Det civila samhället som forskningsfält

Det civila samhället som forskningsfält
Nya avhandlingar i ett nytt sekel
Det civila samhället som forskningsfält
Nya avhandlingar i ett nytt sekel
Redaktörer:
Lars Svedberg & Lars Trägårdh
RIKSBANKENS JUBILEUMSFOND
i samarbete med
GIDLUNDS FÖRLAG
© respektive författare och Riksbankens Jubileumsfond 2006
ISBN 0: 9-7844-728-3
ISBN 3: 978-98-7844-728-2
Redaktionell produktion: Bo Heurling AB
08 Tryck AB, Stockholm, 2006
Innehåll
Förord
7
Lars Svedberg och Lars Trägårdh
Introduktion
9
Håkan Jönson
Det är orättvist!
De svenska pensionärsorganisationernas bilder av äldre 1941–1995
25
Christina Carlsson
Patientföreningarna som företrädare och röst
38
Magnus Karlsson
Självhjälpsgrupper i det svenska civilsamhället
Funderingar kring utveckling och position
50
Emilia Forssell
Informell omsorg, socialt kapital och tillit
63
Stig Westerdahl
Social ekonomi som idébärare eller kategori?
75
Tuula Bergqvist
Är småföretag en del i det civila samhället?
Ett teoretiskt resonemang om ekonomiskt relevant produktion
88
Kent Waltersson
Bildning för livet. Framtidsstrategier och
bildningssträvanden i Tengene JUF 1930–60
101
Kenneth Strömberg
Folk- och arbetarrörelsens kollektiva legitimitet
En reﬂektion över ett tomrum
114
David Feltenius
Pensionärernas organisering och politiska inﬂytande.
Marginella eller betydelsefulla aktörer?
127
Gun Jonsson
Dilemmat mellan oligarki och demokrati:
Hur demokratiskt är egentligen föreningslivet?
140
Susanne Lundåsen
Föreningars betydelse för valdeltagandet
154
Petros Gougoulakis
Sverige – en studiecirkeldemokrati
166
Ulrika Widding
Identitetsskapande och symboliskt kapital i studentföreningen
181
Urban Claesson
En folklig folkkyrka?
Historien om Svenska kyrkan och det civila samhället
194
Anders P. Lundberg
Vänskap, gemenskap och det civila samhället
207
Anna-Karin Lindblom
Finns NGO’s? En undersökning om de enskilda organisationernas
folkrättsliga ställning och betydelse
220
Jens Stilhoﬀ Sörensen
Biståndets biopolitik:
Civilsamhälle, enskilda organisationer och styrning på distans
234
Kerstin E. Wallin
Folkbildning på export. Funderingar i efterhand
248
Soﬁe Pilemalm
IT i frivilligorganisationer – fallet LO
261
64 svenska doktorsavhandlingar från 2000-talet
om det civila samhället
275
Förord
Riksbankens Jubileumsfonds (RJ) områdesgrupp för forskning om civilsamhället inledde sitt arbete hösten 2003. I gruppen ingår Erik Amnå, docent i statskunskap, Örebro universitet, Christina Garsten, docent i socialantropologi, Stockholms universitet, Malin Gawell, B.Sc., doktorand i
företagsekonomi, Stockholms universitet, Bengt Göransson, ﬁl. dr h.c., folkbildare och tidigare utbildningsminister, Marianne af Malmborg, ordförande i IDEELL ARENA och tidigare generalsekreterare i Cancerfonden,
Kristina Persson, civilekonom, vice riksbankschef, Lars Svedberg, professor
i socialt arbete, Ersta Sköndal Högskola, Håkan Thörn, docent i sociologi,
Göteborgs universitet, Hans Westlund, docent i regional planering vid KTH
och forskare vid Arbetslivsinstitutet, Östersund, Filip Wijkström, docent i
företagsekonomi, Handelshögskolan i Stockholm, och Mats Rolén, docent i
historia och forskningsdirektör vid RJ, ordförande.
Motivet för att tillkalla gruppen var att RJ i såväl svenska som internationella sammanhang blivit involverad i projekt, eller förväntades stödja forskning, om det civila samhället. Detta förhållandevis nya begrepp i svensk
debatt – som enkelt uttryckt utgör summan av de sociala aktiviteterna i fältet mellan oﬀentlig sektor och marknad – tillmättes allt större förväntningar
från snart sagt alla aktörer i samhället. Samtidigt framstod det som något
diﬀust – sällan problematiserat – och det var svårt att överblicka forskningens inriktning och bredd. Områdesgruppen ﬁck därför i uppdrag att kartlägga, initiera och uppmärksamma forskning kring det civila samhället i vid
bemärkelse. Ett av gruppens första initiativ var antologin Civilsamhället.
Några forskningsfrågor (red. Erik Amnå, RJ & Gidlunds förlag, 2005). Där
formulerar ledamöterna utifrån sina olika professioner och erfarenheter ett
antal för dem angelägna forskningsfrågor.
Våren 2006 väckte Lars Svedberg och hans kollega professor Lars Trägårdh, verksam i USA men knuten till Ersta Sköndal Högskola, förslag om
att presentera ett antal av de svenska doktorsavhandlingar som skrivits
under 2000-talet och som på olika sätt har uppmärksammat det civila sam7
FÖRORD
hället eller en del/delar av detta. Områdesgruppen fann förslaget utmärkt
och uppdrog åt de båda att skaﬀa sig överblick över nya avhandlingar inom
området. Svedberg och Trägårdh hittade intresseväckande nog snart ett
drygt sextiotal nya avhandlingar. Forskningsfältet kunde snarast karaktäriseras som ”ett sprängfyllt tomrum”, för att låna ett uttryck från historikern
Torkel Jansson. Svedberg och Trägårdh har inbjudit de nydisputerade forskarna att i korta artiklar dels presentera sina forskningsresultat, dels placera
in sina teoretiska arbeten i förhållande till nyckelbegrepp som civilsamhälle,
socialt kapital, frivilliga organisationer, NGO’s med mera.
Den bok som nu föreligger illustrerar att det civila samhället har lockat
en ny generation forskare till viktiga och intressanta undersökningar. Materialet har insamlats av forskningsassistent Julia Grosse och därefter sammanställts på ett kvaliﬁcerat sätt av de båda initiativtagarna Lars Svedberg och
Lars Trägårdh, som varit vetenskapliga redaktörer och även gjort en inledande kommentar. Redaktör Bo Heurling har med rödpenna i hand granskat manuskriptens läsbarhet och rutinerat svarat för bokens graﬁska utformning. Stort tack till de medverkande artikelförfattarna och våra redaktörer!
Boken tillägnas professor Dan Brändström som vid årsskiftet 2006/07
lämnar VD-tjänsten vid RJ. Det är hans intresse för forskning om frivilligorganisationer, demokrati och det civila samhället som ytterst ligger bakom
tillkomsten av områdesgruppen och därmed utgivningen av denna bok.
Mats Rolén
ordförande, Områdesgruppen för forskning om civilsamhället
8
Introduktion
Lars Svedberg och Lars Trägårdh
De senaste 5 åren har sett en renässans för forskning om den samhällssektor
som varken är stat eller marknad. I viss mån är denna förnyelse kopplad till
ett nytt teoretiskt och diskursivt utrymme som skapats i såväl svensk som
internationell forskning. Lite förenklat kan man beskriva denna förändring
som en övergång från en äldre svensk tradition där folkrörelser stått i centrum till en nyare där det civila samhället kommit att bli ett av grundbegreppen. Bidragen till denna antologi fångar till en del denna spännande förnyelseprocess.
Idén bakom bokens uppkomst var enkel: att bjuda in nydisputerade doktorer till att dels presentera sina avhandlingsarbeten, dels göra ett försök att
placera in den egna analysen i det nya forskningsfält som vuxit fram under
de senaste 0–5 åren och där några av nyckelorden blivit civilsamhälle,
social ekonomi, frivillig/ideell sektor, frivilliga organisationer, sociala rörelser
och NGO’s.
Vi sökte igenom relevanta databaser i avsikt att fånga upp avhandlingar
som på ett eller annat sätt knöt an till området. Vi utgick naturligtvis också
från våra egna kunskaper, och vi rådfrågade kolleger.2 Trots att vi själva
sedan ett antal år forskat inom detta fält, blev vi imponerade av den mängd
avhandlingar som lagts fram under 2000-talet. En vink om detta hade vi
redan fått genom Johan Vamstads (2006) systematiska genomgång av svensk
litteratur inom området med social anknytning som utkommit sedan slutet
av 980-talet. Författaren fann över 300 sådana studier, med en stark ökning
under de senaste tio åren.
Sammantaget fann vi ett drygt 60-tal doktorsavhandlingar. Dessa ﬁnns
förtecknade i en bilaga i boken. Vi tog kontakt med alla författare, och bland
dessa visade sig ett 30-tal vara intresserade av att medverka. Av olika skäl
valde vi ut de 9 som nu presenteras i denna bok. Deras bidrag visar på bred9
INTRODUKTION
den i intresse- och ämnesinriktningar liksom i olika metodologiska och
teoretiska anslag. Vi vill ändå understryka att en del av de perspektiv, som
ﬁnns representerade i bilagan, tyvärr saknas i det urval som presenteras här.
Det gäller till exempel studier som tar upp idrott, liksom undersökningar
som anlägger ett mer speciﬁkt genusperspektiv.
Vi var väldigt nyﬁkna på hur forskarna skulle tackla den utmaning som
vår inbjudan utgjorde. Den senare tidens modebegrepp inom detta fält – begrepp som inkluderar inte bara civilt samhälle utan även närliggande termer
som socialt kapital och social tillit – är importerade utifrån. Detta innebär
att de anländer inbäddade dels i kulturellt speciﬁka politiska och ideologiska
sammanhang, dels i en akademisk språkdräkt som likaledes är packad med
teoretiska antaganden som utgår från en annan empirisk erfarenhet och
värdestruktur än den svenska. Detta gör det åtminstone potentiellt problematiskt att direkt införa och översätta begreppen till en svensk kontext. En
viss språklig förvirring utmärker ännu såväl den politiska debatten som den
akademiska forskningen, både vad det gäller den öppet politiskt-normativa
och den förment objektivt-vetenskapliga analysen av relationerna mellan
stat, individ och samhälle.
Å andra sidan är inte heller den mer traditionella svenska diskursen, med
fokus på folkrörelsebegreppet, objektiv eller teoretiskt och politiskt oskyldig. Det är värt att understryka att den intensiva debatt, som blossade upp i
början och mitten av 990-talet kring det civila samhället, närmast omöjliggjorde en seriöst vetenskaplig användning av begreppet. Såväl tillskyndare
som motståndare var många, och två saker kunde konstateras när dimmorna lättade mot slutet av 990-talet och i början på detta sekel – dels att de
faktiska politiska eﬀekterna har varit måttliga, dels att intresset för det forskningsfält diskussionen avsåg fått en konkret förankring i svensk samhällsvetenskap, vilket denna bok är ett exempel på.
En tillbakablick
En tillbakablick, om än kort, är nödvändig för att förstå de senaste decenniernas turer som rör folkrörelserna och civilsamhället inom forskning och
politik. En historisk analys av civilsamhällesbegreppets karriär måste ta sin
utgångspunkt i 800-talet. Detta tidevarv kännetecknades av framväxten av
organisationer och föreningar som tenderade att ha den politiska udden riktad mot den fördemokratiska staten. Dessa så kallade borgerliga associatio0
INTRODUKTION
ner spelade enligt ledande forskare som Jürgen Habermas en avgörande roll
för framväxten av en modern oﬀentlighet (Habermas 984). I Sverige är denna ansats representerad av bland andra historikern Torkel Jansson. I den
banbrytande studien Adertonhundratalets associationer (985) placerar han
den explosionsartade tillväxten mellan 800 och 870 av allehanda sällskap,
gillen, cirklar och associationer i sitt historiska sammanhang. Detta var en
tid då den liberala nationalstatens värderingar och praktiker allt mer utmanade den traditionella och auktoritära staten med dess rötter i en feodal
politisk kultur med ståndsriksdagar och skråväsen. Den institutionella
basen för denna utmaning utgjordes just av associationerna.
En styrka i Janssons verk är hans betoning av den stundtals förvirrande
mångfald av organisationer som utgjorde dåtidens civilsamhälle (eller som
man då sade, med Friedrich Hegel och Erik Gustaf Geijer, det borgerliga
samhället). Detta var en insikt och bild som delvis förbigicks i den forskning
som har fokuserat på tiden efter 850 och anammat folkrörelsebegreppet
som den centrala deskriptiva och analytiska termen (Lundkvist 977). Visserligen uppfattades rörelserna fortsatt som oppositionella och fristående från
en till en början reaktionär och odemokratisk stat. Historieskrivningen om
folkrörelserna och deras tillkomst tog dock snabbt formen av ett väl redigerat och tillrättalagt underkapitel till en större berättelse om framväxten av
folkhemmet. Valet av associationer och sällskap, som kom att hamna i fokus,
är i sig talande. För Sven Lundkvist och andra folkrörelseforskare kom socialdemokratin närstående organisationer att få huvudrollen, framför allt arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen och den kooperativa rörelsen.3
Huvudspåret som följdes var det som ledde till folkhemmets konstruktion, från folkrörelserna som demokratiskolor till den politiska demokratins
genombrott och Socialdemokratins erövrande av statsmakten. I denna berättelse bortföll den brokiga och förbryllande mångfald som faktisk utgjorde
förenings-Sverige. Efter hand blev det ett förutsägbart mantra som uteslöt
alla de organisationer som inte hade politiska eller bildande syften och demokratiska strukturer och som därför inte enkelt kunde inordnas i den bild
som kom att dominera både forskningen och det allmänna medvetandet.
Denna hegemoniska ansats uteslöt inte bara andra slags frivilligorganisationer utan också andra frågeställningar än de som rörde politik, demokrati
och samspelet mellan stat och organisationer. Trots dessa begränsningar var
detta en tradition som inledningsvis producerade ett stort antal viktiga
arbeten om Sverige och dess folkrörelser. Efter hand kom dock stora delar av

INTRODUKTION
denna forskning att bli ett slags bekräftelseforskning som kom att stå sorgfälligt nära folkrörelserna själva (och den politiska makten). Dessa folkrörelser ﬁck också så småningom ett allt större direkt inﬂytande över forskningen.
En utomstående granskare – norrmannen Ulf Torgersen (983) – konstaterar också torrt att: ”erfaringene med foreningsinitiert eller -dominert forskning er ikke gode”, och om de historiskt inriktade studierna skriver han
att ”ganske mange av arbeidena er monumenter over en svunnen tid” (a.a:
43, 2).
Nya frågor
Kopplingen mellan föreningsväsende och politik kom att bli det tema som
ännu i dag är ett av de mest framträdande inom forskningen. Detta kom att
gälla såväl för folkrörelseentusiasterna som för etatisterna. De förra talade
gärna om Sverige som en folkrörelsedemokrati (Johansson 952), de senare
om den korporativa staten (Heckscher 946; Rothstein 992). Men under
senare år har denna ﬁxering vid politikens primat kommit att få konkurrens
med andra perspektiv som visat att det svenska civilsamhället även kan förstås som en arena där människor agerar av helt andra skäl än de renodlat
politiska. Detta kan uttrycka sig i att hjälpa sig själv samtidigt som man kanske (men inte nödvändigtvis) hjälper andra, att driva idéer, förverkliga sig
själv, ha roligt och göra insatser (inte sällan allt på en och samma gång) eller
att hitta sin försörjning. Detta kan ske i allt från organisationer, som ligger
den privata företagsamheten nära (så kallade nonproﬁts, stiftelser och kooperativ), via mer eller mindre formellt organiserade former för att göra
väl/frivilligt socialt arbete till organiserad idrott och kultur samt en rad aktiviteter som varken kan förstås i nationella termer (internationella NGO’s)
eller som positiva i gängse normativa synsätt, till exempel maﬃaliknande
organisationer (om allt detta har bland andra Magnus Boström m.ﬂ. 2004,
Eva Jeppsson Grassman 2005, Håkan Thörn 2002, Hans Westlund 2006 och
Filip Wijkström 2002 skrivit under senare år).
Kapitlen i denna bok bygger vidare på denna nya giv i vad som vi ser som
ett sunt tecken på empirisk iver och ökad vilja att ställa nya frågor. I den här
andan kommer vi att möta en rad ansatser och begrepp. Kärt barn har många
namn, sägs det, och civilsamhället har bara varit en av många beteckningar
som lanserats. Man slås av den breda ﬂora av närliggande men ändå annorlunda begrepp som används – den ideella sektorn, frivilligt socialt arbete,
2
INTRODUKTION
självförvaltning, självhjälp och egenmakt; tredje sektorn, nonproﬁt-organisationer, social ekonomi, NGO’s, sociala rörelser och intresseorganisationer.
Dessa begrepp ingår alla i sina egna diskursiva sammanhang. De är laddade med antaganden, implicita och explicita, om hur samhället ser ut eller
bör se ut. En del hör hemma i ett ekonomiskt språk, andra härrör från politisk teori. Åter andra har sina rötter i sociologisk organisationsteori eller
socialt arbete. Det är slående hur många akademiska discipliner som är representerade i denna bok – från historia, statsvetenskap, teologi, socialt arbete och sociologi till juridik, ekonomi, medicin, data- och informationsvetenskap samt pedagogik. I skilda perspektiv, och med olika grad av ambition att vara heltäckande kontra precist avgränsade, utmanar och ifrågasätter
de explicit eller implicit den klassiska folkrörelseforskningen med dess närhet till folkhemsforskningen med fokus på det intrikata och nära samröret
mellan de federativt uppbyggda organisationerna och den oﬀentliga sektorn. I
denna bok ﬁnns den sistnämnda typen av ansats kvar, men då görs studierna
ofta utifrån nya infallsvinklar eller med nya undersökningsobjekt i fokus.
I denna mångfald av ansatser och utgångspunkter kan man identiﬁera tre
huvudinriktningar – den sociala, den ekonomiska och den politiska. Utifrån
en lite annan indelningsgrund kan till dessa inriktningar läggas en religiös
inriktning och en internationell.
Den sociala inriktningen
Den sociala inriktningen har i såväl de anglosaxiska länderna som det kristdemokratiska Europa en lång och obruten historiskt tradition, både som
forskningsområde och som praktik. Å ena sidan har civilsamhällets institutioner i dessa länder spelat en avgörande roll vad det gäller social service.
Å den andra har teman som självhjälp, frivilligt socialt arbete och ﬁlantropi
blivit uppmärksammade inom forskningen. I Sverige, däremot, har dessa
aktiviteter visserligen en lång historia men i takt med att välfärdsstaten
byggts ut har de behandlats tämligen styvmoderligt. Associationsbanorna
har gått i riktning mot mer eller mindre suspekt privat välgörenhet och otillbörligt beroende av allmosor.
I mångt och mycket kan man säga att välfärdsstatsarkitekternas syfte just
var att eliminera behovet av privata insatser och därmed de utsatta individernas förnedrande beroende av välgörenhet. I detta perspektiv blir det inte
så konstigt att många forskare har uppfattat detta fält som en relik från det
3
INTRODUKTION
förﬂutna snarare än ett angeläget ämne med tiden för sig, på gott och ont.
Detta var dessutom ett synsätt som ﬁck ytterligare näring under de politiska
debatterna under 990- och 2000-talet, då till exempel Göran Greider (992,
2003, 2005) med kraft betonade maktperspektivet och konsekvent hävdade
faran i att låta det fagra talet om civilsamhällets dygder dölja de kvinnofällor
och andra former av underordning som kännetecknade det gamla Fattigsverige med dess paternalistiska välgörenhetsinrättningar inom och utom
familjen.
Denna hållning ﬁnner också uttryck i den dominerande nordiska välfärdsforskningens målmedvetna undvikande av att ta det civila samhället
och dess olika uttryck i beaktande, såväl empiriskt som teoretiskt (se till
exempel Gösta Esping Andersen 999, 2002; Kommittén Välfärdsbokslut
200, 2002). Den här strategin har framför allt haft ideologiska men också
metodologiska förtecken. I dag vet vi dock att även om sociala insatser inte
är en lika stor del av det svenska civilsamhället som i ett land som USA, är
det ändå av en betydande storlek vare sig vi vill eller ej. Och inget tyder på att
behovet av informella och frivilliga insatser kommer att minska, snarare
tvärtom. Denna klyfta mellan empirisk forskning om frivilligt socialt arbete
samt informella insatser och en välfärdsforskning med ideologiskt betingade skygglappar har lett fram till en situation, där ansenlig kunskap börjar
ackumuleras inom det område vi här diskuterar, samtidigt som denna kunskapsproduktion inte har någon fruktbar relation till den kvaliﬁcerade nordiska välfärdsforskningen.
Flera av kapitlen i denna bok kan placeras in i den sociala forskningsinriktning som utmanar eller kompletterar den mer traditionella välfärdsforskningen och den klassiska folkrörelseforskningen. Här återﬁnns Håkan
Jönsons avhandling om pensionärsorganisationer, Christina Carlssons
forskning om patientorganisationer, Magnus Karlssons studie av självhjälpsgrupper och Emilia Forssells undersökning av invandrares informella hjälpinsatser för sina anhöriga. Inte i något av de nämnda författarnas arbeten
ﬁnns den på 990-talet vanliga motsatsställningen mellan det civila samhället och välfärdsstaten som till exempel kunde artikuleras på följande sätt:
”Det är därför ingen överdrift att betrakta den moderna välfärdsstaten som
det civila samhällets motpol” (Karlsson 990: 48).
4
INTRODUKTION
Den ekonomiska inriktningen
En andra inriktning vill vi kalla den ekonomiska. Även detta fält har internationellt en lång tradition, där studiet av den frivilliga sektorn/nonproﬁtsektorn och ideellt arbete varit nära knutet till en betydligt mer positiv syn
på nonproﬁt-företag, stiftelser och frivilligt arbete/volontärarbete, speciellt
i USA där sedan länge nonproﬁt-sektorn spelat stor roll vad det gäller till
exempel utbildning, forskning och sjukvård. Även i Kontinentaleuropa är
detta en sektor som av hävd varit betydande och väl ansedd. På senare tid har
en del av dessa verksamheter och aktiviteter kommit att få en mer uppmärksammad och framskjuten ställning inom ramen för till exempel EU. Ibland
har området i detta sammanhang kommit att benämnas den sociala ekonomin. Detta komplexa begrepp, vars idéhistoriska rötter går tillbaka till 800talet, har även kopplingar till mer politiskt radikala fenomen som utopiskt
betingade produktionskooperativ.
I dag rymmer begreppet allt från traditionella nonproﬁt-företag, som
tillhandahåller sociala insatser och social service, via vård- och behandlingskollektiv över socialt inriktade insatser inom idrott och folkbildning till nykooperativa verksamheter.
I Sverige har detta fält kommit att få större uppmärksamhet, inte minst
genom de insatser som har gjorts vid FoU-liknande enheter på central och
regional nivå och på Handelshögskolan i Stockholm. I den här antologin är
forskningsfåran representerad av Tuula Bergqvists studie av småföretag som
en social form mellan marknad och civilsamhälle samt av Stig Westerdahls
avhandling om social ekonomi som sektor eller rationalitet.
Den politiska inriktningen
En tredje inriktning – den politiska – är den som ligger närmast den klassiska
folkrörelse- och demokratiforskningen. Med tung förankring framför allt
inom statsvetenskap och i viss mån historia är detta en inriktning som under
senare år kommit att utveckla och förnya sig. Ett storskaligt uttryck var
Demokratiutredningen, vilken under Bengt Göranssons och Erik Amnås
ledarskap kom att fördjupa intresset för det svenska föreningsväsendets betydelse för demokratin (Amnå 999). Under påverkan av Robert Putnams
inﬂytelserika teorier om kopplingen mellan föreningsliv, socialt kapital och
demokratins förutsättningar kunde forskare återvända i en ny dager till
5
INTRODUKTION
gamla frågor om i vilken mån Sverige bör ses som folkrörelsedemokrati, alternativt elitstyrd korporativ stat.
Även ledande statsvetare med rötter i en äldre, tämligen statscentrerad
tradition har bidragit till att placera denna forskning på agendan. Bo Rothstein, till exempel, har visserligen kritiserat nyliberala och socialkonservativa analyser som ställt civilsamhället mot välfärdsstaten och i stället betonat
den ofta produktiva och ömsesidigt fruktbara relationen mellan stat och
civilsamhälle som kännetecknar det moderna Sverige (Rothstein 2002). Å
andra sidan har han, denna kritiska ansats till trots, även spelat en avgörande
roll i legitimeringen av den nya civilsamhälleforskningen i Sverige genom att
delta i den internationella forskning där de analytiska begreppen civilt samhälle och socialt kapital varit centrala. Samtidigt har det bland andra statsvetare funnits en mer pessimistisk fåra vad det gäller relationen stat/civilsamhälle, representerad av bland andra Olof Petersson m.ﬂ. (998) och
Joachim Vogel m.ﬂ. (2003). Med utgångspunkt i data, som tytt på föreningslivets snabba förvittring i Sverige, har fokus här legat på det allmänna politiska förfall och den ökade medborgerliga vanmakt som hotar till följd av
den förmenta förskingringen av det sociala kapitalet. Denna spänning har
dock, bör det understrykas, i sig skapat förutsättningar för såväl en stimulerande debatt som banbrytande empirisk forskning och ett nydanande teoriarbete, vilket ännu bara är i vardande.
I denna volym är den politiska inriktningen representerad av ﬂera ansatser som intar en ofta kritisk hållning mot vedertagna hypoteser om föreningarna som demokratiskolor. Bland dessa kan räknas Gun Jonssons avhandling om oligarki och demokrati, Kenneth Strömbergs historiska analys
av föreningsaktivister och Susanne Lundåsens studie av relationen mellan
föreningsliv och demokrati. Men här ﬁnns också en tradition som utifrån
nya undersökningsobjekt och från delvis nya utgångspunkter kommer att
fördjupa vår kunskap både om folkhemsbygget (Kent Walterssons bidrag
om landsbygdsorganisering från 930-talet och framåt), om studiecirkeln –
(Petros Gougoulakis ingående beskrivning) och om pensionärsorganisationernas inverkan på politiken (David Feltenius undersökning). Till detta
kommer Ulrika Widdings analys av studentföreningar som inspirerats av
teorier om socialt och symboliskt kapital.
6
INTRODUKTION
Den religiösa inriktningen
Utifrån en annan indelningsgrund än de hittills nämnda kan man ﬁnna en
tematisk inriktning, som visserligen har rika anor i Sverige men som ändå
har hamnat lite på undantag, nämligen den religiösa. Visserligen har frikyrkorna alltid ingått som en av huvudriktningarna i den klassiska berättelsen
om de historiska folkrörelserna, men i det sekulära Sverige har de oftast, likt
organisationer med sociala insatser som arbetsfält, uppfattats som en del
av det förgångna. Det är symptomatiskt att medan religionssociologerna i
USA och i resten av Europa har spelat en ledande roll inom civilsamhällesforskningen, så har de i Sverige hamnat mer i skymundan. Dock har forskare
både från religionssociologi och andra ämnesområden genomfört studier av
bland annat religiösa organisationer/församlingar och sociala insatser (se
till exempel Engel 2006; Jeppsson Grassman 200; Johansson 997).
Detta är en brist som förhoppningsvis kommer att rättas till i framtiden.
Om det är något som framstår som tydligt i dag är det just att religiösa frågeställningar och de religiösa samfunden kommer att spela en större roll. Och
då talar vi inte bara om dem såsom snävt deﬁnierade trossamfund utan även
såsom gemenskaps- och identitetsskapande livsformer, för att inte tala om
dem som allt viktigare producenter av utbildning och social service. I denna
bok är denna mindre vanliga forskning företrädd av Urban Claessons avhandling om folkkyrkan som statlig myndighet kontra civilsamhällesorganisation samt av Anders P. Lundbergs studie av olika former av gemenskap
inom ett par frivilliga föreningar, inklusive en frikyrkoförsamling.
Den internationella inriktningen
Ytterligare ett tema vill vi benämna det internationella. I Sverige är detta en
forskningstradition som inte minst Håkan Thörn (2006) gjort mycket för att
etablera och inom vilken internationella sociala rörelser och NGO’s (nongovernmental organizations) blivit nyckelbegrepp (se också till exempel
Wennerhag m.ﬂ. 2006). Kontexten för detta fält är de under senare år inﬂytelserika teorierna om den ökade globaliseringens underminering av nationalstaten som den naturliga undersöknings- och analysenheten. Precis
som marknaden blivit alltmer global och staterna allt mindre suveräna har
även en liknande utveckling lett till civilsamhällets globalisering. Inte minst
i den tredje världen har NGO’s kommit att spela en stor roll inom bistånds7
INTRODUKTION
och demokratiarbete. Samtidigt kan dessa organisationers framväxt också
ses som en aspekt på neo-liberalismens frammarsch. Inom ramen för
dessa idéströmningar ses NGO’s som ett bättre alternativ till statliga bidragsinsatser.
Samtidigt ﬁnns det goda skäl att förhålla sig skeptisk och kritisk till NGOgospeln. Dessa organisationer är ofta starkt beroende av resurser från den
statliga sektorn, de är ofta allt annat än demokratiska i sina interna strukturer, och i motsats till äldre föreningar har de ofta mindre aktiva gräsrotsmedlemmar och ﬂer så kallade postgiromedlemmar. I denna antologi kommer detta empiriska och kritiska perspektiv fram i ett antal kapitel. AnnaKarin Lindblom analyserar NGO’s i termer av deras juridiska ställning i
folkrätten, medan Jens Sörensens avhandling fokuserar på NGO’s och biståndspolitik och Kerstin Wallin behandlar folkbildning på export genom
svenska NGO’s i Chile.
Soﬁe Pilemalms studie slutligen är en avhandling om tillämpbarhet och
användning av IT-teknik i stora intresseorganisationer – i det här fallet LOförbund. Den visar också på det allt större intresse som vuxit fram för att
både empiriskt och teoretiskt studera frivilligorganisationer just som organisationer. Här ﬁnns en fruktbar forskning, inte minst med anknytning till
Sociologiska institutionen vid Stockholms universitet (se till exempel Göran
Ahrne & Apostolis Papakostas 2002 och Lars-Erik Olsson 999).
I en diskussion av olika tematiska inriktningar är det också värt att påminna läsaren om frånvaron av undersökningar om kultur och kulturverksamheter bland det dryga 60-tal avhandlingar som vi här har granskat.
Denna frånvaro blir speciellt anmärkningsvärd, eftersom så stora grupper
medborgare är engagerade i just sådana sammanhang. Kanske är det en
eftersläpande eﬀekt av att kulturaktiviteter inte är direkt politiskt instrumentella och därmed inte varit riktigt salongsfähiga i en folkrörelsediskurs.
Teoretisk förnyelse?
Forskningen som presenteras i denna antologi är på många sätt empiriskt
banbrytande. På ﬂera punkter utmanar den gamla föreställningar om den
svenska föreningsvärlden, dess förmenta roll som demokratiskola och den
svenska demokratins grundkitt. Men med undantag av ofta återkommande
referenser till Putnams banbrytande forskning kring det sociala kapitalet
och dess betydelse lyser de mer systematiska och genomarbetade koppling8
INTRODUKTION
arna till den internationella och svenska forskningen om civilsamhället med
sin frånvaro.
Detta är dock inte enbart, eller främst, ett problem som bör läggas på
dessa yngre forskares bord. På gott och ont arbetar de nämligen vidare i
en svensk tradition, där priset för den imponerande framfarten empiriskt
under de senaste tjugo åren tycks vara att mindre tid har återstått för mer
ambitiösa teoretiska framstötar. I den mån svensk forskning alls har förhållit
sig till den internationella teoribildningen har det framför allt tagit sig uttryck i försök att falsiﬁera teorier med hjälp av svensk empiri. Forskningen
har mestadels varit deskriptiv och driven av en vilja att visa att civilsamhället
faktiskt existerar i Sverige som en samhällssfär fullt likbördig med stat,
marknad och familj. Denna forskning har visserligen, som Vetenskapsrådet
(2003) påpekat, haft pionjärkaraktär men har ändå haft givna gränser.
Icke desto mindre ﬁnns det bland kapitlen i denna bok på många håll frön
till teoretisk förnyelse. Frågan om vad civilsamhället är, hur detta ska deﬁnieras teoretiskt, ﬁnns där, om inte alltid direkt uttalad. I denna anda är det
uppenbart att vi mer systematiskt behöver analysera skillnader och likheter
mellan de begrepp som används. Är civilsamhället samma sak som den frivilliga eller ideella sektorn? Är detta i sin tur samma sak som den sociala
ekonomin? Hur ställer sig dessa i sin tur till det gamla folkrörelsebegreppet?
Hör de alla till sina egna speciﬁka diskursiva sammanhang med kopplingar
till ideologiskt distinkta och teoretiskt olika traditioner? Har vi, till exempel,
att göra med en del ansatser som bäst förstås inom ramen för politisk ekonomi (social ekonomi), andra som hör hemma inom politisk teori (civilt
samhälle) och åter andra vars hemort är politisk sociologi (sociala rörelser)?
Hur är det med sfärbegreppet i sig, med den implicita tendensen att tänka
i termer av platser med mer eller mindre konkreta rum – familj/hem, civilsamhälle/föreningslokal, stat/riksdagshus, marknad/aﬀär? Hur drar vi i så
fall teoretiskt gränsen gentemot andra sfärer? Är det kanske bättre att fundera i termer av olika rationaliteter och moraliska logiker – familj/altruism,
civilsamhälle/frivillighet, stat/opartiskhet, marknad/egenintresse (Sjöstrand 995; Wijkström & Einarsson 2006; Zetterberg 994)? I vilken mån är
dessa gränsdragningar i sin tur missvisande? Borde vi i stället tänka i termer
av mer dynamiska teoretiska modeller, där betoningen ligger på relationen
mellan civilsamhälle, stat, marknad och familj, snarare än att utgå ifrån att
de är separata rum eller logiker som kan studeras var och en för sig?
9
INTRODUKTION
Vi kan på denna plats bara antyda frågeställningarna, men vi menar att de
empiriska fynd som redovisas och de kritiska frågor som ställs i de följande
kapitlen kan hjälpa oss att komma vidare teoretiskt. Så ser vi i till exempel
kapitlen av Bergqvist, Forssell och Sörensen hur de utmanar den sfärteori
som söker separera, snarare än att teoretiskt knyta ihop, civilsamhälle,
marknad, familj och stat. Utan att kapitlen uttrycker det explicit noterar vi
att frågorna i sig öppnar för ett mer aktivt engagemang med äldre teoretiska
traditioner som i några fall löper från Friedrich Hegel och Karl Marx till
Jürgen Habermas och Jean Cohen, i andra fall från John Locke och Adam
Smith till Friedrich Hayek och Francis Fukuyama, i åter andra fall från Alexis
de Tocqueville till Robert Putnam och rent av från Erik Gustaf Geijer till Bo
Rothstein.
Poängen här är att dessa teoretiska traditioner samtidigt är inbäddade i
och ger uttryck för speciﬁka nationella kulturer såväl som distinkta ideologiska perspektiv på hur det goda samhället bör se ut. Därmed inte sagt att de
inte också kan ha allmän vetenskaplig giltighet men att detta är en empirisk
fråga som bäst besvaras om man är medveten om i vilken mån teorierna
utgår från axiom som är kulturellt, historiskt och ideologiskt bestämda. Det
fundamentala problem som svenska forskare måste brottas med är, för att
tala klarspråk, att den angloamerikanska forskningen så totalt dominerar
den internationella teoribildningen att vi måste se upp med att inte på vår
egen kultur projicera idealtyper som ytterst är destillerade från en mycket
annorlunda erfarenhet och praktik.
Utveckling och samarbete
Låt oss avsluta med att sätta ﬁngret på ett annat problem. Det svenska forskarsamhället kännetecknas också av relativ omedvetenhet om att vara del av
ett internationellt snabbt växande forskningsfält med delvis egen identitet.
Detta beror givetvis till viss del på att många forskare ser sig som främst
hemmahörande i sina egna institutionella miljöer och traditioner som
sociologi, statsvetenskap, historia med mera. Men vi tror att det även handlar om avsaknad av permanenta gemensamma nätverk4, återkommande
konferenser och naturliga forum för publicering inom detta forskningsområde. I motsats till USA, där forskningen om civilsamhället, nonproﬁt
och frivillighet sedan länge är institutionaliserad och där forskare från olika
perspektiv och discipliner kan mötas, arbetar svenska forskare ofta i relativ
20
INTRODUKTION
ensamhet och isolering utan gemensamma institutioner, vare sig konkreta
eller virtuella. Dock ser vi nu möjligen en framväxande europeisk tradition
kring detta. Vad som behövs är naturligtvis både enskilda ämnens utveckling och stabila former för mångvetenskapligt samarbete samt ämnesövergripande mötesplatser på nationell, nordisk, övrig europeisk och internationell nivå.
Vi inledde med att konstatera att civilsamhället är ett i högsta grad politiskt område. På statsmakternas initiativ har två ambitiösa utredningar
(Amnå 995; Vetenskapsrådet 2003) lagt förslag om lite mer samlade och
långsiktiga satsningar på just forskning om det civila samhället. Vetenskapsrådet sammanfattade sin undersökning med att bland annat säga: ”Forskningen om det civila samhällets ideella sektor och om sociala rörelser och
social ekonomi framhålls också som ett i Sverige nytt och angeläget forskningsområde. Med en starkare ﬁnansiell bas och infrastruktur kan möjligheterna till forskning inom området tas till vara som en potential när det
gäller förnyelse av svensk humaniora och samhällsforskning.” (a.a: 4f ) Med
detta följde också en rekommendation att satsa speciﬁka resurser på forskning om det civila samhället. Dessa utredningar har inte lett till några resultat, och efter drygt tio år av politisk ambivalens och ovilja lades 2005 ännu
ett nytt uppdrag på en utredning (Utredningen om den statliga folkrörelsepolitiken i framtiden) att ta sig an denna uppenbarligen heta potatis.
Om man ser till forskarsamhällets eget sätt att organisera och försöka
skapa forskningsmiljöer, så råder det ingen tvekan om att Vetenskapsrådets
övergripande karaktäristik är giltig: ”Om man ser till forskningens sätt att
organisera sig är det främsta kännetecknet att den är resultatet av solitära
forskares möda.”5 (a.a: 5) Här kommer också områdesgruppen vid Riksbankens Jubileumsfond som gjort denna bok möjlig in i bilden. I denna grupp
samlas forskare och samhällsrepresentanter för att bidra till kunskapsutvecklingen om det civila samhället. Som stiftelse kan fonden dessutom
själv sägas vara en del av denna samhällssfär. Från övriga delar av det civila
samhället och dess organisationer emanerar några aktiviteter och visst, om
än litet, forskningsstöd. Tyngdpunkten här ligger dock snarare på en vilja att
få till stånd forskning för sektorn än på forskning om sektorn, med något
enstaka undantag. Därtill måste vi ta i beaktande att även det privata näringslivet kan komma att spela en större roll än hittills, framför allt kanske som ett
led i den så kallade CSR-strategi (Corporate Social Responsibility) som varje
större företag nu lägger sig till med.
2
INTRODUKTION
Till sist är det vår förhoppning att denna bok, tillsammans med de andra
böcker som ges ut av områdesgruppen vid Riksbankens Jubileumsfond, skall
ge bidrag till det som förhoppningsvis blir en viktig forskningstradition i
Sverige.
Noter
Under perioden /5–4/7 2006 och med utgångspunkt i 75 sökord på både svenska och
engelska gjordes sökningar i Libris databas, i Regina (Kungliga Bibliotekets databas) och
i Digitala vetenskapliga arkivet.
2
Fastän vi har gjort ett idogt arbete kan man ändå utgå från att vi inte fångat upp alla relevanta arbeten, men förhoppningsvis utgör dessa ett begränsat antal.
3
Visserligen räknades även frikyrkorörelsen in bland de stora folkrörelserna, men i praktiken blev den aldrig föremål för samma grad av uppmärksamhet från de ofta sekulära
forskarna. För en noggrann inventering av svensk forskning om folkrörelser, se Jan Larssons genomgång i Vetenskapsrådet 2003.
4
Det fanns ett livfullt nordiskt nätverk kring forskningsfältet åren 994–200 som emanerade från ett svenskt initiativ med anknytning till ett antal pionjärstudier. Efter hand
vidgades det till att bli en nordisk angelägenhet, men efter en kraftsamling runt en
gemensam nordisk bok tappade nätverket farten och verksamheten rann ut i sanden.
Till saken hör att det ekonomiska stöd – visserligen begränsat – som initialt hade funnits inte längre fanns kvar.
5
I samma studie betonas dock att lite stabilare forskningsmiljöer, denna beskrivning till
trots, ändå vuxit fram vid Ersta Sköndal högskola och på EFI vid Handelshögskolan i
Stockholm.

