott mot de
mänskliga rättigheterna för prövning först, innan en förundersökning inleds,
fråga regeringen om brottet omfattas av amnestilagen. Den nuvarande
regeringen har valt att tolka amnestilagen på ett annat sätt än tidigare regeringar
och anser att lagen i vissa fall medger möjlighet till rättegångar mot militärer
och poliser som begått brott mot mänskliga rättigheter under diktaturåren.
Detta gäller till exempel om brottet är begånget innan juni 1973 då
militärdiktaturer formellt tog makten eller om brottet begåtts av uruguayanska
militärer och poliser utanför Uruguays territorium. Den nya tolkningen av
amnestilagen har medfört att sex före detta militärer och två före detta poliser
verksamma under diktaturen ställdes inför rätta den 11 september 2006 för
brott begångna i Argentina. Den pågående rättegången har fått stor
uppmärksamhet i Uruguay då det är första gången militärer ställs inför rätta för
brott begångna under diktaturåren. De sex militärernas och polisernas fall
väntar nu på prövning i första instansens domstol. De anklagade är häktade
och befinner sig i ett vanligt fängelse i Montevideo.
Den president som upplöste de båda demokratiskt valda kamrarna 1973, Juan
María Bordaberry, har tillsammans med sin utrikesminister Juan Carlos Blanco
ställts inför rätta anklagade för morden på de två vänsterpolitikerna Michelini
och Gutiérrez Ruiz. Bordaberry var den centrala politiska figuren i Uruguay
fram till 1976 och är en av de huvudansvariga för diktaturens införande. Den
mycket uppmärksammade rättsprocessen mot Blanco började i oktober 2002
och pågår fortfarande. Blanco är även åtalad som medansvarig för ett
försvinnandefall från 1976, då militären med våld hämtade ut en uruguayansk
kvinna från Venezuelas ambassad där hon skulle söka asyl. På grundval av
information från militären ska Blanco ha instruerat utrikesförvaltningen att
förneka människorovet.
Under året har flera fackföreningar och människorättsorganisationer krävt att
amnestilagen ska annulleras. Tekniskt sätt skulle detta kräva en ny
folkomröstning då folkomröstningar i Uruguay inte är rådgivande. Regeringen
har inte tagit upp den frågan för diskussion.
7
8. Yttrande-, tryck-, mötes-, förenings- och religionsfrihet m.m.
Konstitutionen föreskriver full yttrande- och mediafrihet, med undantag för
fall där någon kan anses ha uppviglat till våld eller "förolämpat nationen".
Efterforskning av källor är i lag förbjuden.
I november 2005 drabbade polis och demonstranter samman under en
protestaktion i Montevideo. Av de arresterade demonstranterna fängslades fyra
för brottet "sedicion" (jämför uppvigling) istället för skadegörelse vilket
åklagaren hade yrkat på. Påföljden är 2-6 års fängelse utan möjlighet till frigång.
Lagen hämtades från Mussolinis Italien och infördes 1934 i den uruguayanska
brottsbalken men tillämpades inte ens under diktaturen. Den domare som är
ansvarig för tillämpningen av lagen är Juan Carlos Fernandez Lecchini, samma
domare som motarbetade utredningen av försvinnandet av lärarinnan Elena
Quinteros, kidnappad på den venezuelanska ambassaden under diktaturen.
Flera MR-organisationer, bland annat SERPAJ, har uttryckt stor oro över
tillämpningen av lagen. De menar att den är otidsenlig och riskerar att få
negativa följder för yttrandefriheten.
Förutom ett stort antal tidningar och tidskrifter finns mer än 100 fristående
radiostationer och 34 TV-stationer. Staten äger en TV-kanal, de övriga är
privata. Ägarkoncentrationen för de privata kanalerna är hög. Statlig censur
förekommer inte.
I den ranglista över pressfriheten i 167 länder, som organisationen Reportrar
utan gränser gav ut 2005, hade Uruguay sjunkit från plats 42 till plats 46.
Pressorganisationer hävdar att tidningar stundom diskrimineras av statliga
myndigheter vid köp av annonsplats. Hot eller våldshandlingar mot journalister
är sällsynta, enstaka fall har dock förekommit. En journalist kidnappades och
misshandlades i oktober 2005 av okända män. När journalisten frisläpptes
erbjöds han livvaktsskydd och myndigheterna påbörjade en utredning om
brottet.
