Utrikesdepartementet
Denna rapport är en sammanställning grundad
på Utrikesdepartementets bedömningar.
Rapporten kan inte ge en fullständig bild
av läget för de mänskliga rättigheterna i
landet. Information bör sökas också från
andra källor.
Mänskliga rättigheter i Uruguay 2012
ALLMÄNT
1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna och
trendanalys
Uruguay är en stabil demokrati med välutvecklade samhällsinstitutioner. I ett
regionalt perspektiv präglas Uruguay av relativt låga inkomstskillnader och hög
utbildningsnivå. Den sittande regeringen tar sina förpliktelser vad gäller
mänskliga rättigheter på allvar och Uruguay är internationellt sett aktiv i dessa
frågor. Med början i juni 2011 innehade Uruguay under 18 månader
ordförandeskapet i FN:s råd för mänskliga rättigheter.
Regeringarna Vázquez-Mujica har sedan 2005 visat större intresse för
mänskliga rättigheter än sina föregångare, särskilt vad gäller att utreda de cirka
200 försvinnanden som inträffade under militärdiktaturen 1973–85. Den
Interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter kom 2011 i ett
uppmärksammat avgörande fram till att Uruguay är skyldigt att utreda brott
mot de mänskliga rättigheterna under diktaturen. Samma år antogs en ny lag
som gjorde att domstolar fick större möjligheter att åtala misstänkta förbrytare,
inte minst eftersom preskriptionstiden för brotten förlängdes.
Ett av landets största problem vad gäller mänskliga rättigheter är situationen på
de överbelagda fängelseanstalterna där ungefär 60 procent av de intagna inte är
slutligt dömda. De sanitära förhållandena är ofta undermåliga och det råder
brist på utbildad personal samt rehabiliteringsåtgärder. FN:s särskilde rapportör
mot tortyr besökte Uruguay 2012 och tog fasta på regeringens insatser för att
förbättra situationen men påpekade att många problem återstår samt att dessa
kräver djupgående juridiska och institutionella reformer.
Arbetslösheten uppgick 2012 till 7,1 procent men en stor del av befolkningen
är undersysselsatt eller arbetar i den informella sektorn. Barnarbete är förbjudet
men förekommer. Andelen fattiga i samhället har sjunkit i takt med de senaste
2
årens ekonomiska uppgång men fortfarande beräknas nio procent av
befolkningen leva i fattigdom. Bland dessa är afro-uruguayaner överrepresenterade.
Sjukvård är gratis för alla medborgare men resurserna är otillräckliga,
framförallt på landsbygden. Utbildningsväsendet hör till de bättre i
Latinamerika och i princip alla ungdomar i åldrarna 15-24 år är läskunniga.
Medan nästan samtliga barn avslutar grundskolan är det ett stort problem att
många hoppar av påbörjade gymnasiestudier. Fler kvinnor än män avslutar
högre studier men trots det har män högre medelinkomst. Kvinnor är tydligt
underrepresenterade i politiken men 2014 kommer för första gången en
kvoteringslag att vara tillämplig vid nationella val.
I slutet av 2012 godkändes en ändring av abortlagstiftningen vilken innebär att
abort fram till tolfte graviditetsveckan är tillåten, dock med vissa förbehåll.
Prostitution är lagligt och reglerat. Människohandel förekommer och FN:s
särskilde rapportör för trafficking av människor, speciellt kvinnor och barn,
uppmärksammade 2010 brister i åtgärderna mot sexuell kommersiell
exploatering av barn.
Hbt-personers åtnjutande av mänskliga rättigheter har förbättrats under de
senaste åren. Samkönad adoption är tillåten och ett politiskt välförankrat
lagförslag från 2012 om en könsneutral civillag väntas möjliggöra samkönade
äktenskap inom kort. Diskriminering är dock alltjämt ett stort problem, särskilt
för transpersoner.
Samhället är i många avseenden otillgängligt för personer med
funktionsnedsättning.
2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om
mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s konventionskommittéer
Uruguay har ratificerat följande centrala konventioner avseende mänskliga
rättigheter:
Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, International
Covenant on Civil and Political Right (ICCPR) 1970, samt de fakultativa
protokollen om enskild klagorätt. 1970, och avskaffandet av
dödsstraffet, 1993.
Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter,
International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights (ICESCR)
1970, samt det fakultativa protokollet om enskild klagorätt, 2013.
Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering,
Convention on the Elimination of all forms of Racial Discrimination (CERD)
1968.
3
Konventionen om avskaffandet av alla former av diskriminering mot
kvinnor, Convention on the Elimination of all forms of Discrimination Against
Women (CEDAW) 1981, samt det fakultativa protokollet om enskild
klagorätt, 2001.
Konventionen mot tortyr, Convention against Torture and Other Cruel,
Inhuman or Degrading Treatment or Punishment (CAT) 1986, samt det
fakultativa protokollet om förebyggande av tortyr, 2005.
Konventionen om barnets rättigheter, Convention on the Rights of the Child
(CRC) 1990, samt de två tillhörande protokollen om barn i väpnade
konflikter och om handel med barn, barnprostitution och
barnpornografi, båda ratificerade 2003.
Konventionen mot påtvingade försvinnanden, Convention for the
Protection of all Persons from Enforced Disappearance (CED) 2009.
Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning,
Convention on the Rights of Persons with Disabilities (CRPD) 2009, samt det
fakultativa protokollet om enskild klagorätt, 2011.