Referenser
Ahrne, G., & Papakostas, A., (2002) Organisationer, samhälle och globalisering. Lund:
Studentlitteratur.
Amnå, E., (995) Ideell verksamhet: förutsättningar, organisering och betydelse: handlingsprogram för forskning. Ds 995:30
Amnå, E., (red.) (999) Civilsamhället. Stockholm: Demokratiutredningens forskarvolym VIII, SOU 999:84.
Boström, M., m.ﬂ. (red.) (2004) Den organiserade frivilligheten. Malmö: Liber.
Engel, C., (2006) Svenska kyrkans sociala arbete – för vem och varför? (Diss.) Skriftserie
nr 26, Forskningsavdelningen, Ersta Sköndal högskola.
Esping-Andersen, G., (999) Social Foundations of Postindustrial Economies. Oxford:
Oxford University Press.
Esping-Andersen, G.. (2002) Towards the Good Society, Once Again. I G. EspingAndersen m.ﬂ. (red.) Why we Need a New Welfare State. Oxford: Oxford University
Press.
22
INTRODUKTION
Greider, G., (992) Moralisk elit vädrar morgonluft. Dagens Nyheter 992-2-24.
Greider, G., (2003) Kritik av en utopi. Det frivilliga arbetet bekämpar bara symptomen
– inte krisen i sig. I Jubileumstidskrift 2003, Forum för frivilligt socialt arbete.
Greider, G.. (2005) Varning för ideella sektorn. I Gatljus nr 3, kvartalstidskrift från Göteborgs Kyrkliga Stadsmission.
Habermas, J., (984) Borgerlig oﬀentlighet: kategorierna ”privat” och ”oﬀentligt” i det moderna samhället. Lund: Arkiv.
Heckscher, G., (946) Staten och organisationerna. Stockholm: KFs bokförlag.
Jansson, T., (985) Adertonhundratalets associationer. Stockholm: Almqvist & Wiksell
International.
Jeppsson Grassman, E., (200) Socialt arbete i församlingens hägn. Stockholm: Verbum
Jeppsson Grassman, E., (2005) På jakt efter den frivilliga sektorns roll inom nordisk äldreomsorg. Forskning, gestaltningar och perspektiv. I M. Szebehely (red.) Äldreomsorgsforskning i Norden. En kunskapsöversikt. Köpenhamn: Nordiska Ministerrådet. TemaNord 2005:508.
Johansson, G., (997) För mycke jag, för lite Jesus- LP-stiftelsens vård av missbrukare sedd
ur ett socialantrpologiskt perspektiv. Forskningsavdelningens skriftserie nr 7, Ersta
Sköndal högskola.
Johansson, H., (952) Folkrörelserna och det demokratiska statsskicket i Sverige. Lund:
Gleerup.
Karlsson, N., (990) Det goda samhället – ett epifenomen. I H. Arvidsson m.ﬂ. (red.) Det
civila samhället: Antologi. Stockholm: Timbro.
Kommittén Välfärdsbokslut (200) Välfärdsbokslut för 990-talet. Slutbetänkande, SOU
200:79.
Kommittén Välfärdsbokslut (2002) Welfare in Sweden: The Balance Sheet for the 990s.
Ds 2002:32.
Lundkvist, S., (977) Folkrörelserna i det svenska samhället 850–920. Almqvist & Wiksell International.
Olsson, L.-E., (999) Från idé till handling En sociologisk studie av frivilliga organisationers uppkomst och studier av: Noaks Ark, 5i2-rörelsen och Morsor på stan. (Diss.)
Stockholm: Almqvist & Wiksell.
Petersson, O., m.ﬂ. (998) Demokrati och medborgarskap. Stockholm: SNS förlag.
Rothstein, B., (992) Den korporativa staten. Stockholm. Norstedts.
Rothstein, B., (2002) Vad bör staten göra? Om välfärdsstatens moraliska och politiska
logik. Stockholm: SNS förlag.
Sjöstrand, S.-E., (995) I samspel med andra. Om organisering av ideell verksamhet.
I E. Amnå (red.) Medmänsklighet att hyra? Åtta forskare om ideell verksamhet. Örebro: Libris.
Thörn, H., (2002) Globaliseringens dimensioner: nationalstat, välfärdssamhälle, demokrati och sociala rörelser. Stockholm: Atlas.
Thörn, H., (2006) Solidarity Across Borders: The Anti-Apartheid Movement, and the
Emergence of a Global Civil Society. New York: Palgrave Macmillan.
23
INTRODUKTION
Torgersen, U., (983) Vurdering av støtten til studier av folkebevegelser i Sverige, slik
denne er administrert av Delegationen för folkrörelseforskning (Folfo). Rapport till
Forskningsrådsnämnden.
Utredningen om den statliga folkrörelsepolitiken i framtiden. Ju 2005:2.
Vamstad, J., (2006) A literary overview of Swedish civil society research. Forskningsavdelningens arbetsrapportserie nr 40, Ersta Sköndal högskola.
Wennerhag, M., m.ﬂ. (2006) Aktivister. Sociala forum, globala sociala rörelser och demokratins förnyelse. Stockholm: Atlas.
Westlund, H., (2006) Social Capital in the Knowledge Economy. Berlin: Springer.
Vetenskapsrådet (2003) Svensk forskning om demokrati, oﬀentlig förvaltning och folkrörelser. Vetenskapsrådets rapportserie nr 5. Stockholm: Vetenskapsrådet.
Wijkström, F., (2002) Att benämna och sortera ideell verksamhet. I F. Wijkström &
T. Lundström Den ideella sektorn. Organisationerna i det civila samhället. Stockholm: Sober.
Wijkström, F., & Einarsson, T., (2006) Från nationalstat till näringsliv? Det civila samhällets organisationsliv i förändring. Stockholm: EFI vid Handelshögskolan i Stockholm.
Vogel, J., m.ﬂ. (2003) Föreningslivet i Sverige: Välfärd, socialt kapital, demokratiskola.
Levnadsförhållanden rapport 98, SCB.
Zetterberg, H., (994) Samhällssfärerna i historiens ljus. Sociologisk forskning 3, : 2–9.
24
Det är orättvist!
De svenska pensionärsorganisationernas
bilder av äldre 94–995
Håkan Jönson
Detta kapitel handlar om hur sociala rörelser och intresseorganisationer tillhandahåller perspektiv som hjälper medlemmarna att förstå sin verklighet
på vissa bestämda sätt, närmare bestämt på sätt som motiverar till gemensam mobilisering och aktion. Utgångspunkten är min avhandling Det moderna åldrandet. Pensionärsorganisationernas bilder av äldre 94–995
(Jönson 200). Avsikten är att diskutera en insikt som avhandlingsarbetet
gav mig om en rörelse jag själv tillhört. Jag ska använda en teoretisk ansats
som utvecklats för att synliggöra det symboliska arbetet hos ”nya” sociala
rörelser i en analys av intresseorganisationer och rörelser av mer ”traditionell” karaktär.2 Kapitlet kan också ses som ett exempel på hur användandet
av teoretiska verktyg kan göra det möjligt för oss att se och förstå fenomen
på ett annat sätt än vad som är omedelbart givet utifrån det vardagliga tänkandet.
Jag ska börja i en barndomsbild som jag sedan kommer tillbaka till i avslutningen av kapitlet. Framför mig ser jag mig själv, ungefär tolv år gammal.
Jag sitter vid ett bord i Unga Örnars lokal i Västerås. På ett stort papper har
jag ritat en fet – närmast rund – gubbe med ett obehagligt ﬂin. I ena handen
har han en säck med pengar. I bakgrunden ﬁnns mindre ﬁgurer och en fabrik
av klassisk typ. Bilden föreställer en storkapitalist men knappast av den sort
som i praktiken förekom i mitten av 970-talet. Den kapitalist jag ritat hör
snarare till slutet av 800-talet. Det är en brukspatron som bär frack och
cylinderhatt.
HÅKAN JÖNSON är universitetslektor vid Hälsa och samhälle, Malmö Högskola.
Han innehar under åren 2003–07 en FAS-ﬁnansierad forskarassistenttjänst med placering vid Tema Äldre och åldrande, Linköpings universitet. Avhandling: Det moderna
åldrandet. Pensionärsorganisationernas bilder av äldre 94–995 (200).
25
DET ÄR ORÄTTVIST!
Varför har jag då ritat just denna bild? Är det en slump? Eller kan bilden
förstås med utgångspunkt i ideologin inom den rörelse jag då håller på att
skolas in i, där fortsättningen är ett medlemskap i SSU och därefter fackföreningen och det socialdemokratiska partiet? Och där avslutningen kanske utgörs av ett medlemskap i Pensionärernas Riksorganisation (PRO), en
partipolitisk obunden organisation med socialdemokratisk prägel. Det är
PRO som jag försöker begripa mig på här, som del av två större rörelser:
arbetarrörelsen och pensionärsrörelsen. Inom den senare rörelsen har PRO
konkurrerat med Sveriges Pensionärsförbund (SPF) som jag också diskuterar i texten.
Den svenska pensionärsrörelsen
Ett syfte med min avhandlingsstudie var att förstå de ”bilder” eller beskrivningar av äldre, pensionärer och ålderdom som våra två största pensionärsorganisationer presenterat från det att de bildades i början av 940-talet och
fram till 995. Sveriges Pensionärsförbund (SPF) och Pensionärernas Riksorganisation (PRO) bildades ungefär samtidigt (men som konkurrerande
delar av pensionärsrörelsen träter de fortfarande om vem som bildades
först) som politiska men partipolitiskt obundna intresseorganisationer för
äldre i Sverige. Att organisationsbildningen inte ägde rum förrän vid 940talets inträde kan delvis förklaras med att det länge saknades en kollektiv
identitet som pensionärer.3
De pensioner som fanns före 948 var låga och många äldre tvingades
arbeta efter fyllda 67 år (den dåvarande pensionsåldern). Samtidigt fanns det
en icke-organiserad men växande population åldringar, som potentiellt
kunde utvecklas till en maktbas i samhället. Under slutet av 930-talet bildades lokala pensionärsföreningar i ﬂera städer med det dubbla syftet att erbjuda trivsamma sammankomster och arbeta för bättre villkor. Detta dubbla syfte har följt pensionärsorganisationerna sedan starten och utgör fortfarande en källa till debatt. Trivselaktiviteterna lockar medlemmar, det vet
alla. Storlek ger makt att påverka. PRO kan hänvisa till ”våra 400 000 medlemmar” i överläggningar med statsmakterna. Men inriktningen mot trivsel
riskerar att ta kraft från den politiska kampen. Även om organisationsföreträdare säger att man både har trevligt och pratar politik, blir det svårt
att befria sig från anklagelser om att den politiska kampen hamnat i bakvattnet.
26
DET ÄR ORÄTTVIST!
Under 950-talet hittade organisationerna en lösning på denna konﬂikt,
genom att helt enkelt förklara att de trivselskapande aktiviteterna är att
betrakta som hälsosamma. Man bedriver friskvård och gör på så sätt både
pensionärerna och samhället en tjänst. Pensionärsorganisationerna har
alltså givit en hälsopolitisk inramning till de utﬂykter, resor, idrottsaktiviteter och sammankomster som lockar de stora skarorna. Utifrån det motivet har man också krävt bidrag för sina verksamheter. Samtidigt har man i
någon mån bidragit till bilden av äldre som nationalekonomisk riskgrupp,
vars liv och leverne ständigt relateras till hälsa och möjliga kostnader för
vård.
Kampen om de gamlas röst
De första femton årens pensionärsaktivism kan i hög grad förstås som fortsättningen på en gammal strid inom den svenska arbetarrörelsen. Skulle
arbetarna bedriva klasskamp eller skulle landet reformeras demokratiskt?
Skulle det stora arbetarpartiet rent av bli ett parti för hela folket, vilket var
innebörden i Per Albin Hanssons folkhemsvision från 928? Under 930talet häcklade vänstersocialister och kommunister folkhemstanken, eftersom de ansåg att den dolde orättvisor och motsättningar.
Riksförbundet, vilket var SPFs smeknamn under 940-talet, fortsatte
detta häcklande. Organisationen bildades enligt de egna företrädarna med
syftet att samla alla pensionärer till en mäktig kamporganisation och samtidigt hindra den regerande socialdemokratin från att passivisera de gamla
genom att bilda nöjesföreningar.4
Företrädarna för den konkurrerande organisationen PRO betonade
å sin sida att bildandet av den egna Riksorganisationen skedde för att hindra
kommunister och syndikalister att exploatera ett förvisso berättigat missnöje bland landets åldringar.
Fram till 960-talet var det radikala SPF en instabil organisation med
blygsam och oklar medlemsbas. Ständiga fraktionsstrider och uteslutningar
förekom och i slutet av 950-talet existerade det en tid två konkurrerande
Riksförbund. När förbundet mot slutet av 960-talet slöt ett samarbetsavtal
med Studieförbundet vuxenskolan bildades en stabil grund, som resulterat i
en i stort sett oavbruten tillväxt. SPF har i dag 240 000 medlemmar.
Under 960-talet ﬁck det tidigare radikala SPF en borgerlig prägel. Styrkan
hos denna prägel har växlat, beroende av vilka personer som suttit i organi27
DET ÄR ORÄTTVIST!
sationens ledning. Detsamma gäller den socialdemokratiska prägel som i
mer eller mindre hög grad karaktäriserat PRO, trots försäkranden om att
utgöra en politiskt neutral organisation.
Till skillnad från SPF växte PRO från början av 940-talet kraftigt och
stabilt. Troligen hade vanan bland medlemmarna att organisera sig en stor
betydelse för tillväxten och stabiliteten, liksom det stöd organisationen ﬁck
från fackföreningar och andra grenar av den socialdemokratiska arbetarrörelsen. Vid slutet av 970-talet nådde organisationen en platå på strax under 400 000 medlemmar, som den därefter hållit sig omkring. Nödvändigheten att värva tusentals nya medlemmar för att kompensera för alla som
avlidit under året utgör ett av de särskiljande grundvillkoren för pensionärsrörelsen.
Vad utmärker egentligen de äldre?
Under arbetet med avhandlingen blev det uppenbart att något slags tolkande perspektiv av ideologisk karaktär togs i bruk när organisationernas företrädare och medlemmar beskrev äldre och deras sociala situation. Bilden av
de äldre kunde helt enkelt inte förklaras med hänvisning till någon faktisk
levnadsstandard eller liknande. Hur ska man exempelvis förstå alla de insändare från medlemmar som PROs tidning publicerade i början av 970-talet,
där skribenterna genomgående beskrev hur bra de hade det som pensionärer och hur nöjda de var?
De var påfallande nöjda med sin ekonomiska situation, även i fall där de
endast hade folkpension. De var nöjda med den socialdemokratiska regeringens företrädare, och särskilt nöjda var de med den trivsel och gemenskap som den egna organisationen tillhandahöll. Alla borde vara med. Mer
än 20 år därefter, 995, genomförde SPF kampanjen Fram i ljuset pensionär!
I sin tidning radade organisationens företrädare upp exempel – försämringar av skatteavdrag och bostadstillägg, statens ﬁﬀel med basbelopp och
pensioner, brister inom äldreomsorg och sjukvård, underrepresentation i
media och riksdag – som sammantaget visade att äldre var en diskriminerad
kategori.
Hade då pensionärerna fått en sämre standard under dessa årtionden?
Knappast. Snarare var det så att PRO-medlemmarna i början av 970-talet
jämförde sin situation med hur det var när de själva var unga, under en tid då
folk i Sverige hade det långt sämre. Dessa beskrivningar var inte bara från28
DET ÄR ORÄTTVIST!
varande i SPF-kampanjen 995. De hade ersatts med andra jämförelser och
en historik om tilltagande ungdomskult och ”föryngringsvanvett”, och hur
äldre ﬁck ett allt lägre värde i ”åldersförtryckets” och ”pensionärsföraktets”
Sverige. Under slagordet ”var fjärde senior i nästa val”, krävde SPF en ökad
representation av äldre i riksdagen.
Stolt, nöjd och inkluderad eller missnöjd, förfördelad och diskriminerad.
Gemensamt för de till synes motstridiga äldrebilder jag redovisat här är inte
bara den ideologiska inplaceringen, utan också det sätt på vilket pensionärernas situation länkas samman med de respektive organisationernas verksamheter. Det som är önskvärt uppnås genom aktivering och mobilisering
inom den egna organisationen. Med utgångspunkt i observationer som
dessa sökte jag under avhandlingsarbetet teoretiska verktyg som kunde
hjälpa mig att förstå pensionärsorganisationernas beskrivningar av äldre
och deras samhälleliga status som försök att mobilisera medlemmar och
påverka det omgivande samhället.
Teoretiska verktyg – den symboliska ansatsen
Under de senaste årtiondena har forskare intresserat sig för det symboliska
arbete som sociala rörelser ägnar sig åt, dvs. hur man utvecklar perspektiv
som via kategoriseringar, exempel och förklarande resonemang om sociala
förhållanden hjälper människor att tolka sin verklighet och sin egen situation (Gamson & Modigliani 989; Hunt, Benford & Snow 994; Snow &
Benford 988).
Enligt en teoretisk ansats som skisserats av William Gamson (992) tillhandahåller sociala rörelser tolkande ramverk som legitimerar rörelsernas
anspråk och mobiliserar medlemmar till handling. Dessa aktionsramar
visar att, varför och hur social förändring är nödvändig och möjlig. Gamson
menar att tre besläktade komponenter är avgörande för aktionsramarnas
framgång. Orättvisekomponenten är fundamental och hänvisar till något
som är fel och moraliskt upprörande. Den länkar missförhållanden till skada
och lidande. Framgångsrika sociala rörelser hjälper medlemmar att forma
gemensamma identiteter, genom att beskriva orättvisor som kollektiva snarare än individuella problem. Handlingskomponenten refererar till möjligheten att göra något åt problemen. Identitetskomponenten avser skapandet
av ett vi, som är oﬀer eller beﬁnner sig i motsats till problemen, och ett dem
som orsakar eller är ansvariga för att lösa desamma.
29
DET ÄR ORÄTTVIST!
Genom sitt symboliska arbete tillhandahåller rörelser också ideala handlingsmönster och rollförebilder för sina medlemmar. Poängen här är att
identiteter inte tas för givna, i bemärkelsen att sociala rörelser och intresseorganisationer enbart betraktas som resultat av en redan existerande samhörighet (exempelvis klassmedvetenhet) hos vissa kategorier. Med utgångspunkt i den symboliska ansatsen är tillhandahållandet av kollektiva identiteter avgörande för hur rörelser lyckas samla medlemmar och driva igenom
sina förslag.
SPF och orättvisorna
Utifrån den ansats som skisserats ovan framstår den dystra bild av ålderdomen som presenterades det radikala SPF under 940-talet på ﬂera sätt
som både ideal och problematisk. SPFs tidiga beskrivningar av äldre var i
hög grad en ideologiskt baserad produkt, där orättvisan utgjorde ett fundament.
I SPFs tidning Pensionären beskrevs de äldre med uttryck som Brantings
soldater och folkhemmets paria. Äldre var som kreditorer, en särskilt värdig
grupp som samhället stod i skuld till. Samtidens pensionärer hade under sin
verksamma tid byggt den relativa välfärd som nu framför allt kom andra
grupper till del. De hade genom sin politiska kamp fört socialdemokratin till
makten, men därefter glömts och svikits av landets nya elit. Ikonen för rörelsen var en utsliten och värdig men fattig åldring som inte kom till sin rätt i
mötet med den ogina och förnedrande fattigvården.
Tidningen Pensionären rapporterade frekvent om sådana pensionärer,
ibland med kommentarer om hur fattigvården tvingats ge ut någon liten
ersättning efter att redaktören involverats i ärendet. Parallellt angrep tidningens skribenter den konkurrerande organisationen PRO. Denna sågs
som en socialdemokratisk lakejorganisation som genom sina trivselinriktade aktiviteter vyssade de gamlas missnöje till sömn. Med denna argumentation konstruerade SPF en handlingskomponent som både erbjöd
möjligheter och problem. Analysen om samhället som orättvist och förtryckande gjorde det möjligt att förklara trögheten i reformarbetet under
slutet av 930-talet (och ifrågasatte därmed regeringens hänvisning till beredskapstiden) och kunde dessutom expanderas till att förklara förbundets
egna svårigheter att samla medlemmar och hålla ihop. Förbundet var ju
motarbetat.
30
DET ÄR ORÄTTVIST!
Samtidigt blev det svårt att förklara de socialpolitiska förbättringar som
ägde rum med 946 års folkpensionsreform, indexeringen av folkpensionerna 95 och den reformering av åldringsvården som författaren Ivar LoJohanssons (949; 952) korståg mot ålderdomshemmen resulterade i. Den
kritik som Lo-Johansson avlossade mot åldringsvården styrkte initialt SPFs
argumentation om ett orättvist fattigvårdssamhälle, men att statsmakterna
under 950-talet gjorde oﬃciell politik av författarens kravlista blev svårt att
förklara. I SPFs analys skulle orättvisorna och utsugningen öka. Eventuella
förbättringar för de äldre skulle vara motvilligt genomförda. Till slut skulle
pensionärerna gå samman i en kamporganisation och bilda allians med
arbetarna (de framtida olycksbröderna).
Dessa spådomar om den politiska utvecklingen slog emellertid inte in,
vilket efter en tid skapade ett trovärdighetsproblem för förbundet. Ett
andra problem utgjorde den ideala pensionär som lanserades, dvs. förbundets beskrivningar av äldre som värdiga men utslitna, eländiga och fattiga.
Det blev omöjligt att annat än undantagsvis kommentera aktiviteterna hos
den allt större skaran nöjda pensionärer, hos personer som tyckte att folkpensionerna utgjorde en fantastisk förbättring och som trivdes med livet
som pensionärer. Sådana personer ﬁck helt enkelt inte beskrivas, eftersom
detta kunde uppfattas som just den typ av döljande man anklagade PRO för
att bedriva. Både handlings- och identitetskomponenten blev därmed låsta
och svåra att förena med de potentiella medlemmarnas uppfattning om
samhället och behoven av organisering. SPF slets sönder i fraktionsstrider.
Som nämnts tidigare har pensionärsorganisationerna numera lyckats
lösa ut motsättningen mellan politik och nöjen, även om frågan fortfarande
kan skapa konﬂikt. Dessutom har organisationerna med hjälp av socialgerontologiska teorier om utstötning från arbets- och samhällslivet också
lyckats relatera de vitala och välbeställda pensionärernas situation till ett
tema om orättvisor. De har alltså identiﬁerat ett gemensamt problem som
drabbar medlemmarna, oavsett om de är fattiga och sjuka eller friska och
välbeställda. Kampen mot åldersdiskriminering är, som Levin & Levin
(980) konstaterat, den fråga som skulle kunna ena den mycket heterogena
kategorin äldre och resultera i en gemensam kamp mot orättvisor. SPFs
kampanj från 995 utgör ett försök att lansera en sådan ansats.
3
DET ÄR ORÄTTVIST!
PRO som teoretisk anomali
Hur ska man då utifrån den symboliska ansatsen förstå de positiva och optimistiska beskrivningar av äldre och deras samhällsstatus som PRO levererade fram till mitten av 970-talet? Medan det radikala SPFs företrädare raljerade över ”det så kallade folkhemmet” – detta sågs som en socialdemokratisk Potemkinkuliss – beskrev företrädare för PRO redan under 940talet hur ett folkhem för landets alla medborgare höll på att förverkligas.
I PROs tidning Folkpensionären utvecklades ett folkhemsperspektiv, där
”vi alla” ansågs bidra till de samhällsförbättringar som kom ”oss alla” till del.
Den typ av anklagelser mot grupper som barnfamiljer, ungdomar, asociala
hjälpmottagare och politiker, som var vanliga i den radikala Pensionären, var
i stort sett frånvarande i Folkpensionären. Det gällde att hålla samman och
inse att den egna kategorin så småningom skulle komma på tur, när välfärden fördelades mellan medborgarna. Makten höll man sig nära, regeringen
inkluderades ofta i det ”vi” som konstruerades.
Socialminister Gustav Möller utsågs 95 till organisationens första
hedersledamot, och blotta nämnandet av hans namn resulterade i spontana
applåder på PRO-möten. Samhällsutvecklingen beskrevs utifrån mål, där
vägen mot folkhemmet stakats ut. Den idealtypiske pensionären var med
detta en nöjd och självmedveten medborgare som hade det hyfsat ställt ekonomiskt.
Extremformen av denna idealtyp blev från början av 960-talet de ”nya
pensionärerna”, ATP-pensionärerna, som med sin goda ekonomi skulle
komma att visa att äldre var medborgare som andra. Det var en idealtyp som
inte avspeglade organisationens faktiska medlemsskara särskilt väl under
960-talet, då få pensionärer hunnit kvaliﬁcera sig för ATP. Hyllandet av
dessa nya pensionärer dolde också det faktum att många kvinnor inte på
många år skulle komma att gå i pension med någon ATP-pension att tala
om.
Inför kongressen 965 sammanfattade organisationens ordförande medlemmarnas situation: ”Villigt skall erkännas att ingen av våra pensionärer
lider nöd utan har det hyggligt, men inte så bra att det inte kan bli bättre.”
Hur ska man då tolka PROs tillväxt och framgångar utifrån Gamsons
begrepp? Betonandet av samhällets utveckling mot ett folkhem framstår liksom samhörigheten mellan äldre och andra snarast som en teoretisk anomali. Var fanns de beskrivningar av orättvisor och konﬂikt som ﬂera teoreti32
DET ÄR ORÄTTVIST!
ker identiﬁerat som nyckelfrågor för sociala rörelsers framgång (Gamson
992; Hunt, Benford & Snow 994; Snow & Benford 988)? Var fanns antagonisterna? Man kan naturligtvis välja att se den symboliska ansatsen som irrelevant och betrakta bildandet av PRO som ett enkelt uttryck för en klassmedvetenhet bland äldre arbetare. Kanske är det också så att samtida amerikansk
teori om sociala rörelser inte utan vidare kan användas i analyser av svenska
pensionärsorganisationer. Det politiska och organisatoriska landskap som
pensionärsrörelsen verkat inom har helt enkelt sett annorlunda ut.
Den svenska politiken brukar beskrivas som korporativ. Företrädare för
arbetstagare, arbetsgivare och bönder företräder sina medlemmars intressen i beredningar och kommittéer. I ett sådant system är det viktigt för en
pensionärsorganisation att uppträda som en ansvarstagande part, värdig att
bemötas som de äldres fackförening. Radikal opposition riskerade att störa
den harmoni som möjliggjorde tillväxt och fördelning av den växande välfärden. Folkhemsperspektivet gjorde det möjligt för PROs medlemmar att
betrakta sig som stolta byggare av välfärdsstaten, genom tidigare arbete och
nuvarande organisering. Med Gamsons begrepp är det därmed handlingskomponenten som betonas. Den sociala förändringen åstadkoms utan beskrivningar av orättvisor och antagonism, med en identitet som kan sammanfattas i slagordet ”alla tillsammans”. Å ena sidan bidrog perspektivet till
en unik tillit mellan människor och i förhållande till statsmakterna. Å andra
sidan koopterades en stor del av pensionärsrörelsen. De ledande företrädarna satte en ära i att visa samhörighet med regeringens ledamöter och i
PROs tidning gavs statsråden möjlighet att förklara regeringens politik, även
när denna inte direkt verkade gynna PROs medlemmar.
PRO och orättvisorna
Med detta sagt ska jag nu visa hur att ett konsekvent försök att identiﬁera
den centrala orättvisekomponenten i PROs beskrivningar av medlemmarna
och den egna rörelsen, faktiskt ändå ger ett intressant resultat. Nyckeln till
detta är den historieskrivning och den kollektiva biograﬁ som tillhandahålls
av folkhemsperspektivet. Samhället utvecklas enligt detta perspektiv mot en
jämlik och rättvis välfärdsstat, men hela tiden ﬁnns där ett hot som måste
bekämpas. Som antagonister identiﬁeras de krafter som försöker återuppliva en förgången tid som karaktäriseras av fattigdom, förtryck, avsaknad av
civila och sociala rättigheter.
33
DET ÄR ORÄTTVIST!
Som del av arbetarrörelsen utvecklade PRO länge en historia som tog sin
utgångspunkt i de miserabla förhållandena före och strax efter sekelskiftet.
Den tiden utgjorde alltså en början på de den redovisade händelseutvecklingen på samma sätt som 950-talet senare kommit att utgöra början
på värdekonservativa beskrivningar av samhällets förfall. I den kollektiva
biograﬁ som folkhemsperspektivet hjälpte medlemmarna att skapa länkades minnen av från det förgångnas orättvisor, till arbetarrörelsens stegvisa
förbättringsarbete. Ett exempel utgör en valbroschyr från socialminister
Gustav Möller (948). Ministern började i broschyren med att beskriva den
avsaknad av frihet, välfärd och medborgerliga rättigheter som präglade sekelskiftets Sverige. Därefter räknade han upp 32 reformer som socialdemokraterna genomfört under 930-talet, följda av 940-talets 7 reformer. Slutligen
skisserades de närmast planerade förbättringar som skulle följa ett fortsatt
förtroende från väljarna. Genom att börja vid sekelskiftet lyckades socialministern framställa 6 år i regeringsställning som en stegvis kamp för att
befria medborgarna från fattigdomen om ojämlikhet. Det var detta samhälle som socialdemokraterna kämpade emot men som ständigt försökte
komma tillbaka i kommunala fattigvårdstraditioner, förnedrande välgörenhetsarrangemang samt inte minst i de borgerliga partiernas försök att
komma till makten.
I Möllers skrift länkas historiken till det aktuella valet genom svaret på
frågan: ”Jag hör läsaren fråga: men vad har allt detta med valet och valrörelsen 948 att göra?”
Historiken och den kollektiva biograﬁn kan ses som centrala delar av
rörelsens försök att mobilisera medlemmar och manövrera i förhållandet till
omgivningen. Den länkande historieskrivningen återkom ständigt i PROs
tidning där medlemmar vittnade om mörka anekdoter från det förﬂutna, då
fattiga auktionerats bort till lägstbjudande. När PROs förste ordförande berättade varför han blivit engagerad i pensionärsrörelsen, hänvisade han
märkligt nog inte till sin egen pensionering, utan till minnen av miserabla
åldringar från sin barndom. Det var alltså ett avståndstagande mot ett ont
förgånget som det tidiga 970-talets insändarskribenter talade om när de
uttryckte hur nöjda de var med sin situation som pensionärer. Utvecklingen
var ”sagolik” och ”ofattbar” och man måste ”frammana” en bild av hur illa det
var förr, för att förstå hur bra man fått det nu.
PROs kamp mot det förgångnas orättvisor resulterade i återkommande
konfrontationer med aktörer som ansågs exploatera äldre människor i gam34
DET ÄR ORÄTTVIST!
mal anda. Organisationens företrädare protesterade mot kommunala försök att starta fritidsverksamhet för gamla. Kommunerna hade varit huvudmän för den fattigvård som fruktades och hatades av de gamla, resonerade
organisationens företrädare och satte i början av 960-talet igång program
för egna verksamheter av samma slag. Fritidsverksamhet deﬁnierades därmed som motstånd och befrielse.
Med liknande motivering startade PRO egen reseverksamhet 966 och
inledde samarbete med folkrörelser och kooperativa företag som ABF, Korpen, RESO, Riksbyggen, HSB, Sparbanken, Folksam och Konsum. Utifrån
en kamp mot exploatering från kommunnal fattigvård/socialvård, välgörare
och kommersiella krafter mutade organisationen in ”vårt verksamhetsfält”.
Under 968 lyckades till och med organisationens ordförande, som också
var socialdemokratisk riksdagsledamot och medlem i Sveriges Radios styrelse, stänga ned radioprogrammet ”Våra favoriter” där en äldre publik
under ledning av den populäre Gnesta-Kalle ﬁck rösta på slagdängor från
förr. Programmet gloriﬁerade, menade ordföranden, det förgångna och presenterade dessutom en nedvärderande bild av att äldre framför allt sysslar
med gamla minnen. Det hela minde om gamla tiders välgörenhetstänkande.
Det var en ”exploatering” av de äldre som måste bekämpas. I början av 970talet riktade organisationens företrädare liknande anklagelser mot Studieförbundet Vuxenskolan som tillsammans med det konkurrerande SPF börjat hålla kurser om hur man förbereder sig för att bli pensionär.
Det karaktäristiska sättet att skriva historia och göra det förgångnas
orättvisor närvarande förekommer än i dag, men har tappat en del av sin
laddning. Dels bröts perioden av tillväxt med 970-talets ekonomiska kris.
Dels har landet haft borgerliga regeringar som inte har återinfört fattigvårdssamhället. Dels har inte lika många människor personliga minnen av
fattigvård, välgörenhet och klassförtryck. Den kollektiva biograﬁn ﬁnner
färre och färre vittnen som kan berätta om hur illa det tidigare var ställt och
hur ”vi” därefter stegvis befriats som medborgare.
De hårda ord som tidigare växlades mellan företrädare för de två pensionärsorganisationerna har i dag förbytts i en mer försonlig hållning och ett
visst samarbete. Ibland hör man till och med företrädare för organisationerna säga att de tillsammans med Statspensionärerna, Kommunalpensionärerna och de kristna pensionärerna tillhör en pensionärsrörelse.
Nu vill jag avslutningsvis återvända till min teckning i Unga Örnars lokal.
Varför ritade jag denna bild? Och varför ägnade vi så otroligt mycket kraft åt
35
DET ÄR ORÄTTVIST!
det förgångna under de kurser jag gick inom SSU? Allt detta om kampen för
att bilda rörelsen, om ikoner som Palm och Branting, om strejker och händelser som skotten vid Ådalen 93. De gånger jag i mer vaga termer funderat
över frågan har jag fastnat i rörelsens egna förklaringar av typen ”det var så
det gick till” eller ”man ska känna sin historia”. Men hur blir en historia ens
egen?
Historia är, som Hobsbawm (997, s 25) påpekat ett verktyg som aktörer i
samtiden använder för att underbygga olika anspråk. Det var naturligtvis
bilden av ett orättvist samhälle som jag tecknade, såsom denna bild tillhandahölls inom den del av arbetarrörelsen som Unga Örnar utgör. Den fete
mannen var en antagonist. Jag förstod att det var från sådana kapitalister
som den socialdemokratiska arbetarrörelsen befriat landet. Och att det var
ett samhälle, där sådana kapitalister regerade, som de borgerliga partierna
ville ge oss åter.
Med Gamsons (992) vokabulär kan man säga att jag lärde mig att vi
inom arbetarrörelsen fortsatte att bekämpa de motståndare som denne urkapitalist stod som ikon för. Därför var det en levande kamp mot existerande
orättvisor som vi bedrev där i Unga Örnar-lokalen, trots att vårt moderparti hade befunnit sig i regeringsställning i 44 år. Men i vad mån var bilden
min och i vad mån var den rörelsens?
Man måste känna sin historia, säger man inom sociala rörelser. Det är
faktiskt detta som användandet av den symboliska ansatsen i analysen av
pensionärsorganisationerna har fått mig att göra.
Noter
Avhandlingsstudien ﬁnansierades genom anslag från HFSR (nuvarande Vetenskapsrådet). Av utrymmesskäl anges inte referenser till det empiriska materialet. Referenserna återﬁnns i min avhandling.
2
Avgränsningen mellan sociala rörelser och intresseorganisationer är svår. De förra brukar betraktas som lösligare och mindre formella, och ibland som ett förstadium till de
senare.
3
Många känns för övrigt fortfarande inte vid denna benämning, utan betraktar sig som
före detta läkare, lärare etc.
4
I kapitlet används genomgående organisationernas nuvarande benämningar PRO och
SPF. De korrekta förkortningarna var tidigare SFR och SFRF.

36
DET ÄR ORÄTTVIST!
Referenser
Gamson, W. A., & Modigliani, A., (989) Media Discourse and Public Opinion on
Nuclear Power. American Journal of Sociology, 95, –37.
Gamson, W. A., (992) Talking Politics. Cambridge: Cambridge University Press.
Hunt, S. A., Benford, R. D., & Snow, D. A., (994) Identity Fields: Framing Processes and
the Construction of Movement Identities. I E. Laraña, H. Johnston & J. R. Gusﬁeld
(red.) New Social Movements. From Ideology to Identity. Philadelphia: Temple University Press. (s. 3–35).
Hobsbawm, E., (997) On History. New York: The New Press.
Jönson, H., (200) Det moderna åldrandet. Pensionärsorganisationernas bilder av äldre
94–995. Diss. Lund studies in Social Work 2. Socialhögskolan, Lunds universitet.
Levin, J., & Levin, W., (980) Ageism. Prejudice and Discrimination against the Elderly.
Belmont: Wadsworth.
Lo-Johansson, I., (949) Ålderdom. Stockholm: KF:s Bokförlag.
Lo-Johansson, I., (952) Ålderdoms-Sverige: En stridsskrift av Ivar Lo-Johansson. Stockholm: Albert Bonniers Förlag.
Möller, G., (948) Från Fattighus-Sverige till Social-Sverige. Stockholm: Tidens förlag.
Snow, D. A., & Benford, R. D., (988) Ideology, Frame Resonance and Participant Mobilization. I B. Klanderman, R. Kriesi & S. Tarrow (red.) International Social Movement
Researsh. A Research Annual. From Structure to Action. Comparing Social Movement
Research across Cultures. Greenwich: JAI Press.
37
Patientföreningarna som företrädare och röst
Christina Carlsson
I Sverige drabbas 46 000 personer av cancer varje år med en ökning för såväl
män som kvinnor (Socialstyrelsen 2003). Cirka 5 procent väljer att bli medlemmar i en patientförening. De svenska patientföreningarna inom cancerområdet har en 35-årig historia och består i dag av 36 lokala och regionala
föreningar. Den första föreningen riktade sig till individer som hade cancer
eller inﬂammatoriska sjukdomar i tarmen och bildades 965. Därefter följde
etablering av ett stort antal föreningar riktade till individer med olika cancersjukdomar. Under 980-talet har det funnits en kvinnlig medlemsdominans
men etableringen av 23 patientföreningar för prostatacancer under perioden 993–2006 har radikalt förändrat den bilden. Bildandet av föreningar
för lungcancer och hjärntumörer under 2005–06 visar att patientföreningar
har etablerats kring diagnoser som ofta förknippats med ringa överlevnad.
Svenska patientföreningar för cancerpatienter har studerats i min avhandling med avseende på utbredning, funktion, aktiviteter och samverkan
med hälso- och sjukvården utifrån föreningarnas och medlemmarnas erfarenheter på 2000-talet. Datainsamling har skett med frågeformulär och
intervjuer.
En nationell klartläggning i slutet på 990-talet visade att föreningarna
bedriver ett omfattande direkt (exempelvis kontaktpersonsverksamhet och
telefonstöd) och indirekt (exempelvis verka som påtryckare inför myndigheter och beslutsfattare) stödarbete.
CHRISTINA CARLSSON är anställd vid Onkologiska kliniken, Universitetssjukhuset
i Lund, där hon bland annat leder ett projekt för sjukvårdens samverkan med cancerproﬁlerade patientföreningar om brukarinﬂytande och patientperspektiv. Avhandling:
Advocates and voices: Swedish patient associations, their importance to individuals with
cancer and collaboration with health care (2005).
38
PATIENTFÖRENINGARNA SOM FÖRETRÄDARE OCH RÖST
Tabell 1. Antal svenska patientföreningar inom cancerområdet
Patientföreningar för
bröstcancer
colorectal (tarm) cancer
carcinoid cancer
gynekologisk cancer
cancer i öron, näsa, hals
blodcancer
hjärntumörer
lungcancer
prostatacancer
olika cancerdiagnoser
1997
2006
29
38
–
3
11
9
–
–
2
8
32
38
1
5
11
15
1
2
23
8
Ökningen av patientföreningarnas antal mellan vår kartläggning och
fram till i dag illustreras i tabell .
Dessutom visades att vem som helst, oberoende var hon/han bor, för en
liten avgift utan krav kan bli medlem i en patientförening och möta andra
med cancersjukdom och åtnjuta föreningens aktiviteter och stöd. Närstående och andra intresserade såsom sjukvårdspersonal kan bli stödmedlemmar. Motiverade och väl motiverade medlemmar ger inte bara de
nya medlemmarna en partner att tala med i olika sjukdomsskeenden utan
också tillgång till föreningarna som företrädare för cancerpatienter.
I början på 2000-talet undersöktes medlemmars skäl till medlemskap.2
De handlar både om den enskilde individens behov och om en vilja att hjälpa
andra. Medlemmarna vill ha både personligt stöd i sjukdomssituationer och
indirekt stöd genom att föreningarna utövar inﬂytande i frågor av betydelse.
För kvinnliga medlemmar (med bröstcancer och gynekologisk cancer) är
motiven främst kopplade till cancersjukdomen (exempelvis sorg och oro
inför framtiden). För män är motiven snarare kopplade till föreningarnas
aktiviteter och informationsarbete (nyhetsblad, faktainformation). Information om cancer och stödjande aktiviteter i föreningarna var en viktig anledning att fortsätta vara medlem. När medlemmarna skattade föreningarnas fysiska, psykologiska och sociala betydelse3, var det den psykologiska
betydelsen som övervägde (⅔).
Kartläggningen av föreningarna visade att kontaktpersonsverksamheten, d.v.s. möjligheten att möta personer som överlevt cancer och har
39
PATIENTFÖRENINGARNA SOM FÖRETRÄDARE OCH RÖST
egen erfarenhet av behandling och rehabilitering, är en växande aktivitet
inom föreningarna. Vi studerade speciellt hur denna aktivitet uppfattas av
föreningsmedlemmar med bröstcancer.4 Studien visade hur delad erfarenhet gav nya sätt att se på detta att ha sjukdomen, att känslan av isolering är en
del av sjukdomsidentiteten och att relationen med andra möjliggjorde hjälp
till självhjälp. Emellertid var relationen mellan patienten och kontaktpersonen känslig. Misslyckas kontaktpersonen att möta patientens behov och
förväntningar, kan detta förstärka känslan av isolering.
Erfarenheter från samverkan mellan patientföreningarna och hälso- och
sjukvården studerades med enkäter efter tre år5 och med intervjuer efter
fem år.6 Deltagarna beskrev sina erfarenheter från att delta i nätverk som
hade till syfte att förbättra cancervården. Efter tre år framkom resultat som
handlade om hur kommunikation och nätverksbyggande formas av lärande,
innovationer och utveckling i cancervården och föreningsmedlemmarnas
personliga cancererfarenheter. Efter fem år tolkades kvarvarande medlemmars och hälso- och sjukvårdspersonalens erfarenheter i termer av röster:
den villrådiga rösten (spänningar mellan representanterna), den upplysta
rösten (vad deltagarna lär), den frigörande rösten (vad deltagarna vågar efterhand), och den representativa rösten (hur deltagarna företräder olika perspektiv).
Delstudiernas resultat knyts avslutningsvis ihop i ett resonemang om
organisationernas potential, deras betydelse för individer med cancer, hur
medlemskapet förändras och hur erfarenheter om cancer inom frivilligsektorns patientföreningar kan användas inom olika områden.7
Patientföreningarnas roll i samhället
och betydelse för medlemmarna
Ett viktigt motiv till att bli medlem och kvarstå som medlem var att det fanns
tilltro till föreningarna som företrädare för medlemmarnas intressen.2 Jeppsson Grassman (997) talar om det ideella engagemangets yttre drivkrafter,
till exempel händelser som har en utlösande betydelse, och inre drivkrafter
såsom altruism, men tillägger också med hänvisning till omfattande forskning att handlingen blir altruistisk först när avsikten är att öka den andres
välfärd. Motiven i våra resultat pekar mot såväl yttre som inre drivkrafter.
Därutöver förekommer ett dubbelt återgäldande i patientföreningar inom
cancerområdet i Sverige, det vill säga att den som hjälper andra därigenom
40
PATIENTFÖRENINGARNA SOM FÖRETRÄDARE OCH RÖST
fortsätter att bli hjälpt själv. Hur förhåller sig detta synsätt till altruism och
ﬁlantropi?
Nordamerikanska medborgare kännetecknas som mer ﬁlantropiska
genom sina insamlingsaktiviteter än vi i vår skandinaviska kultur (Wijkström & Lundström 2002). Insamlingsaktiviteter är ingen huvudaktivitet i
dagens svenska patientföreningar men är på stark frammarsch, till exempel
bröstcancerföreningarnas rosa band med tillhörande gala.
Könsförskjutningen (se tabell ) indikerar att män med cancer nu uppmärksammar sina behov av patientorganisationer och deras aktiviteter. Vi
fann skillnader för män och kvinnor. Kvinnornas motiv handlade om stöd
och männens om behov av information.2 Liknande skillnader fann Klemm
m.ﬂ. (999) i en studie av stöd i grupper på Internet – att män i jämförelse
med kvinnor önskade och hade behov av att både ge och få information,
medan kvinnor ville uppmuntra andra och ge stöd. Steginga m.ﬂ. (2000)
visar att män med cancer förutom information också har behov av psykosocialt stöd, och Leydon (2002) påvisar att det ﬁnns skillnader i kön både med
avseende på att söka stöd och tala om symptom. Kan dessa skillnader bero
på att män och kvinnor har cancersjukdomar relaterade till kön eller är det
så att vi förväntar oss att män och kvinnor är olika? Kan mäns socialisation
till områden som kännetecknas av teknisk/ekonomisk rationalitet och kvinnors socialisation till områden kännetecknade av relations- och omsorgsrationalitet förklara att män i första hand söker sig till fysisk aktivitet och till
att skaﬀa information om sjukdomen för att själva kunna handla medan
kvinnor har behov att ge stöd och visa omsorg om varandra (Ve 999).
Forskningen visar att män behöver andra sätt att bjudas in till stödaktiviteter än kvinnor. Fysisk aktivitet kan vara ett sätt. I vårt resultat4 fann vi att
kvinnor med bröstcancer, som väljer att delta i fysisk aktivitet såsom vattenbassängsträning, var redo att möta visuella intryck av delvis eller helt bortopererade bröst men inte redo att möta andras erfarenheter. Langellier &
Sullivan (998) fann i sin forskning om kvinnor med bröstcancer att dessa
hade problem med både kvinnligheten, sexualiteten och kroppsuppfattningen. Kroppsförändring vid cancer har studerats av bland andra Price (995)
som funnit att kroppsuppfattningen är en del av personligheten och därför
också kopplad till sjukdomsupplevelsen. För både hälso- och sjukvårdens
personal och patientföreningarna är det således viktigt att förstå hur individer uppfattar och förhåller sig till sin kropp, sitt jag och sina resurser att möta
kroppsliga förändringar. Vi fann att det i patientföreningarna fanns stor till4
PATIENTFÖRENINGARNA SOM FÖRETRÄDARE OCH RÖST
gång till fysisk aktivitet men att det saknas kunskap om på vilket sätt föreningarnas fysiska aktivitet har betydelse för rehabilitering vid cancersjukdom.
I dag ﬁnns 36 patientföreningar inom cancerområdet (tabell ). En konsekvens av detta är att det ﬁnns motiverade individer i det svenska samhället
som valt att både få och ge stöd men också att driva frågor som gynnar cancerpatientens intressen, behov och rätt. Rörelsen för patienters rättigheter,
till exempel the Rights of Patients in Europe, verkar för behovet att bli lyssnande till som patienter och patientföreträdare (van der Zeilden 2000).
Våra samverkansstudier5, 6 visar att det ﬁnns medlemmar inom föreningarna som åtar sig uppdraget att samverka med hälso- och sjukvårdens personal och driva olika frågor. Detta torde innebära trygghet för samhällsmedborgaren, eftersom risken att drabbas av cancer under en livstid är stor (en
av tre) (Socialstyrelsen 2003). Förutom att patientföreningarna utgör en tillgång för den utsatte är föreningarna en tillgång för sjukvårdspersonalen
genom att de kan utbyta erfarenheter och reﬂektera tillsammans. Detta talar
för att våra resultat kan diskuteras utifrån begreppet socialt kapital.
Med socialt kapital som tolkningsram kan nätverk5, 6 mellan patienter
och patientrepresentanter och personal förväntas ge nya möjligheter och
vägar för mer informella kontakter och samtal över gränserna. Föreningarna
ﬁnns utanför de formella beslutsvägarna i samhället, vilket ger dem frihet att
driva sina intressefrågor utifrån egna bevekelsegrunder. Wijkström och
Lundström (2002) talar om civilt kapital som kittet mellan människor, vilket
binder ihop och smörjer relationen. Utifrån detta kan de nätverk vi talar
om4, 5 utgöra kittet mellan frivilligkulturen och den oﬀentliga sfären – hälsooch sjukvården. Med hänsyn patientföreningarnas ambitioner – stöd för
forskning och närstående, cancerpreventiva åtgärder och satsning på utbyggd kontaktpersonsaktivitet – kan patientföreningarna inom cancerområdet ses som skapare av socialt kapital.
Patientföreningarna som kunskapskälla
Våra studier, 2, 4 visar att patientföreningarna utgör en kunskapskälla för individer med cancersjukdom. Att behovet av kunskap kvarstår, det vill säga
att cancersjukdomen genererat behov av kunskaper, kan förklara motivet att
stanna kvar som medlem. Anmärkningsvärt och mer kontroversiellt är att
föreningarnas kontaktpersoner4 hade betydelse inom områden som professionen brukat utföra, till exempel information om behandlingar.
42
PATIENTFÖRENINGARNA SOM FÖRETRÄDARE OCH RÖST
Detta betyder att cancerpatientens behov av kunskap kvarstår under en
längre tid (kanske till och med ökar) men också av att arenan för föreningarna inte längre rör frågor av enbart psykosocial karaktär utan också omfattar information där professionen av tradition haft företräde. För hälso- och
sjukvårdspersonalen medför detta att deras traditionella roll naggas i kanten
och att den professionella dominansen inte är total längre.
Under 960- och 970-talen utvecklades i USA en misstro mot de professionellas övertag. I stället för att människor ﬁck sin situation formulerad av
experter ville de själva deﬁniera den. Erfarenhetskunskap kan leda till större
självständighet men kan samtidigt ge en begränsning av tillgång till den professionella kunskapen. I USA har de så kallade icke vinstgivande organisationerna (non-proﬁt organisations) ett större informationsansvar till patienter än
patientföreningarna i Sverige, vilket kan ha att göra med att de svenska föreningarna ses som komplement till, inte ersättning för oﬀentlig vård. I USA ses
föreningarna som ersättning för det oﬀentliga (Meuwisse & Sunesson 998).
Frivilligsektorns och det offentligas röster i samverkan
Samverkansstudierna5, 6 kunde visa på att olika kunskaper fanns närvarande
i nätverket. En process med osäkerhet och otrygghet i nätverksrelationerna
verkade utvecklas i nätverksmiljön. Sandberg (995) menar att processer
mellan människor med olika perspektiv kan vara utvecklande och klargörande genom att ge en gemensam värdegrund för det fortsatta arbetet. Vi
fann att deltagare, som samverkar med professionella, får tillgång både till
deltagarnas erfarenhetskunskap och till personalens teoretiskt grundade
kunskap. I jämförelse med självhjälpsgrupper (Karlsson m.ﬂ. 2002) är patientföreningarna en organisation som både värnar om möten mellan likar (exempelvis kontaktpersoner och nydiagnostiserade) och använder de professionellas resurser.
Reﬂektioner och självkritik förekom i de nätverk som undersöktes.6 Även
om det ligger i det professionella ansvaret att arbeta utifrån vetenskap, beprövad erfarenhet och god praxis, gav nätverket hälso- och sjukvården möjligheter att jämföra sina professionella erfarenheter med organiserade patienters erfarenheter. Personalen ﬁck möjlighet att förnya rådande praxis
(som i sin tur gynnar nuvarande och kommande cancerpatienter).
Nätverket gav således personalen nya perspektiv på detta att vara drabbad av cancer och på cancervården.
43
PATIENTFÖRENINGARNA SOM FÖRETRÄDARE OCH RÖST
Termen reﬂektion används ofta synonymt med tänkande (Bengtsson
995), men det är samtidigt nödvändigt att se på reﬂektionens olika grader
nivåer (rutinmässiga, vardagliga eller reﬂektion där mönster och principer
är i fokus) (Van Maanen 977). Samtliga nivåer går att ﬁnna i våra resultat.5, 6
Därutöver skiljer Schöön (983) mellan att reﬂektera över handlingar och att
reﬂektera i handlingar.
Utifrån dessa idéer om reﬂektion verkar nätverk ha medverkat till att
hälso- och sjukvårdspersonalen både reﬂekterat över sina handlingar i kliniska vardagen och i sina handlingar vad det gäller att omsätta dem i praktisk
verksamhet, till exempel attityder.
Hälso- och sjukvårdens attityder till patientföreningar
Hälso- och sjukvårdens representanter konfronterades med sin tveksamhet
och bitvis negativa attityd till patientföreningar.5, 6 Detta kan avspegla personalens ovana att vistas i samverkansmiljöer och konfronteras med kritiska
patientröster eller att der ﬁnns kvarlevor av ingrodd övertygelse om professionellas övertag över lekmannens kunskap och erfarenhet. Även om personalen ﬁck nya möjligheter att informera om patientföreningarnas existens
till patienter, är detta inte detsamma som att informationen har skett, ett
dilemma som Matthews m.ﬂ. (2002) har uppmärksammat.
Kan nätverk mellan patientrepresentanter och de professionella påverka
cancervården? Ja, troligtvis, men det förutsätter att professionen är förberedd på att konfronteras med ”livsvärldsrösten” och skaﬀar sig insikt (utbildning) om att denna skiljer sig från de professionellas perspektiv (Mishler
984).
En annan fråga är varför hälso- och sjukvården i dag visar ett allt större
intresse att samverka med patientföreningar. Skandinaviska forskare (Jeppsson Grassman 997; Klaudi Klausen & Selle 995; Wijkström & Lundström
2002) framför tankar om att det kan ske i besparingssyfte. Att bli ”producenter av tjänster” är ett steg som kanske inte är så svårt att ta för patientföreningar. Men viktigare för föreningsverksamheten är att ta ställning till är
om den vill gå ytterligare in för serviceverksamheter och därmed riskera sin
oberoende ställning.
44
PATIENTFÖRENINGARNA SOM FÖRETRÄDARE OCH RÖST
Hur ska patientföreningarna förhålla sig?
Patientföreningarna skulle kunna utgöra en reservkraft, där sjukvården inte
räcker till, men det är sannolikt inte på det sättet föreningarna vill se sig
själva. Trägårdh (999) slår fast att förtroendet för politiker och myndigheter
har minskat. I takt med denna förtroendesänkning kan det möjligen visa sig
att patientföreningar kommer att utvecklas i överensstämmelse med otillfredsställda behov.
Genom nätverk kan föreningarna också få insyn i sjukvården och följa
upp det som bestäms. Vill hälso- och sjukvården att patientföreningarna får
insyn?
Behöver patientföreningarna göra omprioriteringar i framtiden och till
exempel lämna sina regelbundna föreningsinriktade möten och i stället i
större utsträckning övergå till interaktiva informationsmöten? Kontaktpersonverksamheten innebär stort ansvar både i fråga om grundläggande
utbildning och uppdatering om vård och behandling och om att leva med
och rehabiliteras för cancer. Föreningarna har dessutom ett stort ansvar att
utse personer som är lämpliga för uppdraget, ett uppdrag som aldrig kan
vara tidsbestämt.
En fara i längre samverkan med hälso- och sjukvården förefaller vara
risken att föreningsrepresentanterna förlorar sitt oberoende och patienternas perspektiv och i stället ser cancerpatienternas problematik ur professionens perspektiv.5, 6 Föreningarna bör noggrant utse representanter som inte
bara har sjukdomen bakom sig utan också kan kommunicera patientperspektivet och samtidigt förhålla sig kritiska i utförandet av uppdraget.
Liksom samhället i stort står patientföreningarna i det civila samhället
inför förändringar och utmaningar att möta både dagens och morgondagens
medborgare och att få sin organisation att fungera optimalt i samverkan
med det omgivande samhället. Ökad internationalisering innebär också nya
arenor, där vissa frivilligorganisationer medverkar som drivande aktörer
(Wijkström & Lundström 2002). De svenska riksföreningarna för bröstcancer (BRO) och prostatacancer (prostatacancerförbundet) arbetar på europeisk nivå i Europa Donna respektive patientorganisation Europa UOMO
och utbyter erfarenheter via Internet, till exempel Pronet (utbyte mellan
prostatacancerföreningar).
45
PATIENTFÖRENINGARNA SOM FÖRETRÄDARE OCH RÖST
Arenor för fortsatt samverkan
Patientföreningarnas ökande intresse för sjukvårdsfrågor och medverkan i
processer relaterade till hälso- och sjukvården möjliggör samverkan inom
en rad områden, till exempel patientinriktad undervisning och utformning
av informationsmaterial. Med ökande diagnosspeciﬁk kunskap kommer
patientföreträdare medverkan också att bli tydlig och viktigt i vårdprogram,
behandlingsriktlinjer, forskningsprioriteringar och cancerplaner.
Slutsatser
Frågan är på vilket sätt och i vilken omfattning de svenska patientföreningarna kommer att förhålla sig till framtida förändringar inom sjukvården.
Hur kommer föreningarna att agera, om sjukvården inte klarar kostnaderna
för behandlingar och tidig diagnos? Detta scenario har redan inträﬀat när
det gäller tidig upptäckt för bröstcancer (mammograﬁ) och prostatacancer
(PSA-prov) men också för behandling och tilläggsbehandling vid bröstcancer och gynekologisk cancer. Frågan har diskuterats i massmedia. Vi
fann att det fanns en utbredd önskan hos medlemmarna att stödja föreningarna i arbetet att påverka patienternas villkor.2 Kanske är stöd till forskning
ett första steg för patientföreningarna för att påverka inte bara sin egen
situation utan också andras.
Internationella studier inom området visar att patientorganisationers inﬂuens på forskningen har inneburit ökad förståelse och genererat produktion av kunskaper om sjukdomar (Clark 2004). Samverkan sker i så kallat
partnership med hälso- och sjukvårdens team för utveckling och forskning,
vilket bidrar till strategiska val av forskningsområden som har betydelse för
patienterna (Rabeharisoa 2003; Senkus Konefka & Jassem 2004). Forskare
inviterar patientorganisationer genom att de får lämna kommentarer om
forskningens inriktning vid paneldiskussioner (Collyar 200) som i sin tur
har visat sig ha betydelse för såväl forskare som vårdkonsumenter (Andejeski 2002).
Känslan av utanförskap i relation till de ”friska samhällsmedborgarna” är
en del av sjukdomsidentiteten vid cancer (Holland & Rowland 998). Detta
framkom i studien om kontaktpersonsaktiviteten.4 Även om mötet med
kontaktpersonen stärkte personen med cancer visade det sig också att
denne måste vara redo för kontakt med överlevare. Forskning visar att per46
PATIENTFÖRENINGARNA SOM FÖRETRÄDARE OCH RÖST
soner behöver olika tid och utrymme att konfronteras med sjukdomen, likaväl som de behöver olika tid för att acceptera den, men också att personer i
olika åldrar har olika anspråk på vem de vill se som stödperson (Link m.ﬂ.
2004). Det senare bekräftades i vår studie:4 det uppfattades som betydelsefullt att möta en kontaktperson i egen ålder och fas i livet.
Föreningarna erbjuder medlemskap på obegränsad tid, vilket gör att de
också erbjuder stöd efter det att den oﬀentliga hälso- och sjukvården upphört att ha kontakt med den cancerdrabbade individen. Det gäller således att
föreningarna kan anpassa både stödverksamhet och information till olika
individuella behov.
Trägårdh (999) menar att de svenska frivilligorganisationerna har betydligt svårare än exempelvis de tyska att utveckla en egen civil arena i och
med de svenska organisationernas bidragsberoende av staten. Frågan är om
den utveckling och de ambitioner, som vi ser hos svenska patientföreningar,
är en del av den utveckling som bland andra brittiska samhällsvetare har lyft
fram. De anser att traditionella roller i produktion och ansvarsfördelning för
välfärd för samhällsmedborgare i Europa kommer att förskjutas mot arrangemang utanför den statliga och kommunala produktionen (Uddhammar
999).
Utifrån dessa framtidsperspektiv är det av intresse att speciellt studera
nyetablerade patientföreningar under en tid då ekonomiska besparingskrav
är sjukvårdens vardag. Hur positionerar sig och agerar dessa patientföreningar i förhållande till sjukvården? Vem mer än sjukvården ska lyssna på
patientföreningarna?
Vi ser i dag att patientföreningarnas riksföreningar medverkar i ﬂera aktiviteter, exempelvis Socialstyrelsens nationella riktlinjer för bröstcancer,
prostatacancer och tarmcancer, i debatter kring organisation och prioriteringar av cancersjukvården och i diskussionen kring behovet av en nationell
cancerplan.
Noter
Carlsson, C., Killander, D., Omne Pontén, M., & Sätterlund Larsson, U., (200) Voluntary associations for cancer patients in Sweden: supportive activities. Support Care
Cancer 200: 9:58–590.
2
Carlsson, C., Baigi, A., Killander, D., & Sätterlund Larsson, U., (2005) Motives for becoming and remaining member of patient associations: a study of 80 Swedish individuals with cancer. Support Care Cancer 2005; 3: 035–043.

