Kriget, freden och Förenta Nationerna
Professor Peter Wallensteen
Promotionsföreläsning, Uppsala universitet, den 25 januari 2002.
Magnifice Rector, Fru Landshövding, Ärade Åhörare
Det gångna århundradet har varit ett av de mest motsägelsefulla
mänskligheten upplevt. Aldrig har så många och omfattande krig utkämpats,
så mycket systematiskt och brutalt förtryck utövats och så många
organiserade folkmord genomförts. Vapnen har nått en förstörelsekraft som
ingen kunde föreställa sig. Samtidigt innehöll detta århundrade betydande
framsteg. Välstånd spreds, välfärdsamhällen byggdes, människor blev
friskare, kontakter förbättrades, demokrati uppstod i allt större delar av
världen. Motstånd utan våld gav hopp åt de undertryckta. Kvinnor fick en
starkare roll i samhället. Det var ett århundrade fyllt av såväl krigsambitioner
som fredsträvanden. Vetenskapen växte dramatisk samtidigt som forskning
också fann sig i en dubbel roll. Dess landvinningar gav förutsättningar för nya
teknologier som förbättrade människors liv, men också kärnvapen,
terrorvälde och miljöproblem. Ingen vetenskapsgren kunde frigöra sig från
detta etiska dilemma: Vetenskapens yttersta mål att söka kunskap kunde inte
alltid förenas med en vilja att också göra människors liv lättare. Freds- och
konfliktforskning är ett nytt inslag i den akademiska verkligheten och den
kan nu se tillbaka på en trettioårig verksamhet här vid Uppsala universitet.
Institutionens kartläggning visar att det pågått över 200 väpnade konflikter
2
sedan det andra världskriget. Hälften av dem har även varit aktiva sedan det
kalla kriget tog slut. Krigets problematik fortsätter att vara en oerhörd
utmaning. Finns det då några användbara lärdomar om krig, fred och en
humanare världsordning? Låt mig peka på några.
1. Mycket tyder på att hur ett krig slutar har betydelse för om ett nytt krig
följer, omedelbart eller inom en nära framtid. Det klassiska målet i krig är att
segra. En del segrar blir bestående, men många leder endast till fördjupad
konflikt, revanschism och nya krig. Det har varit ett återkommande mönster
t.ex. för förbindelserna mellan Tyskland och Frankrike. Samma fenomen kan
ses i Mellanöstern, mellan Indien-Pakistan och mellan hutuer och tutsier i
Centralafrika. Den part som gått segrande ur ett krig tycks ofta dra slutsatsen
att den också kan lösa andra konflikter på samma sätt. Den som förlorat tar
till än starkare vapen i nästa omgång. Går det att bryta sådana cykler av våld?
Hur freden byggs förefaller avgörande. Ursprunget till dagens europeiska
union kan beskrivas som ett fredsprojekt. Det hade troligen inte uppstått
endast ur marknadskrafter eller välfärdsambitioner. Tanken att – för alltid –
knyta ihop två europeiska stormakter så att inte nya krig skulle drabba
kontinenten gav skäl att pröva något nytt, närmast utopiskt. När kan sådana
försök att bygga fred efter krig, vad vi ofta kallar en säkerhetsgemenskap, bli
framgångsrika? Viktiga faktorer kan vara att den starke visar generositet,
båda parter söker ömsesidig integration och ekonomisk utveckling, och att en
värdegemenskap växer fram. Vi kan också tillägga att det idag är viktigt att
3
krigsförbrytare ställs inför rätta som ett led i en försoningsprocess. Sådana
åtgärder ger troligen bättre långsiktiga resultat än kollektiv bestraffning,
utmätning av ekonomisk kompensation och upprustning. Freden efter det
första världskriget innebar att en bestraffande metod användes mot förloraren
Tyskland. Utgången av det andra världskriget visade efter hand på värdet av
en mer integrativ, sammanlänkande, hållning gentemot en ledning som visat
ånger för vad som skett. På samma sätt föredrog det kalla krigets segrare att
stödja de postkommunistiska samhällena, inte att utkräva tribut från dem.