Flyktingkonventionen, Convention Relating to the Status of Refugees, 1970,
samt det tillhörande protokollet från 1967, 1970.
Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen, International
Criminal Court (ICC) 2002.
Den interamerikanska konventionen om mänskliga rättigheter, 1985.
År 2012 besökte FN:s särskilde rapportör mot tortyr Uruguay på ett
uppföljningsbesök efter att 2009 ha påpekat många brister inom bland annat
kriminalvården. FN:s särskilde rapportör för rätt till vatten och sanitära
förhållanden besökte Uruguay samma år.
MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER
3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr
Politiska mord eller avrättningar sanktionerade av statsmakten förekommer
inte. Förbud mot tortyr är inskrivet i konstitutionen. Under 2012 valdes den
första styrelsen till det institut som bland annat ska fungera som landets
nationella mekanism mot tortyr i enlighet med vad protokollet anger.
FN:s särskilde rapportör mot tortyr riktade efter ett besök i mars 2009 stark
kritik mot missförhållanden i landets fängelser och häkten. Det gällde bland
annat fall av misshandel samt stor överbeläggning med påföljande bristfälliga
sanitära förhållanden och brist på sovplatser. Besök är tillåtna men försvåras
genom att besökarna tvingas genomgå strikta och påträngande kontroller. Det
förekommer att fångar utsätts för misshandel, både av vakter och av andra
interner. Dödsfall har rapporterats. Otillräcklig tillgång till hälsovård fortsätter
att vara ett omfattande och allvarligt problem liksom fångarnas bristande
möjligheter till rehabilitering och återintegrering i samhället.
4
I Uruguay finns dock ett av få latinamerikanska statliga rehabiliteringscentra.
Fångar kan söka till centret i slutfasen av sina fängelsestraff men det faktum att
cirka två tredjedelar av Uruguays interner fortfarande inte har fått sin slutliga
dom försvårar rehabiliteringsplaneringen. Förhållandena på kvinnofängelserna
anses vara bättre, dock inte tillfredsställande för de barn som bor tillsammans
med sina intagna mödrar.
Regeringen har efter rapporten från FN:s särskilde rapportör mot tortyr
försökt komma tillrätta med missförhållandena på landets anstalter. Det
återstår dock mycket att göra enligt flera enskilda organisationer, bland annat
Servicio de Paz y Justicia, SERPAJ. Nämnd organisation skriver i en rapport från
maj 2011 att 26,4 procent av alla intagna säger sig ha blivit utsatta för fysiskt
våld och att 20 procent inte vet vem som är deras advokat. Samma rapport
anger också att 70 procent av unga brottslingar återfaller i brott. I november
2011 startade ett program delfinansierat av EU för att reformera viss
lagstiftning samt förbättra hälsovården.
På inbjudan av landets regering besökte FN:s särskilde rapportör mot tortyr
Uruguay på nytt i december 2012. Den slutgiltiga rapporten ska presenteras i
mars 2013. I sina preliminära slutsatser uppmärksammade rapportören att
regeringen har gjort det förra besökets rekommendationer till en referenspunkt
i reformarbetet. Positivt är att flera avdelningar och anstalter har stängts och att
modernare anstalter har öppnats. Många av de ovan nämnda problemen
återstår dock att åtgärda och detta kräver inte bara bättre infrastruktur utan
djupgående juridiska och institutionella reformer.
Barn och ungdomar löper risk för undermålig behandling på polisstationer och
institutioner. Polisvåld förekommer, främst under det första dygnet efter
gripandet, då den misstänkte inte har rätt till advokat. Lagen ogiltigförklarar
dock bekännelser som gjorts innan den gripne fått kontakt med advokat och
domare. Anmälningar mot polisen utreds internt och leder ofta till åtgärder
mot de skyldiga.
4. Dödsstraff
Konstitutionen förbjuder dödsstraff sedan 1907.
5. Rätten till frihet och personlig säkerhet
Det finns inga politiska fångar eller rapporterade fall av godtyckliga frihetsberövanden. Polis måste ha skriftlig order för anhållan utom när någon
ertappas för ett brott på bar gärning.
5
6. Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen
Domstolarna är enligt konstitutionen självständiga i förhållande till den
verkställande makten. Högsta domstolen tillsätts av ett oberoende råd och
tillsätter i sin tur övriga domare. Domstolarna anses generellt vara självständiga
även i praktiken och fria från påtryckningar. Domarna anses inte vara
korrumperade. Det finns en militär domstolshierarki som dömer militär
personal i disciplinärenden. Sista instans i sådana mål är högsta domstolen
utökad med två militära ledamöter.
Rättssystemet är överbelastat och långsamt vilket bidrar till landets stora
problem med överbeläggning i fängelser och häkten. En tredjedel av alla
frihetsberövade bedöms vänta på dom. Möjlighet till borgen finns men medges
sällan av ansvarig domare. Straffbarhetsåldern är 18 år men det pågår en debatt
om att sänka den till 16 år. Förslaget kommer att avgöras genom folkomröstning i samband med valen 2014. Korruption och samarbete med
kriminella nätverk har rapporterats förekomma inom polisen, vilket bland
annat beror på bristfällig utbildning och låga löner.