Det finns inga restriktioner för internetanvändning i Uruguay.
Konstitutionen föreskriver full religionsfrihet, vilket respekteras av regeringen.
Kyrka och stat är åtskilda och religionsundervisning är förbjuden i offentliga
skolor. Av landets 3,4 miljoner invånare är 52 procent katoliker, 16 procent
protestanter, 6 procent animister och 1 procent judar. 13 procent anser sig vara
ateister, agnostiker eller deister. Det uruguayanska samhället är relativt
sekulariserat; endast en liten del av landets katoliker går i kyrkan regelbundet.
Relationerna mellan de olika samfunden är goda.
8
Under senare år har sporadiska mindre angrepp av nynazistiska grupper mot
judiska objekt förekommit, främst i form av klotter. Myndigheterna agerar med
kraft för att motverka sådana tendenser. Strafflagen om hatbrott reviderades
2004 och godkändes av senaten 2005.
9. De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna
Uruguay har en lång demokratisk tradition, endast avbruten av diktaturen
1973-85. Sedan 1985 hålls fria och demokratiska val av president och
vicepresident samt ledamöter av kongressen och de 19 provinsparlamenten
vart femte år. Om ingen av presidentkandidaterna får mer än 50 procent av
rösterna i första omgången, avgörs valet i en andra omgång. Röstning är
obligatorisk, och valdeltagandet är högt (cirka 90 procent). Nästa presidentoch parlamentsval äger rum 2009.
Enligt opinionsinstitutet Latinobarometros undersökning för 2005 föredrar
77 procent av Uruguays befolkning demokrati framför andra styrelseformer.
Det är den högsta siffran i hela Latinamerika.
De tunga intressegrupperna i landet är jordägarna, företagarna och de fackliga
organisationerna. Politisk pluralism råder och oppositionen fungerar fritt. De
två traditionella partierna Blancos (egentligen Partido Nacional) och Colorados har
dominerat politiken i generationer men är nu för första gången i opposition,
efter vänsteralliansens (Encuentro Progresista - Frente Amplio – Nueva Mayoría)
seger med drygt 50 procent av rösterna i valet 2004.
Politiken är starkt personfixerad. Det uruguayanska samhället är patriarkaliskt
och kvinnor är underrepresenterade i politiska församlingar. I regeringen är
endast tre av de tretton ministrarna kvinnor. I kongressen är 28 av 31 senatorer
män och likaså 88 av de 99 parlamentsledamöterna.
Korruptionen är mindre omfattande än i grannländerna och tar sig vanligen
formen av nepotism. Det är emellertid vanligt att poliser och fångvaktare
drygar ut sina låga löner med mutor. En lag om stränga straff för korruption
trädde i kraft härom året. Lagen föreskriver bland annat att en särskild
kommission på tre personer skall infordra förmögenhetsdeklarationer från
statstjänstemän och förbereda etiska regler för dem. På Transparency
Internationals korruptionslista för 2005 ligger Uruguay tillsammans med
Botswana och Taiwan på plats 32 av 158 länder, före alla andra
latinamerikanska länder utom Chile.
9
EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER
10. Rätten till arbete och relaterade frågor
Redan under José Batlle y Ordóñez styre 1903-07 och 1911-15 lades grunden
för en modern demokrati och social välfärdsstat i Uruguay.
Utbildningsväsendet byggdes ut, sjukvården blev gratis och åtta timmars
arbetsdag infördes. Redan tidigare, år 1886, hade den första arbetarkongressen
ägt rum och fackföreningarna är av tradition en viktig politisk maktfaktor. Mer
än 80 procent av de offentliganställda, men bara 5 procent av de
privatanställda, är fackligt organiserade. Den största fackliga
centralorganisationen är Confederación Nacional de Trabajadores - Plenario
Intersindical de Trabajadores(PIT-CNT) med 320 000 medlemmar fördelade på ett
åttiotal fackförbund. Strejkrätten är grundlagsfäst.
