Kandidatuppsats i Statsvetenskap
Uruguay – det lyckade
sydamerikanska exemplet
En fallstudie om landets framgångsrika demokratisering
efter militärdiktaturen 1973-1985
Författare: Sofia Jönsson
Handledare: Martin Nilsson
Examinator: Amanda Nielsen
Termin: VT-17
Ämne: Statsvetenskap
Nivå: G3
Kurskod: 2SK30E
Abstract
This thesis aims to examine the successful democratic development in Uruguay after the
military dictatorship 1973-1985. The theoretical framework is based on Linz and
Stepan’s five interactive arenas and Samuel Huntington’s theory on how former
democratic experiences affect a country’s opportunities for democratic consolidation.
In order to examine the successful case of Uruguay, the five interactive arenas are
analyzed with the purpose of investigating to which extent they affected the
consolidation of a liberal democracy. Furthermore, this essay takes a historical approach
where the importance of the former democratic experience in Uruguay is examined.
The essay is a theory-consuming case study where empirical material is used in order to
answer the research questions. The essay concludes that former experience of
democracy in Uruguay has played an important role for its foundational build-up.
The research also comes to the conclusion that the arenas in general played a role in the
democratic consolidation, although it differs to what extent. The political and civil
society have both played a major role, while rule of law and state bureaucracy were
proven to be of a slightly less importance. Economic society can be seen as the arena
that was the least affected during the military dictatorship and furthermore the one that
played the smallest role in the consolidation.
Nyckelord
Uruguay, demokrati, demokratisering, militärdiktatur, Stepan & Linz, Huntington
1
Innehållsförteckning
1 Inledning ____________________________________________________________ 3
1.1 Syfte och problemformulering _______________________________________ 4
1.2 Disposition ______________________________________________________ 5
2 Metod ______________________________________________________________ 6
2.1 Kvalitativ teorikonsumerande fallstudie ________________________________ 6
2.2 Tidsperspektiv ___________________________________________________ 7
2.3 Material _________________________________________________________ 8
2.4 Operationalisering ________________________________________________ 9
2.5 Övriga avgränsningar _____________________________________________ 10
3 Demokrati och demokratins konsolidering _______________________________ 11
3.1 Tidigare forskning om Uruguays demokratiseringsprocess ________________ 11
3.2 Demokrati ______________________________________________________ 12
3.3 Teoretisk utgångspunkt ___________________________________________ 14
3.3.1 Tidigare erfarenhet av demokrati ________________________________ 14
3.3.2 Teoretiskt perspektiv: demokratins konsolidering ____________________ 14
4 Fallet Uruguay ______________________________________________________ 17
4.1 Uruguay under 1900-talet __________________________________________ 18
4.2 De interaktiva arenornas roll i Uruguays demokratisering_________________ 20
4.2.1 Det politiska samhället ________________________________________ 21
4.2.2 Civilsamhället _______________________________________________ 24
4.2.3 Ekonomiska samhället _________________________________________ 26
4.2.4 Rättstaten ___________________________________________________ 28
4.2.5 Statsbyråkrati _______________________________________________ 30
4.3 The only game in town? ___________________________________________ 34
5 Slutsats ____________________________________________________________ 35
Referenslista _________________________________________________________ 39
2
1 Inledning
Sydamerika är en region som relativt okontroversiellt kan förknippas med politisk
instabilitet och många länders regeringar har under 1900-talet ersatts genom statskupper
som i sin tur följts av militärdiktaturer. Uruguay är däremot ett land som präglats av
relativt stabil demokrati under stora delar av 1900-talet, vilket gör att man ofta talar om
landet som ett avvikande fall just när det kommer till demokrati. Grunden till vad som
senare skulle komma att kallas ett latinamerikanskt mönstersamhälle, lades redan i
början på 1900-talet då landet tidigt utvecklade ett politiskt klimat som kännetecknades
av stabilitet och civilt styre. Samtidigt gavs stora delar av befolkningen en social
trygghet som ett resultat av det tidigt utbyggda försäkringssystemet (Ronnås, 1986: 17).
På 1950-talet destabiliserades landet emellertid mycket på grund av den försämrade
ekonomi som utlöstes av ullmarknadens kollaps 1957. Detta gjorde att inkomsterna från
exporten försvann och att inflationen steg samtidigt som landets BNP sjönk med
sammanlagt nio procent de följande tio åren. Detta skapade konflikter och turbulens i
samhället i form av strejker och ekonomisk brottslighet. Välfärdsstaten började stöta på
problem och en stadsgerilla, Tupamaros, växte fram (Jilmstad och Littorin, 1994: 3334).
Detta nådde sin kulm 1973 då landet för andra gången under 1900-talet blev en
militärdiktatur. Denna kom till att vara ända fram till 1985 med kraftiga inskränkningar
av politiska- och civila rättigheter. Under diktaturen förbjöds fackförbund och
universitet togs under direkt statsstyre innan de till slut stängdes. Det blev vanligt med
angiveri och spioneri och man etablerade speciella fängelser där fångar bröts ner och
där nya former av tortyr utvecklades (Jilmstad och Littorin, 1994: 42-43). Diktaturen
förlorade succesivt legitimitet och övergången till demokrati kom att bli en process som
sträckte sig över flera år. Vändpunkten kom vid 1980, när militären genom en
folkomröstning föreslog en återgång till civilt styre, men där de fortfarande skulle ha en
politiskt viktig roll. Detta förslag blev nedröstat, vilket blev startpunkten för de nya
demokratiska vindarna som tog sig uttryck genom en ökad politisk- och facklig
verksamhet med ökade friheter. 1985 hölls det första fria valet efter diktaturen där Julio
Sanguinetti från Coloradopartiet, som tillsammans med Blancopartiet varit de två
dominerande partierna under hela 1900-talet, vann. Landet stod vid denna tidpunkt inför
3
stora ekonomiska problem som skulle komma att leda till politiska förändringar i
samhället, men införandet av demokrati de efterföljande åren var trots detta relativt
enkelt utan större hinder i sin väg (Jilmstad och Littorin, 1994: 43).
Idag är landet ett av de mest demokratiska och politiskt stabila i Latinamerika, vilket
Freedom House mätningar över 2016 uppvisar. Freedom House är en obunden
organisation som på ett politiskt oberoende sätt bidrar till spridandet av politisk frihet
och demokrati över världen (Freedom House, 2017). Uruguay har mycket bra
demokratiindex där både landets civila- och politiska rättigheter bedöms som 1 på en
skala där 1 är bäst och 7 är sämst (Freedom House, 2017: Uruguay). Hur kan det
komma sig att Uruguay som fram till 1985 var en militärdiktatur, kunde göra en så
snabb demokratisk återhämtning och idag räknas som ett av de mest demokratiska
länderna i Latinamerika?
1.1 Syfte och problemformulering
Uruguay ses som något av ett Sydamerikanskt under när det kommer till demokrati.
Stora delar av 1900-talet med kortare undantag av militärdiktaturer, har präglats av en
välfungerande
demokrati
med
ett
stabilt
politiskt
samhälle.
Den
senaste
militärdiktaturen varade mellan 1973-1985 och innebar grova kränkningar av
demokratiska- och civila rättigheter. Efter landet återigen blev en demokrati 1985, led
Uruguay visserligen av ekonomiska problem som ledde till en återstramningspolitik,
men trots detta var legitimiteten för demokrati alltid stark och landet skulle snabbt
komma att bli en stabil demokrati igen. Tidigare forskning inom området visar på det
politiska samhällets betydelse för den lyckade demokratin landet erfarat, där de politiska
partierna och dess dominerande roll i samhället spelat en avgörande roll. Även
civilsamhället och invånarnas höga tilltro till det demokratiska styrelseskicket kan ses
som bidragande faktorer för landets aktuella situation.
Genom att besvara nedanstående frågeställningar och sammankoppla Uruguays
framgångsrika demokratiutveckling med Stepan och Linz fem interaktiva arenor
(politiskt samhälle, civilsamhälle, ekonomiskt samhälle, rättstaten och statsbyråkratin)
4
är förhoppningen att genom att identifiera de olika arenornas funktion i Uruguay, kunna
ge en förklaring till varför landets demokratiska återhämtning var så framgångsrik.
Syftet med undersökningen är således att undersöka hur Uruguay som var en
militärdiktatur fram till 1985, kunde göra en så snabb demokratisk återhämtning och
idag räknas som ett av de mest demokratiska länderna i Latinamerika. För att göra detta
tar studien ett historiskt perspektiv efter landets demokratiprocess under hela 1900-talet
tros ligga till grund för den senare demokratiutvecklingen i landet. Studien använder
följande frågeställningar som hjälpmedel:
1. Vilken betydelse har Uruguays tidigare erfarenhet av demokrati för landets
lyckade demokratiska återhämtning efter militärdiktaturen 1985?
2. Till vilken utsträckning kan Linz och Stepans fem interaktiva arenor hjälpa till
att förklara Uruguays lyckade återhämtning till demokrati under 1980-talet?
De två frågeställningarna kompletterar varandra eftersom den första tar ett historiskt
perspektiv med tillbakablickar på landets tidigare erfarenhet av demokrati, medan den
andra tar en ett mer nutida fokus där de interaktiva arenornas roll, med hjälp av
historien, graderas för att förklara i vilken utsträckning de kan förklara Uruguays
lyckade demokratisering.
1.2 Disposition
Uppsatsens första avsnitt börjar med en inledning som innefattar en kortare introduktion
till forskningsämnet samt en presentation av syfte och frågeställningar. Här motiveras
varför Uruguays unika demokratiutveckling är statsvetenskapligt relevant och intressant
och därmed värd att undersökas. I studiens andra del diskuteras metod och material
samt det tillvägagångssätt författaren har valt. Uppsatsens tredje del består av
definitioner och grundläggande begrepp för uppsatsen. Tidigare forskning inom
området presenteras och den teoretiska utgångspunkten beskrivs. Det fjärde avsnittet är
empiri- och analysdelen där teorin tillämpas på fallet Uruguay. Denna del börjar med en
kortare sammanfattning av hur den historiska utvecklingen av demokrati sett ut i landet,
5
vilket är nödvändigt för förståelsen av studien. Detta följs sedan av vidare empirisk
analys utifrån det teoretiska ramverket. I den femte och sista delen sammanfattas
studiens uppnådda resultat där frågeställningarna besvaras.
2 Metod
Denna fallstudie av Uruguays demokratiutveckling använder en teorikonsumerande
forskningsdesign. Studien grundar sig i Stepan och Linz teori om de fem interaktiva
arenor som alla samverkar och behöver vara starka för att en demokrati ska kunna rota
sig i ett land. De olika arenorna beskrivs grundligt för att sedan fungera som ett
hjälpmedel för att förklara Uruguays demokratiska återhämtning. Teorin är etablerad
inom demokratiseringsforskning och är därmed väldigt kompatibel när det kommer till
att beskriva fallet Uruguay.
2.1 Kvalitativ teorikonsumerande fallstudie
Demokrati är kärnan i ett tolerant och rättvist samhälle, vilket gör det viktigt att förstå
vilka komponenter som påverkar demokratiutveckling, lika så att förstå vilka faktorer
som kan försvåra, eller i värsta fall, förhindra ett lands demokrati från att utvecklas.
