Klimatförändringar
och pollenallergi
åslög dahl, Institutionen för växt- och miljövetenskaper, Göteborg
SAMMANFATTNING:
Enligt FNs klimatpanel väntas medeltemperaturen i Sverige och Norge att stiga
med 2-4 grader under det kommande
seklet. Vintrarna blir mer nederbördsrika,
och somrarna blir torrare. Vegetationszonerna kommer att förskjutas norrut. Men
de flesta växter kan inte sprida sig i
samma takt som förändringen sker av
egen kraft. För många arter kommer det
dessutom bli svårt att hinna ställa om sin
biologiska klocka efter nya förhållanden.
Vegetationsperioden, och därmed pollensäsongen, har redan blivit längre, och
inom en relativt snar framtid kan pollen
förekomma i luften under så gott som
hela året.
Ändrade konkurrensförhållanden i instabila nya ekosystem som drabbas av
växtpatogener, oväder och skogsbränder
kommer att gynna arter som är goda kolonisatörer. I Norrland gynnas björken,
men på sikt kommer den att få svårare att
hävda sig i södra Sverige. Boken kommer
sannolikt att kraftigt utvidga sitt utbredningsområde. Även ask kan komma att
klara sig bra, åtmin-stone lokalt. Skogsek,
klibbal och ask kommer att kunna växa
spontant i södra Norrland.
Flera aggressiva ogräs, varav en del
allergena, kommer att få möjlighet att
etablera sig. Ökade koldioxidhalter kan
öka pollenproduktionen, såväl hos sådana
ettåriga ogräs, som hos perenna gräs
och örter med snabb omsättning av
näringsämnen.
Åslög Dahl
är fil.dr., forsknings- och utvecklingschef vid
Botaniska Analysgruppen i Göteborg AB som
ansvarar för pollenmätningar och -prognoser i
södra Sverige, och undervisar som gästlektor
i botanik vid Institutionen för växt- och miljövetenskaper, Göteborgs Universitet.
Kontaktadress:
Botaniska Analysgruppen i Göteborg AB/
Institutionen för växt- och miljövetenskaper
Box 561
S-405 30 Göteborg
[email protected]
14
allergi i prakXsis 1/2007
nligt FNs klimatpanel, International
Panel on Climate Change, kan medeltemperaturen på jorden stiga
med 1,4 till 5,8 grader fram till år 2100.
Anledningen är att halterna av koldioxid
och andra växthusgaser ökar i atmosfären, framför allt sedan industrialismens
början. I Skandinavien kan det röra sig
om en ökning mellan 2–4 grader under
det kommande seklet. Det kanske inte
verkar så mycket, men det kommer att innebära en stor skillnad mot dagens förhållanden. Under vintrarna kommer också
nederbördsmängderna att öka markant,
framför allt i västra och södra Skandinavien. Man räknar däremot med att somrarna kommer att bli torrare än nu. Värmeböljor med högre temperaturer än vad
vi nu är vana vid kommer att inträffa (1).
Ett nytt klimat innebär att villkoren för
växterna blir annorlunda. En del arter
kommer helt eller delvis att försvinna,
medan andra blir vanligare. En del kommer att ha ökad produktivitet, och andra
kommer att få problem med att anpassa
sin årscykel till de nya förhållandena.
Det innebär också att pollenkalendrarna
successivt måste modifieras. Går det att
förutsäga vilka växter som kommer att
ha betydelse för allergiker i framtiden?
– Det går åtminstone att resonera kring
ett troligt scenario.
E
Temperaturens och koldioxidens
betydelse för växten
Koldioxid spelar en central roll för allt liv
på jorden. Vid fotosyntesen omvandlas
nämligen den koldioxid, som finns i luften
och vattnet, som absorberats genom
växtens rötter, till kolhydrater och fritt
syre med hjälp av solenergi. Kolhydraterna utgörs av sockerarter, stärkelse och
cellulosa. De kan sedan kombineras med
kväve, fosfor, kalium och andra oorganiska näringsämnen, till proteiner och
andra komplexa molekyler. Fotosyntesprodukterna används som växtens
byggnadsmaterial och som energikälla
vid olika livsprocesser. Energin frigörs genom att kolhydraterna spjälkas i mindre
enheter och förbränns. Det sker tillsammans med syre under den så kallade
respirationen. Det som blir över är koldioxid, vatten och oorganiska ämnen,
alltså samma ämnen som binds vid fotosyntesen. Nettoproduktionen, skillnaden
mellan fotosyntes och respiration, kan
användas till tillväxt eller lagras för framtida bruk.
Vilka förhållanden som är de optimala
för att fotosyntesen ska vara så effektiv
som möjligt, varierar mellan olika arter.