Arbetslösheten nådde rekordnivå under den ekonomiska krisen och var 17
procent år 2002 men hade sjunkit till 12 procent år 2005. Minimilönen uppgår
till nära 3 000 pesos i månaden (cirka 950 kronor) men de flesta som har
reguljärt arbete tjänar betydligt mer. Genomsnittslönen uppgår till drygt 11 000
pesos medan la canasta familiar (motsvarande en fyramedlemmars familjs
grundläggande behov) beräknas vara 22 000 pesos. Arbetsmiljölagstiftningen är
tillfredsställande; en arbetsvecka utgörs av 48 timmar i industrisektorn
respektive 44 timmar i handelssektorn. 20 dagars betald semester utgår efter ett
års anställning. Barnarbete förekommer inom jordbruket och den informella
sektorn, vilken har växt under de senaste årens lågkonjunktur. Den informella
sektorn uppskattas idag till cirka 25 procent av landets ekonomi.
Uruguay har ratificerat Internationella arbetsorganisationen, ILO:s, åtta
centrala konventioner om mänskliga rättigheter:
Förbud mot tvångsarbete, konventionerna 29 (1995) och 105 (1968)
Förbud mot barnarbete, konventionerna 138 (1977) och 182 (2001)
Icke-diskriminering i arbetslivet, konventionerna 100 (1989) och 111
(1989)
Föreningsfrihet och förhandlingsrätt, konventionerna 87 (1954) och 98
(1954)
11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa
Sjukvården har otillräckliga resurser trots att Uruguay, procentuellt av
statsbudgeten, satsar mer än något annat land i regionen på dessa områden.
Den offentliga sjukvården anses generellt sett undermålig, särskilt på
landsbygden.
10
Hiv/aids är ett växande problem. Smittonivån är dock för närvarande bara 0,4
procent och antalet dödsfall är relativt få.
Sexualundervisning förekommer endast knapphändigt och då endast i
privatskolor.
Så gott som hela befolkningen har tillgång till drickbart vatten. Nästan 100
procent av alla födslar sker på sjukhus. Barnadödligheten är bland de lägsta i
Latinamerika: 16 av alla 1 000 födda pojkar respektive12 av alla 1 000 födda
flickor dör innan de fyller fem år. Medellivslängden är 75,4 år. Kostnaderna för
sjukvården motsvarar 9,8 procent av BNP (2003) enligt
Världshälsoorganisationen (WHO).
12. Rätten till utbildning
Den allmänna utbildningsnivån är en av de högsta i Latinamerika.
Analfabetismen är bara 2.5 procent. Cirka 10 procent av statsbudgeten går till
utbildning. All statlig utbildning är avgiftsfri. 90 procent av alla barn påbörjar
den sexåriga grundskolan och över 60 procent fortsätter till högre stadier
medan endast drygt 30 procent avslutar gymnasiet. De flesta som avslutar
gymnasiet går vidare till universitet. Universitetsstudier är koncentrerade till
huvudstaden och trots att undervisningen är avgiftsfri är den förknippad med
stora kostnader för uppehälle eller pendlingskostnader och studiematerial.
Vidare präglas universitetsutbildningen av medelsbrist och överfulla lärosalar.
Den vetenskapliga nivån är emellertid hög.
Kvaliteten på undervisningen i statliga skolor är sjunkande, i fattigare områden
undermålig. De som har råd sänder ofta sina barn till privata skolor.
Välutbildade uruguayaner brukar ofta söka sig utomlands för arbete och denna
tendens har varit särskilt stark under lågkonjunkturen.
13. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard
Inkomst- och förmögenhetsskillnaderna i Uruguay är mindre än på andra håll i
Latinamerika. Den så kallade Gini-koefficienten (ju lägre tal, desto mindre
inkomst- eller konsumtionsklyftor) för Uruguay är 44,6, medan genomsnittet
för Latinamerika är ungefär 52 (jämför OECD-området 34, Sverige 25).
I FN:s välfärdsindex (HDI) för 2005 återfinns Uruguay på plats 46, efter både
Argentina och Chile. Fattigdomen är dock fortfarande lägst av alla länder i
Latinamerika och i FN:s utvecklingsprogram, UNDP:s, fattigdomsindex för år
2005 låg Uruguay bäst till av 103 utvecklingsländer. Den senaste ekonomiska
krisen som kulminerade 2002, då BNP sjönk med 10,8 procent, innebar en
kraftig tillbakagång av levnadsstandarden i den klassiska välfärdsstaten
11
Uruguay. De senaste årens goda ekonomiska tillväxt har dock medfört
förbättrade villkor för befolkningen. Arbetslösheten låg tidigare på historiskt
höga nivåer, men sjunker nu långsamt. En tiondel av Montevideos befolkning,
cirka 150 000 människor, bor i slumområden i stadens utkanter. Svält anses
inte förekomma, men däremot undernäring bland barn som lever i fattigdom.
