Arkivapport till Kulturhistorisk museum
Frederiks gate 2, 0164 Oslo
Nils-Olof Svensson & Joachim Regnell
Högskolan Kristianstad
9 december 2011
Paleoekologiska, främst pollenanalytiska, undersökningar inom E18
projektet, Gulli-Langåker
Inledning
Föreliggande undersökning ingår som en del i ett projekt med arkeologiska undersökningar inför
motorvägsbygget för väg E18 sträckan Gulli-Langaker, i Vestfold, Norge.
Den arkeologiska undersökningen vid Östre Borge i Stocke kommun föranleddes av att det
planerade vägområdet berör en större yta där den arkeologiska förundersökningen visat
omfattande spår av mänsklig aktivitet. Då utgrävningsytan gränsar till den lilla, nu uppodlade,
myren och arkeologiska fynd, främst keramik, återfanns i myrranden fanns ett behov av en
paleoekologisk studie av myrlagerföljden.
Arbetet med pollenanalys av jordprover från arkeologiska kontexter har främst varit koncentrerat
till den arkeologiska undersökningen vid Hördalsåsen som var inriktad mot spår av odling och
bebyggelse.
Undersökningsområdet
De undersökta lokalerna är belägna i Vestfold i Södra Norge i Stocke och Sandefjord Kommun
(fig. 1).
1
Området ganska kuperat, i första hand beroende på berggrundens topografi. Morän är den
huvudsakliga jordarten, väster om undersökningsplatsen är moränen ofta hårt svallad. Inte långs
rån de undersökta områdena löper Raet moränen, en kraftig och markant ändmorän bildad
submarint under Yngre dryas skedet. I sänkor och från havet mer skyddade flacka områden är
ofta moränen täckt av sand och finkorniga sediment. Högsta marina nivån ligger i Södra Vestfold
på ca 155 m ö h (Hafsten 1979) och kan förväntas återfinnas på något högre nivå i trakten för
projektet. Den kraftiga landhöjning som skett i området efter inlandsisens avsmältning speglas
förutom i högs belägna fornstrandlinjer i en hög takt på recent landhöjning, ca 3-4 mm per år i
Vestfold enligt Ekman (1996). Havsnivåförändringarna i Vestfold har undersökts av
Henningsmoen (1979) och strandförskjutningskurvan för Larviks området visar att nivåer runt 50
m över dagens havsyta bör ha höjts ur havet ca 6000 år f. Kr
Klimatet i området är förhållandevis milt, årsmedeltemperatur vid kusten 8-9 grader, och längre
inåt land i Vestfold 5-6 grader C, och årsnederbörden i intervallet 1000-1500 mm (Meterologisk
Institutt).
2
Figur 1 Översiktskarta över projektets undersökningsområde. Utarbetad av Tone
Wikstrøm, KHM..
Metodik
Fältarbete
Lagerföljden i myren väster om väg E18 dokumenterades genom borrning på flera platser och strandnära
undersöktes lagerföljden av arkeologer genom schaktgrävning.
Lagerföljderna har provtagits med kannborr av rysk typ (Aaby och Digerfeldt 1986). För stratigrafiska
undersökningar användes 50 mm diameter, för provtagning för analyser 80 resp 100 mm diameter. För
provtagning med de grövre dimensionerna användes en kedjedomkraft av Borros fabrikat för nedpressning
och uppdragning. Tre platser provtogs och undersöktes mer detaljerat; ett strandnära schakt, Borrpunkt 1 i
3
torvmarkens västliga del och Borrpunkt 3 mera centralt i torvmarken (Tabell 2). De upptagna kärnorna
beskrevs översiktligt i fält, packades i plast i plastrännor och förvarades efter transporten i kyla (ca. 4 ◦C).
De upptagna kärnorna beskrevs översiktligt i fält, packades i plast i plastrännor och förvarades efter
transporten i kyla (ca. 4 grader C).
Laboratoriearbete
Provuttagning för analys av pollen skedde med ett varierande provavstånd i två omgångar där de senast
uttagna proverna togs som förtätning i de avsnitt som bedömdes relevanta för undersökningen. För
pollenanalyserna togs volymsbestämda prover, oftast 1 cm3, därutöver togs prover för mikroskopisk
jordartsanalys samt prover för diatomeanalys i den undre delen av sekvensen från borrpunkt ett.
Dokumentation och provtagning av de studerade odlinglämningarna på Hördalsåsen har skett i de av
arkeologerna framgrävda profilerna efter noggrann rensning och med beaktande av tänkbara
föroreningsproblem såsom perkolationszonen runt stenar och block och synliga rotkanaler. Vid val av
sektioner för pollenanalys har ett viktigt kriterium varit att stratigrafin skall vara distinkt och klar, detta
bör minska risken för att hamna i störda lager. Provtagning och fältdokumentation i samband därmed har
dels skett av författare, dels av arkeolog Axel Gjärum och hans medarbetare. Den stratigrafiska
dokumentationen av sektioner har fältritats och renritats av flera arkeologer, de visas i fullständigt skick i
de arkeologiska rapporterna.
De uttagna torv och jordproverna har preparerats i pollenlaboratoriet vid Kvartärgeologiska avd., Lunds
Universitet, alternativt i laboratorium på Högskolan Kristianstad. Kemisk preparering, preparattillverkning
och analyser av följer de principer som ges i ”Handbook of Holocene Palaeoecology and
Palaeohydrology” (Berglund & Jasiewiczowa 1986).
Pollenkoncentrationen har bestämts genom att en känd provvolym användes (1 alternativt 2 cm3) och
tillsättes tabletter med känt antal lycopodium clavatum sporer (Stockmarr 1971), vilka sedan räknades
under pollenanalysen. För att eliminera möjliga problem med klumpbildning i pollenpreparaten på grund
av tillsatsämnen i tabletterna har lyckopodiumtabletterna först lösts separat i 10 % HCl under droppvis
tillsättning av etanol. Efter värming i några minuter skedde en dubbel centrifugering med rören roterade
180 grader dem emellan Efter försiktig avhällning av supernatanten förenades sedan lycopodiumsporerna
med respektive prov.
Därefter har pollenprepareringen skett med följande steg; 10% HCl i 5 min i kokande vattenbad,
sköljning, 2% NaOH i 5 min, silning genom grovt nät (0,18 mm) ner i två rör, vars innehåll
nedcentrifugerades och samlades i ett rör. Efter silningen skedde en kraftfullare lutbehandling, 10 min
10% NaOH. Efter centrifugering avskildes organiskt och fint minerogent material från sand och grov silt
genom upprepad upprörning i vatten, 30 sek sedimentation och dekantering.
Resterande minerogent material avlägsnades med 40% HF i ca. 15 min under värmning, följt av 10% HCl
i 10 min i kokande vattenbad och sköljning i vatten. Acetolyssteget innefattade sköljning i isättika,
acetolys (90% ättiksyreanhydrid+10% konc. svavelsyra) 7 minuter i kokande vattenbad, sköljning i
isättika och vatten. Proven färgades med neutralrött alternativd fuchsin i samband med en sista sköljning i
25% glycerinvatten och läts torka under några dagar i rören. Preparatet späddes med glycerin och färgades
eventuellt ytterligare. Det färdiga preparatet förseglades slutligen med Permount.
4
Preparaten har normalt analyserats i 400x förstoring med torrobjektiv, oljeimmersionsobjektiv och
faskontrast användes ofta för att underlätta kritiska bestämningar. Artbestämning har skett med hjälp av
bestämningsnycklar i Faegri & Iversen (1989), Moore et al (1991), Andersen (1979) och Beug (2004)
samt med diverse specialnycklar och referenspreparat. Ett antal typer mikrofossil av icke-pollen typ,
främst svampsporer bestämdes med hjälp av van Geel (1978, 2009x).
Latinska art och typ namn har använts, de svenska respektive norska namnen för arter och typer i
diagrammen framgår av tabell 1. Beräkning och uppritning av pollendiagram har skett med programmen
Tilia och Tgview i olika versioner (E. Grimm, 1992, 2004).
Pollenprocentvärdena har beräknats på en pollensumma inkluderande träd, buskar, ris och örter. Alla arter
av pollen, föruton de akvatiska, har inkluderats i pollensumman. För grupperna pteridophyta,
(ormbunksväxter) och bryales (mossor) samt kolpartiklar, som inte inkluderats i pollensumman, baseras
procentvärdena på en beräkningssumma bestående av pollensumman adderad med totalsumman för
respektive grupp.
Under analysen fotograferades en del pollen och sporer med digitalkamera monterad på mikroskopet.
Tolkningen av pollenresultaten följer främst Berglund (1986) och Behre (1986).
Analysarbete
Huvuddelen av pollenkornen har bestämts med bestämningsnycklar i Faegri & Iversen (1989) och Moore
& Webb (1991) och Beug (2004), ofta i kombination med referenspollenpreparat ur högskolans
referenssamling. Nedan redogörs för vissa mer kritiska bestämningar där ofta speciallitteratur använts i
kombination med referenspreparat.
Populus pollen har kontrollerats i faskontrast för att tydligt se exinets karaktäristiska yta.
Utöver Hordeum har de väldefinierade Triticum, Avena och Secale typerna bestämts, tyvärr har dock
bestämningarna försvårats när Cerealia pollenkornen varit dåligt bevarade varför ganska många korn bara
kunnat föras till Cerealia typ. Därutöver har Poaceae pollen i storleken 37-42 μm räknats separat. Denna
senare grupp har vid mina tidigare analyser i Kalmarområdet (Svensson 2001) inte klart kunna knytas till
aktiv spannmålsodling, då gruppen där inte samvarierade med de väldefinierade Cerealia typerna, utan var
snarare att betrakta som en vildtyp eller infört gräs.
Pollen ur Rosaceae gruppen har så vitt möjligt bestämts noggrant med hjälp av referenspreparat och
bestämningsnyckel och foton i Eide (1981). Merparten kan klart bestämmas till filipendula typ vilken
tyvärr inte kan delas upp i f. ulmaria eller f. vulgaris. En annan problematisk Rosaceae typ är potentilla
typen vilken antingen härrör från våtmarksarten Comarum eller flera olika fastmarksarter. Dessa två
grupper har försökts särskiljas, trots pollenkornens obetydliga skillnader men försvårades än mer av den
bitvis dåliga bevaringsgraden. Då inga systematiska mönster framkom i resultaten har slutligen gruppen
sammanförts under en pollenkurva.