En lag om bildande av ett nationellt institut för mänskliga rättigheter antogs
2008 och 2012 valdes den första styrelsen för Institución Nacional de Derechos
Humanos av parlamentet. Institutet har ett självständigt och brett mandat under
den lagstiftande makten att övervaka de mänskliga rättigheterna utifrån den
uruguayanska konstitutionen och internationella konventioner. Mandatet
möjliggör anmälningar om brott mot de mänskliga rättigheterna och
utfärdande av beslut för att stoppa kränkningar. Institutet fungerar även som
landets nationella mekanism mot tortyr i enlighet med det fakultativa
protokollet till FN:s konvention mot tortyr. Under sina fem första månader
mottog institutet över hundra anmälningar.
Uruguay intog år 2012 plats 20 bland 174 länder i Transparency Internationals
index över upplevd korruption.
7. Straffrihet
Frågan om straffrihet i Uruguay diskuteras huvudsakligen med avseende på de
brott som militärer och poliser begick under diktaturen 1973-1985. Uruguay
hade under många år på 70-talet flest politiska fångar per capita i hela världen.
När demokratin återinfördes 1985 utfärdades politisk amnesti och samtliga
politiska fångar frigavs genom att en amnestilag antogs efter en folkomröstning
1989 (57 procent för och 42,5 procent mot). Amnestilagen innebär att brotten
mot mänskliga rättigheter under diktaturåren 1973–1985 endast i undantagsfall
kan leda till åtal. Drygt 200 uruguayaner, även barn, försvann under denna
period. Ett fyrtiotal fördes bort i Uruguay, cirka 170 i Argentina, sju i Chile och
6
två i Paraguay. Därtill beräknas cirka 50 000 personer, en hög siffra i förhållande till landets befolkning på cirka tre miljoner invånare, ha varit
frihetsberövade av politiska skäl under någon tid. En stor andel av dessa föll
offer för omfattande och systematisk tortyr.
Under lång tid visade regeringarna i post-diktaturens Uruguay, i en regional
jämförelse, mindre vilja än några av sina grannländer att utreda kränkningar av
mänskliga rättigheter. Tre regeringar i följd underlät att utreda försvinnandena.
President Battle tillsatte år 2000 en kommission (Comisión para la Paz) med
uppgift att utreda de försvunna medborgarnas öde. Kommissionen redovisade
i april 2003 att den ansåg sig ha klarat upp 95 procent av försvinnandefallen i
Uruguay. Kvarlevor har dock endast återfunnits i ett par fall. I rapporten lades
ansvaret för försvinnandena på staten som helhet; någon individuellt ansvarig
utpekades inte. Kritik mot kommissionens utformning och begränsade mandat
framfördes framförallt av organisationer för mänskliga rättigheter men även
från politiker. Utredningen omfattade inte samtliga kända fall och inga
egentliga kartläggningar av ansvarsförhållanden mellan de politiska
institutionerna under den civil-militära diktaturen genomfördes.
Ovan nämnda amnestilag gjorde länge att endast ett fåtal av de brott som hade
begåtts under diktaturen kunde lagföras. Domare var tidigare tvungna att inför
en eventuell prövning fråga regeringen om det förevarande brottet omfattades
av amnestilagen. Den nuvarande regeringen utvidgade dock möjligheten till
lagföring genom att tolka amnestilagen som att den inte gällde brott begångna
innan juni 1973 då militärdiktaturer formellt tog makten eller om brott begåtts
utanför Uruguays territorium. Den president som 1973 upplöste de båda
demokratiskt valda kamrarna, Juan María Bordaberry dömdes år 2010 till 30 års
fängelse för politiska mord och försvinnanden under diktaturen samt för att ha
agerat i strid med konstitutionen. Åtalen avsåg politiska motståndare som
mördats eller gripits utanför uruguayanskt territorium och mord av fängslade
under försvårande omständigheter. Bordaberry avtjänade sitt straff i husarrest
tills han dog 2011.
I februari 2011 fann Interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter i
det uppmärksammade Gelman-fallet att Uruguay var ansvarigt för
kidnappningen av och mordet på en kvinna, samt bortadoptering av den dotter
hon fött i fångenskap. Domstolen fann även att Uruguay hade en skyldighet att
undanröja de hinder, inte minst amnestilagen, som fanns mot lagföring av brott
mot mänskliga rättigheter under diktaturtiden. I juni 2011 utfärdade president
Mujica ett dekret som ogiltigförklarade tidigare presidenters beslut om vilka
brott som kunde lagföras. I oktober samma år antogs en lag som i praktiken
gjorde amnestilagen verkningslös samt undanröjde preskriptionstiden för
allvarliga brott mot mänskliga rättigheter under diktaturen. Lagen var en effekt
av att landets högsta domstol några månader tidigare bedömt att ett par
7
militärer inte kunde åtalas för påtvingade försvinnanden eftersom den brottsrubriceringen inte funnits i strafflagen när handlingen utfördes. Personerna
dömdes istället för mord med försvårande omständigheter.
Flera större gruppmål hann sättas igång av före detta politiska fångar och
anhöriga till försvunna innan Uruguays högsta domstol i slutet på februari 2013
kom fram till att vissa paragrafer i lagen från oktober stod i strid med
konstitutionen. Beslutet väckte stor uppståndelse och har lett till ett juridiskt
läge som ännu är oklart.