OLIKA GRUPPERS ÅTNJUTANDE AV DE MÄNSKLIGA
RÄTTIGHETERNA
14. Kvinnors rättigheter
Enligt lagen är kvinnor och män likställda men i praktiken utsätts kvinnor för
viss diskriminering. Både kvinnor och män är valbara till politiska församlingar,
kvinnor är dock underrepresenterade. Kvinnor är vidare överrepresenterade
bland arbetslösa och i lågkvalificerade yrken. De får även sämre betalt för
samma arbete. I den privata sektorn tjänar en kvinna i genomsnitt 70 procent
av en mans lön.
48,6 procent av landets kvinnor är yrkesverksamma. Det finns få kvinnor i
ledande ställning i förvaltningen. Sedan år 2000 finns dock kvinnliga officerare
i försvaret och sedan 2005 finns för första gången i landets historia kvinnliga
polischefer och tre kvinnliga ministrar i regeringen. En av de fem ledamöterna i
Högsta domstolen är kvinna. I kongressen är könsfördelning kraftigt
snedfördelad med få kvinnor representerade. Förslag om kvotsystem i
parlamentsvalen har presenterats men inte införts på grund av konservativt
motstånd. Instrument för tillämpning av 1989 års lag för icke-diskriminering
antogs av parlamentet 1997 men har inte lett till märkbara förbättringar.
Kvinnors hälsovård är relativt god. 99 procent av födslarna sker på klinik. 17
procent av alla förstföderskor är flickor under 19 års ålder. Information om
preventivmedel förekommer sällan. Abort är fortfarande förbjuden trots att
opinionsmätningar visar att 60 procent av befolkningen skulle rösta för
kvinnors rätt till abort. Officiell statistik saknas men MR-organisationer
uppskattar antalet aborter till cirka 50 000 per år, varav många utförs under
osäkra och ohygieniska omständigheter. Ett lagförslag om att tillåta abort i
vissa fall, exempelvis om kvinnans liv är hotat, röstades ned i senaten 2004.
De senaste åren har våld mot kvinnor, särskilt i hemmet, uppmärksammats av
flera fristående organisationer och av pressen. Enligt Interamerikanska
utvecklingsbanken (IDB) har 10 procent av kvinnorna i åldern 22-55 år utsatts
för våld av något slag, men enligt andra studier är siffran högre. Det finns
uppgifter om att mellan 45-100 kvinnor dör varje år till följd av våld i hemmet.
12
Brottsbalken täcker kvinnomisshandel och våldtäkt inom äktenskapets men
relativt få anmälningar görs (cirka 800 om året). År 2002 antogs en ny lag om
våld i hemmet, som inte bara handlar om fysiskt, psykiskt, emotionellt och
sexuellt våld, utan även om ekonomiska resurser som ett medel för
våldsutövning. Straffen för dessa brott har även höjts. I juni 2004 antogs den
första nationella planen (för åren 2004-2010) mot våld mot kvinnor i hemmet.
Flera MR-organisationer arbetar med att göra kvinnor mer medvetna om sina
rättigheter.
Inrikesministeriet genomförde 2002 en informationskampanj för att förebygga
våld i hemmet men många anser att detta inte var tillräckligt. En statlig
kvinnobyrå, underställd polisen, arbetar med att ta hand om offren för våld i
hemmet. Programmet har även en rehabiliteringsdel och kvinnohus har
öppnats i flera städer.
MR-organisationer har under senare tid riktat uppmärksamhet mot situationen
för kvinnor inom den afro-uruguayanska minoriteten (se punkt 16 nedan). De
diskrimineras på arbetsmarknaden och utsätts inte sällan för nedsättande
behandling. Av yrkesverksamma svarta kvinnor arbetar närmare hälften som
hemhjälp. Många av dem diskrimineras på basis av både härkomst och kön.
