1 Inledning
Under 60-talet växte det politiska engagemanget allt mer, folkrörelser
skapades och engagerade sig i en kamp mot etablerade normer och
institutioner. Samtidigt svarade de mer samhällsbärande institutionerna bl.a.
Socialdemokraterna med att möta upp på kritikernas planhalva.
Engagemanget utvecklades därigenom till en vad man kallar vänstervåg och
skedde till stor del, på grund av dess utgångspunkt, på lägsta nivå, hos
gräsrötterna, och kom att benämnas för 68-rörelsen efter dess stora
genombrottsår. Rörelsen hade en internationell utbredning samtidigt som
mobiliseringen främst ägde rum i storstäder och då oftast med
universitetsstäder som utgångspunkt. Undersökningar av de svenska
förhållandena har därför storstäder som centrala analysenheter eller ett rent
Stockholmsperspektiv. Eftersom det är möjligt att anta att rörelsen även spred
sig utanför de direkta centrena för engagemangen vill jag undersöka dess
spridning och påverkan utanför dessa. Jag vill därför med min uppsats göra
en ansats till att skapa en bredare horisont för forskningen och därigenom
öka förståelsen för rörelsen som fenomen.
Samtidigt kan dagens allt starkare engagemang bland gräsrotsrörelserna och
en allt livligare vänster vilka har engagerat sig som en motkultur till
globaliseringen bidraga till att öka ett allmänt forskningsintresse kring
vänsterrörelsen som fenomen. En utveckling som till viss utsträckning kan
ses i analogi med 60-talets radikalisering och därför bidra till att skapa ett
intresse och behov till en ökad allmän förståelse för fenomenet.
1.1 Syfte
Det övergripande syftet är att beskriva och analysera 68-rörelsen som
fenomen utanför de omedelbara centrena för radikaliseringen. Eftersom det
inte är möjligt att belysa rörelsen generellt, då den omfattar så många
aspekter, är min huvudsakliga angreppsvinkel att undersöka den
utomparlamentariska debatten, som en del av den politiska kulturen. En
inriktning på den utomparlamentariska diskussionen motiverar jag genom
vinsten att därigenom bibehålla en nära koppling till gräsrötterna och med
det en närmare och mer naturlig knytning till den radikala utmaningen.
Uppsatsen kommer av den orsaken att ha insändare i lokaltidningen som
huvudsakligt material för analysen.
1
1.2 Frågeställning
Analysen och därmed frågeställningarnas syftemål är inte att analysera fram
vilka ideologiska föreställningar som insändarsidan eventuellt reflekterade
och därmed visa på att en radikalisering faktiskt existerade. Visserligen är ett
sådant tillvägagångssätt klargörande och i viss mån nödvändig men jag vill
gå något djupare än så, eller kanske snarare ett steg tillbaka och analysera hur
de olika ideologiska föreställningsramarna försökte skapa sin verklighet. För
att därigenom återge en bild av den utomparlamentariska debatten som
förmedlas genom insändarsidan i den lokala tidningen Vetlandaposten.
Frågorna blir därför, för att analysera en del av den lokala politiska kulturen
på det småländska höglandet:
Vilka diskurser dominerade debatten på insändarsidan under den aktuella
perioden?
Vilka var de bärande begreppen och försanthållandena inom respektive
diskurs?
Hur arbetade de olika diskurserna i förhållande till varandra?
2
2 Material och metod
Då det gäller undersökningsmaterialet eller källorna består de huvudsakligen
av insändare från en lokaltidning – Vetlandaposten. Insändarna spänner över
tiden från november 1967 till februari 1968. De insändare som behandlade
antingen Vietnam- eller Tibetfrågan var de mest frekventa frågorna under
perioden, både när det gäller inrikespolitiken som utrikespolitiken. Toppen
för perioden var under december 1967 med tio stycken insändare om totalt
27. Beträffande insändarnas särdrag är det tydligt hur den radikala
organisationen Clarté är den mest förekommande insändaren från ”vänster”.
Därtill förekom även FNL-grupper från Tranås och Nässjö med en respektive
två insändare under perioden. Utanför den radikala diskursen går det inte att
spåra några organiserade insändare, utan det är endast olika privatpersoner
som ventilerar sina åsikter.
Uppsatsens material är alltså avgränsat till en morgontidning,
Vetlandaposten, för att på så sätt erhålla en behändig analysenhet. Vetlanda
utgör en mindre stad som ligger utanför de omedelbara centrena för
radikaliseringen - det vill säga högskole- och universitetsstäderna.
Förhållandet gör det intressant att studera hur de radikala vågorna spreds
och formades i den, i förhållande till centrat, mer perifera kontexten. Utöver
det faktumet kan jag vid valet av just Vetlanda som analysenhet enbart
hänvisa till mitt personliga intresse - ett tillfälle att utöva en lokalhistorisk
undersökning kopplad till min hemstad. Analysenheten kunde ur den
synpunkten därför lika gärna ha utgjorts av någon annan mindre stad utanför
universitetsorterna. Min strävan är ändå att använda lokalhistorian som
medel, till skillnad från mål, och därmed avlägsna mig från den rent
ideografiska studien och närma mig den mer generaliserbara.
Därtill är avgränsningen något konstlad eftersom insändarna i tidningen,
Vetlandaposten, även går att finna i den övriga pressen som ingår i Smtgruppen. Det gör att orter på det småländska höglandet som Eksjö, Nässjö,
Sävsjö och även Tranås täcks av samma insändare, genom
smålandstidningen, och delar därigenom samma debattforum. Vidare har jag
avgränsat mig till den utomparlamentariska debatten vilken här utgörs av
insändare till en lokaltidning, för att därigenom mer fånga en spegling av den
politiska kulturen snarare än en styrning. En inomparlamentarisk kultur
skulle här på en regional nivå motsvara partipolitiska verksamheter och
processer inom statsfullmäktige samt de aktuella ledarsidorna, vilka alla mer
utgör en styrning eller ett försök till styrning av den politiska kulturen.
När det gäller avgränsning över tid måste den bli något svävande eftersom
frågeställningen omfattar en process och därigenom utsträcker sig över en
3
längre tid. Målsättningen är ändå, på grund av uppsatsens begränsade
storlek, att röra mig kring 1968. Valet av årtalet motiverar jag genom att det
var det året som radikaliseringen verkligen sköt fart och det var då som en ny
politisk kultur kunde bryta ny mark och med det mötte motstånd.
Vid analysen av den lokala dialogen, på insändarsidan, kommer jag
huvudsakligen att använda mig av den diskursiva analysmetoden. Den stora
fördelen med den är att jag på så sätt får ett tydligt regelverk att luta mig mot
och därigenom kan genomföra en väl strukturerad analys. Den diskursiva
metoden utesluter på intet sätt en tolkning av källorna, eftersom källorna i sig
själva inte kan utgöra etablerad fakta. Av den orsaken måste arbetet innehålla
och därmed underkasta sig den hermeneutiska metoden och vars mest
kritiska skede är vid källans möte med den diskkursteoretiska analysen.
Diskursanalysen för även med sig vissa teoretiska konsekvenser men här är
ändå de metodologiska verkningarna och förutsättningarna mer akuta att
redogöra för. Först är det möjligt att genom den diskursiva analysen ringa in
de grundläggande begreppen, de som strukturerade debatten, för att sedan
dekonstrueras och därigenom blottlägga den diskursiva praktiken. Det andra
steget blir att analysera kampen om diskursens innehåll och härigenom blir
det möjligt att belysa de olika diskursernas förhållande till varandra.
Slutligen är det möjligt att relatera begreppen till kontexten, för att härigenom
belysa den sociala praktiken den ingår i. Härigenom kan frågan om
förändring och ideologiska, politiska och sociala konsekvenser besvaras
(Jørgensen 1998:90).
De redskap som jag huvudsakligen kommer att använda mig av i den
konkreta diskursanalysen är följande:
Nodalpunkter vilka organiserar hela diskurser och jag har valt att fastställa
Vietnamfrågan och Tibetfrågan som nodalpunkter för den radikala samt för
den mer förhärskande diskursen. Begreppet mästersignifikant kommer jag att
använda för att organisera identiteter. De kan antingen vara individuella eller
kollektiva som t ex lögnare eller imperialister. Slutligen använder jag
begreppet myter för att organisera sociala rum. Till skillnad från identiteterna
är det här bara frågan om kollektiva sammanslutningar som t ex USA, väst
eller samhället. Alla begreppen utgör tillsammans vad man kallar för
knuttecken i den diskursiva organiseringen. Viktigt är att, efter att ha ringat
in dessa knutpunkter, se hur knuttecknen själva inte kan skapa betydelse utan
hur det sker vidare genom s.k. ekvivalenskedjor. Det är i dessa
ekvivalenskedjor där knuttecknen sätts i förbindelse med andra tecken som
en betydelse skapas för oss. Därtill kan många av dessa knuttecken också
benämnas som flytande signifikanter. Begreppet används för de knuttecken
som står i centrum för dragkampen mellan olika diskurser och blir
därigenom viktiga för respektive diskurs att fylla med sitt innehåll (Jørgensen
1998:57-58). Tydligt blir här då hur nodalpunkterna Vietnamfrågan och
Tibetfrågan även fungerar som flytande signifikanter.