Demokrati är något som vi i vår del av världen tar för givet, men som i många fall
kommit att ifrågasatts de senaste åren. Detta motiverar varför demokrati på många sätt
kan ses som viktigare än någonsin då våra öppna demokratiska samhällen till viss mån
är hotade av anti-demokratiska krafter. Uruguay är ett land som under stora delar av
1900-talet varit en stabil demokrati, med undantag för ett fåtal militärdiktaturer. Efter
den senaste diktaturens slut återhämtade landet sig emellertid snabbt och upplevde en
positiv tillbakagång till demokrati. I denna fallstudie av Uruguay är syftet att undersöka
och identifiera de orsaker som haft en påverkan på den demokratiska återhämtningen i
landet efter militärdiktaturen 1985. Fallet Uruguay är intressant i många avseende då
landet hade liknande förutsättningar som andra länder i regionen, exempelvis som
Argentina och Paraguay. Dessa länder har dock haft större problem att konsolidera sin
demokrati, vilket därmed gör Uruguay unikt och motiverar varför det i ett demokratiskt
avseende kan ses som relevant och viktigt att fördjupa sig i.
6
Det är således studiens forskningsproblem och teori som avgör att studien blir en
teorikonsumerande fallstudie av Uruguay. En kvalitativ fallstudie är en detaljerad
undersökning av en speciell företeelse, där utöver länder som i detta fall är den aktuella
förteelsen, individer eller grupper kan stå i fokus. Detta avgränsade angreppssätt är
lämpligt i denna studie eftersom det ger en djupare förståelse av varför
demokratiutvecklingen i Uruguay sett ut på ett visst sätt. Det är vanligt att studera en
situation för att den i sig själv är intressant, men också för att man genom närmare
kunskap om situationen kan få en bättre förståelse rent generellt av den företeelse man
är intresserad av (Merriam, 1994: 3).
Studien tar en förklarande karaktär, då den ämnar att förklara vad det beror på att
Uruguay varit en demokrati under stora delar av 1900-talet. Förklarande studier syftar
till att ta det ett steg längre än beskrivande studier, för att förklara ett specifikt fall
(Esaiasson et al. 2012: 36). En beskrivning av fallet är dock nödvändigt innan en
förklaring till ett fenomen kan ges. En uppsats som ämnar förklara kan vara antingen
teorikonsumerande, teoriprövande eller teoriutvecklande. Den valda metoden i studien
är som tidigare nämnt, teorikonsumerande. Detta innebär att teorin används som ett
hjälpmedel i undersökningen snarare än prövas. I undersökningen är fallet i centrum och
sätts upp mot existerande teorier med syftet att med hjälp av dessa förklara
händelseförloppet och slutresultatet. Teoriprövande och teorikonsumerande studier kan
dock ses som väldigt lika i flera avseenden. Teorikonsumerande ska framför allt
förklara varför det som skedde gjorde det på det sätt som det gjorde samtidigt som
teorierna sätts under prövning precis som de gör i teoriprövande. Om den teori man
använder i teorikonsumerande inte skulle visa sig kunna förklara fallet har tilltron till
teorin försvagats. Inom teoriutvecklande studier ska de empiriska resultaten ge förslag
på nya förklaringar som sedan ska prövas i fortsatta studier om ämnet (Esaiasson et al.
2012: 40-42).
2.2 Tidsperspektiv
Undersökningen fokuserar på Uruguays demokratiska återhämtning efter 1985, men
historiska nedhopp och tillbakablickar görs som en del av förklaringen till varför
återhämtningen var så lyckad. Det kan argumenteras att en komparativ studie mellan två
7
analysheter, vilket i detta fall hade blivit två olika länders demokratiutveckling, hade
varit att föredra. Detta eftersom det uppnådda resultatet kan vara svårt att generalisera,
vilket är forskningens syfte. Studien avgränsar sig dock till ett land, delvis på grund av
en begränsad tidsram, men också för att förbättra möjligheterna till en så djupgående
analys som möjligt. Däremot gör studien historiska tillbakablickar för att förklara ett
nutida fenomen, vilket visserligen inte är en jämförelse, men som fortfarande kan ses
som ytterligare en analysenhet och därmed bidra med en större bredd i undersökningen.
2.3 Material
Studien bygger huvudsakligen på empiriskt underlag. Materialet i undersökningen är
främst av sekundär karaktär då syftet är att använda redan insamlad data och med
existerande teoretiska översikter av demokratipåverkande faktorer på detta sätt kunna
analysera fallet Uruguay. För att samla in vetenskaplig information om Uruguay
används flera typer av källor för att på ett källkritiskt sätt studera landet. Studien
använder sig bland annat av historiska skildringar av Uruguays politiska historia för att
förklara mer nutida fenomen, där Jilmstad och Littorins bok Fallet Uruguay – från kris
till uppgivenhet kan ses som central. Chasquetti och Buquet samt Barrán är några
forskare vid Latinamerikanska universitet vars vetenskapliga artiklar skrivna om
Uruguay även de fungerar som en grund för studien. Freedom House och deras olika
mätningar och index över demokrati i världen samt andra aktuella rapporter om
Uruguay är andra viktiga källor i undersökningen.
Vetenskapliga artiklar som rapporterar om landet i form av statistik och realia är en
annan viktig källa. Som uppsatsförfattare är det viktigt att använda sig av oberoende och
otendentiösa källor för att informationen ska vara så pålitlig och så lite vinklad som
möjligt. I detta fall är det extra viktigt att ha i åtanke att det finns flera versioner av en
historia och därmed flera vinklar ur vilka den kan berättas. I Uruguay fanns en tydlig
uppdelning av åsikter under diktaturen, vilket kan innebära att litteratur om denna
tidsperiod kan vara skrivet till fördel för en viss sida. Flera olika källor är därmed en
nödvändighet för att få en bred källsäkerhet. Eftersom studien både tar sin utgångspunkt
i historien, liksom i mer nutida fenomen, är det viktigt att skilja på vilket material som
behöver vara uppdaterat och aktuellt, samt vilket material som kan vara publicerat för
8
en längre tid sedan. Undersökningens teoretiska bakgrund kommer i stor utsträckning
utgå från de två etablerade forskarna Alfred Stepan och Juan J Linz bok Problems of
democratic transition and consolidation och de fem interaktiva arenor som de menar är
grundpelarna i en demokratiskt konsoliderad stat. De har publicerat flera betydande verk
för demokratisering- och konsolderingsforskningen, vilket ger legitimitet till deras
teorier. Även andra demokratiseringsteorier nämns för en djupare förståelse av den
etablerade forskningen inom området. Samuel Huntingtons teori om att tidigare
demokratisk erfarenhet gynnar en återgång till demokrati, är en av dessa.
2.4 Operationalisering
Ett viktigt moment i uppsatsskrivandet är att operationalisera problemet. Med detta sagt
är det nödvändigt att formulera tydliga kriterier för hur enheterna, begreppen och
sambanden i problemställningen ska representeras genom empirisk data (Grønmo,
2004: 80). Det är därmed viktigt att konkretisera teorin för att på så sätt göra den
begriplig på ett empiriskt plan. I detta fall är det således av betydelse att utarbeta
kriterier för att kunna göra bedömningen om vad som måste vara uppfyllt inom varje
interaktiv arena för att en demokratisk konsoldiering ska räknas som fullföljd.
För att det politiska samhället ska räknas som konsoliderat finns därmed en rad kriterier
som bör vara uppfyllda. Ett minimumkriterium kan ses i att kraven för en valdemokrati
uppfylls. Det är dessutom viktigt att det politiska samhället är högt värderat där staten
besitter en tydlig legitimitet i utförandet av kontroll över staten och samhället i stort. Att
det finns välutvecklade regler för institutioners olika funktioner och att dessa efterlevs,
är ett annat. Det politiska samhället och det civila samhället samverkar på många sätt,
och det är därmed av högsta betydelse av det förstnämnda kan ge förutsättningar för att
fri organisationsbildning ska kunna ske, samt att alla samhällets grupper och individer
ska kunna uttrycka sina värderingar och förmedla sina intressen. Att invånarna utan risk
kan gå ut i protest och uttrycka sina åsikter är även det en avgörande faktor i
förverkligandet av en konsolidering. Det ekonomiska samhällets konsolidering kräver
att staten tillhandahåller utvecklade institutioner och regleringar som upprätthåller en
medlande funktion mellan staten och marknaden. Det är också viktigt att bra
förutsättningar ges för de olika sociala institutionerna, som exempelvis utbildning.
9
Samma kriterium inom rättstaten innebär att lagarna måste stå högst och garantera
invånarnas mänskliga rättigheter. Den rådande regeringen bör kontrolleras av ett
nätverk av rättsliga instanser där ett oberoende rättsystem existerar. Den femte och sista
arenan, kan ses som konsoliderad när staten förser landet med bra statsbyråkrati och på
ett effektivt sätt reglerar viktiga aspekter samt att medborgarnas grundläggande civila
rättigheter skyddas av demokratiska procedurer (Linz & Stepan, 1996: 7-15). Varje
arena undersöks sedan i fallet Uruguay för att bedöma om den spelat en mindre
betydande roll, en betydande roll eller en mycket betydande roll i den demokratiska
återhämtningen efter 1985.
2.5 Övriga avgränsningar
Uppsatsen fokuserar på perioden efter 1985, då detta kan ses som en viktig milstolpe i
landets historia eftersom det innebar slutet på militärdiktaturen. Studien väver
emellertid in ett historiskt perspektiv för att med hjälp av historien förklara Uruguays
snabba demokratiska återhämtning. Då många viktiga element inom de fem interaktiva
arenorna utvecklades tidigare än militärdiktaturen behövs historien för att skapa en
helhetsbild över hur demokratin sett ut under hela 1900-talet i Uruguay. Det är således
delvis med hjälp av vad som skedde i landet mellan 1870 och fram tills 1973 som man
kan skapa en förståelse för den nutida situationen i landet. Det är ofta den tidsperioden
man talar om när man talar om Uruguay som en av de tidiga demokratierna i
Latinamerika. Ingen direkt avgränsning i Linz och Stepans teoretiska utgångspunkt görs
då de fem interaktiva arenorna alla är viktiga på olika sätt och kompletterar och
undergräver varandra. I det historiska perspektivet är alla viktiga, medan det går att
argumentera att det politiska, likt det civila samhället, kan ha spelat en större roll under
diktaturen och framför allt perioden efter. Detta eftersom de var de arenor som i många
avseenden förändrades mest.
Sammanfattningsvis kommer denna kvalitativa fallstudie att använda sig av en
teorikonsumerande forskningsdesign. Att avgränsa studiens tidsrymd bidrar till en
djupare förståelse eftersom en alltför stor tidsram hade lett till en översiktig och svag
analys. Detta gör att det är perioden då landet var en militärdiktatur och den nya
demokratin utvecklades i landet som är i fokus. De fem interaktiva arenorna fungerar
10
som ett analysredskap genom till hur väl de kan identifieras i Uruguays
demokratiseringsprocess. För att öka validiteten och tillförlitligheten är det viktigt att
tydligt beskriva studiens genomförande och hur man genom den tillgängliga
informationen kommit fram till slutsatsen. Utöver detta är det viktigt att tydligt redogöra
för det teoretiska perspektivet, samt att använda sig av oberoende och pålitliga källor
(Merriam, 1994: 194).
3 Demokrati och demokratins konsolidering
I denna del definieras viktiga begrepp för uppsatsen och tidigare forskning samt det
teoretiska ramverket presenteras. Den tidigare forskningen behandlar tidigare studier
gjorda om Uruguays demokratiska process och de faktorer som haft en påverkan på
denna. Den teoretiska utgångspunkten i form av Huntingtons teori om vikten av tidigare
erfarenhet av demokrati presenteras, följt av en presentation av Stepan och Linz koncept
om demokrati som ”the only game in town” och de fem interaktiva arenorna.