En växtpopulation är mer eller mindre
snävt anpassad till sin speciella miljö.
Den skiljer sig ofta från andra populationer inom arten, och från andra arter,
i detta avseende. Nettoproduktionen
varierar mellan olika arter när de utsätts
för lika temperatur- och ljusförhållanden.
Höga temperaturer kan till och med leda
till att det uppstår ett nettounderskott
för växter, som är anpassade till ett relativt svalt klimat, vilket på sikt leder till
att de försvagas.
Temperaturen påverkar alltså fotosynteshastigheten. Men det är också temperaturen, tillsammans med nattens längd,
som styr växtens klocka. Lövsprickning,
blomning och lövfällning måste inträffa
vid tidpunkter som minimerar risker och
som maximerar möjligheterna för framgångsrik fortplantning. En anpassning till
de lokala ljus- och klimatförhållandena är
därför nödvändig. En växt måste synkro-
nisera aktivitet och vila med årstiderna.
De flesta fleråriga växter går in i ett vilotillstånd under hösten, när dagarna
blir kortare och temperaturen sjunker.
Hur länge vilan varar beror av i vilken mån
växten omges av temperaturer i ett intervall mellan -5 och +10˚C, en process
som kallas för «kylning». Exakt vilket
intervallet är, och hur länge kylningen
måste pågå, varierar mellan olika arter
(2). Hassel (Corylus avellana), som vid
flera tillfällen under det senaste decenniet börjat blomma redan före nyår i
södra Skandinavien, behöver inte kylas
särskilt länge, medan bok och ask har betydligt längre viloperioder. När den nödvändiga viloperioden är fullbordad, krävs
en period av uppvärmning, «drivning»,
vars längd också är art- och populationsspecifik. Såväl kylning som drivning
uttrycks i form av en temperatursumma
(2).
Om en klimatförändring medför varmare klimat, kan blomning och lövsprickning alltså komma att inträffa tidigare
än förut. Detta verkar redan vara fallet.
En analys av observationer från 542
olika europeiska växtarter visar, att våren
nu i genomsnitt börjar en vecka tidigare
än för 30 år sedan, och liknande uppgifter kommer från andra delar av världen
(3, 4). Om höstarna blir varmare, kan det
paradoxalt nog leda till att träden vaknar
senare följande vår, eftersom de inte kan
gå ner i vila i tid för att utsättas för nödvändig kylning. En sen start skulle kunna
medföra att frukterna inte hinner mogna
i tid, medan ett för tidigt uppvaknande
kan ge en ökad risk för att unga skott
och knoppar ska skadas av tillfällig frost.
En växt som «blir kvar» i den miljö som
den är anpassad till, brukar aktiveras vid
någorlunda rätt tidpunkt, även om det
är stora klimatskillnader mellan olika år.
Det beror på att nattens längd också har
betydelse för uppvaknandet. Det är en
mekanism som fungerar som en sorts
buffert, så att vilan inte kan vara hur
länge som helst (2). Hos växter som flyttats till en «främmande» breddgrad kan
man ibland se att knopparna brister och
att bladen fälls tidigare eller senare än
hos inhemska arter. Ett sådant exempel
är beteendet hos Robinia när den odlas
i södra Skandinavien. Den kommer
ursprungligen kommer från sydöstra
Nordamerika. Ett annat är en underart av
agnsäv från Varanger, som när den transplanteras till Skåne genomför hela sin årscykel med fruktsättning och nedvissning
redan till midsommar (5). Ett samspel
mellan förändringen i nattlängd under
året och sjunkande temperaturer styr
också i vilken mån en växt utvecklar frosthärdighet (2). För många arter kommer
det att bli svårt att hinna ställa om sin
biologiska klocka efter nya förhållanden.
Enligt klimatmodellerna kommer vegetationsperioden att öka med ungefär två
månader i hela Skandinavien under det
närmaste seklet (1). Pollensäsongen
blir mycket längre än vad den är idag.
De tidigaste hasselindividerna börjar,
som ovan nämnts, redan nu blomma redan i december om hösten varit varm.
Hassel är en «opportunist» som tål att
pollenspridningen avbryts under perioder av minusgrader, för att åter komma
allergi i prakXsis 1/2007
15
▼
Betula med och utan hängen. Hos björk konkurrerar hanhängen om tillgänglig energi med de blad som sitter på samma skott. Hos ett skott
med hängen är bladen mindre än hos ett skott som saknar hängen.
igång igen så fort det blir mildare. Blomningen kan på så vis bli mycket utdragen.