I oktober 2011 hittades kvarlevorna av en av de mest kända personer som
försvann under diktaturen, grundaren av Frente Amplio Maestro Julio Castro
Pérez, varvid man kunde konstatera att han hade skjutits i huvudet. Detta
uppmärksammades särskilt eftersom La Comisión para la Paz i en tidigare
utredning hävdat att Castro dött av tortyr och dumpats i Rio de la Plata.
Händelsen har lett till att kommissionen än en gång ifrågasatts.
8. Yttrande-, press- och informationsfrihet, inklusive på internet
Konstitutionen föreskriver full yttrande- och mediefrihet. Det finns ett rikt
medieutbud med fritt utrymme för kritisk journalistik och ingen statlig censur
förekommer. I enlighet med den Interamerikanska konventionen om
mänskliga rättigheter avskaffades 2008 den lag som förbjöd skymfningar av
patriotiska symboler samt förolämpning och ärendekränkning. Den nya lagen
skyddar däremot mot ärekränkning vid intrång i privatlivet.
Det finns fyra nationella Tv-kanaler som är gratis för alla, varav två är statliga.
Ägarkoncentrationen för de privata kanalerna är hög.
I Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex 2012 har Uruguay klättrat till plats
nr 32 av 179 länder jämfört med plats 37 år 2010. Det finns inga specifika
restriktioner för internetanvändning i Uruguay och infrastrukturen för
telekommunikation hör till de mest utvecklade i Latinamerika. Enligt Unicef
fanns det år 2010 i genomsnitt 132 mobiltelefoner och 42 internetanvändare
per 100 invånare.
9. Mötes- och föreningsfrihet
Det råder full mötes- och föreningsfrihet i Uruguay. Konstitutionen garanterar
strejkrätt och möjligheten till bildande av fackföreningar.
10. Religions- och övertygelsefrihet
Konstitutionen föreskriver full religionsfrihet vilket respekteras av regeringen.
Kyrka och stat är åtskilda och det förekommer ingen religionsundervisning i
8
offentliga skolor. Det uruguayska samhället är relativt sekulariserat och
relationerna mellan de olika religiösa samfunden är goda. Det finna inga
uppgifter om religiösa förföljelser.
11. De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna
Sedan 1985 hålls vart femte år fria och demokratiska val av president,
vicepresident samt ledamöter av parlamentets båda kamrar och de 19
provinsparlamenten. Om ingen av presidentkandidaterna får mer än 50
procent av rösterna i första omgången avgörs valet i en andra omgång.
Valdeltagande är obligatoriskt och uppgick i det senaste presidentvalet 2009 till
cirka 90 procent. Presidenten utser ett ministerråd och vicepresidenten är
ordförande för både senaten och parlamentet som helhet. De två traditionella
partierna Blancos (egentligen Partido Nacional) och Colorados har dominerat
politiken i generationer men båda partierna är nu för andra mandatperioden i
följd i opposition. Vänsteralliansen Frente Amplio fick drygt 50 procent av
rösterna i valet 2009 och stödjer före detta gerillaledaren José Mujica som
tillträdde presidentämbetet 2010. Politisk pluralism råder och oppositionen
fungerar fritt.
Kvinnor är underrepresenterade i politiska församlingar. I parlamentet är 14
procent av ledamöterna kvinnor medan två av 26 ministrar och viceministrar är
kvinnor. En lag om kvotering antogs 2009 och blir tillämplig i de nationella
valen för första gången 2014. FN:s kommitté för avskaffandet av alla former av
rasdiskriminering noterade i sin granskning av Uruguay 2011 att information
saknas om politisk representation av landets minoriteter, liksom om statliga
åtgärder för att öka denna.
EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER
12. Rätten till arbete och relaterade frågor
Fackföreningarna är av tradition en viktig politisk maktfaktor. Mer än 80
procent av de offentliganställda, men bara fem procent av de privatanställda, är
fackligt organiserade. Den största fackliga centralorganisationen är Plenario
Intersindical de Trabajadores - Confederación Nacional de Trabajadores, PIT-CNT, med
320 000 medlemmar fördelade på ett åttiotal fackförbund. Arbetslösheten var
enligt officiella siffror 7,1 procent i september 2012. En stor del av
befolkningen är dock undersysselsatt eller arbetar i den informella sektorn.
Staten fastställer en minimilön som justeras en gång om året. För 2012 är
denna 7 200 pesos men höjdes i januari 2013 till 8 000 pesos (cirka 2 400
respektive 2 680 kronor). Tjugo dagars betald semester utgår efter ett års
anställning. Uruguay har ratificerat Internationella arbetsorganisationens, ILO,
åtta centrala konventioner om arbetsrätt. Konstitutionen garanterar strejkrätt
och möjligheten till bildande av fackföreningar.
9
Barnarbete förekommer inom jordbruket och den informella sektorn,
framförallt på landsbygden.
Uruguay har sedan 2006 en omfattande lagstiftning som skyddar hushållsarbetares rättigheter, vilken bland annat medger inspektion på arbetsplatser det
vill säga i privata hem. Än så länge har dock få inspektioner genomförts.
Genom att relevant lagstiftning redan fanns kunde Uruguay år 2012 som första
land i världen ratificera ILO:s konvention 189 om hushållsarbetares rättigheter.
13. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa
Enligt FN:s utvecklingsprogram, UNDP, gick 5,9 procent av Uruguays BNP
2011 till sjuk- och hälsovårdssektorn. Dödligheten för barn under fem år är 13
per 1 000 levande födda och medellivslängden är i genomsnitt 77 år (74 år för
män, 81 år för kvinnor). Sjukvård är gratis för alla medborgare men den
offentliga sjukvården anses generellt sett vara bristfällig, särskilt på landsbygden.