15. Barnets rättigheter
Barnets rättsliga ställning blev reglerad i lag redan 1934. En proposition om ny
barnlag antogs i september 2004. Lagen anses vara modernare och innehåller
bland annat straffrättsliga förbättringar, regler mot barnarbete och krav i fråga
om utbildning och hälsa. FN:s barnfond (UNICEF) har dock kritiserat lagen
för att i vissa stycken inte överensstämma med FN: s barnkonvention.
Regler för adoption antogs 1945. Bestämmelser rörande hittebarn,
ungdomsbrottslighet och hithörande vårdnadsfrågor antogs 1985. FN: s
barnkonvention ratificerades 1990. En särskild statlig institution (INAU) svarar
för verkställandet av beslut i allt som gäller skydd av barn.
Fattiga familjer tenderar att ha många fler barn än rika. Av de 800 000
uruguayanska barnen lever drygt 40 procent under fattigdomsgränsen enligt
UNICEF. Myndigheterna har haft svårt att sammanställa uppgifter om
spädbarnsdödligheten men tidigare statistik visar att spädbarnsdödlighet
drabbar cirka 14 av 1 000 levande födda (medan motsvarande siffra är 40 av
1 000 i slumområden).
FN uppskattar att 1 procent av barn i åldern 10-14 år respektive 20 procent av
barn i åldern 14-17 år arbetar, trots att barnarbete i princip är förbjudet.
Regeringen har ett program för att förmå arbetande barn att återvända till
13
skolan. Gatubarn är en ny företeelse i Uruguay, för ett par år sedan var de
några hundra. Idag beräknas barn som tillbringar minst 35-40 timmar i veckan
på gatan (ensamma, i grupp eller med vuxna) vara drygt 7 500, varav 3 100
finns i Montevideo. Några enskilda organisationer får stöd av FN och EU för
att slussa dessa barn till en ordnad tillvaro.
Enligt vissa uppgifter utsätts över en tredjedel av flickorna och 40 procent av
pojkarna för någon form av våld i hemmet. Barn har rätt att anmäla sina
föräldrar för aga men mycket få anmälningar görs.
Särskilda domare handhar mål avseende minderåriga och de avtjänar sina straff
i särskilda fängelser. Det rapporteras att minderåriga som begått brott ibland
sätts i fängelse utan rättegång. Cirka 200 tonåringar är rapporterade som
försvunna. Barnprostitution förekommer i liten men ökande omfattning.
Regeringen fastställde 2004 en handlingsplan, som fortfarande väntar på
godkännande av senaten, mot sexuell exploatering av barn.
Handel med människor ("trafficking") har alltmer uppmärksammats i Uruguay
under de senaste åren. Avsaknad av specifik lagstiftning och brist på resurser
minskar dock möjligheterna att ingripa avsevärt.
16. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och
religiösa minoriteter samt urfolk
I Uruguay finns cirka 150 000 svarta medborgare, ättlingar till afrikanska slavar.
De utgör 5 procent av befolkningen och är i många avseenden en bortglömd
grupp. Arbetslöshet och analfabetism bland dem är högre än hos befolkningen
i övrigt och deras löneläge är 20 procent under majoritetsbefolkningens lön för
samma arbete. Nära hälften uppger att de har utsatts för förolämpningar på
grund av sin ras, 10 procent för fysiskt våld.
Regeringen har genomfört en informationskampanj för att öka befolkningens
medvetenhet om afro-uruguayansk kultur. En enskild organisation, MundoAfrica, har bildats för att tillvarata svarta uruguayaners intressen. Mycket
återstår att göra på detta område.
17. Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet
Grundlagen förbjuder diskriminering på grund av ras, kön eller religion men
viss de facto-diskriminering förekommer. Det i grunden konservativa
uruguayanska samhället har trots den jämförelsevis höga graden av
sekularisering svårt att acceptera homosexualitet. När Montevideos katolske
ärkebiskop i en tidningsintervju 2003 liknade homosexualitet vid en smittsam
sjukdom som kunde kureras genom isolering i karantän, fick han emellertid
svidande kritik.
14
18 Flyktingars rättigheter
Uruguay har ratificerat 1951 års flyktingkonvention, inklusive 1967 års
protokoll.
Det finns ingen särskild myndighet för flyktingmottagning i Uruguay och än så
länge saknas nationella lagregler för flyktingmottagande. Ett särskilt lagförslag
för flyktingmottagande har dock presenterats inför kongressen. Lagförslaget
godkändes av deputeradekammaren under 2006 och väntar nu på att
godkännas av senaten.