4
Vidare, är det möjligt att anta att den radikala inbrytningen ledde till en
utmaning av den förhärskande politiska kulturen och därigenom skapades
spänningar dem emellan, samtidig som en tydlig diskursiv konflikt var ett
faktum. Jag har därför valt att söka och belysa de konfliktlinjer som den
diskursiva konfliktanalysen kan blottlägga. För att klarlägga den diskursiva
kampen kommer jag att använda mig av begreppet diskursordning dvs. olika
diskurser som opererar på samma sociala område (Jørgensen 1998:34).
Analysen kommer härigenom att ha betydande deskriptiva inslag för att
därigenom teckna en bild av hur debatten gestaltade sig på den lokala nivån
vid tiden runt 1968. Dessutom gör den diskursiva metoden ett sådant
förfarande nödvändigt för att på så sätt ringa in det som faktiskt sades,
därigenom för metoden med sig att det blir nödvändigt att i framställningen
arbeta med och redovisa många citat.
Tidningen beskriver sig själv som oberoende liberal och utkommer sex dagar
i veckan. Det avgörande problemet för mina källor, kopplat till den
källkritiska metodiken, rör främst tillförlitligheten. Ett problem som kommer
ur tidningens tendentiösa hållning dvs. de insändare som tidningen valde att
publicera och de man valde bort. Härigenom kan tidningens insändare inte
fungera som en rak och enkel spegling av den politiska kulturen utan att
denna förvrängning slår igenom och bör därför uppmärksammas.
Användningen av tidningen som källa måste ändå anses, utifrån mina
frågeställningar, tillförlitlig då det antagligen mer handlar om en kvantitativ
missvisning – att insändare med radikala inslag har getts mindre utrymme –
än en kvalitativ. Tidningens tendentiösa hållning kunde bli extra tydlig i de
fall då insändarredaktionen tog sig friheten att polemisera eller klargöra sin
egen syn i en fråga i samband med publiceringen av en insändare. Dessa
inslag förekom huvudsakligen i samband med de mer radikalare
insändarbidragen.
Avslutningsvis vill jag här flagga för att uppsatsen utgör något utav en
pilotstudie för en kommande C-uppsats, vilket för med sig att jag inte har
analyserat hela det källmaterial som insamlats. Metoden blir därför att för
analysen söka och redovisa ett representativt urval.
5
3 Forskningsläge
Kjell Östbergs 1968 – när allting var i rörelse, är ett översiktsverk där
författaren söker beskriva den svenska 60-talsradikaliseringens orsaker,
utveckling och konsekvenser. Östbergs huvudsakliga ambition är inte att
vara tesdrivande, utan det är översikten som är målet. Boken bygger därför
framför allt på tidigare undersökningar med syftet att genomföra en slags
metaanalys samtidigt som den kan utgöra ett underlag för vidare forskning.
Östberg betonar 1960-talet som en radikaliseringsprocess samtidigt som
fenomenet analyseras ur de olika rörelserna. Ett fokus som försvaras genom
att just det området är bäst utforskat och därigenom utgör en god grund för
en metaanalys. Därtill ligger författarens personliga förståelse av hur
historisk förändring skapas, genom människors sammanslutning i sociala
rörelser och kamp, till grund för utgångsläget (2002:11ff).
Centralt för Östberg är synen på de sociala rörelserna som viktiga
komponenter för en kognitiv praktik, hur de hela tiden genom sin praktik
tänjer på gränser och skapar nya aktörer och idéer till det offentliga rummet.
Just detta angreppssätt kommer jag att ta fasta på eftersom det öppnar för en
diskursanalys. En analys som visserligen lämpar sig för såväl makro som
mikronivå, men där jag har valt den lokalpolitiska kulturen. Jag har också
valt att analysera den utomparlamentariska debatten, som en del av den
politiska kulturen, och med hjälp av diskursanalysen kommer jag att ha
udden riktad mot ett lokalt forums insändarsida. Därigenom kan jag studera
de idéer och praktiker som förekommer på en begränsad arena.
I boken betonas även hur 60-talsradikaliseringen bör ses som en i raden av
återkommande radikaliseringsvågor (1848, 1890 och 1917) samtidigt som ”68”
egentligen började redan vid slutet av 1950-talet och slutade först omkring
1980. När Östberg studerar radikaliseringens orsaker kommer han snart in på
strukturella faktorer som ekonomi och demografi men även omfattande
politiska förändringar belyses. Likaså är förändringar i normer och
värderingar nära kopplade till radikaliseringsprocessen och under en sådan
period blir grupper av intellektuella viktiga. Det är riskabelt att här fastställa
enkla orsaks och verkans samband men en syn på intellektuella som en viktig
agent som pådrivare och/eller förmedlare av underliggande strömningar är
ändå bruklig (2002:13-22).
Om Östberg betonar 68-rörelsen som en process bestående av ett flertal
rörelser, så har Kim Salomon anlagt ett perspektiv som ringar in en enda och
då är det förstås FNL-rörelsen. Kim Salomon skildrar i sin bok Rebeller i takt
med tiden tidsandan under 60- och 70-talen och FNL-rörelsens framväxt.
6
Författaren
vill
analysera
1960-talets
kulturella
och
politiska
förändringsprocess och ser FNL-rörelsen som den typiska komponenten i
denna utveckling. Salomon menar att FNL-rörelsen som fenomen måste
analyseras ur två dimensioner: ett instrumentellt och ett expressivt. Förutom
att rörelsen enbart utgjorde ett sterilt medel för att nå vissa mål så bidrog den
även i stor utsträckning till en kulturell och historisk utveckling. Salomon
tillskriver härigenom FNL-rörelsen en direkt och en mer indirekt och med det
långtgående påverkan av utvecklingen (1996:9-22).
Jag anser att Salomons analys av FNL-rörelsen som ett expressivt fenomen
ligger nära Östbergs kognitiva process, eftersom båda lägger vikt vid hur de
sociala rörelserna interagerar och bryter ny mark inom en legitim politisk
kultur. Båda författarna beskriver härigenom en process där rörelsen lyfter in
nya idéer och praktiker i det offentliga rummet.
En bonus som de båda författarna levererar är hur de sedan beskriver sina
resultat. Då Östberg vill visa hur förändringarna av vissa normer och
värderingar lever kvar än idag vill Salomon mer betona hur Vietnamrörelsen,
med en leninistisk barlast till trots, lyckades styra det offentliga samtalet.
7
4 Teoretiska utgångslägen
De huvudsakliga rötterna till den diskursteoretiska ansatsen står att finna
inom strukturalismen och den senare poststrukturalismen och med det en
tradition av att se språkliga strukturer som betydelsefulla vid förståelsen av
samhället.
Med hjälp av att redan här göra en definition av begreppet diskurs kan jag
här stipulera en, om än något luddig men ändå nyttig definition, och att då
fastställa diskursen som: ett bestämt sätt att tala om och förstå världen
(Jørgensen 1998:7). En sådan definition har som främsta fördel att den visar
på den avgörande utgångspunkten som det diskursteoretiska angreppssättet
för med sig, vilken är synen på samhället som något konstruerat.
Man brukar därför tala om det omöjliga samhället och med det menas att
samhället, som utgörande en objektiv storhet, varken är eller aldrig kan
fixeras (Jørgensen 1998:46).
Då det gäller mitt arbete har det ett visst inslag av en socialhistorisk ansatts,
att studera en del av en gräsrotsrörelses utbredning och påverkan på den
politiska kulturen, medför i sig ett närmande till strukturalismen. Däremot
utgör den direkta analysenheten ingen social rörelse, utan det är den politiska
kulturen den är en del av som jag är intresserad av att undersöka.
Den politiska kulturen innefattar och bildar en struktur med ett fastställt
språk, beteende och vissa symboler - återigen är det strukturerna som
förklarar fenomenen. Salomon beskriver den vidare som inte bara syftandes
till individers förhållningssätt till politik i allmänhet utan den handlar även
om en abstrakt idéstruktur. Vid politiska handlingar använder sig individen
av den kulturellt tillgängliga arsenalen av föreställningar, konstruktioner,
metaforer, symboler, diskurser, idéfragment och värderingar som alla kan
sägas bilda en politisk kultur (1996:33). Härigenom innehåller alltså den
politiska kulturen de vitala delarna som med fördel kan analyseras med hjälp
av diskursanalysen som metod.