47
PATIENTFÖRENINGARNA SOM FÖRETRÄDARE OCH RÖST
Carlsson, C., Bendahl, P. O, Nilsson, K., & Nilbert, M., (2006) Beneﬁts from membership in cancer patient associations; Relation to gender and involvement. Acta Oncol.
2006;(5):559–63.
4
Carlsson, C., Nilbert, M., & Nilsson, K., (2005) Supporter or obstructer; experiences
from contact person activities among Swedish women with breast cancer. BMC Health
Serv Res, 2005, 5():9.
5
Carlsson, C., Nilbert, M., & Nilsson, K., (2006) Patients’ involvement in improving
cancer care; experiences in three years of collaboration between members of patient
associations and health care professionals. Patient Educ and Coun, 2006, 6():65–7.
6
Carlsson, C., Segesten, K., & Nilsson, K., (in review) Captured Voices in Cancer:
Experiences from networking between individuals with experiential and professional
knowledge. In review.
7
Carlsson, C., (2005) Advocates and Voices. Swedish patient associations, their importance to individuals with cancer and collaboration with health care. Lund University,
faculty of medicine Doctoral Dissertation Series, No 5, 2005.
3
Referenser
Andejeski, Y., Bisceglio, I. P, Dicckersin, K., Johnson, J. E. Robinson, S .I., Smith, H. S.,
Visco, F. N., & Rich, I. M., (2002) Quantitative impact of including consumers in the
scientiﬁc review of breast cancer research proposals. J Womens Health Gend Based
Med (4), 379–388.
Bengtsson, J., (995) What is reﬂection? On reﬂection in teaching profession and teacher
education. I Teachers and Teaching, (), 23–32. Oxfordshire: CAREFAX.
Clark, C., (2004) Patient organisations in ME of CFS seek only understanding. I BMJ
0(329), 2–3.
Coleman, J., (990). Foundation of Social Theory. Cambridge: Belknap.
Collyar, D. E., (200) Patient Advocates in Research, the clinical trial information project,
and the University of California San Francisco Breast Specialized Program of
Research Excellence (SPORE) Advocacy Core, USA. J Clin Oncol 9(8 suppl), 0S–
05S.
Holland, J., & Rowland, J., (998) Handbook of psychooncology. Psychological care of the
patient with cancer. Oxford: Oxford University Press.
Jeppsson Grassman, E., (997) För andra och för mig – det frivilliga arbetets innebörder.
Sköndalsinstitutets skriftserie nr 8. Stockholm: Ersta Sköndals Högskola.
Karlsson, M., Jeppsson Grassman, E., & Hansson J.-E., (2002) Self-help groups in the
welfare state. Treatment programme and voluntary action? I Nonproﬁt Management
& Leadership 2(3), 55–67.
Klemm, P., Hurst, M., Dearholt, S. L., & Trone, S. R., (999) Gender diﬀerences in Internet
cancer support groups. I Comput Nurs 7(2), 65–72.
Klaudi Klausen, K., & Selle, P., (995) Frivillig organisationer i Norden. Oslo: Tano.
Langellier, K. M., & Sullivan, C.F., (998) Breast talks in breast cancer narratives. I Qual
Health Res 8(), 76–94.
48
PATIENTFÖRENINGARNA SOM FÖRETRÄDARE OCH RÖST
Leydon, G. M., Bynoe-Sutherland, J., & Coleman, M. P., (2003) The journey towards
a cancer diagnosis: the experiences of people with cancer, their families and carers.
Eur J Cancer Care 2(4), 37–326.
Link, L. B., Robbins, L., Mancuso, C. A., & Charlson, M. E., (2004) How do cancer
patients who try to take control of their disease diﬀer from those who do not? I Eur
J Cancer Care 3(3), 29–226.
Matthews, B. A., Baker, F., & Spiller, R. L., (2002) Oncology professionals and patient
requests for cancer support services. I Support Care Cancer 2(0), 73–738.
Meuvisse, A., & Sunesson, S., (998) Frivilliga organisationer, socialt arbete och expertis.
Socialvetenskaplig tidskrift 5(2–3), 72–93.
Mishler, E. G., (984) The discourse of medicine. Dialectics of medical interviews. Norwood, N.J: Allex.
Rabeharisoa, V., (2003) The struggle against neuromuscular diseases in France and the
emergence of the ‘partnership model’ of patient organisation. I Soc Sci Med 57(),
227–236.
Schön, D., (983) The Reﬂective Practitioner. Cornwall: MPG Books Ltd.
Price, B., (995) Assessing altered body image. I Psychiatr Ment Health Nurs 2(3),
69–75.
Sandberg, H., (995). Being allowed to breath and able to meet. Preconditions for goal
orientation in open child and youth psychiatric care. Diss. Uppsala Studies of Education. Stockholm: Almqvist & Wiksell International.
Senkus Konefka, E., & Jassem, J., (2004) Report on the 4th European Breast Cancer Conference, Hamburg, Germany, 6–20 March 2004. I Breast Cancer Res 6(4), 48–52.
Socialstyrelsen (2003) Cancer incidence in Sweden. Oﬃcial Statistics of Sweden. Centre
for Epidemiology. Hämtad 2005-02-4 från http://www.soc.se/epc
Steginga, S. K., Occhipinti, S., Dunn, J., Gardiner, R. A., Heathcote, P., & Yaxley, J., (2000)
The supportive care needs of men with prostate cancer (2000). Psycho-Oncology
0(), 66–75.
Trägårdh, L., (999) Det civila samhället som analytiskt begrepp och politisk slogan.
I E. Amnå (red.) Demokratiutredningen. SOU 999:84 (3–59). Stockholm: Socialdepartementet.
Uddhammar, E., (999) Om civilsamhällets roll för demokrati och välfärd. I E. Amnå
(red) Demokratiutredningen. SOU 999:84 (8–20). Stockholm: Socialdepartementet.
Van der Zeijden, A., (2000) The patient rights movement in Europe. Pharmacoeconomics 8(), 7–3.
Van Maanen, M., (977) Linking ways of knowing with ways of being practical. I Curriculum Inquiry 6(3), 205–228.
Ve, H., (999) Rasjonalitet and identitet: og andre tekster. Oslo: Pax.
Wijkström, F., & Lundström, T., (2002) Den ideella sektorn. Organisationerna i det
civila samhället. Stockholm: Sober.
49
Självhjälpsgrupper i det svenska civilsamhället
Funderingar kring utveckling och position
Magnus Karlsson
I det svenska civila samhället spelar traditionella folkrörelseorganisationer
en viktig roll, och i diskussionen ställs ofta frågan vilka insatser sådana och
liknande organisationer kan göra i välfärdssamhället. I många sammanhang
efterfrågas det som Meeuwisse och Sunesson (996) har kallat jag för digorgansiationer. Min avhandling Själv men inte ensam – om självhjälpsgrupper i Sverige (Karlsson 2002) fokuserar i stället en typ av sammanslutningar
som åtminstone delvis har ett annat ursprung, som inte har några ambitioner utanför den egna gruppen och som med Meuwisses och Sunessons ordval skulle kallas vi för oss-organisationer.
Det ﬁnns anledning att tro att kunskapen om och förekomsten av sådana
självhjälpsgrupper ökar såväl i Sverige som i många andra länder och att
kunskap om dem kan bidra till förståelsen av det civila samhället och dess
roll i välfärden.
I Sverige har enskilda typer av självhjälpsgrupper inom det sociala området studerats tidigare. Helmersson Bergmark (995) har studerat Anonyma
Alkoholister, Kurube (997) har skrivit om Länkarna och Meeuwisse (997)
har skrivit om svenska klubbhus för personer med psykisk sjukdom. Mitt
bidrag har varit att göra den till dags dato enda kartläggningen av svenska
självhjälpsgrupper av bredare karaktär, att försöka ge en uppfattning om hur
utbrett fenomenet självhjälpsgrupper är i Sverige och att studera under vilka
betingelser sådana grupper verkar. Arbetet har metodologiska brister, och
de slutsatser som dras måste ses som tentativa. Dess styrka ligger i att fenomenet självhjälpsgrupper i Sverige diskuteras och att de resultat som presenMAGNUS KARLSSON är ﬁl dr i Socialt arbete och verksam vid Ersta Sköndal högskola. Han forskar om självhjälpsgrupper och liknande organisationer i Sverige och USA.
Avhandling: Själv men inte ensam – om självhjälpsgrupper i Sverige (2002).
50
SJÄLVHJÄLPSGRUPPER I DET SVENSKA CIVILSAMHÄLLET
teras ger en bild av självhjälpsgruppers verksamhet i tio strategiskt valda och
mycket olika geograﬁska områden.
Vad är en självhjälpsgrupp?
En del i avhandlingsarbetet bestod i att skapa en deﬁnition av självhjälpsgrupper som var möjlig att använda i studier av svenska förhållanden. Såväl
självhjälpgruppernas ursprung som forskningen om dem är amerikansk,
och redan från början var det uppenbart att det fanns skillnader mellan
svenska och amerikanska grupper, inte minst eftersom de kommer till och
existerar i väsentligen olika typer av välfärdssamhällen. Inspirerad av amerikanska (bland andra Katz & Bender 976 och Borkman 990) och nordiska
forskare (bland andra Mehlbye & Christoﬀersen 992 och Hjemdal 995)
formade jag i arbetet följande arbetsdeﬁnition:
En självhjälpsgrupp är en mindre, deltagarstyrd samling av människor
som regelbundet träﬀas för att bearbeta gemensamma problem genom ömsesidigt stöd och hjälp. (Karlsson 2002, s. 56)
Naturligtvis fanns svårigheter och svagheter i deﬁnitionen. Hur stor är
en mindre grupp? Vad innebär ett gemensamt problem? Vilken roll kunde
professionella hjälpare spela i självhjälpsgrupper? Fanns det ledare i gruppen och vem skulle det i så fall vara? Dessa frågor är föremål för fortsatt
diskussion, men resultaten från studien identiﬁerade fyra inslag som möjligen kan bidra till en ytterligare förståelse av fenomenet.
För det första visar studien på betydelsen av den gemensamma erfarenheten. Både de teoretiska resonemangen – som i studien framför allt handlar
om hur personer i självhjälpsgrupper socialt konstruerar verkligheten kring
sina problem – och det empiriska materialet pekar på betydelsen av att deltagarna i en sådan grupp delar en gemensam erfarenhet. En sådan erfarenhet
kan vara att kämpa med att hålla sig nykter, sörja en nära anhörig eller att lida
av en viss fysisk eller psykisk sjukdom. Erfarenheten kan för det andra leda
till en särskild och ömsesidig förståelse. Många deltagare i självhjälpsgrupper
upplever att de blir förstådda på ett särskilt sätt av personer i liknande situationer som de själva. De upplever detta som ett stort stöd i sig, men också
som en god grund för vänskapsrelationer (det tredje betydelsefulla inslaget).
Vänskapen får en särskild dimension genom att gruppdeltagarna känner till
varandras problem och slipper förklara sig. Paradoxalt nog uttrycker många
deltagare att gruppen är den enda plats där man inte behöver tänka på sitt
5
SJÄLVHJÄLPSGRUPPER I DET SVENSKA CIVILSAMHÄLLET
problem, eftersom alla ändå vet vad man går igenom. Det fjärde betydelsefulla inslaget i en självhjälpsgrupp förefaller vara möjligheten att dela information om det gemensamma problemet. Gruppdeltagarna diskuterar vilka
mediciner som är lämpliga, hur man söker olika typer av ekonomiskt stöd,
vilka andra verksamheter ﬁnns att tillgå och vilka huskurer som hjälper.
Sammantaget verkar erfarenheten och den kunskap som springer ur
denna spela en stor roll i självhjälpsgrupper. Borkman (999) ställer sådan
kunskap i relation till dels professionell kunskap som ofta har hög status,
dels lekmannakunskap som kan sägas vara den kunskap som mannen på
gatan har om ett fenomen. Den professionella kunskapen bygger på vetenskap och beprövad erfarenhet, och grunderna till denna är ofta förvärvade
genom studier. Erfarenhetskunskapen däremot förutsätter dels att man själv
har varit med om en sak, dels att man i någon mån blivit medveten om och
börjat skapa en förståelse kring det man erfarit.
I dag ﬁnns det i Sverige en ansenlig mängd självhjälpsgrupper. Utifrån
den kartläggningen jag gjorde 997 uppskattades att ungefär en halv procent
av den svenska vuxna befolkningen vid ett givet tillfälle deltog i en självhjälpsgrupp. Därmed har betydligt ﬂer erfarenhet antingen av att ha deltagit
själva eller ha någon nära anhörig som deltar eller har deltagit. De vanligaste
typerna av grupper är grupper kring missbruk, framför allt alkoholmissbruk, men det ﬁnns också många grupper kring sorg, fysisk och psykisk
sjukdom och någon särskild identitet (till exempel att vara förälder eller att
vara kvinna i karriären).
Dessa självhjälpsgrupper räknas i allmänhet som delar av det civila samhället, men de skiljer sig på viktiga punkter från traditionella frivilliga organisationer. Putnam (2000/200) skriver om situationen i USA:
För det mesta spelar dock inte självhjälps- och stödgrupperna samma roll som
traditionella föreningar. Av de tjugutvå olika slags grupper som amerikanerna
tillhör är medlemskapet i självhjälpsgrupper ensamma om att inte ha den minsta relation till alla andra former av grupptillhörighet. De är inte på långt när lika
förknippade med reguljärt samhällsengagemang – att rösta, utföra ideellt
arbete, skänka till välgörenhet, arbeta på projekt i närsamhället eller samtala
med grannar – som mer traditionella sammanslutningar är […]
(Putnam 2000/200, s. 60f )
Citatet antyder gruppernas udda position i det civila samhället. I det följande är mitt syfte att utifrån mitt avhandlingsarbete diskutera självhjälps52
SJÄLVHJÄLPSGRUPPER I DET SVENSKA CIVILSAMHÄLLET
grupper som en del i det svenska civila samhället och framför allt i relation
till traditionella svenska frivilligorganisationer.
Från det amerikanska till det svenska civilsamhället
Svedberg (2005) konstaterar att begreppet civilt samhälle har varit omtvistat men att det efter hand kommit att få en alltmer neutral ställning. Han
skriver:
Jag använder det [begreppet civil samhälle, min anm.] för att ringa in frivilliga/
ideella organisationer och de insatser som görs där liksom olika slag av informella insatser som anhöriga, grannar, vänner och arbetskamrater utför för
andra än dem man bor med. Hit räknas också de informella nätverk som
människor deltar i. (Svedberg 2005, s. 45)
I den här texten ansluter jag mig till den deﬁnitionen. Svedberg delar också
upp de olika typer av organisationer i det civila samhället inom vilkas ramar
sociala insatser utförs. Han visar på en skandinavisk icke professionell och
demokratiskt styrd organisationstyp som präglas av intresseorganisering,
demokratiska beslutsstrukturer, ideologisk medvetenhet och ideella/obetalda insatser. Dessa organisationer gör primärt utåtriktade och förändringsinriktade insatser. Han visar också på en frivilligorganisation av anglosaxisk typ som är idéburen men som saknar demokratiska strukturer och
vars entydigt utåtriktade och i huvudsak inte förändringsinriktade insatser
utförs av professionella. Dessa två organisationstyper är intressanta i sammanhanget, eftersom självhjälpsgrupper uppstår i USA bland den senare
typen av organisationer och anammas i Sverige – som domineras av den
förra. Annorlunda uttryckt förs fenomenet självhjälpsgrupp från en typ av
civilt samhälle till en annan. Vad har en sådan ﬂytt för betydelse för svenska
självhjälpsgrupper idag?
Självhjälpsgrupper i USA …
I mitt avhandlingsarbete visar jag hur självhjälpsgrupper har sina idéhistoriska rötter i de fackföreningar och de så kallade civil societies som växte
fram i 800-talets Europa, och ytterst i de socialistiska utopisternas tankar
om kollektiv, ömsesidig hjälp och behovet av allmän bildning (Heilbroner
953; Ambjörnsson 984). Samtidigt lyfts två konkreta företeelser fram som
53
SJÄLVHJÄLPSGRUPPER I DET SVENSKA CIVILSAMHÄLLET
bidragit till framväxten av självhjälpsgrupper i USA och därefter i Europa.
Den ena är grundandet av Anonyma Alkoholister (AA) på 940-talet, och
den andra är den amerikanska medborgarrättsrörelsen som enligt Borkman
(990) blev en ”skola” för individer som ville ta makten över sina egna liv och
ifrågasätta de beﬁntliga vård- och stödsystemen och som valde att formera
sig i grupper för att själva hantera sina respektive livssituationer. I båda fallen
betonas icke hierarkiska system, betydelsen av den erfarenhetsbaserade
kunskapen och den enskildes centrala roll – vilket är centrala inslag också i
traditionella självhjälpsgrupper.
Det förefaller som om de amerikanska självhjälpsgrupperna, framför allt
under 970-talet, kom att formeras kring frågor som de ordinarie vård- och
stödsystemen inte täckte eller kunde täcka. Grupperna hade under denna
tid en professionskritisk hållning och betonade att alla personer skulle vara
i gruppen på lika villkor, vilket kan tolkas som ett demokratiskt ideal (Katz &
Bender 976). Självhjälpsgrupperna kom därmed att skilja sig från andra organisationer i det amerikanska civilsamhället genom att de var inåtvända i
stället för utåtvända, byggda på erfarenhetsbaserad kunskap i stället för på
professionell kunskap, hade demokratiska beslutsstrukturer och ofta var
tydligt inriktade på social förändring.
… som kommer till Sverige …
Helmersson Bergmark (995) och Kurube (997) visar hur Anonyma Alkoholister inspirerar svenskar att formera grupper i slutet av 940-talet. Det
ﬁnns en viss oklarhet kring vilken roll AA respektive Länkarna spelade och
vilken av de två grupperna som formerade sig först, men författarna verkar
vara överens om att inspirationen kom från AA (och den föregående Oxford-rörelsen) i USA. Senare, under 960-talet, formerar sig många av de
svenska patientorganisationerna och även deras tidiga arbete bär drag av
självhjälp – man samlar sig kring ett gemensamt problem, medlemmarna
vill ta makten över sina liv och organisationerna har demokratiska ideal.
Det fanns tydliga likheter mellan de traditionella självhjälpsgrupperna
och de etablerade organisationerna i det svenska civila samhället – minns att
Svedberg beskriver en icke professionell, förändringsinriktad, intresseorienterad och demokratiskt styrd organisationstyp såsom varande dominerande i landet. Men det fanns också en viktig skillnad. Medan det i de
traditionella grupperna fanns en ﬁentlig eller i alla fall avvaktande hållning
54
SJÄLVHJÄLPSGRUPPER I DET SVENSKA CIVILSAMHÄLLET
gentemot det professionella (i det sociala Sverige ofta likställt med det offentliga) så fanns ett nära samarbete mellan svenska frivilligorganisationer
och det oﬀentliga, inte sällan både ekonomiskt och ideologiskt. Det svenska
samarbetet byggde dessutom på en gemensam form som utgick ifrån folkrörelsernas arbete. Helmersson Bergmark (995) konstaterar att AA under
lång tid inte ﬁck något egentligt fäste i Sverige, medan grannorganisationen
Länkarna blomstrade. Ett sätt att förstå detta är att studera de olika organisationernas förhållningssätt till det svenska sättet att organisera sig. Medan
AA inte ville beblanda sig med det oﬀentliga så hade Länkarna i många fall
ett nära samarbete med detsamma. En slutsats är att trots många likheter
mellan det svenska civila samhällets organisationer och amerikanska självhjälpsgrupper så tvingas de senare ”försvenskas” för att passa in i det rådande systemet.
… och blir svenska självhjälpsgrupper
I mitt avhandlingsarbete presenterar jag en självhjälpsgrupp som samlas en
gång varje månad. Två gånger i kvartalet samtalar de om sina problem och
en gång i kvartalet har de styrelsemöte. Medan de i övrigt har formerat sig
som en traditionell självhjälpsgrupp så har de valt att också låta gruppen
vara sin egen styrelse och därmed gå de svenska krav till mötes som ställs på
en organisation i det civila samhället som vill ha föreningsbidrag. Detta är
kanske det tydligaste, men långt ifrån det enda, exemplet på hur självhjälpsgrupper i Sverige valt att organisatoriskt anpassa sig till ett med svenska
ögon sett demokratiskt organisationsideal.
Många av de svenska självhjälpsgrupper jag ﬁnner i min kartläggning har
till skillnad från dem, som beskrivs i den tidiga amerikanska litteraturen (där
Katz & Benders arbete från 976 är det mest framträdande), ett till synes
fungerande samarbete med professionella (läs: oﬀentliga) aktörer. Grupperna kan vara initierade av medlemmar och professionella tillsammans, de
kan ﬁnnas inom ramen för oﬀentlig verksamhet, de kan ha professionella
rådgivare eller till och med ledare, men i övrigt ha stora likheter med traditionella självhjälpsgrupper. Mest uppseendeväckande, och samtidigt ett
möjligt tecken på de svenska gruppernas självständighet, är att grupperna i
många fall förefaller vara ”otrogna” genom att de till exempel kan initieras
inom det oﬀentliga, bryta sig loss och arbeta själva, för att sedan ansluta till
en frivilligorganisation. Relationen till det oﬀentliga förefaller alltså vara
55
SJÄLVHJÄLPSGRUPPER I DET SVENSKA CIVILSAMHÄLLET
ganska okomplicerad i fallet med svenska självhjälpsgrupper. I sammanhanget ska genast tilläggas att självhjälpsgrupper och representanter för de
professionella närmat sig varandra även i USA.
Som en följd av att svenska självhjälpsgrupper ofta hittat ett till synes
fungerande samarbete med professionella och oﬀentliga aktörer kan dessa
grupper börja betrakta sig som komplement till den existerande oﬀentliga
vård- och omsorgsapparaten snarare än som kritiker och alternativ eller till
och med ersättning för denna. Många av de grupper jag intervjuar utrycker
att deltagandet i gruppen är en av ﬂera viktiga delar i den insatsarsenal som
den enskilde behöver för att hantera sin livssituation – andra delar kan vara
medicinsk vård, samtalsterapi, ekonomisk hjälp och juridisk rådgivning.
Deltagandet i självhjälpsgruppen förefaller i dessa fall bli mer instrumentellt
och mindre ideologiskt.
Självhjälpsgrupper i det svenska civilsamhället
Man behöver knappast påpeka att samlingen självhjälpsgrupper inte är homogen. Svenska självhjälpsgrupper beﬁnner sig på olika platser av det kontinuum där den traditionella, professionskritiska gruppen utgör en extrem
och den svenska folkrörelseorienterade och till det oﬀentliga vänligt sinnade
gruppen utgör en annan. Låt oss tills vidare kalla dessa poler för traditionella respektive anpassade självhjälpsgrupper. Men svenska självhjälpsgrupper beﬁnner sig också på ett annat kontinuum, där polerna skulle kunna
kallas gamla och nya grupper. Denna uppdelning grundar sig på tanken att
det är något i grunden mänskligt att samlas kring ett gemensamt problem
och att det nödvändigtvis inte behöver vara en företeelse som hämtat inspiration i andra välfärdssystem.
Gamla svenska självhjälpsgrupper är grupper och organisationer, vars
verksamhet påminner om självhjälpsgrupper men som vuxit fram utan
direkt samröre med AA eller liknande traditionella självhjälpsgrupper och
där någon sådan koppling inte alls ingår i den egna förförståelsen. Som exempel kan nämnas studiecirklar och bönegrupper, båda med andra uttalade
målsättningar (att studera respektive att be och läsa Bibeln) men där den
faktiska verksamheten många gånger kan innebära att människor formerar
sig kring en gemensam livssituation. Sådana grupper är vanliga i Sverige.
De nya grupperna däremot är sådana som särskilt formerats för att vara
en självhjälpsgrupp eller liknande. Det ingår i deltagarnas förförståelse att de
56
SJÄLVHJÄLPSGRUPPER I DET SVENSKA CIVILSAMHÄLLET
är en självhjälpsgrupp och att den samlas kring ett särskilt problem eller en
särskild livssituation. Gruppen hämtar ofta inspiration från till exempel AA
och andra traditionella självhjälpsgrupper. I svenskt perspektiv ﬁnns det åtminstone tre viktiga historiska händelser för dessa nya grupper:
●
AAs intåg i slutet av 940-talet
●
uppmärksammandet av tolvstegsbehandlingen under 980-talet (vilket
enligt Helmersson Bergmark [995] på ett kraftfullt sätt blåste liv i en
tynande svensk AA-verksamhet)
●
den uppmärksamhet som svenska självhjälpsgrupper ﬁck i allmänhet
i mitten av 990-talet, när det oﬀentliga arrangerade konferenser och
studieresor kring arbetet med självhjälp.
Lite paradoxalt är det rimligt att tänka sig att det utifrån vad som hittills beskrivits ﬁnns ett samband mellan traditionella och nya självhjälpsgrupper, å
ena sidan, och gamla och anpassade grupper å andra sidan. De gamla svenska grupperna har redan från början anpassats till eller formats i en svensk
civilsamhällestradition, medan de nya grupperna ofta har hämtat sin inspiration från de traditionella amerikanska och därför – mer eller mindre avsiktligt – går lite på tvärs med svensk tradition. En typisk gammal, anpassad
grupp är till exempel en mindre patientförening som är organiserad som en
vanlig svensk förening med styrelse, stadgar och kassör. En typisk ny, traditionell grupp är i stället AA-gruppen som har en tydligt uttalad självhjälpsambition och som inte försvenskats i någon nämnvärd utsträckning.
Skillnaderna till trots ﬁnns det likheter mellan de olika grupptyperna
som skiljer dem från många andra organisationer i det svenska civila samhället. Det som kanske främst förenar självhjälpsgrupper i Sverige – åtminstone vid en ytlig betraktelse – är att de är inåtriktade och i huvudsak exkluderande, medan traditionella svenska organisationer i det civila samhället är
det motsatta. Den inåtriktade karaktären blir till exempel väldigt tydlig i AA
där en sådan ambition ingår redan i namnet. Personer med insyn i AA har
berättat att det anonyma i grupperna inte i första hand innebär att deltagarna är anonyma för varandra i gruppen utan att de väljer att inte delta i
det oﬀentliga samtalet. Man kan uttrycka det som att AA inte är någon agiterande organisation (men som trots det vunnit inﬂytande i många sammanhang).
Att en självhjälpsgrupp i huvudsak är exkluderande är till en del självklart
– alla som inte har det problem deltagarna samlas kring exkluderas snarast
57
SJÄLVHJÄLPSGRUPPER I DET SVENSKA CIVILSAMHÄLLET
per deﬁnition. Men många grupper är också stängda för personer som faktiskt har problemet. I mitt avhandlingsarbete uttrycker många grupper att
det skapar för mycket turbulens att ständigt ha gruppen öppen och att en
total öppenhet skulle göra det omöjligt att bygga några förtroendefulla relationer. Vissa går en medelväg och öppnar gruppen under vissa perioder, till
exempel i samband med terminsupptakter.
Det är dessa inåtriktade och exkluderande karaktärsdrag som gör att
självhjälpsgrupper emellanåt beskylls för att skapa sammanbindande men
inte överbryggande socialt kapital. De lyckas ofta skapa starka band inom
gruppen, men detta bidrar inte till att gruppens arbete bidrar till att stärka
det ”sociala kittet” i samhället i stort. Tvärtom kan gruppernas exkluderande
karaktär i värsta fall skapa splittring och klickbildningar i lokalsamhället.
Troligen har denna karaktär betydelse för den iakttagelse som Putnam gör i
det tidigare citatet om att självhjälpsgrupper skiljer sig från andra organisationer i det civila samhället.
Självhjälpsgrupper i civilsamhällets utkant?
Två ytterligare särdrag – förutom att självhjälpsgrupper ofta är inåtvända
och exkluderande – gör att det möjligen ﬁnns anledning att placera självhjälpsgrupper i utkanten av det civila samhället.
Det första särdraget har att göra med närheten till professionellt ledda
behandlingsgrupper. Vad är det som i en djupare mening deﬁnierar en självhjälpsgrupp – är det dess form eller dess innehåll? Frågan blir aktuell när
självhjälpsgrupp blir en metod i den professionella arsenalen och när till
exempel en socialsekreterare menar sig ha arrangerat en självhjälpsgrupp
som en del i ett behandlande arbete. I mitt avhandlingsarbete fann jag ett
exempel där en förutsättning för att en samling personer med dålig ekonomi
skulle få bidrag var att de deltog i en ”självhjälpsgrupp” som leddes av en socialsekreterare. Den senare talade vid mötena om vikten av att disponera sin
inkomst. Om de bidragssökande inte deltog i gruppen, ﬁck de avslag på sina
ansökningar. Arbetet presenterades glatt och ganska aningslöst av socialsekreteraren. Om arrangemanget var lagligt, genomförbart eller ens rätt beskrivet får vara osagt – exemplet belyser en typ av ny (och anpassad!) självhjälpsgrupp som må vara extrem, men som inte på något självklart sätt faller
inom ramen för det civila samhället. Mindre extrema, men liknande och
kanske vanligare exempel är de självhjälpgrupper som skapades för arbets58
SJÄLVHJÄLPSGRUPPER I DET SVENSKA CIVILSAMHÄLLET
lösa i Finland under 990-talet och som beskrivs av Nylund (2000) och det
faktum att besök på AA-möten i USA är en rättslig påföljd.
Att betrakta självhjälpsgrupper som en möjlig metod för professionella
leder också till frågan om hur ”eﬀektiva” självhjälpsgrupper är. Frågan är i sig
inte obefogad, men den kompliceras av att de efterfrågade eﬀekterna inte
alltid sammanfaller med gruppernas egna målsättningar. Medan man från
de professionellas håll efterfrågar bot, lindring eller i alla fall höjd livskvalitet, så är gruppernas ambitioner ofta mer modesta. Ofta har de inga målsättningar alls utan samlas för att det känns bra att träﬀa andra människor i
samma situation (vilket naturligtvis kan bidra till att livskvaliteten höjs).
Mäkelä m.ﬂ. (996) ifrågasätter till och med varför självhjälpsgrupper över
huvud taget ska underkasta sig några eﬀektstudier – de gör ju oftast inte
anspråk på eﬀekter. Frågan knyter på ett tydligt sätt an till den diskussion
som vilken social service organisationer i det svenska civila samhället kan
och ska tillhandahålla (Lundström & Wijkström 995).
Ett andra särdrag placerar självhjälpsgrupper nära familjesfären. Grupperna beskrivs med jämna mellanrum som en ersättning för familjen – inte
sällan med en värdekonservativ underton (Horton Smith & Pillemer 983;
Jacobs & Goodman 989; Humphreys 2004). Tanken är att i ett samhälle, där
den traditionella familjen får en allt mindre betydelse, söker individen efter
nära och stödjande relationer på andra håll – och hittar dem emellanåt i
självhjälpsgrupper. Putnam (2000/200) uttrycker det så här:
I vissa avseenden ersätter stödgrupperna andra intima anknytningar, som har
försvagats i vårt splittrade samhälle, och hjälper dem som står utanför mer
konventionella sociala nätverk. Ett tecken på detta är att deltagandet i sådana
grupper är två till fyra gånger högre bland frånskilda och ensamstående än
bland gifta. (Putnam 2000/200, s. 59)
I mitt avhandlingsarbete ﬁnns inget som tyder på att svenska självhjälpsgrupper i någon som helst utsträckning skulle ersätta familjen. Däremot
ﬁnns exempel på det motsatta – vissa deltagare är väldigt tydliga med att
andra gruppmedlemmar fyller en viktig funktion, men de är måna om att
hålla relationen avgränsad till gruppträﬀarna.
59
SJÄLVHJÄLPSGRUPPER I DET SVENSKA CIVILSAMHÄLLET
Sammanfattande kommentar
Självhjälpsgrupper är på många sätt en udda företeelse i det svenska civila
samhället. Långt ifrån alla grupper har infogats i den svenska folkrörelsetraditionen, och många delar inte den rådande tanken om ett nära samröre
med det oﬀentliga (och professionella). Grupperna skiljer också ut sig
genom att vara inåtriktade och exkluderande. Till råga på allt antas de ofta
balansera både på gränsen till familjen och till det professionella (till det
oﬀentliga eller till den oﬀentliga sektorn).
Samtidigt anpassar sig många av grupperna till en svensk tradition eller
kommer till i en sådan redan från början. Till synes bekymmerslöst navigerar de mellan olika huvudmän, bidragsgivare och ledningsformer på ett sätt
som påminner om den närhet som ﬁnns mellan det oﬀentliga och det svenska civila samhället. Tankar och idéer om det egna problemet är centrala,
men djupare ideologiska resonemang förs inte. Denna pragmatiska hållning
hos de anpassade grupperna kan möjligen förklara varför personer jag intervjuade i samband med mitt avhandlingsarbete beskrev de traditionella grupperna av Anonyma Alkoholister som alltför strikta och principfasta.
Det ligger nära till hands att betrakta de pragmatiska och anpassade
självhjälpsgrupperna som ett utslag av ett alltmer individuellt och konsumistiskt samhälle, där den enskilde betraktar deltagandet i en självhjälpsgrupp instrumentellt och bedömer det uteslutande utifrån dess funktion.
Man deltar i en viss, väl avgränsad verksamhet så länge det passar en själv.
Blir vi för oss-organisationen en jag för mig-grupp? En sådan förståelse, som
skulle kunna ligga i linje med Putnams konstaterande om självhjälpsgruppers särdrag, förtjänar att vidare diskuteras. En sådan diskussion blir dock
alltför enkel, om man inte samtidigt kritiskt ifrågasätter vilka liknande inslag
som ﬁnns och har funnits i det som vi i dag betraktar som jag för dig-organisationer.
Slutligen något om framtiden:
Utifrån en fördjupad och problematiserad kunskap om självhjälpsgrupper borde en ny svensk kartläggning av sådana grupper göras som om möjligt ger en representativ bild av situationen i Sverige. En viktig uppgift skulle
vara just att identiﬁera de svenska gruppernas position och identitet i det
civila samhället. Utifrån en sådan kartläggning skulle man också kunna dra
tentativa slutsatser om hur fenomenet förändrats i Sverige under en period
som troligen inneburit stora förändringar i engagemanget kring självhjälp.
60
SJÄLVHJÄLPSGRUPPER I DET SVENSKA CIVILSAMHÄLLET
Finns det faktiskt en utveckling som liknar den amerikanska – där deltagandet i självhjälpsgrupper och liknande grupper ökat märkbart på senare år
(Putnam 2000/200; Humphreys 2004)? Om det civila samhället är den
kanske mest intressanta frågan huruvida förändringar i deltagandet i självhjälpsgrupper kan användas som indikator för att förstå mer omfattande
förändringar i det civila samhällets strukturer.
Referenser
Ambjörnsson, R., (984) Socialismens idéhistoria. Stockholm: Gidlunds i samarbete med
Arbetarnas kulturhistoriska sällskap.
Blennberger, E., (993) Begrepp och modeller. I Frivilligt socialt arbete – kartläggning och
kunskapsöversikt. SOU 993:82. Stockholm: Fritzes.
Borkman, T., (990) Self-help groups at the turning point: Emerging egalitarian alliances
with the formal health care system? American Journal Community Psychology 2 (8),
32–332.
Borkman, T., (999) Understanding self-help/mutual aid – Experiential learnings in the
commons. London: Rutgers University Press.
Heilbroner, R. L., (953) The worldly philosophers: the lives, times, and ideas of the great
ecomomic thinkers. New York: Simon and Schuster.
Helmersson Bergmark, K., (995a) Anonyma Alkoholister i Sverige. Stockholm: Almqvist
& Wiksell International.
Hjemdal, O. K., (995) Oversikt over det mangfold av selvhjelpsvirksomhet som ﬁnnes i
Norge. I S. Nilsen & S. Talseth (red.) Selvhjelp på norsk – rapport fra selvhjelpsseminaret 2–3 februar 995. Oslo: Notabene.
Humphreys, K., (2004) Circles of Recovery – Self-Help Organizations for Addictions.
Cambridge: Cambridge University Press.
Jacobs, M. K., & Goodman, G., (989) Psychology and self-help groups – predictions on
a partnership. American Psychologist March, 536–545.
Karlsson, M., (2002) Själv men inte ensam – om självhjälpsgrupper i Sverige. (Diss.)
Socialhögskolan, Stockholms universitet.
Katz, A. H., & Bender, E. I., (976) Self-help groups in Western Society – history and
prospects. Journal of Applied Behavioral Science 2, 265–282.
Kropotkin, P. A., (903/978) Inbördes hjälp. Stockholm: Federativ.
Kurube, N., (997) Självhjälp och överlevnad – en studie av Länkarna. Edsbruk: Akademitryck AB.
Lundström, T., & Wijkström, F., (995) Från röst till service? Den svenska ideella sektorn i
förändring. Sköndal: Sköndalsinstitutet.
Meeuwisse, A., (997) Vänskap och organisering – en studie av Fountain House-rörelsen.
Lund: Studentlitteratur.
Meeuwisse, A., & Sunesson, S., (998) Frivilliga organisatoner, socialt arbete och expertis. Socialvetenskaplig tidskrift 5 (2–3), 72–93.
6
SJÄLVHJÄLPSGRUPPER I DET SVENSKA CIVILSAMHÄLLET
Mehlbye, J., & Nygaard Christoﬀersen, M., (992) Selvhjælpsgrupper – omfang, karakter
og erfaringer. Köpenhamn: AKF Forlaget.
Mäkelä, K., m. ﬂ. (996) Alcoholics Anonymous as a mutual-help movement. A study in
eight societies. London: The University of Wisconsin Press.
Nylund, M., (2000) Varieties in mutual support and voluntary action. Helsingfors:
Hakapaino Oy.
Putnam, R., (200) Den ensamme bowlaren. SNS Förlag.
Smith, D. H., & Pillermer, K., (983) Self-help groups as social movement organizations:
Social structure and social changes. IResearch in Social Movement, Conﬂict and
Social Change 5: 203–233.
Svedberg, L., (2005) Det civila samhället och välfärden – ideologiska önskedrömmar och
sociala realiteter. I E. Amnå (red.) Civilsamhället – några forskningsfrågor. Stockholm: Riksbankens jubileumsfond i samarbete med Gidlund
62
Informell omsorg, socialt kapital och tillit
Emilia Forssell
Åtskilliga privatpersoner i Sverige gör stora hjälpinsatser utan betalning,
mest utanför men också inom organisationer i civilsamhället (Jeppsson
Grassman 993; Svedberg & Jeppsson Grassman 200; Olsson, Svedberg &
Jeppsson Grassman 2005). Under den senaste tioårsperioden har informell
omsorg blivit ett både uppmärksammat och delvis omstritt område (se till
exempel Jeppsson Grassman 2003). Det har visat sig att en stor del av omsorgsbehoven hos äldre i Sverige administreras och tillgodoses av familjemedlemmar men också av vänner och grannar (Johansson & Sundström
2002; Jegermalm 2004, 2005).
Det ﬁnns föreställningar om stora skillnader i den informella omsorgsgivningen mellan olika grupper i befolkningen. ”Alla vet ju att invandrare tar
hand om sina gamla!” som en svenskfödd undersköterska uttryckte saken
under slutet av 990-talet vid en utbildningsdag för personal inom äldreomsorgen i Stockholms stad. Underförstått i yttrandet var att som invandrarna gör, gör inte (vi) svenskar – åtminstone inte på samma omtänksamma
och beredvilliga sätt.
Mer empiriskt förankrad kunskap har dock i hög utsträckning saknats,
både om eventuella skillnader mellan svenskfödda och invandrare avseende
mängden informella omsorgsinsatser och om hur olika parter i informella
omsorgskonstellationer upplever situationen. Det senare kan vara särskilt
svårt att undersöka. Hjälpsituationen är komplex. Informell omsorg inneEMILIA FORSSELL är verksam som forskare och lektor vid Ersta Sköndal högskola.
Hon arbetar bland annat med ett forskningsprogram om social tillit och ansvarar för
kunskapsområdet Åldrandets villkor vid ett socionomprogram med inriktning på
äldreomsorg. Avhandling: Skyddandets förnuft: en studie om anhöriga till hjälpbehövande äldre som invandrat sent i livet (2004).
63
INFORMELL OMSORG, SOCIALT KAPITAL OCH TILLIT
fattar i regel ömsesidiga relationer, relationer som har förändrats och som
över tid fortsätter att förändras. Dessa relationer både baseras på och genererar förväntningar. Upplevelserna påverkas också av vilka alternativ som
ﬁnns, hur de uppfattas och vilka jämförelser de inblandade kan göra.
Det övergripande syftet med min avhandling var ﬂerfaldigt. Dels ville jag
bidra till en mer komplex förståelse av informell omsorg, särskilt gentemot
nyligen anlända äldre i migrantfamiljer. Dels ville jag öka kunskaperna om
innebörden i att vara invandrare i Sverige. Jag valde alltså ett område om vilket
kunskaperna föreföll vara små men föreställningarna många, inte sällan tagna
för givna och ofta förklarade med hänvisningar till kultur och sunt förnuft.
Här följer en kortfattad beskrivning av avhandlingens frågeställningar,
metoder och slutsatser. De sistnämnda baseras i hög utsträckning på en analys av egeninsamlat empiriskt material med hjälp av Bourdieus (977, 995)
handlingsﬁlosoﬁ i vilken (en tolkning av) socialt kapital har en central plats.
Efter genomgången av avhandlingen följer en diskussion om hur resultaten
kan ha fortsatt betydelse inom det forskningsfält som nu starkt växer och
där socialt kapital vid sidan om begreppet civilsamhälle är centrala inslag.
Jag kommer särskilt att lyfta fram social tillit som i bred och allmän tolkning utgör en form av socialt kapital, vilket betraktas som oerhört viktigt för
ett välfungerande samhälle (Sztompka 999). Svenska forskare beskriver
förhållandet mellan de två fenomenen så här: ”(…) a positive relationship
exists between a vital civil society and the production of social capital, and
social trust is in turn viewed as a key component of social capital” (Svedberg
& Trägårdh 2006, s. 5). Socialt kapital kan också förstås som social tillit omvandlad till en aktiv, instrumentell resurs.
Frågeställningar, metoder och slutsatser
Det mer preciserade syftet med min avhandling var att undersöka och fördjupa kunskaperna om situationen för hjälpgivande anhöriga till äldre som
invandrat till Sverige sent i livet och som, enligt de anhöriga, inte klarar sig
på egen hand. Hur kan de anhörigas olika erfarenheter och förhållningssätt
förstås? Det var alltså de anhöriga som stod i blickfånget, och deras perspektiv som genomgående efterfrågades. Varken de äldre hjälpmottagarna eller
(i förekommande fall) personal inom den oﬀentliga äldreomsorgen intervjuades. De förekommer i det empiriska materialet endast i den mån de
speglas genom anhöriga hjälpgivares berättelser.
64
INFORMELL OMSORG, SOCIALT KAPITAL OCH TILLIT
Kompositionen av angreppssätt i avhandlingsarbetet utformades med
avsikt att möjliggöra problematisering av allmänna men ganska löst underbyggda uppfattningar om invandrare, kultur och informell omsorg. Till exempel intervjuades personer från olika länder i syfte att rikta uppmärksamheten mot invandrarskapet i sig och därmed förhoppningsvis också undvika
kulturalistiska (Ålund & Schierup 99) förklaringsmodeller, det vill säga
okritiska hänvisningar till kulturdrag vid försök till förklaringar av sociala
problem.
Forskningsprocessen var explorativ, eller utforskande. Olika datainsamlingsmetoder, mest kvalitativa men också kvantitativa, och material formades efter hand som resultat av val under pågående arbete. Ett sådant i huvudsak induktivt tillvägagångssätt är till fördel när det gäller att upptäcka nya
mönster och föreslå alternativa tolkningar men bjuder givetvis också på svårigheter av både praktisk och teoretisk karaktär. (Den metodologiskt intresserade hänvisas till avhandlingens relativt omfångsrika metodavsnitt.)
Till att börja med genomfördes en intervjustudie i två faser. Initialt intervjuades anhöriga till äldre utan hjälp av personal inom oﬀentlig äldreomsorg och därefter anhöriga till äldre med sådan hjälp. De inalles 4 intervjupersonerna kom från Afghanistan, Azerbajdzjan, Bosnien, Iran, Irak,
Kurdistan, Libanon, Ryssland, Somalia, Sovjet och Thailand. De gav hjälp till
sammanlagt 2 närstående som invandrat inom de senaste fem åren och
som de själva dels betraktade som äldre, dels bedömde vara i behov av särskilda omsorger. De centrala frågeställningarna i bägge delstudierna lydde:
Vilken hjälp ger de anhöriga och vad betyder hjälpen för dem? Hur ser de på
framtiden?
Utöver den kvalitativa intervjustudien genomfördes en jämförande analys av data på befolkningsnivå om informell hjälpgivning utförd av invandrare (här: personer födda utomlands) respektive svenskar (här: personer
födda i Sverige av föräldrar födda här) i Stockholms län.2 Skiljer sig hjälpgivningens uttryck och förutsättningar mellan svenskar och invandrare som
regelbundet hjälper personer med särskilda omsorgsbehov? Finns det skillnader mellan män och kvinnor?
Analysen av data från befolkningsstudien visade vissa mindre skillnader
mellan invandrade och svenskfödda omsorgsgivare. Det är något vanligare
bland invandrare i Stockholms län att alls hjälpa någon med särskilda omsorgsbehov (29 procent av invandrarna och 9 procent av de svenskfödda
gör så), men omsorgsgivare har mycket gemensamt oavsett bakgrund.
65
INFORMELL OMSORG, SOCIALT KAPITAL OCH TILLIT
Något förvånande, med tanke på tidigare studier om informell omsorg, är
att negativa aspekter av omsorgsgivandet inte var särskilt framträdande, till
exempel upplevelser av bundenhet, negativ ekonomisk påverkan och ensamhet i hjälparrollen. Det är vanligt att hjälpa ﬂer än en person, och invandrare hjälper ickesläktingar i förhållandevis hög utsträckning. Svenska omsorgsgivare upplever sig oftare få stöd från omgivningen.
Den mest markanta skillnaden mellan grupperna är att invandrade och
svenskfödda omsorgsgivare uttalar olika ideala uppfattningar om vem som
bör göra mer, när behoven av omsorg ökar i samhället. Invandrare pekar på
familjen medan svenskfödda hellre ser att kommuner och landsting gör mer.
Män och kvinnor beskriver delvis olika erfarenheter, ibland på sätt som
kanske inte var väntat. Till exempel tycks de invandrade männen ge mest
insatser i form av hushållsarbete, både jämfört med svenskfödda män och
kvinnor oavsett bakgrund. Övervikten av kvinnliga omsorgsgivare överlag
var mindre förvånande med tanke på tidigare studier inom området.
Kapitlet om befolkningsstudien avslutas i en öppen fråga och diskussion
om vad som utmärker situationen för de omsorgsgivare som studerats:
är det kön, invandrarskap eller något helt annat? Svaren är ingalunda givna.
Det kvalitativa intervjumaterialet utgjorde tyngdpunkten i det empiriska
materialet. Det synliggjordes i citatrika fallbeskrivningar, vilka kategoriserades relativt grovt efter vilka hjälpmönster de representerade. Här togs fasta
på att intervjupersonerna vittnade om tre, inte två, idealtypiska relationer
till det oﬀentliga.
En liten grupp (hjälpmönster ) hade inte någon som helst kontakt med
oﬀentlig äldreomsorg, även om hjälpbehovet kunde vara stort hos den eller
de som de hjälpte. Dessa anhöriga får följaktligen inte något stöd, till exempel ekonomisk ersättning, för sina insatser. De efterfrågar inte heller detta.
Däremot kunde de tidigare ha haft kontakter med oﬀentlig äldreomsorg –
kontakter som de av olika skäl valt att avbryta.
En annan grupp (hjälpmönster 2) ﬁck något slags ekonomisk ersättning
för sina omsorgsinsatser – eller för en del insatser. Det handlade främst om
olika former av anhöriganställningar men också hemvårdsbidrag. Att erhålla ekonomisk ersättning för att ge omsorg till en närstående tycks påverka
anhörigrelationerna i grunden, på ett för denna grupp unikt sätt.
En tredje grupp (hjälpmönster 3) hjälpte någon eller några som även ﬁck
insatser från personal inom oﬀentlig äldreomsorg, i hemtjänst eller i särskilt
boende.
66
INFORMELL OMSORG, SOCIALT KAPITAL OCH TILLIT
Hjälpmönsterindelningen gav upphov till ytterligare nya infallsvinklar på
materialet, innefattande utgångspunkter för en konstruktion av idealtypiskt
olika och migrationsrelaterade hjälpgivarroller som var och en kännetecknades av olika förhållningssätt till den nya omgivningen. Rollerna namngavs
som väktare, ﬁlter samt nytolkare av traditionella omsorgsideal. Många erfarenheter var emellertid gemensamma, oavsett bakgrund, hjälpmönster
och hjälparroller. Konkreta förhållningssätt påverkades av eventuell kunskap om oﬀentlig äldreomsorg, huruvida man var ensam om att hjälpa eller
delade ansvaret med ﬂera. I praktiken var det vanligt bland dessa hjälpgivare
att hjälpa ﬂera äldre.
De allra ﬂesta, också relativt nyligen invandrade, ansåg att svenskfödda
familjer har känslomässigt svala relationer mellan generationerna. Kontakterna med svenskfödda var sparsamma eller obeﬁntliga, och kunskaperna
om svensk oﬀentlig äldreomsorg var i regel små.
Strategierna för att säkra omsorg om äldre familjemedlemmar inbegrep
ofta familjernas anknytning till transnationella sociala nätverk. Omsorgsgivare rekryterades ur släktkretsen inte enbart i Sverige utan också från
hemlandet och från anhörigkretsen i diaspora – det vill säga från anhöriga i
en liknande migrantsituation i andra västländer. Känslorna av ansvar var
starka, liksom strävan efter att fullfölja ömsesidiga förväntningar – inte sällan outtalade. Samtliga ruttalade som ett starkt ideal, med hänvisning till
kulturella traditioner, att själva ta hand om sina äldre, och de försökte att
skydda sina äldre närstående från de förändringar som migrationen givit
upphov till. De försökte alla tillgodose de äldres omsorgsbehov till nästan
vilket pris som helst – ibland mycket olikt de traditioner som de åberopade
– inbegripna som de var i en egen integrationsprocess efter migrationen.
Under arbetet med kategoriseringar och tolkningar av det empiriska materialet växte ett behov fram av verktyg för fördjupad förståelse, verktyg som
förmådde omfatta den komplexitet som forskningsprocessen och de empiriska resultaten banat väg för och som varken under- eller överbetonade
betydelsen av kultur och tradition. Jag fastnade för Bourdieus (977; 995)
handlingsﬁlosoﬁ. Denna tar fasta på diskrepansen mellan retorik och praktik, just sådan som förekom i intervjumaterialet, och fokuserar såväl strukturella som kontextuella förhållanden.3
Den fördjupade analysen synliggjorde de anhörigas skyddande mot förändring för de äldres räkning, ett skyddande som i grunden syftade till att
bevara familjekänslan. Skyddande mot förändring utgör därmed själva kär67
INFORMELL OMSORG, SOCIALT KAPITAL OCH TILLIT
nan i det hedervärda beteende som, sammantaget, representerar ett socialt
kapital av största betydelse efter migrationen, vilken ju slagit i spillror eller
utarmat andra former av tillgängliga kapital. Familjen är den enda plats som
återstår där socialt kapital kan ackumuleras, efter invandringen och före
socioekonomisk integration. Talet om tradition, i sin tur, skänker legitimitet
åt skyddandet både inom den egna gruppen och i relation till den nya omgivningen. Detta oavsett att traditionerna allt mer luckras upp och ersätts av
nya, till situationen anpassade förhållningssätt – ackompanjerade av parallellt förändrade tolkningar av traditionen.
Analysen visar inte bara att den populära föreställningen att invandrare
är bättre på att ta hand om de sina utgör en form av symboliskt eller socialt
kapital utan också att detta är gångbart och verksamt såväl inom olika migrantgrupper som i interaktionen med omgivningen. Detta gäller även när
grupperna i fråga företräder i grunden olika intressen. Värdet av detta sociala
kapital är dock tvetydigt eller tveeggat: för de yngre anhöriga och i migranternas gradvisa integrationsprocess kan det med tiden komma att utgöra ett
reellt hinder snarare än en tillgång. Hindret kan övervinnas genom en omformulering av själva innebörden i talet om traditionernas betydelse – trots
att retoriken förblir densamma. En sådan process fortlöper sida vid sida med
olika integrationsprocesser. De intervjuade individernas handlingsutrymmen upplevs öka parallellt med att de allt mer ökar sina kontakter med det
för dem nya samhället, till exempel genom att börja ingå i den ordinarie arbetskraften.
Skyddande och tillit – en tolkning
De intervjuade anhöriga till äldre invandrare är, inte oväntat, berörda av
samma moderniseringsprocess som har präglat västvärlden under det senaste halvseklet och som genom utvecklingen av välfärdsstaten dramatiskt
har ökat förutsättningarna för medborgarna att utforma sina liv i enlighet
med personliga preferenser och ideal. Denna modernisering har också medfört radikala förändringar överlag av kulturella och familjerelaterade värderingar.4 Förhållandet mellan olika kategorier i befolkningen och välfärdsstatens olika organisationer kan självfallet beskrivas och tolkas på olika sätt. Till
avhandlingens analys i termer av socialt kapital i Bourdieus tolkning kan
fogas teorier om social tillit för kompletterande, ytterligare fördjupade tolkningar. I dess mest allmänna betydelse är tillit inte något som riktas mot en
68
INFORMELL OMSORG, SOCIALT KAPITAL OCH TILLIT
speciﬁk part utan handlar mer om ett tillstånd av förtröstan, en disposition
att vara och förhålla sig tillitsfull mot omgivningen till dess ett annat förhållningssätt motiveras av omständigheterna. Social tillit är i och med detta en
central komponent av det slags sociala kapital som inte minst Putnam (995,
2000) intresserar sig för i sin analys av sociala nätverk och frivilliga organisationer.
Putnam och Bourdieu (vars handlingsﬁlosoﬁ används i avhandlingen)
har som nämnts delvis olika deﬁnitioner av socialt kapital. En av olikheterna
består av vad som står i fokus för intresset: Bourdieu förutsätter att ett samhälle rymmer olika ekonomiska världar med sinsemellan olika speciﬁka rationaliteter, och intresserar sig särskilt för maktrelationer och processer av
inklusion och exklusion, i vilka olika former av symboliskt kapital (bland
annat socialt) är verksamma. Putnam, å sin sida, intresserar sig snarare för
vad som kännetecknar, och orsakar, sammanhållning mellan människorna i
ett samhälle. Hos Putnam lyfts det civila samhället fram som den kanske
viktigaste platsen för framväxt av socialt kapital i olika former, och starkt
förenklat går resonemanget ut på att ju mer vi har att göra med andra människor, desto mer växer vår tillit till dem.
Här i Sverige är forskningen om social tillit relativt ung, delvis på grund
av att välfärdsstater av nordisk typ länge antogs vara oproblematiska i tilllitshänseende. I den mån svenska förhållanden har studerats är också bilden
entydigt positiv på så sätt att här, liksom i övriga nordiska länder, ﬁnns en
hög grad av generell tillit vilket märks ibland annat ett vitalt civilsamhälle,
låga nivåer av korruption och en stark tilltro till de politiska institutionerna
bland befolkningen. I realiteten ﬁnns det givetvis stora skillnader mellan
olika (kategorier av) individer och familjer när det gäller erfarenheter av och
samspel med det oﬀentliga, såväl avseende strategier och värderingar som
konsekvenser i form av social tillit. Reella skillnader när det gäller tillgången
till resurser avspeglas till exempel i de moderna samhällsmedborgarnas syn
på lokalstatliga organisationer och tjänstemän. Allt mer präglas denna av
samma diﬀerentiering, specialisering och komplexitet som också vidhäftar
de sociala rollerna i detsamma (Sztompka 999). Utvecklingen mot allt mer
komplicerade välfärdsorganisationer får konsekvenser när det gäller berörda medborgares relationer till dem i termer av just tillit.
I en ny svensk studie om välfärdsapparaterna ur medborgarperspektiv
berättar människor med erfarenheter av långvarig och omfattande kontakt
med arbetsförmedling, försäkringskassa och socialtjänst om sina möten
69
INFORMELL OMSORG, SOCIALT KAPITAL OCH TILLIT
med tjänstemän och organisationer (Forssell 2006). Studien ger inblickar i
en ganska drastisk förändring av upplevd tillit till välfärdsstatens förmåga
men också vilja att bistå, inte minst på grund av att systemen tycks ha svårt
att hantera personer som drabbas av både sjukdom och arbetslöshet över
tid. I de glapp som uppstår utmanas, och utarmas ofta, tilliten. Det skall
noteras att processen förefaller vara ömsesidig: intervjuade medborgare i
beroendeställning till välfärdsapparaterna vittnar om att ha mötts av misstro från tjänstemän när de försökt göra sin situation rättvisa – något som i
sin tur ökat känslorna av vanmakt hos medborgarna.
I omsorgsrelationer framstår tillit som både synnerligen centralt och
mångfasetterat. Omsorg är ett fenomen som i hög grad kan förväntas aktivera, skapa eller rasera, tillit hos de inblandade parterna. Omsorgsmottagare är delaktiga i en synnerligen konkret men samtidigt påfallande passiv
tillitsakt. Det är dock en empirisk fråga i varje enskilt fall om denna akt hos
omsorgsmottagaren också motsvaras av en känsla av tillit till omsorgsgivaren eller omgivningen i övrigt.
I exemplet informellt driven organisering av omsorg om äldre är det ett
antagande att den uttrycker tillit eller misstro i förhållande till olika parter
(familj, sociala nätverk och lokalstat genom socialtjänst och andra eventuella
vårdgivande instanser men också marknadsaktörer).
Faktiska omsorgsmönster runt just äldre invandrare berör ofta dessutom
relationer inom en diasporagemenskap. Detta var något som klart framgick
i avhandlingens intervjuer med anhöriga till äldre invandrare, där informella omsorgsgivare kunde lösa av varandra genom en transnationell migration
med diaspora som rekryteringsbas. En tolkning är att omsorgsmigrationsrörelser som engagerar diasporamedlemmar primärt drivs av en kollektiv
strävan efter att bibehålla kontrollen över äldreomsorgens utformning.
Detta väcker frågan om vilken betydelse en omsorgsmigration med diaspora
som rekryteringsbas har för dem som berörs. Olika omsorgsformer för äldre
invandrare uttrycker sammanfattningsvis såväl migranters kunskaper och
föreställningar om lokalstatens äldreomsorgsorganisation som överväganden om och tillgång till resurser i form av sociala nätverk – lokalt och i
diaspora.
I berättelserna av avhandlingens intervjupersoner fanns många uttryck
för skilda aspekter av tillit. Beskrivningar av familjerelationer och omsorgspraktik färgades av uttalanden om förtröstan och tacksamhet, medan
beskrivningar av relationen till oﬀentlig äldreomsorg i sådana termer i hög
70
INFORMELL OMSORG, SOCIALT KAPITAL OCH TILLIT
grad varierade. Vanligast var vad som snarast kan betecknas som en miniminivå av upplevd tillit till den oﬀentliga äldreomsorgen och dess tjänstemän.
De som hade de ﬂesta kontakterna med det oﬀentliga föreföll också hysa
mest tillit – ett faktum som kan förstås på olika sätt och tolkas i olika riktningar. Beror det på genuint goda erfarenheter eller brist på alternativ? Vad
är orsak och vad är verkan? Generella mönster av låg tillit till tjänstemännen
i välfärdsapparaterna är hur som helst inte något ovanligt.
Respekten för, liksom tilliten till, sociala roller i sig minskar stadigt bland
befolkningen i Västeuropa, något som framgår av att människor till exempel
allt oftare betraktar välfärdsbyråkrater som personligt ansvariga för sitt agerande (Sztompka 999). Sådana tendenser är också en del i förklaringen till
att oﬀentliga välfärdsorganisationer i allt högre utsträckning måste ta som
en uppgift bland övriga att bidra till att skapa tillit hos medborgarna, exempelvis genom att tydligt och högt artikulera ideal om samverkan, medbestämmande och goda relationer till brukare eller klienter. Varje möte
mellan medborgare och tjänsteman inom välfärdsstatlig organisation inrymmer emellertid en maktdimension som i sig utmanar den omhuldade,
ideala tillitsrelationen. Inte minst biståndsbedömning och kontrollmekanismer inom socialtjänstens byråkrati synliggör denna maktrelation och
utmanar tillitsrelationen.
Eftersom tillit är historiskt skapat och påverkas av sociala förändringar,
är det särskilt intressant att studera den hos just de äldre medborgarna:
människor som levt länge har erfarenheter av stora förändringar. Social tilllit påverkas i särskilt hög grad av djupgående och snabb social förändring, till
exempel en migrationsprocess. Migranter som aktiverar informella nätverk
mobiliserar alltså en viktig del av det sociala kapital, som de har tillgång till,
för syftet att tillgodose sina äldre närståendes omsorgsbehov. Hur rör det
tillitens olika uttryck och verkningssätt?
Svaret på frågan om hur tilliten påverkas av omsorgsrelationer beror i
viss utsträckning på vilken tolkning av social tillit som görs. När det gäller
socialt kapital gör Putnam i olika texter poäng av distinktionen mellan två
olika funktioner: bonding respektive bridging (se till exempel Putnam 996,
2000). Detta begreppspar har kommit att utgöra en viktig tankeﬁgur i många
texter om civilsamhället och mänskliga grupperingar, också av andra författare. Överfört till diskussionen om social tillit kan man tänka sig att den
första varianten, fungerande som bindande, kännetecknas av tillit som
växer fram inom och riktad mot den egna gruppen, eller varför inte familjen
7
INFORMELL OMSORG, SOCIALT KAPITAL OCH TILLIT
i vid bemärkelse. Upplevda stora skillnader mot, eller rentav främlingsskap
inför, omgivningen är både en förutsättning för och konsekvens av sådan
tillit. Den andra varianten, överbryggande, blir tvärtom en utåtriktad variant
av social tillit som fungerar som ett slags socialt smörjmedel i kontakterna
mellan olika grupper. Avhandlingens exempel kan här fungera som illustrationer av en process där en tillit av bonding-karaktär (skyddande i dess mest
konkreta och absoluta former) i takt med social förändring allt mer övergår
i en bridging-process. I denna minskar skyddandets intensitet allt efter som
kontakterna med och tilliten till omgivningen ökar.
Det förefaller högst förnuftigt att, som avhandlingens anhöriga till äldre
omsorgsbehövande migranter, skydda mot förändring i en situation där tillliten till omgivningen är låg. Skyddandet blir då, som vi sett, först och främst
ett slags socialt kapital i bonding-processen. Det utgör ett löfte om beständighet i en förändrad värld. I den situation, som intervjupersonerna beﬁnner sig och som så radikalt skiljer sig ifrån livet före och alldeles efter migrationen, krävs emellertid att den sociala tilliten med tiden ändrar skepnad för
att i stället rikta sig utåt. De anhöriga tvingas till följd av den förändring, som
migrationen medfört för dem och som de inte kan styra över, ändra de faktiska omsorgsmönstren. Trots talet om den traditionella storfamiljen ger
man hjälp på egen hand och ibland också tillsammans med oﬀentlig äldreomsorg – något annat är inte möjligt när kraven och förväntningarna på
integration ökar. Integration skulle alltså genom ökade kontakter öka tilliten
hos medborgarna till välfärdsstaten – och därmed bidra till mer av det som
Putnam kallar medborgaranda, eller en känsla av samhörighet. Gott och väl
så långt, men bilden kan problematiseras ytterligare.
Enligt Hillman (2005) har omsorgsarbete i Västeuropa allt mer blivit detsamma som migrantarbete. Författaren fokuserar på det informella arbetet
i sina exempel från Italien och Tyskland. Arbetsmarknaden i dessa länder,
med en annan välfärdsmodell än Sverige, innefattar betydligt färre oﬀentligt
ﬁnansierade arbeten inom omsorgsområdet. Att omsorgsarbete i så stor utsträckning utförs av migranter förklaras bland annat med att migranternas
informella nätverk i allmänhet är betydligt mer anpassningsbara efter skiftande och speciﬁka behov, går snabbare att aktivera och, inte minst, upplevs
som mer överskådliga än de oﬀentliga, välfärdsstatliga alternativen.
I Sverige, där merparten av det avlönade omsorgsarbetet återﬁnns inom
den oﬀentliga sektorn, märks en liknande tendens: Allt ﬂer anställda inom
vård och omsorg har en bakgrund i ett annat land. Omsorgsarbete (bortsett
72
INFORMELL OMSORG, SOCIALT KAPITAL OCH TILLIT
från det som kräver högre utbildning) ger inte hög lön och inte möjlighet till
stort inﬂytande – tvärtom. Hur påverkar situationen på arbetsmarknaden
relationerna mellan de integrerade omsorgsarbetarna och storsamhället?
Hur påverkar den tillitsrelationerna?
Noter
Begreppet socialt kapital används olika i olika sammanhang. Se Portes 998 för en översikt och kritisk diskussion av begreppet hos olika författare. Enligt Edwards & Foley 998
har den betydelse av socialt kapital, som Putnam m.ﬂ. utvecklat efter Bourdieu, kommit
att underminera begreppet.
2
Befolkningsstudien om informella hjälpinsatser i Stockholms län genomfördes av Temo
under år 2000 på uppdrag av en grupp forskare vid dåvarande Sköndalsinstitutet (nu
Ersta Sköndal högskola). Se vidare Jeppsson Grassman 2003.
3
Bourdieu tjänade också som inspiration för de metodologiska övervägandena i övrigt i
det att han förespråkar, och i sina egna arbeten rikt exempliﬁerar, en metodologisk
mångfald och utpräglat kritisk hållning. Se till exempel Bourdieu, Chamboredon &
Passeron 99; Bourdieu & Wacquant 992.
4
Självfallet påverkas inte enbart individer och familjer av förändringar i samtiden. Det
ökande intresset för omsorg (om barn och äldre) i alla västeuropeiska välfärdsstater gör
att man söker nya sätt att stödja familjer med omsorgsansvar både genom att förändra
och anpassa den oﬀentliga omsorgen och genom stöd riktade till informella omsorgsgivare. I samband med detta förändras också innehållet i gamla välfärdsstatstypologier.
I socialdemokratiska välfärdsmodeller som den svenska handlar det främst om en allt
tydligare och starkare polarisering inom den redan beﬁntliga välfärdsmixen (Geissler
2005).