En grupp Rosaceae pollen, Sorbus typ har ganska säkert kunnats särskiljas, ofta med hjälp av faskontrast.
5
Pollen från släktet Umbelliferae (Apiaceae) har i bäst möjliga mån detaljbestämts med bestämningsnyckel
från Punt (1984) och representanter finns både från våtmarksarter och betesmarksarter.
Försök att särskilja Rumex acetosa från Rumex acetocella visade på svårigheter, bland annat gav vikta
eller tillplattade pollen problem att se viktiga karaktärer, typerna redovisas därför som en typ, Rumex
acetosa/acetocella. Rumex domesticus särskiljs främst på sin storlek >26 μm.
I Caryophyllaceae gruppen kunde flertalet påträffade pollen föras till Cerastium typen enligt karaktärer i
Moore & Webb (1991) och Punt xx( xx).
Ett antal typer mikrofossil av icke-pollen typ, främst svampsporer bestämdes med hjälp av van Geel
(1978, 1986). Vanligast bland dessa i myrlagerföljden på Borge, och de som inkluderats i
pollendiagrammen, är Entophlyctis, Microthyriom och Tilletia Sphagni. Entophlyctis ingår i släktet är
Chytridiomycota som främst representeras av saphrophyter och parasiter, varav många akvatiska.
Pollenkornens bevaringsgrad har bestämts genom att skadade Betula pollen har noterats vid analysarbetet.
Två typer av pollenförstöring noterades - tunnade samt frätta.
Kulturlandskapsstudier och olika sätt att använda insamlad information sammanfattas av Gaillard (2000). I
denna studie har tolkningen av de olika kulturindikerande pollentyperna främst baserats på indikatorarter
enligt Behre (1981), Av andra studier som tagits i beaktande för tolkningen kan nämnas Berglund (1966,
1969, 1986), Berglund et al. (1991), Birks & Birks (1980), Göransson (1986, 1987), Iversen (1941),
Lagerås (1996), Mossberg et al (1992), Regnell (1989) och Welinder (1983).
Växtnamn följer Lid (1974).
Datering
Några prov för C14datering togs i 1 cm tjocka skivor som våtsiktades över nät med 0,5 mm maskvidd och
därefter valdes makroskopiska växtmakrofossil från landväxter ut under preparermikroskop. Andra prov
plockades direkt ur borrkärnan. Exempel på utplockat material är björk- och starrfrön, samt stammar,
bladskaft och blad av vitmossa. Proverna har levererats till laboratoriet torkade efter att ha förvarats i lätt
surgjort destillerat vatten. Kalibrering av C14-åldrar har gjorts med programmet OxCal (Bronk Ramsey
2009) med användning av kalibreringsinformation IntCal09 (Reimer et al. 2009). En datering med ung
ålder är kalibrerad med Post-bomb NH1 kalibreringsdata (Hua and Barbetti 2004). Numeriska mittvärdet
för 68,2% σ intervallet använts vid uppritning av pollendiagram på tidsskala
Analys av mikroskopiskt kol
Vid pollenanalysen räknades kolpartiklar i tre storleksgrupper 5-25μm, 25-75 μm, samt de ännu
större med tanken att stora partiklar i större utsträckning bör vara från närområdet. Kurvorna för
de båda mindre fraktionerna samvarierar väl och skillnaderna dem emellan är små. I
redovisningen i pollendiagrammet har därför inte kurvan för den minsta fraktionen använts. Den
största kolfraktionen, >75 um, har visat användbar och tydligt visa på perioder med intensiv
eldning.
6
Antal kolpartiklar per cm3 bestämdes sedan med hjälp av förhållandet tillsatta/räknade
lycopodiumsporer under beaktande av sedimentprovets volym. På grund av det mycket stora
antalet kolpartiklar i vissa prov från odlingslämningarna räknades de i dessa prov kol bara under
en del av analysen (cf Finsinger and Tinner 2005), totalantalet bestämdes i dessa fall genom
mängdförhållandet till Lycopodiumsporer.
Svenskt namn
Björk
Tall
Asp
Rönn
Hassel
Alm
Ek
Al
Lind
Ask
Lönn
Bok
Avenbok
Gran
Mistel
En
Sälg
Brakved
Olvon mf.
Kråkris
Ljung
Risväxter obest
Gräs
Halvgräs, starr
Sädesslag obestämt
Sädespollen av korntyp
Sädespollen av vetetyp
Råg
Maskros m. fl.
Gullris m. fl.
Åkerkulla m. fl.
Aster typ
Åkertistel m.fl.
Måror
Humle
Lejongapsväxter
Rosväxter
Blodrot m.fl
Vitsippetyp
Vänderot
Kovall
Norskt namn
Bjørk
Furu
Osp
Rogn
Hassel
Alm
Eik
Or
Lind
Ask
Lønn
Bøk
Agnbøk
Gran
Misteltein
Einer
Selje
Trollhegg
Krossved
Krekling
Røsslyng
Lyng
Gras
Storr
Korn typ
Byg typ
Kveite typ
Rug
Løvetann
Gullris
Gåseblom m. fl.
Asters typ
Åkertistel m. fl.
Maure
Humle
Maskeblomsterfamilien
Rosefamilien
Tepperot m. fl.
Hvitveis
Vendelrot
Marimjelle
Namn i pollendiagram
Betula
Pinus
Populus
Sorbus
Corylus
Ulmus
Quercus
Alnus
Tilia
Fraxinus
Acer
Fagus
Carpinus
Picea
Viscum
Juniperus
Salix
Rhamnus frangula
Viburnum
Empetrum
Calluna
Ericaceae undif.
Poaceae
Cyperaceae
Cerealia type
Hordeum type
Triticum type
Secale
Compositae liguliflorae
Solidago type
Anthemis type
Aster type
Cirsium typ
Galium
Humulus
Scrophulariaceae
Rosaceae
Potentilla typ
Anemone nemorosa
Valeriana officinalis
Melampyrum
Skallror
Smörblommor
Engkall
Engsoleie
Rhinanthus
Ranunculus undiff
7
Korgblommiga typ II
Knölbräcka
Vädd
Ängsvädd
Brudbröd/Älggräs
Malörtsgruppen
Mållor
Syror
Korsblommiga, senap
m.fl.
Ruta
Nejlikväxter
Smällglim m. fl
Åkerpilört m. fl
Trampört
Blåklint
Svartklint
Svartkämpar
Lummerväxter
Revlummer
Lopplummer
Stensöta
Ekbräken m.fl.
Ormbunkar obest
Örnbräken
Låsbräken
Vitmossa
Skjemplantefamilien typ Umbelliferae typ II
II
Nyresildre
Saxifraga granulata type
Scabiosa sp
Blåknapp
Succisa
Knollmjødurt/ Mjødurt Filipendula
Malurtsgruppen
Artemisia
Chenopodiaceae
Syre
Rumex
Åkersennep
Cruciferae
Frøstjerne
Nellikfamilien
Engsmelle m. fl.
Vanleg hønsegras
Tungras
Kornblom
Svartknoppurt
Smalkjempe
Kråkefotfamilien
Strid kråkefot
Lusegras
Sisselrot
Fugletelg mf
Bregne obest
Einstape
Marinøkkel
Kvitmoser
Thalictrum
Caryophyllaceae
Silene vulgaris typ
Polygonum persicaria typ
Polygonum aviculare
Centaurea cyanus
Centaurea nigra
Plantago lanceolata
Lycopodium sp
Lycopodium annotium
Lycopodium selago
Polypodium vulgare
Lastrea dryopt. type
Polypodiaceae undiff
Pteridium
Bothrychium
Sphagnum
Tabell: Svenska och norska växtnamn och deras taxonomiska motsvarighet i pollendiagrammen.
Pollenanalys av odlingslämningar
Pollenanalys av avlagringar knutna till arkeologiska anläggningar kan förväntas ge resultat direkt
knutna till mänsklig aktivitet och inte så mycket till klimatiskt betingade landskapsförändringar.
Då avlagringarnas uppkomst ofta beror på enstaka aktiviteter saknas normalt tidskontinuitet.
Detta tillsammans med den komplexa närmiljön gör att tolkningen av resultaten blir annorlunda
och mer komplex än i de mer landskapsinriktad studierna av naturligt bildade torv och
gyttjelagerföljder. Problem och möjligheter med denna typ av analyser beskrivs exempelvis av
Dimbleby (1957, 1985). Bottema (1975) och Andersen (1979, 1986). Fossila jordmåner har ofta
bevarats under grav och röjningsrösen, eller som så vanlig på Hördalsåsen, genom att ytterligare
odlingsjord tillfört, den ökade mäktigheten lämnar sedan obrukad “fossil” odlingsjord i botten.
Dedda fossila jordmåner kan genom pollenanalys avslöja detaljerad information om den lokala
vegetationen och markutnyttjande (Pedersen 1990a, 1990b, Svensson 2001b, Björkman 1991,
1992, Lagerås et al. 1995).
Några avgörande faktorerna för möjligheten att få acceptabla resultat av pollenanalyser i
jordmåner är att lagerföljderna ej är omblandade, att pollenkornen är acceptabelt bevarade och
att det finns en stratigrafi, normalt bildad genom tillförsel av material eller att delar av sekvensen
8
Tabell 1 : Selektiv pollendestruktion. A. baserat på pollenslagens innehåll av
sporopollenin, B. baserat på ett 20-årigt experiment med bevaring i olika jordmåner.
Observera att pollendestruktionen i lövmylla (leaf mould) var mycket hög, i podzol
bevarades alla pollen, dock i varierande grad skadade och påverkade. Sammanställd från
A. Birks & Birks (1980), B. Havinga (1984).
har tillslutits vid en relevant tidpunkt . Omblandning i jordmånsprofiler sker främst genom
grävande djur och/eller mänsklig påverkan. Daggmask blandar mäktiga jordlager, och ger stor
blandning i brunjordsprofiler. I surare jordarter minskar daggmaskens betydelse och större
möjligheter till bevarad stratigrafi finns.