Vissa gräsarter och malörtsambrosia sprider pollen ända in i oktober. Det verkar
dessvärre inte bli någon lång viloperiod
för allergikerna i framtidens klimat.
Hur kommer vår flora att förändras?
Klimatet har varierat mycket i Skandinavien under de 10–12 000 år som gått
sedan den senaste nedisningens slut (6).
Under denna relativt korta tid har det
varit perioder då det varit väsentligt
kallare och sådana då det varit betydligt
varmare än nu. Så gott som alla växter
är invandrare som kommit hit utifrån.
Den utbredning som de har idag är
delvis en konsekvens av det dåtida
klimatet i deras ursprungsområden.
Granen (Picea abies) har sitt ursprung i
ett kontinentalt klimat med stora temperaturskillnader mellan vinter och sommar.
Dess sydgräns i Sverige kan ha både historiska och klimatiska orsaker. Den har
invandrat i Sverige norrifrån efter istiden,
och dess spridning söderut pågår fortfarande. I södra och sydvästra Sverige
hämmas dess tillväxt av milda, fuktiga
vintrar och av att den nära kusten ofta
skadas av saltmättade stormar. Den gran
som aktivt planteras i det sydsvenska
skogsbruket är dock ofta av ursprunglig
mellaneuropeisk proveniens, och klarar
sig bättre under de nu rådande klimatbetingelserna.
Flera av de lövträd som kommit till
Skandinavien söderifrån, till exempel ek
(Quercus spp-), ask (Fraxinus excelsior)
och klibbal (Alnus glutinosa), klarar sig
i stället dåligt norr om det som kallas
den biologiska norrlandsgränsen. Denna
övergångszon sammanfaller med den
naturgeografiska sydgränsen för Norrlandsterrängen och slingrar från norra
Dalsland och genom södra Värmland,
österut via Kilsbergen, genom Västmanland och upp emot södra Norrlands kustland. Det mellansvenska slättlandet övergår till ett kulligt högland, och bergens
höjd ökar från 100–200 m till 300–
500 meter (6). Vintrarna norr om gränsen är mer snörika och snötäcket långvarigare. Medeltemperaturen sjunker,
och avdunstningen minskar, vilket ger
en större markblöta än vad som är
normalt i södra Sverige.
För flera av de träd som kommer från
söder är vegetationsperioden helt enkelt
för kort norr om gränsen, för att de ska
hinna sätta frukt, lagra tillräckligt med
Malörtsambrosia, också känd under namnet ragweed, sprids med
fågelfrö och foderpellets i Sverige. Långa, varma höstar ger mogna frukter.
16
allergi i prakXsis 1/2007
energi inför nästa säsong och mogna
av inför vintervilan. För skogsekens
(Q. robur) del handlar det också om att
lerjordar är sällsynta i norr. Lerjordar bildas genom sedimentation av fina partiklar i havet, och det mesta av landet norr
om norrlandsgränsen ligger ovanför
den högsta kustlinjen. I Norge, där
topografin är mer dramatisk än i Sverige,
är det svårare att urskilja en storskalig
gräns mellan vegetationszonerna, eftersom såväl mark- som klimatförhållandena
kan variera på mycket korta avstånd.
Under den senatlantiska tiden, eller
som den också kallas, värmetiden, som
började för ungefär 8000 år sedan och
varade till cirka 5000 år före nutid, beräknas medeltemperaturen ha varit ungefär två grader högre än nu. Hassel som i
Norrland numera är hänvisad till mycket
gynnsamma, sydvända lägen, var mycket
vanligare, och hade då god fruktsättning
ända till Jämtland och Ångermanland.
Ädla lövträd, särskilt lind, var vanliga inslag i den björkskog, som i stället för barrskog dominerade i stora delar av södra
Norrland (6). Om man vill veta hur vegetationen kommer att se ut om medeltemperaturen åter höjs, kan man då inte bara
rekonstruera värmetidens utbredningsförhållanden? Nej, det är inte så enkelt.
Markförhållandena har förändrats genom
en längre tids urlakning av de jordar som
bildats under istiden och det finns nu
också fler arter som kan kolonisera Norrland. Men också andra villkor är annorlunda.
Det som framför allt skiljer sig från
tidigare klimatförändringar är såväl omfattningen, som hastigheten i vad som nu
tycks kunna hända. I de flesta trädpopulationer finns det tillräckligt med genetisk
variation för att en anpassning till nya
förhållanden ska vara möjlig (2). Eftersom flera av de aktuella arterna är vindpollinerade, är de effektiva populationerna också förhållandevis stora. Men
miljöförändringarna sker snabbt i relation
till trädens livscykel. Det tar vanligen
flera decennier innan ett ungt träd börjar
sätta frö, och det är ett stort överlapp
mellan generationerna. Därför kan inte
den naturliga selektionen hålla jämna
steg med händelseutvecklingen.