Referenser
Bourdieu, P., (977) Outline of a theory of practice. Cambridge: Cambridge University
Press.
Bourdieu, P., (995) Praktiskt förnuft. Bidrag till en handlingsteori. Göteborg: Daidalos.
Bourdieu, P., Chamboredon, J.-C., & Passeron, J.-C., (99) The craft of sociology. Epistemological preliminaries. Berlin: Walter de Gruyter.
Bourdieu, P., & Wacquant, L., (992) An invitation to reﬂexive sociology. Chicago: University of Chicago Press.
Edwards, B., & Foley, M., (998) Civil society and social capital beyond Putnam. In American Behavioural Scientist, 42: 24–39.
Forssell, E., (2004) Skyddandets förnuft. En studie om anhöriga till hjälpbehövande äldre
som invandrat sent i livet. Akad. Avh. Stockholms universitet: Institutionen för socialt arbete.
73
INFORMELL OMSORG, SOCIALT KAPITAL OCH TILLIT
Forssell, E., (2006) Ur medborgares synvinkel. I E. Forssell, L.-E.Olsson & J. Grosse Medborgarnas erfarenheter av välfärdens organisering. Statens Oﬀentliga Utredningar,
Ansvarskommitténs skriftserie, s. –74.
Geissler, B., (2005) Welfare state and the family in the ﬁeld of social care. In B. PfauEﬃnger, & B. Geissler (red.) (2005) Care and social integration in European societies.
Bristol: The Policy Press.
Hillman, F., (2005) Migrants’ care work in private households, or the strength of bilocal
and transnational ties as last(ing) resource in global migration. I B. Pfau-Eﬃnger &
B. Geissler (red.) Care and social integration in European societies. Bristol: The
Policy Press.
Jegermalm, M., (2004) Informal care and support for carers in Sweden: patterns of service receipt among informal caregivers and care recipients. European Journal of
Social Work, Vol. 7, , s.7–24.
Jegermalm, M., (2005) Carers in the welfare state. On informal care and support for
carers in Sweden. Stockholm: Stockholm University, Department of Social Work
(diss.).
Jeppsson Grassman, E., (993) Frivilliga insatser i Sverige – en befolkningsstudie. I SOU
993:82 Frivilligt socialt arbete. Kartläggning och kunskapsöversikt.
Jeppsson Grassman, E., (red.) (2003) Anhörigskapets uttrycksformer. Lund: Studentlitteratur.
Johansson, L., & Sundström, G., (2002) Anhörigvårdens omfattning i Sverige. Socialmedicinsk tidskrift, nr. 2, s. 9–30.
Olsson, L.-E, Svedberg, L., & Jeppsson Grassman, E., (2005) Medborgarnas insatser och
engagemang i civilsamhället – några grundläggande uppgifter från en ny befolkningsstudie. Stockholm: Rapport till Justitiedepartementet.
Portes, A., (998) Social capital: Its origins and applications in modern sociology. Annual
Review of Sociology, vol.24, s. –24.
Putnam, R., (996) Den fungerande demokratin. Medborgarandans rötter i Italien. Stockholm: SNS förlag.
Putnam, R., (2000) Bowling alone. The collapse and revival of American community. New
York: Simon & Schuster.
Svedberg, L., & Jeppsson Grassman, E., (200) Frivilliga insatser i svensk välfärd – med
utblickar mot de nordiska grannländerna. I L. Skov Henriksen & B. Ibsen (red.)
Frivillighedens utfordringer – nordisk forskning om frivilligt arbejde og frivillige
organisationer. Odense: Odense Universitetsforlag.
Svedberg, L., & Trägårdh, L., (2006): Social Trust in Sweden. A Research Program. Ersta
Sköndal Högskola.
Sztompka, P., (999) Trust. A Sociological Theory. Cambridge University Press.
Ålund, A., (99) The power of deﬁnitions. Immigrant women and problem ideologies.
I A. Ålund & C.-U. Schierup (red.) Paradoxes of multiculturalism. Essays on Swedish
society. Aldershot: Avebury.
74
Social ekonomi som idébärare eller kategori?
Stig Westerdahl
Ett 90-tals barn
Den sociala ekonomin gjorde entré i Sverige under 990-talet. Termen ﬁck
sitt genomslag med det svenska EU-inträdet 995 och adopterades av ﬂera
aktörer. Inom den nykooperativa rörelse som var på framväxt, bland annat
genom föräldradrivna dagis, uppfattades den som en bekräftelse och legitimering. Även bland vissa politiker växte intresset för en social ekonomi som
tedde sig som ett behändigt, diﬀust mellanting mellan en privat, vinstmaximerande del av ekonomin och en oﬀentlig skatteﬁnansierad. Kunde den
överbrygga klyftan mellan allt snålare budgettilldelning och växande behov?
Eller minska arbetslösheten?
Regionala rådgivningsverksamheter, Lokala Kooperativa Utvecklingscentrum (LKU), gavs statliga driftsbidrag för att uppmuntra kooperativt
företagande. Men var fenomenet verkligen nytt? Nej, det var kanske snarare
en renässans för organisationer som byggde på gemensamma krafter och
ideellt arbete.
Den svenska välfärdsstatens föregångare var bland annat ömsesidiga
arbetslöshetskassor och sjukkassor som etablerades lokalt. Innan konsument- och bondekooperationen utvecklades till storföretag fanns också här
inslag av det som nu ansågs värdefullt i den nykooperativa rörelsen: delaktighet, brett ansvarstagande, demokrati och frivilligt arbete i oavlönade
former.
STIG WESTERDAHL, ekonomie doktor, är företagsekonom och forskare vid Arbetslivsinstitutet och Mittuniversitetet i Östersund. Han arbetar med frågor om regional
utveckling och företags nya organisationsformer. Avhandling: Business and Community:
On Organisations in the Social Economy (200).
75
SOCIAL EKONOMI SOM IDÉBÄRARE ELLER KATEGORI?
Social ekonomi kom också att utöka en grupp av besläktade benämningar: tredje sektorn, ideell sektor, nonproﬁt, NGO’s (Non-Governmental
Organizations), sociala rörelser och inte minst det civila samhället. För egen
del har jag uppfattat det ekonomiska inslaget som kännetecknande i förhållande till de andra beteckningarna. Att driva en verksamhet med sund ekonomi krävs förstås också i ett trossamfund, en idrottsförening eller ett politiskt parti. Men i dessa organisationer är det ändå den religiösa övertygelsen,
idrottsutövandet respektive opinionsbildningen som är det absolut överordnade. I organisationer inom den sociala ekonomin är just ekonomin mer
fundamental och själva förutsättningen för att skapa sysselsättningstillfällen
eller erbjuda tjänster eller varor som marknaden inte erbjuder. De närmar
sig härmed traditionella privata företag. Men gränserna är diﬀusa. Det blir
en fråga om betoning.
Sammanfattningsvis blev så begreppet social ekonomi, i stort sett okänt
989, närmast mode under detta 90-tal när statsﬁnanserna hade problem,
den oﬀentliga sektorn skars ner och marknadslösningar drog fram över Sverige med friskolor, köp –och sälj i kommuner och landsting, växande arbetslöshet, stigande sjuktal. Detta kom också att prägla många organisationer
som såg förändringar och diverse reformer dra fram under årtiondet. I den
tidsandan kom min avhandling (Westerdahl 200).
Social ekonomi – mer än en sektor
I min avhandling fanns en ambition att vidga de nymornade resonemangen
kring social ekonomi. Vad är det fråga om egentligen? Frågan ställdes genom
att ta spjärn mot mitt ämne företagsekonomi och specialiseringen redovisning. Organisationsteori var en stark inspirationskälla med forskare som
Czarniawska (997), liksom det historiska perspektiv på ekonomi och relationer som Langholm (998) kunde erbjuda. Skärningspunkten organisation och redovisning var också central, där Jönsson (996) och Munro m.ﬂ.
(996) bidrog.
Från läsandet och fältstudierna väcktes tanken att begreppet kunde uppfattas på åtminstone två sätt. Social ekonomi kan betraktas som en sektor,
avgränsad och deﬁnierad, eller som ett förhållningssätt till ekonomisk verksamhet i stort. Denna uppdelning blev utgångspunkt i avhandlingen och
kring detta ska jag resonera också här. Syftet är att driva tesen att social ekonomi lämpligast uppfattas som en idébärare eller tankeﬁgur och inte som en
76
SOCIAL EKONOMI SOM IDÉBÄRARE ELLER KATEGORI?
särskilt sorts organisationer. Social ekonomi föreslås bli föremål för mer organisationsnära studier som följer det som pågår i vardagen. Det är heller
inte tillräckligt att studera enbart organisationer som etiketteras social ekonomi, eftersom den ska uppfattas som mer än en sektor.
I nästa avsnitt resonerar jag kring detta och anför tre argument för att se
social ekonomi som synsätt snarare än indelningsgrund. Efter det lyfter jag
fram några delar av min avhandling som illustration, varefter jag knyter ihop
resonemanget med hjälp av nypragmatiska tankegångar (Rorty 2003). I
denna avslutning förklarar jag också varför användbarhet och nytta är centrala för den ansats jag förespråkar och på vilket sätt dagens sociala ekonomi
också illustrerar detta.
Avgränsning, tack!
När tanken på att deﬁniera den sociala ekonomin väcktes, gavs uppdraget
till den statliga förvaltningsapparaten.2 Syftet blev att tydligare ringa in denna
till synes nya företeelse. Hur kategoriserar vi byutvecklingsgrupper som de
tre byar i Jämtland som jag studerat, vilka övergått från att vara ett byalag till
att också anställa folk, bygga bostäder och ta stora lån? Landets kooperativa
rådgivningscentra mötte personal som ville driva egna vårdcentraler eller
äldreboenden i kooperativ regi. Brukarkooperativ var också på tapeten, liksom de sociala arbetskooperativ som senare blivit vanligare. En annan företeelse uppstod när enskilda företagare slog sig samman för att ha gemensamma lokaler eller sälja hantverksalster. Slutet av 90-talet såg också EUﬁnansierade projekt växa fram, med social ekonomi som förtecken.
Alla dessa och andra fenomen utgjorde ett problem i meningen att de
inte enkelt lät sig insorteras i de traditionella rutorna privat och oﬀentligt. Ur
detta mischmasch av associationsrätt, företagsformer, ﬁnansieringsmetoder, huvudmän, syften och verksamheter blev ambitionen att med en deﬁnition och tydlig avgränsning lyfta fram en separat sektor. Så kan det första
förhållningssättet till social ekonomi sammanfattas.
I förlängningen kan denna självständiga sektor bli föremål för särskilt
riktade samhälleliga insatser: ﬁnansieringshjälp, rådgivning, lagstiftning
och forskning. Omfattningen och sektorns utveckling skulle också kunna
följas genom statistik byggd på kategoriseringen.
Det andra förhållningssättet utgår i stället från att se social ekonomi som
en tankeﬁgur eller idébärare med relevans för alla typer av organisationer,
77
SOCIAL EKONOMI SOM IDÉBÄRARE ELLER KATEGORI?
även privata vinstsyftande. Detta perspektiv bygger på ett ifrågasättande av
grundsatsen i neo-klassisk ekonomisk teori som Friedman (962) blivit en
exponent för och vars fana fortfarande hålls högt till exempel av den inﬂytelserika tidskriften The Economist.3 Teoribildningen hävdar, kort sagt, att
den privata företagsamhetens enda mål ska vara att nå högsta möjliga avkastning. Bara genom att maximera överskottet kan det enskilda företaget
också bidra till samhällets utveckling och bistå med allt det goda som kritikerna hävdar är viktigare än vinst: sociala och miljömässiga hänsyn till
exempel.
Mitt kapitel bygger på att alla typer av organisationer väver samman
ﬁnansiella ambitioner med andra syften. Blandningen skiljer sig däremot åt,
och detta går att fånga i organisationsstudier. Det ﬁnns ﬂera argument för
denna hållning och jag ska inledningsvis peka på tre. Det första är svårigheten att skilja olika sektorer i samhället åt. I praktiken vävs sektorerna samman. Nästa argument har en annan empirisk ingång och rör hur organisationer uppfattas i organisationsteorin. Det tredje argumentet utgår från en
normativ ansats som bygger på det önskvärda i att inte bara ha rent ﬁnansiella mål för ekonomiska verksamheter.
De tre argumenten
Först handlar det alltså om sammanväxten mellan det privata och oﬀentliga.
Jas är ett spektakulärt exempel, där industrigruppen Jas med svenska storföretag som ägare tillverkar stridsplan vi skattebetalare beställt men inte
längre behöver. Men betala måste vi. Är Jas-tillverkningen privat eller
oﬀentlig?
Eller ta alla enskilda privata vårdgivare, tandläkare eller sjukgymnaster
som ﬁnns i våra innerstäder. Landsting eller försäkringskassor ersätter deras
insatser och våra egna eventuella avgifter är högst marginella. Privat eller
oﬀentligt? Dikotomin mellan dessa tänkta samhällssfärer blir allt svårare att
upprätthålla.
Dobkin Hall (992) har fört ett anslutande resonemang om den amerikanska non proﬁt-sektorn som visserligen är skatterättsligt deﬁnierad i USA.
Men i praktiken, hävdar han, visar både dess historia och nuvarande praktik
hur den är så beroende av privat företagsamhet att dess självständighet är en
chimär. Att dela upp samhället i sektorer och med deﬁnitioner avgränsa dem
från varandra bidrar inte till att öka våra insikter om aktörerna i ekonomin.
78
SOCIAL EKONOMI SOM IDÉBÄRARE ELLER KATEGORI?
Det är hur aktörer med olika utgångspunkter samverkar som är intressant.
Det är kärnan i det första sättet att argumentera.
Det andra argumentet utgår från studier av företagande och hur aktörer
handlar. Kvartalskapitalismen må uppfattas som ett växande bekymmer
med sin kortsiktighet och ﬁxering vid ﬁnansiella mål. Men frågor om legitimitet och att vara samhälleligt accepterad är ändå centrala i företagen. Olika
institutionella skolor lyfter fram detta, allt från Meyer m.ﬂ. (977) i sin klassiska artikel fram till översikter som Scott (995).
Det har att göra med marknadsföring och varumärken, kan möjligen den
cyniske invända. Skotillverkaren Nike’s jättesatsningar på att tvätta bort
eﬀekterna av dålig publicitet kring barnarbete och oljebolagens aktiviteter
efter Exxon Valdez förlisning bekräftar en sådan skepsis. Det kan vara dyrt
att inte ta hänsyn. Men slutsatsen av detta argument är att i sitt dagliga handlande lever företagen helt enkelt inte enbart efter Friedmans recept. Företagets ledning och anställda ser företaget i ett sammanhang, där de också vill
bli accepterade i det längre perspektivet. Den institutionella teoribildningen
i organisationsteorin och dess skandinaviska variant (Czarniawska m.ﬂ.
2003), blir därmed en argumentering mot neo-klassisk dogmatik och för en
vidare syn på social ekonomi.
Det tredje argumentet för att se social ekonomi som ett inslag i alla organisationer och inte som en självständig sektor vilar på mer normativ grund
– det vill säga att jag tar utgångspunkt i påståendet att det är önskvärt att alla
företag tar sociala, miljömässiga och ekonomiska hänsyn och hämtar inspiration från tankarna på en social ekonomi. I Sveriges oﬀentliga värld har
detta omsatts i ett hållbarhetskriterium som bland annat ska genomsyra
svensk regionalpolitik. Corporate Social Responsibility (CSR) har blivit ett
uttryck allt ﬂer internationella företag svänger sig med – företagens sociala
ansvar. Med detta synsätt hävdas att utan ren luft att andas, frisk personal att
anställa och en sund ﬁnansiell ställning kan inte företag överleva i längden.
Edvardsson m.ﬂ. (2006) ger i den andan en bild av hur social ekonomi
kan ta form inom ramen för storföretaget IKEA. Kostnadsmedvetenheten i
företaget i allmänhet och vid framtagning av produkter i synnerhet gör att
de kan nå breda konsumentgrupper som får råd: ”Inte för de rika. Men för de
kloka” är företagets klassiska slogan. Ikea har detaljerade uppförandekoder i
förhållande till sina leverantörer som reglerar arbetsförhållanden (inget
barnarbete, till exempel) och miljökrav på råvaror. En underleverantör ansvarar också för sina leverantörers förhållanden. IKEA söker skapa tillverk79
SOCIAL EKONOMI SOM IDÉBÄRARE ELLER KATEGORI?
ningsmetoder som tar miljöhänsyn och minskar både transportkostnader
och energi genom att använda platta förpackningar. Detta förhållningssätt,
argumenterar Edvardsson m.ﬂ. (2006) visar hur sociala, miljömässiga och
ekonomiska värden vävs samman. De utgör gemensamt förutsättningen för
ett starkt varumärke.
Det går möjligen att diskutera om det empiriska och det normativa argumentet är meningsfulla att skilja på. Om företagen anser att det lönar sig
bättre att ta ansvar, då gör de också det. Motivet till min uppdelning är att i
det ena fallet antas företagarna handla förhållandevis oreﬂekterat, när de
söker legitimitet bland kunder och de bredare samhällslagren, på det sätt
som den institutionella skolan visar. I den normativa ansatsen är den uttalade medvetenheten det grundläggande – att slå på trumman för insikten
att företagandet är något mer än att leverera vinster till ägarna. Där kan konsulterna komma in med sina råd, PR-byråerna sprida budskapen och företagets föregivna klokskap bli en del av den oﬀentliga bilden. Tillsammans
med sammanväxten mellan samhällssektorerna privat och oﬀentligt (och
därigenom social ekonomi) visar både de empiriska och de normativa ansatserna att social ekonomi äger relevans i alla typer av organisationer.
Att ha såväl sociala och ekonomiska som miljömässiga föresatser med
sin verksamhet är spritt över organisationerna, och inte begränsat till någon
särskild del. En helt annan frågeställning som måste besvaras med forskningsstudier är att dessa föresatser ﬁnns i olika omfattning och möjligen
används mer i marknadsföringen än de kommer till uttryck i den dagliga
verksamheten.
Samhällskooperativet Byssbon
Om man anammar argumenteringen så här långt och anser att social ekonomi inte i första hand ska uppfattas som en sektor utan som ett sätt att
förhålla sig till företagande, oﬀentligt och privat och allt runt omkring, vilka
konsekvenser får då detta? I det följande ska jag resonera kring det utifrån
min avhandling. Kärnan utgörs av en fältstudie från samhällskooperativet
Byssbon på den jämtländska landsbygden. Medlemmarna i kooperativet bor
i tre byar – Högarna, Ollsta och Fagerland belägna 6 mil norr om Östersund.
När bygden hotades av skolnedläggning, började byborna att knorra. Och
när vägen, som både knöt samman byarna och utgjorde förbindelsen med
landsvägen Östersund-Strömsund, i det närmaste blev ofarbar, då tog invå80
SOCIAL EKONOMI SOM IDÉBÄRARE ELLER KATEGORI?
narna tag i situationen. De gick från att vara ett byalag till att registrera en
ekonomisk förening med tre fastigheter, ett äldreboende, en aﬀär och en del
andra verksamheter. Det var ingen strålande framgång mätt med traditionella ﬁnansiella mått men skapade sammanhållning i trakten och gav några
eftertraktade jobb. Det ledde också till en del inﬂyttning av yngre familjer.
I dag, knappt tio år senare, ﬁnns bara äldreboendet kvar som ekonomisk
förening. Allt annat är nedlagt. Många barnfamiljer har ﬂyttat sedan skolan
nyligen faktiskt las ner. Men det är en annan historia än den jag tänker berätta.
Jag satt med på deras styrelsemöten, årsmöte och andra träﬀar och intervjuade många av de aktiva under 998. Det dryga året jag följde dem hade jag
särskilt fokus på deras sätt att redovisa sin ekonomi och hur de uppfattade
sin ﬁnansiella ställning. Det var viktiga frågor för den ekonomiska föreningen, eftersom läget var kritiskt med en mycket ansträngd likviditet.
Kommunen hjälpte till med amorteringar av lån vid något tillfälle och bidrog
med vårduppdrag till kooperativet. I övrigt ﬁck de lita till sin egen kraft. Det
blev många sena styrelsemöten i samhällskooperativet Byssbon när problemen tacklades.
Avskrivning eller inte avskrivning – det är frågan
Jag lyfte särskilt fram en episod som betecknande för arbetet. Kooperativet
hade inte gjort några avskrivningar på sina byggnader i de senaste årsboksluten. Det hade inte blivit av, trots att revisorerna anmärkt och åberopat
redovisningens ABC. Nu stod styrelsen inför ett svårt vägval. Antingen
kunde den göra avskrivningar, som medförde ett redovisningsmässigt
underskott, eller också välja att strunta i bokföringsreglerna och glädja sina
drygt 50 medlemmar med att året gett vinst. I resonemangen som fördes var
det uppenbart hur styrelsen värnade medlemmarnas upplevelse. Ett stort
underskott skulle sänka moralen och göra det svårare att uppbåda det
ideella engagemang som var villkoret för kooperativets överlevnad. Men att
helt strunta i avskrivningarna skulle samtidigt ge ett dåligt intryck gentemot
långivarna och det oﬀentligas representanter som stöttade och var intresserade. Uppbackningen från utomstående var oundgänglig och dessa aktörer ville se Samhällskooperativet Byssbon som en seriös samarbetspartner.
Min poäng var att i diskussionerna kring denna tekniska bokföringsåtgärd återspeglades styrelsens uppfattning om vilken typ av organisation
8
SOCIAL EKONOMI SOM IDÉBÄRARE ELLER KATEGORI?
som Byssbon skulle vara. Genom den kompromiss som valdes, en liten avskrivning som var klart lägre än den normen krävde, kunde de klara avvägningen. Medlemmarna ﬁck se kooperativet göra en liten, men knappast allvarlig, redovisningsmässig förlust. De externa intressenterna kunde glädja
sig åt att kooperativet var salongsfähigt. De avskrivningar genomfördes som
konvenansen fordrade. Styrelsen vägde samman de olika intressena, och
genom detta gav de också karaktär åt sitt samhällskooperativ. Kompromissen präglades av hänsyn till medlemmarna, hänsyn till det sammanhang där
de verkade och hänsynen till att bli accepterade av omvärlden. Att hitta
denna balanspunkt just då, bidrog till kooperativets identitet. Detta uppfattade jag som långt viktigare än ett epitet som social ekonomi. Kompromissen krävde också långa diskussioner där föreningens historia och erfarenheter var centrala delar. Inte minst handlade det om det individuella
ansvarstagandet hos styrelseledamöterna. De skulle möta sina medlemmars
reaktioner och stå till svars inför dem.
Jag grundade denna forskning på etno-metodologi och författare som
Garﬁnkel (967) och Bruner (986). Grundtanken är att intressera sig för vad
aktörer i organisationer faktiskt gör och säger, inte vad de tänker eller hävdar
att de uträttar. Accounts i en social mening är fundamentalt att vi människor
presenterar förklaringar (accounts) för våra handlingar inför varandra och
att dessa förklaringar, och utbytet av dem oss emellan, formar oss som människor. De bidrar till vår identitet, eftersom vi får reaktioner på dem hela
tiden. Samtidigt kräver detta en form av tillit mellan oss. Det ﬁnns ett för
givet taget kring dessa förklaringar och att de accepteras. Detta för givet
tagna formar vi också själva i ett samspel.
Vad har vi för oss på jobbet?
Etno-metodologin ifrågasätter också reglers oinskränkta herravälde och en
oreﬂekterad tro på indelningsgrunder. Vad som är lokalt och globalt, mikro
och makro, privat och oﬀentligt, det är föremål för våra ständiga förklaringar
och vårt samspel. Vi kommer överens om att makro är en speciell nivå och
att mikro en annan, ungefär som styrelsen kommer överens om att byggnaderna ska avskrivas till en del. En statlig utredning enas om hur social ekonomi går att ringa in. Det blir en annan form av kompromiss och resultat av
samspel. Regler är förhandlingsbara inte bara då redovisningskonventioner
resoneras bort utan också en rad andra bestämmelser kan försvinna.
82
SOCIAL EKONOMI SOM IDÉBÄRARE ELLER KATEGORI?
Forskningens uppgift är att fånga detta ständigt pågående skeende. Vi
uppfattar det inte alltid och kan behöva forskning för att uppmärksamma
det – ﬁsken tänker inte på att det är vatten den simmar i. Detta perspektiv tar
alltså fram det vardagsnära och låter det spegla det stora. Intresset för vad
som pågår på våra arbetsplatser har inte alltid stått högt i kurs. Men denna
ingång sätter också arbetet i centrum på ett handfast sätt.
Orr (996) har tillämpat angreppssättet i en uppmärksammad studie av
kontorsmaskinsreparatörer – de som kommer och gräver i våra kopieringsmaskiner när egna ansträngningar inte räcker till och frustrationen ﬂödar.
Hans studie berättar om ett yrke i det som svepande kallas kunskapssamhället, där samspelet mellan reparatör, maskin och kund sätts i förgrunden. Det
är många som talar om detta kunskapssamhälle och arbetslivet, menar Orr.
Men väldigt få har sett vad folk faktiskt gör på sina jobb. Han visar hur det är
reparatörernas ﬁkaraster och luncher som blir deras ”universitet”, hur de
utbyter erfarenheter och lär sig sitt jobb genom att umgås. Reparationsmanualerna från företaget är oftast föråldrade och föremål för reparatörernas uppgivna suckar. Den typ av beskrivningar av arbetet, som Orr har bidragit med, är ofta lättare att använda än allmänna karaktäriseringar av ett
kunskapssamhälle vi antas leva i.
Jämför ett liknande resonemang om forskning:
to understand what science is, you should look in the ﬁrst instances not at its
theories or its ﬁndings, and certainly not at what its apologists say about it; you
should look at what the practitioners of it do. (Geertz 973:5)
Det är ett motsvarande förhållningssätt gentemot den sociala ekonomin jag
efterlyser. Självständigheten, det sociala ansvarstagandet och delaktigheten
går inte att deﬁniera fram. Vi behöver i stället ﬂer organisationsstudier som
tittar på detta. Det handlar om balanspunkter också här, om att väga samman ﬁnansiella krav med relationer till egna anställda och medlemmar samtidigt som externa intressenter är nöjda. Men detta resonemang – blir det
tjatigt? – omfattar alla typer av organisationer.
Essens i social ekonomi?
Nu kan argumentationskedjan knytas samman. Inga organisationer ska
uppfattas som isolerade enheter, vilka i konkurrens strävar efter att maximera nytta – eller, för privata företag, vinst. För att en organisation ska över83
SOCIAL EKONOMI SOM IDÉBÄRARE ELLER KATEGORI?
leva krävs att aktörerna balanserar en rad olika intressen, där relationer står
längst fram. Det är i denna betydelse som social ekonomi ﬁnns – men naturligtvis i olika koncentrat – i alla typer av organisationer. I samhällskooperativet Byssbon tog det sig ett uttryck, i andra organisationer kan de te sig annorlunda. Men att studera omfattningen blir en fråga som kräver en vardagsnära hållning till organisationerna, eftersom balanspunkter ändras beroende på tolkningen av händelser och omvärlden. Här hjälper varken deﬁnitioner eller kategoriseringar.
Med den sammanfattningen kan vi återgå till kapitlets grundfråga. Spelar det någon roll om det ﬁnns en renodlad sektor eller ej? Svaret handlar om
vilken typ av kunskap vi behöver om social ekonomi och vilken nytta vi har
av den.
Den ansats som hävdar en sektors existens och oberoende inbegriper
också tanken att denna sektor har särskilda egenskaper och kännetecken
som gör den åtskild från andra kategorier. Social ekonomi-sektorn, om det
över huvud taget ska vara meningsfullt att tala om en sådan, måste i något
grundläggande hänseende skilja sig från oﬀentligt eller privat – ägarskap,
ansvarstagande, inriktning av verksamheter eller något annat. Detta blir
motsvarigheten till när traditionella nationalekonomer ser vinstsyftet som
det privata företagandets innersta väsen och drar slutsatser utifrån det. Kritiken mot denna hållning har presenterats tidigare. Men har social ekonomi
något motsvarande inneboende karaktärsdrag eller väsen som gör den alldeles egen, eller för att tala med Rorty (2003) som jag nu ska presentera i
korthet, har den en essens?
Sken eller verklighet? Felställd fråga!
När jag menar att det i stället för ostensiva deﬁnitioner4 är mer nyttigt med
organisationsnära studier, som berättar om vad aktörer gör på sina jobb, i
projekt och i sina föreningar, så pläderar jag samtidigt för uppfattningen att
social ekonomi är nyttigare som idébärare än som beteckning för en avskild
kategori organisationer. Jag vill avrunda argumenterandet genom att beskriva på vilket sätt ny-pragmatismen kan hjälpa till i förståelsen. I grunden
handlar det om vilken typ av beskrivningar av social ekonomi vi har nytta av.
Är sökandet efter essensen centralt därvidlag?
Utgångspunkten för Rorty är ifrågasättandet av dikotomierna eller det
han kallar binära motsättningar som byggts upp genom vetenskapshisto84
SOCIAL EKONOMI SOM IDÉBÄRARE ELLER KATEGORI?
rien. Bland dessa är uppdelningen mellan sken och verklighet den mest seglivade. Detta motsatspar med rötter hos Aristoteles och Platon leder till att
forskarens uppgift blir att bakom skenet klarlägga en faktisk verklighet.
Rorty (2003:6) gör sin programförklaring så här:
Pragmatister – klassiska pragmatister och ny-pragmatister – tror inte att
tingen verkligen är på ett visst sätt. De vill därför ersätta distinktionen mellan
sken och verklighet med distinktionen mellan de beskrivningar av världen och
oss själva som är mindre användbara och de beskrivningar som är mer användbara. När frågan ”Användbara till vad?” ställs har de inget annat att säga än
”användbar för den som försöker skapa en bättre framtid”.
Budskapet är att det ﬁnns inga inneboende karaktäristika att upptäcka. Vi
har i stället att studera ett ﬂöde av ständigt föränderliga relationer. Det är
grunderna i synsättet som mot uppdelningen mellan sant och falskt ställer
mindre och mer användbara beskrivningar av världen. Mot uppdelningen
mellan det objektiva och subjektiva ställer Rorty olika grader av svårigheter
att komma överens bland forskare. Det blir en fråga om nivå och inte art.
Den kunskap vi behöver erhåller vi genom beskrivningar. Och i Rortys
tankevärld ﬁnns en mängd typer av beskrivningar, där syftet styr vilken sort
som krävs. De omfattar kvantitativa sammanställningar likaväl som etnograﬁska fältstudier. Men samtidigt kan inte beskrivningarna göra anspråk på
att återspegla ”något som det verkligen är”, ”sanningen” eller ”verkligheten”.
Det är i stället beskrivningar som är mer eller mindre nyttiga. Och forskningsmålet är nyttan: Rortys senaste till svenska översatta bok heter just
Hopp i stället för kunskap.
Relationer är kärnan
Om vi skulle basera studierna på vad Sjöstrand (985) kallat idealtyper av
organisationer – privat, oﬀentligt, social ekonomi – och drar slutsatser utifrån detta, uppkommer med ny-pragmatisk syn ingen särskilt användbar
kunskap. Det går att stödja detta påstående med exemplet social ekonomi.
Inledningsvis beskrev jag hur begreppet väcktes till liv under 990-talet och
den anda som då fanns. Nu ﬁnns det anledning att se hur det är relationerna,
och inte sökandet efter någon grundläggande egenskap, som gör social ekonomi viktig.
Social ekonomi är med kvantitativa mått ingen ekonomisk kraft i sam85
SOCIAL EKONOMI SOM IDÉBÄRARE ELLER KATEGORI?
hället – om man ändå gör försök att avgränsa den som sektor. Inte minst
Westlund (200) visar detta. Det intressanta med organisationerna är snarare de samarbetsformer med det oﬀentliga som de utvecklat. Detta har särskilt kunnat ske i hägnet av olika EU-initiativ: Equal, Växtkraft och regionala
fonder har utgjort viktiga ﬁnansieringsformer. Social ekonomi har därmed
kommit att bli en del av samhällets projektiﬁering: insatser avgränsade i
tiden för att utveckla nya verksamhetsformer. Basta som vårdar missbrukare
har väckt uppmärksamhet, liksom Vägen Ut i Göteborg för ”fängelsekunder”.
Dessa exempel visar hur det oﬀentliga är en förutsättning för det som pågår
och hur studier av relationen mellan de oﬀentligt anställda och de aktörer,
som i olika konstellationer agerar för den sociala ekonomins aktörer, är
absolut nödvändiga. Relationer, inte inre karaktäristika, måste således vara
utgångspunkt för att åstadkomma nyttiga studier. Kring studierna av det
privata företagandet går det att föra motsvarande resonemang. Med vurmen för socialt ansvarstagande ser vi till exempel samverkan mellan dessa
privata storföretag och NGO’s i tredje världen – återigen relationer snarare
än grundegenskaper som är centrala för att förstå vad som pågår.
Det är användbarheten och nyttan som gör att vi ska överge de enkla
kategorierna.Deﬁnierandet blir till en återvändsgränd. 90-talet återupptäckte verksamheter i gränslandet mellan privat och oﬀentligt. Tio år senare
ser vi hur det är relationerna och kopplingarna mellan olika aktörer, oavsett
etikett, som låter oss förstå mer. Med en organisationsnära ansats och nyﬁkenhet på vad som pågår i och mellan olika företag kan social ekonomi bli ett
begrepp som hjälper oss med ny kunskap om alla former av ekonomisk verksamhet.
Noter
Lundström (998) kopplar den jämtländska nykooperativa framväxten till äldre kollektiva traditioner på landsbygden: tvättstugeföreningar, väglyseföreningar och så vidare.
2
Kulturdepartementet (999).
3
The Economist, ”The good company. A survey of corporate social responsibility” 2
januari 2005, beklagar till exempel att CSR blivit en sådan framgång.
4
För resonemang kring skillnader mellan ostensiva och performativa deﬁnitioner, se
Latour (986).

86
SOCIAL EKONOMI SOM IDÉBÄRARE ELLER KATEGORI?
Referenser
Beiner, R., (983) Political Judgement. Chicago: The University of Chicago Press.
Bruner, J., (986) Actual Minds, Possible Worlds. Cambridge, MA: Harvard University
Press.
Czarniawska, B., (997) Narrating the organisation. Chicago: The University of Chicago
Press.
Czarniawska, B., & Sevón, G., (2003) The northern lights: organization theory in Scandinavia. Malmö: Liber ekonomi.
Dobkin Hall, P., (992) Inventing the Nonproﬁt Sector and Other Essays on Philanthropy,
Voluntarism and Nonproﬁt Organizations. Baltimore, Maryland: The John Hopkins
University Press.
Dreyfus, H. L., & Dreyfus, S. E., (986) Mind over machine: The power of human intuition
and expertise in the realm of the computer. Oxford: Basil Blackwell.
Edvardsson, B., & Enquist, B., (2006) Value-based services brands: narratives from IKEA.
Managing Service Quality, 6, 230–246.
Friedman, M., (962) Capitalism and Freedom. Chicago: University of Chicago Press.
Garﬁnkel, H., (967) Studies in Ethnomethodology. Cambridge: Polity Press.
Geertz, C., (973) The Interpretations of Culture. New York: Basic Books.
Jönsson, S., (996) Accounting for Improvement. Oxford: Pergamon.
Kulturdepartementet (999) Social ekonomi: en tredje sektor för välfärd, demokrati och
tillväxt? Rapport från en arbetsgrupp. Stockholm: Regeringskansliet.
Langholm, O., (998) The legacy of scholasticism in economic thought. Cambridge: Cambridge University Press.
Latour, B., (986) The Powers of Association. I J. Law (red.) Power, action and belief:
a new sociology of knowledge? London: Routledge & Kegan Paul.
Lundström, C., (998) Det ekonomiska samarbetets historia. I K. Grut m.ﬂ. (red.) Social
ekonomi. Om kraften hos alla människor. Stockholm: Brevskolan.
Meyer, J. W., & Rowan, B., (977) Institutional Organizations: Formal Structures as
Myths and Ceremony. American Journal of Sociology, 83, 340–63.
Munro, R., & Mauritsen, J., (996) Accountability, power and ethos. London: Chapman
and Hall.
Orr, J., (996) Talking about Machines: An Ethnography of a Modern Job. Ithaca, NY:
Cornell University Press.
Rorty, R., (2003) Hopp istället för kunskap. Tre föreläsningar om pragmatism. Göteborg:
Daidalos.
Scott, R. W., (995) Institutions and Organisations. Thousands Oaks, CA: Sage.
Sjöstrand, S.-E., (985) Samhällsorganisation – en ansats till en institutionell mikroteori.
Lund: Doxa ekonomi.
Westerdahl, S., (200) Business and Community – On Organisations in the Social Economy. Göteborg: Bas Förlag.
Westlund, H., (200) Social ekonomi i Sverige. Stockholm: Fritzes.
87
Är småföretag en del i det civila samhället?
Ett teoretiskt resonemang
om ekonomiskt relevant produktion
Tuula Bergqvist
Människor i ett samhälle utför handlingar med eller utan mål. Det sker
ibland som svar på andra människors förväntningar. Samverkan mellan
människor – handlingar som människor utför tillsammans – har dock ofta
mål utöver själva aktiviteten i sig. Det kan gälla normer, intressen eller åsikter som inte systematiskt hanteras av staten eller kan tillverkas eller säljas av
marknaden. När detta händer, deltar människorna i det civila samhället
(Andersson 200).
Samverkan mellan människor i det civila samhället, på marknaden och i
relation till staten kan studeras i en mängd varierande perspektiv. I min avhandling studeras samverkan mellan människor utifrån småföretagsperspektiv. I studien fokuseras småföretagandet som ett ekonomiskt relevant
(icke kapitalistiskt) sätt att producera utifrån kritisk realistisk livsformsanalys (Jakobsen & Karlsson 993, Jakobsen 999, Bergqvist 200, 2004). Livsformsanalys betonar kvalitativa skillnader i människors vardagsliv som resulterar i olika krav på det goda livet. Människor som lever skilda livsformer
har skilda behov, handlingsmönster och värderingar. Det som utgör det
goda livet för människor som lever en viss livsform är något långtifrån eftersträvansvärt för människor som lever en annan livsform.2
Livsformsanalysen arbetar med en uppsättning livsformer som utgör de
viktigaste i det moderna Västerlandet.3 Några av dessa är arbetarlivsform,
karriärens livsform och självständighetens livsform. Arbetarlivsformen exTUULA BERGQVIST, ﬁl. dr, är verksam som universitetslektor vid avdelningen för
arbetsvetenskap, Karlstads universitet, och deltar i forskningsprojektet Positivt, negativt
eller symboliskt? – en studie av förändringar i arbetslivet och deras eﬀekter för arbetsvillkoren. Avhandling: Självständighetens livsform(er) och småföretagande: tillämpning och
utveckling av realistisk livsformsanalys (2004).
88
ÄR SMÅFÖRETAG EN DEL I DET CIVILA SAMHÄLLET?
empelvis kännetecknas av en åtskillnad mellan två sfärer som framstår som
helt separata: lönearbetet och resten av tiden – fritiden. Arbete är medlens,
pliktens och den yttre nödvändighetens sfär, medan fritiden är målens, frihetens och den inre tillfredsställelsens sfär. Arbete är medlet för att nå målet
– det goda livet – som ligger i fritiden (arbete ⇒ fritid). Karriärens livsform
däremot kännetecknas av att livets mål ﬁnns i arbetet. Fritiden framstår som
ett medel för målet arbete (arbete ⇐ fritid). Arbetet är något att ansvara för,
att utveckla och att utvecklas i.
I detta kapitel problematiseras sociala fenomen inom småföretagsforskning utifrån självständighetens livsform. Denna livsform omfattar egenföretagare som driver företag med få eller inga anställda. Grundläggande för
detta perspektiv är att företaget inte drivs utifrån kapitalistisk rationalitet
utan det handlar om självständighetens rationalitet. Allt man gör tenderar
att framstå som arbete, som nyttig verksamhet för en själv och eventuellt för
familjen. Målet och det goda livet handlar om att vara sin egen, verksam åt
sig själv. Företaget är ett slags medel för att upprätthålla självständigheten,
och verksamheten blir både sitt eget mål och medel (arbete ⇔ fritid). Ingen
möda är för stor när det gäller det bästa för verksamheten.
I avhandlingsarbetet utgår jag från att samverkan mellan människor är
avhängigt av samhälleliga sociala strukturer liksom av livsformsstrukturer.
Staten, marknaden och det civila samhället utgör skilda uppsättningar av
sociala strukturer som tillsammans med livsformer och andra strukturer
bildar en väv av strukturer som i sin tur bildar vårt samhälle. Det kan vara
svårt att avgöra var en struktur tar slut och en annan börjar. Det kan också
vara svårt att avgöra om det självständiga småföretagandet enbart är en del
av marknaden eller också är en del av det civila samhället. Företagande likställs ofta med kapitalism med sin självklara tillhörighet till marknaden.
Men drivkrafterna bakom företagandet kan vara icke kapitalistiska och är
därmed inte så enkla att inordna bland strukturerna.
Jag kommer således att utifrån mitt avhandlingsarbete problematisera
frågan om småföretagandets tillhörighet.4 Jag kommer att utifrån livsformsanalys och självständighetens livsform försöka svara på frågan om småföretagandet kan ses som en del av det civila samhället.
89
ÄR SMÅFÖRETAG EN DEL I DET CIVILA SAMHÄLLET?
Kapitalism, marknadsekonomi och små företag
Parallellt med att diskutera stat, marknad och det civila samhället kan man
diskutera den privata, den oﬀentliga och den sociala sektorn. Den sistnämnda kan även kallas för den tredje sektorn och används ofta synonymt med
social ekonomi (det vill säga den del av samhällsekonomin som är varken
privat eller oﬀentlig). Den sociala ekonomin karaktäriseras ibland genom att
skilja mellan icke vinstsyftande och vinstsyftande organisationer (von Bergmann-Winberg 2005). De icke vinstsyftande organisationer som åsyftas är
kooperativ, stiftelser, föreningar som ﬁnns inom den sociala ekonomin. De
vinstsyftande organisationerna är privata företag som agerar på marknaden,
hör till den privata sektorn och drivs enligt kapitaliska principer.
Men det ﬁnns företag som agerar på marknaden och som inte är kapitaliska till sin natur. Att föreställa sig det verkar vara svårt för många. Detta kan
bero på att det ofta inte görs skillnad på marknadsekonomi och kapitalism.
Dock handlar marknadsekonomi om fördelning av det som produceras, och
kapitalism är ett sätt att producera det som fördelas på marknaderna (Sayer
995). Det handlar således om två i grunden helt skilda begrepp.
Jordbruk hör till de mest traditionella småföretagen. Många av dem har
drivits av människor som levt självständighetens livsform. De har inte följt
kapitalistiska principer. Marx förutspådde en gång att det kapitalistiska produktionssättet skulle erövra lantbruket långsamt och olikformigt. Det skulle
ta jordbruket i besittning och förvandla de självhushållande bönderna till
lönearbetare (Marx 894/973). Som jag förstått det menade Marx att lönearbetsformen skulle öka i utbredning till den grad att de självhushållande
bönderna skulle förvandlas till egendomslösa lönearbetare i det kapitalistiska samhället. Så har ju delvis skett. Jordbrukets andel av produktionen har
minskat dramatiskt under 900-talet, och det är inte heller ovanligt att bönder lönearbetar samtidigt som de driver jordbruk (Djurfeldt & Gooch 2002).
Utöver sysselsättning inom jordbruk utgör småföretagarna inom den
privata sektorn och deras anställda en stor grupp människor som berörs av
småföretagandets villkor. Relativt färska siﬀror visar att Sverige har 693 07
verksamma företag inom den privata sektorn. Av dessa företag har 99,2 procent färre än 50 anställda och de sysselsätter cirka ,4 miljoner personer.
Därmed står de små företagen för 52 procent av den privata sysselsättningen
och nästan en tredjedel av den totala sysselsättningen. Sju av tio svenska
företag är soloföretag (enmansföretag). Antalet enmansföretag år 2004
90
ÄR SMÅFÖRETAG EN DEL I DET CIVILA SAMHÄLLET?
uppgick till 486 283, och antalet företag med –9 anställda uppgick till
73 682. Tillsammans sysselsatte dessa företag samma år 876 947 personer
(Företagarna 2005).5 Småföretagarna och deras anställda utgör alltså tillsammans en stor grupp sysselsatta som berörs av småföretagandets villkor.
Jag hävdar att man kan vara företagare och äga produktionsmedel och
använda dem i produktion, som bedrivs utifrån marknadsekonomiska och
andra strukturellt bestämda intressen, utan att detta behöver innebära kapitalism. En förklaring till denna sammanblandning kan vara att marknadsekonomi och kapitalism under en lång tid utvecklades i samma takt och att
kapitalismen ofta har framställts som det ekonomiska framåtskridandets
motor (Braudel 200).
Bonden som regelbundet säljer sin skörd och köper redskap och andra
varor ingår i marknaden (Braudel 200:7). Den bonde, som bara kommer in
till torget för att sälja småvaror, några ägg eller en höna, för att skaﬀa sig
pengar till livets nödvändigheter, berör endast marknadens yttergräns. Hans
verksamhet har sina rötter i egenkonsumtionen och kan inte beskrivas utifrån kapitalism. Den verksamhet, som drivs utifrån självständighetens livsform, kan inte heller betraktas utifrån kapitalismen, men man kan betrakta
verksamheten utifrån marknadsekonomin.
Andrew Sayer (995) poängterar att pengar kan existera oberoende av
kapitalism men inte tvärtom, och marknader kan betraktas skilda från kapitalism men inte tvärtom. Således kan man producera och agera som producent på marknader och vara delaktig i fördelningen av varor och tjänster
utan att detta innebär kapitalistiskt företagande. Sådant egenföretagande
kan handla om vinster, men inte som ett centralt mål. Det är mycket annat
utöver pengar som villkorar verksamheten i företaget. Det självständiga
egenföretagandet är överordnat skapandet av vinster. Pengar och vinst behöver inte vara samma sak. Inom en marknadsekonomi är det nödvändigt
att man har tillgång till pengar i utbytesrelationer på marknaden, men pengar utgör inte alltid embryon till proﬁt.
Marknadsekonomiska handlingar kan bedrivas både som ekonomiskt
relevanta och ekonomiskt bestämda handlingar, och de bör inte blandas
ihop.
En livsformsanalytisk förklaring till sammanblandningen av marknadsekonomi och kapitalism kan vara att vi har svårt att förstå rationaliteten
i andra livsformer, då vi tolkar verkligheten utifrån vår egen livsform. Lönearbete är den vanligaste formen för förvärvsarbete i dag, och lönearbete och
9
ÄR SMÅFÖRETAG EN DEL I DET CIVILA SAMHÄLLET?
kapitalism är sammankopplade. Lönearbete skapar vinster för företagen,
och vinster skapar lönearbete. Vi har vant oss vid att betrakta allt som händer på marknader utifrån kapitalistisk rationalitet, vilket kan vara en anledning till att vi har så svårt att se skillnaden mellan kapitalism och marknadsekonomi.
Svårigheten består egentligen inte i att se skillnad mellan vinstsyftande
och icke vinstsyftande verksamheter. Den sociala ekonomin får sin speciella
karaktär genom denna delning. Det speciella och mer svårbegripliga är att
de båda kan kopplas till marknaden inom den privata sfären. Om vi nu
accepterar att detta är fallet, hur hjälper det oss då att svara på frågan om
småföretagandet kan ses som är del av det civila samhället? Svaret är att om
vi deﬁnierar det självständiga småföretagandet som samverkan mellan människor inom icke vinstsyftande organisationer – ekonomiskt relevant produktion – bör det kunna räknas både som en del av det civila samhället (den
sociala ekonomin) och marknaden. Låt oss dock fortsätta resonemanget
kring denna fråga.
Tillit, tillväxt och små företag
Ibland används begreppet social ekonomi för att sammanfatta de tillväxtfrämjande och sysselsättningsskapande funktioner som ﬁnns inom den
tredje sektorn (von Bergmann-Winberg 2005). I samband med lågkonjunkturen i början av 990-talet aktualiserades inom småföretagsforskningen
frågan varför en del företag växer och en del inte gör det. Fortfarande debatteras ämnet inte bara av forskare utan även av politiker. Lågkonjunkturen
och dess eﬀekter på samhällsekonomin, som präglat tiderna sedan dess, har
bidragit till ökade förväntningaa på småföretagens förmåga att skapa nya
arbetstillfällen.
Forskningsproblematiken kring tillväxt i småföretag kan således kopplas
till frågor i det civila samhället och social ekonomi genom att tillväxt i småföretagen ökar de totala ekonomiska resurserna i välfärdssamhället, vilket i
sin tur ökar den så kallade oﬀentliga nyttan i samhället. Man skulle också
kunna uttrycka det som att tillväxt i småföretagen ökar det sociala kapitalet,
om man likställer den oﬀentliga nyttan med socialt kapital Putnam (993).
De ekonomiska resurserna är således en förutsättning för att uppnå viktiga
gemensamma mål och är också av intresse för det civila samhället. Intressant är också frågan varför det är problematiskt för många småföretag att
92
ÄR SMÅFÖRETAG EN DEL I DET CIVILA SAMHÄLLET?
växa, liksom frågan varför det kan uppstå problem i relationen mellan en
arbetsgivare och en arbetstagare, som jag behandlade i min avhandling.
Samverkan mellan människor handlar till stor del om tillit – att lita på
varandra. Tilliten mellan en arbetsgivare och en anställd kan ha avgörande
betydelse för beslutet att anställa personal – att hitta rätt folk – och även för
att relationen ska fungera bra. En självständig egenföretagares tillit till en
anställd illustreras nedan med Vilhelms tillit till Carl-Johan.
De konkreta händelserna, som beskrivs nedan, kan ses som eﬀekter av
ett möte mellan olika livsformer. En av livsformsanalysens mest fruktbara
bidrag till samhällsvetenskaperna är förståelsen för den så kallade sociocentrismen livsformerna emellan, det vill säga benägenheten att uppfatta
och tolka verkligheten enligt den ideologi som den egna livsformen tillhandahåller. Det existerar skilda, livsformsrelaterade begreppssystem inom
befolkningen som medför att vårt gemensamma språk i grundläggande avseenden är olika. Orden kan vara desamma, men den mening vi tilldelar
dem är väsensskild och livsformsspeciﬁk. Detta förblir ofta oupptäckt i vardagens interaktion människor emellan. Följden blir att vi tenderar att systematiskt feltolka, missförstå och tala förbi varandra.
Vilhelm tolkade händelserna utifrån sin livsformsideologi och trodde att
Carl-Johan hade samma värderingar och försanthållanden om det goda livet
som han själv hade.6
Ett möte mellan två livsformer
Vilhelm hade sedan många år ett litet företag inom måleri- och byggnadsbranschen. Han var länge tveksam till att anställa någon utanför familjen. Anställning av personal innebar att Vilhelm själv inte skulle ha kontroll över arbetets utförande och att han skulle bli beroende av hur bra någon annan utförde
arbetet. Vilhelm såg risker med misslyckade montage som kunde resultera i att
han förlorade kunder och ﬁck dåligt rykte inom branschen. En anställd medförde merarbete i form av ökad pappersexercis samt merkostnader i form av
anskaﬀning av verktyg och möjligtvis en extra bil. Det handlade i stor utsträckning om ekonomiska risker som kunde hota företagets existens och i förlängningen Vilhelms självstädighet. Penningﬂödet genom företaget kunde inte regleras med det egna arbetet, om han hade en fast utgift i form av en medarbetares lön. Företaget skulle också ha skyldighet att ansvara för att den anställdes
lagliga rättigheter uppfylldes, exempelvis i form av sjukpenning och semester.
93
ÄR SMÅFÖRETAG EN DEL I DET CIVILA SAMHÄLLET?
Att en anställd kan stanna hemma vid sjukdom är i dag en fastställd rättighet men kan ha förödande konsekvenser för ett företag som Vilhelms.
Han menade att det kunde bli dubbla kostnader för honom, om han blev
tvingad att betala sjuklön och samtidigt måste skaﬀa någon annan för att
utföra arbetet. Många små företag har inte ekonomiska marginaler för att
klara av situationer som denna, vilket leder till att många egenföretagare håller i gång verksamheten med eget arbete.
Vilhelm tvekade att anställa ända tills han träﬀade Carl-Johan. Han bestämde sig för att anställa Carl-Johan, därför att han trodde att Carl-Johans
sätt att arbeta stämde överens med det ideal om hårt arbete som ingick i
hans egen livsformsideologi. Vilhelm tyckte att Carl-Johan liknade honom
själv. Vilhelms lyfte exempelvis fram att Carl-Johan själv hade byggt sitt eget
hus. Det hade Vilhelm också gjort. Rent allmänt är det alltid lättast att lita på
människor som liknar oss själva eller som har agerat pålitligt gentemot oss
tidigare. Om den andra personen har ungefär likadana värderingar som vi
själva, är det enklare att skapa en tillitsrelation (Kipnis 996). Vilhelms tillit,
såsom uttryck för de förväntningar och uppfattningar han hade om CarlJohan, gjorde att riskerna kändes acceptabla.
Av Vilhelms beskrivning att döma fungerade allt som förväntat de första
åren. Carl-Johan var yrkesskicklig och lärde sig så småningom att ta hand om
montagen självständigt. Sedan kom han in i en period där han själv och hans
barn var ofta sjuka, vilket hindrade honom från att arbeta hundraprocentigt
hos Vilhelm. Frånvaron orsakade problem för Vilhelms företag genom att arbeten som var beräknade för tre man ﬁck klaras av två (Vilhelm och sonen).
Företaget riskerade också att förlora uppdrag på grund av att montagen inte
hann färdigställas i tid. Vilhelm var besviken på Carl-Johan. Vilhelms självständighetsideologi, hans lojalitet mot verksamhetens krav och beredskap att
arbeta obegränsat, långa dagar och även helger, om verksamheten så krävde,
hindrade honom att se att den anställde inte var beredd att göra detsamma.
Vilhelm berättar:Det var mycket strul. Vi måste ligga ute med inbokningar på
jobb och ha kontakt med folk dit vi ska så att vi kommer in. Så helt plötsligt så
kommer inte killen, och då blir det rörigt för alla är inbokade på jobb. Det
måste dit en annan gubbe på hans jobb, arbetet måste bli gjort. Man kan få
dåligt rykte om man inte hinner med./…/Vi måste vara igång, tisdag, onsdag,
torsdag varje vecka så att hela verksamheten ska kunna gå, det kommer ju
kakelsättare efter oss./…/Är det för lite arbete så är det lätt för oss att ta ledigt
en dag eller två. Är det för mycket jobb, så får vi säga ifrån oss jobb då
94
ÄR SMÅFÖRETAG EN DEL I DET CIVILA SAMHÄLLET?
Tillit, så som jag diskuterar den, handlar om olika sätt att tolka verkligheten
när människor lever skilda livsformer. En person som lever arbetarlivsformen tenderar att uppfatta de självständigas handlingar som irrationella,
därför att det för honom/henne framstår som att de självständiga arbetar för
att fortsätta att arbeta. Sett utifrån självständighetens livsform framstår de
som lever arbetarlivsformen såsom overksamma tidsslösare. Människors
olika sätt att tolka verkligheten kan vara ett hinder för en egenföretagare att
anställa personal och i förlängningen ett hinder för ett företags expansion,
det vill säga den (sysselsättnings)tillväxt som efterfrågas i samhället.
Problematiken beträﬀande tillit i relationen mellan en egenföretagare
och en anställd kan bestå i att de har helt skilda förväntningar vad gäller arbete. Som uttryck för en företagares livsformsspeciﬁka sätt att tolka verkligheten kan tillit vara uttryck för någonting helt annat än det är för den anställda.7
I en välfärdsstat som Sverige, där lönearbetarna kan beskrivas som delvis
dekommodiﬁerade, kan de anställdas lagstadgade rättigheter förvandlas till
hinder i en relation mellan en anställd och en egenföretagare. Termen dekommodiﬁering kan användas för att klargöra de fundamentala skillnaderna
mellan skilda verklighetsuppfattningar inom olika livsformer. Dekommodiﬁering innebär att marknadens logik inte följs på grund av att anställda har
alternativa val tillgängliga. Svenskarna överlåter inte sin tid åt arbetsgivaren.
Arbetsgivarens kontroll över den köpta varan arbetskraft är starkt begränsad i och med alla lagstadgade rättigheter – sjukersättning, barnledighet,
semester med mera. En stor del av tiden, som normalt räknas som arbetstid,
är välfärdstid i verkligheten (Esping-Andersen 990). För en arbetstagare är
det en naturlig rättighet (ett alternativt val) att stanna hemma när så behövs.
Även om en egenföretagare också har rättig till sjukersättning, barnledighet
med mera, villkoras han/hon av helt andra strukturella betingelser än en
lönearbetare.
En rättighet till något är inte samma sak som att ha möjlighet att utnyttja
den. Möjlighetskostnaderna för egenföretagare att utnyttja det välfärdsstatliga systemet kan vara alldeles för höga. Exempelvis kan en egenföretagare
riskera att förlora kunder, om inte arbetet blir utfört som avtalat. Välfärdstid
är i första hand till för anställda – inte egenföretagare.
Så var det även för Vilhelm. Han hade inte tagit semester på ﬂera år, och
han stannade inte hemma även om han var sjuk.
Marianne Sökjer-Petersen (2003) menar att livsformsanalys med fördel
95
ÄR SMÅFÖRETAG EN DEL I DET CIVILA SAMHÄLLET?
kan användas till att förstå det vardagliga mötet mellan egenföretagaren och
den traditionella lönearbetaren. Så här återger hon Carl-Johans version av
anställningen hos Vilhelm:
Jag anlitade honom – företagaren – för jobb på huset. Men det gäller ju att hålla
nere kostnaderna, så jag gjorde så mycket jag kunde själv. Det var en trevlig
kille, hade inget emot att man hjälpte till själv. Vi kom bra överens. Han erbjöd
mig jobb på sitt företag, och när bruket varslade var det ju tur att få jobb genast.
Men det var rätt tuﬀt – att vara själv ute. Och frågade man, så sade han bara att
det får du som är där ﬁxa! Dessutom bokade han jobb som skulle göras på
helgerna, men då sade jag ifrån. Man måste hinna med något annat än att
jobba. Och vilket gnäll om man var sjuk någon gång, eller som när lillan hade
mässlingen. Frugan var ju tvungen att gå en datakurs då – annars hade hon
förlorat jobbet. Det var skönt att bli uppsagd. Aldrig mer småföretag. Dom är
knepiga småföretagare – rena blodsugarna! (Sökjer-Petersen 2003:6)
Sökjer-Petersens berättelse illustrerar väl att människor, som lever olika livsformer, ofta talar förbi varandra utan att upptäcka det. Även om de använder
gemensamma ord i samtalet, sker tolkningen med hjälp av livsformsspeciﬁka strukturer, vilket resulterar i en vrångbild. Carl-Johan hade helt andra
uppfattningar om arbete, fritid, hem, familj, frihet och ansvar än vad Vilhelm hade. För honom var det därför otänkbart att göra som Vilhelm gjorde
– att inte ta semester på ﬂera år eller att arbeta under egen sjukdom. En
arbetsgivare kan resonera som att det är lättare att tacka nej till en större
mängd arbeten än att anställa någon. När detta är fallet, bidrar företaget
mindre till den oﬀentliga nyttan, det vill säga till de gemensamma ekonomiska resurserna som behövs i ett samhälle.
Är småföretagandet en del av det civila samhället?
Små företag är inte småskaliga storföretag, och de begrepp, teorier och
tillämpningar som kan användas för stora företag behöver inte nödvändigtvis
kunna användas i mindre skala för små företag. Små företag är inte heller
embryon till stora företag som så småningom förvandlas till stora företag,
såsom larver förvandlas till fjärilar. Många av dem kommer att förbli små. För
att förstå små företag krävs inte bara en generell förståelse för företagande utan
också en insikt i småföretagande (Bridge, O’Neill & Cromie 2003:262–263,
egen översättning).
96
ÄR SMÅFÖRETAG EN DEL I DET CIVILA SAMHÄLLET?
Ja visst, de är små och de är annorlunda, och även om storleken av företagen
inte har fokuserats här, anser jag att citatet ovan utgör en insiktsfull beskrivning av det kvalitativt annorlunda självständiga företagandet som har diskuterats här.
Jag hävdar att svaret på frågan om småföretagandet kan ses som en del av
det civila samhället kräver förståelse för att det inte alltid går att dra klara
skiljelinjer mellan staten, marknaden och det civila samhället. Som jag ser
det är dessa sfärer en del av den väv av strukturer som bildar vårt samhälle
– de är delar av samhället. Strukturer är avhängiga av och går in i varandra
och det går inte alltid avgöra var en tar slut och en annan börjar. Samverkan
mellan människor bestäms av dessa strukturer och i sin tur bestämmer
denna samverkan småföretagandet. Jag menar att det självständiga småföretagandet kan ses både som en del av det civila samhället och som en del av
marknaden – som i sin tur är delar av samhället. Jag ser det som ganska självklart att denna verksamhet har koppling till marknaden – annars vore det
inte företagande. Det vi ska komma ihåg är att företagandet här inte handlar
om kapitalistisk produktion utan det jag kallar för ekonomiskt relevant produktion. Det är mycket annat än pengar som styr verksamheten. Men även
kapitalistiska företag kan bidra till den oﬀentliga nyttan i samhället och öka
de ekonomiska resurserna som är en förutsättning för att viktiga gemensamma mål kan uppnås.
Det självständiga småföretagandet innebär att människor interagerar
och har gemensamma mål för sin samverkan. Mål som självständighet kan
varken tillverkas eller säljas av marknaden. Möjligen förstärks självständigheten genom att man agerar som företagare.
Svaret på vår fråga är således beroende av generell förståelse för företagande, generell förståelse för samhället som sådant och insikt i småföretagande.
Noter