För att analysera utvecklingen ser jag det här som fruktsamt att även se
språket som en historisk och social skapelse och som följd därav hamnar mitt
arbete definitivt inom det diskursteoretiska fältet. Utgångspunkten för den
diskursiva analysen är att språket inte är ett neutralt och med verkligheten
entydigt korresponderande kommunikationsmedel. Verkligheten finns
visserligen där ute men ges betydelse först genom språket. Språket ses bestå
av olika diskurser som styr och sätter dagordningen över vad som får och
inte får sägas. Härigenom blir utövandet av diskurs lika med en social praktik
som formar den sociala världen (Jørgensen 1998:15)
8
Dessa teoretiska utgångspunkter ligger helt i linje med mitt syfte, att
analysera hur 68-rörelsen förändrade den politiska kulturen. Med den
diskursiva kampen som utgångspunkt kan jag analysera hur den radikala
diskursen bryter in i den mer etablerade politiska kulturen och därigenom
påverkar och förändrar den.
Avslutningsvis en brasklapp, att söka sanningen – i form av ett substantiv i
singularis och bestämd form låter sig aldrig göras. Ett sådant klargörande är
kanske till att vara övertydlig, särskilt då jag valt att arbeta utifrån den
diskursteoretiska ansatsen vars utgångspunkt är att vi till stor del lever i en
verklighet bestående av godtyckliga konstruktioner. Jag vill ändå poängtera
att min uppsats bara utgör ett sätt att närma sig den verklighet som
utspelades under vad vi idag kallar för 68-rörelsens dagar och att även det
sättet med nödvändighet är en konstruktion fångad i sin speciella diskursiva
ordning.
9
5 Bakgrund
Skeendena bör ses i ett större sammanhang för att därigenom bättre förstås
och analyseras. Bakgrundsbeskrivningen utgör härigenom en strukturell fond
för utvecklingen under sextiotalet och dess slut. När det gäller sambanden
mellan orsak och verkan är det naturligtvis problematiskt att fastställa den
exakta påverkan som strukturerna utgör på idéer och skeenden men likväl
finns de där och bör därför belysas.
5.1 Den internationella kontexten
På denna analytiska nivå är det svårt att undvika att reducera hela länder till
enskilda och reflexiva aktörer, särskilt som här vid en kort sammanfattning.
Medveten om behovet av en mer nyanserad redovisning gör jag ändå ett
försök till en kortfattad sammanställning.
5.1.2 Den ideologiska dikotomiseringen och dess moras
Det kalla kriget med dess starka ideologiska motsättningar hade skapat en
bipolär indelning av världen mellan öst och väst – en realsocialistisk
samhällmodell stod mot en liberalkapitalistisk modell. Den amerikanska
politiken
gentemot
Sovjetunionen
kan
bäst
betecknas
som
uppdämningspolitiken, vilken grundade sig på dominoeffektsteorin.
Därigenom blev den väsentliga uppgiften för USA, i enlighet med
Trumandoktrinen, att bekämpa alla tendenser mot en kommunistisk
utveckling. Samtidigt måste det kalla kriget ses som till stor del baserad på en
ömsesidig respekt av motpartens intresseområden, särskilt sedan gränserna i
Europa hade satt sig strax efter krigets slut. Motsättningar uppstod ändå
senare då det kalla kriget blev globalt, då Asien, Mellanöstern, Afrika och
Latinamerika drogs in i dikotomiseringen mellan de båda supermakterna
(Lundestad 2000: 21-47). Det kalla kriget kunde hållas på en kall nivå genom
att de båda supermakterna under den globala fasen konfronterades mer
indirekt samtidigt som terrorbalansen hade en avskräckande funktion. Men
risken för en upptrappning fanns alltid. Vid Kubakrisen, som varade under
tretton dagar i oktober 1962, spreds apokalyptiska stämningar världen runt
och mer än någonsin var den träffande akronymen MAD1 nära att uppfyllas.
Krisen medvetandegjorde behovet av direkta kontakter stormakterna
emellan, vilket resulterade i tätare toppmöten med regleringar och avtal som
1
Mutually Assured Destruction
10
resultat. Tiden efter 1962 kan därför speglas som stormakternas strävan mot
en avspänningens politik.
Samtidigt medförde de båda supermakternas interna verksamheter att dess
ideologiska legitimitet minskade. I avkolonialiseringens kölvatten hade USA
allt som oftast stött konservativa militärdiktaturer och visat stor villighet att
direkt intervenera vid behov för att avlägsna ”fel” regeringar. Då USA från
1954 gradvis hade stegrat sitt engagemang i Vietnamkriget hade man
slutgiltigt stegat in på sitt ideologiska moras 1965, då de första landtrupperna
insattes. Likaså anfrättes den ryska legitimiteten i och med dess intervention i
Ungern 1956, vilket resulterade i massavhopp från kommunistpartier i väst.
Därtill hade det under det sovjetiska kommunistpartiets 20:e parikongress
och i den nya sovjetiska öppenhetens anda riktas kritik mot Stalin och dennes
politik (Östberg 2002:27-28). De båda supermakterna och dess ideologi
ifrågasattes och kritiserades allt mer samtidigt som Sovjetunionen ideologiskt
utmanades av Kina.
Allt sedan Stalins död 1953 hade Sovjetunionens ställning försvagats
gentemot
dess
satellitstater.
Den
nye
ledaren
Chrusjtjovs
avstaliniseringspolitik, vilken innebar en mindre stram koppling mellan
metropol och satellit, öppnade för framväxandet av nationalistiska och
antiryska strömningar. Händelserna i Ungern var ett resultat av den
misslyckade avstaliniseringspolitiken. Ett misslyckande i så motto att
Sovjetunionen stod inför hotet av en snöbollseffekt, där Sovjetunionen skulle
tappa greppet. Rekylen blev därför en åtstramning från Moskva men
sprickorna inom kommunismen hade redan skapats och var svåra att
reparera (Lundestad 2000:203-206).
Under perioden uppstod motsättningar mellan Sovjet och Kina. De yttre
skeendena visar på hur Kina och Sovjet ideologiskt glider isär i och med det
stora språnget (58-61) och kulturrevolutionen (66-69). Under det stora språnget
frigjorde sig Kina från den sovjetiska modellen och med kulturrevolutionen
blev brytningen total. Mao anklagade den sovjetiska kommunismen för att ha
stelnat och vara allt för reformistiskt inriktad, då man talade om en fredlig
samexistens med de kapitalistiska länderna. Med kulturrevolutionen
förnyade Mao de revolutionistiska krafterna och massornas entusiasm - Mao
blev till en personkult. Resultatet på det retoriska planet blev därför att
medan Kreml talade om en fredlig samexistens så förespråkade Beijing
nödvändigheten att bekämpa kapitalismen och imperialismen (2000:206-12).
Denna till stor del retoriska kamp på det ideologiska planet mellan de båda
kommunistiska länderna medförde att den sovjetisk-kommunistiska
modellen ytterligare förlorade i legitimitet och dragningskraft gentemot den
kinesiska modellen. Maos personkult och ideologiska fundament spreds
västerut vilken tilltalade och utgjorde goda verktyg för de mer revolutionära
vänsterrörelserna i Europa.
11
5.1.3 Ekonomisk tillväxt och den vertikala utvecklingen
Den ekonomiska tillväxten var från andra världskrigets slut till början av
1970-talet hög och stadig. Tillväxten under perioden skulle visa sig vara utan
motstycke i historien och kom därför att gå under namnet Guldåldern.
Den explosiva tillväxtens orsaker går att härleda ur den ökade konsumtionen
av varaktiga konsumtionsvaror samt en ökning av produktiviteten, vilka i sin
tur möjliggjordes genom en massproduktion grundad på tayloristisk metod
och ny teknik. Fram växte nu konsumtionssamhället och med det lades
grunden för välfärdsstaten. Nordamerika, Västeuropa samt Japan, ledde i
tillväxt samtidigt som det ekonomiska samarbetet dem emellan blev allt
intensivare och mer avhängiga varandra (Mats Bladh 1995:335ff).
USA utgjorde den internationella handelns motor och drev på för en
frihandelspolitik samt ett institutionaliserande av handelsvillkoren genom
Bretton Woodssystemet och GATT2. Bretton Woodssystemet hade som mål
att främja ett stabilt internationellt betalningssystem med det verkställande
organet IMF3 som verktyg. Samtidigt innebar liberaliseringen av den
internationella handeln till stor del ett bekämpande av tullarna, vilka utgjorde
högst varierande trösklar för handeln av varor. GATT stipulerade och
arbetade för principen om mest gynnad nation, vilken vilade på ömsesidighet
och ickediskriminering. Den innebar kort att om land A sänkte sin importtull
gentemot land B skulle även övriga länder få importera den varan till land A
under samma premisser (1995:343). Under 1960-talet då avkolonialiseringen
tagit ordentlig fart medförde det att u-länderna kunde organisera sig till en
betydande grupp inom FN och ställa krav på de rikare länderna och så
skedde 1964 under den första UNCTAD4-konferensen. En omläggning av
handelspolitiken föreslogs vilken innebar en ensidig sänkning av i-ländernas
importtullar från u-länderna. Detta skulle innebära en möjlighet för uländerna att skapa och bygga upp en egen exportindustri, dessutom på iländernas bekostnad. En ensidig sänkning gick på tvärs mot GATT:s princip
om ömsesidighet och kunde därför inte accepteras av i-länderna. Samtidigt
var problemet för u-länderna just ömsesidigheten, eftersom då den verkade
fullt ut skulle underminera utvecklingen av exportindustrin i dess länder och
därmed cementera förhållandena. UNCTAD hade möten 1967 i Alger och
1968 i New Delhi där i-länderna höll fast vid ömsesidighetsprincipen men
utfäste ett mål om u-landsbistånd om 1 procent av BNP (1995:348-49).