Hos några av de arter som kan tänkas
börja sprida sig norrut är individerna tillräckligt plastiska för att fungera även i
ett nytt ljusklimat. Hos gran har man funnit att de miljöförhållanden som råder vid
befruktningen kan påverka avkommans
Skadegörare, stormar och bränder
De nya ekosystemen kommer till en början att vara instabila. Organismer som
tidigare inte kommit i kontakt med
varandra kommer att föras samman,
och de kommer att vara dåligt anpassade
till varandra och till den yttre miljön.
Denna obalans kan leda till att växtpatogener och skadegörare kommer att få
stor effekt. Växter som lever under suboptimala förhållanden har ofta en sänkt
motståndskraft. När vintern är mild och
fuktig, drabbas till exempel granen lätt
av rotröta. Milda vintrar kan också bidra
till att värmekrävande patogener här
kan överleva. Nya kan också uppstå.
Ett exempel är en skadegörare på klibbal. Den är en hybrid i algsvampssläktet
Phytophthora, besläktad med den svamp
som ger potatisbladmögel. Hybriden är
en korsning mellan två arter som anses
ha kommit i kontakt med varandra vid en
översvämning. Ingen av föräldraarterna
angriper klibbal, men hybriden gör det
(7). Andra Phytophthora-arter utgör
bland annat ett hot mot våra ekar. Att
nya eller nyintroducerade växtpatogener
kan ha en drastisk effekt har upprepade
gånger visat sig i Västeuropa under de
sista decennierna, då en svampart från
Amerika kraftigt reducerat antalet almar.
Bokens utbredning kommer att expandera kraftigt i södra Sverige vid en ökning av medeltemperaturen.
Hela skogar, till exempel Örups almskog
i Skåne, har utraderats. Ett annat välkänt
exempel är det angrepp av potatisbladmögel och brunröta som spreds i mitten
av 1800-talet. För närvarande sprids en
svampsjukdom hos ask, som ännu inte är
identifierad, och vars effekter återstår
att se. Under klimatförändringen kommer
patogener och skadegörare sannolikt
att glesa ut många växtpopulationer
och skapa ytor där arter som är goda
kolonisatörer kan etablera sig (4).
Det förändrade klimatet kan också på
andra sätt leda till att det ofta kommer
att uppstå öppna och glesbevuxna ytor i
den tidigare skogen. Det gynnar de arter
som har god kolonisationsförmåga och
som vanligen också har god pollenproduktion. Även om forskarna är oense om
oväder i klass med januaristormarna
«Gudrun» år 2005 och «Per» år 2007
kommer att förekomma oftare, kommer
sådana stormar att kunna ställa till med
stor skada på redan försvagade träd när
de väl inträffar. Eftersom somrarna blir
torrare, är det också troligt att skogsbränder blir vanligare. Uppkomsten av de
öppna områden som sådana händelser
skapar är till fördel för björk, asp (Populus
tremula), videarter (Salix spp.) och i viss
mån också gråal (Alnus incana). Dessa arter bildar rikligt med små, vindspridda
frukter respektive frön, som kan spridas
över stora områden och som gror överallt där det finns en chans. Allra längst i
norr kommer permafrosten att börja tina,
och de områden som förut varit tundra
kommer också att invaderas av björk, tall
och gran. I fjällen beräknas trädgränsen,
som huvudsakligen utgörs av fjällbjörk
(Betula pubescens subsp. tortuosa),
stiga med 150 meter för varje grad som
medeltemperaturen ökar (1). På längre
sikt kanske vi får en trädgräns av gran,
då de snödrev som nu hindrar unga granplantor att etablera sig ersätts av regn.
Flera av de nämnda förhållandena
kommer särskilt i Norrland att gynna
björk, och där väntar vi oss alltså att de
genomsnittliga björkpollenhalterna kommer att stiga. Till att börja med är det
sannolikt också på det sydsvenska höglandet. Men det är fullt möjligt att björken så småningom kommer att klara sig
sämre i södra Sverige än vad den gör
idag. Nettoproduktionen är lägre vid
stigande temperaturer än hos bok, som
har goda förutsättningar att bli en svår
konkurrent till björken (8). Perioder av
temperaturer mellan 35° och 40°C,
som björken vantrivs med, beräknas
kunna inträffa vart och vartannat år (1).
När tillväxten blir sämre, minskar trädets
konkurrenskraft.
Ökad temperatur gynnar lövträd
Ett sätt att försöka gissa hur utbredningen av olika arter kan komma att förändras, är att studera kartor med isotermer för medeltemperaturen i januari.