Pollenkornens bevarandegrad är beroende av kemiska och biologiska faktorer. Basiska kalkrika
jordar ger dåliga eller inga bevarandemöjligheter (Andersen 1986), surare jordar (PH< 5.5)
liksom syrefattiga våta avlagringar ger en bättre bevarandegrad. En ytterligare faktor av betydelse
är om bränning skett, under brandhärden en bit ner i jorden förstörs pollen helt, därunder finns en
zon där pollenkornen värmepåverkats så kraftigt så deras utseende påverkats.
9
Figur 2: Kulturindikatorer i pollendiagram i relation till landanvändning. Lätt modifierad
efter Behre 1991.
Pollendestruktionen är artselektiv (Tab. 3), varför vissa arter bevaras dåligt eller inte alls i
olämpliga miljöer, andra ytterligheten är pollen som är identifierbara trots kraftig nedbrytning
(Tilia). Den selektiva pollendestruktionen är oftast inte är total utan ger förvrängningar i
relationerna mellan arterna. De olika pollenkornens känslighet varierar mellan olika miljöer,
Havinga (1984) har genomfört 20 åriga experiment och fann att de olika arternas bevaring
10
varierade kraftigt mellan olika miljöer. I en lövmylla (pH 6.2) bevarades pollenkornen mycket
dåligt (Tab. 3B), men att exempelvis Quercus (40% kvar efter 20 år) var en art som bevarades
relativt bra, Alnus och Corylus mycket sämre (2-4% kvar efter 20 år). I en sandig podsoljord (pH
3.4) bevarades pollen mycket bättre och få försvann. Genom att mäta den påbörjade successiva
förstörelsen av pollen visade Havinga (1984) att andra arter nu vara känsligast (Tab. 3B),
exempelvis var Quercus och Salix bland de mest förstörda pollentyperna.
Vad det gäller genesen av polleninnehållet i de undersökta lagerföljdernas kan en indelning ske
till tre stratigrafiska grupper, undergrund, äldre odlingslager/rösefyllnad samt recent och
subrecent aktiv jordmån. Generellt för alla dessa avlagringar är att pollenkornen inte alltid ligger
stilla, en viss förflyttning neråt sker med perkolerande vatten. Beroende på jordartens
genomsläpplighet och förekomst av eventuella kanaler går denna process olika fort. Denna
process kan ge resultatet att en yngre pollenstratigrafisk zon kan ”vandra ner” till äldre
arkeologiska fynd och koldateringar. Grävande djurs aktiviteter kan förflytta pollen både upp och
ner och ytterligare förrycka bilden och extremfallet ge en total omrörning i en ytnära zon. Om
avlagringen ökar i mäktighet kommer den undre gränsen för denna zon att flyttas uppåt och en
pollenstratigrafi kan bildas.
Undergrund: Underst i lagerföljderna återfinnes den den nedre delen av den ursprungliga
markprofilen. Polleninnehållet här har i perioden före röset/åkern anlades, liksom efteråt,
transporterats ner från markytan av perkolerande vatten och grävande djur, främst daggmask.
Under äldre skeden, exempelvis i den Atlantiska skogen bör brunjordar ha varit vanliga i
området. I brunjord finns oftast mycket grävande mask, tillsammans med brunjordens högre pH
bör därför resultatet bli ett lager med otydlig pollenstratigrafi och dåligt bevarade pollen (cf.
Andersen 1979). Typiskt för de flesta lyckade pollenundersökningar av fossila jordmåner är att
de efter odlingens upphörande försurats och alltså inte längre är av brunjordstyp med mycket
grävande mask, vilket innebär att djupomblandningen upphör helt.
Rösefyllnad: Sedan väl röset börjats läggas upp påbörjas en ansamling av rösefyllnad. Denna
består dels av ditlagda stenar, dels av finmaterial ditkommet med stenar och annat uppkastat
material, men även av naturligt transporterat material och vittringsrester från stenarna. Denna
enhet representerar därför oftast en successiv tillväxt och ger en successiv ackumulation av en
pollenstratigrafi. De humösa och torviga lager som ligger överst i rösena representerar slutfasen
av rösefyllnaden.
Åkerjord: När marken brukas och jorden bearbetas kommer jord i sluttande åkrar successivt
förflyttas nedåt sluttningen och därmed ansamlas intill åkerns nedre begränsning eller vid
odlingshinder som rösen och block. Äldre lager av åkerjord kan därvid komma under ”plogdjup”
och då bevara sitt ursprungliga polleninnehåll utan större inblandning från yngre skeden.
Pollenbevaringen i åkerjord är oftast dålig och resulterar att huvudparten av pollenkornen härrör
från ett sent skede av odlingen.
11
Utöver dessa enheter förekommer kulturlager i de undersökta profilerna, ursprunget till dessa är
oftast åkerjord eller den naturliga markprofilen, genom mänsklig aktivitet, materialansamling och
omrörning ansamlas en pollenflora under aktivitetsytan som kan vara av ganska komplext
ursprung.
Tolkningen av de olika kulturindikerande pollentyperna har baserats bland annat på Behre
(1981), Fig. 1. visar sammanfattande Behres resultat. Som exempel på andra studier som tagits i
beaktande för tolkningen kan nämnas Iversen (1941), Selander (1957), Berglund 1966, 1969,
1986), Berglund et al. (1991), Königsson (1968), Regnell (1989), Lagerås (1996a, 1996b, 1996c),
Krok & Almquist (1984), Mossberg (1992).
Resultat
Pollenanalys av odlingslämningar vid lokal 51, Hördalsåsen
Lokal 51, Hördalsåsen ligger vid gården Hördalen i Sandefjords Kommun. På höjdryggen här finns stora
områden med fossil åkermark. Inför bygget av den nu befintliga väg E18 undersöktes delar av
Hördalsåsen området både vad det gällde fossil åkermark och forntida bebyggelse (Pedersen 1990 a, b). I
samband med ombyggnaden av väg E18 till motorväg berörs ytterligare delar av området och nya
arkeologiska undersökningar har skett under 2009-2010. Resultaten av dessa redovisas av rapporter
Mjaerum (2010, 2011) och i Mjaerum
12
(2012).
Figur 3 Utgrävningsområdet på Hördalsåsen 2009 och 2010 med profiler och schakt.
Utarbetad av Tone Wikstrøm, KHM.
Hördalsåsen p2510019
Sekvensen för denna analys provtogs i utgrävningsytans södra del (fig x). Proverna togs ut från en
upprensad schaktvägg som beskrivits detaljerat i den arkeologiska dokumentationen (Mjaerum 2011). (fig
4). Lagerföljden på platsen för provtagning omfattade 51 cm.
Tre prover mellan 7 och 23 cm djup preparerades och pollenanalyserades. Pollenbevaringen var, som
normalt i denna typ av lagerföljder, förhållandevis dålig.
13
Figur 4 Profilritning runt pollenprofil p2510019. Från Mjaerum (2011).
Lagerföljden, beskriven och tolkad av Axel Mjaerum, som provtogs bestod av,
0-4 cm. Förna
4-25 cm. Sandblandad silt med visst humusinnehåll. Tolkas som odlingslager.
25-50 cm. Gåbrunt humusrikt odlingslager.
50-100 cm. Grusigt stenigt sandigt lager med orange för. Tolkas som undergrund
Pollendiagrammet (fig 6) omfattar 8 prov direkt i profilen och ett prov (inritat på 43 cm djup) knappt 2
meter österut som har nummer p2510020.
14
Figur 5 Delar av den provtagna profil 1, p2510019, på Hördalsåsen
Figur 6 Pollendiagram för p2510019
15
Pollendiagrammet kan indelas i fyra olika zoner som beskrivs och tolkas nedan.
Zon A, 60- 70 cm. En nivå pollenanalyserad som visar total dominans av Tilia pollen. Frekvensen
kolpartiklar är mycket hög. Provet är från vad som tolkats som undergrund. Den höga halten Tilia pollen
får ses som en rest från skogslandskapet från före dess uppodlingen skedde. Den höga procenthalten
mikroskopiskt kol visar viss tillförsel från tidigare markyta men i absoluta tal (per volymsenhet) är
kolinnehållet lågt.
Zon B. 30-60 cm. I denna zon har fyra prov analyserats. Alla visar de höga frekvenser på ört och
gräspollen, 40-50%, varav gräs utgör en stor andel. Enstaka Cerealia pollen tillsammans med
ogräsbetonade örter (lactucoidae, Artemisia) visar på zonens anklytning till odling. Andra örter, främst
caryophyllacea, plantago lanceolata visar, samt gräs visar att betesdrift har varit en viktig, kanske
dominerande bruksform. De relativt höga frekvenserna av Tilia visar att den förekommit frekvent i
området. Zonens pollenflora visar alltså intensiv jordbruksaktivitet, troligast har den odlats periodvis med
trädesperioder då den använts som betesmark dessemellan. I avslutningen visas ett större inslag av Calluna
pollen, tydligen har en ljungrik betesmark avslutat perioden. Zonens trädpollen visar en hög ålder, bara
något enstaka granpollen indikerar järnålder som senaste brukningsfas.
Zon C. 12-30 cm. I denna zon har två prov analyserats. Trädpollen dominerar, främst tall ek bok och gran.
Ett visst inslag av gräs noteras. Att lagret kan knytas till jordbruksaktivitet beror snarast på att det är den
enda rimliga förklaringen till materialtillförseln som bildar lagerpacken. Troligen representerar odling
bara mycket korta skeden, troligen med svedjning, annars har skog, främst med bok, gran och tall
dominerat. Zonens trädpolleninnehåll, helt med avsaknad av lind, är av en yngre typ och kan troligen
representera medeltid eller ännu yngre skede.
Zon D. 0-12 cm. Zonen domineras av trädpollen, främst Fagus, Picea och Pinus. Ett visst inslag av gräs
visar på en ganska gles skog. Alla spår av jordbruksaktivitet saknas.
Hördalsåsen p2510224
Sekvensen för denna analys provtogs i utgrävningsytans centrala del (fig 7). Proverna togs ut från en
upprensad schaktvägg som ritats detaljerat i den arkeologiska dokumentationen (Mjaerum 2011). (fig x).
Tre prover mellan 10 och 60 cm djup preparerades och pollenanalyserades. Pollenbevaringen var, som
normalt i denna typ av lagerföljder, förhållandevis dålig.
16
Figur 7 Profilritning runt pollenprofil p2510224. Från Mjaerum (2011).