Guldåldern var ändå ett mer eller mindre världsomfattande fenomen, då det
gäller en ökad BNP, även om den inte kom alla till godo.
De avkolonialiserade länderna blottlade den ekonomiska problematiken med
en ekonomisk utveckling i gamla strukturer, vilket framkallade begreppet
neokolonialism. Utvecklingen pekade mot ett fortsatt beroende för de
2
General Agreement on Tariffs and Trade. Grundades 1947 med syfte att främja frihandel genom att sänkta
tullar och ta bort handelshinder (Bonniers Compact Lexicon 1995:359).
3
International Monetary Fund, hade till uppgift att sköta det globala finansiella systemet och bevilja lån till dess
medlemsländer (Bonniers Compact Lexicon 1995:458).
4
United Nations Conference on Trade and Development. FN:s konferens för handel och ekonomisk utveckling
med en betoning på u-ländernas villkor (Bonniers Compact Lexicon 1995:1151).
12
avkolonialiserade länderna och med det en fortsatt ojämn fördelningen av
jordens resurser. Till dessa problem kan ett strikt demografiskt läggas, den
stora befolkningsexplosionen, vilken innebar att tredje världens problem inte
kunde negligeras – syd pockade härigenom allt mer på uppmärksamhet och
måste ses som en aktör i förhållande till nord. Skeendena hade framtvingat
ytterligare en dimension av den horisontala axeln, med öst – väst som
motpoler, den behövde kompletteras med en vertikal axel där nord och syd
utgjorde varandras motpoler.
5.2 Den svenska kontexten
De svenska förhållandena var förstås även de starkt formade av guldåldern
och kalla krigets polariserade värld. Sverige hade under efterkrigstiden men
främst under 1950- och 60-talen genomgått en snabb ekonomisk tillväxt.
Under början av 1960-talet låg tillväxten på 5 procent per år. Tillväxten hade i
sin tur främjat utbyggnaden av den offentliga servicen, eftersom den
ekonomiska basen oavbrutet växte (Hadenius 1996:111). De svenska
omständigheterna hade ändå till stor del formats ur dess egna karaktäristiska,
vilken kan sammanfattas med ”den svenska modellen”. Dess huvudsakliga
beståndsdelar kan i sin tur summeras med: Saltsjöbadsandan, politisk
korporatism och välfärdsstaten (Östberg 2002:30). Dessa tre komponenter
hade huvudsakligen skapat arbetsfred, intressegemenskap och ett samhälle
med en stor offentlig sektor samt omfattande och höga socialförsäkringar.
Den svenska modellen var därför både orsak och konsekvens av den stora
ekonomiska tillväxten.
Den höga tillväxten kombinerat med den svenska modellen medförde
kraftigt ökade reallöner, vilka gav utrymme för större skatteuttag och i
förlängningen en allt vidare offentlig konsumtion. Det ökade skatteuttaget
inriktades på genomförandet av genomgripande samhällsreformer, under
1950-talet talade man därför om skördetid. Redan under slutet av 1940-talet
höjdes folkpensionen och det allmänna barnbidraget instiftades. Under
början av 1950-talet kom enhetsskolorna och semesterlagen som stipulerade
tre veckors ledighet, därtill en obligatorisk sjukförsäkring samt
arbetsolycksfallsförsäkring. Senare kom 1957 års lag om socialhjälp samt ett
sammansatt system av bostadssubventioner, därtill antogs (-65)
miljonprogrammet. 1962 beslutades om nioårig obligatorisk grundskola. Det
offentliga byggde även ut inom landstingen och dess sjukvård samt barn- och
äldreomsorgen inom den kommunala sektorn Flera reformer inom
utbildningen genomfördes, vilka omfattade gymnasieskolor och universitet
som t.ex. PUKAS (Magnusson 1993:307-9).
Kring de flesta reformerna rådde en stor parlamentarisk enighet med
undantaget för instiftandet av ATP som utvecklades till en stridsyxa inom
politiken. Sammantaget, under perioden, byggde politiken ändå på en djup
13
konsensus och den var så omfattande att statsvetaren Herbert Tingsten drev
tesen om ”ideologiernas död”.
De strukturella förändringarna som den ekonomiska tillväxten framkallade
hade skapat en plattform för nya värderingar eftersom de förde med sig alla
de ingredienser som krävdes för en sådan utveckling. De hade skapat
resurser i form av tid, pengar, kunskap och mötesplatser vilka erbjöds
medborgarna i en allt större omfattning för att på så sätt rätta utvecklingen
efter kraven från välfärdssamhället. Resurserna lösgjorde även ett allmänt
ökat engagemang för värdefrågor i samhället. Ändå var det främst bland
ungdomen som engagemanget ökade, som ett resultat av den utbyggda
utbildningen (Salomon 1996:298).
Förutom de strukturella förändringarna bidrog även de ideologiska
omdaningarna till en radikalisering och då utifrån en reaktiv utgångspunkt.
Eftersom SAP under efterkrigstiden allt mer dämpat den socialistiska
profilen, dvs. en socialism med mål att låta samhället överta
produktivkrafterna, och istället inriktade sig på att dämpa kapitalismens
negativa följder. Socialismen blev därigenom mer synonym med välfärd,
sociala reformer, full sysselsättning, hög standard och utbyggd
utbildningssektor (Almqvist 2001:237).
Om de ovan nämnda faktorerna mer är av en strukturell och med det indirekt
art så fanns det mer direkta faktorer som fungerade som en tändande gnista
för ideologiernas uppvaknande.
Under början av februari 1965 inledde USA sitt bombkrig mot Vietnam, vilket
ledde till en proteststorm på många håll i världen. Även i Sverige tog
protesterna fart och intresset för USA:s krig i Vietnam ökade än mer i och
med Hötorgsdemonstrationen5 den 14 juni samma år. En av demonstranterna
var Sköld Peter Mattis, ordförande för Svenska Clartéförbundet6, som var en
av initiativtagarna till de tidigare demonstrationerna vid amerikanska
ambassaden. Han blev senare ordförande för den framväxande svenska FNLrörelsens förbund – de förenade FNL-grupperna. En stark bidragande orsak
till det accentuerade intresset för FNL-grupperna var just Hötorgshändelsen
och den publicitet som skapades kring den. Månaden efter
Hötorgsdemonstrationen höll Olof Palme, i skepnad av tillförordnad
utrikesminister, tal vid Broderskapsrörelsens kongress i Gävle (Möller
1992:18-19). Där talade Palme enbart utifrån ett grundläggande ideologiskt
perspektiv då han framlade sin syn på händelserna i Vietnam och nämnde
därför aldrig USA vid namn. Vart kritiken var riktad var det ändå ingen
tvekan om, genom formuleringar som:
5
En återkommande och bemyndigad demonstration mot USA:s krigföring urartade då polis krävde att
demonstranterna skulle skingra sig. Demonstranterna vägrade och tumult med polisen uppstod vilket ledde till att
händelsen blev en stor massmedial nyhet (Möller1992:18).
6
Clarté bildades i början av 1920-talet som en del av den internationella Clartérörelsen och då som en rektion på
första världskrigets katastrof. Efter andra världskriget blev Clarté en viktig samlingsplats för både
socialdemokrater och kommunister. Under 1960-talet ökade antalet medlemmar efter en kort svacka (Salomon
1996:78).
14
Det är en illusion att tro att man kan möta krav på social rättvisa med
våld och militära maktmedel (Möller 1992:39).
Palmes klara ställningstagande i Vietnamkonflikten, där han försvarade
Vietnams självständighet, ansågs utgöra ett tydligt avsteg från regeringens
traditionellt försiktiga utrikespolitiska hållning. Senare då stadsminister Tage
Erlander sanktionerade Palmes Gävletal som ett regeringsbudskap utbröt en
frän inrikes- och utrikespolitisk debatt (Möller 1992:52-53).
Utöver alla ovan nämnda faktorer bör även media beröras. Media utgjorde
många gånger ett verktyg som väckare av ett politiskt medvetande. Jag har
tangerat det tidigare genom Hötogrgshändelsen men störst roll spelade nog
ändå rapporteringen om och protesterna mot Vietnamkriget. Det var det
första kriget som gick att betrakta genom televisionen och bidrog på så sätt
till engagerandet av breda folklager i en utrikespolitisk fråga (Möller 1992:23).