Isotermerna· är relativt väl korrelerade
med nord- respektive sydgränsen
för flera av våra vanliga träd (9,10).
En generell höjning med två till fyra
▼
ekologiska preferenser (2). Å andra sidan
har man i Nordamerika funnit att vissa
inhemska arter av ädelgran (Abies), gran,
ask och lönn (Acer) inte bara är oförmögna att öka sin tillväxt under ovanligt
varma år. Tillväxten hos de nordligaste
provenienserna till och med minskade
när de flyttades söderut (2), liksom
hos Varanger-underarten av agnsäv (5).
Gränsen för det så kallade boreonemorala området går i Sverige genom
västra Blekinge och Skåne och norrut i
en allt smalare zon längs Västkusten (6).
Detta område karakteriseras av blandskogar med barrträd och mer eller mindre
värmekrävande lövträd. Denna sydgräns
förutsägs flytta minst 50 mil norrut under 2000-talet. Men det är inte troligt
att växtsamhällena kommer att flyttas
norrut «i befintligt skick». Alla de sydliga
arterna kommer inte att hinna sprida sig
norrut med en enhetlig hastighet och invadera de nya områdena i samma takt
som konkurrensen från tidigare invånare
minskar (4). Proportioner och dominansförhållanden mellan de olika organismerna kommer att förändras med förändrade konkurrensförhållanden.
allergi i prakXsis 1/2007
17
grader under det närmaste seklet, skulle
enligt detta sätt att extrapolera innebära
att den spontant invandrade granen helt
försvinner från området söder om den
biologiska norrlandsgränsen och från en
zon som löper söderut från Umeåtrakten
längs med Norrlandskusten. Troligen blir
det också svårare att med framgång odla
de importerade provenienserna. Bok och
bergek (Quercus petraea), finns i dag inte
spontant särskilt långt in i den boreonemorala zonen. Men inom en hundraårsperiod kommer det att finnas klimatiska
förutsättningar för att bok kan komma
att uppträda ända upp till den biologiska
norrlandsgränsen, förutsatt att årsnederbörden överskrider 500 mm inom detta
område. Enligt samma resonemang tycks
de klimatiska betingelserna kunna medge
att skogsek, ask och klibbal kan växa i
Dalarna, Jämtland (men inte Härjedalen),
Medelpad, Ångermanland och längs kusten upp till Luleå.
Det mesta tyder på att boken kommer
att dominera över stora ytor i södra
Sverige. Den är mycket tolerant med avseende på jordmånen, så länge marken
inte är vattensjuk eller dåligt genomluftad. Flera andra lövträd fick ge vika
för bok, när den som en sen invandrare
trängde in i Götaland för cirka 3000
år sedan. Vid den klimatförsämring som
inleddes vid vikingatidens slut retirerade
den till sitt nuvarande utbredningsområde (6). Skogsek klarar sig bra på tunga
jordarter där boken inte trivs, men kan
också växa på stenig och mager jord.
På marker där berg- och skogsek måste
konkurrera med bok, är det sannolikt boken som vid en ökande medeltemperatur
får övertaget, eftersom dess groddplantor kan etablera sig i djup skugga,
medan ekplantor är mycket ljusberoende.
Boken är av detta skäl också relativt konkurrenskraftig i en granskog. Därför kommer den att genom en gradvis övergång
kunna ersätta granen på många platser i
södra och mellersta Sverige utan att den
senare först måste försvinna helt. Förutsatt att marken inte är alltför frostlänt,
kan den också etablera sig på öppna,
trädlösa ytor och därför också bli en
konkurrent till björk, verkar i framtiden
kunna trivas i hela sydöstra Sverige
upp till Mälardalen.
Det är mycket vanligt att personer
som är allergiska mot björk reagerar på
pollen från hassel, al, bok, ek och avenbok, som också verkar kunna öka sin utbredning, bland annat eftersom de alla
18
allergi i prakXsis 1/2007
innehåller proteiner som är mycket lika
allergenet Bet v 1 (11). Al- och ekpollen
är relativt små och sprids väl, medan bokoch avenbokspollen är betydligt större.
I närheten av blommande bestånd kan
halterna emellertid bli höga.
Den värmeälskande asken, som växer
på näringsrik mark, är ett exempel på en
art med relativt god kolonisationsförmåga som åtminstone lokalt kan komma
att bilda stora bestånd. Det är inte vanligt att exponering för askpollen leder
till sensibilisering, varken i Sverige eller i
andra länder. Men personer som utvecklat allergi mot olivpollen i Medelhavsområdet kan reagera på aski. Både ask
och oliv tillhör familjen Oleaceae (12).