De tre analyserade proven visar helt olika miljöer. Det övre provet taget strax under förnan visar en sen,
nog nära nutida, fas i vegetationsutvecklingen. Trädpollen och ormbunkssporer dominerar helt, Betula och
Pinus har högst frekvens, men Fagus och Picea har en frekvens på 5 respektive 10%. Då dessa två senare
är dåliga pollenspridare visar deras frekvenser att de har utgjort ett stort inslag vegetationen. Poaceae
frekvensen på mer än 20% visar på ett ganska öppet område, kanske med gles blandskog av bio, gran
björk och tall. Möjligt är att provet representerar en gräsbevuxen glänta i sådan skog. Förekomsten av
mikroskopiska kolpartiklar visar att svedjning eller skogsbrand varit förekommande.
Den mellersta analyserade nivån domineras av ört och gräspollen, varav lactucoidae (lövetann) dominerar
med en frekvens på hela 30%. Trots Cerealia pollen inte hittats är det klart att nivån representerar en
jorbruksfas med tillförsel ach accumulation av åkerjord.
17
Den understa analyserade nivån domineras av trädpollen av vilka Tilia dominerar med hela 40%. Denna
nivå representerar troligen skedet som föregick uppodlingen, inslaget av gräs indikerar dock en lite
öppnare skogsmiljö.
Hördalsåsen P2510266
Sekvensen för denna analys provtogs i utgrävningsytans nordvästra del (fig 8) intill anläggningar som
tolkats som fägata. Proverna togs ut från en upprensad schaktvägg som även beskrivits detaljerat i den
arkeologiska dokumentationen(Mjaerum 2011). Lagerföljden på platsen för provtagning omfattade 51 cm.
Tre prover mellan 7 och 23 cm djup preparerades och pollenanalyserades. Pollenbevaringen var, som
normalt i denna typ av lagerföljder, förhållandevis dålig.
Lagerföljden, beskriven och tolkade av Axel Mjaerum, som provtogs bestod av,
Lager 1: 0-5 Torv
Lager 3a: 5-21 Gråbrun humös sandig grovmo, åkerjord.
Lager 3b: 21-58 Gråbrun, humös sandig grovmo,något mörkare än ovan, åkerjord.
Lager 4: 58-75 Brungul grusig grovmo, anrikningslager (b-skikt), undergrund.
Figur 8 Profilritning runt pollenprofil p2510266. Från Mjaerum (2011).
18
Figur 9, Pollendiagram p2510266
De tre analyserade proven (fig 9)visar sinsemellan helt olika miljöer. Det övre provet taget strax under
förnan visar en sen, nog nära nutida, fas i vegetationsutvecklingen. Trädpollen och ormbunkssporer
dominerar helt, Pinus har högst frekvens, men Fagus och Piccea har en frekvens på 20 respektive 10%. Då
dessa två senare är dåliga pollenspridare visar deras prekvenser att de har dominerat vegetationen. Detta
prov representerar en ganska sluten miljö av Tall-Bokskog. Förekomsten av stora mängder mikroskopiska
kolpartiklar visar att svedjning eller skogsbrand varit förekommande.
Pollennivån därunder, på 16 cm djup domineras även det av trädpollen men nu är det Alnus som
dominerar tillsammans med Betula. Med beaktande av områdets höjdläge och dränerande jordarter är det
troligt att Alnus pollenet härrör från Alnus incana som trivs i torrare lägen och etablerar dig gärna på
igenlagd åkermark. Frekvensen av örter och gräs är ganska hög, gräs har en frekvens på runt 10% och
Lactucoideae pollen (lövetann mfl.) är ganska frekventa. Pollenprovets läge i övre delen av ett lager med
fossil odlingsjord tillsammans med inslag av örtpollen från Lactucoide och Poaceae indikerar lagrets
ursprung i åker men sedan berikat med pollen från en igenväxningsfas.
Den understa analyserade nivån, på 23 cm djup, domineras av ört och gräspollen (strax över 50%),
framförallt av höga frekvenser av Lactucoideae pollen. Förekomsten av mycket kolpartiklar även här visar
att svedjning ingått i etablerandet och kanske upprätthållande av åkermark. Förekomsten av
Chenopodiaceae indikerar hög näringsnivå från gödsling. Denna nivå visar på odling troligen med längre
19
mellanliggande perioder av betesdrift. Åldern på denna odlingsfas måste enligt frånvaron av Picea pollen
föras ner till senast mellersta järnålder.
Hördalsåsen P2510053
Sekvensen för denna analys provtogs i utgrävningsytans nordvästra del (fig 10) intill anläggningar som
tolkats som fägata. Proverna togs ut från en upprensad schaktvägg som även beskrivits detaljerat i den
arkeologiska dokumentationen(Mjaerum 2011). Lagerföljden på platsen för provtagning omfattade 51 cm.
Ett pollenprov preparerades och pollenanalyserades. Pollenbevaringen var, som normalt i denna typ av
lagerföljder, förhållandevis dålig.
Lagerföljden i ett schakt i områdets norra del omfattar 64 cm och lagerföljden jag noterade vid
fältprovtagningen är:
0-1 cm förna
1-9 cm kraftigt humusblandad jord
9-21 cm gråbrun sandig jord med viss humusinblandning, tolkad som odlingsjord.
21-64 cm mörkbrun stenig sandig jord.
Figur 10. Profilritning runt pollenprofil p2510053. Från Mjaerum (2011).
20
Figur 11 Den provtagna profilen p2510053 på Hördalsåsen
Fyra prover från mellan 15 och 50 cm djup har analyserats.
Det övre provet taget strax under förnan visar en sen, nog nära nutida, fas i vegetationsutvecklingen. Detta
prov domineras helt av trädpollen framförallt då Fagus som närmar sig 50 %. Helt klart att bokskog på
platsen är orsaken.
De tre proven på 24, 34 resp. 47 cm djup är mycket annorlunda i pollenspektrat. Gräs och örtpollen
dominerar här med 50-70% varav Poaceae dominerar men Lactucoidae visar mycket höga frekvenser.
Odlade växter i form av cerealia pollen är frekventa, och Chenopodiaceae (mållor) är även de vanliga.
Därutöver finns flera typer av örtpollen som indikerar betesmark. Noterbart är den höga förekomsten av
ormbunkssporer, runt 50%.
De nedre tre proven visar en påtaglig jordbruksaktivitet, som att dömma av kolpartiklarnas stora antal
tidvis inkluderat svedjning. Beaktande förekomsten av Chenopodiace pollen har näringstillgången tidvis
21
varit rik, gödsling har förekommet. Åldern på denna odlingsfas är hög, frånvaro av gran pollen indikerar
som yngst mellersta järnålder. Änmärkningsvärt här är även den tjocka packen av ansamlad åkerjord.
Figur 12 Pollendiagram p2510053
Hördalsåsen P2510187-2
Endast ett pollenprov har analyserats från profil p2510187. Provet innehåller mycket ört och gräspollen,
ca 24 % poeceae och även en del Cerealia pollen. Halten mikroskopiska kolpartiklar är hög.
Provet representerar klart forntida odling, frånvaron av Fagus och Picea men närvaron av Tilia visar
provets höga ålder. Åldern för pollensammansättningen lär tidigast vara mellersta järnålder.
22
23,7
15,3
5,1 3,4 8,5 3,4
23,7 1,7
1,7
1,7 1,7
47,5
8,5
3,4
40,7
13,2
Hördalsåsen P2510270
Endast ett pollenprov har analyserats från profil p2510270. Provet domineras av trädpollen. Corylus och
Betula dominerar i pollenfrekvenserna men innehållet av Tiliapollen, nära 15 % , visar att det
dominerande trädet på plats varit Lind. De relativt låga ört och gräsfrekvenserna indikerar ganska sluten
skog där till synes undervegetation av ormbunkar (brekner) varit påtaglig. Även halten kolpartiklar är
förhollandevis låg. Avsaknad av såväl Picea som Fagus visar på hög ålder, senast mellersta järnålder.
Noterbart är fyndet av ett Viscum pollen.
23
Kolpart
Sporvaxter
Orter
Ris
Buskar
Trad
Ranunculus acris-typ - sm”rblommor mm
Urtica dioica - br„nn„ssla
Cerealia sp - obest sadespollen
Poaceae 37-42 um
Poaceae ospec. - vildgr„s
Ericaceae ospec. - obest. ljungv„xter
Corylus - hassel
Tilia - lind
Alnus - al
Pinus - tall
Betula - bj”rk
Figur 13 Profilritning runt pollenprofil p2510187. Från Mjaerum (2011).
95,6
Lokal 9, Jarlsberg
Veggröft prov
Två pollenprov från en veggröft på lokal 9 har analyserats. Priver p2090288 härrör från lager 2 i profil 5,
medan p2090290 härrör från lager 3 i samma profil .
Proverna har sammanförts i samma pollendiagram (fig. 14)
Figur 14, pollenprov från en veggröft på lokal 9
24
Båda proverna visar en likartad pollenflora, med en hög halt ört och gräspollen. Träden domineras av
Betula pinus och alnus, i det övre av proverna finns även ett litet inslag av Picea. Gräspollen är den enskilt
vanligaste piollentypen med frekvenser på 20-40 %. Ganska höga värden ac Cerealiapollen finns i båda
proven, tyvärr inte i skick för en närmare artbestämning. Även lactucoidae (lövetann ) pollen är vanliga.
Proven representerar en öppen främst gräsbevuxen miljö där troligen maskrosor (lövetann) varit ett
färgglatt inslag på försommaren. Förekomsten av Cerealia (korn) pollen behöver inte indikera odling på
platsen, i en boplatsmiljö som detta är frigörs mycket pollen vid tröskning.
Hesby Brunn prov 13e
Provet från bottenlagret på en brunn visar en mycket spnnande pollenflora. Trädpollen återfinnes endast i
mycket låga frekvenser, totalt har trädpollen endast 28% och visar tydligt att stora, blomstrande träd inte
funnits i närområdet. Döremot är hårt hamlade träd naturligtvis inte uteslutna. Cerealia pollen, däriblamn
den hel del identifierade som Hordeum (byg) är vanliga, näringskrävande örter som Chenopodiaceae,
lactucoidae men framförallt sen tramptåliga ruderatväxten polygonum aviculare, trampgräs på svenska,
tungras på norska.
Analysen visar tydligt på en speciell miljö som passar in på en väl trampad boplatsmiljö.