Bland befolkningen i åldrarna 15-49 år beräknar FN:s organ för hiv/aidsfrågor, UNAIDS, att 0,6 procent bär på hiv-virus och 12 000 personer har
bekräftats som smittade. Detta föranledde ett nationellt åtgärdsprogram som
pågick under 2006-10. I en utvärdering gjord 2012 inför nästa fyraårsperiod
konstaterar hälsoministeriet flera framgångar. Inte minst lyfter man fram gratis
distribuering av preventivmedel till ungdomar och prostituerade, mer
integrerad sexualundervisning i skolan samt utbildning av lärare.
Uruguay har förhållandevis många tonårsmödrar i åldrarna 15-19 år (60 per
1 000 kvinnor). Detta har delvis att göra med den låga åldersgränsen för
äktenskap.
14. Rätten till utbildning
Den allmänna utbildningsnivån i Uruguay hör till de högsta i Latinamerika.
Enligt uppgifter från FN:s barnfond (UNICEF) kan i princip alla ungdomar i
åldrarna 15-24 år läsa. Den nioåriga grundskolan är obligatorisk och
kostnadsfri. Inom ramarna för utbildningsprogrammet ”Plan Ceibal” som syftar
till att jämna ut digitala kunskapsklyftor hade alla skolbarn 2009 i åldrarna sex
till tolv år och deras lärare tillhandahållits en bärbar dator. Medan nästan
samtliga barn avslutar grundskolan är det ett stort problem att många hoppar
av påbörjade gymnasiestudier. På landsbygden ligger andelen avhopp på 27
procent och bland stadsbor 13 procent. Den högre statliga utbildningen är
gratis och knuten till huvudstaden Montevideo. Högre studier är dock
förknippade med stora kostnader för uppehälle och/eller pendlingskostnader
samt studiematerial. Universitetsutbildningarna präglas av medelsbrist och
överfulla lärosalar.
10
15. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard
I FN:s index för mänsklig utveckling, HDI, för 2012 återfinns Uruguay på plats
51 av 187 länder. De senaste årens goda ekonomiska tillväxt har medfört att
andelen av befolkningen klassificerad som fattig har sjunkit. I en rapport från
forskningsinstitutet CEPAL sjönk andelen fattiga och mycket fattiga från 8,6
respektive 1,4 procent 2010 till 6,7 respektive 1,1 procent 2011. Trots denna
positiva trend kvarstår många strukturella problem. Enligt en rapport skriven
inom ramarna för FN:s utvecklingsprogram, UNDP, 2010 utgör uruguayaner
av afrikansk härkomst cirka nio procent av befolkningen och över 55 procent
av dessa lever i fattigdom. Enligt den enskilda organisationen Un Techo para mi
País levde 260 000 uruguayaner 2010 i slumliknande förhållanden. Över 80
procent av dessa hushåll har tillgång till rinnande vatten. FN:s särskilde
rapportör för rätten till rent vatten och sanitet berömde under sitt besök i
februari 2012 regeringens ansträngningar på området. Rapportören framhöll
vikten av att fortsättningsvis prioritera de mest utsatta och marginaliserade
grupperna i dessa områden.
SÄRSKILDA KOMMENTARER AVSEENDE GRUPPER SOM OFTA
RISKERAR DISKRIMINERING RÖRANDE DE MÄNSKLIGA
RÄTTIGHETERNA
16. Kvinnors åtnjutande av mänskliga rättigheter
Enligt lagen är kvinnor och män likställda men i praktiken utsätts kvinnor för
diskriminering.
Både kvinnor och män är valbara till politiska församlingar men kvinnor är
fortfarande underrepresenterade i politiken. Av 26 ministrar och viceministrar
är enbart två kvinnor och 2011 var 13 procent av ledamöterna i senaten
respektive 15 procent i undre kammaren kvinnor. Den lag om kvotering som
antogs 2009 anger att båda könen måste vara representerade minst vid var
tredje post på alla vallistor, och har sedan dess gällt i interna val. Lagen anger
vidare specifikt att detta kommer att gälla i valen 2014/15 (men säger inte att
det kommer att fungera på samma sätt i kommande val).
Landets första nationella plan för lika rättigheter och möjligheter gällde
perioden 2007-2011. Planen främjade ett samlat grepp för statliga insatser för
att stärka kvinnors rättigheter i samhället under övervakning av ett nationellt
jämställdhetsråd. Organisationen Cotidiano Mujer rapporterar att statens åtgärder
för att organisera landets omvårdnad av barn, äldre och personer med
funktionsnedsättning är ett viktigt steg för att stärka kvinnors möjligheter på
arbetsmarknaden.
11
Uruguayanska kvinnor har generellt en högre utbildningsnivå än männen (20,3
procent av kvinnorna har mer än 13 års utbildning, jämfört med 14,7 procent
av männen) och bedöms ha större delaktighet på arbetsmarknaden än i något
annat latinamerikanskt land. Dock avspeglas inte kvinnornas högre
utbildningsnivå i kvinnors löner jämfört med mäns, och fler kvinnor än män är
arbetslösa.