Dessutom fungerar media också som bärare och förmedlare av ideologier,
vilket sätter människorna bakom produktionen i fokus. Under senare hälften
av 1960-talet var trenden den att allt fler samhällskritiska produktioner, både
i radio och TV sändes. (Östberg 2002:86-87).
Mot denna bakgrund kunde därför, under den andra hälften och särskilt vid
slutet av 60-talet, nya röster höjas och Tingstens tes om ideologiernas död
skulle bli allt mer avlägsen.
15
6. Empiri/Analys
Hur kan då diskursordningen beskrivas på det lokala planet och i en mer
perifer kontext som min analysenhet utgör dvs. det småländska höglandet?
Klart är alltså att samhällsdebatten tog ett steg till vänster under slutet av 60talet. Detta under en process där den politiska vänstern kunde utmana den
redan etablerade idégrunden och med det pocka på en förändring av den
politiska kulturen. Vidare, när det gäller den politiska radikaliseringen, är
den gängse bilden att det var i huvudsak med hjälp av Vietnamkriget som
vänstern kunde bryta in och ifrågasätta de mer etablerade normerna och
värderingarna. Dessa hade tidigare stått relativt ohotade och hade därigenom
bildat en slags diskursiv hegemoni. Intressant är därför att studera hur detta
inbrytande kunde se ut samt att belysa hur den mer hegemoniska diskursen
svarade mot utmaningen.
Min analytiska utgångspunkt är således att studera diskursordningen, inte en
enskild diskurs, och på så sätt hamnar analysens fokus på spelet mellan de
olika diskurserna. I och med att det analytiska utgångsläget är av typen
konfliktanalys har jag valt att se Vietnamfrågan och Tibetfrågan som flytande
signifikanter och nodalpunkter. Det råder alltså ett antagonistiskt förhållande
mellan den radikala och den förhärskande diskursen, där Vietnamfrågan och
Tibetfrågan ges olika innebörd och betydelse utifrån sina respektive
grundsyner. Min analys av diskursordningen går därför vidare med en
undersökning av de olika diskursernas kamp att fylla den med ”sitt”
innehåll. Utöver den metodologiska förankringen av utgångspunkterna
Vietnam- respektive Tibetfrågan finns en mer empirisk. Det faktum att
Vietnamfrågan utgjorde det dominerande stridsäpplet på insändarsidorna
och debatten som fördes där, och på en god andraplats kom sedan
Tibetfrågan. Först börjar jag med att undersöka Vietnamfrågan för att sedan
avsluta med Tibetfrågan. Men den ständigt närvarade frågan är:
Vilka var de dominerande diskurserna? Vilka var de bärande begreppen och
försanthållandena inom respektive diskurs och hur förhåller de sig till
varandra?
6.1 Vietnamfrågan
Jag börjar med att titta på en insändare av Clarté, den mest frekventa enskilda
aktören på insändarsidan under min period, för att studera hur den radikala
diskursen är uppbyggd kring Vietnamfrågan. För Clarté, genom sin tydliga
Marxistiska analys, var det viktigt att utmåla de strukturella förhållandena
16
som kapitalismen förde med sig och som i förlängningen låg bakom
Vietnamkriget. Clarté tillskriver härigenom USA en identitet konstruerad
kring (mästersignifikanten) imperialiststat.
[…] angående USA imperialismen. Alla som har den minsta aning om hur en
gerilla opererar vet att den är beroende av folkets stöd – detta gäller naturligtvis
i än högre grad i Vietnam, där USA med världens största krigsmaskineri
försöker utplåna det tappra vietnamesiska folket – för att sedan ostört kunna
fortsätta sin imperialistiska utsugning av Indokina [---] (VP 1 dec. 1967).
USA som myt identifieras alltså här först som imperialiststat
(mästersignifikant) och som vidare ekvivaleras med utsugare och utplånare.
Citatet visar också hur Clarté bygger upp sin diskurs relationellt, hur de olika
enheterna inom de respektive diskurserna etableras som varandras motsatser.
Clarté framställer följaktligen myten USA som ond medan det i
framställningen av Vietnam handlar om ett folk, ett folk som dessutom är
tappert i sitt agerande. I den relationellt framställda diskursen demoniseras
alltså USA och beskrivs i det närmaste som den stora Leviathan samtidigt
som Vietnam ensidigt utgör den goda parten. I debattinlägget nedan
polemiserar Clarté vidare mot en tidigare insändare vid signatur B, och den
skall visa på samma diskursiva mönster.
[---] Vad vi vill är egentligen att sprida information om USA:s
imperialism och skapa opinion som kan få vår regering till nya
ställningstaganden som i sig kan påverka USA:s utrikespolitik. [---]
Och ändå säger signaturen B att Clarté vill störta USA. Däremot
hävdar vi att USA:s imperialism måste krossas. Nu gäller det att
skilja mellan USA som nation och USA nykolonial stormakt. Clarté
tog alltså som sin uppgift att informera om USA:s krigsförbrytelser
mot en rad länder. Den nordamerikanska förbrytarlistan kan göras
lång […]. I Sverige är det svårt att kritisera ett land som många
förletts att uppfatta som demokratins Mecka, frihetsförsvarare och
världsfredens upprätthållare. För en vietnames, afrikan eller
sydamerikan däremot är Unkle Sam liktydigt med förtryckare,
mördare och hänsynslösa exploatörer [---] (VP den 11 November
1967).
Här fortsätter Clarté med skapandet av en demon och identifierar myten USA
även som krigsförbrytare, vilken ekvivaleras med förtryckare, mördare och
hänsynslösa exploatörer. Vidare är det tydligt hur identiteten också här
skapas relationellt. Men intressantare ändå blir fortsättningen av samma
insändare, som visar på det som jag nämnde inledningsvis, vilken är kritiken
av de kapitalistiska strukturerna.
[---] Vår vän B uppmanar oss att sluta tjata om imperialism,
utsugning och förtryck. Han gör det för han representerar ett
17
samhällssystem vars grundvalar är kolonial utsugning och
plundring. Han erkänner inte att vår rikedom hänger samman
med u-ländernas fattigdom. Han blundar inför det faktum att vi
påtvingat u-länderna en ogynnsam arbetsfördelning […]. [---]
Maktförhållandena och produktions- och handelsstrukturen måste
radikalt förändras om uländernas onda cirkel skall brytas. Detta
kan endast ske genom en social revolution (VP den 11 November
1967).
USA har som vi tidigare sett identifierats med imperialism. Nu ekvivaleras
imperialism i sin tur med ”ett samhällssystem vars grundvalar är kolonial
utsugning och plundring” Vidare är det de föreliggande ”maktförhållandena,
produktions- och handelsstrukturen” som är i behov av en genomgripande
förändring dvs. de kapitalistiska. Här slår den marxistiska analysen påtagligt
igenom när Clarté visar på den kapitalistiska strukturen som den
huvudsakliga bakomliggande orsaken till de orättfärdiga förhållandena
mellan nord och syd. Avslutningsvis redovisar Clarté för det enda sättet att
bryta det kapitalistiska mönstret, vilken då är genom en social revolution.
Tankegångarna knyter an till det revolutionära Kina och Maos utgivna texter.
Clarté menade att Mao hade vidareutvecklat Marx och Lenins läror till ett
nytt och högre stadium och utgick därför från vad man kallade marxismenleninismen-Mao Zedongs tänkande (Augustsson 2001:40). Clarté hade från
början utgjort en samlingsplats för både kommunister och socialister men
sedan Clartés kongress 1966 var den ortodoxa marxism-leninismen den allena
rådande ideologin inom Clarté (Salomon 1996:79).
Ovan ser vi också hur Clarté genom sin Marxistiska analys gör signatur B till
kapitalismens medlöpare och en del av den struktur som måste rivas. Det
strukturella problemet medförde att det inte bara var USA som angreps, utan
även förhållandena i Sverige beskrevs och analyserades eftersom även vårt
land utgjorde en del av den kapitalistiska strukturen som Clarté ville störta.
Härigenom var det inte bara utrikespolitiska frågor som kritiserades, utan
även många inrikespolitiska spörsmål kritiserades hårt. Den strukturella och
därmed inrikespolitiska problematiken görs extra tydlig i en senare insändare
i samband med ett utlåtande av en särskild tillsatt parlamentarisk nämnd.
Denna var satt att granska Wennerströmaffären7 och SÄPO:s arbetsuppgifter
i dess kölvatten. Då frågar sig Clarté retoriskt - Säkerhetspolis för vems säkerhet?
[---] SÄPO:s främsta uppgift är att garantera det svenska
klassamhällets fortbestånd och att försvara monopolkapitalets
intressen. Det är en del av den svenska statsapparaten, som är ett
instrument för den härskande klassen och riktad mot
arbetarklassen och dess strävanden. Den svenska säkerhetspolisen
är inte ett ”hot mot demokratin” utan en del av denna nämligen
vår svenska borgerliga demokrati (VP den 12 februari 1968).