25
Myren vid Östre Borge, lokal 22
Den undersökta torvmarken är belägen ca 1 km syd gården Östre Borge i Stokke kommun i Vestfold
Fylke. Den uppodlade torvmarkens yta, är belägen 52 m över havet, men sägs att i samband med
dränering i slutet av 1980 talet, vid bygget av befintlig väg E18, ha kompakterats kraftigt och myrytans
nivå sänkts kraftigt. Ingen information har kunnats få fram om när myren uppodlades, men möjligt är att
detta skedde just i samband med dräneringen på 80 talet.
Denna undersökning ingår som en del i E18-projektet Vestfold i samband med motorvägsbygget för
vägsträckan Gulli-Langaker i Vestfolds fylke ca. 100 km söder om Oslo.
Undersökningsområdet
Torvmarken vid Borge (fig. x) är belägen ca. 1 km söder om gården Östre Borge i Stokke kommun i
Vestfold Fylke. Landskapet är kuperat och följer topografiskt bergrundsytan, med undantag av en tydlig
ändmoränrygg, Raet, i öster. Området ligger under högsta kustlinjen som i som i södra Vestfold ligger på
ca 155 m. ö. h. (Hafsten 1979) och därför kan förväntas ligga något högre i undersökningsområdet. De
dominerande jordarterna är svallad morän och marina avlagringar i form av sand och lera.
Havsnivåförändringarna i Vestfold har undersökts av Henningsmoen (1979) och med utgångspunkt från
hans strandförskjutningskurva för Larviksområdet bör den svacka där torvmarken ligger med en tröskel på
ca. 50 m ha höjts ur havet ca 6000 år f. Kr. Den kraftiga landhöjning som skett i området efter inlandsisens
avsmältning speglas förutom i högt belägna fornstrandlinjer i en hög takt på recent landhöjning, ca 3-4
mm per år i Vestfold enligt Ekman (1996). Klimatet i området är förhållandevis milt, årsmedeltemperatur
vid kusten 8-9 grader, och längre inåt land i Vestfold 5-6 grader C, och årsnederbörden i intervallet 10001500 mm (Meterologisk Institutt xxx).
26
Figur 15 Undersökningsområdet vid Östre Borge
Torvmarken är idag helt uppodlad och dess tidigare utbredning är inte känd. I en detaljkartering över
området med 1 m ekvidistanslinjer är den lägsta nivåkurvan i området för myren 52 m. ö. h. Bortsett från
väg E18 omfattar området vid eller lägre än 52 m ca 8000 m2. Baserat på detta har myren alltså haft en
areal på i storleksordningen 0,5-1 ha. Tidpunkten för torvmarkens dränering och uppodling är oklar.
Muntlig information indikerar att torvgrävning inte varit bruklig i trakten under senare tid varför
förhoppningsvis torvtäktsproblematiken undvikits. Genom den tidigare torvmarken går väg E18, byggd på
80-talet, och i samband med detta vägbygge dränerades lagerföljden och har därefter kompakterats
påtagligt, möjligen så mycket som 1,5 m.
Resultat och diskussion
Generell stratigrafi
27
De undersökta lagerföljderna är fornsjölagerföljder (fig. 1).Generellt återfanns nederst i de dokumenterade
lagerföljderna marina sediment, vanligen marin siltig lera som successivt uppåt blev alltmer gyttjerik.
Efter isoleringen från havet avsattes en insjögyttja med mäktigheter runt metern. I samband med sjöns
igenväxning avsattes därefter torv av låghumifierad kärrtorvskaraktär ofta med inslag av ved och även
bitvis med visst gyttjeinnehåll. När torvbildningen stabiliserats något bildas torvlager av växlande
karaktär, tidvis renare starrtorv alternativt vitmosstorv (Sphagnum-torv), men mestadels av mer blandad
karaktär. Närmre den västra stranden är delar av stratigrafin präglad av stort vedinnehåll, rotfasta alstubbar
återfanns i ett schakt, och torven är ofta av lövkärrtyp. Då lagerföljden främst består av olika typer av
kärrtorv (däribland starrtorv och lövkärrtorv med alved) och lagren med vitmosstorv är av begränsad
mäktighet har torvmarken uppenbart inte utbildats till en högmosse
Kronologi
Datering
Några prov för C14datering togs i 1 cm tjocka skivor som våtsiktades över nät med 0,5 mm maskvidd och
därefter valdes makroskopiska växtmakrofossil från landväxter ut under preparermikroskop. Andra prov
plockades direkt ur borrkärnan. Exempel på utplockat material är björk- och starrfrön, samt stammar,
bladskaft och blad av vitmossa. Proverna har levererats till laboratoriet torkade efter att ha förvarats i lätt
surgjort destillerat vatten. Kalibrering av C14-åldrar har gjorts med programmet OxCal (Bronk Ramsey
2009) med användning av kalibreringsinformation IntCal09 (Reimer et al. 2009). En datering med ung
ålder är kalibrerad med Post-bomb NH1 kalibreringsdata (Hua and Barbetti 2004). Numeriska mittvärdet
för 68,2% σ intervallet använts vid uppritning av pollendiagram på tidsskala
Sex prover daterades med C14-metoden, varav fem stycken ligger till grund för tids-djupkurvan för Bp3
(tabell 1 och Figur 4).
Lab. Nr.
Lokal, prov
Djup m
Datering BP
Kal. 68,2% σ
Mitt 68,2% σ
Kal. 95,4% σ
Ua-38617
Borge bp1:1
0,35
1405±35
616 658
637
580 671
Ua-38618
Borge bp3:1
0,35
104,6% modern
1956 1957
1957
1955 1957
TRa-2696
Borge bp3:2
3,42
5370±65
-4326-4071
-4199
-4338-4045
TRa-2697
Borge bp3:3
3.00
4900±50
-3710-3639
-3674
-3791-3538
TRa-2698
Borge bp3:4
2,46
4465±50
-3329-3027
-3178
-3349-2936
TRa-2699
Borge bp3:5
1,575
3575±40
-2009-1882
-1945
-2031-1774
28
Tabell 1. C14-dateringar kalibrerade med OxCal v4.1.7 (Bronk Ramsey 2009). IntCal09 (Reimer et al
2009). Datering Ua-38618 är kalibrerad med Post-bomb NH1 kalibreringsdata (Hua and Barbetti 2004).
Kalibrerade åldrar är angivna i kalenderår efter Kristus, negativa värden avser år före Kristus.
Undersökningsresultat borrpunkt 3.
Lagerföljden utgjordes av en drygt 4,5 m mäktig sekvens av sediment och torv (tabell 2). Lagerföljden
visade på en samma utveckling som i bp 1, från hav till insjö och slutligen torvmark.
Lagerföljden här har daterats med fem C14 dateringar (Tabell 1 och figur 2). Dateringarna visar att i nedre
delen av torvsekvensen ligger torvackumulationen runt 0,8 mm/år, medan den övre delen av torvpacken
bildats betydligt långsammare, ca 0,4 mm/år. Den översta dateringen i lagerföljden, strax under plogdjup
visade sig vara ung, och kalibrerades till år 1957. Om detta är korrekt kan inte myren ha varit uppodlad
vid denna tid utan torvbildningen fortsatt så sent. Något oroande med detta är att uppodlingen av myren i
så fall på denna plats bara påverkat ytligare lager vilket är lite förvånande.
Som komplettering till dateringarna har även använts datering genom korrelation med hjälp av en
pollenstratigrafisk ledhorisont. Nämligen vilken? Picea
29
Figur 16 Borrkärna från myren i Borge. Övergången från lera till brun gyttja
representerar isoleringen från havet. I övre delen syns en genomborrad trädstam.
30
0-0,24 Matjord
0,24-1,05
Starrtorv
1,05-2,01
Vitmosstorv, medelhumifierad
2,01-2,53
Kärrtorv
2,53-3,43
Vitmosstorv, låghumifierad
3,43-4,05
Kärrtorv
4,05-4,17
Gyttja
4,17-4,58
Lera
Tabell 2. Lagerföljdens jordarter i Bp 3.
31
Figur 17 Torvtillväxt och dateringar i B3
Resultat från mätning av magnetisk susceptibilitet
Den höga susceptibiliteten i de marina avlagringarna men även de limniska gyttjorna förklaras främst av
innehållet av mikroskopiska partiklar av magnetit eroderade från områdets minerogena avlagringar och
sedan avsatta i sedimenten på platsen för den blivande torvmarken.
32
Susceptibilitetsvariationerna i torvsekvensen, som överlagrar de limniska och marina sediment, förklaras
främst av tre faktorer;
•Erosion och uttransport av finare minerogent material från de intilliggande områdena med glaciala
och marina avlagringar transporteras med ytvatten till våtmarkens strandzon, och vid
översvämningar ännu längre ut. Jordbruksaktiviteten och dess intensitet i omgivningarna är normalt
relaterad till omfattningen av denna transport (Dearing 1991, Lagerås & Sandgren 1994). I takt
med torvtillväxt och övergång från kärr till mosse, minskar uttransporten till torvmarkens centrala
delar.
•Långväga vindtransporterat fint minerogent material, även här beroende på jordbruksaktivitet i
omgivningarna.
•Variationer i torvslag och humifieringsgrad beroende på förändringar i hydrologin. Det som här ger
utslag är den diamagnetiska effekten av vatten i torven, högre vattenhalt ger ett negativt bidrag till
den magnetiska susceptibiliteten. Torrare torvpartier eller luftfickor mellan sensor och torv ger
därför skenbart en högre susceptibilitet.
Figur 4 visar den magnetiska susceptibiliteten för de fem borrkärnorna från Bp 3. Inför uppritningen
avlägsnades mätvärdena nära ändarna för respektive kärna, då de ofta är avvikande på grund av sprickor
och föroreningar etc. Vissa liknande avvikande värden återfinnes i figur 4, exempelvis strödda punkter
med höga värden på ca 1,20 m djup.
Borrsektionernas nedre del består av marin lera följt av en sekvens som visar isoleringen från havet och
därefter ett limniskt avsnitt, vilket ger kraftiga utslag i susceptibiliteten. Höga värden finns också i
lagerföljdens allra översta delar, vilket avspeglar markerosion i samband med det moderna jordbruket.
Däremellan finns ett antal småskaliga fluktuationer i susceptibiliteten. Dessa variationer är emellertid så
små att de inte utgör grund för vidare tolkning i form av faser av markerosion.