3.1 Tidigare forskning om Uruguays demokratiseringsprocess
Det finns en hel del forskning gjord om olika tidsperioder i Uruguays historia där allt
från kolonialtiden, tidpunkten som landet blev självständigt, när en demokrati började
utvecklas, och den aktuella situationen i landet behandlas. Ett exempel på
demokratiseringforskning presenteras av Chasquetti och Buquet, forskare vid
Universidad de la república i Uruguay. De argumenterar att en viktig bas för Uruguays
demokrati grundar sig i landets partidocracia de consenso. Detta hänvisar till det
partipolitiska samstyret (coparticipación) och den dominerande roll som de politiska
partierna historiskt sett har haft i landet ända sedan tidigt 1900-tal. Partiernas relation
kännetecknas av samarbete och oppositionen har tillåtits ha ett stort inflytande, vilket i
sin tur skapat ett stabilt politiskt klimat. Oppositionspartiet kom till att bli en del av det
politiska etablissemanget och tappade på grund av detta delvis funktionen som
opposition (Chasquetti & Buquet, 2004: 221).
Annan forskning visar på civilsamhällets betydande roll i Uruguay. Moreira (1997)
argumenterar för att landets invånare och deras demokratiska värderingar är förknippade
med den centrala del som politiken har haft i vardagen. Vidare menar Moreira att den
11
politiska prioriteten har varit ett viktigt element i den uruguayanska politiska kulturen.
Detta kan i sin tur förklara det aktiva civila samhället som varit närvarande i landet
sedan början på 1900-talet (Moreira, 1997: 115). Sammanfattningsvis visar tidigare
forskning på att de politiska partiernas dominerande ställning i landet har gett legitimitet
till det politiska systemet. Dessutom har invånarna haft ett stort förtroende för den
drivna politiken i landet, vilket lett till ett aktivt civilt samhälle där politiken värderats
högt.
3.2 Demokrati
Robert Dahls definition av demokrati är en av de mest välkända och innefattar sju
institutioner: Valda företrädare, fria och rättvisa val, allmän och lika rösträtt, rätt till att
ställa upp i val, yttrandefrihet, tillgång till alternativ information samt fria
organisationer (Silander, 2009: 23). Demokratisering ses av många forskare som en
tvåstegsprocess där det första steget handlar om att gå från ett auktoritärt till ett
demokratiskt styrelseskick. Det andra steget handlar i sin tur om att institutionalisera
och stabilisera det nya styret. Konsolidering innebär att en demokratiseringsprocess är
komplett, det vill säga att landet efter liberalisering- och transitionsfasen blir rotad i
samhället och att medborgarna finner sig i den liberala demokratins samhällsstruktur
(Linde & Ekman, 2006: 24-25).
En liberal demokrati, även kallad en tjock demokrati, måste enligt Diamond utöver fria
val, uppfylla följande kriterier:
I. En stat ska kontrolleras av demokratiskt valda företrädare, utan för mycket
inblandning av utländska makter eller aktörer. Militären ska dessutom vara underordnad
de valda företrädarna.
II. Den verkställande makten ska vara begränsad av den autonoma makten av andra
statliga institutioner, detta genom en självständig domarkår, parlament och andra
mekanismer som garanterar ett tydligt horisontellt ansvarsutkrävande institutionerna
emellan.
12
III. Det ska vid val finnas en viss osäkerhet gällande vem som ska komma att vinna,
samtidigt som det dessutom ska gå att anta att de politiska partierna kommer att
samarbeta.
IV. Kulturella, etniska och religiösa minoriteter ska ha rätt till att utöva sin religion och
kultur samt ha rätt till att förespråka samt förmedla de egna intressena.
V. Invånarna ska ha alternativa möjligheter att uttrycka sig utanför val. Alla individer
ska därmed ha möjligheter för att representeras och uttrycka sig i exempelvis politiska
rörelser och andra oberoende organisationer, vilka alla har rätt att ta del av samt
utforma.
VI. Det ska finnas fri tillgång till alternativa informationskällor, så som oberoende
media.
VII. Alla individer ska ha samma grundläggande demokratiska rättigheter, så som fri
opinion, tro, tal och rätt till demonstration.
VIII. Alla individer ska stå lika inför lagen, detta trots att medborgarna besitter ett
ojämnt politiskt inflytande.
IX. Medborgarnas rättigheter ska skyddas av en oberoende och icke – diskriminerande
dömande makt, vars beslut respekteras av andra oberoende institutioner.
X. Rättsstaten ska skydda medborgarna från missbrukat våld, tortyr, och långvariga
kvarhållningar. Detta både från staten samt från icke – statliga organisationer
(Diamond, 1999: 11-12).
Uruguay klassas därmed som en liberal demokrati eftersom ovanstående kriterier är och
har varit uppfyllda under majoriteten av 1900-talet, med undantag för perioden då
landet var en militärdiktatur 1973-1985 då inskränkningar på flera, om inte alla, kriterier
för en liberal demokrati skedde.
13
3.3 Teoretisk utgångspunkt
Utöver den tidigare forskningen om Uruguays demokratisering, finns andra tänkbara
teorier som skulle kunna bidra till att förklara landets demokratiseringsprocess.
Denna studie syftar till att bygga på tidigare forskning med nedanstående teorier av
Huntington samt Linz och Stepan. Dessa ska efter att ha beskrivits i detalj nedan, kunna
appliceras på fallet Uruguay i analysavsnittet. Studien tar först fokus på den historiska
dimensionen där Huntingtons teori om tidigare demokratisk erfarenhet står i centrum.
Detta följs av det ett mer nutida fokus där diktaturen och perioden efter analyseras med
hjälp av de fem interaktiva arenorna. Här analyseras arenornas betydelse i landet först
från ett historiskt perspektiv för att sedan övergå till en analys där arenornas roll under
och efter diktaturen blir centrala.
3.3.1 Tidigare erfarenhet av demokrati
Samuel Huntington presenterar i sin bok The third wave teorin om ett land har tidigare
erfarenhet av demokrati, är det mer troligt att det blir demokratiskt styrt igen. Detta
jämför han med ett land som aldrig tidigare erfarit demokrati och därmed aldrig haft en
chans att lägga en demokratisk grund. Detta utvecklar han med att ju längre tid samt hur
pass nära i tiden landet var en demokrati, desto mer främjar det en ny konsolidering av
demokrati. Detta då de demokratiska traditionerna haft längre tid att implementeras och
få en naturlig plats i samhället. Exempel på fall där denna teori kan bekräftas är hos
några av länderna som blev demokratier efter den tredje demokratiseringsvågen som
skedde mellan 1974 och 1990. Exempel på dessa länder är Chile, Indien och
Filippinerna. Gemensamt för de tre länderna var att de alla hade upplevt mer än tjugo år
av demokrati mellan Andra världskriget och den tredje demokratiseringsvågen, vilket
kan ses som bidragande förklaring till varför de lyckades så bra i sina demokratiska
återhämtningar under den tredje vågen (Huntington, 1994: 5, 270).
3.3.2 Teoretiskt perspektiv: demokratins konsolidering
Två etablerade demokratiseringsforskare, Juan J. Linz och Alfred Stepan diskuterar i
boken
Problems
of
Democratic
Transition
and
Consolidation
olika
demokratiseringsteorier där olika förutsättningar som gynnar demokratiutveckling
presenteras. För att en demokratisk konsolidering ska ske i ett land, menar de att den
14
politiska situationen bör vara så genomsyrad av demokrati att detta styrelseskick blir
”the only game in town”. Vidare menar de att en konsoliderad demokrati bygger på att
tre dimensioner är uppfyllda: 1) beteende, 2) attityd och 3) konstitution. Den första
dimensionen kan ses som uppfylld när varken nationella, ekonomiska, sociala,
institutionella eller politiska aktörer gör stora ansträngningar för att rubba den styrande
demokratiska makten. Genom att denna dimension är uppfylld, behöver inte staten
hantera risken för en demokratisk kollaps. Den andra dimensionen handlar om attityder
och kan ses som uppfylld när majoriteten av invånarna anser att de demokratiska
procedurerna och institutionerna är de mest effektiva och legitima tillvägagångssätten
för att försvara det kollektiva levnadssättet. Det krävs således att de pro-demokratiska
aktörerna isolerar de odemokratiska krafterna. Den sista dimensionen, konstitution, blir
uppfylld genom att statliga- samt icke-statliga styrkor förhåller sig till samma ramverk
när det kommer till konflikthantering, procedurer och institutionella regler
sanktionerade genom en demokratisk process (Linz & Stepan, 1996: 5-6). För att en
demokrati ska bli det enda rådande statsskicket och en liberal demokrati ska
konsolideras, är det sammanfattningsvis nödvändigt att dessa tre dimensioner uppfylls.
Utöver detta menar Linz och Stepan att det finns fem interaktiva arenor vars närvaro är
grundläggande för att en demokratisk stat att fungera och för att i förlängningen en
konsoliderad demokrati ska existera. Dessa arenor är:
politiska samhället,
civilsamhället, rättstaten, statsbyråkratin och ekonomiska samhället. De olika arenorna
står i samspel till varandra och påverkar samt förstärker varandra. Författarna
argumenterar för att en konsoliderad demokrati inte bara är ett statsskick, utan snarare
ett interaktivt system där alla arenor samspelar och ingen kan fungera utan stöd från de
andra (Linz & Stepan, 1996: 13-15).
För att en demokratisk konsolidering ska inträffa, krävs ett relativt självständigt och
högt värderat politiskt samhälle. Det politiska samhället omfattar de politiska aktörer
som konkurrerar om regeringsmakten i landet. Staten ska ha legitimitet att utöva
kontroll över staten och samhället i stort. Välutvecklande regler för vilken funktion de
olika institutioner har är viktigt, samtidigt som andra kärnfaktorer i ett demokratiskt
politiskt samhälle, så som politiska partier, ledarskap, väljarregler, val och
koalitionsregler bör vara utformade på ett lättförståeligt sätt. Alla medborgare ska
15
således kunna ha en tydlig överblick över hur den demokratiska processen tar sig
uttryck i praktiken (Linz & Stepan, 1996: 8).
Civilsamhället innefattar olika sammanslutningar i samhället och kan därmed vara allt
från självorganiserade grupper, olika oberoende rörelser samt enskilda individer. För att
civilsamhället ska fylla sin funktion krävs möjligheten för fri organisationsbildning
samt möjligheten för olika grupper att skapa gemensamma föreningar som gynnar
gruppens intressen. Alla individer och grupper ska fritt kunna uttrycka värderingar,
förmedla intressen och skapa en känsla av solidaritet. De medborgare som går ut i
protest för att uttrycka sina åsikter är en annan viktig del av civilsamhället, som sitter på
en avgörande roll i frågan att förverkliga en konsolidering. Dessa är krafter som kan
trycka på en liberalisering i ett land. Exempel på viktiga krafter i civilsamhället är
sociala rörelser så som religiösa församlingar, kvinnogrupper, organisationer och
fackförbund (Linz & Stepan, 1996: 7-8).
Både det politiska samhället och civilsamhället berör och hjälper till i upprätthållandet
av rättstaten och de gemensamt utformade lagarna. Statsapparaten med hjälp av andra
aktörer ska vara verksam inom det rättsliga systemet. Lagarna ska stå högst och måste i
sin tur garantera invånarnas frihet och självständighet. Samtidigt är det viktigt att den
demokratiska regeringen, politiker och tjänstemän alla står under samma lag som
medborgarna och att detta respekteras. Den valda regeringen bör vara under kontroll av
ett nätverk av rättsliga instanser i en rättstat. Samtidigt är civilsamhället mer välmående
när regeringen och andra offentliga instanser tillfaller samma lagar inom en rättsstat.
Ett oberoende rättsystem som utövas av ett domstolsväsen, genererar en stark och laglig
kultur i civilsamhället (Linz & Stepan, 1996: 10).