Organisationen Cotidiano Mujer uppmärksammar att de mest utsatta
hushållsarbetarna är immigrerade kvinnor. Trots Uruguays lagstiftning om
hushållsarbetare känner de inte till sina rättigheter.
Efter att ett flertal initiativ till att liberalisera abortlagstiftningen mött motstånd
under 2000-talet antogs i slutet på 2012 en ny lag som innebär att abort
generellt fortsätter att vara brottsligt enligt strafflagen, men i praktiken blir
tillåtet. Ändringen består i att aborter som görs under de första 12 veckorna av
en graviditet undantas från strafflagen under förutsättning att ett antal villkor
uppfylls. Kvinnans vilja att avbryta graviditeten är skäl nog till att en abort ska
beviljas, men innan tillstånd ges ska behörig läkare sammankalla en gynekolog,
en psykolog och en socialarbetare som ska förklara riskerna med och
alternativen till abort. Efter detta måste kvinnan vänta fem dagar och sedan
bekräfta att hon står fast vid beslutet innan ingreppet kan göras. Möjligheten
till abort gäller bara medborgare och permanent bosatta i Uruguay. Det innebär
att migranters rätt till abort inte påverkas och att kvinnor från andra länder inte
kan resa till Uruguay för att göra abort. Abortförespråkare välkomnar lagen
men är till viss del kritiska till de krav som ställs på kvinnor som vill göra abort.
En folkomröstning i abortfrågan diskuteras för att bekräfta folkets stöd.
Våld mot kvinnor och våldtäkt inom äktenskapet är kriminaliserat i Uruguay.
Lagen om våld i hemmet anger att utöver fysiskt, psykiskt, emotionellt och
sexuellt våld kan ekonomiska resurser användas som ett medel för
maktutövning. Anmälningarna av fall av våld i hemmet ökar. Enligt officiell
statistik gjordes 15 277 anmälningar under 2010, vilket gjorde våld i hemmet
till det mest anmälda brottet mot person med 58 procent av anmälningarna.
Cirka 40 kvinnor avlider varje år till följd av våld. Det polisiära ansvaret för
våld i hemmet ligger på landets särskilda enheter inom polisen. Dessa enheter
ska sköta processen från anmälan till utredning men många anmälningar görs
till det allmänna larmnumret. Ett antal skyddade boenden för kvinnor finns,
dock främst i Montevideo. Det finns en gratislinje dit kvinnor som utsätts för
våld i hemmet kan ringa för att tala med utbildad personal.
Många fall av våld mot kvinnor avgörs som civilmål istället för enligt
straffrättsliga bestämmelser, vilket resulterar i besöksförbud istället för straff.
Över hundra enskilda organisationer har i ett gemensamt projekt uppmärksammat brister i den uruguayanska rättstillämpningen i fall av våld mot
12
kvinnor. Efter många påtryckningar gjorde Uruguays högsta domstol den 25
november 2012 ett uttalande där bristerna, såsom långdragna processer,
kränkande behandling under rättegången och uppmuntran till försoning istället
för rättsskipning, erkändes. Under 2012 påbörjades ett projekt med GPSutrustning för att skydda kvinnor som riskerar att utsättas för våld av män.
Domstol ska besluta om när det är lämpligt att dela ut utrustningen. I slutet av
2011 antogs en lag om efterlevandepension för barn till personer som dödats
av våld i hemmet.
Prostitution liksom bordellverksamhet är lagligt och det finns statliga register
över prostituerade. Människohandel förekommer och drabbar i hög grad
flickor och kvinnor. FN:s särskilde rapportör för människohandel
uppmärksammade efter sitt besök i Uruguay 2010 att det finns välorganiserade
nätverk för människohandel i landet och att Uruguay främst är ett ursprungsoch transitland för människohandel för sexuell exploatering. Sexuell,
kommersiell exploatering av barn förekommer trots att det är olagligt.
Rapportören observerade brister i åtgärder mot barns utsatthet och otillräcklig
samordning av insatserna mot människohandel.
FN:s kommitté för avskaffandet av rasdiskriminering uppmärksammade 2011
att kvinnor inom den afro-uruguayanska minoriteten ofta utsätts för dubbel
diskriminering på grund av sitt kön och sitt ursprung, särskilt vad gäller
åtnjutandet av rätten till arbete, utbildning och bostad.
17. Barnets rättigheter
För alla barn är nioårig grundskola obligatorisk och bekostas av staten. Cirka
95 procent av barnen går färdigt grundskolan medan siffrorna är sämre för den
senare gymnasieperioden. En stor del av de barn och ungdomar som inte går
färdigt skolan finner istället arbetstillfällen på landsbygden eller som
gatuförsäljare. Olika siffror gör gällande att mellan sex och åtta procent av de
uruguayanska barnen arbetar trots att barnarbete är förbjudet. Regeringen har
ett program för att försöka få arbetande barn att återvända till skolan.
Det statliga institutet Instituto del Niño y Adolescente de Uruguay, INAU, genomför
flera av regeringens program riktade mot barn. INAU framhåller social
utslagning, ökad användning av droger, fattigdom och våld mot unga som
problemområden.
Lagen tillåter att flickor får gifta sig från och med tolv års ålder med föräldrars
tillåtelse. Ett lagförslag om att höja minimiåldern till 16 år handläggs i
parlamentet. Andelen tonårsmödrar i åldern 15-19 år är 60 per 1 000 kvinnor,
vilket är förhållandevis högt. I grundskolan innehåller läroplanen sexualundervisning och denna har fått mer uppmärksamhet i samband med ett
nationellt åtgärdsprogram för att bekämpa hiv-spridning.