33
Figur 18 Magnetisk susceptibilitet för lagerföljden i Bp 3
Mikroskopiska kolpartiklar
Analysresultaten för förekomst av mikroskopiska kolpartiklar i två fraktioner redovisas i
pollendiagrammet i Figur. x. Resultaten från de två minsta fraktionerna är så lika att bara en av dessa
34
presenteras i diagrammet. Förekomst av kol i den största storleksfraktionen bedöms bäst visa eldning i
myrens närmaste omgivning eller till och med ute på myren. Noterbart är att de största kolpartiklarna lätt
krossas i preparering av proverna så även låga frekvenser av dem är viktiga. Sex perioder med både större
och mindre kolpartiklar har urskiljts och tolkas som röjning och eldning i närområdet. Att de inte
representerar skogsbrand visas av att de sammanfaller/följs av kulturindikerande pollen samt lövträd som
ju är mindre skogsbrandsbenägna bedöms ha dominerar myren och dess närområde under de aktuella
perioderna.
35
36
Figur 19 Pollendiagram Borge Bp 3
Beskrivning av lokala pollenzoner för Borge Bp 3 och tolkning av vegetation
Pollenzon A, 342-415 cm djup
Beskrivning: Pollenzonen karaktäriseras av höga pollenfrekvenser av speciellt Alnus, men även Corylus och björk. Förutom i
zonens nedersta prov visar tall förhållandevis låga frekvenser. Av ädellövskogsarterna visar alm och ek upp förhållandevis
konstanta men relativt låga frekvenser. Lindkurvan ökar kraftigt i zonens nedre del och stabiliseras därefter. Corylusvärdena är
högst i zonens nedre tredjedel och uppvisar därefter en kontinuerlig nedgång. Av övriga arter är endast Poaceae och Cyperaceae
samt ormbunkssporer som har nämnvärda frekvenser. Endast Filipendula har en nära kontinuerlig förekomst.
Zonens gräns uppåt definerias av en påtaglig förändring av trädpollensammansättningen med nedgång i Betulafrekvenser och en
ökning i Pinus.
Vegetationstolkning: I myrens omgivningar växer en tät lövskog dominerad av lind, hassel, björk, alm och ek. Tall och
eventuellt gråal kan även förekomma. Murgröna och mistel har varit förhållandevis vanliga på skogens trädstammar.
Sänkan, som i dag myren återfinnes i, var inledningsvis en havsvik, efter avsnörning från havet fanns en insjö under en kortare tid.
Denna växte sedan igen till ett kärr som kantat av alskog.
Pollenzon B, 316-342 cm djup
Beskrivning: Pollenzonen karaktäriseras av höga pollenfrekvenser av Pinus, Alnus, och Corylus, samt relativt höga frekvenser av
Tilia, Betula, Ulmus och Quercus. Pinus expanderar kraftigt och når förhållandevis höga värden för att därefter åter snabbt minska
i zonens övre del. Poaceaepollenfrekvensen ligger konstant mycket lågt, vilket även gäller för Polypodiaceaesporer.
Örtpollenfrekvensen är även den mycket låg.
Zonens gräns uppåt definerias av en påtaglig nedgång av Ulmusfrekvenserna.
Vegetationstolkning:I myrens omgivningar växer en tät lövskog dominerad av lind, tall, hassel, björk, ek och alm. Inslaget av tall
i skogen är stort och tom dominerande under periodens mellersta del. Skogen är fortsatt tät med endast mycket låga frekvenser av
gräs och örter.
I inledningen av zonen har myren skiftat karaktär, av jordarten att döma domineras nu myrytan centralt av vitmossor men kantas
fortsatt av alskog.
Pollenzon C, 263-316 cm djup
Beskrivning: Pollenzonen karaktäriseras av höga pollenfrekvenser av Betula, Alnus och inledningsvis Corylus och Pinus.
Inledningsvis minskar frekvenserna, speciellt för Ulmus, men även Quercus och Tilia medan Corylus samtidigt visar ett kraftigt
men kortvarit maximum. Något senare sker en halvering av Alnusfrekvensen. Av övriga pollentyper visar Calluna och andra
risväxtpollentyper en kortvarig topp i zonens inledning. Strax därefter stiger Poaceaepollenfrekvensen kraftigt och når mycket
höga värden. Ett antal typer av örtpollen är vanligare än i zonen nedan. Lagerföljdens första maxima av kolpartiklar återfinnes i
zonens nedre hälft.
Zonens övre gräns defineras av en kraftig ökning av Corylus som sker samtidigt som en kraftig nedgång i
Poaceaepollensekvenserna. Vid zongränsen återfinnes även Fraxinus för första gången med en kontinuerlig kurva.
37
Vegetationstolkning: Perioden inleds med det så kallade almfallet, då inslaget av alm i skogen kraftigt minskar och kortvarigt är
nästan helt borta. Även de andra elementen av ädellövskog, lind och ek minskar kraftigt. I samband med denna utglesning i
skogen blomstrar hasseln upp – troligen en effekt av både nyetablering och ökat ljusinfall på tidigare hasselbestånd. Samtidigt
noteras indikationer på röjning och svedjning – främst en topp i sporer från örnbräken och stora mängder mikroskopiska
träkolspartiklar. Tydligt är att det i myrens närområde öppnats upp i skogen, först på bekostnad av alm, ek och lind, lite senare
röjs även al, ovisst om klibbal i myrkanten eller gråal på torrare mark. De öppnade ytorna har troligen i viss utsträckning odlats,
även om sädespollen initiellt saknas, och har sedan bitvis kvarstått som gräsbevuxen betesmark, delvis återbeskogats med björk
och ädellövskog.
Pollenzon E,263--210 cm djup
Beskrivning: Pollenzonen karaktäriseras av höga pollenfrekvenser av Betula, Alnus, Corylus, samt initialt ökande relativt höga
frekvenser av Tilia, Quercus och Ulmus. I inledningen av zonen får Fraxinus en kontinuerlig och stigande pollenkurva. I övre
delen av zonen uppträder ett kortvarigt mycket kraftigt Betulamaxima, med frekvenser upp till över 45%, samtidigt och något
tidigare minskar Pinus- och Alnusfrekvenserna tillfälligt. Zonens övre gräns definieras av en tydlig nergång i Betula, Pinus och
Alnus till nivåerna som noterades före Betulamaximat.
Av övriga pollentyper noteras maxima i Ericacaefrekvenser inklusive Calluna, medan Poaceae har betydligt lägre frekvenser än i
föregående zon. Halten av träkolspartiklar är låg och utan påtagliga variationer.
Vegetationstolkning: Skogen i omgivningarna visar en regeneration och förtätning , stora ytor öppnade i samband med almfallet
och följande röjningar beskogas nu åter med lövträd. De jämt låga träkolsfrekvenserna visar att nya röjningar har upphört. En viss
mängd ört och gräspollen visar dock att en del öppna ytor finns kvar men troligen betas de snarare än odlas. Nedgången i al
kombinerat med ett kraftigt björkmaxima är svårt att förklara då röjningsindikationer saknar. En möjlig förklaring är att en
inledande gråals regeneration på tidigare öppen mark nu ersätts av björk som i sin tur ersätts av tall under periodens avslutning.
Pollenzon E, 160-210 cm djup
Beskrivning: Pollenzonen karaktäriseras av höga pollenfrekvenser av Betula, Alnus, Quercus, och Corylus. I zonens nedre del är
fortsatt örtpollen ovanliga likaså är träkolskurvan initiellt låg..
I zonens övre hälft ökar dock träkolsfrekvenserna och de flesta trädpollen minskar samtidigt (Pinus, Ulmus, Quercus,Alnus och
Tilia), undantaget är dock Betula som istället ökar i frekvens.
Vegetationstolkning: Inledningsvis visar perioden väldigt lite jordbrukspåverkan i omgivningarna. Senare delen av perioden
visar en successiv röjning av skog, både ädellövskog och tall medan björk snarast tycks gynnas av detta. Myrvegetationen
domineras åter av vitmossor med större inslag av starr. Den ökade jordbruksaktiviteten avspeglas i ökad mängd örtpollen med
viktiga indikatorarter som mållor, syror samt svartkämpar (Plantago lanceolata).
Pollenzon F, 88-160 cm djup
Beskrivning: Pollenzonen karakteriseras av höga pollenfrekvenser av Betula, Alnus och Pinus. I zonens inledning minskar
Quercus, Tilia och Fraxinus påtagligt och Quercusfrekvenserna reduceras påtagligt genom hela zonen. Örtpollen förekommer
frekvent i zonen och av förhållandevis många arter, framförallt filipendula når höga frekvenser, maximalt omkring 20%. Pollen
från sädesslag uppträder kontinuerligt från och med mellersta delen av zonen. Mikroskopiska kolpartiklar varierar kraftigt,
inledningsvis når det ett distinkt maxima, efter en kortare dipp stiger de sedan åter.
Zonens övre gräns definieras av en kraftig nedgång av Quercus och Tilia.
Vegetationstolkning: I skogen omgivande myren sker i periodens inledning en påtaglig röjning/uppodling som dels visar sig i
mer kolpartiklare dels en kraftig reduktion av ek, lind ask och hassel. Björk gynnas initiellt men senare reduceras även den
38
påtagligt. Den ökade jordbruksintensiteten visar sig i en rik och varierad örtpollen förekomst, speciellt i periodens senare del då
även inslaget av sädespollen blir kontinuerligt.
Pollenzon G 61-88 cm djup
Beskrivning: Pollenzonen karakteriseras av höga pollenfrekvenser av Poaceae, Betula och Alnus. I zonens inledning minskar
Fraxinus och Corylus påtagligt. Något ovanför vidtar en kraftig successiv nedgång i Betula- och Alnuspollenfrekvenserna.
Parallellt med denna minskning stiger Poaceaepollenfrekvenserna och kulminerar vid 25-30 %. I zonen återfinnes Piceapollen
ofta och i övre delen av zonen återfinnes Picea med en kontinuerlig kurva. Förhållandevis många typer av örtpollen förekommer
frekvent. Frekvensen av kolpartiklar stiger kraftigt i zonens nedre del för att sedan fluktuera en del.
Zonens övre gräns definieras av en kraftig uppgång av Pinus som sammanfaller med fallet i Betulafrekvens.