Den framgångsrika metoden kan summeras som att parterna gemensamt
söker efter konstruktiva relationer baserade på rättvisa och samarbete. 1990talet har sett mer än hundra väpnade konflikter. Det har också upplevt fler
fredsavtal än någon tidigare period under detta sekel. Det är nu viktigt att
studera dess avtal, deras tillkomst och finna vägar att bidra till att de består
under de svåra villkor som råder efter ett förödande krig.
2. För det andra har kopplingen mellan demokrati och fred blivit central, inte
minst under 1990-talet. Universitetets blivande hedersdoktor, professor Bruce
Russett från Yale-universitetet, tillhör de ledande forskare som övertygande
demonstrerat att stabila, demokratiska stater inte för krig mot varandra. Det
finns inte några tydliga fall som motsäger detta samband, även om det reser
frågor om vad vi mer exakt menar med termer som ‘demokrati’ och ‘krig’.
Om vi till dessa resultat lägger att demokratiska stater uppvisar färre
inbördeskrig och krig där en region vill bryta sig ut än andra stater, ger det
4
oss en bild av att demokrati och fred hör nära samman. Vid en närmare
eftertanke är det kanske inte oväntat. Demokrati är ett sätt att fredligt hantera
konflikter i ett samhälle. Dagens demokratier har historiska erfarenheter av
kupper, revolutioner, inbördeskrig och mellanstatliga krig. Insikten om det
förödande i att inte kunna lösa konflikter på fredligt sätt har blivit allt mer
spridd. Det finns likheter mellan hur konflikter hanteras mellan människor,
mellan grupper och mellan stater. Demokratiska principer kan vara
vägledande. Idag är närmare hälften av världens stater demokratier. Som en
forskare uttryckt det: "därmed är halva jobbet gjort!". Tyvärr är bilden inte så
entydig och enkel. Det visar sig att demokratiseringen, dvs den process som
för ett land från ett auktoritärt styrelseskick till ett demokratisk, många
gånger är fylld av bakslag och t.om. krig! Det säger oss att demokratiseringens
väg är svår, även om målet, när det väl nåtts – en konsoliderad demokrati –
sedan skapar en stabilare fred. Studiet av tänkbara vägar till demokrati är,
med andra ord, ett nytt och viktigt forskningsområde.
3. Ytterligare ett fält för studium av krigets orsaker och varaktig fred är
ekonomiska förhållanden. Idag har FN satt som mål att halvera
världsfattigdomen till år 2015. Borde inte detta också resultera i mer fred på
jorden? Sambandet mellan fattigdom och krig är emellertid inte klart. I själva
verket kan man argumentera precis tvärt om. Krig kräver resurser, alltså är
det de resursstarka som driver krig. De stora krigen under 1900-talet har
utkämpats mellan samhällen som då hade de rikaste, mest industrialiserade
5
och de mest välutbildade befolkningarna. Även i inbördeskrig kan vi
observera detta fenomen. Det är få krig som börjar som de fattigas revolt. Det
är betydligt fler som inleds som konflikter mellan redan mäktiga och starka
grupper. De fattiga, inte minst arbetslösa ungdomar, utgör krigens fotfolk,
inte dess drivkraft. Ett krig förstör vardagsekonomin och gör kriget till den
ende arbetsgivaren. Det talar för vikten av ett samhälle i balans med stort
utrymme för civila krafter och för en ekonomiska utveckling som ger
utdelning åt alla. Mycket tyder på att fred kan vara en förutsättning för
utveckling, inte tvärtom.
4. Många frågor ställs om religion, civilisation och nationalism som orsak till
kriget. Det är dock tydligt att krig är lika vanliga mellan dem som tillhör
samma civilisation som dem som representerar olika civilisationer. Det räcker
med att påminna om att de två världskrigen utspelade sig mellan länder där
västerländska och kristna värderingar dominerade. Folkmordet i Rwanda
utfördes av kristna, även av präster och riktade sig mot andra kristna, ja till
och med mot dem som sökte skydd i de kyrkor som också förövarna visade
sig tillhöra. Krig bedrivs i alla religioners namn. Samtidigt betonar alla
religioner vikten av fred. Även om religion ofta används för att rättfärdiga
våldsaktioner så betyder det inte att alla av samma religion delar denna
uppfattning. Varje krig med en religiös motivering är därmed en utmaning
också till dem som delar denna tro. Det borde leda till rannsakan och debatt.