Den fjärde interaktiva arenan är statsbyråkrati. Om de demokratiskt valda ledarna kan
förse landet med en bra statsbyråkrati, är de fyra tidigare nämnda arenorna mer troliga
att uppfyllas (Linz & Stepan, 1996: 10). En stats ledarskap ska generera legitimitet
genom bestämda demokratiska procedurer som skyddar medborgarnas grundläggande
civila rättigheter. Detta gör en demokratisk stat genom att på ett effektivt sätt agera
genom att bestämma och reglera viktiga aspekter. En funktionell statlig byråkrati som
kan tillgodose demokratins krav är viktigt för att det civila- och politiska samhället och
16
rättstaten ska vara starka. En välfungerande förvaltning är således en byggsten för att
kunna garantera skydd av medborgarnas rättigheter (Linz & Stepan, 1996: 11).
Den sista arenan Linz och Stepan argumenterar för är det ekonomiska samhället. De
menar att en konsoliderad demokrati aldrig kommer existera i en planekonomi och inte
heller i en fullt utvecklad marknadsorienterad ekonomi. Däremot är det samspelet
mellan de två olika ekonomiska systemen som är avgörande för det ekonomiska
samhället (Linz & Stepan 1996: 7-15). Det krävs utvecklade institutioner, regleringar
och normer som en medlande part mellan stat och marknaden. En stat bör dessutom
generera bra förutsättningar för sociala institutioner så som utbildning, sjukvård och
transport (Linz & Stepan, 1996: 11).
De olika arenornas och dess roll i Uruguays demokratisering används som ett
hjälpmedel i den följande analysen. Genom att bedömma i vilken utsträckning de varit
av betydelse för landets demokratiska återhämtning efter 1985, går det att bedömma när
landets demokratiska konsolidering skedde, både utifrån varje enskild arena, men också
genom att titta på när alla arenor tillsammans var konsoliderade.
4 Fallet Uruguay
Denna analys delas upp i tre huvudsakliga avsnitt. I den första delen diskuteras landets
stabila demokrati under stora delar av 1900-talet med fokus på om detta kan ses som en
bidragande
förklaring
till
den
lyckade
demokratiska
återhämtningen
efter
militärdiktatuen 1985. Den andra delen analyserar hur väl civilsamhället, det politiska
och ekonomiska samhället, statsbyråkratin och rättstatens roll i Uruguay kan
sammankopplas med samma fenomen. De olika arenorna kan här ha spelat eller mer
eller mindre viktig roll för de demokratiska framstegen. Nedan gås därmed varje arena
igenom och dess historiska och nutida ställning analyseras genom att precisera till
vilken grad den varit av betydelse i den demokratiska återhämtningen. I den tredje och
sista delen, diskuteras landets demokrati och om det verkligen går att säga att dess
ställning i landet är ohotad.
17
4.1 Uruguay under 1900-talet
Demokratiseringsforskaren Samuel Huntington driver tesen att om ett land tidigare har
erfarat demokrati är det en gynnande förutsättning för landets chanser att efter ett
demokratiskt uppbrott, återigen bli en demokrati. Uruguay har under stora delar av
1900-talet upplevt en stabil och framgångrik demokrati, vilket därmed kan tänkas ha en
påverkan på den lyckade återgången till demokrati efter diktaturen. Flera grundläggande
institutioner var sedan tidigare utvecklade, vilket är en tydlig fördel i jämförelse med ett
land som aldrig tidigare haft en chans att utveckla dessa demokratiska traditioner.
Landet har traditionellt sett präglats av ett tvåpartisystem där Partido Blanco och Partido
Colorado varit de dominerande partierna. Landet utvecklades snabbt till en välfärdsstat
under den första hälften av 1900-talet. Fram tills diktaturen inrättades 1973, var landet
Latinamerikas mest stabila demokrati (Jilmstad och Littorin, 1994: 18-19).
1904 bröt ett inbördeskrig ut i landet som ett resultat av de konflikter som uppstått
mellan de som brukade och de som ägde jorden. Detta gjorde att klyftorna mellan
statsmakten som ofta representerade Coloradoanhängarna och landsbygdsbefolkningen
som i sin tur tenderade att vara anhängare till Blancopartiet, ökade. Landets dåvarande
president som kommit att bli en viktig symbol i Uruguays historia, José Battle y
Ordóñez (1856-1929) lyckades upplösa dessa stridigheter och de politiska och
demokratiska traditionerna som fanns i konstitutionen från 1830, befästes. Från 1870talet och framåt hade dessutom invånarantalet ökat stort i Uruguay på grund av landets
liberala immigrationslagar. Ofta var det immigranter från krigshärjade länder i
Sydeuropa som sökte sig till Uruguay och närliggande länder med förhoppningar om att
få leva i lugn och ro i sitt nya land. Uruguays möjligheter för den kraftigt växande
befolkningen var stora och detta i kombination med den höga exporten av ull, läder och
kött till Europa och USA, gav landet stora inkomster vilket ledde till en lång period av
ekonomisk tillväxt. Detta i sin tur gjorde Battles förutsättningar att driva
demokratiseringsprocessen väldigt goda (Jilmstad och Littorin, 1994: 22-23).
Utbildningsnivån var redan vid denna tidpunkt hög sedan Uruguay 1826 antagit en lag
enligt vilken det skulle finnas skolor i alla städer enligt brittiskt mönster (Jilmstad och
Littorin, 1994: 23). José Battle y Ordóñez ses som välfärdspolitikens fader i landet och
18
en aktiv statlig interventionspolitik med ett omfattande trygghets- och skyddsnät för
medborgarna gjorde Uruguay till föredöme i många delar av världen (Jilmstad och
Littorin, 1994: 26-27).
José Pedro Barrán, forskare och historiker som bland annat undervisat på Universidad
de la República i Uruguay, menar att man kan dela upp landets 1900-tals historia i fyra
etapper. Den första ägde rum mellan 1903-1930 och innefattar den demokratiska
politikens konsolidering, sociala reformer och ekonomisk framgång. Denna period
menar Barrán är fundamental för att förstå de dominerande kännetecken och den
mentalitet som rått i landet, även långt efter denna tidsperiod. Den andra etappen
sträckte sig mellan 1930-1958 och kännetecknas av ekonomisk och politisk kris samt
demokratiskt
återinförande.
Tiden
mellan
1959
och
1985
menar
Barrán
kännetecknandes av ekonomisk stagnation och en förändring av det traditionella
landskapet gällande de politiska partierna då vänstern kom till att växa sig allt starkare.
Under denna tidpunkt kom välfärdsstaten till att försvagas till följd av den ekonomiska
krisen, vilket i sin tur succesivt kom att påverka alla sektorer i samhället. Denna etapp
avslutades med att en militärdiktatur inrättades i landet. Den sista etappen är
återhämtningen till demokratin och Uruguays inträde i Mercosur och syftar på perioden
efter 1985 (Barrán, 1995).
Militärdiktaturen i landet ägde rum mellan 1973-1985. Militären höll i detta fall en civil
fasad, bakom vilken de väpnade styrkorna som instutition styrde. Maktorganet
COSENA, Uruguays nationella säkerhetsråd, skaffade sig succesivt kontroll över både
de lagstiftande och rättsvårdande myndigheterna. Militären kom därmed till att
kontrollera stadsförvaltningar och i det långa loppet även de statsägda företagen. Den
tidigare presidenten Pacheco (1967-1972) hade infört undantagslagar som nu
tillämpades i stor skala. Politiska fångar fyllde landets fängelser, då deras politiska eller
fackliga verksamhet klassificerades som ”undergrävande av samhällsordningen”.
Diktaturen var en av de mest hårdhänta i regionen, men till skillnad från Argentina
sattes bruket av kidnappningar aldrig i system, utan den politiska förföljelsen
karakteriserades snarare av långa fängelsestraff (Ronnås, 1986: 20).
19
Diktaturen hade stegvis utvecklats i Uruguay och på samma sätt blev övergången till
demokrati en process som sträckte sig över flera år. Vändpunkten kom 1980 när
militären anordnade en folkomröstning som handlade om ett förslag till en ny
författning. Militären föreslog en återgång till civilt styre, men där de fortfarande skulle
ha en grundlagsfast roll som övervakare av det politiska livet med rätt att ingripa när
den nationella säkerheten var hotad. Folkomröstningen innebar ett nederlag för
militären, vilket ledde till en ny startpunkt för de demokratiska krafterna (Ronnås, 1986:
20-21). De efterföljande tre åren fram till den avgörande överenskommelsen 1984 om
en övergång till civilt demokratiskt styre, känndetecknades av en ökad politisk och
facklig verksamhet, där gränserna för vad som var tillåtet ständigt töjdes. I det första fria
presidentsvalet efter diktaturen, vann Julio Sanguinetti från Coloradopartiet. Uruguays
ekonomiska nedgång hade förvärrats under åren som militärdiktatur, vilket präglade
politiken de följande åren. Frågan om amnesti för de brott mot mänskliga rättigheter
som skedde under diktaturen, var även det ett kontroversiellt ämne som det rådde många
åsikter om och som kom att bli ett viktigt ämne de följande åren (Jilmstad och Littorin,
1994: 43).
Sammanfattningsvis går det att säga att grunden för dagens Uruguay lades i början på
1900-talet när politiken konsoliderades och befästes. Flertalet sociala reformer
implementerades vid denna tidpunkt och har kommit till att forma hela det uruguyanska
samhället under hela seklet. I nästkommande avsnitt diskuteras landets tidigare
erfarenheter inom samtliga av de fem interaktiva arenorna samt vilken nutida ställning
de har.
4.2 De interaktiva arenornas roll i Uruguays demokratisering
Nedan följer en applicering av de fem interaktiva arenornas roll i Uruguyas
demokratisering. Analysen börjar med att arenornas historiska ställning förklaras, följt
av en beskrivning av de olika arenornas roll i nutid med fokus på perioden efter 1985.
Sammanfattningsvis görs en bedömning av när varje arena uppfyllde förutsättningarna
för en konsoliderad liberal demokrati samt vilken roll de spelade för landets återgång till
demokrati efter militärdikturens slut.
20
4.2.1 Det politiska samhället
Det politiska samhället där statens legitimitet att utöva kontroll samt diverse
välutvecklade regler för de olika institutionerna, är en annan faktor som skapar olika
förutsättningar för demokrati i ett land. Chasquetti och Buquet menar att Uruguays
privilegiade position i Sydamerika kan förklaras med en kombination av en tidig
implementation av demokrati samt den långa demokratiska traditionen. De enda
tillfällen som denna tradition har brutits under 1900-talet har varit under de två
institutionella avbrotten som skedde under militärdiktaturerna 1933 samt 1973.
Ursprunget till den uruguayanska demokratin finns i konstitutionen från 1918 där de
utmärkande dragen för valsystemet upprättades tillsammans med en serie av
grundläggande garantier för utformandet av rösträttsfrågan. Demokratiseringen i landet
är därmed starkt kopplat till moderniseringen av partisystemet och utformandet av ett
konkurrerande partisystem. Eftersom valsystemet kom till att bli en viktig grund för
landets demokrati, går det att argumentera för att demokrati och valsystemet föddes
samtidigt i landet. Kärnan i det uruguyanska partisystemet med de traditionella partierna
Blanco och Colorado är lika gammal som landet själv och skapades enligt många redan
under Carpintería-slaget 1836 då de olika banden representerade olika sidor i konflikten
(Chasquetti & Buquet, 2004: 222-223). Under stora delar av 1800-talet fungerade
samexistensen dåligt mellan de två partierna och dess anhängare. Det var först i slutet
på 1800-talet som det politiska läget stabiliserades efter att Colorados och Blancos
gjorde en kompromiss om en viss fördelning av makt. Det faktum att landet upplevde en
stor våg av immigranter från Europa hade också en positiv effekt på konflikten då de
kom som utomstående krafter, utan större inblandning i de traditionella konflikterna i
landet (Jilmstad och Littorin, 1994: 7, 18-19).