Den realistiska livsformsanalysen utgör en vidareutveckling av den livsformsanalys som
ursprungligen introducerades av danska etnologer under 980-talet (särskilt Højrup
983, 989; Christensen 987) och som hade sin upprinnelse i välfärdsforskning och
samhällsplanering. Vidareutvecklingen som gjordes av Liselotte Jakobsen och Jan Ch.
Karlsson (993; Jakobsen 999) innebar att den danska begreppslogiska grunden för livsformsanalys byttes ut mot den kritiskt realistiska vetenskapsteoretiska grunden. För
97
ÄR SMÅFÖRETAG EN DEL I DET CIVILA SAMHÄLLET?
vidare läsning om kritisk realism se exempelvis Bhaskar (978), Sayer (992) Archer
(995) och Danermark m.ﬂ. (2003).
2
Uttrycket att leva livsformer är vedertaget inom den livsformsforskning som grundar
sig på kritisk realistisk vetenskapssyn och har att göra med relationen mellan strukturer
och människor. Begreppet livsform är ett teoretiskt, abstrakt och strukturellt begrepp.
Livsformer som sociala strukturer ﬁnns men syns inte och kan alltså enbart nås genom
vetenskaplig abstraktion. Människor väljer inte aktivt att leva en viss livsform så som de
väljer exempelvis att leva efter en viss livsstil. Livsformerna som samhälleliga strukturer
villkorar människors handlingar och de går att varsebli genom sina kausala eﬀekter och
genom att de orsakar konkreta händelser i världen. Se vidare Danermark m.ﬂ. 2003.
3
Livsformsparen (de manliga och kvinnliga livsformerna som är parvis relaterade till
varandra och varandras förutsättningar), som den realistiska livsformsanalysen i dag
arbetar med, är självständighetens och medhjälperskans livsform, arbetarlivsformen
och husmorslivsformen, karriärens livsform och representationshustruns livsform, investorns livsform och investorinnelivsform samt den i Danmark senast upptäckta kapitalistens livsform. För vidare läsning beträﬀande livsformer se Jakobsen & Karlsson
(993), Jakobsen (999), Bergqvist (200, 2004).
4
Jag har genomfört en kvalitativ intervjustudie och intervjuat småföretagarpar (företagare samt maka/make var för sig). Intervjumaterialet har utgjort den empiriska grunden för mitt teoretiska resonemang, när jag tillämpat och utvecklat den livsformsanalytiska ansatsen. Arbetssättet kan kallas för Grounded Theory-inspirerat (Glaser &
Strauss 967; Strauss & Gorbin 990, 998).
5
Siﬀrorna är hämtade från Företagarna (2005) och är således nya siﬀror som inte ﬁnns
med i min avhandling.
6
Berättelsen om Vilhelm och Carl-Johan ﬁnns i en längre version i min avhandling än
den som får plats här. Se Berggqvist (200) eller Bergqvist (2004, kap4).
7
Termen psykologiska kontrakt används ofta för att studera tillitsrelationer mellan arbetstagare och arbetsgivare (se exempelvis Robinson & Rousseau 994; Rousseau 995;
Isaksson 200). För en översikt se exempelvis Millward & Brewerton (2000). Psykologiska kontrakt används oftast utifrån arbetstagarens perspektiv. Jag har använt mig av
det utifrån arbetsgivarens perspektiv (Bergvist 200, 2004).
Referenser
Andersson, E., (200) Globaliseringens politiska ekonomi – en introduktion. Lund:
Studentlitteratur.
Archer, M., (995) Realist Social Theory: the Morphogenetic Approach. Cambridge: Cambridge University Press.
von Bergmann-Winberg, M.-L., (2005) Kan den sociala ekonomin rädda välfärden?
I B. Fjæstad & Wolven (red.) Arbetsliv och samhällsförändringar. Lund: Studentlitteratur.
98
ÄR SMÅFÖRETAG EN DEL I DET CIVILA SAMHÄLLET?
Bergqvist, T., (200) Tillit – ett hinder för tillväxt i små företag? I G. Aronsson & J. Ch.
Karlsson (red.) Tillitens ansikten. Lund: Studentlitteratur.
Bergqvist, T., (2004) Självständighetens livsform(er) och småföretagande – tillämpning
och utveckling av realistisk livsformsanalys. Karlstad University Studies 2004:47.
Bhaskar, R., (978) A realist Theory of Science. Hassocks: Harvest Press.
Braudel, F., (200) Kapitalismens dynamik. Göteborg: Daidalos.
Bridge, S., O’Neill, K., & Cromie, S., (2003) Understanding Enterprise, Entrepreneurship
and Small Business. New York: Palgrave Macmillan.
Christensen, L. R., (987) Hver vore veje. Livsformer, familietyper og kvindeliv. Köpenhamn: Etnologisk forum.
Danermark, B., Ekström, M., Jakobsen, L., & Karlsson, J. Ch., (2003) Att förklara samhället. Lund: Studentlitteratur
Djurfeldt, G., & Gooch, P., (2002) Farm Crisis, Mobility and Structural Change in
Swedish Agriculture, 992–2000. Acta Sociologica vol 45, no 2.
Esping-Andersen, G., (990) The Three Worlds of Welfare Capitalism. Cambridge: Polity
Press.
Företagarna (2005) Fakta om små och stora företag. Stockholm: Företagarna.
Glaser, B., & Strauss, A., (967) The Discovery of Grounded Theory. Strategier for Qualitative Research. Chicago: Aldine.
Højrup, T., (983) The Concept of Life-Mode. A Form-Specifying Mode of Analysis
Applied to Contemporary Western Europe. Ethnologia Scandinavica.
Højrup, T., (989) Det glemte folk. Livsformer og centraldirigering. København: Statens
Byggeforskningsinstitut.
Isaksson, K., (200) Tillit och psykologiska kontrakt i arbetslivet. I G. Aronsson & J. Ch.
Karlsson (red.) Tillitens ansikten. Lund: Studentlitteratur.
Jakobsen, L., & Karlsson, J. Ch., (993) Arbete och kärlek. En utveckling av livsformsanalys.
Lund: Arkiv.
Jakobsen, L., (999: Livsform, kön och risk. En utveckling och tillämpning av realistisk
livsformsanalys. Lund: Arkiv.
Johannisson, B., & Lindmark, A., (996) Företag, företagare, företagsamhet. Lund:
Studentlitteratur.
Kipnis, D., (996) Trust and technology. I R. M. Kramer & T. R. Tyler (red.: Trust in
organizations. Frontiers of theory and research. London: Sage.
Marx, K., (969–73 [864–94]) Kapitalet: kritik av den politiska ekonomin I–III. Lund:
Cavefors/Clarté.
Millward, L. J., & Brewerton, P., (2000) Psychological contracts: Employee Relations for
the twenty-ﬁrst century. I C. L. Cooper & I. T. Robertson (red.) International review
of Industrial and Organizational Psychology. Chichester: John Wiley & Sons.
Putnam, R.D., (993) Making democracy work. Civic traditions in modern Italy. Princeton: Princeton University Press.
Robinson, S. L., & Rousseau, D. M., (994) Violating the psychological contract: not the
exception but the norm. Journal of organizational behavior vol 5, 245–259.
99
ÄR SMÅFÖRETAG EN DEL I DET CIVILA SAMHÄLLET?
Rousseau, D. M., (995) Psychological contracts in organizations. Thousands Oaks, CA:
SAGE
Sayer, A., (992) Method in Social Science. A realist Approach. London: Routhledge.
Sayer, A., (995) Radical Political Economy. A Critique. Oxford: Blackwell.
Strauss, A., & Corbin, J., (998) Basics of Qualitative Research. Techniques and Procedures for Developing Grounded Theory. London: SAGE
Sökjer-Petersen, M., (2003) Skilda världar. Företagares och anställdas syn på arbete i små
och medelstora företag. Arbetsmarknad och Arbetsliv årgång 9, nr .
00
Bildning för livet
Framtidsstrategier och bildningssträvanden
i Tengene JUF 930–60
Kent Waltersson
En kväll i början av september 930 samlades sex ungdomar till studiemöte
hemma hos Stina Johansson i Tengene, en utpräglad jordbruksbygd mitt i
Västergötland. Sekreteraren Verner Magnusson inledde med ett anförande
om Selma Lagerlöf. Han menade att Lagerlöfs storhet låg i hennes förmåga
att skildra människors inre liv snarare än i beskrivningarna av det yttre. I den
efterföljande diskussionen enades ungdomarna kring Magnussons uppfattning. Därpå följde ytterligare ett anförande, denna gång av studieledaren,
om Carl Jonas Love Almquist. Kvällen avslutades som vid så många andra
tillfällen med frågesport.
Stina, Verner och de andra ungdomarna hade valt att gå med i den studiecirkel som nyligen startat i Tengene JUF-avdelning. Under många år var
avdelningen den viktigaste mötesplatsen för äldre barn och ungdomar i
Tengene. JUF stod för Jordbrukarnas ungdomsförbund och var under 930-,
40- och 50-talen en betydelsefull organisation för ungdomar på landsbygden. Under de första åren på 930-talet var det i regel studiemöte var fjortonde dag, och oftast träﬀades ungdommarna hemma hos varandra. Författarpresentationer och uppläsningar varvades med studier i ämnen som
statskunskap, historia, nationalekonomi och svenska språket. Dikter lästes
och aktuella ämnen fördes upp till diskussion.2
Det övades ﬂitigt i tal men också i skrift, och JUF-avdelningen hade en
egen tidskrift, Vimpeln. Vimpeln gavs ut genom studiecirkeln i en upplaga av
ett exemplar per gång, en i dag väl tummad skrift som skickades runt bland
medlemmarna för läsning. Här skrev landsbygdens ungdomar själva om
KENT WALTERSSON är verksam som historiker vid Linköpings universitet. Fram till
hösten 2006 var han statssekreterare i Socialdepartementet. Avhandling: Bildning för
livet: framtidsstrategier och bildningssträvanden i Tengene JUF 930–960 (2005).
0
BILDNING FÖR LIVET
både skoj och allvar – om den tid som varit och den som skulle komma, och
i en artikel om det egna behovet av ökade kunskaper. Artikeln var föranledd
av att föreningen just hade startat sitt eget bibliotek. Det var ett bibliotek
som gav stöd åt studiecirkeln men som också fyllde en funktion för de sockenbor som ville låna hem en bok.
Vid sidan av studiecirklar, tidskriftsproduktion och bokläsande tävlade
Tengeneungdomarna inom en rad områden. De första åren på 930-talet
återfanns tävlingar i grönsaksodling, rotfruktsodling, plöjning och djurbedömning. Under andra halvan av årtiondet tillkom tävlingar som gång för
damer, femkamper och allmänbildningstävlingar. De sistnämnda var inslag
i de avdelningsmöten som Tengene JUF anordnade några gånger per år. Vid
dessa sammankomster förekom också en omfattande föredrags- och diskussionsverksamhet. Påfallande ofta fanns en nära anknytning till de pågående samhällsförändringarna. Ämnen som det moderna näringslivets
uppkomst, tidningspressens betydelse och tidens brådska varvades med
skönlitterära föredrag om till exempel Erik-Axel Karlfeldt, August Strindberg och Viktor Rydberg. Kultur- och nöjesinslagen hade stor bredd. I de fall
kvinnorna ﬁck tillträde till scenen var det oftast för att sjunga. Uppläsningar,
monologer, kåserier och enmansteatrar var oftast förbehållna männen. Såväl egna som utomstående förmågor användes vid de här tillfällena.3
Min ambition har varit att söka kunskap så nära den enskilda individen
som möjligt. Ibland har det låtit sig göra, men ofta har källmaterialet begränsat åtkomligheten till en gruppnivå. Aktören har i dessa fall blivit ett kollektivt begrepp. På lokal nivå utgörs de skriftliga källorna i första hand av föreningsmaterial i form av protokoll, årsberättelser med mera. Ett antal intervjuer har givit ytterligare kunskaper. På nationell nivå har oﬀentligt tryck
och organisationsmaterial använts.
I det lokala källmaterialet framkommer att det gamla sättet att lära sig, att
tradera från far till son och från mor till dotter, inte längre räckte. Inte heller
skolan fyllde de lokala behoven. Uppenbarligen trodde de inblandade att ett
viktigt verktyg var att sluta sig samman i grupp och ägna tid och engagemang åt bildning. Men det var inte enbart bildning i form av skrivande,
läsande och studiecirklar som stod på dagordningen. Tävlingar, lekar, teater,
idrott med mera var också viktiga verksamheter som tillsammans med de
mer traditionella bildningsaktiviteterna utgjorde en väl integrerad helhet.
Den samlade verksamheten i Tengene JUF-avdelning var så kraftfull att det
ﬁnns grund att tala om JUF-avdelningen som bärare av en delvis förändrad
02
BILDNING FÖR LIVET
livsstil. De som var engagerade såg sig inte som förlorare. Fortfarande hade
landsbygden en ljus framtid och diskussionen om glesbygdsproblemen var
ännu ett okänt fenomen i de här trakterna.
Vilken betydelse hade engagemanget i Tengene och i andra landsbygdsområden för den svenska samhällsutvecklingen och för de barn och ungdomar som deltog?
Ta ansvar, studera och ha roligt ihop
Att skriva och läsa var viktigt i Tengene, och det hängde samman med den
tilltagande folkbildningen. Från början var det egna skrivandet starkt moralistiskt till sin karaktär. I Vimpeln levererades allehanda förmaningar om hur
en god ungdom skulle leva sitt liv. De moralistiska förhållningsreglerna
hämtade kraft ur relationen då–nu–framtid. I texter från början av 930talet betraktades generationerna som länkar i en kedja som fogas samman.
Kedjan bildade det värdefulla i traditionen, det som behövde föras vidare.
Å andra sidan återkom Vimpeln med förmaningar till bildning som ett sätt
att både möta och påverka samtiden och framtiden. Även formen för skrivandet ger uttryck för en förändringsdimension. Det handlade om att själv
formulera sig och inte att träna den funktionella skrivförmågan genom att
skriva av beﬁntliga texter. I skrivandet framträdde konstruerandet av en
lokal identitet som sökte stöd både i traditioner och i framåtblickandet. Det
nya samhället krävde aktiva, bildade, medvetna bönder, och de lokala skribenterna var i hög grad införstådda med detta.
Det fanns en medvetenhet om att Tengene var en del av världen, och i
skrivandet framfördes en oro över utvecklingen utanför Sveriges gränser. Ett
tydligt avståndstagande gjordes till östeuropéer och koloniernas ursprungsbefolkningar. Rädslan för att den västerländska civilisationen skulle krossas
var stor, och hoppet ställdes till de europeiska staternas förmåga att enas och
till det svenska politiska samförståndet. I början av 930-talet var den politiska demokratin inte mer än tio år gammal, och under 930-talet fanns
odemokratiska strömningar, bland annat på landsbygden. I Vimpeln accepterades demokratins principer för stunden, men stödet var ännu inte grundmurat. 90-, 20- och 30-talens sociala, etniska, politiska och ekonomiska
oro i Europa satte avtryck också i Tengene. Försvaret och utvecklingen av den
lokala identiteten – och i viss mån den regionala och den nationella – var en
del i en lokal strategi för att möta en omvärld stadd i kraftig förändring.
03
BILDNING FÖR LIVET
Läsandet spelade en stor roll i Tengene. Skönlitteraturen dominerade,
och en hel del litteratur knöt an till jordbruket. När läsningen beskrevs i
Vimpeln, var det ett kärleksfullt och samtidigt nödvändigt förhållande mellan bok och individ som tecknades. Egna erfarenheter och tradering mellan
generationer räckte ju inte längre. Boken behövdes för att nå framsteg såväl
individuellt som på ett samhälleligt plan. Det svenska bondesamhället befann sig på gränsen mellan självhushåll och marknad, och beroendet från
omvärlden ökade. Lärande genom boken blev ett medel för att närma sig
och bättre förstå både den mer närliggande och den mer perifera omvärlden.
Ökad omvärldskunskap minskade sårbarheten och förbättrade möjligheten
att påverka livssituationen.
Också i läsandet fanns ett förändringsinriktat perspektiv. I och för sig
handlade läsandet om att i första hand ta del av det som någon utanför gruppen skrivit, men läsandet var en del av en verksamhet som resulterade i
samtal, reﬂektion och ibland också ett ställningstagande.
Tydligast återﬁnns detta slag av skrivande och läsande i studiecirkelns
kärna, vilken antyder ett slags bildningens förtrupp. Samtidigt hade avdelningens övriga verksamhet en inriktning, som tilltalade olika intressen och behov.
Denna öppenhet pekar i en riktning, där bildningsprojektet inte huvudsakligen
kan tolkas i termer av en sluten elit utan där det fanns många ingångar i verksamheten. För några var det viktigt att ta steget till cirkeln och dess tydliga inriktning mot att bilda sig. En betydelsefull del var att ha roligt tillsammans och
att på ett tydligt sätt visa det för sin omgivning. Ungdomsidealet i Tengene
JUF var att studera och ta ansvar men också att ägna sig åt allehanda nöjen.
Det demokratiska hantverket utvecklades och ett exempel på detta är det
mer formaliserade skrivandet. Detta utgjorde merparten av allt som skrevs,
och här ingick protokoll, korrespondens, bokföring och annan dokumentation. Många medlemmar hade under åren sekreterar- och kassörsuppdrag
och de tusentals sidor som producerades visar på en hög grad av ordning
och reda. Det egna skrivandet och bokföringen var en betydelsefull färdighetsträning, till hjälp för dem, som sökte sig mot en framtid i oﬀentliga sammanhang, men också viktigt för ett kommande yrkesliv i jordbruket.
Dessa barn och ungdomar tillhörde ett par uppväxande generationer
som deltog i något av ett alternativt moderniseringsprojekt med stor kraft
underifrån – ett projekt som utgick från aktiva individer, människor som
gick samman utifrån de lokala behov som förelåg och faktiskt åstadkom förändringar och förbättringar på sina egna villkor.
04
BILDNING FÖR LIVET
Kraft inifrån, demokrati underifrån och ramar uppifrån
De lokala strävanden som jag givit exempel på ovan knöts samman i välorganiserade regionala och nationella föreningsstrukturer. Detta ska inte
underskattas. Robert Putnams tes om en demokrati underifrån innehåller
de komponenter som i hög grad återﬁnns i Tengene (Putnam 996, 200). I
frivilliga sammanslutningar skapas enligt Putnam en medborgaranda som
lär människan att inte bara se till sin egen nytta utan också till helheten. Föreningslivet bidrar till ett normsystem och till spelregler som kan godtas av
de allra ﬂesta och som ligger till grund för väl fungerande demokratiska välfärdssamhällen.
Under 930-, 40- och 50-talen kom den svenska demokratin att befästas
och utvecklas till en av världens stabilaste demokratier. I Tengene och på
många andra håll ägnade sig barn och ungdomar åt att i verksamheten praktisera vardagsdemokrati och tillägna sig kunskaper för ett fortsatt demokratiskt arbete. Det som försiggick i Tengene är därmed ett gott exempel på det
som i demokratiforskningen går under benämningar som diskussionsdemokrati eller deliberativ demokrati. Det demokratiska samtalet fördes
både mellan medborgarna och i relation till den nationella nivån. I detta
samtal kunde, för att anknyta till historikern Eva Österberg, de svenska bönderna luta sig mot en ﬂera hundra år gammal tradition med ting och sockenstämmor, där de både lärt sig lösa problem på lokal nivå och formulera sina
strategier och krav i förhållande till staten (Österberg 993, 995).
Genom verksamheten lärde sig några olika generationer känna varandra
i unga år. De knöt band som i ﬂera fall blev så starka att de lever i nutid. Det
sociala kapitalet och tilliten visade sig ha lång livslängd i Tengene. I vilken
mån lyckades politiken vårda och använda sig av det sociala kapital som
skapades i föreningslivet?
Kohandelns samarbetspartner, socialdemokraterna och bondeförbundet, stoltserade båda med att vara folkrörelsepartier med täta band till stora
delar av det svenska förenings- och organisationslivet. Det ﬁnns skäl att betrakta det svenska civila samhället och de politiska institutionerna som
något som förstärkt varandra och inte som två kommunicerande kärl, där
den ene växer sig stark på den andres bekostnad.
På ﬂera sätt verkar alltså Putnams resonemang stämma. Samtidigt har
Putnam fått utstå kritik. Olof Petersson och Bo Rothstein har bland annat
pekat på att det inte ﬁnns något samband mellan en liten stat och ett omfat05
BILDNING FÖR LIVET
tande civilt samhälle. Tvärtom visar internationella studier att det frivilliga
organisationsväsendet är starkast i de skandinaviska länderna som också
har en stor oﬀentlig sektor. Kanske har Putnam, som Pettersson och Rothstein pekat på, underskattat betydelsen av hur politiska institutioner förmår
att vårda det sociala kapitalet.4
Folkrörelsernas betydelse för svensk utveckling och demokrati är i sig
ingen nyhet. I folkrörelseprojektet, som påbörjades redan på 960-talet,
pekade Sven Lundkvist och de andra deltagarna i projektet på den viktiga
funktion som arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen och väckelserörelsens
hade i omvandlingen av Sverige. En brist i deras omfattande arbete är att
de inte förhåller sig till landsbygden (Lundkvist 977). Med hjälp av ett väl
utvecklat folkrörelsearbete också på landsbygden kom demokratin att bli
heltäckande.
Vad hade hänt om landsbygden inte deltagit i utvecklingen av demokrati
och välfärd? Hade den svenska modellen reducerats till något för städer,
bruksorter och sociala ingenjörer i statens tjänst?
Bildning som medel för större mål
Vad skulle då den moderna bonden skolas till?
För det första fanns en grundläggande strävan att bli en bättre människa,
det vill säga ett självbildningsideal. Den egna tidskriften Vimpeln propagerade för att skapa en egen kultur bland de unga jordbrukarna. Studier ordinerades som medicin för att undvika passivitet, och framför allt var det
läsandet som skulle bidra till individuell och kollektiv utveckling. Verksamheten tog ofta sin utgångspunkt i det vardagliga bondelivet. Genom att
sammanföra egna erfarenheter med kamraternas och tillföra läsande och
skrivande så kunde bildningsnivån höjas och livet bli rikare. Bernt Gustavsson menar att desorientering kan ha spelat in för att utveckla självbildningen
i arbetarrörelsen. Enligt Gustavsson fanns ett behov att lokalt orientera sig
om samhället, dess förändringar och sin egen plats i sammanhanget
(Gustavsson 99). Liknande drivkrafter kan också ha funnits i Tengene JUF.
I källorna återﬁnns gott om noteringar kring händelser och förändringar
som ägde rum i omvärlden och där bildning ofta ordinerades som ett recept
att hantera situationen. Var man förhindrad att resa själv så kunde man ända
utvecklas genom att läsa om andra kulturer och länder, något som också
gjordes i stor utsträckning.
06
BILDNING FÖR LIVET
Hur ska man egentligen se på de ständigt närvarande nöjesinslagen i
verksamheten? De är så betydelsefulla och omfattande att det är fullt möjligt
att betrakta dem som ett ideal i sig. Det går också att betrakta nöjet som ett
utvidgat självbildningsideal. För att bli en bättre människa och få en framskjuten plats i lokalsamhället behövdes också humor och glädje. I sång, lekar,
uppträdanden med mera skapades en social kompetens. De som deltog ﬁck
vana och självförtroende nog för att ta plats i oﬀentliga rum. Det var en kompetens som med lätthet kunde tas med till nya miljöer och platser.
I de iakttagelser som Ronny Ambjörnsson och Bernt Gustavsson gjort i
arbetarrörelsen saknas detta perspektiv (Gustavsson 99; Ambjörnsson
988).
För det andra fanns en strävan att vara en del i ett större sammanhang
och att bära ansvaret för den kollektiva utvecklingen, det vill säga ett medborgerligt inriktat ideal. Att överﬂytta ansvaret från äldre generationer till
nya var något självklart och inget som gick att välja bort. Kunskaper och
färdigheter behövdes för att ta del i den politiska utvecklingen. I det sammanhanget kunde såväl kommunalkunskap som en smula klassisk bildning
komma väl till pass.
Medborgarbildningsidealet innehåller en markerad nyttoaspekt och ligger nära ett utbildningsideal. Studierna skulle vara till konkret nytta och
ämnet skulle vara bestämt i förväg. I min undersökning ﬁnns en tydlig nedgång i antalet studiecirklar kring skönlitterära författare och en uppgång för
ämnen som rättskrivning och matematik. Detta kan tolkas som att ett sådant ideal ﬁck fotfäste bland ungdomarna. Som framgått tidigare kännetecknas det här idealet av ett kritiskt övertagande av beﬁntliga samhällsinstitutioner snarare än en vilja till att bygga upp en egen kultur och egna institutioner. I den medborgerliga tanken ligger att vanliga människor ska rustas
för att ta över sådant som kommunalstämmor och nämnder. För ett sådant
övertagande krävdes kunskaper i exempelvis mötesteknik, ekonomi och talövningar. Detta ﬁck ungdomarna i Tengene. Resultaten visar också att ﬂera
av de personer, som var aktiva under perioden, senare blev aktiva i andra
föreningar och i några fall också politiskt engagerade.
Professionalisering och specialisering är två viktiga komponenter i medborgarbildningsidealet. Dessa hade inte slagit igenom i Tengene under 930talet. Även om studieämnena var tydligt utmejslade så var grundﬁlosoﬁn att
alla skulle läsa alla ämnen. I mitten av 940-talet verkställdes däremot en
könsmässig uppdelning som kan tolkas i termer av specialisering. Flickorna
07
BILDNING FÖR LIVET
samlades då kring ämnen med nära anknytning till hemmet, medan pojkarna hade cirklar med nära koppling till jordbruksproduktionen. Betydligt
senare, på 960-talet, kommunaliserades föreningsbiblioteket, och professionell personal ersatte de ideella krafterna. Därmed hade professionaliseringen vunnit ytterligare terräng.
För det tredje fanns en strävan att vårda och föra kulturarvet vidare, det
vill säga ett nyhumanistiskt ideal. Den klassiska litteraturen och språken
spelar en stor roll i nyhumanismen och detta var inte särskilt väl företrätt i
Tengene. Nog läste man språk och visst studerades litteratur. Men de språkstudier som bedrevs (förutom svenska) var esperanto, och den litteratur
som ﬁnns omnämnd är i första hand modern litteratur med författare som
Dan Andersson och Selma Lagerlöf. Om kulturarvet däremot betraktas i
folkkulturella termer så fanns nyhumanismen väl företrädd. Bondehistoriska skildringar, hembygdskommitté och olika försök att dokumentera den
egna historien kan då föras till detta ideal.
För det fjärde strävade barn och ungdomar i Tengene efter att bli bättre
yrkesmän/yrkeskvinnor. Jordbrukets modernisering och ett ökat marknadsinslag ställde krav på sådant som eﬀektivitet, kostnadsmedvetenhet, arbetsdelning och specialisering. Med ett modernt uttryck skulle man kunna säga
att produktionen blev allt mer kunskapsintensiv.
Mycket, och över tid allt mer, av engagemanget inriktade sig på att bli
en bättre bonde och en bättre bondhustru än tidigare generationer. Redan i
9–0-årsåldern startade organiserad verksamhet i Unga odlare med sådana
syften. Denna förskjutning åt mer nyttoinriktade studier kommer tydligt till
uttryck i studiecirklarna. Den könsuppdelningen som skedde i studiecirklarna kan tolkas som en konsekvens av att detta ideal blev allt mer dominerande. Ökad specialisering i jordbruket kan också ha bidragit till könsuppdelningen. Tävlingarna, särskilt pristävlingarna, anknöt starkt till detta ideal.
Det var också den del av verksamheten som överlevde allra längst.
I den tidigare forskningen kring bildningsideal i arbetarrörelsen, som
bland andra Ronny Ambjörnsson bedrivit, saknas detta ideal. Arbete och
fritid var naturligtvis tätt sammanﬂätat i ett samhälle baserat på familjejordbruket. Livsstilen präglades av att alla familjemedlemmar deltog i yrket.
Därmed kom det yrkesinriktade idealet att spela en viktig roll för de barn
och ungdomar som deltog i Tengene JUF-avdelnings verksamhet. I familjejordbruket ﬁck barnen tidigt lära sig att hjälpa till i produktionen. Så var det
inte i arbetarrörelsen. Där kämpade man för kortare arbetstid, mer fritid och
08
BILDNING FÖR LIVET
mot barnarbete. Det egna bildningsarbetet syftade inte primärt till att utöva
sitt yrke på ett bättre sätt. Det ﬁck skötas på annat sätt.
Idealen var långt ifrån statiska sett över den 30-åriga undersökningsperioden (930–60). Självbildningen förlorade i kraft och blev allt mer individualistisk. Däremot växte sig yrkesidealet allt starkare och tog sig både
individualistiska och kollektiva former. Medborgarbildningens betydelse
ökade också, och den framväxande realskolan visar att den formella utbildningen vann intresse på landsbygden. Även i JUFs egen verksamhet framträder allt tydligare en målstyrd bildning med på förhand upprättade kursplaner och handledningar. Den tydligt markerade nyttoaspekten fanns både
i det yrkesinriktade och i det medborgerligt inriktade idealet. Nyhumanismen ﬁnns närvarande under hela undersökningsperioden men tappade i
kraft.
Ett någorlunda jämlikt samspel
De aktiviteter och tankar som ﬁnns uttryckta i Tengene JUF-avdelning kontrasterar starkt mot de uppfattningar som har funnits om landsbygdens befolkning såsom okomplicerad, efterbliven, konservativ och förändringsﬁentlig. Undersökningarna har belagt att ungdomarna i Tengene i allra
högsta grad var delaktiga i många av de förändringsprocesser som ägde rum
och att de var väl orienterade i sin omvärld.
Historikern Yvonne Hirdman är en av dem som hävdat att staten förhöll
sig mycket dominant i förhållande till befolkningen under undersökningsperioden (Hirdman 989). Hos Hirdman var folkhemsbygget ett tydligt
ovanifrånprojekt, där en centralt placerad elit lade medborgarnas liv till
rätta – en politik, som enligt Hirdman, inte sällan utgick från att medborgarna saknade förmåga att inse sitt eget eller samhällets bästa. Mina studier
har visat på en betydligt mer komplicerad process, där det funnits ett någorlunda jämlikt samspel mellan det lokala och det nationella. Valet av utsiktsplats har haft betydelse för de motsatta resultaten. Medan min forskning i
första hand har tagit utgångspunkt i ett egenproducerat lokalt källmaterial,
har Hirdman huvudsakligen studerat idéerna hos ett antal personer som
ﬁgurerade i nationella publikationer.
Hirdman är långt ifrån ensam om att ha betonat det nationella perspektivet. Jan Larsson har också pekat på statens betydande roll, och hos såväl
Hirdman som Larsson innehåller framväxten av det svenska moderna väl09
BILDNING FÖR LIVET
färdssamhället ett förvetenskapligande och en professionalisering (Larsson
994). En sådan utveckling går att avläsa också i mina resultat. De utbildade
agronomer, som besökte odlingslotterna för att instruera och samtala med
barnen och deras föräldrar, är ett uttryck för detta. I mötet på odlingslotten
eller i svinstian mötte de nyvunna kunskaperna den erfarenhet som byggts
upp under generationer. Barnen stod i centrum för mötena, men ingenting i
mina studier har visat på någon dramatik i relationen mellan experten, barnet och föräldern. Här ﬁnns i stället ett slags förhandlingsmodell mellan de
olika samhälleliga nivåerna, och Tengene framstår som en medspelare i det
nationella projektet. Historikern Britt Liljewall har anlagt ett fruktbart perspektiv när hon menar att centralt och lokalt i stället ska ses som två nivåer
av det gemensamma samhället, där det inte alltid handlar om att förändring
sprids uppifrån och ned (Liljewall 994, 995), något som naturligtvis inte
hindrar att det ﬁnns spänningar mellan dessa nivåer. Enligt Liljewall har
utvecklingen under 900-talet inneburit en allt starkare koppling mellan
lokalsamhället och den centrala eller statliga nivån.
Det ﬁnns naturligtvis en risk att förhandlandet betraktas i allt för romantiserande termer. Det var i första hand på den nationella arenan som handlingsstrategier skapades i syfte att modernisera hela Sverige – att skapa ett
folkhem. Här möttes olika inﬂytelserika personer: politiker, vetenskapsmän,
arkitekter, folkrörelseledare, representanter för arbetsmarknaden och så
vidare. Staten blev med tiden alltmer aktiv, och i detta arbete kom landsbygden att skiljas ut som traditionellt och viktigt politiskt problem- och
reformområde (se till exempel Larsson 994; Rothstein 986, 996).
Trots att det i den tidigare forskningen varit enkelt att konstatera att städer och industriorter var centrala inslag i visionen och byggandet av ett folkhem, kom det ändå att utformas som en vision för alla, också för de människor som bodde på landsbygden. Faktum är att många av de sociala reformerna och skolreformerna hade landsbygden som en viktig adressat. Det
var en tid, då det svenska samhället allt mer inriktades på samförstånd och
samarbete. Konﬂikterna från 920-talet hade tonats ned årtiondena därefter,
bönder och arbetare nådde varandra i överenskommelser på nationell nivå
och i detta skulle det traditionella samhället passa in och anpassas till ett
modernare Sverige.
I Tengene fanns det ungdomar som inte tänkte sitta vid sidan av och bli
förbisprungna eller överkörda av utvecklingen. Men de ville inte okritiskt
acceptera alla nymodigheter. I studierna var tron på den bokliga bildningen
0
BILDNING FÖR LIVET
stor, men också tilltron till praktiskt lärande var stark. Likaså fanns en tillit
till sig själv och till varandra. Det fanns inga spår av underdånighet eller dåligt självförtroende. Med stort allvar handlade det om att rusta för förändring och samtidigt ta vara på den tradition som man var en del av.
Barn och unga i centrum
En förändring jämfört med tidigare var att barnen och ungdomarna ﬁck en
så framträdande roll i samhällsförändringarna. Flera forskare har intresserat
sig för ungdomskultur och ungdomars fritidsvanor under perioden, men
det har oftast varit utifrån urbana miljöer. I de fall någon berört jordbruksungdomarna är det mest som en relief till de processer som ägde rum i städer
och i tätorter. I dessa miljöer rådde inte sällan panik över den uppväxande
generationens påstådda förfall. De organiserade landsbygdsungdomarna
uppmärksammades i allra högsta grad av vuxenvärlden. Men i Tengene och
på andra ställen var det inte i termer av problem. I stället satte de vuxna stor
tilltro till den unga generationens förmåga.
Ett exempel på denna tilltro till den uppväxande generationen kommer
från Unga Odlare. Redan i 0–5-årsåldern ﬁck barnen hjälp att komma i
gång med egna odlingsföretag i Unga Odlare. Där ﬁck de lära sig sådant som
att föda upp djur och odla grönsaker. Instruktörer och konsulenter gav stöd
och kontrollerade såväl de teoretiska som de praktiska momenten. Dessa
damer och herrar stod i regelbunden kontakt med de senaste landvinningarna inom jordbruksutvecklingen, och länskonsulenterna i JUF/Unga
Odlare var utbildade agronomer. I samtal med några före detta unga odlare
framkommer att föräldrarna uppskattade och uppmuntrade detta engagemang, även om det inte alltid var så enkelt att övertyga mor eller far om att
nya odlingsmetoder var att föredra.
En grundläggande utgångspunkt för framställningen har varit en tankens moderniseringsprocess, något som föregår och verkar parallellt med
den materiella modernisering av jordbruket som ägde rum och som tog rejäl
fart åren efter andra världskriget. 930-talet och kohandeln innebar bland
annat att priserna på jordbruksvaror skulle hållas uppe genom ett omfattande stöd och skydd för den inhemska produktionen. Andra världskriget
gav ytterligare draghjälp för jordbruket, och självförsörjningsmålet kom att
leva kvar ända tills omvälvningarna i Östeuropa satte punkt för det kalla
kriget. Under efterkrigstiden drogs landsbygden in i en jordbrukspolitik

BILDNING FÖR LIVET
som ﬁck långtgående konsekvenser. Den fördes utifrån principer om att välståndet skulle vara likvärdigt, oavsett var man bodde, samt att en bonde
skulle ha en inkomst som var likvärdig med en industriarbetarlön.
Den förda politiken kan analyseras i termer av vinnare och förlorare.
Jordbruket överlevde som näring, blev mer produktivt och reallönerna förbättrades. Medaljens baksida handlade förstås om dem som inte kunde fortsätta att försörja sig i jordbruket och som kanske tvingades ﬂytta. Dessa förändringar hade varit svårare att genomföra utan ett väl fungerande utbyte av
tankar mellan människor lokalt och en fungerande relation mellan lokalsamhället och den nationella nivån.
Min avhandling handlar om barn och ungdomar som växte upp på den
svenska landsbygden under 930-, 40- och 50-talen och som gjorde en bildningsresa – om unga människor som genom föreningslivet förändrade sin
vardag och förberedde sig för den framtid som de föreställde sig skulle
komma.
Jag menar att en av de stora styrkorna i välfärdsbygget har varit mötet
mellan de nationella ambitionerna och det lokala engagemanget. Tengeneungdomarnas stora iver att delta i samhällbyggandet mötte en målmedveten
och handlingskraftig stat. Ur denna interaktion förändrades det svenska
jordbruket, och landsbygden länkades till den nationella ekonomiska och
sociala utvecklingen. I denna interaktion befästes under årtiondena efter
920-talet en skör demokrati. I Sverige ﬁck vi aldrig någon dualistisk modell,
där landsbygden blev underutvecklad och marginaliserades. Många människor ﬂyttade till tätorter och städer, men många har också haft möjlighet
att bo kvar i den agrara miljön och samtidigt vara en del av ett modernt välfärdssamhälle. Landsbygden blev en positiv referenspunkt för många
svenskar, en idealisk miljö för en sommartorpstillvaro eller en bra plats att
bo på.
Noter
Protokoll 9 september 930. Ur protokollsbok för Tengene JUF-avdelnings studiecirkel
930–35. A2, Tengene JUF-avdelnings arkiv, Skaraborgs läns folkrörelsearkiv.
2
Protokollsbok för Tengene JUF-avdelnings studiecirkel 930–35. A2, Tengene JUFavdelnings arkiv, Skaraborgs läns folkrörelsearkiv.
3
Tengene JUF-avdelnings arkiv, Skaraborgs läns folkrörelsearkiv.
4
Kommentarerna från Olof Pettersson och Bo Rothstein återﬁnns i förorden till
Putnams Den fungerande demokratin. Medborgarandans rötter i Italien (996).

2
BILDNING FÖR LIVET
Referenser
Ambjörnsson, R., (988) Den skötsamme arbetaren. Idéer och ideal i ett norrländskt sågverkssamhälle 880–930. Malmö: Graﬁca.
Gustavsson, B., (99) Bildningens väg. Tre bildningsideal i svensk arbetarrörelse 880–
930. Diss. Helsingborg: Schmidt.
Hirdman, Y., (989) Att lägga livet tillrätta. Studier i svensk folkhemspolitik. Stockholm:
Carlsson.
Larsson, J., (994) Hemmet vi ärvde. Om folkhemmet, identiteten och den gemensamma
framtiden. Stockholm: Arena.
Liljewall, B., (994) Vänersborgs historia. Småstaden som blev storkommun. Drag i 900talets utveckling. Vänersborg: Vänersborgs kommun.
Liljewall, B., (995) Bondevardag och samhällsförändring. Studier i och kring västsvenska
bondedagböcker från 800-talet. Diss. Göteborg: Historiska institutionen.
Lundkvist, S., (red.) (977) Folkrörelserna i det svenska samhället 850–920. Uppsala universitet.
Putnam, R. D., (996) Den fungerande demokratin. Medborgarandans rötter i Italien.
Stockholm: SNS.
Putnam, R. D., (200) Bowling alone. The collapse and revival of American community.
London: Simon och Schuster.
Rothstein, B., (986) Den socialdemokratiska staten. Reformer och förvaltning inom
svensk arbetsmarknad- och skolpolitik. Diss. Lund: Arkiv.
Rothstein, B., (996) The social democratic state. The Swedish model and the bureaucratic problem of social reforms. Pittsburgh, Pa.: Univ. of Pittsburgh Press, cop.
Österberg, E., (993) Vardagens sträva samförstånd. I G. Broberg, U. Wikander & K.
Åmark (red.) Svensk historia underifrån. Tänka, tycka tro. Stockholm: Ordfront.
Österberg, E.. (995) Folk förr. Historiska essäer. Stockholm: Atlantis.
3
Folk- och arbetarrörelsens kollektiva legitimitet
En reflektion över ett tomrum
Kenneth Strömberg
Det tycks råda bred konsensus inom såväl statsvetenskaplig/sociologisk
som historisk forskningstradition att folk- och arbetarrörelsen haft en avgörande roll i utformandet av det moderna demokratiska Sverige – att det
stabila svenska samhällssystemet huvudsakligen byggts på täta och integrerande kontakter med civilsamhället/föreningsvärlden (Andrae & Lundkvist
969; Rothstein 992, 995, 2000). Inom denna konsensus har dock debatten
varit intensiv om hur det samspelet mellan folkrörelser och samhället i
övrigt skall värderas, om det varit fråga om konsensus eller konﬂikt mellan
aktörerna respektive paciﬁcering eller maktintegrering av rörelserna. Diskussionerna har huvudsakligen rört rörelserna på nationell eller internationellt komparativ nivå, d.v.s. jämförelser mellan olika europiska länder, där
exempelvis Wåhlin kritiserade Sven Lundkvist för att han inte uppmärksammade den olikmässiga utvecklingen för den svenska, danska och engelska folkrörelsen (Wåhlin 977). Det lokala perspektivet ﬁck ett genombrott i
Folkrörelseprojektet under 960- och 970-talen, men de teoretiska förklaringsmodellerna stod väsentligen kvar på nations- eller makronivå (Börjeson 97; Jansson 980, 982; Åberg 975). Min undersökning hade ett mer
explicit lokalhistoriskt syfte, vilket ﬁck konsekvenser såväl teoretiskt som
metodologiskt. Min undersökning gällde landskommunen Hovmantorp
som innefattade Hovmantorps municipalsamhälle, dominerad av glasbruk,
bruksorten Lessebo, som dominerades av Lessebo Pappersbruk med anor
från 600-talet, samt ett mindre samhälle runt Bergdala glasbruk. Den övriKENNETH STRÖMBERG, ﬁl. dr i historia, arbetar vid Växjö landsbibliotek med att
organisera äldre riksdagstryck och ett omfattande äldre kartarkiv. Avhandling: Vi och
dom i rörelsen: Skötsamhet som strategi och identitet bland föreningsaktivisterna i Hovmantorps kommun 884–930 (2004).
4
FOLK- OCH ARBETARRÖRELSENS KOLLEKTIVA LEGITIMITET
ga befolkningen bestod av ett mindre antal storbönder samt ett större antal
småbrukare som ofta säsongsarbetade som skogsarbetare. Skogen var för
övrigt en viktig biinkomst för alla bönder, då den försåg såväl glasbruk och
pappersbruk som de små sågverken med timmer.
En känd förespråkare för civilsamhällets och den sociala tillitens betydelse för samhällelig utveckling är Robert Putnam (996). Han hävdade att
norra Italiens försteg framför dess södra del byggde på förekomsten av sociala nätverk som gav den medborgerliga tillit, vilken möjliggjorde en framgångsrik social och ekonomisk utveckling. Putnams slutsatser har dock
ifrågasatts, och exempelvis Bo Rothstein har hävdat att sociala nätverk även
kan vara destruktiva och att förutsättningarna för ett föreningsliv kan bygga
på redan existerande social tillit och väl fungerande politiska institutioner
(Rothstein & Stolle 2003).
I Hovmantorps kommun fanns en tydlig förparlamentarisk politisk kultur som integrerade det framväxande föreningslivet – en social tillit grundad på den svenska samförståndsanda som präglat socken-, kyrko- och
kommunalstämmor långt tillbaka i tiden (Aronsson 992, 200; Stenius
997), vilket tyder på att Rothsteins perspektiv stämmer bättre. Pionjärerna
inom folkrörelserna var väckelse- och nykterhetsföreningarna som, liksom
de första arbetarföreningarna, ofta startades med stöd och ledning från exempelvis brukspatroner eller liberaler i samhällets övre skikt (Strömberg).
Begreppet socialt kapital fann jag användbart för att förstå betydelsen av
föreningslivet. Men på vilket sätt kunde det sociala kapitalet fungera som en
brygga mellan den äldre och den nya oﬀentligheten och av vad bestod det
sociala kapitalet? Ronny Ambjörnssons skötsamhetsbegrepp gav en möjlig
ansats (Ambjörnsson 988), och jag delade upp begreppet i fyra analysområden: nykterhet, bildning, lojalitet och deltagande. Dessa analysområden ser jag som den ram, inom vilken det sociala kapitalet byggdes upp som
krävdes för tillträde till den lokala oﬀentligheten.
Analysen av den moderna borgerliga oﬀentligheten har sin främste företrädare i Jürgen Habermas (988), även om han kritiserats för att kriterierna
för tillträde till oﬀentligheten utesluter stora delar av vad han själv kallat den
plebejiska oﬀentligheten (Österberg 989; Aronsson 992; Thompson 995).
Jag instämmer i det stora hela i kritiken, inte minst för att min avhandling
fokuseras på just den till synes stora klyfta som fanns mellan eliter och medlemsmajoriteter (Strömberg 2004). Klyftan gick igen i kommunalpolitiken
och kan beskrivas som en medborgerlig klyfta.
5
FOLK- OCH ARBETARRÖRELSENS KOLLEKTIVA LEGITIMITET
Denna iakttagelse är inte ny utan går tillbaka till Robert Michels som på
920-talet lade fram tesen om den järnhårda oligarkin inom arbetarrörelsen.
Även svenska forskare har noterat denna klyfta men inte försökt förklara
den (Westerståhl 945; Moberg 978; Lindström 979). Folkrörelseprojektets ledare Sven Lundkvist kommenterar lakoniskt detta fenomen som att
”Massorna gav resonans åt ledargruppens åtgärder”, ett praktexempel på
idealisering av de ledande och kollektivisering av övriga aktörer utifrån
rörelsernas funktionella betydelse (Lundkvist 98). Bristen på förklaringar
kan bero på att det rör sig om ett svårfångat subjektivt område och på kopplingar mellan mänskliga motiv och handlingar (Börjesson 97; Michel 983;
Borell 984; Pareto 99; Weber 997). Sociologen Gunnar Olofsson har förkastat Michels analys ur ett historiematerialistiskt perspektiv, men samtidigt påpekat att den är ”subjektivt stark”, eftersom inga vetenskapliga alternativ presenterats (Olofsson 975). En lösning på den problematiken har
enligt min bedömning inte heller sedan dess presenterats.
Reflektioner
Här följer ett talande citat från mitt lokala undersökningsområde. Citatet är
hämtat från samma lokala undersökningsområde som i min avhandling,
men ett decennium senare. Jag har efter avhandlingen fortsatt med undersökningen fram till 960, och ingenting väsentligt förändrades i den bild som
avhandlingen gav.
Mötet konstaterade att det inom föreningslivet i Lessebo, med få undantag,
råder passivitet och olust för aktivt arbete. De stora värden som genom denna
passivitet står på spel kan icke lämnas obeaktade. Våra organisationer, de
fackliga, politiska och idéella utgöra grunden för ett samhälles bestånd och
utveckling. Det skärpta tidsläget kräver mer än tillförne, de fackliga, politiska
och idéella organisationernas uppmärksamhet, slagkraft och allmänna aktivisering. En medlemsstock som icke är i intim kontakt med sin organisation, dess
program och allmänna verksamhet faller lätt oﬀer för, mot organisationen
ﬁentliga strömningar. Erfarenheten visar att ett folk, sammansvetsat i sina organisationer, kring sina ideal, kan bjuda det starkaste motstånd mot sina ﬁender
[…] Det största ansvaret för att en organisation inte arbetar som den borde, har
man förvisso ofta att söka hos den sittande styrelsen. Styrelsernas sammansättning lämnar många gånger mycket övrigt att önska. Ledningen av en organisation måste utgöras av de mest intresserade och de mest kunniga av medlem-
6
FOLK- OCH ARBETARRÖRELSENS KOLLEKTIVA LEGITIMITET
marna. Se till att styrelseledamöterna har skolning främst i de mest elementära
ämnena; föreningskunskap och organisationens problem. En studiecirkel i
dessa ämnen bör ständigt vara i arbete. Studieledarna inom resp. organisationer bör se till att icke studiearbetet försummas.
Ge även åt våra möten ett rikare inre liv. Mötena behöver inte upptagas
endast av cirkulärläsning och rapporter. Samla medlemmarna åtminstone en
gång i kvartalet eller halvåret till ett samkväm med musik, ﬁlm, teater eller
annan underhållning […] Otvivelaktigt skall medlemmarna genom sådana
arrangemang, som visar dem att organisationen inte glömt bort dem, fastare
knytas till sin förening och intimare känna samband och solidaritet med denna.
Den kontakt som i regel uppnås genom uppbördsmannens besök torde icke
vara tillräcklig. Solidaritet och sammanhållning i organisationen skapar i sin tur
solidaritet och pliktkänsla i större sammanhang, nämligen ute i samhällslivet i
övrigt. Häri består till icke ringa del vår frihet och vårt oberoende…
(Mötesprotokoll från IOGT-logen i Lessebo / 94)
Citatet innehåller en vanligt förekommande retorik bestående av en idealistisk maning till allmän mobilisering av föreningarnas medlemmar och ett
ovanligt öppet proklamerande av ”nöje för de många, ansvar för de få” – en
uppgivenhet inför medlemsmajoriteternas ointresse som i det tysta präglade folk- och arbetarrörelsens praktik under drygt fyra decennier (sju
decennier med min nya undersökning till 960).
Klyftan mellan eliter och medlemsmajoriteter är något paradoxal med
tanke på att de socialistiska grupperna ﬁck massivt stöd av medborgarna vid
de kommunala valen, förutom av föreningarnas passiva medlemmar. Hur
skall detta förklaras?
Källproblemet är formidabelt. Att det saknas direkta källor från majoriteten av aktörerna inom folk- och arbetarrörelsen har framför allt inneburit
att dessa representerats indirekt. En grundläggande idé är användandet av
den kollektiva aktören, och detta märks inte minst i språkbruket: föreningen
beslöt, mötet antog, medlemmarna valde, arbetarklassen trädde fram, och
så vidare (Stenlås 2002). Hur missvisande det kan bli att använda kollektiva
begrepp belyses med några exempel från den största fackföreningen i kommunen, Pappersavdelningen i Lessebo med cirka 350 medlemmar.
Det första exemplet gällde om avdelningen skulle byta förbund från
Fabriks- till Pappersarbetareförbundet. Eftersom endast ”få” medlemmar
infann sig på mötet, beslöt de närvarande (4) att ta beslutet och meddela
förbundet detta men utan att ange antalet röstande, vilket var ett klart brott
7
FOLK- OCH ARBETARRÖRELSENS KOLLEKTIVA LEGITIMITET
mot stadgarna (mötesprotokoll avd. 94 i Lessebo 27/ 92). Det andra exemplet gällde om avdelningen skulle ta ett beslut om att ansluta sig till
Hjalmar Brantings minnesfond. Första gången frågan togs upp var alltför få
närvarande för att ta beslutet, så frågan bordlades. Nästa gång frågan togs
upp kom återigen för få, men då beslöt de närvarande (9) att trots detta gå
med i fonden (Ibid 2/9, 0/2 926).
Inför förbundet och andra intressenter utanför avdelningen framstod
det onekligen som ett kollektivt beslut. För att få en annan bild av beslutets
representativitet hade det varit nödvändigt att läsa mötesprotokollen, vilket
sannolikt varken förbundet eller andra intresserade hade skäl att göra. De
medlemmar som var frånvarande kunde kanske tänkas reagera och protestera mot beslutet. Det skedde dock inte, och frågan varför ingen reagerade
är svår att besvara. Min hypotes är att de ﬂesta inte brydde sig. De var alltför
vana vid att den ledande minoriteten styrde och ställde. Kanske de inte ens
läste protokollen från mötena.
Att medlemsmajoriteten inom föreningen inte alltid var ointresserad
eller passiv, när det gällde större lokala frågor, kan det tredje exemplet visa.
Under en strejk 925 kom vid ett av strejkmötena de ﬂesta medlemmarna
till mötet, vilket var högst ovanligt trots att strejkmötena var obligatoriska.
Resultatet blev att en majoritet drev igenom ett beslut om att strejken skulle
avblåsas, vilket ledde till att styrelsen och kretsen kring denna protesterade,
märkbart överrumplad, och 05 medlemmar inlade reservationer mot
beslutet (Strömberg 2004). Även i detta exempel är det hart när omöjligt att
få några svar på hur de enskilda medlemmarna resonerat. I mötesprotokollen representeras dessa av några få individer som framstår som ”uttolkare”
av den allmänna meningen. Trots denna begränsning ser jag det som ett
talande exempel på klyftan inom föreningen att ledningen inte tycks ha haft
någon helgjuten kommunikation med majoriteten av medlemmarna. Detta
kan också ses som ett argument mot att de passiva medlemmarna generellt
skulle ha gett sitt bifall till de aktivas ledande roll – att de delegerade eller
medvetet godkände deras representativitet.
För att ändå kunna göra en analys av de ”käll-lösa” medlemmarnas agerande, valde jag att uppställa etnologiskt inspirerade hypoteser. Den kanske
viktigaste hypotesen grundade sig delvis på subjektivt valda värderingar (att
värderingar är subjektiva är naturligtvis självklart, men långt ifrån alltid uttalat), varav den främsta värderingen var att det civila samhällets betydelse
inte bara kan mätas utifrån dess sociala, politiska och ekonomiska utveck8
FOLK- OCH ARBETARRÖRELSENS KOLLEKTIVA LEGITIMITET
ling. Minst lika viktigt för samhället är det vardagliga livet, framför allt familjelivet, vilket då som nu utgör det huvudsakliga engagemanget för de ﬂesta
medborgare. Detta utgjorde min första hypotes.
Den andra hypotesen var att båda grupperna av aktörer, såväl de aktiva
föreningsmedlemmarna som de passiva, måste betraktas som lika rationella.
Det gäller bara att förstå vilka subjektiva val eller erfarenheter som formade
aktörernas agerande, vilket berör en annan hörnsten i mina subjektiva val,
forskarens människosyn.
Peter Aronssons diskussion om praxis sammanfattar på ett bra sätt vilka
krav som kan ställas på forskare som vill försöka förstå kopplingen mellan
individer, handlande och strukturer. Framför allt hävdar han att forskarens
uppgift inte är att reducera människors handlande eller åsikter till materiella
faktorer. I stället måste det mänskliga handlandet sökas i en rationalitet
hämtad ur erfarenheter och i det faktum att vardagen är erfarenhetens främsta källa (Aronsson 992). Aronsson försöker inte lösa dikotomin aktör–
struktur, vilket är insiktsfullt enligt min mening. Hans resonemang leder till
att den hierarkiska skillnaden mellan dessa analysnivåer bortfaller, och betonandet av erfarenheten som det mänskliga handlandets bas utplånar skillnaden mellan aktörernas rationalitet.
Följdfrågan efter ovanstående val av hypotetiska perspektiv blev vilka
metoder som kunde appliceras på undersökningen. Valet av undersökningsområde styrdes i hög grad av ett lokalhistoriskt perspektiv. Fördelen med
lokalhistoriska undersökningar är framför allt att de når den basala nivån
inom föreningarnas verksamheter, den nivå som utgör de minsta byggstenarna för den större nationella historieskrivningen. I Hovmantorps kommun fanns inom de lokalt skilda delorterna föreningar inom samma nationella förbund, vilket möjliggjorde en komparativ undersökning av hur respektive delområden inom den gemensamma kommunen påverkade likartade typer av föreningar. Den lokalhistoriska metoden innebar således möjlighet att upptäcka eventuella diskrepanser mellan föreningarnas konkreta
verksamheter och den nationella historieskrivningen samt eventuella inomlokala skillnader.
En viktig aspekt inför metodikens utformning utgjordes av källmaterialet, vilket främst bestod av föreningarnas mötesprotokoll, medlemsmatriklar
och närvarostatistik. Det framstod ganska snart att källorna var problematiska. Kunde de betraktas som objektiva källor till föreningarnas praktiker,
när även dessa dominerades och nedtecknades av den aktiva minoriteten?
9
FOLK- OCH ARBETARRÖRELSENS KOLLEKTIVA LEGITIMITET
Svaret måste bli nej, åtminstone i betydelsen av källor till förståelse av de
passiva medlemmarnas agerande. Däremot kunde de betraktas som relativt
trovärdiga källor till hur de aktiva ville bli sedda – utformandet av deras
subjektiva självbilder.
Det etnologiska perspektivet framstod här som problematiskt. Under
parollen Historia underifrån lanserade socialhistoriker på 980-talet ett
svar på etnologernas empatiska fokus på utanförstående eller marginaliserade sociala grupper. Tanken var att utnyttja källor som fanns tillgängliga
”ovanifrån” såsom en sorts spegelbild, där de aktivas självuppfattningar eller
värderingar av de passiva delvis kunna synliggöra dessa. Min främsta invändning mot denna förhoppning är att mötesprotokollen kan betraktas som
ytterst formaliserade berättelser, vars uppbyggnad och innehåll bestämdes
av speciﬁka diskurser som utvecklades tidigt inom rörelsernas centrala skolningsprogram (Josephson 994, 996). Jag ställde mig frågan om ens de aktiva
blev helt synliga, och även här blev mitt svar ett tveklöst nej. Olle Josephson
har i ﬂera verk behandlat arbetarbildningens betydelse – arbetarklassens
erövrande av språket och betydelsen av detta för samhällsutvecklingen.
Hans bedömning tycks utgå främst från kvantitativa uppskattningar snarare
än av det kvalitativa innehållet. Jag skall illustrera detta med ett citat:
Men det främsta svaret hittar vi just på logemötet – eller på fackföreningsmötet
eller församlingsmötet. Det är här som folk möttes ofta och regelbundet,
faktiskt i hundratusentals, och själva tar svenskan i bruk för nya syften […] Och
när en halv miljon människor som blivit en stark politisk kraft börjar uppträda
på detta vis, är det svårt att stå emot. (Josephson 994, s 42ﬀ )
Om mina slutsatser att endast 5–8 procent regelbundet besökte mötena kan
anses korrekta och när ABFs studiecirklar endast berörde ,6 procent av de
anslutna medlemmarna, framstår en helt annan bild, en bild av en ny elits
framväxt, långt ifrån den massrörelse som Josephson beskriver (Åkerstedt
967; Strömberg 2004).
Saknar då mötesprotokollen helt värde som källor för att förstå vad som
hände inom föreningarna? Här måste jag ge det tveksamma svaret ja och nej.
De föreningar som förde kontinuerlig närvarostatistik framstår onekligen
på ett helt annat sätt vad gäller praktisk verksamhet än de hade gjort om
dessa siﬀror uteslutits. Med andra ord var källorna av stort värde vad det
gäller kvantitativa uppgifter av den faktiska närvaron såsom ett fysiskt mått
på medlemmarnas engagemang eller brist på engagemang.
20
FOLK- OCH ARBETARRÖRELSENS KOLLEKTIVA LEGITIMITET
De frekventa diskussionerna om medlemsproblematiken är intressanta i
ett annat perspektiv, förutom som ytterligare belägg för medlemmarnas
frånvaro, nämligen som en retorik för byggandet av en idealiserad självbild
hos de aktiva. I föreningarnas praktik kom nöjesinslaget tidigt att bli en integrerad del av verksamheten. Såväl nykterhetsföreningarna som de politiska föreningarna och fackföreningarna, anordnade regelbundet sommarfester, julfester, påskfester och så vidare samt avslutade ofta mötena med ett
informellt program med kaﬀe, deklamationer, sång och dans. Parallellt med
dessa praktiker pågick en kontinuerlig kritik av nöjesinriktningen, där det
gamla bildningsidealet (planerade diskussioner, föreläsningar och studiecirklar) fördes fram för att motverka ”rörelsens förﬂackning”, vilket även har
sin motsvarighet på nationell nivå (Viksten 943; Göransson 2000, 200).
Det intressanta är att de som kritiserade urartningen inte var sena att själva
gå på festerna och danserna. Vad var i så fall syftet med deras kritik?
Min hypotes är att det framför allt kan tolkas som att föreningarna i praktiken tidigt gav upp om att få medlemsmajoriteterna aktiva, men eftersom
folk- och arbetarrörelsen per deﬁnition är massrörelser, fanns det egentligen
ingen möjlighet att oﬀentligt erkänna sitt tillkortakommande. Det vore att
ifrågasätta den egna legitimiteten. Den lilla aktiva minoriteten framställde
sig som bärare av de rätta, ursprungliga idealen: nyktra, skötsamma, lojala
och idogt kämpande. Det behöver inte innebära att de aktiva därför måste
leva upp till dessa höga ideal i praktiken. Det var själva formulerandet av
idealen som var det väsentliga. Vilka utan de själva kunde, eller ville, kontrollera att de levde upp till de proklamerade idealen? Det sistnämnda kan belysas av det faktum att studiecirklarna ofta lades ned eller tynade bort i brist
på deltagande, eftersom det till övervägande del var bland de aktiva medlemmarna som studiecirklarna hämtade sina deltagare.
För att förstå vilken roll det sociala kapitalet spelade för aktivisterna i
deras intåg i den kommunala oﬀentligheten har jag gjort en undersökning av
vilka arenor som öppnades för dessa innan den allmänna rösträtten infördes. Från och med 908 kom arbetarrepresentanter att bli ett växande inslag
på den lokalpolitiska arenan. Fram till 99, då det första allmänna valet till
kommunalfullmäktige ägde rum, hade åtminstone 0 arbetarrepresentanter
innehaft kommunala uppdrag och 930 hade detta ökat till cirka 60 individer (Strömberg 2004).
Att arbetarna mellan valen 900 och 908 hade ökat sin potentiella styrka
dramatiskt, kan utläsas ur den procentuella fördelningen av fyrkar. Under
2
FOLK- OCH ARBETARRÖRELSENS KOLLEKTIVA LEGITIMITET
samlingskategorin arbetare hade de 900 cirka 8 procent av fyrkarna och
industrierna cirka 53 procent. 908 hade dessa siﬀror förskjutits till cirka 33
procent respektive 40 procent (Strömberg 2004). Här fanns en växande politisk potential hos arbetarna som inte gick att förbise, inte minst då det var
fullt möjligt att dessa kunde alliera sig med bönder eller andra aktörer mot
industrierna. Det går dock inte att entydigt säga något om vilken betydelse
detta hade eller vilka eventuella taktiska överväganden som kan ha legat
bakom inkorporerandet av arbetarrepresentanter.
De första arbetarrepresentanterna tog säte i den politiska oﬀentligheten
908. Dessa var glas- och pappersarbetare, IOGT-medlemmar och socialdemokrater. Av de 30 arbetare, som hade kommunalpolitiska uppdrag 930,
är den kanske intressantaste iakttagelsen att de tio först utsedda satt kvar
under hela perioden och dominerade i antalet förtroendeuppdrag, det vill
säga att de hade det största sociala kapitalet. Detta kan naturligtvis också
tolkas som ett uttryck för en trygg, konservativ och relativt orörlig politisk
kultur: ”är du väl inne sitter du kvar” (Strömberg 2004). Kombinationen
IOGT-medlem och socialdemokrat överväger bland dessa tio främsta.
Jag vill hävda att inkorporerandet av arbetarklassen i det oﬀentliga rummet, åtminstone på den lokala nivån, var ett entydigt elitistiskt projekt och
lika entydigt ett individuellt projekt. Det syns ganska väl genom den kritik
som stundtals riktades mot fullmäktigegruppen inom de socialdemokratiska arbetarekommunerna – att de ofta lyste med sin frånvaro på arbetarekommunens möten och att de begick mannamån, det vill säga att de röstade
snarast utifrån sina egna ställningstaganden än arbetarkommunens (Strömberg 2004).
Slutsatser
Jag kan tyvärr inte säga att jag har hittat ett distinkt forskningsläge i den
svenska folk- och arbetarrörelseforskningen som jag kan referera till, förutom den etnologiskt inspirerade empatiska ”underifrånforskningen”, en
forskningsinriktning som nu verkar ha gått i graven. Det ﬁnns inslag som
pekar på en försiktig vändning bland historiker, som kritiskt har granskat
rörelserna, men utan att släppa på den grundläggande ideologiska utgångspunkten (Lindeborg 200; Johansson 200, Edquist 2002). Det kanske mest
inspirerande svenska verket i mitt perspektiv är Bo G Nilssons analys av det
omfattande etnologiska/fackliga samarbetsprojektet Arbetarminnen. Nils22
FOLK- OCH ARBETARRÖRELSENS KOLLEKTIVA LEGITIMITET
son visar hur de insamlade intervjuerna redigerades i ett bestämt syfte.
Arbetarnas utsagor kollektiviserades genom att personliga kommentarer
eller hänvisningar till den stora betydelsen familje- och kamratliv hade för
de intervjuade medvetet ströks för att få fram en bild av en enhetlig social
grupp, socialiserad runt arbetet (Nilsson 996).
Det är intressant att Vetenskapsrådets analys av forskningsläget inom
folk- och arbetarrörelsen från 2003, i stort veriﬁerar min bild ”[…] att det
ännu icke har skett några starka attacker mot den dominerande historieskrivningen om arbetarrörelsen. Alltjämt saknas en konservativ och en nyliberal forskning som angriper arbetarrörelsen […].” Dessutom sägs det
något kryptiskt: ”Den postmoderna och kulturteoretiska betoningen ligger
snarare vid tolkning och perspektivisering av en social konstruktion som
uppfunnits av makthungriga agitatorer” (Vetenskapsrådet 2003).
Internationellt ﬁnns det en betydligt bredare forskning kring dessa frågor, och här vågar jag påstå att jag kan sägas tillhöra ett väl etablerat och
aktivt forskningsläge. Särskilt har det brittiska forskningsläget varit inspirerande. Den som framför allt har inspirerat mig är Patrick Joyce, den kanske
främste företrädaren för det kritiska perspektiv som kännetecknar bredden
inom den engelska folkrörelseforskningen, vilken inrymmer såväl liberala
och konservativa som historiematerialistiska och postmoderna perspektiv.
Dessa perspektiv debatteras dessutom, vilket är den stora skillnaden till det
svenska forskningsläget (Aronsson 998). Joyce har framför allt visat vilken
stor roll det individuella livsprojektet hade för aktörerna i de folkliga rörelserna och kritiskt granskat de kollektiva begreppens dominans inom socialhistorien (Joyce 994, 994).
Ett annat val jag stod inför, när jag valde att göra en lokalhistorisk undersökning, var i vilken kontext jag skulle hämta mina förklaringsmodeller. Det
är ingen överdrift att påstå att kontextanvändande är ett måste för så gott
som all historieskrivning i dag, och det är naturligtvis inget principiellt fel i
detta. Att skriva en historisk berättelse är i praktiken omöjligt, om det inte
ﬁnns någon form av kontextuell ram som skapar mening. Det problematiska
är hur vi som forskare väljer kontexter eller, än väsentligare, att vi väljer kontexter utan att ifrågasätta eller problematisera kontextens styrning av vår
forskning (Berkhofer 997).
Mitt val inför avhandlingsskrivandet var att försöka minimera kontexten
så mycket som möjligt, och jag försökte applicera det undersökta lokalområdet som dess egen kontext. Det var naturligtvis inte möjligt att utföra
23
FOLK- OCH ARBETARRÖRELSENS KOLLEKTIVA LEGITIMITET
utan att jag själv valde ut vilka fakta som skulle ingå i kontexten. För att problematisera mitt val inför läsaren valde jag därför att även inkludera en beskrivning av mina personliga preferenser. Delvis tror jag att jag lyckades få
fram uniciteten i Hovmantorps kommun, som exempelvis visade sig i att
föreningarna i det heterogena Hovmantorp var betydligt mer debattglada
och individualistiska än i det homogena brukssamhället Lessebo där det,
åtminstone på ytan, rådde en enighet och avsaknad av debatt. Men den viktigaste iakttagelsen var kanske den markanta ﬁentligheten mellan befolkningen i Lessebo och Hovmantorp, där de socialdemokratiska arbetarekommunerna ofta drogs med i den allmänna ﬁentligheten – lokalsamhället först,
ideologin sedan. Dessa iakttagelser tror jag att jag kunde göra därför att jag
inte lade en nationell kontext som grund för förklaringsmodellen, vilket
innebar att den nationella kontexten/berättelsen i viss mån krackelerade.
Nackdelen har framför allt visat sig i att den diskussion jag hoppats på inte
blivit av. Jag vet inte säkert vad det kan bero på. Kanske är det så att den kontext man använder sig av också utgör den ”spelplan” som legitimerar en diskussion.
Not