Vegetationstolkning: I skogen omgivande myren sker i periodens första del kraftig röjning och ädellövskogselementen
försvinner nästan helt. Fortsatt röjning påverkar sedan främst björk och al. Röjningarna återspeglas i kraftigt ökad förekomst av
gräsbevuxna ytor. Örtpollen förekommer rikligt och av arter som speglar intensifieringen i åkerbruk och betesdrift. Spridning av
gran i regionen av gran i regionen pågår och vid periodens avslutning synes den vara etablerad i trakten.
Myrens vegetation har nu ändrats och starr dominerar växtligheten, troligen nyttjas myren nu för slåtter och bete. Ridån med al
runt myren synes även kraftigt reducerad.
Pollenzon H, 26-61 cm djup
Beskrivning: Pollenzonen karaktäriseras av höga pollenfrekvenser av Pinus, Cyperaceae och Poaceae. I zonens inledning ökar
Pinus kraftigt medan Betulakurvan faller i motsvarande mån. I zonens nedre del saknas Quercuspollen nästan helt, men därefter
vidtar en signifikant återhämtning. Piceapollen frekvenserna är ihållande och ökar i zonens övre del till närmare 1,5 %. Poaceae
återfinnes i höga frekvenser, Cyperaceae i varierande men mycket höga frekvenser.
Vegetationstolkning: I inledningen av perioden reduceras skogsutbredningen i omgivningen ytterligare och successivt försvinner
troligen al i anslutning till myren. Omgivningen karakteriseras numera helt av betes- och odlingsmark. Gran är etablerad i traktens
återstående skogar. Själva myren är nu ett öppet starrkärr, säkert välnyttjat för slåtter och kanske bete.
Undersökningsresultat schaktprofil 1.
0-0,3
Matjord
0,3-0,67
Äldre odlingsjord, kolluvium
0,67-0,77
Kärrtorv
0,77-0,88
Sand
0,88-0,95
Lera
Tabell 4. Lagerföljd Schaktprofil 1 (m)
39
Figur 20 Lagerföljden i sektion 1 på Borge efter provtagning för pollen. Bilden är ett montage
av flera foton.
40
41
Figur 21 Pollendiagram Borge Schaktprofil 1
Referenser (ej ännu utvalda)
Aaby B (1986) Trees as anthropogenic indicators in regional pollen diagrams from eastern Denmark. In:
Behre K-E (ed) Anthropogenic indicators in pollen diagrams. Balkema, Rotterdam, pp 73–93
Aaby, B. and Digerfeldt, G. 1986. Sampling techniques for lakes and bogs. I: Berglund, B.E. (red.)
Handbook of Holocene Palaeoecology and Palaeohydrology, s. 181-194. Chichester.
Aaby, B., Tauber, H., 1975. Rates of peat formation in relation to degree of humification and local
environment as shown by studies of a raised bog in Denmark. Boreas 4, 1–17.
Andersen S.T., 1979 Identifikation of wild grass and cerial pollen. Danm Geol Unders Arborg 1978 pp
69-92
Andersen S.T., 1979. Brown earth and podzol:soil genesis illuminated by microfossil analysis. Boreas 8,
59-73.
Andersen S.T., 1986. Palaeoecological studies of terrestrial soils. I: Berglund, B.E (ed): handbook of
Holocene Palaeaecology and Palaeohydrology. Joha Wiley & Sons. 165-177.
Andersen ST (1979) Identification of wild grass and cereal pollen. Danmarks Geol Undersøgelse Årbog
1978:69–92
Andersen ST (1988) Changes in agricultural practices in the Holocene indicated in a pollen diagram from
a small hollow in Denmark. In: Birks HH, Birks HJB, Kaland PE, Moe D (eds) The cultural
landscape – past, present and future. Cambridge University Press, Cambridge, pp 395–407
Andersen, S. T. 1979. The relative pollen productivity of the common forest trees in the early Holocene in
Denmark. – Danmarks Geologiske Undersøgelse, Årbog: 5–19
Andersen, S. Th. and Rasmussen, K. L. 1993: Radiocarbon wiggle-dating of elm declines in north-west
Denmark and their significance. Vegetation History and Archaeobotany 2, 125-135.
Behre K. E. 1981. The interpretation of anthropogenic indicators in pollen diagrams. Pollen et spores. 23.
225-245.
42
Behre K-E (1988) The role of man in European vegetation history. In: Huntley B, Webb T III (eds)
Vegetation history. Handbook of vegetation science 7. Kluwer, Dordrecht, pp 633–672
Berglund B. E (ed) 1991. The cultural landscape during 6000 years in southern Sweden - the Ystad
Project. Ecological Bulletins 41.
Berglund B. E, Malmer N, Persson T 1991. Landscape-ecological aspects of long-term changes in the
Ystad area. In: Berglund BE (ed) The cultural landscape during 6000 years in southern Sweden the Ystad Project. Ecological Bulletins 41: 405424
Berglund B. E. (Editor) 1985. Handbook of Holocene Palaecology and Palaeohydrology. John Wiley &
Sons Ltd.
Berglund B. E. 1969. Vegetation and human influence in South Scandinavia during prehistoric time.
Oikos Suppl. 12 pp 9-28.
Berglund B. E. 1986. The Cultural Landscape in a Long-Term Perspective. Methods and Theories Behind
the Research on Land-Use and Landscape Dynamics. In Nordic Late Quaternary Biology and
Ecology (L. -K. Königsson, Ed.) Striae vol. 24, pp. 79-87.
Berglund BE (1991) The cultural landscape during 6000 years in southern Sweden – the Ystad project.
Ecological Bulletins No. 41. Munksgaard, Copenhagen
Berglund BE, Ralska-Jasiewiczowa M (1986) Pollen analysis and pollen diagrams. In: Berglund BE (ed)
Handbook of Holocene
Berglund, B. E. (Ed),1969: Impact of man on the scandinavian landscape during the Late Post-Glacial.
Oikos Suppl. 12. 103 PP
Berglund, B. E. Ralaska-Jasiewiczowa M.1986. pollen analysis and pollen diagrams. In: Berglund, B. E.
(ed) Handbook of Holocene palaeoecology and palaehydrology. Wiley Chichester, pp 455-484
Berglund, B.E. (Ed.), 1986. Handbook of Palaeoecology and Palaeohydrology. John Wiley and sons, New
York.
Beug, H.-J., 2004. Leitfaden der Pollenbestimmung für Mitteleuropa und angrenzende Gebiete. Verlag Dr.
Friedrich Pfeil, München
Birks HJB, Line JM (1992) The use of rarefaction analysis for estimating palynological richness from
Quaternary pollena nalytical data. The Holocene 2:1–10
Birks, H. J. B. & Birks, H. H. 1980. Quaternary palaeoecology. Edward Amold, London.
Björkman L (1996) Long-term population dynamics of Fagus sylvatica at the northern limits of its
distribution in southern Sweden: a palaeoecological study. The Holocene 6:225– 234
43
Björkman L (1997) The history of Fagus forest in southwestern Sweden during the last 1500 years. The
Holocene 7:419– 432
Björkman L (1999) The establishment of Fagus sylvatica at the standscale in southern Sweden. The
Holocene 9:237–245
Björkman, L. 1992. vad kan en jorddmånsprofil säga om vegetation och markutnyttjand? Exemplet
Röseryd I Västergötland. Bebyggelsehistorisk tidsskrift. 23. pp 27-38.
Björkman, L. 1996: The Late Holocene history of beech Fagus sylvatica and Norway spruce Picea abies at
stand scale in southern Sweden. LUNDQUA Thesis 39, 1 43.
Blackford, J.J., Chambers, F.M., 1993. Determining the degree of decomposition for peat based
palaeoclimatic studies. International Peat Journal 5, 7–24.
Borgmark, A., Schoning, K., 2006. A comparative study of peat proxies from two eastern central Swedish
bogs and their relation to
Bronk Ramsey C (1995) Radiocarbon calibration and analysis of stratigraphy: the OxCal program.
Radiocarbon 37:425–430
Bronk Ramsey C (1998) Probability and dating. Radiocarbon 40:461–474
Bronk Ramsey, C. 2009. Bayesian analysis of radiocarbon dates. Radiocarbon, 51(1), 337-360.
Dearing, J. 1991: Erosion and land use. I Berglund, B.E. (red.): The cultural landscape during 6000 years
in southern Sweden – the Ystad project. Ecologiscla Bulletins 41, 283-292.
Digerfeldt G 1972. The Post-Glacial developmment of Lake Trummen. Regional vegetation history,
waterlevel changes and palaeolimnology. Folia Limnologica Scandinavica 16 1-96 pp.
Digerfeldt G 1976 The Post-Glacial developmment of the Ranviken bay in Lake Immeln. I. The history of
the regional vegetation. II. The water-level changes. Geol För Stockh. Förh 96:3-32
Dimleby, G. W. 1957. Pollenanalysis of terrestrial soils. New Phytologist56, 12-28
Dimleby, G. W. 1985. the Palynology of Archaeological sites. In Studies in archaeological Scienc.
Academic Press, Inc London. 176 pp
Edwards KJ (1988) The Hunter-Gatherer/Agricultural Transition and the Pollen Record in the British
Isles. In: Birks HH, Birks
Eide, F. 1981 Key for Northwest Rosaceae pollen. Grana 20:101-118. 101-118.
Ekman, M. 1996. A consistent map of landuplift. Terra Nova 8 sid 158-165.
44
Borttaget: (
Borttaget: )
Formaterat: Engelska (Storbritannien)
Faegri K, Iversen J, 1989. Textbook of pollen analysis, 4th edn, by Faegri K, Kaland PE, Krzywinski K.
Wiley, New York
Faegri, K. 1944: On the introduction of agriculture in western Norway. Geologiske Föreningens
Stockholm Förhandlingar 66, 449-462.
Finsinger W and Tinner W 2005. Minimum count sums for charcoal-concentration estimates in pollen
slides: Accuracy and potential errors . The Holocene 15,2 pp.293-297
Gaillard M-J,2000: Development of the cultural landscape. In Environmental changes in Fennoscandia
during the Late Quaternary (ed P. Sandgren). LUNDQUA Report 37, sid 69-82..