13
Barnaga är förbjudet enligt lag och barn har rätt att anmäla sina föräldrar.
Mycket få anmälningar görs dock.
Sexuell, kommersiell exploatering av barn förekommer och är koncentrerad till
Montevideo men det finns tecken på att den tilltar i vissa gränsorter mot
Brasilien. INAU uppskattar att 90 procent av de minderåriga som exploateras
gör det för att hjälpa sina familjer ekonomiskt. Det finns en nationell plan för
eliminering av sexuell exploatering av barn och ungdomar som innefattar bland
annat informationskampanjer och en specialiserad enhet på inrikesministeriet.
18. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och
religiösa minoriteter samt urfolk
I den senaste folkräkningen som genomfördes 2011 angav åtta procent av
befolkningen att de hade afrikansk härkomst. Sex procent angav att de tillhörde
eller härstammade från något urfolk.
Afro-uruguayanerna är en utsatt grupp i samhället. Över femtio procent av den
afro-uruguayanska minoriteten lever i fattigdom, jämfört med närmare åtta
procent av den övriga befolkningen. Denna grupp slutar oftare skolan i förtid,
har i mindre utsträckning genomgått högre studier (sju procent av afrouruguayanerna har universitetsutbildning jämfört med cirka 16 procent av
resten av befolkningen) och har sämre möjligheter på arbetsmarknaden.
Betydligt fler afro-uruguayaner än andra uruguayaner är arbetslösa eller arbetar
inom okvalificerade yrken, ofta i den informella sektorn. Afro-uruguayaner har
även generellt sämre boendestandard och hälsa liksom kortare förväntad
livslängd än andra uruguayaner. Inom minoriteten är kvinnornas åtnjutande av
de mänskliga rättigheterna sämre än männens.
Uruguays antidiskrimineringslag anger att det ligger i statens intresse att
bekämpa rasism, främlingsfientlighet och diskriminering. Strafflagen anger att
brott motiverade av någon diskrimineringsgrund ska bedömas enligt en
specifik straffskala. Dock är inte diskriminering i sig förbjudet enligt
uruguayansk lag, vilket FN:s kommitté för avskaffandet av alla former av
rasdiskriminering, CERD, noterade i sin granskning av landet år 2011. FNkommittén påpekade även att staten vidtagit en del åtgärder för att bevara afrouruguayaners och urfolks kulturella identitet, men att många fördomar om
dessa grupper fortfarande lever kvar.
I oktober 2012 godkände parlamentets undre kammare ett lagförslag om
kvotering av personer med afrikansk härkomst på arbetsmarknaden. Om
förslaget blir antaget innebär det att åtta procent av de statliga anställningarna
ska vikas åt personer med afrikansk härkomst, och att privata arbetsgivare
genom förmåner ska uppmuntras att anställa personer från denna grupp.
Lagförslaget är mycket omdebatterat eftersom det är ovanligt med positiva
åtgärder mot diskriminering i Uruguay. Uruguay har genom FN förbundit sig
14
att ha en nationell plan mot diskriminering och rasism, och processen med att
utveckla en sådan har påbörjats, men anses av både CERD och civilsamhället
gå alltför långsamt. Uruguay har inte ratificerat ILO:s konvention 169 som
bland annat anger att urfolk ska konsulteras angående användandet av deras
traditionella marker. Detta uppmärksammades under 2012 av en kampanj som
grupper av urfolk genomförde i uruguayanska parlamentet.
19. Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet
Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet är förbjudet
enligt uruguayansk strafflag. Det har medfört att diskriminering kunnat hävdas
i samband med hatbrott, men det var först under 2012 som lagen användes i
ett mål om diskriminerande behandling då en person nekats tillträde till en bar.
Organisationen Colectivo Ovejas Negras uppger att diskriminering förekommer,
särskilt av transpersoner. Dessa har till exempel mycket begränsad tillgång till
arbetsmarknaden och tvingas ofta försörja sig genom prostitution. De utsätts
också för hatbrott. Under augusti 2011 till augusti 2012 ska enligt statlig
statistik sex personer med transidentitet ha mördats. Enligt Colectivo Ovejas
Negras är sexualundervisningen i Uruguay undermålig vad avser information
om sexuell läggning och könsidentitet.
Samkönade adoptioner har varit tillåtna sedan 2009 men med krav på
registrerat partnerskap vilket kräver fem års samlevnad. Alternativet har varit
att den ena personen i ett samkönat förhållande adopterar som ensamstående,
vilket har accepterats av myndigheter men medfört att barnet bara får en
förälder i juridisk mening. I december 2012 godkände representanthuset ett
lagförslag som genom ett antal ändringar gör civillagen könsneutral, vilket gör
att samkönade äktenskap blir tillåtna. Eftersom förslaget har brett politiskt stöd
väntas det bli godkänt av senaten i början av 2013. En lag om könsidentitet
som reglerar processen för könsbyte antogs 2010 men implementerades först
2011 genom skapandet av den kommission som ska granska ansökningar om
byte av kön. Organisationen Colectivo Ovejas Negras uppger att ministeriet för
social utveckling är mest aktivt i hbt-frågor vilket skulle bero på att landets
enda öppet homosexuella politiker har en tjänst där. Ministeriet har bland
annat stärkt transpersoners rätt att få tillgång till socialbidrag vilket ofta har
varit komplicerat, särskilt på landsbygden. Även inom arbetsministeriet har viss
utveckling skett vad gäller att belysa utsatta gruppers situation på
arbetsmarknaden. Bland annat genom en lag om arbete för unga som
innehåller en bestämmelse om att ministeriet ska föra statistik över andelen
transpersoner på arbetsmarknaden. Genom ett projekt i samarbete med
civilsamhället kan hälsomottagningar certifieras som ”fria från diskriminering”
vilket innebär att all personal fått utbildning i att bemöta hbt-personer på ett
icke diskriminerande vis.