Enligt Nationalencyklopedin är fyrk en tidigare skatteenhet, taxerings- och rösträttsnorm på landsbygden 862–909. Enligt 862 års lag om kommunalstyrelse på landet
åsattes varje skattskyldig ett fyrktal som stod i relation till den statliga bevillningen och
vilade på såväl inkomst som fast egendom. Fyrktalet reglerade den kommunala beskattningen men också rösträtten till primärkommunala församlingar och landsting: ju ﬂer
fyrkar, desto ﬂer röster. År 900 maximerades antalet fyrkar till 5 000, och 909 ersattes
fyrkskalan i samband med rösträttsreformen av den fyrtiogradiga skalan.
Referenser
Ambjörnsson, R., (988) Den skötsamme arbetaren: idéer och ideal i ett norrländskt sågverkssamhälle 880–930. Stockholm: Carlsson.
Andrae, C. G., & Lundkvist, S., (969) Folkrörelserna och den svenska demokratiseringsprocessen. Historisk tidskrift nr 2.
Aronsson, P., (992) Bönder gör politik: det lokala självstyret som social arena i tre Smålandssocknar, 680–850. Diss. Historiska institutionen, Lunds universitet.
Aronsson, P., (998) En lomhörd dialog. Historisk Tidskrift nr .
Berkhofer, Jr, R., (997) Beyond the Great Story. History as Text and Discourse. Cambridge, Mass.: Harvard University Press.
24
FOLK- OCH ARBETARRÖRELSENS KOLLEKTIVA LEGITIMITET
Bexell, G., & Stenius, H., (red) (997) Värdetraditioner i nordiskt perspektiv. Rapport från
ett symposium i Helsingfors. Lund: Lund University Press.
Borell, K., (984) Organisationer och demokrati: en idéhistorisk studie av Robert Michels
partisociologi. Sociologiska institutionen, Uppsala universitet.
Börjeson, T., (97) Metall 20 – fackföreningen och människan. Diss. Historiska institutionen, Uppsala universitet; Stockholm: Läromedelsförlagen (distr).
Edquist, S., (200) Nyktra svenskar. Godtemplarrörelsen och den nationella identiteten
879–98. Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis.
Göransson, B., (2000) Accent nr –2.
Göransson, B., (200) Fönstret nr .
Habermas, J., (988) Borgerlig oﬀentlighet. Kategorierna ”privat” och ”oﬀentligt” i det moderna samhället. Lund: Arkiv.
Jansson, T., (980) Folk på väg till logen. För vilka stod porten till nykterhetsrörelsen
öppen. I M. Eriksson m.ﬂ. (red.) Med eller mot strömmen? En antologi om svenska
folkrörelser. Stockholm: Sober.
Jansson, T., (982) Samhällsförändring och sammanslutningsformer. Det frivilliga föreningsväsendets uppkomst och spridning i Husby-Rekarne 850–930. Diss. Historiska
institutionen, Uppsala universitet.
Johansson, R., (200) Kampen om historien: Ådalen 93: sociala konﬂikter, historiemedvetande och historiebruk 93–2000. Diss. Historiska institutionen, Lunds universitet.
Josephson, O., (994) Nyktert svenskt språk. Folkets historia nr 2.
Josephson, O., (red) (996) Arbetaren tar ordet: språk och kommunikation i tidig arbetarrörelse. Stockholm: Carlsson.
Joyce, P., (993) Visions of the People. Industrial England and the Question of Class, 884–
94. Cambridge: Cambridge University Press.
Joyce, P., (994) Democratic subjects. The self and the social in nineteenth-century England. Cambridge: Cambridge University Press.
Lindeborg, Å., (200) Socialdemokraterna skriver historia. Historieskrivning som ideologisk maktresurs. Diss. Historiska institutionen, Uppsala universitet.
Lindström, Å., (979) Bruksarbetarfackföreningar. Metalls avdelningar vid bruken i östra
Värmland före 9. Uppsala: Univ.; Stockholm: Almqvist & Wiksell international
(distr.).
Lundkvist, S., (98) Folkrörelserna i det svenska samhället. I K. Åmark, (red.) Teori- och
metodproblem i svensk historieforskning: en antologi. Stockholm: LiberFörlag.
Michels, R., (983) Organisationer och demokrati – en sociologisk studie av de oligarkiska
tendenserna i vår tids demokrati. Stockholm: Ratio.
Moberg, K., (978) Från tjänstehjon till hembiträde. Diss. Historiska institutionen, Uppsala universitet; Stockholm : Almqvist & Wiksell international (distr.).
Nilsson, B. G., (996) Folkhemmets arbetareminnen: en undersökning av de historiska och
diskursiva villkoren för svenska arbetarlevnadsskildringar. Diss. Stockholms universitet.
25
FOLK- OCH ARBETARRÖRELSENS KOLLEKTIVA LEGITIMITET
Olofsson, G., (975) Robert Michels och teorin om arbetarorganisationernas byråkratisering. Arkiv för studier av arbetarrörelsens historia nr 7–8.
Pareto, V., (99) The rise and falls of elites. New Brunswick, N.J.: Transaction Publishers.
Putnam, R., (996) Den fungerande demokratin: medborgarandans rötter i Italien. Stockholm: Norstedts.
Rothstein, B., (992) Den korporativa staten: intresseorganisationer och statsförvaltning i
svensk politik. Stockholm: Norstedts juridik.
Rothstein, B., (995) Marxism, institutionell analys och arbetarklassens makt. Arkiv för
studier av arbetarrörelsens historia nr 5–52.
Rothstein, B., (2000) Det sociala kapitalet i den socialdemokratiska staten. Den svenska
modellen och det civila samhället. Arkiv för studier av arbetarrörelsens historia
nr 79.
Rothsten, B., & Stolle, D., (2003) Generell välfärd skapar socialt kapital. Tvärsnitt nr .
SOS, kommunala valen 99–93.
SOS, riksdagsmannavalen 909–932.
Stenlås, N., (2002) Vem syr kejsarens kläder? Hur makten önskar uppträda och historikerna hjälper dem göra det. Arbetarhistoria. Meddelande från arbetarrörelsens arkiv
och bibliotek nr 3–4.
Strömberg, K., (2004) Vi och dom i rörelsen. Skötsamhet som strategi och identitet bland
föreningsaktivisterna i Hovmantorps kommun 884–930. Diss. Historiska institutionen, Växjö universitet.
Thompson, J. B., (995) The Media and Modernity. A Social Theory of the Media. Cambridge: Polity Press.
Vetenskapsrådet (2003) Svensk forskning om demokrati, oﬀentlig förvaltning och folkrörelser. Vetenskapsrådets rapportserie nr 5.
Weber, M., (997) Makt og byråkrati: essays om politikk og klasse, samfunnsforskning og
verdier. Oslo: Gyldendal.
Westerståhl, J., (945) Svensk fackföreningsrörelse. Organisationsproblem. Verksamhetsformer. Förhållande till Staten. Diss. Stockholms högskola.
Wigren, A., (988) Från fyrk till urna: om rösträtt, valdeltagande och politisk rekrytering
i småländska byar 875-946. Diss. Stockholms universitet.
Viksten, A., (943) Rakt på sak. Stockholm: Freden.
Wåhlin, V., (977) Omkring studiet af det folkelige bevaegelser. Overvejelser vedr. Folkrörelseprojektet og Sven Lundkvist, Folkrörelserna i det svenska samhället 850–
920, Uppsala 977, og et forsög til et kompletterende helhedfortolkning. Historisk
tidskrift nr 2.
Åberg, I., (975) Förening och politik: folkrörelsernas politiska aktivitet i Gävle under 880talet. Diss. Historiska institutionen, Uppsala universitet.
Österberg, E., (989) Bönder och centralmakt i det tidigmoderna Sverige. Konﬂikt –
kompromiss – politisk kultur. Scandia nr .
26
Pensionärernas organisering
och politiska inflytande
Marginella eller betydelsefulla aktörer?
David Feltenius
Det svenska organisationsväsendet brukar tillskrivas tre huvudroller –
rollen som röstproducent, rollen som serviceproducent och rollen som
demokratiskola (Wijkström 999). I min avhandling behandlas organisationerna, och då i synnerhet de som representerar landets äldre befolkning, i
deras roll som röstproducent (Feltenius 2004). Det innebär att fokus ligger
på organisationsväsendet som en röst för människor och deras värderingar
eller intressen. Det är kanske det vanligaste angreppssättet på studiet av organisationer inom statsvetenskap, det ämne jag representerar. Det skall dock
tilläggas att de två övriga rollerna också rönt uppmärksamhet inom ämnet
under senare tid. Exempelvis har organisationernas roll som demokratiskola
uppmärksammats i Robert D. Putnams numera klassiska studier på området
(Putnam 996, 200).
Intresset för organisationsväsendet inom svensk statsvetenskap har haft
en slagsida åt aktörerna på arbetsmarknaden (Vetenskapsrådet 2003). Studiet av dessa aktörer har vanligen skett med utgångspunkt från begreppet
korporatism, vilket ﬁck ett uppsving inom ämnet under sent 970-tal och
under 980-talet. Med korporatism avses organiserade intressen, och då
särskilt representanter för arbetsgivare och arbetstagare, och deras deltagande i den oﬀentliga beslutsprocessen (Lijphart & Crepaz 99). Inslaget
av korporatism har ofta ansetts utgöra en viktig orsak till förekomsten av en
generös välfärdsstat i länder som Sverige (Mishra 984; Katzenstein 985).
Korporatismforskningen har haft en synnerligen avog inställning till betydelsen av andra sorters organiserade intressen än de för arbete och kapital.
DAVID FELTENIUS är verksam som forskare och lärare vid Statsvetenskapliga institutionen, Umeå universitet. Avhandling: En pluralistisk maktordning? Om pensionärsorganisationernas politiska inﬂytande (2004).
27
PENSIONÄRERNAS ORGANISERING OCH POLITISKA INFLYTANDE
I ﬂera studier har företrädare för vad jag kallar välfärdskonsumenter (som
organisationer för handikappade, föräldrar eller pensionärer) ansetts utgöra
relativt svaga aktörer i jämförelse med parterna på arbetsmarknaden
(Rokkan 975; Rothstein 992). Förklaringen till detta anses inom korporatismforskningen gå att ﬁnna i att de saknar den typ av maktresurser som
parterna på arbetsmarknaden förfogar över (Cawson 982; Williamson
989). Det har hetat att välfärdskonsumenternas förhandlingsvapen i förhållande till staten är att vägra mottaga sin välfärdsservice, vilket torde vara
synnerligen verkningslöst (Williamson 989).
Med hänvisning till korporatismforskningens uppfattning om välfärdskonsumenternas maktresurser kan det därför förväntas att deras betydelse
för välfärdspolitikens utveckling är marginell. Det var mot denna bakgrund
som jag i min avhandling väckte den övergripande frågan huruvida korporatismforskningens bild av välfärdskonsumenternas maktposition verkligen
stämde. För att kunna ta reda på detta studerades pensionärsorganisationernas inﬂytande, företrädelsevis på central nivå: Vilka möjligheter har de att
utöva inﬂytande på central nivå, och vilket faktiskt inﬂytande har de uppnått
över välfärdspolitikens utformning? Hur kan pensionärsorganisationernas
inﬂytande förklaras utifrån ett maktresursperspektiv?
Frågeställningarna om pensionärsorganisationernas inﬂytande besvarades genom en empirisk studie av deras politiska agerande samt gensvaret
från regering och riksdag. Rent konkret gick studien till så att beslutsprocesser spårades bakåt i tiden genom oﬀentligt tryck, arkivmaterial och intervjuer. Detta förfarande brukar gå under benämningen processpårning
(George & McKeown 985). Urvalet av intervjupersoner skedde på basis av
de skriftliga dokument som studerades. Ambitionen var att genom intervjuerna ta reda på om det fanns en annan version av händelseförloppet vid
sidan av den som kom fram i dokumenten.
Avhandlingens viktigaste resultat är att korporatismforskningens bild av
välfärdskonsumenternas organisationer som marginella företeelser inom
politiken inte tycks stämma. I stället för en korporativ maktordning, där
parterna på arbetsmarknaden utgör de dominerande aktörerna, menar jag
att det är befogat att tala om en pluralistisk maktordning där även välfärdskonsumenternas organisationer är av betydelse för politikens utformning.
Denna övergripande slutsats bygger på observationen att pensionärernas
organisationer lyckats med att nå resultat i en rad frågor av betydelse för
landets äldre under 990-talet och framåt. Den viktigaste orsaken till detta
28
PENSIONÄRERNAS ORGANISERING OCH POLITISKA INFLYTANDE
förhållande är pensionärernas starka organisering, vilket gör organisationerna till företrädare för en viktig väljargrupp.
I föreliggande kapitel kommer jag att utveckla slutsatserna från min avhandling samt placera in dessa i en vidare teoretisk kontext. I det följande
avsnittet utvecklas korporatismens syn på organisationers makt och inﬂytande. I det därpå följande avsnittet redovisas fallet med pensionärsorganisationerna och deras inﬂytande, vilket bygger på resultaten från min avhandling. Avslutningsvis lyfts ett par teman fram för fortsatta studier inom
området.
Korporatismens maktdimension
Studiet av korporatism ﬁck sitt uppsving efter publiceringen 974 av Philippe
C. Schmitters inﬂytelserika artikel Still the Century of Corporatism? I artikeln slogs det fast att förhållandet mellan organiserade intressen och staten
i många västeuropeiska länder skiljde sig från det pluralistiska mönster som
var rådande i USA. Ett utmärkande drag i det västeuropeiska fallet var förekomsten av hierarkiskt uppbyggda organisationer som var erkända av staten
och som tilläts delta i den oﬀentliga beslutsprocessen. Schmitter var dock
inte särskilt tydlig med vilken typ av organiserade intressen som avsågs.
Detta förhållande gav upphov till en debatt om det verkligen kunde vara så
att alla typer av organiserade intressen kunde inkluderas i begreppet korporatism eller om begreppet enbart var förbehållet arbetsgivare och arbetstagare. Schmitter själv tog tidigt ställning för att begreppet avsåg alla typer
av organiserade intressen (Schmitter 977). Han ﬁck dock inte något större
gehör för den ståndpunkten utan den gängse uppfattningen blev att begreppet enbart avsåg producentintressen som fackföreningar och näringslivsintressen.
Inom korporatismlitteraturen motiveras denna gränsdragning med att
andra organisationer än producentorganisationer saknar maktresurser av
den typ som går att härleda från producentorganisationernas ställning som
producenter på en marknad. Med andra organisationer avsågs här organisationerna för välfärdskonsumenter, till exempel pensionärsorganisationer.
Avsaknaden av maktresurser i paritet med producentorganisationernas
innebär att välfärdskonsumenternas organisationer hamnar i ett asymmetriskt maktförhållande till staten (Williamson 989). Förhållandet till staten
riskerar därför snarare att handla om kooptering än om korporatism som
29
PENSIONÄRERNAS ORGANISERING OCH POLITISKA INFLYTANDE
anses spegla ett ömsesidigt utbyte mellan jämbördiga parter. Med kooptering avses här att de löper risken att tas som gisslan av staten, vilket innebär
att staten utövar ett ensidigt inﬂytande över organisationen (Cawson 982,
Rothstein 992).
Den här synen på välfärdskonsumenternas organisationer har också gått
igen i den skandinaviska korporatismforskningen. Exempelvis har Stein
Rokkan gjort gällande att det är förhandlingar mellan arbete och kapital på
den korporativa arenan som är central för politikens utformning i de skandinaviska länderna. Andra typer av organiserade intressen, som pensionärsorganisationer, hamnar därmed i bakvattnet och beskrivs i termer av marginal and peripheral (Rokkan 975).
Ett annat exempel är Bo Rothsteins studie av den korporativa staten, där
intresset riktats mot organisationers deltagande i förvaltningsledet. En viktig slutsats i hans studie är att producentintressena haft en stark position i
förvaltningsledet, medan andra typer av organiserade intressen successivt
manövrerats ut. Som exempel nämner Rothstein nykterhetsrörelsens inﬂytande över alkoholpolitiken, där staten snarare påverkat nykterhetsrörelsen
än tvärtom (Rothstein 992).
Synen på välfärdskonsumenternas organisationer som svaga aktörer i
den politiska processen har utmanats av Paul Pierson. I sin studie Dismantling the Welfare State (994) skiljer han mellan den gamla och den nya välfärdspolitiken. Den gamla välfärdspolitiken handlade om att utveckla och
bygga upp välfärdsprogrammen, medan den nya primärt handlar om att
anpassa välfärdsprogrammen till nya villkor såsom minskad ekonomisk tillväxt och en åldrande befolkning. I denna anpassningsprocess handlar det
snarare om att reducera välfärdsprogrammens omfång än om att expandera
dem.
Apropå organiserade intressens roll menar Pierson (994) att fackföreningarna ofta tillskrivits en dominerande position i den gamla välfärdspolitiken2, men att deras maktposition minskat i den nya välfärdspolitiken. I
stället är det de organisationer, som är sprungna ur välfärdsprogrammen,
som har ﬂyttat fram sina maktpositioner. Dessa organisationers makt går att
härleda från den omständigheten att de representerar en viktig väljargrupp
som politikerna inte kan negligera. I de fall politiker möter företrädare för en
dylik organisation kan de därför komma att tvingas överge sina planer på
besparingar inom välfärdsprogrammet.
Piersons slutsatser angående välfärdskonsumenternas makt har dock
30
PENSIONÄRERNAS ORGANISERING OCH POLITISKA INFLYTANDE
kommit att ifrågasättas, särskilt i den svenska kontexten. Kritiken går ut på
att Pierson dragit alltför långtgående slutsatser av två enstaka fall, nämligen
den nya välfärdspolitiken i USA och Storbritannien. Eftersom bägge dessa
länder anses ha ett pluralistiskt system för intresserepresentation, har det
argumenterats för att slutsatserna inte omfattar situationen i ”korporativa
länder” som Sverige. I korporativa länder anses fackföreningar fortfarande
vara de dominerande aktörerna, medan välfärdskonsumenternas organisationer spelar en marginell roll (Anderson 200).
Korporatismen har dock genomgått en försvagning under senare år, och
det har gjorts gällande att Sverige kommer att gå mer mot pluralism (Lewin
992). Det skulle i så fall innebära att ﬂer inﬂytelserika aktörer än de för arbete och kapital släppts in i den politiska processen kring välfärdspolitikens
utformning. Ett tecken på detta är pensionärsorganisationerna och deras
inﬂytande över den del av politiken som rör de äldre i samhället.
Pensionärsorganisationernas deltagande och inflytande
Organiseringen bland landets äldre tilltog i takt med välfärdsstatens utbyggnad. År 939 bildades embryot till vad som i dag utgör landets näst största
pensionärsorganisation, Sveriges Pensionärsförbund (SPF). Några år senare,
942, bildades Pensionärernas Riksorganisation (PRO), som är landets största pensionärsorganisation i dag (Elmér 960; Gaunt 999; Viktorsson 2002).3
Efter det att organiseringen bland landets äldre tagit form, uppstod krav på
förbättrade inﬂytandemöjligheter på central nivå i form av förhandlingsrätt.
Inspirationen till kravet på förhandlingsrätt återﬁnns i den typ av förhandlingar som fördes mellan parterna på arbetsmarknaden, men här handlade det om förhandlingar mellan företrädare för landets pensionärer och
regeringen. Kravet på förhandlingsrätt drevs med stort engagemang av PRO
under 970- och 980-talen. Under 970-talet visade det sig svårt att få
kravet tillgodosett, delvis på grund av de täta regeringsskiftena från 976
och framåt men också på grund av en direkt ovilja från politiskt håll.
År 987 kom dock PROs ansträngningar att ge resultat i och med tillsättandet av en statlig utredning om pensionärernas inﬂytande (Dir. 987:2).
Regeringens svar på utredningens betänkande blev en kompromiss i form av
upprättandet av en särskild kommitté på Socialdepartementet – pensionärskommittén. I direktiven till kommittén anges att den skall fungera som
3
PENSIONÄRERNAS ORGANISERING OCH POLITISKA INFLYTANDE
organ för överläggningar mellan företrädare för regeringen och landets pensionärsorganisationer (Dir. 99:49).4 Sedan starten hösten 99 har kommittén i regel sammanträtt tre till fyra gånger per år.
Vad har då pensionärsorganisationernas deltagande i kommittén, och i
andra sammanhang, gett för resultat? En empirisk studie av pensionärsorganisationernas inﬂytande under perioden 990–2002 visar att de haft framgångar med att påverka politikens utformning inom områden som pensioner, bostadstillägg, tandvårdsförsäkring samt avgifter inom äldreomsorg.
Pensionerna är en av de frågor som är absolut viktigast att driva för pensionärsorganisationerna.5 Under 990-talet hamnade pensionerna i fokus
efter de nedskärningar som genomfördes av borgerliga och socialdemokratiska regeringar. Pensionsreduceringarna gjordes huvudsakligen i två omgångar – dels hösten 992 när det beslutades att pensionen skulle beräknas
utifrån ett 98 procentigt basbelopp, dels hösten 994 när det beslutades att
uppräkningen av pensionerna i förhållande till inﬂationen skulle minskas.
Pensionärsorganisationerna var kritiska till reduceringarna och krävde till
en början att åtgärder sattes in för att skydda pensionärer med låg pension.
Detta krav kom också att få gehör genom förbättringar av bostadstillägget
respektive pensionstillskottet.
Pensionärsorganisationernas krävde även en återgång till tidigare principer för beräkningen av pensionerna. Det kom också att ske i och med att
pensionerna räknades upp fullt ut i förhållande till inﬂationen från och med
999 och att det 98-procentiga basbeloppet slopades från och med samma
år. Dessutom gavs delar av pensionärsgruppen viss kompensation för pensionernas minskade värde under 990-talet genom en särskild skattereduktion år 2002. Det material som studerats tyder på att pensionärsorganisationerna har haft inﬂytande över de två sistnämnda besluten, medan det förstnämnda förmodligen skulle ha tagits oavsett deras protester.
Ett annat viktigt pensionärskrav har gällt villkoren för bostadstillägget
som utgår till pensionärer med låg pension. Bostadstillägget var länge en
kommunal angelägenhet, vilket ﬁck till resultat att nivåerna skiljde sig åt
mellan olika delar av landet. Därför kom pensionärsorganisationerna att
kräva att staten övertog ansvaret för bostadstillägget. Efter diskussioner
med regeringen kom också ett statligt övertagande att äga rum 995. Förutom frågan om huvudmannaskap var bostadstilläggets ersättningsnivåer
uppe till diskussion i pensionärskommittén. Det förefaller högst rimligt att
pensionärsorganisationernas idoga arbete var en av faktorerna bakom re32
PENSIONÄRERNAS ORGANISERING OCH POLITISKA INFLYTANDE
geringens förslag om förbättringar av bostadstilläggets ersättningsvillkor i
olika etapper under 990-talet och framåt.
Tandvårdsförsäkringen har också varit, och utgör alltjämt, en viktig fråga
för de äldre. Under 990-talet kom tandvårdsförsäkringen att försämras
successivt samtidigt som det pågick diskussioner om att reformera försäkringen. Efter ﬂera misslyckade försök lyckades en socialdemokratisk regering 998 lotsa igenom en reform i riksdagen. Reformen innebar i stort sett
att tidigare nedskärningar bekräftades samtidigt som prisregleringen av
tandvården upphörde (Prop. 997/98:2).
Den försämrade tandvårdsförsäkringen drabbade alla vuxna i samhället
men i synnerhet de äldre som ofta är i behov av omfattande och dyrbara
behandlingar. Missnöjet bland pensionärerna lät därför inte vänta på sig
utan röster höjdes om att tandvården borde ingå i samma högkostnadsskydd
som hälso- och sjukvården.
Frågan om tandvårdsförsäkringen kom upp på bordet i pensionärskommittén, och efter diskussioner tillsattes en utredning hösten 2000. På basis
av utredningens betänkande föreslog regeringen senare ett ökat stöd till de
äldres bastandvård samt ett högkostnadsskydd för protetik. Högkostnadsskyddet innebar att kostnaderna för den enskilde inte ﬁck uppgå till mer än
7 700 kronor för en behandlingsomgång (Prop. 200/02:5). Det som tyder
på att pensionärsorganisationerna har haft inﬂytande över detta förslag är
att regeringen nyligen fått igenom en reform som trädde i kraft 999. Det
ﬁnns inget som talar för att regeringen, oavsett kravet från pensionärsorganisationerna, skulle ha lagt ett nytt förslag angående äldres tandvård efter så
pass kort tid.
En fjärde fråga som varit uppe i pensionärskommittén handlar om kommunernas avgiftsuttag inom äldreomsorgen. Den avreglering av avgiftsuttaget som skedde 993, i kombination med en hårt pressad ekonomi för
kommunerna, resulterade i stora skillnader mellan olika delar av landet.
Skillnaderna upplevdes som orättfärdiga av pensionärernas företrädare,
som därför yrkade på införande av en statlig reglering. På basis av ett utredningsförslag, som delvis gick på pensionärsorganisationernas linje, kom
socialministern i början av år 2000 att lufta sina tankar om regeringens
kommande förslag. Socialministern tvekade över att införa en statlig reglering av kommunernas avgiftsuttag. I stället förordade socialministern ett
förslag om en statlig norm som kommunerna förväntades leva upp till (Ekots
lördagsintervju 2000-02-26).
33
PENSIONÄRERNAS ORGANISERING OCH POLITISKA INFLYTANDE
Pensionärsorganisationerna kom att gå till häftig attack mot socialministerns förslag, eftersom de ansåg att en statlig norm skulle innebära att kommunerna kunde köra på som vanligt. För att förhindra en sådan utveckling
argumenterade de därför för att regeringen skulle överge tanken på en statlig
norm och i stället satsa på en statlig reglering. I slutändan var det också den
sistnämnda linjen som gick segrande ur striden (Prop. 200%:49). Socialministerns svängning i frågan från norm till statlig reglering tyder på att
pensionärsorganisationerna i hög grad kommit att påverka beslutet.
För att summera den empiriska undersökningen av pensionärsorganisationernas inﬂytande kan det konstateras att de har nått framgångar med att
påverka politikens innehåll. När det gäller faktorer som kan bidra till att
förklara detta inﬂytande kan det inledningsvis konstateras att det är svårt att
ﬁnna belägg för direkta orsakssamband. Intervjuer med företrädare för pensionärsorganisationer och politiker tyder dock på att antalet medlemmar,
i kombination med anställd expertis, ger pensionärsorganisationerna politisk makt.
Pensionärsorganisationerna har uppvisat en imponerande medlemsökning. I den senaste undersökningen av föreningslivets medlemsantal i
Sverige konstaterades dessutom att pensionärsrörelsen var en av få svenska
folkrörelser som fortfarande växer (Vogel m.ﬂ. 2003). År 2000 organiserade
pensionärsorganisationerna 4,5 procent av landets äldre i åldrarna 65–84
år. Det är en ökning jämfört med motsvarande undersökning från 992 med
2, procentenheter. Antalet medlemmar ger också politisk makt. Orsaken är
att representanter för en organisation med många medlemmar med större
trovärdighet kan göra gällande att de talar för en viktig väljargrupp. Det
innebär i sin tur att politiker inte har råd att negligera krav från en sådan
organisation, eftersom de i så fall kan komma att bestraﬀas på väljararenan.
Intervjuerna tyder dock på att antalet medlemmar inte är tillräckligt för
att kunna nå inﬂytande över politiken utan det krävs också att organisationen har tillgång till anställd expertis. En av de intervjuade representanterna
för pensionärsorganisationerna ansåg att de med hjälp av denna resurs
kunde formulera krav som var genomtänkta och genomförbara. För att nå
framgång räcker det således inte enbart med att slå på trumman för sina krav
utan det krävs även att kraven kan formuleras med hänsyn till gällande
regelverk och det ekonomiska utrymmet. Värt att notera är att pensionärsorganisationerna inte förfogar över något större antal anställda. I stället
handlar det om en handfull personer på de centrala förbundskanslierna som
34
PENSIONÄRERNAS ORGANISERING OCH POLITISKA INFLYTANDE
ägnar sig åt att bevaka utvecklingen inom de politikområden som berör de
äldre i samhället.
Det här resultatet är intressant, eftersom det visar att det inte krävs maktresurser i paritet med de som fackföreningar och näringslivsorganisationer
förfogar över för att nå inﬂytande. Inte heller krävs några enorma summor
pengar för att nå inﬂytande, även om pengar givetvis utgör en förutsättning
för att kunna anställa personal. I stället visar studien att organisationer av det
här slaget kan komma långt med att påverka politiken genom antalet medlemmar.
I nästa avsnitt kommer jag att på basis av studiens resultat peka på några
tänkbara vägar till fortsatta studier på området.
Avslutande diskussion
Även om Sverige bedömts vara ett av världens mest genomorganiserade länder (Olsen 990), har intresset för andra typer av organisationer än de för
arbete och kapital varit svalt inom den statsvetenskapliga disciplinen. De
gånger andra typer av organisationer behandlats har de ofta ansetts utgöra
marginella aktörer i den politiska processen, men frågan är om denna bild
håller empiriskt. Möjligen har det förhållit sig på det sättet tidigare, vilket
fallet med pensionärsorganisationerna skulle tala för. Under deras barndomsår ﬁnns tecken på att de snarare ägnande sig åt interna maktkamper än
åt att försöka påverka politiken. Det här utgör dock en ytlig observation,
vilket innebär att det krävs mer djuplodande forskningsinsatser kring vilken
betydelse andra organiserade intressen än de för fackföreningar och arbetsgivare haft för välfärdspolitikens utformning under de ”gyllene åren”.
Även om välfärdskonsumenternas organisationer tidigare kan ha varit
marginella aktörer på den politiska arenan, ﬁnns det skäl att anta att denna
bild inte längre håller. Studien av pensionärsorganisationerna visar att de
har blivit allt skickligare på att bedriva lobbying och få gehör för delar av sina
krav hos regeringen.
Frågan för fortsatt forskning på området är dock huruvida denna bild
stämmer generellt sett eller om pensionärsorganisationerna utgör ett unikt
fall bland välfärdskonsumenternas organisationer. Det som talar för att vi
har att göra med ett unikt fall är att pensionärerna utgör en relativt stor och
växande andel av befolkningen. Å andra sidan är det svårt att dra några deﬁnitiva gränser i dessa sammanhang, vilket innebär att det säkerligen ﬁnns
35
PENSIONÄRERNAS ORGANISERING OCH POLITISKA INFLYTANDE
andra organisationer i samhället som även de representerar en betydelsefull
grupp i politikernas ögon.
Studier av andra organisationers politiska agerande (som handikapprörelsen, hyresgäströrelsen och invandrarorganisationer) kan med fördel
även inkludera andra nivåer i det politiska systemet än den centrala. Hur ser
det ut med organisationernas inﬂytande över politiken lokalt? Ytterligare en
nivå att ta hänsyn till är den europeiska: Vad innebär tillkomsten av denna
nivå för organisationernas möjligheter att göra sig hörda i den politiska processen? En stor del av den nationella lagstiftningen härstammar från initiativ
tagna på EU-nivå, varför det är viktigt för organisationerna att ﬁnnas med i
processen redan på detta stadium. Det ﬁnns tecken på att organisationer
knyter band med den europeiska nivån, men frågan är om alla organisationer har samma möjligheter till detta.
Den forskningsdesign som tillämpas vid studiet av organisationsväsendet förtjänar även den en kommentar. De studier som gjorts på området,
inklusive min egen, har ofta handlat om relativt ingående fallstudier av en
organisation. Därför är det angeläget att genomföra jämförande studier av
organisationer antingen inom landet eller mellan länder. Exempelvis skulle
pensionärsorganisationerna kunna jämföras med sina motsvarigheter i
andra europeiska länder: Vilka likheter respektive skillnader ﬁnns mellan
organisationernas uppbyggnad och intressepolitiska arbete? Hur skall dessa
skillnader och likheter förklaras? Dylika jämförelser skulle kunna lämna viktiga bidrag till teoriutvecklingen på området. Behovet av bättre teoriutveckling på området har påtalats tidigare, men tål att upprepas (Micheletti 994;
Baumgartner & Leech 998).
Diskussionen kring olika sorters maktresurser förtjänar också den vidare
uppmärksamhet i framtida forskning. Litteraturen på området pekar ofta ut
strejkvapnet respektive pengar som självklara maktresurser. Pensionärsorganisationerna förfogar emellertid vare sig över någon enorm skattkista
eller något strejkvapen. I stället utgör antalet medlemmar en viktig maktresurs. Den maktresursen har visserligen diskuterats i litteraturen men har
enligt min uppfattning hamnat i skymundan bakom plånboksresursen. Därför krävs vidare forskning med fokus på just medlemsantalet. Den centrala
frågan är vilka förutsättningar som skall vara uppfyllda för att medlemmarna skall bli en viktig maktresurs: Är det under förutsättning att medlemmarna har tydliga politiska sympatier åt antingen vänster eller höger? Är det
att medlemmarna tillhör en stor och väl deﬁnierad grupp av befolkningen?
36
PENSIONÄRERNAS ORGANISERING OCH POLITISKA INFLYTANDE
Eller är det att organisationen har skickliga ledare som kan aktivera medlemmarna?
Avslutningsvis ﬁnns det en rad tänkbara vägar för forskningen att trampa
vidare på när det gäller organisationerna som röstproducenter. Min förhoppning är att dessa vägar också kommer att trampas upp i framtiden, så
att vi kan nå en bättre förståelse för organisationernas betydelse på den politiska arenan under en tid när korporatismen försvagats. Korporatismens
försvagning behöver ingalunda implicera att organisationernas inﬂytande
minskat. I stället kan förändringar ha skett utifrån helt andra dimensioner
som tillkomsten av större mångfald av betydelsefulla organisationer på den
politiska arenan. Den tanken stöds av fallet med pensionärsorganisationerna. Det fallet har nämligen visat att det inte enbart är fackföreningar och
näringslivets organisationer som spelar en roll för välfärdspolitikens utformning utan att det ﬁnns en större pluralism än så.
Noter
Med en maktresurs avses här en tillgång eller en egenskap hos en aktör som utgör en
betingelse för dennes inﬂytande.
2
De kanske främsta exemplen på detta är Korpi (98) och Esping-Andersen (985).
3
Utöver dessa två organisationer ﬁnns i dag ytterligare tre som kan klassas som rikstäckande: Svenska Kommunalpensionärernas Förbund (SKPF), Sveriges Pensionärers
Riksförbund (SPRF) samt Riksförbundet Pensionärsgemenskap (RPG).
4
Till skillnad från traditionella kommittéer ﬁnns det inget krav på att kommittén skall
presentera något betänkande. Något bestämt tidsmandat ﬁnns inte heller för kommittén, vilket innebär att den i allt väsentligt skiljer sig åt från det traditionella kommittéväsendet.
5
Under 990-talet handlade pensionsfrågan dels om utvecklingen inom ramen för det
gamla systemet med folkpension och ATP, dels om utvecklandet av ett nytt pensionssystem. I min avhandling fokuseras på utvecklingen inom ramen för det gamla pensionssystemet.