Det bipolära systemet dominerade i princip hela 1900-talet och skedde, med undantag
för diktaturåren, i lugn samexistens. Man blev dock tvungen att upprätta regler med
tiden och flera reformer genomfördes för att bland annat öka minoriteters representation
efter att konsitutionen från 1830 på flera plan inte längre stämde överens med den
rådande politiska situationen (Chasquetti & Buquet, 2004: 225). Ytterligare en
förutsättning för att det bipolära systemet skulle fungera utan att maktbalansen skulle
rubbas, gjorde att det sågs som en nödvändighet att anta en samling instrument som de
21
båda partierna kunde samtycka om. Införandet av stadgar så som proportionell
representation och garantier för rösträtt i förordningen, visar på att den uruguyanska
demokratin är ett samordnat projekt mellan de politiska partierna vars upprätthållande
berodde på, och till viss mån än beror på, upprätthållandet av denna överenskommelse. I
fallet Uruguay går det således att argumentera att det var från och med konstitutionen
1918 som kraven för att kunna tala om en riktig demokrati uppfylldes (Chasquetti &
Buquet, 2004: 228).
Ett annat utmärkande drag för landets demokrati är den autonoma ställning som
politiken haft. Visserligen har icke-politiska aktörer haft makt att påverka, men i grund
och botten har den politiska klassen haft en stor frihet för att genomföra sina projekt
(Chasquetti & Buquet, 2004: 229, 231). Den politiska autonomins styrka har också
inneburit att inga utomstånde aktörer har varit reella hot mot demokratin, vilket också
varit en gynnande förutsättning. Detta gynnade partierna och deras centrala roll i den
uruguyanska demokratin. De fungerade som centrala aktörer i det politiska systemet till
den utsträckning att systemet fungerade som partisystem, vilket gjort att man i Uruguay
pratar om partidocracia. En annan betydande faktor kan ses i att varken kyrkan,
militären eller oligarkin haft en betydande makt i Uruguay under 1900-talet, vilket
skiljer sig från många länder i regionen (Chasquetti & Buquet, 2004: 232).
De elva diktaturåren är den enda period i landets historia som den uruguayanska
regeringen inte varit vald och som de politiska partierna förlorat sin makt. Efter
återinförandet av demokrati hålls fria var vart femte år där befolkningen röstar fram
president, vicepresident och ledamöter till de båda kamrarna i parlamentet, samt till
provinsparlamenten (Regeringskansliet, 2016: 3). Efter återkomsten av demokrati
skedde ett par regeringsbyten där de två historiskt dominerande partierna bytte av
varandra. Coloradopartiet satt vid makten under tre mandatperioder och Blancopartiet
under en. Båda partierna befinner sig nu i opposition, sedan vänsteralliansen Frente
Amplios, kom in i regeringen 2005, vilket är första gången i landets historia
(Regeringskansliet, 2016: 3). Sedan valet 2005 fram tills nutid har två olika presidenter
från partiet suttit vid makten, Tabaré Vázquez och José Mujica (BBC, country report:
Uruguay, 2016). Att Mujica, en föredetta guerillaledare blev president i landet bara
tjugo år efter diktaturens slut, visar på att landet kommit en lång väg sedan dess. I och
22
med detta aktualiserades amnestifrågan av presidenten som lovade att tillämpa artikel 4
i straffrihetsslagen, vilket gjorde att regeringen blev skyldig att utreda brott begådda
under diktaturen (Gutiérrez, 2005: 1).
Kännetecknande för det nuvarande politiska klimatet är att det tillåter pluralism och
oppositionen tillåts agera fritt. Det anses inte heller förekomma systematiskt valfusk.
Däremot finns det ett aktuellt problem i det faktum att kvinnor är underrepresenterade
inom politiken. Under 2017 har man försökt få bukt på detta genom att framföra ett
flertal förslag för att öka andelen kvinnor i parlamentet genom att exempelvis införa en
regel att om en plats i parlamentet blir vakant, ska denna fyllas av en ledamot av det
underrepresenterade könet. I Uruguay råder mötes- och föreningsfrihet, vilket generellt
respekteras. Konstitutionen innefattar religionsfrihet och kyrkan och stat är åtskilda
sedan en lång tid tillbaka. Det är dessutom lagstiftat att diskriminering utifrån religiös
tillhörighet är förbjuden. Fackorganisationer har en politisk inflytelserik position och är
i regel välorganiserade (Regeringskansliet, 2016: 3-4).
Det politiska samhället har således spelat en mycket viktig roll i landets
demokratisering. Det går att argumentera för att det politiska samhället nådde ett
stadium som uppfyllde förutsättningarna för en konsoliderad liberal demokrati redan i
mitten på 80-talet i samband med att de första fria valet hölls. I detta val vann Sanguietti
från Coloradopartiet, vilket i nästkommande val följdes av ett regeringsbyte där Lacalle
från Blancopartiet kom till makten. Det faktum att landet har en lång och stabil tradition
av demokrati, har gett en stor legitimitet till det demokratiska systemet. Att viktiga
frågor reglerades och institionaliserades tidigt och grunden för ett demokratiskt
samhälle var så djupt rotad, kan också bidra till att förklara varför inga större hinder
försvårade för de demokratiska krafterna efter diktaturen. En annan viktig faktor är att
det politiska samhället tycks ha försett landet på ett tillfredsställande sätt, vilket därmed
gjort att invånarna fortsatt att stödja detta system. Att en vänsterregering kom till
makten 2005, visar dock en förändring i det uruguyanska samhället där nya värderingar
kommit att bli viktiga, ofta som en reaktion mot det redan etablerade systemet.
23
4.2.2 Civilsamhället
Civilsamhällets existens är beroende av att staten förser samhället med de legalpolitiska ramarna, så som rättsäkerhet och mötes- och organisationsfrihet. Staten måste
dessutom ge ett visst skydd till civilsamhället så att det kan verka utan rädsla för att
utsättas för förtryck. Detta ger staten en central roll eftersom den både kan underlätta
civilsamhällets verksamhet genom att upprätta lämpliga institutioner, samtidigt som den
också kan begränsa eller hindra dess utformande (Boussard, 2003: 93-94). Av denna
anledning är civilsamhället och det politiska samhället ofta starkt sammankopplat.
Civilsamhället i Uruguay har historiskt sett varit stort och aktivt men försvagades
kraftigt under diktaturen, för att sedan återfå styrka i transitionperioden. De första
organisationerna i civilsamhället grundades vid nationens födelse och var främst
välgörenhetsorganisationer,
kyrkorganisationer
samt
sjukhusstödskommissioner.
Fackföreningar och kooperativ grundades som ett resultat av moderniseringen och
industrialiseringen i början på 1900-talet. Under mitten på 1900-talet började NGO:s
dyka upp, men det var främst under 80-talet som de fick en reell betydelse. Under
diktaturen begränsades av naturliga skäl det civila samhället och de traditionella
formerna av föreningsliv, så som politiska partier, arbetsorganisationer och
fackföreningars verksamhet förbjuden. Detta fick som konsekvens att nya individuella
och kollektiva aktörer dök upp i det politiska landskapet. Dessa nya aktörer spelade en
viktig
roll
under
transitionsperioden
och
hade
ett
stort
inflytande
i
demokratiseringsprocessen.
De nya NGOs som arbetade i främjandet av invånarnas grundläggande behov och de
kulturella rörelserna som präglades av anti-autoritarism och stod i opposition till
regeringen, fick en stor betydelse. När demokratin var ett faktum i Uruguay igen fick
civilsamhället en lika stor, om inte ännu större roll. Det fortsatte att växa och spred sig i
många områden samtidigt som fokus skiftade från ”anti-diktatoriska” till ”icke-statliga”.
Organisationernas profiler, deras arbetsområden samt deras relationer kom därmed till
att förändras och deras ambitioner förändrades (Civicus, 2010: 18-19). Fram tills
demokratins införande var organisationernas främsta syfte att demokratisera samhället
underifrån genom att framföra krav på reformer och påtryckningar mot den auktoritära
regimen. Civilsamhället innebar individuell organisering i föreningar, grupper och
organisationer och kom att spela en viktig roll i demokratiseringsprocessen främst när
24
målet var att återinföra demokratin, men även efteråt (Foley & Edwards 1996: 38).
Organisationer i det civila samhället hade en avgörande roll i transitionsperioden på
grund av flera anledningar. Dels fungerade de som en motmakt genom att de
kontrollerade och granskade regeringen och bidrog till att öka statens legitimitet genom
att stötta den. De fungerade även som agendasättare eftersom de tryckte på frågor om
demokratins tillstånd på den politiska dagordningen. En annan viktig funktion som
organisationerna fyllde var som folkbildare då de arbetade med spridandet av kunskap
om mänskliga rättigheter och demokrati (Boussard, 2003: 51-56).
Samtidigt inrättades nya relationer och utrymmen av regeringen, vilket gav
civilsamhället en ny roll. Att landets vänsterallians kom till makten 2005 och sedan
återvaldes 2009, bidrog också till ett förändrat politiskt landskap och nya kanaler för
deltagande öppnades (Civicus, 2010: 18-19). De nya organisationernas fokus är skiftat
och mänskliga rättigheter och immunitetsfrågan är centrala fråga. Organisationer som
Madres y familiares de detenidos desaparecidos, som består av mödrar, barn och andra
närstående till arresterade och försvunna personer under diktaturen, är vanliga.
SERPAJ, El Servicio Paz y Jusitica Uruguay är en annan vars främsta syfte är att arbeta
för offren för förtrycket och fattigdomen i landet. Organisationen grundades 1981 under
diktaturen och efter att ha verkat klandestint i flera år, övergick den till att kunna
bedriva sin verksamhet öppet under transitionen och senare under demokratin
(Guiterrez, 2005: 16). Det aktuella civilsamhället i landet är utformat av en bred
variation av organisationer som är verksamma inom områden som i) social- och
utbildningsfrågor för barn och ungdomar; ii) social och territoriell integration; iii)
genusfrågor och våld; iv) utbildning för jobb och produktion samt v) hållbar utveckling
(Anong, 2013).
Regeringen under transitionen ansåg att det var viktigt att lägga diktaturen bakom sig
för att kunna driva en lyckad demokratiseringsprocess, vilket de i sin tur även
uppmanade medborgarna. Detta gjorde att en amnestilag antogs efter en folkomröstning
1989, vilket resulterade i att de brott mot mänskliga rättigheter som skedde under
diktaturen endast i undantagsfall ledde till åtal (Regeringskansliet, 2016: 6).
De
politiska partiernas passiva ställning i frågan att göra upp med det förflutna, har
inneburit att organisationer i det civila samhället och deras demokratibyggande
25
funktioner haft en en viktig roll efter 1985. I nutid
tillåts civilsamhället bedriva
verksamhet i landet och tenderar att vara välorganiserat. Exempelvis kan försvarare av
mänskliga rättigheter, både från internationella och nationella organisationer verka fritt
och relationen mellan regeringen och civilsamhället är god. Detta kan ses i det initiativ
för social dialog som togs 2015, när organisationer fick lov att framföra sina åsikter på
investeringar inom allt från energi, infrastruktur, socialt skydd samt hälsa och kultur.
Det faktum att organisationer i civilsamhället till stor del finansieras av statliga medel,
kan dock ses som problematiskt eftersom det kan ifrågasätta organisationernas
oberoende ställning (Regeringskansliet, 2016: 4).