7
1963 anhölls överste Stig Wennerström för spioneri för rysk räkning. Han hade varit svensk flygattaché i
Moskva mellan åren 1940-41 och 1949-52. Wennerström erkände och dömdes till livstids straffarbete.
18
Här beskrivs hur SÄPO utgör ett verktyg för att bevara de rådande
förhållandena men även hur Clarté konstruerar myten - den svenska
borgerliga demokratin. Den vilar, menar de, på ett klassamhälle där den
härskande klassen, dvs. den borgerliga, har stadsapparaten till sitt förfogande
då bl. a SÄPO för att därigenom främja sina intressen gentemot en
arbetarklass och deras intressen.
Vad vi här har sett är en tydlig och skarp kritik av USA och dess imperialism,
likaså en kritik av den rådande kapitalistiska samhällsordningen. Den
marxistiska analysen, som ligger till grund för Clartés diskursiva
uppbyggnad, härleder som bekant imperialismen ur de kapitalistiska
strukturerna. Clarté menade att de genom USA:s krig i Vietnam hade de
empiriska fakta för de missförhållanden som skapades genom de
kapitalistiska strukturerna. Likaså satt Clarté inne med lösningen på
problematiken, vilken alltså var revolution.
Clarté dominerade alltså mina insändarsidor då det gäller den radikala
attacken vilket inte är någon slump. Clarté hade fungerat som en drivande
kraft för de lokala FNL-gruppernas bildade från 1965 och som under de
nästföljande åren sammanslöts i De Förenade FNL-Grupperna (DFFG).
Clartéisterna kritiserade kraftigt de mer neutrala och pacifistiskt inspirerande
motståndarna till Vietnamkriget, främst Vietnamkommittén vars
utgångspunkt var från parollen Fred i Vietnam. Clarté menade å sin sida att
Vietnamrörelsen måste ta ställning för att USA villkorslöst lämnar Vietnam.
Under 1968 vann Clarté en majoritet för sin mer radikala linje inom DFFG
som kom till uttryckt i de tre parollerna ”USA ut ur Vietnam”, ”Stöd
Vietnams folk på dess egna villkor” och ”Bekämpa USA imperialismen”
(Östberg 2002:94). Clartés slagord slår tydligt igenom i mitt analysmaterial.
Påtagligt är hur de utgör de grundläggande elementen för skapandet av den
radikala diskursen och dess kritik av den mer förhärskande. Attacken från
vänster fick givetvis inte stå oemotsagd. Clarté och övriga radikala
förespråkare mötte, genom insändarna, ett tydligt motstånd som jag nu ska
redovisa.
Den förhärskande diskursen söker utifrån Vietnamfrågan, som flytande
signifikant, att konstruera myten USA:s identitet för att på så sätt svara upp
mot den radikala. Med överskriften Tänk om i Vietnamfrågan skriver en
insändare att:
Det är beklagligt hur ensidigt Vietnamproblemet belyses [---]. Tror ni verkligen
att USA offrar sina unga män i Vietnams träsk och därtill miljarder dollar enbart
för nöjets och prestige skull? Jag vill fråga vilket land är villigt att ta upp
kampen mot det ”röda ogräset” om USA drar sig ur rollen som motvikt mot
kommunismen i världen. Har verkligen den självgode svensken glömt vilken
betydelsefull insats USA gjort i andra världskriget. I vilka omständigheter tror
Ni vi befunnit oss om Hitler ej hade stoppats. [---] Hur skulle det bli om USA
19
drog sig ur beskyddarrollen för demokratin i världen [---]. (Vp den 31 januari
1968).
Här ser vi en, för insändarsidorna, vanlig identifikation av USA. Utifrån den
förhärskande diskursen identifieras USA som en försvarare av demokratin,
som en demokratins väktare och görs så även historiskt. Kommunismen och
dess utbredning bestäms som ett tydligt hot och som måste hindras, eller
rensas ut som ett ogräs. Diskursen blottlägger i detta sammanhang sitt inslag
av uppdämningspolitiken och hur den fungerade. Samtidigt hur demokratin
och dess värden sätts mot de kommunistiska. Kommunismen blir därmed allt
annat än demokratiskt, genom det uppsatta motsatsförhållandet.
Vidare förekommer ändå vissa överlappningar med den radikala diskursen,
vilket ges ytterligare exempel på längre fram, angående krigsförbrytelser eller
som insändaren här beskriver såsom tortyr. Debattören bygger på
uppdämningsteorin ytterligare och skriver därför vidare:
[---] Med detta inlägg vill inte signaturen på något vis försvara de fruktansvärda
krigshandlingar och den tortyr som förekommer på båda sidor i Vietnam. Ty allt
vad krig heter är ett helvete, men troligen är detta oundvikligt så länge
kommunismen utbreder sig och förslavar folken [---] (VP den 31 januari 1968).
Citatet visar hur diskursen skapar uppdämningspolitikens nödvändighet och
som förstärks genom synen på krigets ofrånkomlighet i samband med en
kommunistisk utvidgning. På samma gång utför diskursen en värdering av
kommunismen. Tortyr och krig beskrivs som ett helvete men ohyggligare
ändå blir den kommunistiska utvidgningen, eftersom kriget ses som ett
oundvikligt pris som måste betalas i samband med den kommunistiska
utvidgningen.
Men man behövde givetvis inte vara marxist för att vara motståndare till
kriget i Vietnam. Visserligen ansågs Vietnamkriget ofta som en nödvändighet
inom den förhärskande diskursen men den var inte homogen. Insändarsidan
visar på förekomsten av undantag och med det betydande motsättningar.
Insändaren nedan ger ett exempel på motsättningar kring ett så centralt
begrepp
som
uppdämningspolitikens
nödvändighet
men
även
demokrativärdena utmanas.
Hur länge skall vi så kallade demokrater tåla det fruktansvärda mördandet i
Vietnam? Man må ha vilken politisk åsikt som helst men när man stillatigande
dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år måste bevittna
hur en oskyldig civilbefolkning kommer i kläm mellan maktblocken och slaktas
då tycker jag det går för långt. Jag bryr mig inte om allt snack att USA måste
hejda kommunismens framfart – nog är det bättre för ett folk att leva under
kommunistiskt välde än att dö?[---] Ett tillbakadragande av trupperna från
Vietnam är ett krav och skulle inte innebära någon prestigeförlust […] (VP den 8
februari).
20
Förutom attacken mot de centrala begreppen levererar insändaren också en
lösning på problemet som står långt ifrån den förhärskande diskursen – ett
amerikanskt tillbakadragande från Vietnam. Debattinlägget kan ses som
utgörande en tredje diskurs, med tyngden vilandes kring en pacifistisk
hållning. Citatet visar hur kritik mot de centrala begreppen inom den
förhärskande diskursen kan formuleras från andra håll än Clartés. Utifrån en
mer neutral diskurs var det fullt möjligt att på en och samma gång avfärda
både USA:s krig i Vietnam och kommunismen som idé.
[…] Undertecknad är icke vän av stora demonstrationer när det gäller
Vietnamfrågan [---]. Här gäller det att offra prestige för freden den är värd det.
Tänker ni inte på vilket ansvar USA har för freden? Varje avspänning som kan
komma till stånd är av högsta värde, nu när världen är hotad av vapen som kan
förstöra hela mänskligheten. [---] kommunismen har förvisso ingen framtid, den
upplöses, om än sakta säkert av sig själv för den sanna och uppoffrande
demokratin [---]. Tänk om Lyndon Johnson och alla som liksom jag är emot
kommunism och all diktatur visste att världen skall erövras åt de goda makterna
genom kärlek, humanism och diplomati.
Insändarens fredsappell kretsar här kring en närmast religiös pacifism. Men
citatet visar ändå hur freden utgör det grundläggande begreppet för den
neutrala diskursen och sätter i nästa steg fingret på USA:s roll i konflikten. Ett
moraliskt ansvar för freden och i förlängningen världsfreden tillskrivs USA.
Inom den neutrala diskursen med freden som huvudsakliga mål får därför
USA:s roll som demokratins väktare ett mer pragmatisk innehåll i samband
med Vietnamnkriget.
6.2 Tibetfrågan
Utifrån det diskursteoretiska angreppssättet hade också Tibetfrågan en
självklar plats inom de båda diskursiva formationerna, för såväl den radikala
som den förhärskande, och väl där utgjorde den ett viktigt element för
respektive verklighetsbeskrivning. Men hur konstruerades då den
förhärskande diskursen och dess motstånd till den radikala diskursen?
Eftersom Clarté dominerade den radikala inbrytningen kom också
motståndet och genmälen att allt som oftast att riktas direkt mot Clarté. Med
överskriften, kritisera våldet var det än förekommer, slås tonen an till en ganska
hätsk debatt mot just Clarté.
Efter att ha läst Clartés insändare i denna tidning anser jag att rekordet i konsten
att skriva osanningar är slaget. Hade artikeln inte varit undertecknad med
Clarté så kunde läsarna ha fått den uppfattningen att det varit den fantasirika
21
Mao eller möjligen hans rödgardister som stått för texten [---] (Vetlandaposten
den 24 november 1967).