Girling, M.A. 1988: The bark beetle Scolytus scolytus (Fabricius) and the possible role of elm disease in
the early Neolithic. In M. Jones (ed.), Archaeology and the Flora of the British Isles. Oxford
University Committee for Archaeology Monograph 14, pp. 34-38.
Goslar, T., van der Knaap, W.O., Hicks, S., Andrič, M., Czernik, J., Goslar, E., Räsänen, S., Hyötylä, H.,
2005. Radiocarbon dating
Grimm E. C. 1992: Tilia and Tilia Graph: Pollen spreadsheet and graphics program. 8th International
Palynological Congress. Program and Abstracts. Aix-en-Provence, France, 56.
Grimm EC (1987) CONISS: A FORTRAN 77 program for stratigraphically constrained cluster analysis
by the method of incremental sum of squares. Comput and Geosci 13:13–35
Grimm EC (2004) TILIA 2.02. Illinois State Museum, Springfield
Göransson H, 1986: Man and the forests of nemoral broad-leaved trees during the Stone Age, In
Königsson, L-K (ed) Nordic Late Quaternary biology and ecology. Striae 24, 143-152.
Hafsten, U. 1992: The immigration and spread of Norway spruce (Picea abies (L.) Karst.) in
Havinga, A.J. 1984. A 20-year experimental investigation into the differential corrosion susebtibility of
Henningsmoen, K. E. 1979. En karbon-datert strandforskyvningskurve fra søndre Vestfold. I: f fortiden i
søkelyset. 14C datering gjennom 25 år. Red. R. Nydal, S. Westin, H. Ulf og S. Gulliksen, s. 239247. Laboratoriet for Radiologisk Datering. Trondheim.
HJB, Kaland PE, Moe D (eds) The Cultural Landscape – Past, Present and Future. Cambridge University
Press, Cambridge, pp 255–266Hua, Q., & Barbetti, M. (2004). Review of tropospheric bomb C-14
data for carbon cycle modeling and age calibration purposes. Radiocarbon, 46(3), 1273-1298.
Hultén, E., 1950. Atlas of the distribution of the vascular plants of Nortwest Europe. Atlas over växternas
utbredning i norden. Generalstabens Litografiska Anstalts Förlag, Stockholm, pp. 1–512.
Hulten…
45
Huntley B, Birks HJB (1983) An atlas of past and present pollen maps for Europe: 0-13000 years ago.
Cambridge University Press, Cambridge
Iversen J (1969) Retrogressive development of a forest ecosystem demonstrated by pollen diagrams from
fossil mor. Oikos Supplementum 12:35–49
Iversen, J, 1941: Landnam i Danmarks stenålder (Land occupation in Denmark's Stone Age). Dan. Geol.
Unders. 2:66. 68 PP.
Iversen, J, 1973: The development of Denmark’s nature since the last glacial. Danm Geol. Unders. 5/7C,
126 sid.
Kilian, M.R., van der Plicht, J., van Geel, B., 1995. Dating raised bogs: new aspects of AMS 14C wiggle
matching, a reservoir effect and climatic change. Quaternary Science Reviews 14, 959–966.
Kilian, M.R., van Geel, B., van der Plicht, J., 2000. 14C AMS wiggle matching of raised bog deposits and
models of peat accumulation. Quaternary Science Reviews 19, 1011–1033.
Krok, T.O.B.N & Almquist, S. 1984. Svensk flora. 26e uppl. Esselte studium.
Küster H (1997) The role of farming in the postglacial expansion of beech and hornbeam in the oak
woodlands of central Europe. The Holocene 7:239–242
Königsson, L. -K. 1969:Natural and cultural factors in the landscape development omn Öland. Oikos
Suppl. 12 50-59.
Lagerås P 1996a. Vegetation and land-use in the Småland Uplands, southern Sweden, during the last 6000
years. LUNDQUA Thesis 36: 1-39
Lagerås P, Jansson K and Vestbö A 1995. Land-use of the Axlarp area in the Småland uplands, southern
Sweden: palaeoecological and archaeological investigations. Veget Hist Archeobot 4 pp 223-234.
Lagerås P, Sandgren P 1994. The use of mineral magnetic analyses in identifying middle and late
Holocene agriculture - a study of peat profiles in Småland, southern Sweden. J Archaeol Sci 21 pp
687-697.
Lagerås, P. Jansson, K. and Vestbö, A. 1995Land-use of the Axlarp area in Småland uplands, southern
Sweden: palaeoecological and archaeological investigations. Veget Hist Archbot 4 pp 223-234.
Lid, J. Norsk og svensk flora. Det norske samlaget. Oslo. 808 pp.
Lindblad, M and Bradshaw R 1998. The origin of present forest composition and pattern in southern
Sweden, Journal of biogeography vol. 25, 14 pp.
Lindblad, M, 1998. Long term Dynamics and human influence in the forest landscape of southern
Sweden. Acta univ. agr. Suec. Silv. 78. Alnarp.
46
Middeldorp, A.A., 1982. Pollen concentration as a basis for indirect dating and quantifying net organic
and fungal production in a peat bog system. Review of Palaeobotany and Palynology 37, 225–282.
Moe, D. (1970) The post glacial imigration of picea abies into fennoscandia. Bot Not 123: 61-66.
Moore, PD, Webb J.A. Collinson M.E. 1991 pollen analysis, 2nd edn. Blackwell Oxford
Mossberg B, Stenberg L, Ericsson S, 1992. Den Nordiska Floran. Wahlström & Widstrand. 696 pp.
Meterologiskt Institutt. Nedbørnormaler, Normalperiode 1961-1990. Det Norske Meteorologiske Institutt,
Oslo.http://met.no/Klima/Klimastatistikk/Klimanormaler/
Parker et al 2002,
Pedersen, E. A., 1990a. Rydningsrøysfelt og gravminner - spor av eldre bosetningsstruktur på
Østlandet.Viking, LIII, 50-65 ff.
Pedersen, E. A., 1990b. Arkeologiske og paleobotaniske undersökelser av rydningsröyser. Exempler fra
Vestfold og Småland. Kungliga skogs och lantbruksakademin, Rapport nr 49, Stockholm
Peglar, S. M. and Birks, H.J.B. 1993: The mid-Holocene Ulmus fall At Diss Mere, south-east England –
disease and human impact? Vegetation History and Archaeobotany 2,61-68.
Punt, W. och Hoen, P.P. 1995: Caryophyllaceae. Review of Palaeobotany and Palynology 88. 83-272.
Rasmussen, P , Christensen, K 1997, The mid-Holocene Ulmus decline: a new way to evaluate the
pathogen hypothesis. Poster Geus, Köpenhamn.
Regnéll, J. 1989. Vegetation and land use during 6000 years. Paleoecology of the cultural landscape at
two lake sites in southern Skåne, Sweden. LUNDQUA Thesis 27.
Reimer, P. J., Baillie, M. G. L., Bard, E., Bayliss, A., Beck, J. W., Blackwell, P. G., Bronk Ramsey, C.,
Buck, C. E., Burr, G. S., Edwards, R. L., Friedrich, M., Grootes, P. M., Guilderson, T. P., Hajdas, I.,
Heaton, T. J., Hogg, A. G., Hughen, K. A., Kaiser, K. F., Kromer, B., McCormac, F. G., Manning,
S. W., Reimer, R. W., Richards, D. A., Southon, J. R., Talamo, S., Turney, C. S. M., van der Plicht,
J., & Weyhenmeyer, C. E. (2009). IntCal09 and Marine09 radiocarbon age calibration curves, 050,000 years cal BP. Radiocarbon, 51(4), 1111-1150.
Scaife RG (1988) The elm decline in the pollen record of south east England and its relationship to early
agriculture. In: Jones MK (ed) Archaeology and the flora of the British Isles. (Oxford University
Committee for Archaeology Monograph 14),Oxford, pp 21–33
Selander, S. 1957. det levande landskapet I Sverige. 2:a upplagan
Skog G, Regnéll J, 1995: Precision calendar-year dating of the Elm decline in a sphagnum-peat bog in
southern Sweden. Radiocarbon, vol. 37:2 sid. 197-202.
47
Stockmarr J (1971) Tablets with spores used in absolute pollen analysis. Pollen et Spores 13:615–621
Sugita S (1993) A model of pollen source area for an entire lake surface. Quat Res 39:239–244
Sugita S (1994) Pollen representation of vegetation in Quaternary sediments: theory and method in patchy
vegetation. J Ecol 82:881–897
Sugita S, Gaillard M-J, Broström A, 1999: Landscape openness and pollen records: a simulation approach.
The Holocene 9,4 sid 409-421.
Svensson N-O 2001: Landskapsutveckling och kulturlandskapets historia i Möre, en pollenanalytisk
undersökning i Ljungby. I Möre historien om ett småland. Ed G Magnusson. Kalmar Läns Museum.
Kalmar.
Svensson N-O 2001b: Pollenanalytiska undersökningar av odlingslämningar vid Kölbygärde, Ljungby
socken. Rapport inkluderad i E22-PROJEKTET, RAPPORT 2001:10, Kalmar länsmuseum
Troels-Smith,J. 1960:Ivy, mistletoe and elm: climatic indicators -fodderplants: acontribution to the
interpretation of the pollen zone border VII-VIII. Danmarks Geologiske Undersøgelse II,IV- 4,1-32.
Waller MP (1994b) Paludification and pollen representation: the influence of wetland size on Tilia
representation in pollen diagrams. The Holocene 4:430–434
Waller MP, Binney H, Bunting MJ, Armitage RA (2005) The interpretation of fen carr pollen diagrams:
pollen-vegetation relationships within fen carr. Rev Palaeobot Palynol 133:179–202
van Geel, B. (1986). Application of fungal and algal remains and other microfossils in palynological
analyses. In (B. E. Berglund, Ed.) Handbook of Palaeoecology and Palynology. New York: John
van Geel, B., 1978. A palaeoecological study of Holocene peat bog sections in Germany and The
Netherlands. Review of Palaeobotany and Palynology 25, 1–120.
Welinder, S, 1983: The ecology of long-term change. Acta Archaeol. Lundensia, Ser 8° Minore 9. 115 sid.
Zvelebil M, Rowley-Conway P (1984) Transition to farming in northern Europe: a hunter-gatherer
perspective. Norwegian Archaeological Review 17:104–128.
Norway. Norsk Geografisk Tidskrift 46, 121-58. Notiser 123, 61-66.
48