Det råder inga tvivel om att civilsamhället är en av de grundläggande faktorerna för att
förstå Uruguays demokratiska situation. I och med detta har även civilsamhället haft en
mycket betydande roll i den demokratiska återhämtningen. Det faktum att landet haft en
lång tradition av aktiva organisationer och individer som mobiliserat sig i samhället och
drivit på viktiga frågor, har varit av stor betydelse i detta fall. Att staten, med undantag
för diktaturåren, tillåtit civilsamhället att agera fritt och dessutom skapat förutsättningar
för en god relation mellan det politiska- och civila samhället kan ses som en viktig
byggsten som kan bidra till att förklara hur den demokratiska utvecklingen varit så
positiv de senaste trettio åren. Detta ses extra tydligt i uppgörelsen av diktaturåren, där
organisationer fick en avgörande position. Civilsamhället spelade en viktig roll under
hela 80-talet då den var av stor betydelse redan under transitionen. Efter 1985 fick det
dock en annan typ av betydelse där de nya organisationernas fokus skiftade och
mänskliga rättigheter och immunitetsfrågan blev centrala. I Uruguays fall går det
således att säga att demokratin konsoliderades utifrån denna arena när diktaturen
inte längre inskränkte på de mänskliga rättigheterna och när organisationer, grupper
samt individer fick verka och uttrycka sig öppet igen.
4.2.3 Ekonomiska samhället
För att relationen mellan stat och marknad ska vara god krävs utvecklade institutioner,
regleringar och normer som fungerar som en medlande part. En stat bör dessutom
generera bra förutsättningar för sociala institutioner så som utbildning, sjukvård och
transport (Linz & Stepan, 1996: 11).
26
Battlismo är Uruguays ord för välfärdspolitik och kommer efter landets president José
Battle y Ordóñez som satt vid makten perioden 1903-1907 samt 1911-1915. Hans
lösning på de sociala problemen landet stod inför vid denna tidpunkt var en en ökad
statlig intervention. Staten hade i och med detta ett stort inflytande över många sektorer
i samhället och det var under denna tidspunkt som tillväxten i den offentliga sektorn
startade rejält (Jilmstad och Littorin, 1994: 26-28). Landets ekonomiska grund lades
tidigt och har aldrig varit reellt hotad. Under 80-talet spred sig dock de neoliberala
vindarna till Latinamerika och Uruguay var inget undantag. I och med detta kom statens
roll att begränsas och den historiskt statliga interventionen minskade succesivt.
Multinationella organisationer så som Internationella Valutafonden och Världsbanken,
frihandel och privatiseringar kom istället att känneteckna det ekonomiska systemet. Det
omfattande genomförandet av neoliberala reformer genom 80- och 90-talet ledde till en
ny era av transnationell ekonomisk politik som kommit att påverka både det sociala och
politiska landskapet i regionen (Jordan, 2016). Reformerna i den ekonomiska politiken
berörde allt från beskattningssystemet, utrikeshandeln och jordbrukssektorn. Inom den
offentliga
sektorn
reformerades
den
centrala
administrationen
så
som
socialförsäkringssystemet. Flera offentliga tjänster som tidigare varit statliga som
exempelvis
försäkringar,
energi
och
telefoni,
avmonopoliserades.
Dessutom
privatiserades många tidigare offentliga företag (Bensión, 2006).
Det ekonomiska samhällets ställning förändrades inte avsevärt under eller på grund av
diktaturen, då detta på flera sätt är en självständig del av samhället, som inte
nödvändigvis har en direkt koppling till det politiska läget. Uruguay har välfungerande
insitutitioner, med ett välutvecklat utbildningsväsen bland annat där 98 % av invånarna
är läs- och skrivkunniga. Alla barn har rätt till en gratis skolgång och grundskolan är
obligatorisk. Ett statligt utbildningsprogram, Plan Ceibal, verkar för att jämna ut de
digitala kunskapsklyftorna mellan barn, bland annat genom att förse barn och lärare
med bärbara datorer. Målet med detta projekt är att bidra till en mer rättvis tillgång till
information, där den socio-ekonomiska ställningen inte ska verka som ett hinder. Även
sjukvården är kostnadsfri för alla, även om den offentliga sjukvården i många fall anses
bristfällig, framför allt på landsbygden (Regeringskansliet, 2016: 8). HBTQ-personers
rättigheter anses vara goda med en skyddande lagstiftning. Det nationella institutet för
27
mänskliga rättigheter har även ett självständigt och brett mandat för att övervaka
tillämpningen av de mänskliga rättigheterna i praktiken (Regeringskansliet, 2016: 2).
Att det ekonomiska samhället har en viss påverkan på demokratin, går inte att
motargumentera. Genom att staten försett Uruguay med sociala och ekonomiska
förutsättningar, bidrar detta till ett fungerande samhälle som i flera avseende håller
befolkningen under sina vingar. Att utbildning är en viktig faktor som kan bidra till
främjandet av demokrati, är dessutom något som många teoriforskare inte förnekar. I
frågan om återinförandet av demokrati har därmed det ekonomiska samhället spelat en
viss roll, om än en ganska oförändrad sådan eftersom inga större förändringar skedde
inom denna arenan under diktaturen, med undantag för en del institutioner och
regleringar till viss del. Denna arena kan därmed argumenteras ha spelat en mindre
betydande roll i konsolideringen av demokratin. Det ekonomiska samhället nådde ett
stadium som uppfyller förutsättningarna för en konsoliderad liberal demokrati i slutet på
80-talet, när demokratin återigen fick fäste och blev en naturlig del av samhället.
4.2.4 Rättstaten
I upprätthållandet av rättstaten och de gemensamt utformade lagarna, spelar
civilsamhället och det politiska samhället en viktig roll. Även statsapparatens
verksamhet inom det rättsliga systemet är av betydelse. I en demokratisk stat är det en
nödvändighet att alla står under samma lag och att detta respekteras. Lagarna ska stå
högst och måste i sin tur garantera invånarnas frihet och självständighet. Ett oberoende
rättsystem bidrar till ett starkt civilsamhälle (Linz & Stepan, 1996: 10).
Fuero militar är ett verktyg för att undvika ansvarsskyldighet som existerat ända sedan
Spanien erövrade Amerika. Denna institution suddar ut linjerna mellan militär och civil
rättskipning och skapar ett parallellt rättssystem med separata lagar och juridiska
funktioner. Historiskt sett ärvde militären detta system från de nya självständiga
republikerna som formades med denna rättsliga tradition (Bandera Bardallo, 2015: 62).
Under Uruguays tidiga demokratiska utveckling fanns ingen organiserad och
professionell armé som kunde monopolisera användningen av våld i landet. Frånvaron
av en armé gjorde att det inte heller fanns några starka militära ledare (caudillos) som
var fallet i andra länder i regionen. I Uruguay var det istället historiska pakter och
28
överenskommelser uppnådda av de två traditionella partierna som kännetecknade
landets tidiga demokrati. Detta skapade i sin tur demokratiska institutioner och
förutsättningar för demokratisk representation för invånarna (Bandera Bardallo, 2015:
74). Under diktaturen ökade våld och förtryck där militären konsoliderade sin styrka
samtidigt som guerrillan Tupamaros med våldsamma medel försökte skapa proletariets
diktatur genom en egen revolutionär regering med egna domstolar och egna fängelser,
succesivt blev mer offensiv (Jilmstad och Littorin, 1994: 33-34). Under diktaturen
existerade således ingen demokratisk rättsäkerhet eftersom det inte fanns någon civil
auktoritet eller aktiva civila domstolar som kunde förse politiska och civila rättigheter
eller politisk jämlikhet för alla invånare för att skydda dem mot potentiella missbruk
från staten. Den enda rättsäkerheten i landet var därmed den som militären tillhandahöll
(Bandera Bardallo, 2015: 74).
1984 hölls de så kallade Naval Club-förhandlingarna som resulterade i en civil-militär
pakt där militären gick med på fullt återinförande av den demokratiska rättsäkerheten av
en civil regering. I samband med detta blev alla statliga institutioner, militärofficialer
och individer ansvariga inför lagen. I och med detta avslutades perioden av fuero militar
och en rättsäkerhet som skyddades av ett starkt civilrättsligt system kom åter igen att
existera (Bandera Bardallo, 2015: 81, 59).
Enligt The World Report var Uruguay 2014 det land i Latinamerika med den mest
stabila och rättsäkra grunden. Landet var dessutom rankat som det bästa landet i
Latinamerika när det gäller frånvaro av korruption, fundamentala rättigheter,
civilrättsliga frågor samt myndighetskontroll. Det var dessutom rankat på andra plats
när det kommer till öppen förvaltning och på tredje plats i ordning och säkerhet
(Investba, 2014). Domstolsväsendet är fristående från den beslutande och verkställande
makten och maktdelningen respekteras även i praktiken. En viss kritik framfördes dock
av FN:s kommitté för avskaffande av diskriminering av kvinnor som 2016 uttryckte en
oro om att åklagare och polis generellt sätt har en bristfällig kunskap om kvinnors
rättigheter (Regeringskansliet, 2016: 5). Omkring tvåhundra uruguyaner försvann under
diktaturen och många brott begicks från båda sidor, men framför allt av militären och
polisen. Uruguay hade dessutom flest politiska fångar per capita i hela världen under
denna period. Frågan om straffrihet i landet är därmed centrerad kring de brott som
29
begicks.
Sedan
amnestilagen
slopades
2005,
har
regeringen
skapat
en
sanningskommission som är ansvarig för den fortsatta utredningen av diktaturens brott
(Regeringskansliet, 2016: 6).
Rättsäkerhet är en grundläggande funktion i ett demokratiskt samhälle. Uruguay har
historiskt sett haft en stabil rättslig grund där överenskommelser och historiska pakter
fungerat som verktyg för demokratin. Detta kan ha gynnats av det faktum att landet
traditionellt sett inte haft någon betydande professionell armé som påverkade den
demokratiska rättsliga utveckingen. När denna demokratiska rättsäkerhet inskränktes
under diktaturen, fanns det inga civila domstolar som kunde garantera de politiska och
civila rättigheter som medborgarna i en demokratisk stat bör ges. Att människor
fängslades, torterades och i värsta fall kidnappades på grund av sina åsikter, är ett
tydligt exempel på denna bristfälliga rättsäkerhet. När Naval-Clubpakten resulterade i
ett fullt återinförande av den demokratiska rättsäkerheten av en civil regering och alla
återigen blev ansvariga inför lagen, blev det civilsrättliga systemet åter det rådande.
Detta kan ses som en fundamental händelse för rättstaten och därmed en direkt
nödvändighet för den fortsatta demokratiska utvecklingen. Att rättstaten respekterats
spelar därmed en viktig roll för att förstå Uruguays lyckade demokratisering efter 1985.
Att amnestilagen upphörde och en viss rättvisa kunde skipas efter diktaturen, ses av de
flesta även som ett positivt steg för rättstatens legitimitet.
Rättstaten har spelat en betydande roll för återinförandet av demokrati och kan även den
argumenteras ha nått ett stadium som uppfyller förutsättningarna för en konsoliderad
liberal demokrati efter 1985 när en demokratiskt vald president styrde landet igen och
den rättsäkerhet som tidigare fanns i landet återigen rådde. I och med detta stod lagarna
återigen högst och kunde garantera invånarnas frihet och självständighet och därmed
skapade förutsättningar för civilsamhället att mobilisera sig.
4.2.5 Statsbyråkrati
För att de fyra tidigare nämnda arenorna ska fungera väl, är det en gynnande
förutsättning om de demokratiskt valda ledarna kan förse landet med en bra
statsbyråkrati. En stats legitimitet är därmed kopplat till de demokratiska procedurer
som skyddar medborgarnas grundläggande civila rättigheter, vilket görs genom att
30
bestämma och reglera viktiga frågor. Att statsförvaltningen är välfungerande och kan
tillgodose demokratins krav är viktigt för att det civila- och politiska samhället samt
rättstaten ska vara starka och därmed även en nödvändighet för att kunna garantera ett
skydd av medborgarnas rättigheter (Linz & Stepan, 1996: 10).