15
20. Flyktingars rättigheter
En lag om flyktingmottagande antogs av parlamentet i december 2006. Lagen
ger flyktingar rätt till utbildning, hälsa och arbete inom en rimlig tidsrymd och
innehåller bestämmelser om särskilda åtgärder för kvinnor och ensamma barn.
Det finns en särskild flyktingkommission som bland annat beslutar i
asylärenden.
Enligt FN:s flyktingorgan UNHCR fanns det 225 flyktingar och asylsökande
från 23 olika länder i Uruguay i januari 2012. De senaste åren har ansökningar
till största delen kommit från personer som flyr från Colombia. I juni 2012
annonserade Uruguays vice utrikesminister att landet planerar att ta emot fler
flyktingar från Colombia.
21. Rättigheter för personer med funktionsnedsättning
I en befolkningsundersökning som genomfördes i Uruguay 2011 uppgav cirka
500 000 personer, 14,7 procent av befolkningen, att de har någon form av
funktionsnedsättning. Cirka 150 000 personer uppgav att deras
funktionsnedsättning var av medelgrad eller allvarlig.
Bristfällig infrastruktur gör det svårt för personer med funktionsnedsättning att
ta sig fram utan hjälp. Skolor, offentliga byggnader och toaletter är i allmänhet
svårtillgängliga. I slutet av 2012 invigdes tjugo handikappanpassade bussar i
Montevideo. Uruguay anses ha relativt god vård för psykiskt funktionsnedsatta
personer.
I början av 2010 antogs en ny lag om skydd för personer med funktionsnedsättning. Lagen anger att personer med funktionsnedsättning ska ha fullt
åtnjutande av mänskliga rättigheter, och ges samma möjlighet att delta i
samhället som övriga medborgare. Lagen anger bland annat att tillgängligheten
ska förbättras genom att man vid nybyggnationer och renoveringar måste
beakta att alla människor ska kunna utnyttja dem självständigt, särskilt vid en
utrymningssituation. Vidare ska minst fyra procent av nyanställningar inom
offentlig sektor vikas för personer med funktionsnedsättning. Enligt offentliga
uppgifter uppgick andelen tjänster som tillsattes med personer med
funktionsnedsättning år 2011 till 0,65 procent.
Uruguay ratificerade under 2011 det fakultativa protokollet till FN:s
konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.
16
ÖVRIGT
22. Frivilligorganisationers arbete för mänskliga rättigheter
Både lokala och internationella organisationer för mänskliga rättigheter
bedriver verksamhet i Uruguay och kan oftast verka fritt. Det har dock
förekommit att advokater som arbetar för organisationer för mänskliga
rättigheter har utsatts för hot från enskilda. En öppen dialog pågår med
regeringen och organisationer för mänskliga rättigheter finns representerade i
olika parlamentariska utredningar.
Ett stort antal organisationer arbetar med uppföljningsarbete efter diktaturen.
Bland dessa märks Crysol som arbetar för före detta politiska fångar, Servicio de
rehabilitación social, SERSOC, som består av frivilliga psykologer som främst
behandlar före detta politiska fångar och återvändande politiska flyktingar,
samt Madres y familiares de desaparecidos och Instituto de Estudios Legales y Sociales de
Uruguay, IELSUR.
Amnesty International och Servicio de Paz y Justicia, SERPAJ, är två viktiga
organisationer som rapporterar om alla typer av kränkningar mot mänskliga
rättigheter även om SERPAJ har tonvikt på tiden efter diktaturen. Några av
organisationerna som verkar inom jämställdhetsområdet är Cotidiano Mujer,
Plenario de mujeres och Casa de la mujer de la Unión. Nuestra Casa är en privat
kvinnojour som har drygt 30 platser för kvinnor som flytt från sina hem. För
barnets rättigheter finns de tre organisationerna Tacuruses, El abrojo och Gurises
unidos. Servicio ecumenico para la dignidad humana, SEDHU, arbetar med
flyktingfrågor.
23. Internationella och svenska insatser på området mänskliga
rättigheter
Ett flertal internationella organ och organisationer har verksamhet i Uruguay.
Några av de viktigaste är UNDP (FN:s utvecklingsprogram), Unicef, Unesco,
UNFPA (FN:s befolkningsfond), Unido (FN:s organisation för industriell
utveckling), ECLAC (FN:s ekonomiska kommission för Latinamerika), WHO,
FAO (FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation), Världsbanken,
Internationella valutafonden och EU. Vissa av dessa har verksamhet för att
främja mänskliga rättigheter i Uruguay. Uruguay erhåller inget bistånd från
Sverige. Med början i juni 2011 innehade Uruguay under 18 månader
ordförandeskapet i FN:s råd för mänskliga rättigheter.