Referenser
Anderson, K. M., (200) The Politics of Retrenchment in a Social Democratic Welfare
State. Reform of Swedish Pensions and Unemployment Insurance. Comparative
Political Studies Vol. 34, No. 9, 063–09.
Baumgartner, F. R., & Leech, B. L., (998) Basic Interests: The Importance of Groups in
Politics and in Political Science. Princeton, N.J.: Princeton University Press.
37
PENSIONÄRERNAS ORGANISERING OCH POLITISKA INFLYTANDE
Cawson, A., (982) Corporatism and Welfare. Social Policy and State Intervention in
Britain. London: Heineman Educational Books.
Dir. 987:2, Formerna för pensionärernas medinﬂytande i olika samhällsfrågor av särskilt intresse för pensionärerna.
Dir. 99:49, Överläggningar med företrädare för pensionärsorganisationerna i frågor av
särskilt intresse för pensionärerna.
Elmér, Å., (960) Folkpensioneringen i Sverige. Lund: Gleerup.
Esping-Andersen, G., (985) Politics Against Markets: The Social Democratic Road to
Power. Princeton: Princeton University Press.
Feltenius, D., (2004) En pluralistisk maktordning? Om pensionärsorganisationernas
politiska inﬂytande. Avhandling. Umeå: Statsvetenskapliga institutionen, Umeå universitet.
Gaunt, D., (999) Från Brantings soldater till folkhemmets paria. I: L. Levin (red.) Sveriges
Pensionärsförbund – kommunistiskt, borgerligt, opolitiskt? 939–999 – sextio år av
varierad framtoning. Stockholm: SPF Förlag.
George, A. L., & McKeown, T. J., (985) Case studies and Theories of Organizational
Decision Making. Advances in Information Processing in Organizations Vol. 2, 2–58.
Katzenstein, P. J., (985) Small States in World Markets. Ithaca: Cornell University Press.
Korpi, W., (98) Den demokratiska klasskampen: Svensk politik i jämförande perspektiv.
Stockholm: Tiden.
Lewin, L., (992) Samhället och de organiserade intressena. Stockholm: Norstedts.
Lijphart, A., & Crepaz, M. M. L., (99) Corporatism and Consensus Democracy in 8
Countries: Conceptual and Empirical Linkages. British Journal of Political Science
Vol. 2, No. 2, 235–246.
Micheletti, M., (994) Det civila samhället och staten. Stockholm: Fritzes.
Mishra, R., (984) The Welfare State in Crisis: Social Thought and Social Change. Brighton: Wheatsheaf Books Ltd.
Olsen, J. P., (990) Demokrati på svenska. Stockholm: Carlsson.
Pierson, P., (994) Dismantling the Welfare State? Reagan, Thatcher, and the Politics of
Retrenchment. Cambridge: Cambridge University Press.
Prop. 997/98:2, Reformerat tandvårdsstöd.
Prop. 200%:49, Avgifter inom äldre- och handikappomsorgen.
Prop. 200/02:5, Bättre tandvårdsstöd för äldre m.m.
Putnam, R. D., (996) Den fungerande demokratin: medborgarandans rötter i Italien.
Stockholm: SNS Förlag.
Putnam, R. D., (200) Den ensamme bowlaren: den amerikanska medborgarandans upplösning och förnyelse. Stockholm: SNS Förlag.
Rokkan, S., (975) Vote Count, resources decide. Reﬂeksjoner over territorialitet versus
funksjonalitet i norsk og europeisk politikk. I O. Dahl (red.) Makt og motiv. En festskrift till Jens Arup Seip. Oslo: Gyldendal.
Rothstein, B., (992) Den korporativa staten. Stockholm: Norstedts.
Schmitter, P. C., (974) Still the Century of Corporatism? The Review of Politics Vol. 36,
85–3.
38
PENSIONÄRERNAS ORGANISERING OCH POLITISKA INFLYTANDE
Schmitter, P. C., (977) Modes of Interest Intermediation and Models of Societal Change
in Western Europe. Comparative Political Studies Vol. 0, 7–38.
Vetenskapsrådet (2003) Svensk forskning om demokrati, oﬀentlig förvaltning och folkrörelser. Stockholm: Vetenskapsrådet.
Viktorsson, N., (2002) 60-årsboken om kamp för demokrati och välfärd. Stockholm:
PRO.
Wijkström, F., (999) Svenskt organisationsliv – framväxten av en ideell sektor. Stockholm: Handelshögskolan.
Williamson, P. J., (989) Corporatism in Perspective. London: Sage.
Vogel, J., Amnå, E., Munck, I., & Häll, L., (2003) Föreningslivet i Sverige. Stockholm: Statistiska Centralbyrån.
39
Dilemmat mellan oligarki och demokrati:
Hur demokratiskt är egentligen föreningslivet?
Gun Jonsson
Min avhandling fokuserar i första hand på synsättet att frivilliga organisationer är en demokratins plantskola. Detta ställs i relation till Robert Michels
tes om oligarkins järnlag (9/983) och en fråga om det är möjligt att behålla demokrati i föreningar. Utöver detta förs ett resonemang om hur samhälleliga strukturer, som bland annat står att ﬁnna i föreningsprincipen, kan
inverka på demokratiska processer.
Människor har länge gått samman för att på demokratisk väg åstadkomma förändring i samhället. De frivilliga sammanslutningarna har under
ett ﬂertal decennier fått stå modell för att medborgare där praktiserat och
fått erfarenhet av ett demokratiskt styrelsesätt (Johansson 953; Boström,
Forsell, Jacobsson & Hallström-Tamm 2004).
Föreningarnas betydelse för medborgarnas samhällsengagemang har
studerats utifrån olika infallsvinklar och lyfts fram som en demokratins
grundbult. Här tränas medlemmarna i att ”gemensamt värdera, argumentera och fatta beslut” (Vogel, Amnå, Munk & Häll 2003). Andra menar att
föreningslivet ger medborgarna möjligheter att ta hand om sina egna intressen och skapa socialt förankrade handlingsmönster som förstärks inom den
representativa demokratin (Almond & Verba 980; Warren 200), vilket i
klartext kan tolkas som en socialisationsprocess där människor lär sig delta
i politiska val eller på annat sätt låta andra föra deras talan.
GUN JONSSON arbetar som analytiker av regionalpolitik och tillväxtpolitik på Institutet för tillväxtpolitiska studier. Hon bedriver fortsatt forskning om demokratiskt beslutsfattande. Avhandling: Tanter och representanter: dilemman i frivilliga organisationer – en
fråga om oligarki eller demokrati? (2006).
40
DILEMMAT MELLAN OLIGARKI OCH DEMOKRATI
Frågeställningar och metod
Med det ovanstående som utgångspunkt har avhandlingen kommit att röra
frågan hur demokratiska och oligarkiska tendenser tar sig uttryck i demokratiska organisationer. Är detta något som enbart uppstår i stora, växande
massrörelser (Lewin 992; Berglund 998; Larsson 999), vilket också var
Michels studieobjekt, eller kan fröet till oligarki spåras även i små föreningar? Hur uppstår i så fall oligarkiska tendenser och hur kan de vidmakthållas
eller undvikas? Är det möjligt att behålla och utveckla en demokratisk process i en frivillig organisation? Michels (9/983) menar bland annat att en
allt svagare demokratisk process är ett resultat av att medlemmarna stängs
ute till förmån för eﬀektivitet i beslutsprocessen, något som även Lars-Inge
Ström (2002) pekat på.
Ytterligare en fråga som berörs i avhandlingen är individens roll i föreningslivet. Denna fråga är relaterad till medlemmars möjlighet att skapa en
gemensam värdegrund och därmed ge en allmän tillämpning åt egenintresset i det politiska beslutsfattandet (Putnam 996). Att egenintresse och allmänintresse som demokratiska utgångspunkter är oförenliga, ﬁnns det ﬂera
som hävdar (Lewin 992; Dahl 989). Dock menar Pateman (989) att det
ﬁnns ett allmänt formulerat egenintresse (till exempel gemensamma värderingar) och mer explicita gemensamma åsikter. De gemensamma frågorna
måste därför ständigt återerövras av medborgarna. Detta är samma tes som
Jürgen Habermas (995) driver när han lyfter fram att det allmänna bästa
inte kan förutsättas.
För att analysera materialet i avhandlingen har Michels tes, förutom att
utgöra den teoretiska utgångspunkten, också använts för att ta fram ett analysinstrument, där bland andra Carole Patemans (989) studie utgjort en
alternativ förklaring till oligarkisk utveckling.
Avhandlingens empiriska delar speglar föreningsetableringsfasen. Där
är materialet hämtat från Internet. Själva demokratiprocessen har studerats
genom gruppintervjuer med sex styrelser i frivilliga föreningar, där medlemsantalet varierar mellan 25 och 300 personer. Föreningarna beskriver sig
själva som föreningar men ryms också under begreppet byutvecklingsgrupper2, vilkas arbete syftar till att gynna utveckling i byar, framför allt i gles- och
landsbygd (jfr Herlitz 998; Lindberg 2005). Ingen förening har verkat mer
än tio år. Intervjuerna har bandats och senare skrivits ut. Sammantaget kan
metoden beskrivas i termer av kvalitativ ansats med fokus på att analysera
4
DILEMMAT MELLAN OLIGARKI OCH DEMOKRATI
innehållet i intervjuerna. En mer ingående samtalsanalys3 har även genomförts. Denna del återges dock inte i detta kapitel.
Med tanke på antalet styrelser och det ringa antalet individer (totalt 27
personer) som ingår i studien kan de tendenser som materialet pekar ut inte
generaliseras och tillskrivas samtliga frivilliga sammanslutningar. Dock ger
materialet en mer djupgående förståelse för de processer som försiggår inom
en frivillig organisations styrelse.
Michels tes som analysverktyg
För att studera om det är möjligt att undvika den oligarkiska väg Michels så
pessimistiskt utmålar arbetades analysverktyget fram genom systematisering av den process han beskrivit.4 Verktyget skall möjliggöra identiﬁering
av problem och lösningar som resulterar i beslut eller val som görs inom
föreningarna. Poängen är att kategorisera valen som antingen oligarkiska
eller demokratiska.
Michels har den klassiska demokratin som utgångspunkt när han beskriver den oligarkiska processen. Den moderna deltagardemokratiska teoribildningen (Held 997) har utgjort utgångspunkter för en alternativ process.
Denna teori betonar medlemmars delaktighet, möjlighet till dialog och diskussioner och ett ledarskap som tar avstamp i medlemmarnas inﬂytande.
Genom att identiﬁera steg eller stadieövergångar i Michels beskrivning av
den oligarkiutveckling, som demokratiska organisationer genomgår, utkristalliserades sju steg, som fokuserar på viktiga delar i den process han beskriver (se tabell ). I mötet med varje steg väljer organisationen, enligt Michels,
att handla på ett sådant sätt att den viker av mot den oligarkiska vägen.
Tabell 1.
Dilemman
Michels och oligarkins väg
Demokratins väg
1. Arbetsdelning efter formell kompetens
1. All kunskap är lika mycket värd
2. Specialisering och oumbärliga ledare
2. Rotation på positioner och funktioner
3. Komplex organisation och hierarkier
3. Horisontell organisering
4. Stabilitet uppifrån
4. Nerifrånperspektiv och förändring
5. Konformitet, tolkningsföreträde av mål
5. Omtolkning av målen
6. Slutenhet och rekrytering ur egna led
6. Öppenhet för nytänkande och konﬂikt
7. Oligarki, det oberoende ledarskapet
7. Demokrati, det tjänande ledarskapet
42
DILEMMAT MELLAN OLIGARKI OCH DEMOKRATI
När de sju stegen hade utkristalliserat sig, analyserades på samma sätt
som deltagardemokratiska teorier, (till exempel Pateman 989). Genom
dessa vaskades möjliga motargument till oligarkins järnlag fram, vilka utgör
en möjlig väg att undvika fåmannaväldet. Detta kan också beskrivas som
dilemman eller valet mellan den demokratiska och den oligarkiska vägen.
Det första dilemmat i tabellen ställer alternativet arbetsdelning efter formell kompetens mot alternativet att all kunskap i föreningen är lika mycket
värd. Samma motsatsförhållanden råder för de övriga sex dilemmana, vilka
representerar var sitt steg mot – eller från- oligarkin.
De sju stegen med dess motargument utgör vägval för organisationen. I
det empiriska materialet identiﬁeras dessa steg som olika dilemman som
organisationer möter i och under sin verksamhet – dilemman som föreningarna ställs inför och som resulterar i mer eller mindre medvetna val.
Är föreningsetablerandet ett avsteg från demokratins väg?
Att frivilliga organisationer är viktiga för en fortsatt demokratisk utveckling
hos medborgarna, lyfts fram av ﬂera författare (Johansson 953; Pateman
989; Trägårdh 995; Herlitz 998; Wijkström 999 & Putnam 200), men
hur man praktiskt går tillväga för att verka och agera demokratiskt framgår
sällan eller aldrig i anslutning till dessa studier.
För att få en bild av föreningsetablerandet söktes via Internet svar på
frågan hur man bildar en förening. Här konstateras att föreningsetablerandet rymmer en formell struktur med valda ombud, styrelsens funktion och
årsmöten med mera. Föreningarna beskrevs också i termer av demokratiska
föreningar.
När formella strukturer anammas av ledamöter, vars organisationskapacitet är hög (Papakostas 2003), är det troligt att verksamheten delas in i olika
funktioner och nivåer. Ordförande sitter i toppen, därefter övriga ledamöter,
och under denna nivå ﬁnns medlemskadern. Redan vid föreningsbildandet
kan ledare genom denna struktur distansera sig från medlemmarna eller
inte ha några medlemmar alls (Olsson 999).
Att riksförbund, föreningar eller exempelvis kooperativ utveckling5 skulle
stå för den vanligast förekommande informationen om föreningsbildning
var utgångspunkten, när studien genomfördes. Dock koncentrerades den
bästa träﬀbilden till kommunernas hemsidor. Några kommuner hade också
en länk till Riksidrottsförbundets hemsida. Kommunerna tillhandahöll även
43
DILEMMAT MELLAN OLIGARKI OCH DEMOKRATI
upplysningar om föreningsbidrag, till vilka endast demokratiska föreningar
är berättigade. En demokratisk förening har valda ombud, ordförande, stadgar och årsmöten, allt enligt föreningsprincipen. Samtidigt visar en studie
genomförd av SCB (2003:02) på ett vikande antal årsmötesdeltagare. En
fråga som kan ställas i detta sammanhang är om föreningsstrukturen
matchar myndigheters snarare än medlemmars krav? Michels (9/983)
menar att organisationernas inre egenskaper medför maktkoncentration
och blir ett led i de strukturella förutsättningar som leder organisationen
mot fåmannavälde.
En rimlig tolkning är att hemsidornas information kan leda till att en
hierarkisk struktur redan initialt byggs in i föreningslivet, vilket i sin tur
underlättar maktkoncentrationen. Samtidigt kan kommunernas möjlighet att
ange både form och ekonomi för föreningar, lite tillspetsat, få konsekvenser,
om den frivilliga rörelsen skulle vilja använda sig av gamla beprövade metoder,
det vill säga möjligheten att som enad front, i demokratisk anda, protestera
och kräva samhällsförändringar som kan vara en kommunalpolitisk angelägenhet. I en sådan situation kan en förening beﬁnna sig sittande på två stolar
– dels som autonom förening, dels beroende av kommunens föreningsbidrag
eller är lierad med länsstyrelsen via ett utvecklingsprojekt eller liknande.
Om folkviljan blir bakbunden av dubbla lojaliteter innebär det då att folket inte längre har någon vilja eller att folkets vilja inte har någon möjlighet
att komma fram? Kanske har det samhällssystem, som syftat till att reducera
riskerna med uppror och våld (Jenkins 2000), också skapat en frivillig organisationsform vars åsikter och idéer begränsas till den egna organisationen.
Att nystartade föreningar initialt bygger en organisatorisk grund som
kan utgöra det fundament, som gynnar utvecklingen av oligarkiska tendenser och därmed också passiva medlemmar, ter sig troligt utifrån ovanstående
resonemang. Om det fortsättningsvis är så att medborgare kan lära sig att
agera demokratiskt genom att delta i föreningslivet, synes det därför vara
elementärt att undvika oligarkins väg. Frågan är då om detta är möjligt.
Dilemman i valet mellan demokrati och oligarki
I de studerade föreningarna utvecklas dilemman runt två fundamentala
problem för det demokratiska framåtskridandet, nämligen eﬀektivitet och
resultat. Dilemmana rör teman som att uppnå mål antingen snabbt (med
dålig förankring hos medlemmarna) eller långsammare (med mer tid till
44
DILEMMAT MELLAN OLIGARKI OCH DEMOKRATI
förankring). Det handlar också om styrelsens eller hela föreningens vilja att
antingen vara uppifrån- eller nerifrånstyrda. Dilemmana rör också stabilitet
kontra förändring, kontroll kontra frihet, och beroende på vad som framkommit i de sju oligarkiska stegen, och dess motargument, är varje steg
också mer eller mindre explicit uttryckta. Tydligaste uttryckssätten framkommer i dilemmana 3, 6 och 7.
I valet mellan att inrätta hierarkiska nivåer i föreningen och att behålla en
autonom och platt struktur så framgår det tydligt att det senare får stryka på
foten. Det som tycks styra föreningen in i det tredje dilemmat hänger också
samman med de stödstrukturer (ekonomiska bidrag med krav på återrapportering) som myndigheter och kommuner tillhandahåller, många
gånger i syfte att gynna bygdens eller föreningens utveckling (Johansson
980; Lindberg 2005).
Det sjätte dilemmat handlar om att rekrytera ledamöter, vilket ofta sker
genom de egna leden och där valberedningen tycks spela en sekundär roll.
Intervjupersonerna hänvisar här till vikten av kontinuitet i organisationen och
att ha människor som ”vet hur en slipsten ska dras”. Samtidigt påpekar de att
det skulle vara bra med nytänkande och att ”få in nytt blod” i verksamheten.
Det sjunde steget rör det relativt oberoende ledarskapet i föreningarna,
och därmed har (omedvetet?) distansen till medlemmarna blivit en realitet:
”Ska man få något gjort så får man göra det själv.”
I dessa tre dilemman framgår att de intervjuade är medvetna om konsekvenserna av de val de gjort. De ger bilden av styrelser som har behov av
att ha kontroll på verksamheten och där nytänkande kan hota verksamhetens inriktning. Styrelserna måste därför också dra ett tungt lass. De utför
såväl praktiskt som administrativt arbete själva.
De två första dilemmana, tillsammans med det fjärde och det femte
dilemmat, framträder mer underförstått i intervjuerna. I de två första framgår vikten av att ha rätt kompetens i styrelserna och därmed också ha möjlighet att utveckla specialistfunktioner. I fokus ligger mer eller mindre uttalat en fråga om eﬀektivitet. Föreningarna tar visserligen själva upp avsaknaden av vissa grupper av representanter för medlemmarna, speciellt när
det gäller kön och ålder. Ingen av föreningarna hävdar att de medvetet sökt
rådande sammansättning och kompetens. Det verkar bara ha blivit så. De är
medvetna om att denna specialisering också innebär sårbarhet. Om en ledamot avgår, försvinner viktig kompetens. Men de tycks inte se några alternativ till denna ordning.
45
DILEMMAT MELLAN OLIGARKI OCH DEMOKRATI
Det femte dilemmat handlar om att skapa ett slags commitment6 till den
demokratiska organisationen (jfr Hult 2004). Dilemmat kan beskrivas som
att å ena sidan skapa en konform åsiktsbildning i föreningen eller att, å andra
sidan, låta medlemmarna förstå att alla åsikter, vilka de än månde vara, är
lika intressanta för deras förening. Det senare kan beskrivas som en förening
där det är ”högt i tak”.
Konformitet tycks i dessa föreningar bland annat åstadkommas genom
att konﬂikter och avvikande åsikter förhindras eller utestängs. Det förekommer även i någon förening implicita hot (jfr Michels 9/983), dock inte av
sådan karaktär att medlemmarna lämnar verksamheten.
Det mest implicita och svårtolkade dillemmat är det fjärde. Detta handlar om hur målen i verksamheten skall tolkas. Är det styrelsen som sätter
målen eller skall målen växa fram ur ett underifrånperspektiv? Målen tycks
mer eller mindre vara tagna för givna. När styrelsemedlemmarna tillfrågas
om målen, svarar de gladeligen att det handlar om att ”utveckla bygden”,
antingen genom att värna det de redan har eller genom att försöka ”gynna
inﬂyttning och utveckling”. Målen är sällan mer konkreta än så, vilket också
tillåter styrelsen att själv göra sina tolkningar.
I de studerade föreningarna framgår att de oligarkiska lösningarna på ett
eller ﬂera problem, som verksamheten ställs inför, inte alltid är en medveten
strategi. Många gånger förefaller ledamöterna omedvetna om konsekvenserna av sina val och sina handlingar. Ibland ser de inget annat alternativ
eller betraktar det som en naturlag som förr eller senare drabbar alla föreningar: ”Det ser vi ju överallt, i alla föreningar. Det bara är så.”
Ett nyckelbegrepp inom de moderna demokratiteorierna (Pateman 989;
Habermas 995) är förmågan att ompröva och omtolka det ”allmänna bästa”.
Vad medlemmarna vill får aldrig bli förgivet taget utan måste ständigt omtolkas, om och om igen. Detta innebär att en dialog om mål kontinuerligt
bör föras mellan styrelse och medlemmar. Intervjuerna ger ﬂera exempel på
dels vikten av denna dialog, dels behovet av informella mötesplatser. Vid
ﬂera tillfällen pekar ledamöterna på detta som en möjlighet att få del av vad
medlemmarna egentligen tycker. Här bör också nämnas att styrelserna betonar vikten av goda relationer till medlemmarna. Men varför detta är så
viktigt framgår endast vagt i intervjuerna, och det är heller inget som någon
av styrelserna reﬂekterar kring.
46
DILEMMAT MELLAN OLIGARKI OCH DEMOKRATI
Det oligarkiska valet – och frågan om demokratisk skolning?
Vad som i huvudsak lärs ut till medlemmarna i de studerade demokratiska
organisationerna skiljer sig avsevärt från vad moderna demokratiteorier lyfter fram: delaktighet, möjlighet till dialog och ett tjänande ledarskap (Held
997). Den demokratiska skolning, som skall ske i föreningslivet och som
ﬂera studier pekar på (Herlitz 998; Wijkström 999; Vogel m.ﬂ. 2003), tycks
i dessa föreningar peka i riktning mot ett större värde i ett passivt snarare än
aktivt engagemang hos medlemmarna. Andra ekonomiska resurser värdesätts högre än medlemsavgifter (jfr Papakostas 2004), och medlen är ofta
relaterade till projekt. Projekten tycks vara ett resultat av vad styrelsen vill
snarare än ett utslag av medlemmarnas önskan. Oavsett storlek på projekt
tycks en viss form av komplexitet byggas in i organisationerna, inte minst av
administrativ karaktär.
Komplexiteten snarare än föreningens storlek tycks ha en avgörande betydelse för om organisationer blir styrda av fåtalet. Oligarki förekommer
även i små och relativt unga föreningar. Komplexitet tycks också hänga samman med olika slags krav och förväntningar som externa organisationer
utövar. På så sätt förefaller de förda diskussionerna visa på samma problem
som återﬁnns i stora och mogna organisationer (Lewin 992; Berglund 998;
Larsson 999). Att arbeta i och driva större projekt kan visserligen vara en
bra kunskap för medlemmen, men frågan är om denna kunskap relateras till
aﬀärsmässighet (Papakostas 2003) snarare än ett praktiskt utövande av demokrati.
Lägg här till att några föreningar överväger att gå samman, antingen
inom bygden eller mellan olika bygder. Detta skulle kunna tolkas som en
avsikt att samla många för att ge kollektivet större handlingsutrymme. Dock
visar materialet att sammanslagningar syftar till ökad lönsamhet genom
möjligheten att söka större projektmedel, till exempel EU-bidrag.
Ett EU-bidrag innebär i sin tur ökat beroende av andra organisationer
och myndigheter, vilket också kräver speciﬁk kompetens, eﬀektivitet och
snabbt beslutsfattande. Medlemmar som inte är vana att uttrycka sig i byråkratiska termer i skrift eller som inte kan delta vid möten under dagtid – ser
de någon möjlighet att inneha en post som ledamot? I dessa sammanhang
skulle den demokratiska skolningen rimligtvis kunna innebära att medlemmar successivt lär sig dessa delar av verksamheten. Så är dock inte fallet. De
komplexa verksamheterna driv i huvudsak av ”de redan frälsta”, vilka också
47
DILEMMAT MELLAN OLIGARKI OCH DEMOKRATI
har möjlighet att sköta föreningens angelägenheter även på dagtid. Den
fråga som uppstår då är vilka som får vara med i den demokratiska skolan.
I de undersökta föreningarna är det män i övre medelåldern med erfarenhet från föreningsliv, statsförvaltning, kommunala uppdrag etc. De
kallar sig själva för föreningsrävar.
Den homogena bild av styrelsesammansättningen som framträder får
representativiteten att te sig utomordentligt svag. Även om de själva lyfter
fram en önskan om ﬂer kvinnor och yngre personer, sker ändå rekryteringen
bland de män som har de rätta kontakterna. Det faktum att styrelserna inte
speglar medlemssammansättningen kan också förklaras med att ledamotsrollen lockar en viss grupp människor. Styrelsearbete har sedan länge ansetts som en möjlig karriärväg (Johansson 980), och kanske lockas människor, som vill synas eller som motiveras av makt, att söka sig till verksamheter som utvecklar detta toppstyre (jfr Etzioni,96; Yukl 2002). Vid en intervju framgår det att en ledamot själv tagit initiativ till att komma me” i
styrelsen, varför valberedningens roll återigen kan ifrågasättas, tillika medlemmens möjlighet att påverka utanför årsmötet, i styrelser som stänger ute
medlemmar.
Om demokrati i föreningslivet baseras på representantskap, bör i rimligaste mån representanterna företräda medlemmarnas åsikter (jfr Held 997;
Holmberg 999). I anslutning till detta reser sig frågan om vilka ledamöterna
egentligen representerar. Flera av ledamöterna menar att det är en viktigt att
vara med i andra styrelser, ha politiska uppdrag och goda kontakter med
myndigheter. Detta kan medföra att de demokratiska röster, som hörs i lokalsamhällets olika styrelserum, enbart representerar oligarkerna själva. Frågan är då vad medlemmen lärt av föreningslivet.
Även om föreningslivet på pappret ter sig på ett sätt, så är det allmänt
känt att ”det är inte det du säger utan det du gör” som får betydelse för människors socialisation. Ett beteendemönster, som pekar i riktning mot ledare
som stärker sin egen suveränitet, är kontentan av detta resonemang. Det är
inte ”vem som helst” som klarar av en styrelsepost, menar några av styrelseledamöterna, vilket implicit kan tolkas som att varje röst inte längre är lika
mycket värd.
Sammantaget pekar resonemanget på att oligarkiska tendenser ﬁnns i
alla föreningar, mer eller mindre tydliga. Mål, beslut och rekrytering sker i
huvudsak med styrelsen i kölvattnet, och i vissa föreningar lyfts den passiva
medlemskaderns ovilja att medverka fram snarare än styrelsernas utestäng48
DILEMMAT MELLAN OLIGARKI OCH DEMOKRATI
ande agerande. Bakomliggande orsaker har nämnts: myndigheter, inbyggd
struktur, praxis och behovet av eﬀektivitet, då i ekonomisk och rationell mening. Byutveckling ter sig som ett självändamål för styrelserna, en aﬀärsidé
snarare än en gemensam angelägenhet för de boende i bygden.
Föreningsarbete i stort kan tänkas följa samma utveckling, ett föreningsarbete som är ett sätt för män att förstärka sina politiska resurser, samhällspositioner och kontakter med näringsliv och samhälle. Kvinnorna utför arbeten i den frivilliga sektorn som sällan eller aldrig omfattas av direkt inﬂytande eller beslutsfattande (Stark & Hamren 2000). Pliktskyldigast nämns
dock medlemmarnas möjlighet att påverka.
Kan man därmed konstatera att demokratisk handling degraderats till
tystnad och minskad närvaro? Svaret blir jakande, ty denna vikande trend
återﬁnns även i föreningslivet i stort (SCB 2003:02).
Det demokratiska valet – en alternativ väg
Att föreningsmedlemmars kunskap om demokratiska processer inte står
högst på agendan framgår av det ovanstående. Dock skall sägas att föreningarna själva lyfter fram deltagardemokratiska föreställningar (jfr Pateman
989) om organisationernas väsen. Här skall nämnas gemenskap och gemensamt ansvarstagande som viktiga komponenter. Om föreningar ansluter sig till deltagardemokratiska ideal men praxis i verksamheten visar sig
vara oligarkisk, får det konsekvenser på den demokratiska skolningen.
De intervjuade föreningarna har gett exempel på alternativa och mer demokratiska arbetssätt, men de överskuggas av de oligarkiska valen. De demokratiska vägvalen gynnas om externa organisationer och myndigheter
hade kunskap om och därmed också förståelse för att den demokratiska
verksamheten behöver tid – tid för att fatta beslut, tid för läroprocesser etc.
(jfr Thylefors 2004). Mot tiden står eﬀektiviteten, vilket antingen betyder
hög grad av måluppfyllelse eller snabba beslutsvägar. Den demokratiska
vägen kan ses som eﬀektiv enligt den första men knappast enligt den senare.
I det långa loppet kan det visa sig att demokratisk eﬀektivitet också kan bli
tidseﬀektiv. Detta förutsätter att medlemmar de facto tränas i och får vänja
sig med att resonera sig fram till lösningar (Habermas 995) och inte endast
förutsätts göra det (jfr Vogel m.ﬂ. 2003). Samtidigt ställer detta krav på hur
externa aktörer betraktar demokratiska organisationer. Även om det förs
resonemang om den tredje sektorn som en del av samhället (Trägårdh 995;
49
DILEMMAT MELLAN OLIGARKI OCH DEMOKRATI
Wijkström 999), kan denna del inte förutsättas fungera under samma förutsättningar när det gäller eﬀektiviet.
Engagemanget är den morot som driver frivilliga organisationer framåt
och gynnar ett demokratiskt arbetssätt (Räftegård 998). Om engagemanget
tryter, bör tolkningen vara att verksamhetens mål inte är kongruent med
medlemmarnas önskemål. I ﬂera av föreningarna ropas det efter informella
mötesplatser, och kanske skall dessa inte enbart utgöra ett komplement till
styrelsens arbete. Kanske är det här styrelsen är. Varför är det egentligen
nödvändigt med en beslutför styrelse, om den ändå inte representerar massan? De informella mötesplatserna är viktiga för såväl informationsspridning som för dialogdemokratins möjligheter (Pateman 989).
I detta sammanhang bör slutligen frågan om ansvar lyftas fram. Vem eller vilka har ansvar för att medlemmarnas röst blir hörd? I den formella
struktur, som ännu så länge råder i föreningslivet, har styrelsen större möjlighet att föra ut ett dialogdemokratiskt budskap än medlemmarna själva.
Ändå är det medlemmarna själva som är ansvariga för att detta efterlevs.
Slutligen
Frågan om fåtalsvälde får sitt svar beroende på organisationens demokratiska grundsyn och vad som framkommer i diskussionen bland de människor som deltar. Om omtolkning av mål görs kontinuerligt i föreningarna,
framträder också handlingsalternativen tydligare.
Syftet med detta arbete har varit att ifrågasätta de deviser och slutsatser
som pekar ut föreningslivet som en demokratisk skola. Vad, explicit, är det
vi lär oss genom dagens föreningsliv? Hur och var skapas de demokratiska
principerna, värderingarna, argumenteringen och delaktigheten (jfr Herlitz
998; Wijkström 999; Putnam 200; Vogel, Amnå, Munk & Häll 2003), när
denna studie tyder på att föreningslivet till stor del speglar fåtalets suveränitet (Michels 9/983)?
Materialet tyder inte på att någon av föreningarna konsekvent väljer
oligarkiska lösningar för att driva sin verksamhet. Även om föreningen har
ambition att vidmakthålla det demokratiska arbetssättet, övervägs möjligheten till eller genomförs oligarkiska val i verksamheten.
Genom att tydliggöra frivilligorganisationernas arbets- eller utvecklingsprocess som steg eller teman har analysverktyget identiﬁerat (frånvaron av)
det demokratiska arbetet inom föreningslivet. Genom ytterligare studier
50
DILEMMAT MELLAN OLIGARKI OCH DEMOKRATI
med analysverktyget som utgångspunkt ﬁnns möjlighet att genomföra
undersökningar på större urval. Genom operationalisering av Michels modell kan demokratiskt beslutsfattande, liksom de faktorer som påverkar demokratisk eller oligarkisk eﬀektivitet, studeras inom ramen för en kvantitativ och till vissa delar experimentell fortsättning på detta arbete.
Noter
I detta avsnitt används föreningar och frivilliga organisationer som synonyma företeelser. Deras gemensamma karaktäristika är att de deﬁnieras som demokratiska organisationer, varför även detta begrepp jämställs med de två förstnämnda.
2
Byutvecklingsgrupper sorterar under en paraplyorganisation, men verksamheten sker
inom ramen för en ideell förening på lokal nivå.
3
Samtalsanalysen har fokus på hur makt verbaliseras genom språkliga uttryck.
4
Arbetet med att ta fram analysverktyget har skett tillsammans med min biträdande
handledare Ingrid Zakrisson, docent i psykologi, och Stina Roempke, D-student i sociologi.
5
Kooperativ utveckling hjälper till att starta verksamheter, där medlemmarna tillsammans styr verksamheten på ett demokratiskt sätt. Eventuellt överskott fördelas rättvist. och alla satsar lika mycket ekonomiskt. Exempel på kooperativ är ekonomiska
föreningar.
6
Ett slags starkare löfte eller bindning till organisationen.

Referenser
Almond, G. A., & Verba, S., (980) The civic culture revisited: an analytic study. Boston,
Mass.: Little, Brown.
Boström, M., Forsell, A., Jacobsson, K., & Hallström-Tamm, K., (red.) (2004) Den organiserade frivilligheten. Malmö: Liber.
Dahl, R., (989) Democracy and its critics. New Haven: Yale Univ. Press, cop.
Etzioni, A., (96) A comparative analysis of complex organizations: on power, involvement, and their correlates. New York: Free Press,
FOU Rapport 2004:6. Idrotten i den ideella sektorn - en kunskapsöversikt. Regeringens
skrivelse.
Habermas, J., (995) Diskurs, rätt och demokrati. Göteborg: Daidalos.
Held, D., (997) Demokratimodeller: från klassisk demokrati till demokratisk autonomi.
Göteborg: Daidalos.
Herlitz, U., (998) Bygderörelsen i Sverige. Working paper No. , Östersund: Institutet för
regionalforskning (SIR).
Holmberg, S., (999) Representativ demokrati. Stockholm: Fakta info direkt.
5
DILEMMAT MELLAN OLIGARKI OCH DEMOKRATI
Hult, C., (2004). The Way we conform to paid labour. Commitment to employment and
organization from a comparative perspective. Dept of Sociology Umeå University:
Umeå.
Johansson, H., (953) Idrotten och samhället. Svensk idrott: Malmö.
Johansson, H., (980) Folkrörelserna i Sverige. Stockholm: Sober Förlag AB.
Jenkins, J. C., (2000) Political Sociology. I E. F. Borgatta & R. J.V. Montgomery Encyclopedia of Sociology Vol. 3 (5). 2nd ed. New York: Macmillan Reference USA, s. 262–268.
Lewin, L., (992). Samhället och de organiserade intressena. Stockholm: Norstedts.
Lindberg, E., (2005) Vad kan medborgaren göra? Fyra fallstudier av samarbetsformer för
frivilliga insatser i äldreomsorg och väghållning. Akademisk avhandling. Stockholms
univ. Akademitryck AB: Edsbruk.
Michels, R., (9/983) Organisationer och demokrati: en sociologisk studie av de oligarkiska tendenserna i vår tid. Stockholm: Ratio.
Olsson, L.-E., (999) Från idé till handling : en sociologisk studie av frivilliga organisationers uppkomst och fallstudier av Noaks Ark, 5i2-rörelsen, Farsor och morsor på stan.
(Diss.) Stockholm : Almqvist & Wiksell International.
Papakostas, A., (2003) Mer organisation med färre människor och många organisationer
med få frågor: en essä om politiska partier och frivilliga organisationer. Stockholm:
SCORE rapportserie.
Pateman, C., (989) The civic culture: A philosophic critique. In G.A. Almond & S. Verba
(Eds.), The civic culture revisited. London: Sage.
Prop. 200/02:80. Demokrati för det nya seklet. Justitiedepartementet: Proposition.
Putnam, R. D, (996) Den fungerande demokratin. Medborgarandans rötter i Italien.
Stockholm: SNS Förlag.
Putnam, R. D., (200). Den ensamme bowlaren: Den Amerikanska medborgarandans
upplösning och förnyelse. Stockholm: SNS förlag.
Räftegård, C., (998). Pratet som demokratiskt verktyg: om möjligheten till en kommunikativ demokrati. Hedemora: Gidlunds Förlag.
SCB, ULF rapport nr. 98 (2003) Föreningslivet i Sverige: Välfärd, socialt kapital, demokratiskola. Levnadsförhållanden.
Skr. .2002/03:40. Jämt och ständigt. Regeringens jämställdhetspolitik och handlingsplan
för mandatperioden. Näringsdepartementet: Skrivelse.
SOU 994:3 Mäns föreställningar om kvinnor och chefskap. Socialdepartementet,
Betänkande av Kvinnor på chefsbefattningar i näringslivet: Statens oﬀentliga utredningar.
SOU 996:3 Fritid i förändring – om kön och fördelning av fritidsresurser. Fritzes: Stockholm.
SOU 999:84 Civilsamhället. Justitiedepartementet: Demokratiutredningens forskarvolym. VIII, Statens oﬀentliga utredningar.
SOU 2003:6 Mansdominans i förändring om ledningsgrupper och styrelser. Näringsdepartementet, Betänkande från Utredningen om kvinnor på ledande poster i
näringslivet: Statens oﬀentliga utredningar.
52
DILEMMAT MELLAN OLIGARKI OCH DEMOKRATI
SOU 2004:59 Kvinnors organisering. Justitiedepartementet. Utredningen om statligt
stöd för kvinnors organisering. Statens oﬀentliga utredningar.
Stark, A., & Hamrén, R., (2000) Frivilligarbetets kön: kvinnor, män och frivilligt arbete: en
översikt. Svenska kommunförbundet: Stockholm.
Ström, L.-I., ( 2002) Lokal demokrati: myt och verklighet. Studentlitteratur: Lund.
Thylefors, I., (2004) Inﬂytande, delaktighet och egenkontroll: en studie bland statligt anställda. Stockholm: Utvecklingsrådet för den statliga sektorn.
Trägårdh, L., (red.) (995) Civilt samhälle kontra oﬀentlig sector. SNS Förlag.
Vogel, J., Amnå, E., Munk, I., & Häll, L., (2003) Föreningslivet i Sverige: Välfärd, socialt
kapital och demokratiskola. Sociologisk forskning 2/2003 s. 53–74.
Warren, M. E.,(200) Democracy and association. Princeton, N.J: Princeton University
Press.
Wijkström, F., (999). Svenskt organisationsliv − framväxten av en ideell sektor. Ekonomiska Forskningsinstitutet (EFI),Handelshögskolan i Stockholm.
Yukl, G., (2002). Leadership in organizations. 5 ed. Upper Saddle River, NJ : Prentice
Hall.
53
Föreningars betydelse för valdeltagandet
Susanne Lundåsen
Under 970-talet träﬀades ledande statsvetare för att diskutera demokratins
framtid i några västliga stater. De såg bekymmersamt på utvecklingen i Tyskland och Italien, där extremistiska rörelser utförde terrordåd, och studier av
den politiska kulturen hade gett vid handen att medborgarna inte hade särskilt demokratiska värderingar (Pharr & Putnam 2000; Almond & Verba
963). Efter 25 år träﬀades statsvetarna igen och kunde konstatera att demokratierna i Tyskland och Italien hade hållit för de påfrestningar som de hade
blivit utsatta för, och i stället kunde andra hot mot demokratierna i Väst
identiﬁeras, bland annat i form av ett växande ointresse för demokratiskt
deltagande (Pharr & Putnam 2000). Trenderna pekar mot sjunkande valdeltagande, och mer eller mindre alarmerande forskningsrapporter har pekat
på att medborgarna verkar bli mer och mer ointresserade av att delta i val
och att engagera sig partipolitiskt.
Några paradoxer präglar forskningen om demokratiskt deltagande. Bland
annat vet man genom omfattande studier på individnivå att utbildning och
valdeltagande samvarierar: ju högre utbildning man har, desto högre sannolikhet för att man ska rösta vid allmänna val. I de ﬂesta demokratier i Väst har
utbildningsnivån hos befolkningen ökat över tid samtidigt som man på senare
år kan skönja ett sjunkande deltagande vid allmänna val (jfr. Blais & Dobrzynska 998). Ett annat, till synes motsägelsefullt resultat är hur väljarna uppger
ökande intresse för politiska frågor samtidigt som identiﬁkationen med de
politiska partierna visar en sjunkande trend (Holmberg & Oscarsson 2004).
SUSANNE LUNDÅSEN, Politices Doktor, är verksam som forskare vid Ersta Sköndal
högskola och medverkar bland annat i en större studie av tillitens betydelse. Avhandling:
En föreningsbaserad demokrati? Ideella föreningar och valdeltagande i Sveriges kommuner under 990-talet (2004).
54
FÖRENINGARS BETYDELSE FÖR VALDELTAGANDET
Valdeltagandet är för demokratin, enligt Putnam, likt den kanariefågel
som forna tiders gruvarbetare hade med sig ned i gruvan för att kontrollera
syrehalten i luften. Därmed inte sagt att valdeltagandet alltid är lika med en
vital demokrati, men i länder med fria val och utan röstplikt utgör det en
viktig indikator på tillståndet i den representativa demokratin. Valdeltagandet är dessutom en unik form av deltagande, eftersom det till skillnad från
andra former av deltagande är strikt reglerat och endast kan utföras en gång
per person och val.
I Sverige noterades under 990-talet att valdeltagandet hade en sjunkande trend, och staten tillsatte en demokratiutredning som skulle kartlägga
den svenska demokratins tillstånd. I dess slutbetänkande fanns konkreta
förslag som skulle förbättra deltagandet i de allmänna valen (SOU 2000:).
Utredningen understryker de ideella föreningarnas betydelse för demokratin och det demokratiska deltagandet.
Syftet med min studie är att undersöka huruvida det ﬁnns några generella samband mellan föreningslivets relativa storlek och valdeltagandet i
Sveriges kommuner.
Föreningar som skolor i demokrati
Föreställningarna om de ideella föreningarna som ett slags skolor i demokrati för medborgarna har rötter långt tillbaka, och en av dem som ofta refereras är Alexis de Tocqueville och hans studie av den amerikanska demokratin under 800-talet. Tocqueville nämner hur medborgarna är engagerade i
föreningar av alla de slag och hur de lär sig hur demokratin fungerar genom
att vara aktiva i föreningarna.
En av de senare studier, som blivit mycket uppmärksammad, är Robert
D. Putnams (993) undersökning av den italienska demokratins tillstånd
under 900-talet. Putnam ville försöka besvara den fråga som intresserat
samhällsvetare under en lång period, nämligen varför Italien framstår som
ett tudelat land med fungerande samhällsinstitutioner och välmående samhällen i norr och samhällen i syd som enligt den gängse bilden kämpar med
dåligt fungerande samhälleliga institutioner och en ekonomi som verkar ha
fastnat i en ständig lågkonjunktur. Den förklaring som Putnam (993) för
fram är att norra Italien har traditioner av ett rikt föreningsliv och att variationen i hur de samhälleliga institutionerna fungerar bättre kan förklaras
med skillnader i samhälleligt engagemang än med socioekonomiska skillna55
FÖRENINGARS BETYDELSE FÖR VALDELTAGANDET
der. I studien av den italienska demokratin framkommer att de regioner som
har ﬂer föreningar per invånare även har ett högre valdeltagande.
Putnams förklaring går således stick i stäv med tidigare moderniseringsteorier som förklarar skillnader i demokratiskt deltagande med socioekonomiska skillnader. För Putnam kan skillnader i vad han benämner socialt kapital även i viss mån förklara socioekonomiska skillnader. Vad som utgör det
sociala kapitalet hos Putnam är förtätade horisontella nätverk (av relationer)
som skapar normer för ömsesidighet och tillit. Putnams deﬁnition är vid
och samlar en mängd begrepp under socialt kapital, däribland tillit och
ömsesidighet.
I den samhällsvetenskapliga forskningen råder det ingalunda konsensus
om vad som utgör socialt kapital, och en något snävare deﬁnition återﬁnns
hos James Coleman (990): socialt kapital är horisontella nätverk människor
emellan som underlättar eller möjliggör kollektivt handlande som annars
skulle ha varit svårt eller omöjligt att åstadkomma. Sambandet mellan föreningsliv och socialt kapital skulle således ligga i att föreningslivet utgör en
potentiell arena för skapande av och uttryck för horisontella (jämlika) nätverk av relationer individerna emellan.
Om föreningslivet skapar socialt kapital eller om föreningslivets medlemmar är ett selektivt urval av människor, som redan har tillgång till socialt
kapital2 i form av horisontella nätverk, är något som ligger utanför min studies syfte. I denna studie har det sociala kapitalet samband med föreningslivets storlek på följande vis: Att ha många föreningar per invånare antas öka
sannolikheten för att överlappande horisontella nätverk ska uppstå. Med
andra ord: ju ﬂer föreningar, desto högre sannolikhet att en stor del av befolkningen deltar i ﬂera olika föreningar och arenor och att de överlappande
nätverken därmed uppstår eller förstärks. Föreningslivets storlek skulle således vara en delmängd av det samhälleliga sociala kapitalet, och detta utesluter inte andra arenors betydelser för det sociala kapitalet.
Att ett rikt föreningsliv skulle vara enbart positivt är något som ifrågasätts i andra studier. I Mancur Olsons (972) studier framförs tesen att ett
starkt föreningsliv kan verka hämmande på samhället genom att dessa starka
intressegrupperingar konkurrerar för att vinna gehör för sina särintressen
hos den politiska makten. Genom att tillgodose särintressen skulle man
kunna förbise vad som är bäst för samhället och därigenom hämma utvecklingen. Ronald Inglehart (997) visar resultat som tyder på att samhällen
med en lägre nivå av socioekonomisk utveckling verkar dra mer nytta av att
56
FÖRENINGARS BETYDELSE FÖR VALDELTAGANDET
ha ett rikt föreningsliv än samhällen som har nått en högre nivå av socioekonomisk utveckling. Inglehart för därmed samman två konkurrerande
teser för föreningslivets inverkan på samhällena.
Generaliserbarheten i föreningarnas betydelse för valdeltagandet är vad
som har testats i min studie.
Föreningslivet i Sverige
Putnams (993) förklaring att de fungerande regionala institutionerna i de
norra delarna av Italien hänger samman med århundraden av utvecklat föreningsliv har fallit i god jord också i Sverige. Detta att civilsamhället i form
av föreningslivet är av betydelse för att skapa en fungerande demokrati och
fungerande institutioner har kunnat tolkas på ﬂera sätt. Dels har förespråkare för folkrörelserna kunnat tolka in folkrörelseorganisationernas betydelse för skapandet av den svenska demokratin. Dels har mer liberala företrädare kunnat tolka in föreställningar om betydelsen av ett civilsamhälle
fristående från staten. Bo Rothstein och Dietlind Stolle (2003) lyfter fram
hur det ingår i den socialdemokratiska självbilden att hävda betydelsen av
folkrörelserna som skolor i demokrati:
in the oﬃcial Social Democratic political mythology, the popular mass movements were the major schools of democratic and organizational training,
making the transition to democracy a relatively civilized aﬀair.
I internationella jämförelser hamnar Sverige ofta i topp, när det gäller andelen föreningsmedlemskap per invånare och antalet föreningar per invånare
(Inglehart 997). Studier har visat att det är av större betydelse att man deltar
i någon form av förening än vad föreningen har för verksamhet och i vilken grad
man engagerar sig (Teorell 2003). Detta sammantaget gör att det i Sverige
borde ﬁnnas goda förutsättningar att påvisa samband mellan föreningslivets
relativa storlek och det demokratiska deltagandet, om sådana skulle ﬁnnas.
Studiens operationalisering
I föreliggande studie har jag valt att studera sambanden mellan föreningslivets relativa storlek i Sveriges kommuner och valdeltagandet. Att studera
föreningslivet på en mer generell nivå i Sverige, där samtliga kommuner inbegrips, är en inte alldeles enkel operation, eftersom föreningslivet inte har
57
FÖRENINGARS BETYDELSE FÖR VALDELTAGANDET
haft samma skyldighet att registrera sig som företag. Men ideella föreningar
omfattas av företagsregistret hos SCB i de fall där föreningen uppbär någon
form av skattepliktig inkomst eller har arbetsgivaransvar.3 Föreningslivets
relativa storlek har operationaliserats som andelen ideella föreningar per
 000 invånare.4
Valet att studera nivån på valdeltagandet i de kommunala valen motiveras med att om det ﬁnns några samband mellan föreningsliv och valdeltagande, bör de mest tydligt kunna upptäckas på en lägre aggregationsnivå (jfr
Peters 998). Samtidigt har föreningar sannolikt i genomsnitt mest kontakt
med kommuner av de samhälleliga institutionerna.
I Putnams studie av Italien (993) utgör preferensröstning och valdeltagande i folkomröstningar en del i vad som kallas samhälleligt engagemang
(eller socialt kapital), men Putnam besvarar i en senare studie (2000) frågan
nekande om valdeltagande verkligen kan höra till samma dimension som
socialt kapital. För Putnam kan valdeltagande och andra former av politiskt
intresse inte utgöra socialt kapital, eftersom det är något man utför ensam.
I min studie har jag därför testat dels om det existerar något generellt
samband mellan föreningslivets storlek och valdeltagandet, dels om socioekonomiska faktorer inverkar på föreningslivets samband med valdeltagandet.5 Således genomfördes ett antal enkla, multipla regressionsanalyser med
föreningstätheten (antalet föreningar per  000 invånare) som förklarande
variabel och valdeltagande som beroende variabel. Nedan redovisas resultaten i komprimerad form. För en mer detaljerad bild av studiens resultat hänvisas den intresserade läsaren till huvudstudien En föreningsbaserad demokrati? (Lundåsen 2004).
Studiens resultat
I det första ledet testas huruvida föreningslivets relativa storlek har något
samband med valdeltagandet i Sveriges kommuner. Resultaten ger visar att
sambanden mellan föreningstätheten och valdeltagandet är svaga och går i
motsatt riktning mot vad som skulle kunna förväntas utifrån Putnams teorier. Svenska kommuner med en relativt sett högre föreningstäthet har i
genomsnitt något lägre valdeltagande än kommuner med lägre föreningstäthet.6
Sambanden verkar även följa ett visst geograﬁskt mönster, där kommunerna i de norra delarna av Sverige har en i genomsnitt högre föreningstät58
FÖRENINGARS BETYDELSE FÖR VALDELTAGANDET
het samtidigt som valdeltagandet inte är nämnvärt högre utan snarare i
genomsnitt något lägre under 990-talet. Även om man studerar de nordligaste kommunerna separat, ﬁnner man inga positiva samband mellan föreningstätheten och valdeltagandet. Emellertid ﬁnns det ett samband mellan
den minskning i valdeltagandet, som skedde under 990-talet, i de kommunerna som hade de lägsta nivåerna på socioekonomiska indikatorer och föreningstäthet. I genomsnitt hade de kommuner i denna grupp som hade en
högre föreningstäthet en mindre minskning av valdeltagandet än vad som
var fallet i de kommuner i denna grupp som hade en lägre föreningstäthet.
Dessutom hade de socioekonomiska faktorerna inverkan på föreningstäthetens samband med valdeltagandet. De socioekonomiska faktorerna
testas som kontextuella variabler genom att kommunerna med de högsta
respektive de lägsta nivåerna på de socioekonomiska indikatorerna sorteras
i var sin grupp. Mellangruppen kommuner – de som ligger närmast medelvärdet – faller alltså utanför denna analys. Regressionsmodellerna hade
genomgående en bättre förklaringskraft för de grupper av kommuner som
hade höga indikatorer på socioekonomisk utveckling, medan det negativa
sambandet mellan föreningstätheten och valdeltagandet är starkare. Tabell 
Tabell 1. Föreningstäthetens samband med valdeltagandet i olika socioekonomiska
kontexter
Styrka i sambandet
Förklaringskraft
Riktning på sambandet
Inkomst
Något starkare i
gruppen med
höga inkomster
Betydligt bättre
förklaringskraft i
gruppen med
höga inkomster
Negativt
Utbildning
Inga skillnader
Betydligt bättre i
gruppen med
många högutbildade
Negativt
Industriarbetare
Något starkare i
gruppen med många
industriarbetare
per capita
Betydligt bättre i
gruppen med många
industriarbetare
per capita
Negativt
Lantbrukare
Något starkare i
gruppen med få
lantbrukare
per capita
Betydligt bättre i
gruppen med
få lantbrukare
Negativt
Källa: Lundåsen (2004).
59
FÖRENINGARS BETYDELSE FÖR VALDELTAGANDET
sammanfattar olika socioekonomiska faktorers samverkan som kontextvariabler för föreningstäthetens samband med valdeltagandet.
Föreningar och valdeltagande – hur ska ekvationen förstås?
Tidigare studier (se exempelvis Teorell & Westholm 999) har pekat på att
det ﬁnns ett visst samband på individnivå mellan föreningsaktivitet och valdeltagande. Människor som är aktiva i föreningslivet tenderar att något oftare än andra delta i de allmänna valen. Detta samband verkar inte återﬁnnas
på samhällelig nivå i 990-talets Sverige. I de kommuner som i genomsnitt
har en högre föreningstäthet ﬁnner man inte något genomsnittligt högre
valdeltagande. Snarare verkar det motsatta förhållandet råda.
De socioekonomiska faktorerna har en allt överskuggande betydelse för
valdeltagandet i min studie. Det framkommer även att socioekonomiska
faktorer inverkar på föreningstäthetens samband med valdeltagandet. De
kommuner, som har de högsta värdena på de socioekonomiska indikatorerna, verkar även ha de högsta sambanden mellan föreningstäthet och valdeltagande. Modellerna har även avsevärt högre förklaringskraft än vad
samma modeller har i de kommunerna som uppvisar de lägsta värdena på de
socioekonomiska indikatorerna. Sammantaget tyder detta på att föreningstäthetens samband med valdeltagandet varierar i viss mån med socioekonomiska faktorer. I samtliga fall är dock sambanden med valdeltagandet negativa.
Att det verkar ﬁnnas en viss samvariation mellan föreningstäthetens inverkan på valdeltagandet och socioekonomiska faktorer talar till viss mån
till fördel för Ingleharts (997) tolkning av föreningslivets inverkan. Med
Ingleharts förklaring har inte föreningslivet samma positiva eﬀekter på det
kringliggande samhället, när man uppnått en hög utvecklingsnivå. De positiva eﬀekterna står främst att ﬁnna i samhällen med en lägre grad av socioekonomisk utveckling och demokratisering. Mellan Sveriges kommuner
ﬁnns inte de stora skillnader som i de jämförelser mellan postindustriella
länder och utvecklingsländer Inglehart hänvisar till. Den variation som ändå
ﬁnns tyder på ha en viss samverkan med hur föreningstätheten kan förklara
valdeltagandet. Men den samlade eﬀekten i regressionsanalyserna av föreningstätheten är negativ i alla grupper och inte positiv i de grupper av kommuner som har de lägsta nivåerna på de socioekonomiska indikatorerna,
vilket Ingleharts studier antyder. Förklaringen skulle kunna vara att variatio60
FÖRENINGARS BETYDELSE FÖR VALDELTAGANDET
nerna i socioekonomiska faktorer i Sverige snarare är en fråga om grader än
om olika nivåer, vilket är fallet i Ingleharts internationella jämförelser.
Eric Uslaner (999) lyfter i en studie fram hur föreningslivet har en relativt sett större betydelse i samhällen, där föreningsdeltagandet är lågt, än i
samhällen, där föreningsdeltagandet är högt. Att ha tillgång till föreningslivet som arena blir viktigare i samhällen, där föreningslivet är något exklusivt, än i samhällen som har ett nästan allomfattande föreningsliv. Uslaner
redovisar data från amerikanska val där föreningslivets storlek hade mindre
betydelse för valdeltagandet i samhällen, där de ﬂesta var medlemmar i föreningar, men i de samhällen, där en mindre andel av medborgarna var föreningsmedlemmar, hade detta en större, positiv betydelse för valdeltagandet. Föreningslivet skulle utifrån detta resonemang komma att få större betydelse för valdeltagandet i framtiden, om en negativ trend i medlemsutvecklingen fortsätter.
En tolkning av varför det inte går att ﬁnna några positiva samband mellan
valdeltagande och föreningstäthet på den kommunala nivån skulle kunna
vara att sambanden mellan föreningslivet och det politiska livet har minskat.
Undersökningar pekar på hur det traditionella sättet att vara aktiv inom föreningslivet, via medlemskap, gick ned under 990-talet (Vogel m.ﬂ. 2003).
Detta gällde särskilt de politiska partierna. Andra undersökningar, som tar
fasta på en vidare tolkning av det ideella engagemanget (jfr. Olsson, Svedberg & Jeppsson Grassman 2005), visar att engagemanget inte har sjunkit
utan förblivit konstant, men det sker i andra former än via traditionellt medlemskap.
Petersson (200) menar att dagens föreningsliv har ändrat karaktär. Om
man tidigare i Sverige hade ett stort utbud av lokala föreningar med olika
paraplyorganisationer på riksplanet, har numera denna koppling mellan det
lokala planet och riksplanet försvagats. Petersson menar att föreningarna
allt mer tenderar att vara folkligt förankrade på det lokala planet utan att ha
någon rikstäckande paraplyorganisation, eftersom de fokuserar på lokala
frågor. Å andra sidan har det tillkommit intresseorganisationer som endast
verkar på ett nationellt eller internationellt plan utan någon folklig förankring i form av en lokal medlemskår. Sambanden mellan de politiska partierna
och det traditionella föreningslivet verkar således ha minskat.
Hur kommer det sig att individer, som är aktiva inom föreningslivet, röstar i något större utsträckning än de som inte är det men att detta inte återﬁnns på den aggregerade kommunala nivån? Förklaringarna kan naturligtvis
6
FÖRENINGARS BETYDELSE FÖR VALDELTAGANDET
vara ﬂera, men det är tänkbart att det i stor utsträckning är de något högre
indikatorerna på socioekonomisk status hos de aktiva som till den största
delen förklarar det högre valdeltagandet. Föreningsmedlemskap försvinner
även som signiﬁkant förklaringsfaktor, när socioekonomiska variabler testas
samfällt med denna (jfr. Teorell & Westholm 999). I historiska studier av
valdeltagandet i Sverige fann man positivt samband mellan antalet föreningar och valdeltagandet på det lokala planet (Lundkvist 974). Det enda
positiva samband som jag i min undersökning har funnit mellan föreningstätheten och valdeltagandet under 990-talet är att den minskning, som då
skedde allmänt i valdeltagandet i Sverige och speciﬁkt för gruppen av kommuner som var socioekonomiskt svagast, var något mindre för de kommuner som hade högre föreningstäthet. I dessa socioekonomiskt mer svaga
kommuner verkade föreningstätheten ha en något bromsande eﬀekt på
minskningen i valdeltagandet.
Avslutande reflektioner
Den förhärskande bilden av föreningslivets eﬀekter på det kringliggande
samhället har varit att de är positiva för demokratin och det demokratiska
deltagandet i Sverige. Inför valet 2006 delades ett statligt stöd ut till föreningar i kommuner med ett lågt valdeltagande i syfte att höja valdeltagandet. Resultatet av denna satsning verkar vara minst sagt blandat.7 Utifrån det
resonemang Putnam (993) för ter det sig tämligen svårt att uppifrån, från de
samhälleliga institutionerna, kommendera fram ett föreningsliv som skapar
socialt kapital, eftersom hela tanken bygger på att det ﬁnns ett genuint engagemang underifrån. Proﬁlen av vad forskningen numera framhåller som den
typiske föreningsmedlemmen visar oftast en man i övre medelåldern boende utanför de största städerna, främst på landsbygden (jfr. Vogel m.ﬂ. 2003).
Det är då kanske inte så konstigt att sambanden mellan föreningsliv och
valdeltagande är små. En fråga som bör ställas är huruvida föreningslivet
alltid når ut till en bredare grupp medborgare och särskilt dem som karaktäriseras av ett lägre valdeltagande – detta eftersom de aktiva i genomsnitt och
i synnerhet kvinnorna (Lundåsen 2005) har mer resurser, särskilt i termer av
utbildning, än befolkningen i genomsnitt. De föreningsaktiva hör med andra ord till de grupper som redan kännetecknas av högt valdeltagande.
Gun Jonssons (2006) avhandling ifrågasätter dessutom i vilken utsträckning föreningar verkligen utgör skolor i demokrati. Resultaten från hennes
62
FÖRENINGARS BETYDELSE FÖR VALDELTAGANDET
studie antyder att föreningar ofta tenderar att gå mot att en liten grupp i
styrelsen (eliten) dominerar föreningen på medlemmarnas bekostnad. Särskilt tenderar styrelsemedlemmar med lång erfarenhet av föreningsliv –
oftast män i övre medelåldern – att ta större utrymme på bekostnad av andra grupper av medlemmar. Det verkar därmed ﬁnnas skäl att problematisera
den dominerande bilden av föreningar som skolor i demokrati, om man med
demokrati menar något annat än de föreningstekniska detaljerna som
mötesförfarande och upprättande av stadgar och så vidare (hur viktiga de än
må vara). Det dilemma som de ﬂesta föreningar verkar möta är avvägningen
mellan en eﬀektiv verksamhet, där styrelsen fattar de ﬂesta löpande besluten, och en verksamhet som låter medlemmarna komma till tals och fatta
majoritetsbeslut (jfr. Jonsson 2006). Den demokratiska skolningen kan därmed vara begränsad till sin natur både för den som varit aktiv i styrelsen och
den som varit en medlem utanför styrelsen.
En annan aspekt att beakta är att även om aktiviteten i och kring civilsamhället verkar förbli på en relativt konstant nivå så verkar dess former
skifta. Medlemskap ter sig inte längre som något självklart utan kopplingen
till föreningarna kan vara mer tillfällig och svagare till sin natur (Olsson,
Svedberg & Jeppsson Grassman 2005).
Ytterligare förklaringar kan ﬁnnas i de mer svepande moderniseringsteorierna om hur det skett en förskjutning i värderingarna i de mest utvecklade länderna, däribland Sverige, mot högre uppskattning av självförverkligande och individualism och att det ﬁnns en ökad skepticism gentemot
stora sammanhängande idéer i form av politiska partier (Inglehart 997). I
Sverige ökar intresset för politik och politiska frågor samtidigt som identiﬁkationen med de politiska partierna har sjunkit (Holmberg & Oscarsson
2004). Viljan att stabilt ingå i de politiska partierna verkar ha minskat samtidigt som intresset för enskilda politiska sakfrågor verkar ha ökat (jfr Petersson m.ﬂ.998). Med andra ord tycks det tidigare tydliga sambandet mellan
föreningsliv och valdeltagande ha försvagats i och med att medborgarna i
gemen tenderar att ha en mer ﬂexibel hållning till sitt engagemang i föreningarna. Dessutom pekar studier (Petersson 200) på att föreningarnas
struktur förändras mot att röra enstaka lokala frågor som endast löst är
knutna till de politiska partiernas ideologier. I stället intar de en mer pragmatisk hållning till politiska frågor. I vilken utsträckning ideella föreningar
kan utöva inﬂytande över konkreta politiska sakfrågor genom till exempel
opinionsbildning har legat utanför min studies ram. Mot bakgrund av de
63
FÖRENINGARS BETYDELSE FÖR VALDELTAGANDET
forskningsresultat som ﬁnns om vilka som är aktiva i föreningar och aktiviteten inom dessa ter det sig inte svårt att förstå varför de kommuner, som har
ﬂer föreningar per invånare, inte präglas av ett högre valdeltagande än kommuner med ett lägre antal föreningar per invånare.
Noter
Andra former att utöva inﬂytande på, såsom att skriva debattartiklar, kontakta politiker
och ge bidrag till olika former av kampanjer, är inte begränsade på samma sätt.
2
Jämför med Stollle & Rochons (998) studie som antyder att föreningsmedlemskap
innebär en självselektion av mer tillitsfulla individer. Jeppsson Grassman & Svedberg
(999) har också påvisat att frivilligt aktiva individer i Sverige har något högre socioekonomisk status än genomsnittet.
3
I studien gjordes en jämförelse av storleksordningen på föreningslivet mellan SCBs register och föreningsarkivets register i Jämtland. Detta påvisade en överväldigande likhet
mellan registren för de enskilda kommunerna.
4
Kvoten har logaritmerats för att kompensera för mättnadseﬀekter som innebär att tillkomsten av ytterligare en förening i en kommun, som redan har 0 000 föreningar,
sannolikt är mindre än tillkomsten av en förening i en kommun som totalt saknar föreningar.
5
För en mer utförlig beskrivning av operationaliseringen hänvisas till Lundåsen (2004).
6
För de kompletta statistiska resultaten med som inkluderar regressionskoeﬀecienterna
hänvisas till Lundåsen (2004).
7
Se [2006-0-] http://www.regeringen.se/sb/d/648/a/6793;jsessionid=arfnIe2cMBEa