Denna statliga interventionen som tog fart under José Battle y Ordóñezs tid som
president inleddes inom flera områden, dels genom olika typer av trygghetssystem samt
en aktiv och interventionistisk industripolitik. Arbetsförhållanden reglerades och åtta
timmars arbetsdag infördes 1915 och 1920 blev det lag på minst en vilodag per vecka.
Under åren av kris under 1930-talet serverades näringsrik mat till subventionerade
priser, vilket även kom att fortsätta åren efter krisåren. Utöver ett stort trygghets- och
skyddsnät för invånarna, kom staten även att få ett starkt inflytande över det tidigare
privata näringslivet. Banco de la república är ett exempel på en bank som inrättades
med syftet om att förmedla billiga jordbrukskrediter. Statens var således närvarande i de
flesta sektorer i samhället och en stark statsbyråkrati känntecknar stora delar av landets
1900-tal (Jilmstad och Littorin, 1994: 26-28).
Urguays statsbyråkrati är utvecklad och välfungerande med lagstiftningar och
regleringar som skyddar invånare mot orättvis behandling och skapar goda
förutsättningar för ett bra liv. I Uruguay finns en offentlighetslag som ger medborgarna
rätt att begära ut och ta del av offentliga handlingar och information hos myndigheter.
Myndigheter ska enligt lagen även offentliggöra sin organisation och sina
verksamhetsområden samt budget och upprättandet av regelbundna rapporter. Staten har
ett utbrett regelverk över samhällets institutioner och har bland annat fastställt en
minimilön som justeras varje år. Uruguay var dessutom det första landet i världen att
ratificera Konventionen om anständiga villkor för hushållsarbete 2012. Det är nationellt
lagstiftat
om
skydd
för
hushållsarbetare
som
innehåller
regleringar
om
levnadsförhållanden, arbetstider och mat och dessutom innefattar lagen ett skydd för
kvinnors hushållsarbete som avslutas till följd av graviditet. Enligt en bostadsräkning
från 2011, beräknas cirka 165 000 invånare bo i slumområden, främst i området kring
huvudstaden Montevideo. I mer än 80 % av dessa kåkstäder finns tack vare offentliga
installationer, tillgång till rent vatten och el och en majoritet av bostäderna har ett
avloppssystem (Regeringskansliet, 2016: 7, 9). Det finns ett lagstiftat förbud mot
31
diskriminering på grund av sexuell tillhörighet eller könsidentitet och samkönade
äktenskap är lagligt sedan 2013, likaså är samkönad adoption tillåten. Transpersoner har
rätt att genomgå ett namnbyte och ändra sin juridiska könstillhörighet på officiella
dokument (Regeringskansliet, 2016: 12-13).
Transparency International är ett av de världsledande organen när det kommer till
mätningar av samt arbetet mot korruption (Transparancy International, 2016). Deras
mätningar visar att Uruguay är ett av de renaste länderna i Latinamerika när det kommer
till korruption. Landet visar ett korruptionsindex på 74 av 100 på skalan på 0 (mycket
korrupt) till 100 (mycket rent). Denna kontroll av korruption kan förklaras av landets
demokratiska, politiska och ekonomiska utveckling som i princip avskaffade
klientilistisk praxis inom politiken och inom hanteringen av statliga resurser (Martini,
2016).
Uruguay står dock inför utmaningar som kräver stora insatser för att komma till bukt
med. Våld mot kvinnor är ett allvarligt problem i landet,vilket är en gemensam nämnare
för många länder i regionen. Uruguay beräknas vara ett av de latinamerikanska länder
där flest kvinnor per capita mördas av sin partner eller ex-partner, och enligt FNrapporter har 70 % av Uruguays kvinnor utsatts för våld. Av dessa har hälften utsatts
för våld i hemmet. Det finns en nationell lagstiftning som förbjuder alla typer av våld,
men kvinnorättsorganisationer rapporterar att kvinnor som anmäler att de utsatts för
våld i hemmet, ofta får genomgå en invecklad och frusterande rättsprocess. De menar
också att våldtäktsutredningar ofta är bristfälliga och att få brott i praktiken klaras upp.
Detta har lett till att FN:s kommitté för avskaffande av diskriminering av kvinnor
uppmanade landet att skynda på en reform av strafflagsstiftningen för att starka skyddet
för våldsutsatta kvinnor. Samma kommitté uttryckte utöver detta, problematiken med att
inte alla övergrepp får juridiskt erkännande och att det existerar patriarkala inslag i
strafflagstiftningen (Regeringskansliet, 2016: 10-11).
Ett annat problem landet står inför är den rådande fattigdom som råder bland vissa
grupper i samhället som i sin tur har en negativ påverkan på barns rättigheter. I denna
fråga uttryckte FN:s kommitté för barns rättigheter en oro över bristande ekonomiskasamt personalresurser samt bristen av mänskliga rättigheter inom den och nationella
32
instiututionen. De ansåg även att domare har
otillräckliga kunskaper om
Barnkonventionen. Detta har i sin tur lett till att nationella lagar har tolkats på ett sätt
som går emot Barnkonventionen (Regeringskansliet, 2016: 10-11). Den mest utbredda
fattigdomen finns bland den afrouruguyanska minoriteteten och urbefolkningen, vilka
också rapporteras uppleva ekonomisk och social orättvisa i större grad och i vissa fall
begränsad tillgång till rättskipning. Uruguay har tillämpat anti-diskrimineringslagar i ett
försök att åtgärda detta och anser att det ligger i statens intresse att bekämpa rasism och
diskriminering. Diskrimineringen mot afrouruguyanska kvinnor anses vara den mest
utbredda, vilket har lett till lagen om främjande av afro-uruguayaners deltagande
avseende utbildning och arbetsmarknad som syftar till att försöka reparera effekterna av
den historiska diskrimineringen som gruppen fallit offer för (Regeringskansliet, 2016:
12). I frågan om invandringspolitik, vidtog Uruguay 2015 i samråd med Internationella
migrationsorganisationen (IOM) flera åtgärder för att utveckla migrationsregelverken i
landet, genom att bland annat öka medvetenheten kring problemen med trafficking och
människosmuggling bland flyktingar (Regeringskansliet, 2016: 13).
Landet har historiskt sett haf en fungerande statsbyråkrati där viktiga regleringar har
gjorts för att skydda invånarnas rättigheter. Att statsbyråkratin varit så utbredd kan
därmed ses som en avgörande förklaring till varför de andra fyra arenorna kunnat ha en
stor del i landets demokratiska förflutna. Statsbyråkratins roll i återkomsten av
demokratin efter 1985, kan ses som relativt begränsad. Visserligen har många nya
lagstiftningar skett sedan denna tidpunkt som på flera sätt gjort samhället mer
inkluderande för fler grupper, men utöver inskränkningarna i de mänskliga rättigheterna
under diktaturåren, påverkades inte statsbyråkratin nämnvärt. Detta vill säga att inga
avgörande förändringar skedde inom statsbyråkratin, utan det blev förblev i stort sett
orört. Å andra sidan är det omöjligt att tänka sig en sådan framgångsrik demokratisk
återgång om inte statsbyråkratin varit så utvecklad och haft en så stabil grund som den
faktiskt hade. Även om utmaningar finns, där kvinnovåldet kan argumenteras vara ett av
de största, är landet idag långt kommit med liberala och progressiva lagstiftningar som
reflekterar de demokratiska värderingar som finns i landet.
Statsbyråkratin kan sammanfattningsvis tänkas ha spelat en betydande roll. När
institutioner blev stabila igen och landet statsdugligt, skyddade återigen de
33
demokratiska procedurerna medborgarnas grundläggande civila rättigheter vilket gav
staten legitimitet. Detta är i sin tur en nödvändighet för det politiska- och civila
samhället. Även denna arena nådde ett stadie av konsoliderad demokrati mellan 19851990, när demokratin återigen fått fäste i landet.
4.3 The only game in town?
Den oproblematiska återgången till demokrati under perioden efter 1985 visar på
demokratins styrka i landet. Linz och Stepan argumenterar som tidigare nämnt, för att
tre dimensioner måste vara uppfyllda för att en demokrati ska konsolideras: beteende,
attityd och konsitution. När inga aktörer, oavsett om de är nationella, ekonomiska,
sociala, institutionella eller politiska, på ett reellt plan försöker störa den styrande
makten befinner sig demokratin i ett stabilt läge. Inga kuppförsök har ägt rum efter
diktaturens slut och den politiska situationen är stabil. De fria valen har dessutom
kunnat hållas utan hinder och utan rapporterat valfusk. Civilsamhället är omfattande och
samspelet med det politiska samhället fungerar bra. Detta gör att man kan se
dimensionen beteende som uppfylld i fallet Uruguay. En annan viktig aspekt är attityder
och innebär att medborgarna måste anse att de demokratiska procedurerna och
institutionerna är de mest effektiva och legitima tillvägagångsätten för att försvara det
kollektiva levnadssättet. Demokratin i Uruguay har som tidigare nämnts, sin grund i de
politiska partierna. Dess långa tradition och stabilitet bygger i stor grad på
medborgarnas höga tro på demokratiska värden, som ger ett stort stöd och legitimitet för
det politiska systemet. Den uruguyanska allmänna opinionen har genom tiden alltid
visat ett stort stöd för det politiska systemet med ett högt förtroende för det rådande
styret. Det främsta karaktärsdraget för den allmänna opinionen i Uruguay är den höga
nivån av uppslutning till demokrati som det oförnekligt bästa statsskicket. Enligt
Latinobarometern, en icke-vinstdrivande organisation som mäter demokratisk
utveckling genom indikatorer av attityder, åsikter och beteende, är nivåerna av stöd för
demokratin och nöjdhet med demokratin höga och relativt stabila i landet (Chasquetti &
Buquet, 2004: 22-27). Den sista dimensionen är konstitution och blir uppfylld genom att
alla styrkor – både statliga och icke-statliga, förhåller sig till samma ramverk (Linz &
Stepan, 1996: 5-6). Eftersom förhandlingarna vid 1985 resulterade i en civil-militär pakt
där militären tillät fullt återinförande av den demokratiska rättsäkerheten där alla blev
34
lika inför lagen, kan detta ses som tidpunkten när denna dimension uppfylldes.
Dessutom existerar omfattande regelverk och stadgar som olika insitutitioner tenderar
att respektera. Med landets starka insititutioner och den höga legitimiteten invånarna ger
det politiska samhället, fortsätter demokratin vara ”The only game in town” i Uruguay
(Chasquetti & Buquet, 2004: 22-27).
5 Slutsats
Studien har visat att det faktum att Uruguay varit en stabil demokrati under stora delar
av 1900-talet har varit av stor betydelse för att kunna förklara landets lyckade
demokratiska återhämtning efter militärdiktaturen 1985. Denna långa tradition av
demokrati ledde till att demokratiska institutioner och regelverk utvecklades tidigt,
vilket i sin tur gjort dem starka och etablerade i det uruguyanska samhället. Tidigare
erfarenhet av demokrati speglar sig dessutom i invånarna. Genom att landet ur ett
historiskt perspektiv varit ett välfungerande och stabilt land, har legitimitet getts till det
demokratiska systemet. Detta i sin tur genomsyrar hela samhället och kan tänkas vara en
förklaring till att de demokratiska värderingarna är så rotade bland befolkningen. Att
återhämtningen efter militärdiktaturen fallit 1985 var så lyckad, kan därmed delvis
förklaras med hjälp av den demokratiska erfarenheten som gjorde att grunden för
demokrati sedan länge redan var lagd. Om landet skulle börjat från ruta ett i det
avseendet att landet inte tidigare haft en sådan demokratisk bakgrund, går det således att
anta att resultatet blivit annorlunda och landet befunnit sig längre i transitionsperioden
innan, eller ens om, en konsoliderad demokrati skulle inrättats.