Olämpliga ur allergisynpunkt
En stor skillnad mot förhållandena under
tidigare klimatförändringar, är att skogen
i mycket högre grad är föremål för skötselåtgärder. Det är svårt att förutsäga i
vilken utsträckning man inom skogsbruket kommer att plantera in främmande
arter som ersättning för granen, och som
kan komma att konkurrera med de inhemska arter som spontant skulle ta dess
plats. Exempel på sådana arter, som ur
allergisynpunkt vore olämpliga, är representanter för släktet Thuja och det träd
som är den främsta orsaken till pollenallergi i Japan, Cryptomeria japonica.
I de störda miljöer som kommer att bli
vanliga, finns lediga ekologiska nischer
att exploatera. Också sådana arter som
odlas som parkträd och i trädgårdar
kan komma att få lättare att etablera sig
i naturen, till exempel platan (Platanus
acerifolia), hästkastanj (Aesculus hippocastanea) och äkta kastanj (Castanea
sativa). Den senare går i dagens klimat
endast att odla i mycket gynnsamma
lägen i södra Sverige. Den kommer att
trivas utmärkt med de milda vintrar och
torra somrar som man tror att förändringen kommer att medföra, och det
kommer att vara mycket lockande att
börja odla den. Samtliga dessa tre arter
kan ge pollenallergi. Men det är framför
allt äkta kastanj som har någon större
betydelse i detta avseende, och då vanligen för personer som först sensibiliserats
för björkpollen (12).
Invandrade ogräs
Bland kulturspridda arter är det annars
särskilt örter med ogrästendenser som
kan komma att bli till bekymmer. De är
ofta ettåriga, och kan därför snabbt se-
lekteras till nya miljöbetingelser. Ett ur
allergisynpunkt fruktat ogräs som redan
håller på att etablera sig i Sverige, och
som kommer att gynnas av klimatförändringarna, är malörtsambrosia Ambrosia artemisiifolia, Ambrosia-arter har kommit till
Europa från Nordamerika som förorening
i utsäde som importerades efter andra
världskriget som en del i Marshallplanen.
Nu invaderar A. artemisiifolia stora områden i Central- och Sydeuropa. Pollenet
innehåller ett av de mest potenta allergiframkallande ämnen man känner till,
och det är den främsta orsaken till
pollenallergi i USA. Växten ger dessutom
astma ungefär dubbelt så ofta som andra
växter.
Artens goda spridningsförmåga på
öppen mark betingas till stor del av den
stora fröproduktionen. En enda planta
kan bilda upp till 60 000 frön. Frukterna
är endast ett par millimeter långa och
kilar lätt in sig i hål i marken eller fastnar
i bil- och traktordäck. Därtill kommer att
de kan behålla sin grobarhet under lång
tid, åtminstone under några decennier.
I Sverige sprids frukterna med fågelfröblandningar och med foderpellets tillverkade av rester från rensning av solrosfrö, troligen därför att den är vanlig
som ogräs i solrosodlingar i Mellaneuropa.
Malörtsambrosia börjar blomma i
slutet av augusti, och fortsätter fram
till den första nattfrosten. Långa, varma
höstar gör fruktsättning möjlig (13).
Liksom Artemisia vulgaris, gråbo, tillhör
malörtsambrosia de korgblommiga växterna (Asteraceae). Gråbo och andra
Artemisia-arter kan komma att gynnas
av att somrarna blir varmare och torrare.
Gråbo och malörtsambrosia har gemensamma allergen, bland annat profilin
och det främsta gråboallergenet Art v 1.
Korsreaktitivitet mellan de båda släktena
har visat sig kunna ha klinisk betydelse
(14).
Det finns flera andra nordamerikanska
ogräs inom familjen som ger pollenallergi,
till exempel Iva, men det beror framför
allt på slumpen om de ska komma hit
eller inte. Det verkar säkrare att vi får hit
väggört, Parietaria judaica, som tillhör
nässelfamiljen (Urticaceae). Det är ett
vanligt ogräs i murar, på trottoarkanter
och liknande platser i Medelhavsområdet, och förekommer också i Västeuropa
ända upp till de brittiska öarna. Väggört
producerar stora mängder av små, lätta
pollen, som till utseendet är omöjliga att
skilja från brännässlepollen. Den blommar
under hela vegetationsperioden,
med undantag för den varmaste delen
av sommaren. Allergi mot väggört är
mycket vanligt i Sydeuropa, och det
är en av huvudkandidaterna till att bli
ett nytt problem i Sverige med varmare
klimat.