Här tillskriver insändaren Clarté en identitet som ligger nära lögnarens
eftersom Clarté, enligt insändaren, far med osanningar av högsta klass. Den
radikala inbrytningens verklighetsbeskrivning slås alltså här först bort som
en ren lögn. För att ytterligare underminera trovärdigheten i Clartés
insändare ges dess innehåll även en direkt koppling till Mao eller hans
närmaste krets. Insändaren frågar sig vidare:
[---] Nå låt oss titta på insändaren och vad finner vi? Jo naturligtvis den gamla
vanliga vänsterramsan om USA:s imperialism och krigsförbrytelser i Vietnam.
Varför kritiserar man inte Nordvietnam och vietconggerillan på samma sätt?
Eller har Clarté aldrig hört talas om hur gerillan för bort hela befolkningen i en
del byar och skoningslöst mördat dem inklusive kvinnor och barn därför att de
vägrat stödja gerillan. Eller hur läkare, lärare, jurister och andra högt uppsatta
har mördats för att målet skall nås, nämligen att göra Sydvietnam till en kinesisk
lydstat. Men gerillan har varit till nytta också, den kastade nämligen värdens
blickar på den diktaturregim som tidigare fanns i Sydvietnam. Nu finns det som
bekant en demokratisk regering där, vilket inte är fallet i Nordvietnam. Ett stort
hjälpprogram har också startats av USA där man bygger skolor, sjukhus osv. om
detta talar inga vänsterextremister av den enkla anledningen att för dem finns
bara en slags demokrati nämligen modell Kina. Detta land som är det mest
imperialistiska som värden skådat, är en ständig fara för världsfreden. Vi
behöver bara tänka på den kinesiska invasionen av det fredliga Tibet. Där
utövar man nu ett fruktansvärt förtryck. Man tvingar bl.a. unga tibetanskor att
gifta sig med kineser [---] (VP den 24 november 1967).
Innan insändaren närmar sig pudelns kärna för debattinlägget och frågar sig
varför inte Clarté kritiserar våldet var det än förekommer attackeras den
radikala diskursens identifiering av USA genom att tillskriva den epitetet
”den gamla vanliga vänsterramsan”. Genom en sådan identifiering ges den
härigenom en funktion av en slags innehållslös mantra. Sedan, då insändaren
ifrågasätter Clartés ensidiga fördömande av våldet, för att på så sätt vända på
kuttingen, händer något intressant. I frågeställningen ”Varför kritiserar man
inte Nordvietnam och vietkonggerillan på samma sätt?” använder
insändaren sig inte av den etablerade (myten) benämningen för
motståndsrörelsens officiella namn dvs. FNL. Härigenom vill insändaren
antagligen stänga ute de positiva konnotationer som FNL (Front National de
Libération) kan föra med sig. Slutligen ges vietconggerillan en identitet av
skoningslösa mördare avhängiga Kina och det är just detta som
debattinlägget kokar ned i – hotet från Kina. Här är det Kina som målas fram
som den stora skurken och identifieras som ”mest imperialistisk” samt
utgörande ”en ständig fara för världsfreden”. Kritiken känns igen från den
radikala diskursen men den avgörande skillnaden är naturligtvis att det den
22
här gången är Kinas förehavanden i Tibet som utgör den empiriska grunden
för förhållandena.
Den förhärskande diskursen hade skapat ett genomgående mönster där
Tibetfrågan kopplades samman med en allmän hotbild och där ett expansivt
Kina blev allt större och hotfullare. Hotbilden byggde på den förhärskande
dominoteorin och ingick i den verklighetsbeskrivning där det var Kina som
utgjorde den stora Leviathan.
Intressant från citatet ovan är hur det enligt insändaren inte gick att tala om,
eller ens nämna FNL men vad som faktiskt gick att tala om var ändå att:
[---] Jag förnekar inte att USA gör sig skyldigt till vissa krigsförbrytelser, liksom
alla stater och arméer gör när de befinner sig i krig […] (VP den 24 november
1967).
USA:s krig i Vietnam inbegrep krigsförbrytelser också inom den
förhärskande diskursen även om de var få eller var av sådan art att de låg på
ett generellt plan.
Om insändaren ovan kan fungera som exempel på det kraftfullare och mer
hätska motståndet till den radikala diskursens inbrytning så kan insändaren
nedan utgöra ett exempel på en mer försonlig hållning, men fortfarande
kritisk. Insändaren polemiserar mot Clarté och dess försvar av Kinas
förehavanden i Tibet.
[---] Jag är personligen demokrat och tillhör kategorin som av er antagligen
benämns ”borgarbrackor”, men jag kan likväl fördöma en demokratis
handlande, till förmån för en socialistisk rörelse, om rörelsen ifråga kommer ur
folket. Sålunda fördömer jag USA:s handlande i Vietnam, som strider mot allt
mänskligt förnuft, och då vi på denna punkt tycks vara åtminstone principiellt
överens, varför inte överge er dogmatiska syn på det BEVISADE folkmordet och
utrotningen i Tibet, och ena oss om att all imperialism och allt förtryck är av
ondo och bör bekämpas! (VP den 9 december 1967).
Här går insändaren så långt att den anser att USA och Kina är lika goda
kålsupare, då de båda beskrivs och identifieras för sina imperialistiska
handlingar och med det förtryckare. Problematiskt för insändaren blir då
Kinas handlingar som försvaras av Clarté och attribueras därför som
dogmatiska, särskilt då det enligt insändaren handlar om ett bevisat
folkmord.
Insändarsidorna redovisar en massiv kritik av Kina och som där beskrivs
utföra en regelrätt invasion av Tibet vilken också omfattade folkmord. Inom
vänsterns diskurs kom därför ”Tibetfrågan” att huvudsakligen utgöra en
defensiv hållning, utifrån vilken man var tvungen att söka en legitimering av
Kinas handlande. Clarté beskriver av den orsaken att:
23
[---] Sanningen är att Tibet ännu år 1959 var det sista stycket kvarlevande
medeltid på jorden. [---] I Europa var medeltiden inte en period av stagnation,
utan en tid av jäsande utveckling och klasskamp. Men Tibet hade stagnerat […]
Det för det tibetanska samhället karakteristiska var livegenskapen och klostrens
makt. I hela Tibet fanns det ingen på uppgång stadd och självmedveten klass,
som kunde bjuda det bestående systemet motstånd. Över samhället vilade
stillaståendets döda hand. Dödläget kunde endast brytas utifrån. Vad som hänt
efter 1959 är att de livegna emanciperats, storgodsen delats upp och att skolor
har byggts. Långt ifrån att vara offer för ett folkmord börjar nu tibetanerna för
första gången bli en nation i modern mening [---] (VP den 1 december 1967).
Inom den radikala diskursen är det alltså inte frågan om något förtryck av det
tibetanska folket, utan snarare en frigörelse. Skillnaden är förstås slående.
Clartés beskrivning utgår ifrån att identifiera Tibet som man säger med ”ett
stycke medeltid” vilket ekvivaleras med livegenskap och klostrets makt och
över detta rådde dessutom ett dödläge. Tibet var härigenom både hjälplöst
efterblivet men dessutom fast i ett bestående system, eftersom det enligt den
radikala diskursen inte fanns en tillräckligt stark och självmedveten klass.
Härigenom söker Clarté att reducera Kinas handlande till en agent för ett
frigörande av det tibetanska folket.
Märkbart är hur den radikala diskursen här stod i bjärt kontrast med den
förhärskande. Den radikala verklighetsbeskrivningen av Tibetfrågan där
Kinas roll närmast liknas vid revolutionens och därmed frihetens inympare
skapar en stor diskrepans mellan de båda diskurserna. Medan vänsterns
diskurs bygger sin verklighetsbeskrivning kring en emancipering så bygger
den förhärskande snarare på dominoteorin. Insändarna visar också att om
Vietnamfrågan fungerade som en katalysator för vänstern och dess förmåga
att tillskansa sig legitimitet inom den lokala diskursen så utgjorde Tibetfrågan
snarare en motverkande kraft och blev därmed till en hämsko för vänstern.
Därtill är den diskursiva kampen som innefattade beskrivningen av det
kommunistiska Kinas förehavanden i Tibet är extra problematisk. En viktig
insikt i sammanhanget är det samtida underskottet av tillförlitlig information
över skeendet. Den diskursiva kampen bör därför ses i ljuset av den reella
bristen av denna information, vilket gör kampen tydligare men också
analysen angelägnare då det fanns en stor risk för en dikotomisering av
frågan. Det stora avståndet mellan de båda diskurserna tyder på att så också
har skett.
Men den vanligaste kopplingen till Tibetfrågan gick ändå via Vietnamfrågan,
vilket visar på att det var Vietnamfrågan och därmed den radikala diskursen
som hade initiativet på insändarsidan vid den här tiden.