De konflikter som vi ser längs gränsen mellan t.ex. kristendom och islam
6
handlar ofta mer om makt och mark än om religiösa läror och tolkningar. Det
har vi fått en stark påminnelse om i Uppsala denna vecka , där ett ord som
"heder" använts som motiv för mord, där det egentligen handlar om makt och
maktlöshet inför en ofrånkomlig fredlig förändring. Det är dock obestridligt
att det föreligger ett stort behov av dialog och kontakt över kulturgränser
både för att undvika demonisering och för att främja respekt.
5. Idag är den klassiska gränsdragningen mellan internationella och
inomstatliga konflikter i det närmaste helt upphävd. Det internationella
regelverket, folkrätten och FN-systemet, konstruerades för mellanstatliga
konflikter. Genom att omedelbart identifiera aggression från en stat som ett
gemensam hot kunde staterna sluta sig samman och därmed avskräcka eller
pressa tillbaka aggressorn. Vi har sett exempel på sådana situationer, t.ex.
Iraks invasion av Kuwait 1990. Det krävdes ett krig – i det allmännas tjänst så
att säga, genom ett FN-beslut – för att omintetgöra aggressionen. FN-systemet
har dock under 1990-talet fått hantera hela andra typer av konflikt. Det har
rört sig om inbördeskrig, t.ex. i Centralamerika och Kambodja, kolonial
frigörelse i Afrika och, senast, i Östtimor, folkmord i Rwanda, komplexa
konflikter i Balkan och Kaukasus, och nu också terrorism som ett hot mot
internationell fred och säkerhet. Fredsbevarande operationer, sanktioner,
humanitärt bistånd, valövervakning, rättegångar om krigsförbrytelser är
några av de medel som använts av världssamhället. Många av dessa har
utvecklats under de senaste tio åren. I sitt tal till Dag Hammarskjölds minne,
7
just här i aulan den 6 september, kunde FN:s generalsekreterare Kofi Annan
demonstrera vidden av FN:s ökade uppgifter. Kofi Annan frågade vad
Hammarskjöld skulle ha känt igen i dagens värld om han plötsligt klivit in
här i salen. Det är inte mycket även om Kongo återigen blivit en krishärd.
Under de tolv år som gått sedan det kalla krigets slut har FN:s säkerhetsråd
tagit fler beslut än under alla de föregående 45 åren. Från att tidigare ha
behandlat ett par frågor i månaden tas nu allt mer detaljerade och ingående
beslut varje vecka. Trots dessa nya, omfattande, ibland framgångsrika, ibland
misslyckade aktioner, har inte organisationens resurser förstärkts i
motsvarande mån. I stället har generalsekreteraren tvingats utveckla en
avsevärd ekonomisk krishanteringsförmåga. Det var t.ex. först i slutet av
september 2001 som USA reglerade en närmast 20-årig skuld till
organisationen – i ett läge när man insåg vikten av FN i sin kamp mot
terrorismen.
FN utgör fortfarande det viktigast instrumentet för allas vår strävan efter
fred. Forskning visar att stater som är medlemmar i samma internationella
organisation har färre krig. FN är därvid av centralt betydelse. De alternativ
till FN som föreligger är alla otillfredsställande: Pax Americana, en värld där
USA dominerar, medför risk för att endast ett lands särskilda intressen,
sympatier och antipatier blir avgörande. Regionala fredsordningar enligt
lokala principer kan leda till att universella värden som mänskliga rättigheter
8
och demokrati kan sättas ur spel. En slutsats från de gångna seklet är att
internationella organisationer är nödvändiga för både utveckling och fred.
Många av dessa organ har successivt vuxit sig starkare. Även FN behöver
utvecklas som aktivt fredinstrument. Dess fredsbevarande operationer kan
förbättras. Möjligheterna att ingripa tidigt i konflikter, när mer kan göras till
mindre kostnad, kan förstärkas. FN:s verktygslåda för konflikthantering
behöver kompletteras t.ex. med mer effektiva, träffsäkra och rättssäkra
sanktioner.
Vi ser alltså att fred inte skapas genom en enda åtgärd. Det krävs många
samverkande faktorer. Tillsammans kan arbete för försoning efter ett krig,
demokratiska principer för ett lands styre, en integrativ ekonomisk politik och
starkare internationella organisationer ge världen ett ökat hopp om fred.