En kyrkobaserad enskild organisation, Servicio Ecuménico para la Dignidad
Humana, är sedan år 2000 representant i Uruguay för FN:s
flyktingkommissariat (UNHCR) och samarbetar bland annat med Svenska
kyrkan. Den tar emot flyktingar och föreslår åtgärder i varje enskilt fall, vilka
regeringen normalt följer.
Enligt officiella uppgifter lämnades 34 asylansökningar in till uruguayanska
myndigheter 2005. Av dem har 25 beviljats till dags dato medan 9 ansökningar
fortfarande väntar på beslut. Majoriteten av de asylansökande har sitt ursprung
i Colombia.
19. Funktionshindrades rättigheter
Av en befolkning på 3,4 miljoner uppges 210 000, det vill säga 8 procent vara
funktionshindrade. En handikapplag finns sedan 1989 och en särskild
kommission övervakar dess tillämpning. Viss diskriminering anses förekomma.
Enligt lag skall 4 procent av tjänsterna inom den offentliga sektorn vara
reserverade för funktionshindrade och alla nybyggda hus skall vara tillgängliga.
Lagen följs dock sällan i praktiken. Sjukförsäkringar saknas ofta för
funktionshindrade.
Infrastrukturen gör det mycket svårt för rörelsehindrade att ta sig fram utan
hjälp. Skolor, offentliga byggnader och toaletter är inte tillgängliga för
rörelsehindrade. Det finns en buss som är anpassad till funktionshindrade och
den kör en daglig rutt i Montevideo. Uruguay beräknas ha relativt god vård för
mentalt funktionshindrade personer.
ÖVRIGT
20. Frivilligorganisationers arbete för mänskliga rättigheter
Både lokala och internationella MR-organisationer bedriver verksamhet i
Uruguay och kan oftast verka fritt.. Det har dock förekommit att advokater
15
som arbetar för MR-organisationer har utsatts för hotelser. En öppen dialog
pågår med regeringen och MR-grupper finns representerade i olika
parlamentariska utredningar. Regeringen har uppmuntrat MR-utbildning av
poliser men menar att det råder brist på kompetenta utbildare.
Ett stort antal organisationer arbetar med uppföljningsarbete efter diktaturen.
Bland dessa märks Crysol för före detta politiska fångar, Servicio de rehabilitación
social (SERSOC) som består av frivilliga psykologer som främst behandlar före
detta politiska fångar och återvändande politiska flyktingar, Memorias para armar
för kvinnor som varit förtryckta av staten, Madres y familiares de desaparecidos och
Instituto de Estudios Legales y Sociales de Uruguay (IELSUR). Amnistía internacional
och Servicio de Paz y Justicia (SERPAJ) är två viktiga organisationer som
rapporterar om alla typer av kränkningar mot mänskliga rättigheter även om
SERPAJ har tonvikt på tiden efter diktaturen. Några av organisationerna som
verkar inom jämställdhetsområdet är Cotidiano Mujer, Plenario de mujeres (Pleemu)
och Casa de la mujer de la Unión. Nuestra Casa är en nystartad privat kvinnojour
som har plats för drygt 30 kvinnor som behöver fly från sina hem. För barns
situation finns de tre organisationerna Tacuruses, El abrojo och Gurises unidos.
Organización Nacional Pro-Laboral para Lisiados (ONPLI) organiserar
funktionshindrade och Mundo-afro arbetar mot rasism och för den svarta
befolkningens rättigheter.
21. Internationella och svenska insatser på området mänskliga
rättigheter
Ett flertal internationella organ och organisationer har verksamhet i Uruguay.
Några av de viktigaste är UNDP, UNICEF, UNESCO (FN:s organisation för
samarbete inom utbildning, vetenskap, kultur och media), UNFPA (FN:s
befolkningsfond), UNIDO (FN:s organisation för industriell utveckling),
ECLAC (FN:s ekonomiska kommission för Latinamerika), WHO
(Världshälsoorganisationen), FAO (FN:s livsmedels- och
jordbruksorganisation), Världsbanken, Internationella valutafonden och EU.
Vissa av dessa har verksamhet för att stödja situationen för de mänskliga
rättigheterna i Uruguay. Varken Sverige eller EU har pågående projekt på
området mänskliga rättigheter i Uruguay.