Pollen från vår inhemska brännässla
(Urtica dioica) brukar så vitt känt inte
ge upphov till sensibilisering, men andra
Urtica-arter kan göra det (12). Nyligen
konstaterades ett fall där en person som
exponerats för Parietaria-pollen i Sydvästeuropa också utvecklat känslighet
för pollen av Urtica dioica och som
därför haft besvär vid vistelse i Sverige.
Att detta är möjligt, är mycket oroande,
eftersom ingenting tyder på att brännässla kommer att vara sällsyntare i framtiden.
Ytterligare sannolika kandidater är
Amaranthus-arter, också med ursprung
i Nordamerika. Flera är aggressiva ogräs,
och andra odlas för sina ätbara frön.
De tillhör samma familj (Amaranthaceae)
som mållor (Chenopodium och Atriplex),
men har effektivare pollenspridning.
Mållorna har också allergent pollen.
Sensibilisering med mållepollen är inte
ovanligt i Västasien och västra Nordamerika, där perenna och storvuxna
representanter för dessa och närbesläktade släkten är relativt vanliga
i torra och försaltade miljöer (12).
Dessa är inte ogräs, och det förefaller
inte sannolikt att de kommer att etablera
sig i Skandinavien. De annuella mållorna
ger inte lika stora problem. Det är inte
heller troligt att vi får större problem
med pollen av kämpar (Plantago-arter)
i framtiden, eftersom de nya arter som
kan komma hit framför allt är småvuxna
och inte producerar mer pollen än de
vi redan har.
Kan ökande koldioxidhalter leda
till att det produceras mer pollen?
Väggört (Parietaria) är ett allergent och aggressivt ogräs,
som blommar under hela vegetationsperioden.
än vilda arter. Försök har bland annat
gjorts med malörtsambrosia, som visat
sig kunna fyrdubbla sin pollenproduktion
i den koldioxidhalt som förväntas år
2100, jämfört med förra sekelskiftet
(15).
Snabbväxande perenna örter är skickliga på att snabbt exploatera markens
kväveförråd och konkurrera ut andra
växter. De förefaller också att reagera
positivt på ökade koncentrationer av
koldioxid. Genom att de ofta förökar sig
vegetativt med jordstammar eller revor,
kan de producera fler blommande skott.
Det är troligt att vissa av de gräsarter,
som har högst pollenproduktion, till
exempel hundäxing (Dactylis glomerata)
och timotej (Phleum pratense) hör till
denna grupp. Halterna av registrerat
pollen av gräs och gråbo i Malmö och
allergi i prakXsis 1/2007
▼
Koldioxid är en begränsande faktor för
växternas tillväxt och för bildningen av
blommor och frukter. I åtskilliga försök
har man visat att man kan höja avkastningen hos odlade växter genom att höja
atmosfärens koldioxidhalt över den normala. Växter reagerar också mycket olika
på förhöjd koldioxidhalt. Art, ålder och
näringstillgång har betydelse för hur stor
effekten blir, men också vilken ekologisk
livsform det är fråga om. Det har visat sig
att många annuella odlade växter, liksom
ogräs, i genomsnitt reagerar kraftigare
19
gräs i Göteborg visar en signifikant
ökning sedan 1975 respektive 1979,
då pollenmätningarna startade (fig. 1).
Detta kan emellertid också vara ett
resultat av att antalet lämpliga habitat
har ökat, och av att ett ökat kvävenedfall ur atmosfären har stimulerat
tillväxten
När det gäller träd går det inte
att säga något generellt om vad effekten
av ökade koldioxidhalter kan bli. Koldioxidhalten samverkar med temperaturen. Vid test av olika modeller med björk,
ek och bok blir effekten av en ökad
koldioxidhalt mindre ju högre temperaturen är, eftersom respirationen ökar snabbare än fotosyntesen (8). Till att börja
med stiger emellertid nettoproduktionen
hos alla tre arterna. Det behöver emellertid inte betyda att pollenproduktionen
ökar. Hos björk konkurrerar hanhängenas
sträckning om energiförråden med cellsträckningen hos de blad som bildats
på samma skott. Ett träd som bär många
hanhängen, har i allmänhet färre utvecklade blad än ett träd med få
hängen. Det innebär att det inte kan
.
fotosyntetisera lika effektivt, och det
har till och med hänt att en stor del av
kronan, eller till och med hela trädet,
dött av självsvält efter kraftig blomning
(17). Även när resultatet inte är så dramatiskt, kommer en intensiv blomning
under ett år att leda till att det blir
mindre resurser till att anlägga nästa års
blommor. Det kan i viss mån kompenseras av gynnsam väderlek. Men det finns
en gräns för hur mycket pollen trädet
orkar producera flera år i rad. Om en
klimatförändring medför ökade björkpollenhalter bör det alltså i första hand
inträffa i Norrland, där temperaturen
hittills bör ha varit en begränsande
faktor för blomningens intensitet, och
där ett ökat antal björkar dessutom kan
förväntas av andra skäl.