Vad gäller de fem interaktiva arenorna kan man dra slutsatsen att de sammantaget nådde
ett stadium som uppfyllde förutsättningarna för en konsoliderad liberal demokrati i
slutet på 80-talet till och med början på 90-talet. Detta går att motivera då landet sedan
denna period hållit fria och rättvisa val som varit pålitliga, men framför allt då
demokratin haft en rättsäker grund och där det civila samhället varit starkt med ett aktivt
deltagande. Landet är statsdugligt och dess institutioner är stabila, samtidigt som alla
politiska aktörer har följt reglerna för demokratin. Demokratin har under dessa drygt
trettio åren aldrig varit reellt hotad och politisk extremism- eller våld existerar inte.
35
Det politiska samhället och civilsamhället är de två arenor som förändrades mest under
diktaturen och därmed även de som haft mycket betydande roller i återhämtningen av
demokrati. När det första fria valet hölls 1985 vann Sanguietti från Coloradopartiet,
vilket i nästkommande val följdes av en vinst av Blancokandidaten Lacalle. 2005 kom
en vänsterregering till makten för första gången i landets historia. Att demokratiskt
valda ledare som återigen kunde utöva kontroll och garantera att de demokratiska
regleringarna följdes, var en viktig faktor som skapade de grundläggande förutsättningar
för demokrati i landet.
Civilsamhället spelade också en mycket betydande roll i den demokratiska övergången.
Under diktaturen var organisationernas främsta syfte att demokratisera samhället
underifrån genom att framföra krav på reformer och påtryckningar mot den auktoritära
regimen. Under transitionen fungerade de som en motmakt genom att de kontrollerade
och granskade regeringen och bidrog till att öka statens legitimitet genom att stötta den.
Olika organisationer fungerade även som agendasättare eftersom de tryckte på frågor
om demokratins tillstånd på den politiska dagordningen. En annan viktig funktion som
organisationerna fyllde var som folkbildare då de arbetade med spridandet av kunskap
om mänskliga rättigheter och demokrati. Den demokratiska staten tillät civilsamhället
att agera fritt och skapade dessutom förutsättningar för en god relation mellan det
politiska- och civila samhället. Denna tidpunkt kan ses som en viktig byggsten som kan
bidra till att förklara hur den demokratiska utvecklingen varit så positiv de senaste
trettio åren. Efter 1985 fick det dock en annan typ av betydelse där de nya
organisationernas fokus skiftade och mänskliga rättigheter och immunitetsfrågan blev
centrala.
Rättstaten och statsbyråkratin kan båda antas ha spelat en betydande roll. Civilsamhället
och det politiska samhället är viktiga i upprätthållandet av rättstaten och de gemensamt
uformade lagarna. Lagarna måste stå högst och garantera invånarnas frihet och
självständighet, vilket inskränktes under diktaturåren. Under diktaturen existerade inte
denna demokratiska rättsäkerhet då det inte fanns någon civil auktoritet eller aktiva
civila domstolar som kunde förse politiska och civila rättigheter eller politisk jämlikhet
för alla invånare för att skydda dem mot potentiella missbruk från staten. Den enda
rättsäkerheten i landet var därmed den som militären tillhandahöll. 1984 hölls de så
36
kallade Naval Club-förhandlingarna som resulterade i en civil-militär pakt där militären
gick med på fullt återinförande av den demokratiska rättsäkerheten av en civil regering.
Detta kan ses som en fundamental händelse för rättstaten och därmed en direkt
nödvändighet för den fortsatta demokratiska utvecklingen. Att rättstaten respekterats
spelar därmed en viktig roll för att förstå Uruguays lyckade demokratisering efter 1985.
En fungerande statsbyråkrati är grundläggande för de fyra tidigare nämnda arenornas
förutsättningar att uppfyllas. En stats ledarskap ska generera legitimitet genom
bestämda demokratiska procedurer som skyddar medborgarnas grundläggande civila
rättigheter. Detta gör en demokratisk stat genom att på ett effektivt sätt agera genom att
bestämma och reglera viktiga aspekter. En funktionell statlig byråkrati som kan
tillgodose demokratins krav är viktig för att det civila- och politiska samhället och
rättstaten ska vara starka. Att statsbyråkratin varit så utbredd kan därmed ses som en
avgörande förklaring till varför de andra fyra arenorna kunnat ha en stor del i landets
demokratiska förflutna. Statsbyråkratins roll i återkomsten av demokratin efter 1985,
kan däremot ses som relativt begränsad. Visserligen har många nya lagstiftningar skett
sedan denna tidpunkt som på flera sätt gjort samhället mer inkluderande för fler
grupper, men utöver inskränkningarna i de mänskliga rättigheterna under diktaturåren,
påverkades inte statsbyråkratin nämnvärt. Det är å andra sidan svårt att tänka sig en
sådan framgångsrik demokratisk återgång om inte statsbyråkratin varit så utvecklad och
haft en så stabil grund som den faktiskt hade.
Slutligen är det ekonomiska samhället den arena som kan tänkas ha spelat en mindre
betydande roll i återgången till demokrati. Det krävs utvecklade institutioner,
regleringar och normer som fungerar som en medlande part för att relationen mellan stat
och marknaden ska vara god. Det är även viktigt att staten generar bra förutsättningar
för sociala institutioner gällande exempelvis utbildning och sjukvård. Uruguay har
sedan tidigt 1900-tal haft ett välutvecklat ekonomiskt samhälle, med en stor statlig
inblandning med ett brett välfärdssystem. Att det ekonomiska samhället har en viss
påverkan på demokratin, är därmed en självklarhet. Genom att staten försett Uruguay
med sociala och ekonomiska förutsättningar, har det bidragit till ett fungerande samhälle
som i flera avseende garanterat befolkningen ett skyddsnät. Det ekonomiska samhällets
ställning påverkades dock inte speciellt mycket under diktaturen eftersom detta på flera
37
sätt är en självständig del av samhället, som inte nödvändigvis har en direkt koppling till
det politiska läget. Denna arena har därmed spelat en mindre betydande roll i
konsolideringen av demokrati, men var samtidigt en förutsättning för återinrättandet av
demokrati från 1985 och framåt.
38
Referenslista
Anong.org. (2013). Desafíos de la sociedad civil contemporánea en Uruguay.
Tillgänglig:
http://www.anong.org.uy/novedades/noticias/415-desafios-de-la-sociedad-civilcontemporanea-en-uruguay.html (Hämtad: 2017-05-04).
Bandera Bardallo. (2015). Hors-série Revue québécoise de droit international (mars
2015): A tale of two Latin American countries: The democratic rule of law in Mexico
and Uruguay.
https://www.sqdi.org/wp-content/uploads/RQDI_HS201503_4_Bardallo.pdf (Hämtad:
2017-03-29)
Barrán, José Pedro. (1995). Uruguay siglo XX. Montevideo: Universidad de la
República: Red académica uruguaya:
http://www.rau.edu.uy/uruguay/historia/Uy.hist4.htm (Hämtad: 2017-04-22)
BBC. (2016). Country Profile: Uruguay. http://www.bbc.com/news/world-latinamerica-20041847 (Hämtad: 2017-05-04).
Bensión Alberto. (2016). Las reformas económicas de Uruguay (1974-2004). Santiago
de Chile: CEPAL
Boussard, Caroline. (2003) Crafting Democracy. Civil Society in Post-Transition Honduras.
Lund Political Studies 127. Lund: Department of Political Science, Lund University. PhD.
dissertation
Chasquetti, D och Buquet, D. (2004) La democracia en Uruguay: una partidocracia de
consenso. Santiago de Chile: Política, nr. 42, s. 221-247
Civicus. (2010). Civil Society Index for Uruguay 2008-2010 Analytical Country Report
http://www.civicus.org/downloads/CSI/Uruguay.pdf (Hämtad: 2017-04-29).
39
Denscombe, M. (2014). The Good Research Guide: For Small-scale Research Projects.
5. uppl., Maidenhead, Berkshire: McGraw-Hill Education
Diamond, L. (1999). Developing democracy toward consolidation. Baltimore och
London: The John Hopkins University Press.
Esaiasson, P, Gilljam, M, Oscarsson, H, Wängnerud, L. (2012) Metodpraktikan. 4 uppl.
Stockholm: Nordstedts Juridik AB.
Foley, M. & Edwards, B. 1996. The paradox of civil society. Journal of Democracy,
Vol.7, nr.3, s. 38-52.
Freedom House. (2016). About Us. https://freedomhouse.org/about-us (Hämtad: 201703-27).
Freedom House. (2016). Freedom in the world: Uruguay.
https://freedomhouse.org/report/freedom-world/2016/uruguay (Hämtad: 2017-03-27).
Grønmo, S. (2004). Metoder i samhällsvetenskap. Sverige: Fagbokforlaget Vigmostad
& Bjørke AS
Gutiérrez, M. (2005). Staten och civilsamhället i Uruguay – En fallstudie av MRorganisationers
demokratibyggande
funktioner.
Lunds
Universitet.
http://lup.lub.lu.se/luur/download?func=downloadFile&recordOId=1328854&fileOId=1
328855 (Hämtad: 2017-05-02).
InvestBA.com. (2017). Uruguays rule of law ranks first in Latin America. Tillgänglig:
http://investba.com/2014/03/uruguay-rule-of-lawranking/http://investba.com/2014/03/uruguay-rule-of-law-ranking/. (Hämtad:2017-0502).
40
Jilmstad, L & Littorin, S. (1994) Fallet Uruguay – Från kris till uppgivenhet. 1 uppl.
Stockholm: Timbro.
Jordan, Robert. (2016). Neoliberalism and Free Trade in Latin America. Colorado State
University: Department of History. Tillgänglig:
http://latinamericanhistory.oxfordre.com/view/10.1093/acrefore/9780199366439.001.00
01/acrefore-9780199366439-e-227 (Hämtad: 2017-05-04).
Linde, Jonas och Ekman, Joakim (2006), Demokratiseringsprocesser – Teoretiska
ansatser och empiriska studier. Lund: Studentlitteratur
Linz, J och Stepan, A. (1996). Problems of democratic transition and consolidation. 1
uppl. Baltimore: The John Hopkins University Press.
Martini, M. Transparency International. (2016). Overview of Corruption and Anticorruption in Uruguay, Anti-corruption Helpdesk, Transparency International.
https://www.transparency.org/files/content/corruptionqas/Country_profile_Uruguay_20
16.pdf (Hämtad: 2017-05-02).
Merriam, Sharan. (1994). Fallstudien som forskningsmetod. Lund: Studentlitteratur
Moreira, Constanza. (1997). Democracia y Desarrollo en Uruguay. Montevideo:
Ediciones Trilce.
Regeringskansliet. (2016). Tillgänlig:
http://www.regeringen.se/498cdd/contentassets/756acd2764964d14bbb7fcf664368163/
uruguay---manskliga-rattigheter-demokrati-och-rattsstatens-principer-2015-2016.pdf
(Hämtad: 2017-04-28).
Ronnås, Lars. (1986). – En chans för demokratin (Argentina –Uruguay). 1 uppl.
Stockholm: Utrikespolitiska institutet.
Silander, Daniel. (2012) . Politiska regimer: en introduktion. Stockholm: Santérus
41
Transparency International. (2016). About us.
https://www.transparency.org/about/ (Hämtad: 2017-05-01)
42