I Vietnamfrågan, där den radikala diskursen dominerades av Clarté,
medförde initiativet ett kraftigt angrepp mot USA. Kritiken på insändarsidan
är nästan en direkt avspegling av Clartés slagordmakares antiimperialistiska
paroller. Den radikala diskursens konstruktion av verkligheten bygger
24
härigenom på en beskrivning av kapitalismens patologi. En patologi som
genom Vietnamkriget hämtade ny energi ifrån Hanoi samtidigt som den
ideologiska läkekonsten i Beijing i allt större utsträckning konsulterades.
Clartés närvaro och inflytande över insändarsidan medförde i sin tur klara
influenser från det kommunistiska Kina och marxismen-leninismen Mao
Zedongs tänkande.
Den förhärskande diskursen svarade upp mot den radikala och byggde
därigenom en verklighetsbeskrivning som kretsade kring begreppen USA
som demokratins väktare samt nödvändigheten av uppdämningspolitiken.
De bärande begreppen kan därför sägas vara av defensiv art, samtidigt som
de angående Tibetfrågan var mer offensiva. De olika hållningarna i frågorna
kan vara ett tecken på var det moraliska övertaget låg. Dessutom hade den
radikala diskursen, vid denna tidpunkt, lyckats åstadkomma en inbrytning
och med det diskrediterat USA och dess krig i Vietnam. Även inom den
förhärskande diskursen talades det om USA:s krigsförbrytelser och att kriget
borde stoppas, det talades till och med om att USA borde dra sig tillbaka. I
Vietnamfrågan stod därför de båda diskurserna närmare varandra och hade
till och med en viss överlappning.
25
7 Sammanfattning/Resultat
Samhällsdebatten genomgick en radikalisering under 60-talet och kunde i och
med det utmana den hegemoniska idégrunden. Uppsatsens syfte har varit att
studera en del av 68-rörelsen och då som ett fenomen utanför de direkta
centrena för radikaliseringen. Analysen har tagit sikte på en beskrivning av
den utomparlamentariska debatten, sett som en del av den politiska kulturen.
Härigenom har debatten som fördes i lokaltidningens insändarsidor legat till
grund för analysen av den radikala inbrytningen och det motstånd som den
därigenom erhöll.
Till min hjälp att genomföra studien har jag använt mig av diskursanalysen
för att därigenom studera hur de olika diskurserna är uppbyggda och
fungerar i förhållande till varandra.
Vilka var då de dominerande diskurserna? Vilka var de bärande begreppen
inom den lokalpolitiska kulturen och hur förhöll de sig till varandra?
Diskursordningen kring Vietnamfrågan:
På insändarsidan ledde Clarté den radikala inbrytningen både vad gäller
antalet insändare och ideologisk ståndpunkt. Härigenom var Clartés
antiimperialistiska slagord de mest framträdande. Slagorden kretsade kring
en beskrivning och en kritik av USA imperialismen som i sin tur kokade ned i
en kapitalismens patologi. Kritiken av USA imperialismen var frän vilket
medförde en demonisering av USA. Kritiken framställdes även relationellt
och framställde då USA som den stora Leviathan samtidigt som det
vietnamesiska folket var allt igenom goda människor.
Den förhärskande diskursens genmäle var en verklighetsbeskrivning där
USA identifierades som demokratins väktare. Därtill byggde diskursen på en
beskrivning av uppdämningspolitikens nödvändighet. De bärande
begreppen kan här ses som defensiva i sin utformning.
De båda diskursernas förhållande till varandra var inte, när det gäller
Vietnamfrågan, helt inkompatibla och det rådde en viss överlappning. Inom
båda diskurserna gick det att tala om USA som krigsförbrytare, även om det
var av en generell art inom den förhärskande diskursen så var det ändå en
återkommande beskrivning.
26
Därtill förekom det på insändarsidan en tredje ståndpunkt som kan
benämnas som den neutrala diskursen. Den kritiserade visserligen USA:s roll
i Vietnamkriget men utan att för den skull utgå eller använda sig av den
radikala diskursens centrala begrepp. Därför förekom ingen direkt kritik mot
de svenska förhållandena. Den kretsade huvudsakligen kring en pacifistisk
diskurs och förespråkade därigenom fredens väg för att lösa Vietnamfrågan.
Här var det inte bara frågan om ett vapenstillestånd utan även ett
tillbakadragande av de amerikanska styrkorna. Härigenom möjliggjordes,
inom den lokalpolitiska kulturen, en bredare kritik av de centrala begreppen
inom den mer förhärskande diskursen. På så sätt kunde kritik av
uppdämningspolitiken och USA som demokratins väktare komma från andra
håll än Clarté.
Clartés närvaro på insändarsidan hade alltså ett betydande inflytande över
radikaliseringen av den lokalpolitiska kulturen i Vetlanda. Ja, Clarté utgjorde
närmast den radikala diskursen på insändarsidan, med undantag för två
insändare av Nässjö FNL-grupp och en av Tranås FNL-grupp. Den radikala
inbrytningen representerades enbart av organiserade vänsterrörelser och
kunde därigenom sprida och förmedla en hart när homogen syn på
omvärlden. Förutom den självklara problematiken kring Vietnam och
kapitalismen lyfts även kritik mot de svenska förhållandena upp på
dagordningen genom Clartés insändare. Kring Vietnamnfrågan blir
Clartérörelsens centralorganisation och dess genomslagskraft explicit genom
de centralt stipulerade slagordens markanta avspegling på insändarsidan.
Härigenom kunde de bärande begreppen, centralt fastställda, förmedlas
lokalt och utöva ett visst inflytande inom den lokalpolitiska kulturen.
Diskursordningen kring Tibetfrågan:
Tibetfrågan förekom inte lika ofta som Vietnamfrågan och då den väl gjorde
det gick den oftast via Vietnamfrågan. Den radikala inbrytningen
dominerades förstås även här av Clarté men förhållandena var annorlunda.
Tibetfrågan utgjorde för vänstern en hämsko där de var tvungna att
legitimera Kinas inträde i Tibet. Legitimeringen och därmed det bärande
begreppet utgick från emancipationsteorin. Utifrån den beskrevs Tibet utgöra
ett stycke feodal medeltid samtidigt som Kina endast hade lyckats befria
tibetanerna från sitt feodala förtryck.
Den förhärskande diskursen, å sin sida, hade dominoteorin som bärande
begrepp och kunde därigenom framställa Kina som farligt expansivt.
Dominoteorin och uppdämningspolitiken kan visserligen ses som två sidor
av samma mynt, en hotande världskommunism, men kopplat till Tibetfrågan
används alltså dominoteorin. Begreppet kan i förhållande till Vietnamfrågan
ses som mer offensivt till sin natur.
Tydligt är hur de båda diskurserna, inom den lokalpolitiska kulturen, stod
långt ifrån varandra och hade därmed inga beröringspunkter då de skulle
beskriva Tibetfrågan. Insändarsidan uppvisar en dikotomisering av
Tibetfrågan och kan därigenom ha bidragit till en undanträngning av andra
27
diskurser kring frågan. Insändarsidans avsaknad av ytterligare diskurser
pekar i den riktningen.
8 Litteratur och källor
Augustsson, Lars Åke – Hansén, Stig, 2001. De svenska maoisterna. Göteborg:
Lindelövs bokförlag.
Almqvist, Kurt - Glans, Kay (red), 2001. Den svenska framgångssagan?
Stockholm: Fischer & Co.
Blad, Mats, 1995. Ekonomisk historia. Europa och Amerika 1500-1990. Lund:
Studentlitteratur.
Bonniers Compact Lexikon, 1995.
Hadenius, Stig, 1996. Svensk politik under 1900-talet. Konflikt och samförstånd.
Fjärde upplagan. Stockholm: Tiden Athena.
Lundestad, Geir, 2000. Öst, Väst, Nord, Syd. Huvuddrag i internationell politik
efter 1945. Fjärde upplagan. Lund: Studentlitteratur.
Magnusson, 1993. Äventyret Sverige, En ekonomisk och social historia,
Utbildningsradion och förlaget Bra Böcker.
Möller, Yngve, 1992. Sverige och Vietnamkriget. Ett unikt kapitel i svensk
utrikespolitik. Stockholm: Tidens Förlag.
Salomon, Kim, 1996. Rebeller i takt med tiden. FNL-rörelsen och 60-talets politiska
ritualer. Stockholm: Rabén Prisma.
Winter Jørgensen, Marianne – Phillips, Louise, 2000. Diskursanalys som teori
och metod. Lund: Studentlitteratur.
Östberg, Kjell, 2002. 1968 när allting var i rörelse. Sextiotalsradikaliseringen och de
sociala rörelserna. Stockholm: Prisma.
28
Källor
Insändare i Vetlandaposten 1967: 11/11, 24/11, 1/12, 9/12
Insändare i Vetlandaposten 1968: 31/1, 8/2, 12/2,
29