Referenser:
1. Bernes C. En varmare värld. Växthuseffekten och klimatets förändringar.
Naturvårdsverket och SweClim
2003.
2. Saxe H, Cannell MGR, Johnsen Ø,
Ryan MG, Vourlitis, G. Tansley review
no 123. Tree and forest functioning
figur 1. Linjär regression av årssumman av registrerat luftburet pollen
(beroende variabel) vs år (oberoende variabel) i Göteborg (a) och Malmö (b,c)
sedan mätningarna började. Värdena är kvadratrotstransformerade.
a, b=Poaceae (gräspollen), c=Artemisia (gråbopollen).
Årssumma Göteborg
50
45
p=0,0217, R^2 = 0,201
a
40
35
30
25
20
1975
1980
1985
1990
1995
2000
2005
2010
65
Årssumma Malmö
p=0,0012, R^2 = ,359
b
55
45
35
25
1975
1980
1985
1990
1995
2000
2005
2010
Årssumma Malmö
35
30
p=0,0079, R^2 =0,2189
c
25
20
15
10
1975
1980
1985
1990
1995
År
20
allergi i prakXsis 1/2007
2000
2005
2010
in response to global warming. New
Phytologist 2001;149:369–400.
3. Menzel A, Sparks TH, Estrella N, Koch E,
Anto A A, Rein A, Alm-Kübler K, Bissoli P,
Brslavska O, Briede A, Chmielewski, FM,
Crepinsek Z, Curnel, Y, Dahl, Å, Defila C,
Donnelly A, Filella Y, Jatcak K, Måge F,
Mestre A, Nordli Ø, Penuelas J, Pirinen P,
Remisova V, Scheifinger H, Striz M, Susnik
A, van Vliet AJH, Wielgolaski, FE, Zach, S,
Zust A. European phenological response
to climate change matches the warming
pattern. Global Change Biology 2006;
12:1969–76.
4. Walther GR. Plants in a warmer world.
Perspect Plant Ecol Evol Syst 2003;
6:169–85.
5. Strandhede SO. Morphologic variation
and taxonomy in European Eleocharis,
subser. Palustris. Opera Botanica
1966:10(2).
6. Gustafsson L, Ahlen I. Växter och djur.
Sveriges Nationalatlas 1996.
7. Brasier CM, Cooke, DEL, Duncan JM.
Origin of a new Phytophthora pathogen
through interspecific hybridisation.
Proc Natl Acad Sci USA 1999;96:
5878–83.
8. Kramer, K Mohren GMJ. 1996. Sensivity
of FORGRO tor climatic change scenarios: A case study on Betula pubescens,
Fagus sylvativa, and Quercus robur in the
Netherlands. Climatic Change (1996)
34: 231–237.
9. Rudberg, S. Vad är Norrland? Norrländsk
tidskrift 1955.
10. Hultén E. Atlas över växternas utbredning
i Norden. Generalstabens litografiska anstalts förlag 1971.
11. Strandhede SO, Dahl Å. Botanik och
hösnuva. I: Anniko M, Stierna, P & Ställberg, B. (red.): Övre luftvägarnas allergiska sjukdomar del 2: 61–76. Draco
Läkemedel AB. 1999.
12. Strandhede SO. Farliga och ofarliga växter från A till Ö. Bilda bokförlag 2003.
13. Dahl Å, Strandhede SO, Wihl JÅ.
Ragweed, an allergy risk in Sweden?
Aerobiologia 1999;15:293–7.
14. Hirschwehr R, Heppner C, Spitzauer S,
Sperr WR, Valent P, Berger Horak F, Jager
S, Kraft D, Valenta R. Identification of
common allergenic structures in mugwort
and ragweed pollen J Allergy Clin Immunol 1998;101:196–206
15. Fuchs T, Spitzauer S,Vente C, Hevler J,
Kapiotis S, Rumpold H, Kraft D, Valenta
R. Natural latex, grass pollen, and weed
pollen share IgE epitopes. J Allergy Clin
Immunol 1997;100(3):356–64
16. Ziska LH, Caulfield, F.A. Rising carbon dioxide and pollen production of common
ragweed, a known allergy-inducing species: Implications for public health.
Austr J Plant Phys 2000 27:893–8.
17. Dahl Å, Strandhede SO. Predicting the
intensity of the birch pollen season.
Aerobiologia 1996;12: 97–106.
•