Referenser
Almond, G., & Verba, S., (963) The civic culture: political attitudes and democracy in ﬁve
nations. Princeton: Princeton University Press.
Blais, A.., & Dobrzynska (998) Turnout in Electoral Democracies. European Journal of
Political Research Nr. 33.
Holmberg, S., & Oscarsson, H., (2004) Väljartrender: en sammanfattning av några resultat av valundersökningarna 956–2002. Stockholm: SCB.
Jeppsson Grassman, E., & Svedberg, L., (999) Medborgarskapets gestaltningar. Insatser
i och utanför föreningslivet. I Civilsamhället SOU 999:84.
Jonsson, G., (2006) Tanter och representanter – dilemman i frivilliga organisationer: en
fråga om oligarki eller demokrati? Umeå: Akademiska avhandlingar samhällsvetenskaplig fakultet Umeå Universitet.
Lundkvist, S., (974) Politik, nykterhet och reformer: en studie i folkrörelsernas politiska
verksamhet 900–920. Uppsala. Acta Universitatis.
Lundåsen, S., (2004) En föreningsbaserad demokrati? – Ideella föreningar och valdeltagandet i Sveriges kommuner under 990-talet. Åbo: Åbo Akademis förlag.
64
FÖRENINGARS BETYDELSE FÖR VALDELTAGANDET
Lundåsen, S., (2005) Frivilliga insatser och hälsa. Rapport Statens Folkhälsoinstitut.
Olson, M., (97) The logic of collective action: public goods and the theory of groups. Cambridge: Cambridge University Press.
Olsson, L.-E., Svedberg, L., & Jeppsson Grassman, E., (2005) Medborgarnas insatser och
engagemang i civilsamhället – Några grundläggande uppgifter från en ny befolkningsstudie. Hämtad 2006-0- från http://www.regeringen.se/content//c6/05/3/73/
fcea732a.pdf
Peters, G. B., (998) Comparative politics: theory and methods. New York: New York
University Press.
Petersson, O., m.ﬂ. (998) Demokrati och medborgarskap. Stockholm: SNS Förlag.
Petersson, O., (200) Föreningslösa ungdomar fördubblades. Dagens Nyheter 2000-9.
Pharr, S., & Putnam, R. D., (red.) (2000) Disaﬀected democracies: what’s troubling the
trilateral countries? Princeton. Princeton University Press.
Putnam, R. D., (993) Making Democracy Work: Civic Traditions in Modern Italy. Princeton: Princeton University Press.
Putnam, R. D., (2000) Bowling Alone: The Collapse and Revival of American Community.
New York: Simon & Schuster.
Rothstein, B., & Stolle, D., (2003) Introduction: Social Capital in Scandinavia. Scandinavian Political Studies Vol. 26. Nr .
SOU 2000: En uthållig demokrati! Demokratiutredningens slutrapport.
Stolle, D., & Rochon, T., (998) Are all associations alike? Member density, associational
type and the creation of social capital. American Behavioral Scientist Nr. 42.
Teorell, J., & Westholm, A., (999). Att bestämma sig för att vara med och bestämma. Om
varför vi röstar – allt mindre. I SOU 999:32 Demokratiutredningens forskarvolym
XII. Stockholm.
Teorell, J., (2003) Linking Social Capital to Political Participation: Voluntary Associations and Networks of Recruitment in Sweden. Political Studies Vol. 26. Nr .
Uslaner, E., (999) Democracy and social capital. I M. Warren (red.) Democracy and
Trust. Cambridge. Cambridge University Press.
Vogel, J., m.ﬂ. (2003) Föreningslivet i Sverige. Stockholm: SCB. Rapport 98.
65
Sverige – en studiecirkeldemokrati 
Petros Gougoulakis
Mer än ,5 miljoner svenskar deltar varje år i någon av de ca 300 000 studiecirklar som arrangeras av de nio samhällsunderstödda studieförbund som
ﬁnns representerade över stora delar av landet. Statistiska redovisningar om
studieförbundens verksamhet visar att studiecirkelverksamheten antar dimensioner av ett massfenomen i dagens Sverige.
Den moderna folkbildningen uppstod som en bildningsrörelse i en tid av
genomgripande samhällsomvandling i slutet av 800-talet. Övergången från
ett samhälle dominerat av jordbruk till ett massproducerande industrisamhälle krävde av folket nya kompetenser och nya sätt att tänka och förhålla sig
till livet. Den allmänna folkskolans införande 842 var förvisso en milstolpe i
landets bildningshistoria och ett sätt att tillmötesgå den tidens krav på kunskaper och färdigheter hos folket. Men skolans bildningsprogram skiljde sig
från det självorganiserade bildnings- och studiearbete som folkliga sammanslutningar tog initiativ till under samma tid. Om den allmänna folkskolans
primära uppgift var att lära barnen läsa, skriva och räkna samt fostra dem till
lydiga och gudfruktiga varelser, byggde rörelsernas bildningsprogram på frihetens, frivillighetens och självstyrningens principer och avsåg att ”fostra”
vuxna individer till fullvärdiga och myndiga medborgare. Behovet av upplysning, kunskaper och kompetent ledarskap för rörelsernas medlemmar framstod som en lämplig strategi för att erövra sin rättmätiga makt – makten över
sig själv och över fördelningen av de gemensamma resurserna i samhället.
PETROS GOUGOULAKIS arbetar som universitetslektor i pedagogik på Lärahög-
skolan i Stockholm. 2006–07 bedriver han ett forskningsprojekt ﬁnansierat av ABF vars
syfte är att granska organisationen ”som radikal idérörelse”. Avhandling: Studiecirkeln:
livslångt lärande – på svenska! En icke-formell mötesplats för samtal och bildning för
alla (200).
66
SVERIGE – EN STUDIECIRKELDEMOKRATI
Denna text är knuten till mitt avhandlingsarbete från 200. En avhandling är en produkt av sin tid. Den växer fram i ett akademiskt sammanhang
och med uttalat syfte att belysa, förstå och reﬂektera över ett fenomen. I mitt
fall handlar det om att förstå ett genuint svenskt kulturellt fenomen – folkbildningen och dess pedagogiska manifestation studiecirkeln. Som etnisk
icke-svensk uppvuxen i ett annat land insåg jag efter hand att avhandlingsarbetet tog mig på en resa djupt inne i den svenska mentalitetshistorien.
Upplevelser av denna resa kan läsaren ﬁnna endast antydningar om.
I min avhandling är det folkbildningsarbetets dominerande arbetsform
– studiecirkeln – som står i fokus. Folkbildning ses som distinkt skilt från
samtliga övriga bildningsprocesser i samhället. Denna verksamhet arrangeras av de etablerade statsbidragsberättigade studieförbunden. Det är den
studiecirkelverksamhet som vuxit fram i Sverige från nittonhundratalets
början som utforskas.
Det ﬁnns ﬂera sätt att se på och uppfatta företeelser som bildning och
folkbildning. I avhandlingen ansågs det vara fördelaktigt att belysa dessa
med hjälp av en bred såväl teoretisk som metodologisk ansats. Skilda teoribildningar kan stå i konﬂikt med varandra men så länge de uttalar sig om
samma verklighet bidrar de likväl till fördjupad förståelse av densamma (se
Kemp & Kristensson 993).
Avhandlingens forskningsansats utgår från grundbegreppet diskurs.
Diskursbegreppet är brett och mångtydigt. Rent generellt används det på
två sätt. Dels betecknar diskurs samtliga meningsbärande uttalanden, såväl
skriftliga som muntliga, som karakteriserar den sociala verkligheten. Dels
fungerar diskurs som ett analytiskt instrument för att avgränsa, strukturera
och skapa mening för de fenomen som studeras. Detta äger giltighet vare sig
vi studerar fenomenet i förﬂuten tid eller i nutid.
Fenomenet folkbildning studeras som projekt inspirerat av upplysningens och nyhumanismens idéströmningar. Denna traditions bildningsideal
visar sig vara delvis konkurrerande men båda ser ut att förenas i tron på vetenskapens och teknikens möjligheter att frigöra människan ur ”sin självförvållade omyndighet”.2
Begreppen folkuppfostran, folkupplysning och bildning presenteras och
diskuteras genom att sättas in i ett idéhistoriskt, ett samhälleligt och ett
politiskt-ﬁlosoﬁskt sammanhang.
Avhandlingens teoretiska modell i undersökningen av folkbildningen
och studiecirkeln har tre centrala perspektiv:
67
SVERIGE – EN STUDIECIRKELDEMOKRATI
●
●
●
det civila samhällets utvecklingsperspektiv
det statliga oﬀentliga utredningsperspektivet
det nutida deltagarperspektivet.
Folkbildningen som institutionaliserad praktik har vuxit fram ur det civila
samhället, men den har också varit beroende av den parlamentariska statsmaktens aktiva stöd för sin konsolidering. Folkbildningens utveckling under
i princip hela 900-talet går hand i hand med det moderna civila samhällets
utveckling. De sociala rörelsernas och folkbildningens utvecklingshistoria
har därför mycket gemensamt med Sveriges moderna historia. Denna utveckling indelas efter inspiration av Micheletti (994) i olika faser med distinkta kännetecken. Utifrån en modell, som betraktar organisationers utveckling i form av livscykler eller utvecklingsvågor, indelar Micheletti det
svenska civila samhällets historia i sex perioder. I min avhandling identiﬁerade jag fyra faser inom vilka dessa perioder kunde inordnas. Dessa faser
kan även uppfattas som olika diskurser, vilka ömsom avlöser ömsom konkurrerar med varandra under historiens lopp.3
Behandlingen av folkbildningens historia avlutas med en genomgång av
de statliga utredningar som legat till grund för samhällets ambitioner och
ekonomiska stöd till folkbildande verksamheter. Genom statens aktiva inblandning får folkbildningen en utbildningspolitisk legitimitet, vilket starkt
bidragit till dagens institutionella folkbildningsstruktur i form av inte minst
studieförbund. Genomläsningen av de statliga folkbildningsutredningarna
aktualiserar en problematik om gränsdragningen mellan å ena sidan statens
styrning av folkbildningens innehåll och inriktning och å andra sidan folkbildningens autonomi och kontroll över bildningsarbetet. Utredningarna
ger snarast stöd åt uppfattningen att folkbildningen är en i grunden statlig
angelägenhet.4 Folkbildningen underställs statligt formulerade syften för
hur statsbidraget ska användas, till exempel anpassas till samhällsförändringar och proﬁleras ämnes- och målgruppmässigt.5 Folkbildningen och
staten har dock med facit i hand uppnått en lyckad symbios, vilket innebär
att bägge två drar fördelar av varandras samarbete – folkbildningen rent
ekonomiskt och staten rent politiskt och ideologiskt.
Deltagarperspektivet behandlas med hjälp av en kvalitativ intervjustudie
med cirkeldeltagare och cirkelledare. Där diskuteras också själva metoden
för analys och tolkning av de nedskrivna intervjuerna med cirkeldeltagare
och cirkelledare. Intervjuanalysen utgår från deltagarnas upplevelser och
68
SVERIGE – EN STUDIECIRKELDEMOKRATI
uppfattningar och fokuserar på tre aspekter relaterade till den aktuella cirkel
de deltar i: motiv, lärandeprocess och eﬀekter.
Cirkelledarintervjuerna koncentreras på bakgrund och motiv för cirkelledarskapet, på cirkelledarnas relation till den cirkel de leder, deras formulerade pedagogiska ﬁlosoﬁ och förhållningssätt i cirkelarbetet samt deras föreställningar om vilken folkbildningens uppgift är/borde vara.
Insikter från de två första perspektiven (det moderna civila samhällets
utveckling och den statliga utbildningspolitiken under 900-talet) har utgjort en viktig kunskapsbakgrund mot vilken det tredje perspektivet (det
upplevda eller erfarna) kunnat sättas i ett vidare socialt och kulturellt sammanhang.
Folkbildningen och studiecirkeln
– en svensk modernistisk bildningsdiskurs
Historiskt sett uppstår den svenska folkbildningen i industrialismens kölvatten och ﬂätas samman med upplysningens och modernismens rörelsevågor i ömsom disciplineringssyfte ömsom demokratiseringssyfte. Detta
skedde i en mycket speciﬁk kontext präglad av sin historia, kulturella traditioner, bestämda maktrelationer och inte minst geograﬁska och miljömässiga förutsättningar. Att träﬀas i samkvämsliknande former i studiecirklar
visade sig vara ett genuint mötes- och kommunikationsmönster. Med samtalet som medel utvecklades en särskild pedagogik, genom vilken deltagarna
tränades i att uttrycka sig, att argumentera och att lära på sina egna villkor.
Det goda bildande samtalet förutsätter ömsesidig respekt mellan de samtalande, en vilja att förstå andras ståndpunkter och en beredskap att låta sig
påverkas. Detta är viktigt för hur åsiktsbildningen, det oﬀentliga samtalet
och demokratin i förlängningen formas i samhället och ger upphov till särpräglade mentaliteter.
Deltagandet i studiecirklar antar karaktären av ett sociokulturellt beteendemönster – en bland andra kollektiva symbolhandlingar (meningsbärande sådana) – genom vilket svenskar praktiserar sin kultur, bekräftar
sin grupptillhörighet och förnyar sitt sociala kontrakt. I studiecirklar bearbetar medborgarna sin samtid, utformar sin världsbild och får stöd att
orientera sig i en alltmer komplex och osäker verklighet. I studiecirkelns
sociala miljö lär sig vuxna individer mer om sig själva och världen de lever i
genom erfarenhetsutbyte och i direkt kommunikation med andra. Vanan att
69
SVERIGE – EN STUDIECIRKELDEMOKRATI
träﬀas och umgås i studiecirkel grundläggs omedvetet genom socialisation.
Samspelet i denna form regleras av en rad internaliserade interaktionskoder
som utvecklats i Sverige under inverkan av gemensamma erfarenheter i det
förﬂutna. Samtidigt medverkar studiecirkeln, som i grunden är en dialogisk
institution, till att överföra denna relationskod till nya generationer svenskar. Den socialt och kulturellt formade koden vi pratar om är tack och lov
inte någon orubblig struktur med ﬁxt innehåll och betydelse.6 Den utgör
skärningspunkten mellan olika epokers förhållningsregler som dock alltid
tolkas och omtolkas i det förhandlingsspel som ständigt pågår när människor är i dialog med varandra. Koden är därför mer eller mindre öppen, mer
eller mindre integrativ och den är alltid socialt och kulturellt normerad.
Den svenska folkbildningen och dess pedagogiska manifestation studiecirkeln kan bättre förstås som ett utryck för ett kulturellt betingat livsmönster (folkligt beteende), om den ställs mot invandrade gruppers mönster av
kommunikation och umgänge. Mötet och avspeglingen mot varandra är en
förutsättning för det överskridande lärandet.
Avhandlingens forskningsansats
Avhandlingens empiriska material om studiecirklar utgörs av texter, dels
texter från tryckta källor som forskningsrapporter, utredningar, antologier
och översikter, dels nedskrivna intervjuer med cirkeldeltagare och cirkelledare. Litteraturen representerar delvis olika genrer och olika tidsepoker och
är skriven med skilda syften, medan intervjuerna har en rad gemensamma
kännetecken. De är avgränsade i tiden, i rummet och till innehållet. Båda
informationskällorna behandlas här som texter och tolkas som diskurser.
Studiecirkelverksamheten är en historiskt utvecklad folkbildningspraktik med egna institutioner, traditioner och värdesystem. Som avsiktlig social
praktik, under vilken speciﬁka handlingar utförs, ger den upphov till olika
diskurser över tid. Ytterst handlar det om diskursiva praktiker, vilka genererar beskrivningar, meningar och innebörder som konstrueras socialt av de
individer som är indragna i dessa praktiker. Oftast nedtecknas de medelst
symbolernas värld i språkliga texter, till exempel oﬀentliga folkbildningsutredningar, forskningsrapporter och intervjuer med deltagare i studiecirkelverksamhet (se Gustavsson 2000/2003).
Texter är tids- och kulturbundna berättelser: någon berättar något om
någon/t i ett bestämt syfte. Texter som berättelser är bildande, eftersom de
70
SVERIGE – EN STUDIECIRKELDEMOKRATI
är relaterade till andra texter genom en dialogisk process – en process som
konstituerar olika länkar i den ständigt pågående samhälleliga kommunikationen där människors identiteter och världsbilder skapas. Bakom detta påstående ligger antagandet att texter både formas av samhället och bidrar till att
forma samhället. I till exempel texter om folkbildningen kodiﬁeras den vid
varje historisk tidpunkt dominerande synen på samhället, människan och
världen samt relationen dem emellan. Innebörden av ett sådant antagande är
till exempel att forskaren, som studerar texter om folkbildningen, inte enbart
skaﬀar sig upplysningar om vad som berättas om dess verklighet utan oundvikligen bidrar till förnyelse av sättet att prata om densamma (diskursen)
genom att ingå i en dialog kring denna med andra.7 Diskursanalysen – och i
förlängningen själva forskningsprocessen – utgör sålunda en tolkningsakt
vars ”grammatik” är formad av existerande diskurser. Samtidigt utmynnar
själva forskningsakten i att konstruera diskurser genom en process av tolkning
av omtolkning. Ytterst handlar det om en strävan att komma åt den innebörd, de avsikter och ambitioner, som såväl enskilda individer som medborgarsammanslutningar och samhället i stort har med folkbildningsarbetet.
Folkbildning: en folkrörelsernas bildningsrörelse
I sin kamp för sociala och politiska rättigheter använder sig folkrörelserna av
bildningsarbete som ett viktigt medel. Efter hand får detta bildningsarbete
organisatoriska uttryck i form av bland annat studieförbund. Med något
undantag är samtliga studieförbund knutna till sammanslutningar som rent
formellt utgör deras ”ägarstruktur”. Studieförbunden utgör alltså organisationer av organisationer. Med begreppet folkrörelseorganisation betecknas i
modern forskning föreningar framsprungna ur sociala rörelser. Deras viktigaste uppgift är att samla resurser för sin verksamhet och engagera medlemmar kring en gemensam idé. 8
Studien av det moderna civila samhällets utveckling tar sin avstamp i en
skärningspunkt, som markerar övergången från en traditionell, agrar samhällsmodell till en annan präglad av rationell, industriell produktion. Genomgången av det civila samhället sträcker sig till vår tid, som även den karakteriseras av en ny avtraditionalisering (Giddens 994) dominerad av marknadsekonomi, informationsteknologisk revolution och globalisering.
I avhandlingen lyfts fram det nära samband som under hela 900-talet
rått mellan samhällets, inklusive det civila samhällets, utbildnings-, utveck7
SVERIGE – EN STUDIECIRKELDEMOKRATI
lings- och kompetensbehov och folkbildningens funktion. Följande faser
kunde identiﬁeras:
1.
Vid tidpunkten för industrisamhällets genombrott framstår folkbildningen
som ett bildningsinstrument i arbetarklassens kamp för att erövra den politiska makten genom såväl intensiv som folklig upplysnings- och bildningsverksamhet. Denna samverkan visar sig vara framgångsrik och resulterar i en
konsolidering av de folkliga sammanslutningarna. En omfattande bildningsarbete blir deras primära kampmedel. Med hjälp av möten, informationsspridning och studier i studiecirklar har rörelserna kunnat skapa oﬀentliga
rum för samtal och för upplysning om sina politiska program. I dessa arenor
fostrades rörelsernas medlemmar i demokratins ideal genom att utöva sina
medborgerliga friheter och rättigheter i interaktion med andra likasinnade.
Under samma period och som en eﬀekt av rörelsernas krav utvidgades de
politiska fri- och rättigheterna. En ny upplyst medborgarroll började ta form.
2.
Efter en radikal fas av formering etableras de nya sociala rörelserna som legitima aktörer i landets politiska liv. Detta möjliggörs genom statligt erkännande. Det civila samhället inlemmas så småningom i den dominerande
politiska kulturen som bär prägel av en socialdemokratisk, reformistisk
orientering mot samarbete, pragmatism, kompromiss och jämlikhet mellan
olika samhällsgrupper. De nya rörelserna tonar ned sin protestproﬁl och
ställer upp bakom det politiska folkhemsprojektet. Utbyggandet av det moderna svenska folkhemmet är i lika hög grad det civila samhällets hem. Ur
det nära samarbetet mellan staten och det civila samhället uppstår en kultur
av beroende med påtagliga tecken på rollförväxling dem emellan. För folkbildningens organisationer innebar detta att dess verksamhet inordnades i
den statliga utbildningspolitiken. Inordnandet är dock subtilt, eftersom folkbildningsverksamheten trots allt garanteras en stor pedagogisk autonomi
utifrån parlamentariskt stipulerade principer om frihet och frivillighet.
3.
Efterkrigstidens samförståndsanda efterträds under 960- och 970-talen av
en ny fas i det civila samhällets utveckling. Nya radikala sociala krafter inträder på den politiska arenan och ifrågasätter den socialdemokratiska
72
SVERIGE – EN STUDIECIRKELDEMOKRATI
hegemonin i samhället utifrån ett, huvudsakligen, vänsterperspektiv. Sammanslutningarnas symbios med statsapparaten kritiseras hårt samtidigt
som postmateriella värderingar lyfts fram på dagordningen. Individens behov av personlig integritet och självförverkligande är tidens fokuserade värden som impregnerar kulturdebatten och utmanar det förhärskande kollektivistiska tänkandet.
Den aktuella tidens paradox ligger å ena sidan i just framhållandet av
omistliga individuella växtbehov som å andra sidan ackompanjerades av
krav på ökat kollektivt maktövertagande och inﬂytande. Denna fas av uppvaknande och civilisationskritik, som det civila samhällets nya aktörer framför, riktar sin udd mot den existerande samhälleliga produktionsmodellen
och dess vandring in i en ekologisk återvändsgränd. Under denna omprövningsfas, liksom varje gång något nytt utmanar och hotar det gamla, råder
ett ömsesidigt avståndstagande mellan uppstickarna och de etablerade sammanslutningarna.
Intressant är folkbildningsorganisationernas neutrala hållning till de nya
rörelserna, detta dock med förbehåll för att de nya rörelserna bekänner sig
till en demokratisk värdegrund. De nya folkrörelserna stöts alltså inte bort
utan behandlas jämlikt av folkbildningsorganisationerna och erbjuds att
nyttja organisationernas resurser. Folkrörelserna i sin tur bygger stora delar
av sin verksamhet på hävdvunna folkbildande ambitioner. Omfamningen av
de nya rörelserna, till exempel miljörörelsen och kvinnorörelsen, markerar
samtidigt folkbildningsorganisationernas tilltagannande autonomisering
från de ursprungliga rörelserna (grundarna).
4.
En rad tendenser av postindustriell karaktär, till vilka räknas avregleringar
inom ﬁnans- och arbetsmarknaderna, informationsteknologiska revolutioner och nya proteströrelser, markerar övergången till ett nytt samhällstillstånd i slutet av 900-talet (Castells 999). En ny social morfologi håller på att
etableras. Den består av nätverk som i sin tur använder sig av information
som grund för produktivitet och makt. I globaliseringens svallvågor minskar
statens roll i det oﬀentliga livet samtidigt som individualiseringen tilltar.
Globaliseringens omritning av maktkartan genererar såväl nya vinnare och
förlorare som nya arenor av motstånd. Människor i dag står inför delvis
annorlunda risker än tidigare, vilket skapar känslor av uppgivenhet och
ovisshet.
73
SVERIGE – EN STUDIECIRKELDEMOKRATI
Nya rörelser organiserade på nätverksbasis och oberoende av nationella
gränser ser dagens ljus. På sätt och vis utgör dessa rörelser uttryck för ett
medborgarengagemang med globalt medvetande och ansvar. De är sammansatta av nya identiteter, huvudsakligen konstruerade av mening, andlighet och protest mot bland andra de orättvisor som globaliseringen alstrar. En
annorlunda syn på politiskt inﬂytande, makt och personlig integritet kännetecknar de nya rörelserna vid sekelskiftet. Den nya proteströrelsen framträder som en arvtagare till 960-talets antiauktoritära ungdomsrevolt, som
starkt ifrågasatte tidens förtryckande sociala hierarkier. Etablerade rörelsers
roll ifrågasätts genom att ﬂer och ﬂer vänder sig ifrån dem. De känner sig
främmande för de etablerade föreningarnas stelbenta demokratiska regelsystem med sin speciella inramning för diskussion, umgänge och inﬂytande
som de upplever som avskräckande. Detta kan dock inte tolkas som minskat
intresse för politik utan som uttryck för ett individcentrerat sökande bortom
existerande kollektiva strukturer. Individen gör i dag anspråk på autenticitet
och respekt för sin särart gentemot kollektivet samtidigt som hon i större
omfattning använder sig av individanpassade handlingsstrategier för att
minska sin utsatthet för olika risker.
Folkbildningen och dess pedagogik nödgas därför förhålla sig till samhällsförändringarna och de mentala omställningar som omdeﬁnieringen av
relationen mellan individen och kollektivet medför. Samtidigt ﬁnns det anledning för folkbildningen att se över samarbetsformerna med föreningslivet, särskilt det etablerade, och dess betydelse för föreningarnas inre liv och
lärande. Av betydelse i sammanhanget är emellertid det faktum att den nya
proteströrelsen har kunnat dra nytta av folkbildningens arbetsmetoder i sin
medlems- och opinionsbildning genom att samarbeta med existerande studieförbund.
Studiecirkelverksamhet som pedagogisk praktik
och bildningsfilosofi
Folkbildningsmässigt lärande i studiecirklar vilar på universella pedagogiska
grundvalar men är kontextuellt inramat som praktik. Den kontextuella inramningen har sin grund i såväl studieförbundens ideologiska, ämnesmässiga och pedagogiska proﬁl och traditioner som i deltagarnas livsvärld och
deras bildningsbehov. Således kännetecknas studiecirkelverksamheten av
kulturell, social och individuell variation. Hänsynstagande, kommunikation
74
SVERIGE – EN STUDIECIRKELDEMOKRATI
och respekt för mångfald hör till cirkelarbetets universalistiska pedagogiska
handlingsprinciper med förankring i begreppen frihet, jämlikhet och demokrati. Demokrati i sammanhanget förstås som ett regelsystem för hantering
av just frihet och jämlikhet, där frihet innebär möjlighet att utföra självvalda
livsprojekt, medan jämlikhet innebär erkännande av att varje människa är
unik och därmed icke utbytbar (jfr Ljunggren 2000 samt Cherryholmes
2000).
Innebörden av studiecirkelpedagogikens handlingsprinciper blir begriplig, när man studerar vilken mening cirkeldeltagandet skapar för den enskilda deltagaren i fråga om föreställningar om världen och självidentiteten.
De ﬂesta deltagarstudier, inklusive avhandlingens deltagarundersökning,
visar en mångfald positiva eﬀekter för deltagarna. Enligt deltagarnas utsagor
och folkbildningslitteraturen handlar studiecirkelpedagogiken om kommunikation på lika villkor (demokrati), om självreﬂexion och självtillit och om
kritiskt förhållningssätt till lärande.
På ett övergripande plan har folkbildningen med samhällets stöd förmått
etablera en nationell infrastruktur som vuxna i huvudsak kunnat använda
sig av för att lära nytt, lära om och umgås med andra likasinnade under icke
formella former vid sidan av de formella utbildningsinstitutionernas verksamhet. Folkbildningen utgör en väsentlig del av Sveriges identitetsskapande kulturarv och ingår i landets sociokulturella struktur av möjligheter och
resurser som understödjer lärande och utveckling för både individer och
grupper.
Min studie pekar på att studiecirkeln har förädlats till en ändamålsenlig
och nyttig arbetsform för lärande och socialt umgänge. Studiecirkelverksamheten är förknippad med kvaliteter som har fungerat legitimerande för
verksamheten själv och för samhällets stöd. Folkbildningens bidrag till befolkningens ökade bildningsnivå är obestridligt. Det svenska samhället har
således i studiecirkeln funnit en form som i sin icke formella, öppna och
ﬂexibla inramning verkar väl motsvara informationssamhällets krav på kontinuerligt, målmedvetet, livslångt lärande.
Folkbildningen framstår i historiens tidsspegel som en nyttig verksamhet
för både individ och samhälle. Det empiriska underlaget ger stort stöd för en
positiv bild av folkbildningen som lätt kan förföra en akademiker som dessutom har sin uppväxt utanför Sverige. Folkbildningsrörelsen han varit ett
modernistiskt projekt med progressivistisk orientering och humanistiska
emancipatoriska drag. Om detta gällde under förra seklet, behöver det inte
75
SVERIGE – EN STUDIECIRKELDEMOKRATI
nödvändigtvis också gälla under den nya tiden. Traditionen talar till folkbildningens fördel, men det är helt andra faktorer som till syvende og sidst
avgör dess framtida utformning. Folkbildningens frihet och autonomi har i
sin institutionaliserade gestalt varit villkorad och beroende av den ”goda”
statens ynnest, vilket avspeglas i en nedtoning av inte minst bildningsarbetets protestkaraktär och den självständiga ämnesprioriteringen i studiearbetet. Folkbildningens fortsatta beroende av statlig ﬁnansiering kan på
längre sikt innebära stora risker för en ytterligare nedtoning av dess kulturkritiska potential.
Efter avhandlingsfärden
Att skriva en avhandling är att företa en resa. Resan för min del har emellertid inte tagit slut med avhandlingens färdigställande. I dag beﬁnner jag
mig på en efteravhandlingsfärd som vetter mot på tre efterlängtade destinationer, nämligen folkbildningens
●
vuxenpedagogiska dimension
●
betydelse för uppkomst och upprätthållande av en viss politisk kultur
●
bidrag till skapande och förädling av det sociala kapitalet i samhället.
Folkbildningen utgör en typisk svensk modell för det som i dag går under
beteckningen livslångt lärande. Det är i grunden samma föreställningsvärld
som ligger bakom den aktuella globala diskursen om det livslånga lärandet
som under ﬂera decennier har kännetecknat folkbildningsarbetet i Sverige.
I jämförelse med andra länder har Sverige ett försprång avseende omsättning av dessa föreställningar i konkret praktisk studieverksamhet långt innan
själva begreppet var uppfunnet. Den svenska folkbildningen antas således
utgöra ett ovärderligt kulturarv av medborgerlig kommunikation, lärande
och socialt kapital. Sambandet mellan dessa behöver därför ytterligare utforskas. Inte minst behövs det mera kunskap om folkbildningens bidrag till
skapande och upprätthållande av det sociala kapitalet och dess betydelse för
det kollektiva goda.9
Kollektivt framåtskridande bygger på välfungerande sociala gemenskaper (se Lundberg 2005) som beﬁnner sig i samspel med varandra. Utan interaktion existerar de endast som föreställda gemenskaper. Som sådana är de
symboliska till sin karaktär och uppfyller ett psykologiskt behov av tillhörighet som oftast är bara en ﬁktion. Gemenskaper utgör sociala nätverk och
76
SVERIGE – EN STUDIECIRKELDEMOKRATI
kan kännetecknas av gles eller tätt kommunikation, svag eller stark intimitet, svaga eller starka band mellan medlemmarna. Fungerande gemenskaper
förknippas med en rad kvaliteter:
●
tolerans,som handlar om öppenhet och nyﬁkenhet för andra samt respekt
och vilja att lyssna på andra och lära av varandra
●
ömsesidighet (reciprocitet) genom en generell beredskap att ställa upp
för andra utan att omedelbart förvänta sig något i gengäld i hopp om att
detta lönar sig i det långa livsperspektivet; det är en akt av både altruism
och eget intresse – ”det är bäst att göra det goda för då ökar sannolikheten att bli behandlat schyst av andra”
●
tillit som avser förtroende och förväntningar på att människor, institutioner och andra samhälleliga system är konsekventa, ärliga och fungerande (tillförlitliga) (Coleman 990).
Gemenskaper som saknar ovannämnda kvaliteter får knappast den näring
de behöver för att växa och vissnar därför. Det ﬁnns ett pedagogiskt värde,
inte minst i studiesammanhang, i att utgå från och bygga läroprocessen på
toleransens, ömsesidighetens och tillitens grund. Samtidigt borde varje bildande verksamhet syfta till att dessa egenskaper/förmågor/dygder grundläggs och utvecklas hos deltagarna. Således utgör dessa dygder både medel
och mål för bildningen. De utgör också essentiella medborgerliga dygder för
ett dugligt socialt liv som i förlängningen är beroende av gemensamma –
kollektiva – ansträngningar.
Den svenska folkbildningen uppstod i en tid av nationellt (åter)uppvaknande. Det var en epok av omvälvande förändringar i produktionen och i
kulturlivet som helt omritade landets sociala och politiska landskap. Svenskhet, klasstillhörighet, nykterhet och frikyrklighet var kollektiva sociala identiﬁkationer knutna till nationalstaten.
Vår tid kännetecknas av lika stora förändringar som de som rådde när
folkbildningsrörelsen sattes i gång. Frågan är om rörelsen i dag har ebbat ut
och saknar idémässig drivkraft och identitet som är i samklang med den nya
tiden. Svaret kan bara komma inifrån folkbildningen. Om svaret uteblir kan
ett tomrum uppstå – och som bekant är ogillar fysikens lagar tomrum … I
en tid av postmoderna värderingar och globala rörelser står folkbildningens
organisationer inför ett vägval och måste därför bestämma sig för vilket folk
dess verksamhet är till för. Inte minst måste folkbildningen våga ta ställning
till vilka läroprocesser den vill stödja, för vilka syften och med vilka medel.
77
SVERIGE – EN STUDIECIRKELDEMOKRATI
Den postmoderna folkbildningen behöver inte vara annorlunda än vad
folkbildningsrörelsen en gång var, nämligen en emancipatorisk, jämlikhetsskapande och bildande kraft. Utopin om ett rättvisst, solidariskt och fritt
samhälle kan även i dag vara en lika styrande såsom identitetsskapande
princip för folkbildningen som någonsin förr.
Noter

Karakteristiken av Sverige som studiecirkeldemokrati i rubriken är lånad från ett tal som
Olof Palme höll på SAP:s partikongress, 969:
Sverige är till en grundläggande grad en studiecirkeldemokrati. Det är genom studiecirklar som
generationer har tränat sig själva i kritisk analys så att de kan nå förnuftiga beslut genom att
arbeta med varandra utan att ge upp sina ideal i den processen. Det är ofta i studiecirklar som
förslag till förändringar i samhället först har tagits upp.
OBS. Referenserna i denna text kommer av naturliga skäl att vara begränsade till ett
minimum. För komplett referenslista hänvisas intresserade till Gougoulakis 200 och
2006.
2
Kant 784 i Friedrich 993.
3
A.a. En organisations livscykel brukar beskrivas som bestående av vanligen fyra faser:
begynnelse → institutionalisering → mognad → stagnation eller förnyelse. Dessa fyra
idealtypiska livscykelfaser har jag använd mig av i avhandlingen, dock med en delvis
annorlunda beteckning, när jag går igenom de svenska medborgarsammanslutningarnas historia. Faserna är på intet sätt skarpt avgränsade utan bör snarare betraktas som
brytpunkter där något etablerat utmanas av något nytt.
4
Jfr Riksrevisionsverkets rapport Folkbildning - styrning och kontroll, RRV 999:44.
5
I till exempel den senaste propositionen anger regeringen att syftet med statens bidrag
till folkbildningen ska vara att:
● stödja verksamhet som bidrar till att stärka och utveckla demokratin
● bidra till att göra det möjligt för människor att påverka sin livssituation och skapa
engagemang att delta i samhällsutvecklingen (genom t.ex. politiskt, fackligt, kulturellt
eller annat ideellt arbete)
● bidra till att utjämna utbildningsklyftor och höja bildnings- och utbildningsnivån i
samhället, samt
● bidra till att bredda intresset för och delaktigheten i kulturlivet.
Förutom dessa paradsyften pekar staten även på andra verksamhetsområden som motiv för sitt stöd till folkbildningen. (Folkbildningsproposition 2005/06:92)
6
Jfr Bahtins och Kristevas syn på text och dialog i Ajagán-Lester, Ledin & Rahm 2003.
7
Liknande uppfattning om diskursbegreppets dynamiska beskaﬀenhet formulerar Lars
Petterson i sin avhandling Frihet, jämlikhet, egendom och Bentham, 992: ”Diskursen är
för mig inte endast verklighetens cirkulationssfär utan dessutom dess produktionssfär,
den är ingenting mindre än skaparen av det kognitiva landskapet. ’Verkligheten’ blir
verklig först när den verbaliseras och begreppsliggörs, dvs. det som äger rum i den so-
78
SVERIGE – EN STUDIECIRKELDEMOKRATI
ciala diskursen, vilket kan beskrivas som en kollektiv process (...) Diskursen avgör
ingenting direkt - den fäller inga domar - men den rimliggör och giltiggör och sätter
därmed gränser.” (s. 4f )
8
Enligt Svensson (996) används begreppet folkbildningsrörelse oftast för att beteckna
deltagandet i folkbildande verksamhet organiserad av folkbildningsinstitutioner.
9
Termen socialt kapital används för att beteckna och förklara de fördelar och möjligheter
som människor får genom att tillhöra olika grupper (Bourdieu 997) eller de fördelar
som individer får genom sina sociala band till andra människor (Coleman 990). Socialt
kapital är också relaterat till en annan sorts kapital, humankapitalet. Det senare består
av den kunskap, de förmågor och kapaciteter som människor har och som gör det möjlig för dem att utföra vissa handlingar. Socialt kapital bygger på det humana kapitalet
och skapas när relationerna bland människor förändras så att vissa handlingar främjas.
Humankapitalet kan sägas vara en resurs som är individuellt bunden i de mänskliga
noderna medan det sociala kapitalet förutsätter relationer mellan individerna, något
slags social gemenskap, för att uppstå.
Referenser
Ajagán-L., L., Ledin, P., & Rahm, H., (2003) Intertextualiteter. I B. Englund & P. Ledin
(red.) Teoretiska perspektiv på sakprosa. Lund: Studentlitteratur.
Bourdieu, P., (997) Kultur och kritik Anföranden. Göteborg: Daidalos.
Castells, M., (999) Informationsåldern. Ekonomi, samhälle och kultur. Band I: Nätverkssamhällets framväxt. Göteborg: Daidalos.
Cherryholmes, C., (2000) Pragmatismens innebörder och dess konsekvenser. I Utbildning & Demokrati. Vol 9. Nr 3/2000. S 3–29.
Coleman, J., (990) The Foundations of Social Theory. Cambridge: Harvard University
Press.
Folkbildningsproposition 2005/06:92 Lära, växa, förändra.
Friedrich, C. J., (ed.) (993) The Philosophy of Kant. New York: The Modern Library.
Giddens, A., (994) Beyond Left and Right: The Future of Radical Politics. Cambridge:
Polity Press.
Giddens, A., (996) Modernitetens följder. Lund: Studentlitteratur.
Gougoulakis, P., (200) Studiecirkeln. Livslångt lärande … på svenska! Stockholm: HLS
Förlag (Diss.).
Gougoulakis, P., (2006) Bildning och lärande. Om folkbildningens pedagogik. Stockholm:
ABF/Bilda Förlag.
Gustavsson, K., (2000/2003) En tankefärd kring folkbildning som idé- och kunskapsvärld.
Utveckling av en ansats för forskning om folkbildning. Örebro: Örebro universitet,
pedagogiska institutionen.
Kemp, P., & Kristensson, B., (993) Från hermeneutik till etik. I P. Ricoeur. Från text till
handling. En antologi om hermeneutik. Redigerad av Peter Kemp och Bengt Kristensson Stockholm/Stehag: Brutus Östlings Bokförlag Symbosion.
79
SVERIGE – EN STUDIECIRKELDEMOKRATI
Ljunggren, C., (2000) Redaktionellt: Pragmatism – politik och ﬁlosoﬁ. I Utbildning &
Demokrati, vol. 9, nr 3, 2000.
Lundberg, A., (2005) Om gemenskap: en sociologisk betraktelse. Diss. Sociologiska institutionen, Lunds universitet.
Micheletti, M., (994) Det civila samhället och staten. Medborgarsammanslutningarnas
roll i svensk politik. Göteborg: Fritzes AB.
Pettersson, L., (992) Frihet, jämlikhet, egendom och Bentham. Iutvecklingslinjer i svensk
folkundervisning mellan feodalism och kapitalism, 809–860. Uppsala: Almqvist
&Wiksell International. (Diss)
Riksrevisionsverkets rapport RRV 999:44 Folkbildning – styrning och kontroll.
Svensson, A., (996) Folkbildningens institutioner (SOU 996:27). Delbetänkande av
Kommittén om ett nationellt kunskapslyft för vuxna. Stockholm: Utbildningsdepartementet.
80
Identitetsskapande och symboliskt kapital
i studentföreningen
Ulrika Widding
Identitetsskapande i studentföreningen är en avhandling som beskriver studenters engagemang i tre studentföreningar såsom deras sätt att försöka
forma en egen identitet i enlighet med gruppens föreställningar om studietiden och framtiden (Widding 2006). Varje förening ses därmed som en
plats där medlemmarna kan uttrycka en kollektiv identitet som de i föreningens namn kan hävda gentemot andra studentgrupper, universitetet
och de utbildningsansvariga. Avhandlingens huvudfokus är att beskriva och
förstå denna gemensamma identitet. Samtidigt betraktas också föreningen
som en plats där de enskilda medlemmarna kan erövra de särskiljande symboliska kapital som uttrycker den gemensamma identiteten.
I studien användes data från tre utbildningsanknutna studentföreningar
organiserade under olika studentkårer inom Umeå universitet – NATEK-,
SAM- och MED-föreningarna.2 Dels samlades data in genom intervjuer med
föreningarnas styrelsemedlemmar, sammanlagt 29 stycken. Dels analyserades
föreningarnas hemsidor. Intervjuerna kan beskrivas som kvalitativa. Materialet från hemsidorna bestod av både bilder och text. Bilderna kunde till exempel
utgöras av föreningssymboler, fotodokumentation från fester som nollningar
och sittningar men också bilder tagna i utbildningssammanhang. Texterna
bestod exempelvis av presentationer av föreningarna, styrelsemedlemmarna och utbildningen, men även sångtexter och diskussionsforum förekom.
Styrelsemedlemmarnas uttalanden och texterna och bilderna på hemsidorna analyserades med hjälp av begreppen diskurs och ideal identitet. BeULRIKA WIDDING arbetar som lektor vid Pedagogiska institutionen vid Umeå universitet. Hon gör för närvarande en översyn av kunskapsområdet barn och ungdom inom
Polisutbildningen vid Umeå universitet. Avhandling: Identitetsskapande i studentföreningen: Köns- och klasskonstruktioner i massuniversitetet (2006).
8
IDENTITETSSKAPANDE OCH SYMBOLISKT KAPITAL I STUDENTFÖRENINGEN
greppet diskurs användes för att beskriva den världsbild eller karta utifrån
vilken styrelsemedlemmarna uppfattade världen och placerade in sig själva
(se till exempel Foucault 993). I analysen fokuserades mönster i språket, till
exempel termer, metaforer eller idéer, som verkade utmärka deras sätt att
tänka och prata om världen och sig själva (se till exempel Edley 200). Därigenom blev det också möjligt att fokusera hur styrelsemedlemmarna skapar,
eller re-presenterar, sig själva i förhållande till den gemensamma och eftersträvade ideala identiteten. Termen re-presentera användes i enlighet med
Halls (996) och Butlers (2005) resonemang för att tydliggöra att identitetsskapande både handlar om att representera/framställa identitet och att representera/återskapa identitet. Enligt samma författare sker också identitetsskapande i förhållande till ideal som aldrig fullt ut kan uppnås. Därmed
kan identitet beskrivas som en pågående och ständigt skapande och omskapande process.
Därutöver gjordes en genealogiskt inspirerad analys av en mängd texter
och bilder, exempelvis tidigare forskning om studenter, texter i memoargenren och olika festskrifter som berörde studenter och studentliv. Den
genealogiska analysen kan kortfattat beskrivas som en ansats att förstå nutida föreställningar genom att söka efter deras släktskap med historiska
idéer (se Beronius 99; Foucault 993). Med hjälp av denna ansats blev det
möjligt att beskriva de historiska bilder av eller föreställningar om studenten
som tycks ha blivit mer eller mindre institutionaliserade och därmed betydelsefulla även i nuet. De historiska föreställningarna eller bilderna kunde
förstås som konstruktioner och omkonstruktioner av vad en student är och
beskriver på så vis också studentens karaktäristika (se Hultqvist & Pettersson 995). Därmed blev det också tydligare vilka som kunnat deﬁnieras/deﬁniera sig som student och hur studenter skiljts åt från icke studenter.
Med ett intersektionalitetsperspektiv (se de los Reyes & Mulinari 2005)
kunde deﬁnitionen av studenten förstås som en köns- och klasskonstruktion. Ett exempel på detta är att kvinnor varit uteslutna från högre utbildning ända fram till 875, då den första kvinnan skrevs in vid Uppsala universitet (se till exempel Florin 987). Studenter från arbetarklassen utgjorde en
liten minoritet ända fram till 920-talet, och den sociala snedrekryteringen
till högre utbildning började inte jämnas ut förrän under 940-talet (se till
exempel Johannisson 989; SOU 2003:96). De historiska bilderna och föreställningarna om studenten kunde alltså i hög utsträckning beskrivas med
symboler som associerar till en man från borgerligheten eller medelklassen.
82
IDENTITETSSKAPANDE OCH SYMBOLISKT KAPITAL I STUDENTFÖRENINGEN
Med hjälp av den genealogiskt inspirerade analysen kunde därmed beskrivningar av den ideala identiteten i de tre föreningarna förstås som kvarlevande
historiska innebörder, diskurser, uttryckta i ett nutida identitetsskapande,
där köns- och klasskonstruktioner är centrala. De historiska beskrivningarna och olika statistiska data3 om universitet och högskola innebar också
att styrelsemedlemmarnas berättelser kunde kontextualiseras och begripas
som en skärningspunkt mellan en strukturell, institutionell och individuell
nivå (de los Reyes & Mulinari, 2005). Den gemensamma ideala identiteten
sågs alltså som ett uttryck för hur styrelsemedlemmarna tolkade och förhöll
sig till en strukturell och institutionell nivå. Exempel på detta är hur de såg
på sin utbildnings status inom universitetsorganisationen, vilken är intimt
förknippad med vilka grupper av studenter som dragit/drar nytta av högre
utbildning, och hur de uppfattade sin framtida position på arbetsmarknaden.
Eftersom identitetsskapande kan förstås som särskiljande även i den diskursteoretiska traditionen, användes också Bourdieus (984) begrepp symboliskt kapital. Begreppet symboliskt kapital blev på så vis ett sätt att beskriva hur medlemmarna skilde sig från andra genom att synliggöra vilka
intressen som ansågs värdefulla och förknippade med den ideala identiteten
i varje förening. Det symboliska kapitalet gjorde det också möjligt att förstå
vilka slags verktyg eller fördelar föreningsengagemanget möjliggör för de
enskilda styrelsemedlemmarna. De kapital som framstod som betydelsefulla i avhandlingsarbetet var det Bourdieu & Passeron (979) beskriver som
kulturellt och socialt kapital. Det kulturella kapitalet innefattar även ett utbildningskapital. I dessa studentföreningar kan det kulturella kapitalet framför allt ses som ett utbildningskapital och beskrivas som insikt i och kännedom om utbildningen och utbildningssystemet. I termer av kulturellt kapital
betydde det även förmåga att uppträda självsäkert i mer oﬃciella sammanhang, till exempel att hålla tal och hantera vett och etikett vid festligheter.
Det sociala kapitalet innebar att styrelsemedlemmarna utmärkte sig och
blev välkända personer gentemot övriga studenter på utbildningen. Genom
sina bekantskaper med andra studenter kunde de därför få information om
kommande terminer och tentor samt möjlighet att låna kurslitteratur. Det
erövrade sociala kapitalet innebar inte minst möjlighet att, genom sitt medlemskap i styrelsen, lära känna utbildningsansvariga personer som till exempel kunde stå som referenser vid ansökningar. Broady (990) har därutöver
framhållit att det utifrån svenska förhållanden är ett organisatoriskt kapital,
83
IDENTITETSSKAPANDE OCH SYMBOLISKT KAPITAL I STUDENTFÖRENINGEN
som ofta kan relateras till svenskt föreningsliv, som är betydelsefullt då det
möjliggör politiskt inﬂytande. Utifrån datamaterialet kan också detta kapital
beskrivas som väsentligt i form av kunskap om och insikt i framför allt universitetsorganisationen och vilket språk som var användbart på olika nivåer
i denna organisation. Det innebär även kunskap om och förtrogenhet med
föreningsformalia vilket gav både självförtroende och ett verktyg för att
kunna påverka i olika frågor.
I de tre föreningarna var det olika diskurser som visade sig viktiga eller
som tolkades på olika sätt. Därmed uttrycktes olika gemensamma ideala
identiteter av respektive förenings styrelsemedlemmar, vilka också verkade
eftersträva olika sorts kapital som blev särskiljande i enlighet med den
gemensamma identiteten.
NATEK-föreningen
– den sorglösa studenten och det sociala kapitalet
Den ena av de historiska diskurser som framstod som viktiga i materialet,
diskursen om skrået, beskrivs i avhandlingen som medeltida idéer om vad
en student är. Inom denna diskurs konstruerades en självmedveten manlig
student som ansågs vara i behov av nöjen och en sorglös, i en mening ansvarslös, studietid för att kunna leka av sig innan han skulle inträda i mer
allvarsamma högre samhällsuppgifter inom kyrkan eller som ämbetsman
(se Ottoson 977).4 För dessa studenter var tillvaron här och nu-betonad,
relativt åtskild från det kommande vuxen- och yrkeslivet, och alkoholen
fyllde en viktig social funktion (se Sundin 994). I 600-talets Uppsala tog sig
detta bland annat uttryck i studenternas opposition mot ordningen genom
att löpa grassatim, det vill säga att berusade vandalisera staden, misshandla
och håna borgare eller skjuta med pistol och gevär på gatorna (Samzelius
950; se även Geschwind 999). I förhållande till kvinnor från lägre klasser,
ofta pigor, tog sig en del studenter rätten att utnyttja sitt övertag sexuellt
(Andersson 997). Inom universitetsskrået och nationerna rådde en strikt
social hierarki, men alla medlemmar åtnjöt särskilda privilegier och sammanslutningarna fungerade som viktiga sociala nätverk, inom vilka studenterna hjälpte varandra vid sjukdom eller dålig ekonomi (Samzelius 950).
I den mansdominerande NATEK-föreningen, som engagerar studenter
från magisterprogram inom ämnena naturvetenskap/teknik, utgjorde denna
diskurs föreställningar att bygga vidare på, vilka uttrycktes i den ideala iden84
IDENTITETSSKAPANDE OCH SYMBOLISKT KAPITAL I STUDENTFÖRENINGEN
titeten som sorglös medlem och student. Denna identitet symboliserades av
en sorglöshet som visades dels gentemot studierna, dels genom alkoholen,
overallen, ”fula visor” och vikten av kamratskapet. Den sorglösa identiteten
och medlemmarnas här och nu-attityd framställdes med viss glädje i opposition till utbildningen, lärarna och andra studentgrupper:
Det kommer folk och skriker åt oss att vi är idioter för att vi bär overall,
så kan man vända på det lite grann, men med glimten i ögat så där.
(Man, NATEK-föreningen)
Till skillnad från tidigare i historien såg sig styrelsemedlemmarna i NATEKföreningen som vanliga människor i framtiden, och föreningen drev heller
inga utbildningsfrågor. För medlemmarna utgjorde föreningen alltså en
plats att leva sorglöst på, vilket trots allt bara ansågs möjligt under studenttiden. Därefter väntade sig de ﬂesta arbets- och familjeliv. Men för stunden
tycktes föreningen innebära en möjlighet att ha roligt med likasinnade och
ett tillfälle att utmärka sig gentemot övriga studenter. Därmed är det sociala
kapitalet särskilt viktigt, vilket märks på sättet att framhålla kamratskapet i
NATEK. Kamratskapet innebar att ställa upp för varandra, bjuda till för att
ha roligt, stötta den som behöver hjälp att ta sig hem från en fest eller för all
del visa vägen att ta sig genom studierna. Gentemot de symboler föreningen
framhåller, till exempel alkoholen, overallerna och de fula visorna, kan det
sociala kapitalet i detta sammanhang beskrivas ha en maskulin prägel. För
de enskilda styrelsemedlemmarna kan det sociala kapitalet förstås i termer
av kännedom och kunskap om hur man knyter kontakter inom homosociala
sammanhang. Därigenom kan det sociala kapitalet få betydelse när det gäller tillträde till den mansdominerade, tekniskt inriktade arbetsmarknad
medlemmarna föreställer sig själva inom i framtiden.
SAM-föreningen – framtidens makthavare
och det organisatoriska och sociala kapitalet
Den andra betydelsefulla diskursen beskrevs i avhandlingen som den meritokratiska diskursen. Denna diskurs uttrycktes redan under 700- och 800talen, då statens behov av kunniga, välutbildade och lojala människor växte
(Florén 999). Den tidens manliga studenter såg sig därför som samhällets
framtidshopp, och ur detta föddes den självkänsla och det självförtroende
med vilka de tog sig rätten att i den oﬀentliga debatten deﬁniera och tala om
85
IDENTITETSSKAPANDE OCH SYMBOLISKT KAPITAL I STUDENTFÖRENINGEN
samhällets bästa (Sundin 994). Många såg sig själva som en kommande elit
och försökte redan under studietiden leva upp till denna bild, bland annat
genom att organisera sig formellt för att göra sina röster hörda. Men studenterna uttryckte också sin mening i mer festbetonade sammanhang, i till exempel karnevaler eller ceremoniella studentfester som ordnades för att ﬁra
”högre ändamål”, exempelvis yttrandefrihet eller kung och fosterland (se till
exempel Nilsson 200; Sjöberg 2002). I enlighet med den meritokratiska
diskursen kom studentlivet att allt mer ses som en förberedelse inför vuxenoch yrkeslivet, en tid där man kunde förbättra sina chanser inför framtiden.
SAM-föreningen vänder sig till studenter på en samhällsvetenskaplig utbildning och hade en jämn könsfördelning i styrelsen. I denna förening aktiverades den meritokratiska diskursen för att hävda den ideala identiteten
som framtidens makthavare. Denna identitet uttrycktes framför allt genom
teoretiska kunskaper, driftighet och engagemanget som föreningsmedlemmar. I likhet med 700- och 800-talens självsäkra män såg sig styrelsemedlemmarna i SAM-föreningen, både kvinnor och män, som framtida makthavare i höga positioner. Med denna identitet försökte de också särskilja sig
gentemot andra studenter:
Det är väl vi och ekonomerna och nån till som helhjärtat står för att studentoveraller inte är en akademisk grej. Det är nåt som teknologfjantar håller på
med [---] Vi anser inte att vi är på samma nivå som teknologerna. Vi står över
dom. [---] Det är vi som står för tänkandet i samhället. Det är vi som ska styra
samhället. En platonsk grej att det behövs både dom som utför saker med
händerna. Det är teknologerna. Dom jobbar. Medan vi styr och ställer. Att det
är vi som kommer att sitta vid makten och liknande. Det kanske ﬁnns den
formen utav maktfullkomlighet fast … då får man i så fall fråga en teknolog vad
dom säger om oss. [Skratt.] (Man, SAM-föreningen)
I föreningen var utbildningsfrågor betydelsefulla, men kanske än viktigare
var själva föreningsengagemanget och det organisatoriska och sociala kapital styrelsemedlemmarna kunde erövra där. Både det kulturella kapitalet
och utbildningskapitalet, liksom det organisatoriska och sociala kapitalet,
framstod som viktiga inför framtiden. I SAM-föreningen engagerade sig styrelsemedlemmarna till exempel för att höja utbildningens status och knyta
kontakter med tänkbara framtida arbetsgivare. För styrelsemedlemmarna
innebar föreningen också en möjlighet att få information om och insikt i
utbildningen genom representation i universitetsorganisationen. Denna in86
IDENTITETSSKAPANDE OCH SYMBOLISKT KAPITAL I STUDENTFÖRENINGEN
formation bidrog till att de enskilda styrelsemedlemmarna lättare kunde
göra strategiska utbildningsval. Genom styrelseuppdrag som representanter inom universitetsorganisationen, likväl som inom olika studentorganisationer som sektionen och kåren, gavs också möjligheter att erövra viktigt
socialt kapital. Inte minst innebar dessa erfarenheter ett slags organisatoriskt kapital som kan beskrivas som kunskap om hur beslutsorganisationen
ser ut och fungerar, vilka som är dess nyckelpersoner och hur man tilltalar
personer på olika nivåer. Det kulturella kapitalet innebar framför allt att
kunna föra sig under festligheter av formell karaktär.
Vikten av de enskilda styrelsemedlemmarnas symboliska kapital i framtiden skulle kunna ses i förhållande till deras möjligheter att göra föreningskarriär. De ﬂesta av styrelsemedlemmarna hade förutom SAM-föreningen
också uppdrag i andra föreningar och gav exempel på att ett föreningsengagemang kunde vara det positivt särskiljande vid en ansökan om arbete eller
studieplats. Via föreningen tycktes det också ganska lätt att få tillträde till
studentkåren och därigenom ﬁnns en möjlighet att sitta som representant i
till exempel universitetsstyrelsen eller Sveriges Förenade Studentkårer (SFS).
Det fanns alltså möjliga föreningskarriärvägar som kan leda till viktiga positioner och inﬂytande. Liknande karriärvägar och närhet till makten för studenter inom olika studentorganisationer har till exempel beskrivits av Skoglund (99). Det organisatoriska och sociala kapital styrelsemedlemmarna
kan erövra i SAM-föreningen kan troligtvis underlätta tillträde till de positioner de ser i sina framtidsdrömmar: politiska positioner eller tjänstemannapositioner till exempel vid något departement eller i organisationer
som FN eller Röda Korset. SAM-föreningen kan därmed vara ett exempel på
att även kvinnor vill göra anspråk på de historiskt sett manligt dominerade
maktpositionerna.
MED-föreningen
– omsorgsspecialisten och omsorgskapitalet?
Även i MED-föreningen var det den meritokratiska diskursen som aktiverades men i en annan betydelse och i förhållande till en annan ideal identitet
än i SAM-föreningen. Föreningens syfte var att ta tillvara studenternas intressen på en kvinnodominerad vårdinriktad utbildning i en relativt ny och
låg position inom dagens högskolefält (se Broady, Börjesson & Palme 2002).
MED-föreningen kunde dock ses som ett redskap för att höja utbildningens
87
IDENTITETSSKAPANDE OCH SYMBOLISKT KAPITAL I STUDENTFÖRENINGEN
och därmed medlemmarnas status och legitimitet. Det gällde, liksom i
SAM-föreningen, att synas och höras för att stärka framför allt det utbildningskapital och den professionella status som utbildningen gav. I föreningen kunde styrelsemedlemmarna öva förmågan att argumentera för att
sedan, i föreningens namn, hävda utbildningen gentemot andra studentgrupper och inför utbildningsansvariga. Paralleller kan även dras till de
klubbar som de första kvinnliga akademikerna bildade i slutet av 800-talet,
med männens föreningar som förebilder, i syfte att träna sin argumentationsförmåga för att sedan kunna göra sig gällande i oﬀentliga sammanhang
(Rönnholm, 999).
MED-medlemmarnas ideala identitet skilde sig dock rätt markant från
SAM-medlemmarnas och skulle kunna beskrivas som en omsorgsspecialist
i ”den lilla människans tjänst” där omsorg, ansvarskännande och en sorts
respektabilitet tilldelades stor betydelse. I föreningen uttrycktes detta i trivsamma aktiviteter med familjär prägel, till exempel våﬀelkvällar och pulkautﬂykter. Medlemmarna tog dessutom tydligt avstånd från den alkoholkultur de förknippade med framför allt teknologer, liksom en kvinnlig klädstil som de ansåg för utmanande. I jämförelse med detta framhöll sig medlemmarna som skötsamma och hälsosamma studenter som tränade regelbundet och klädde sig ”anständigt”. Genom att stödja sig på den meritokratiska diskursens logik försökte medlemmarna med hjälp av studentföreningen att uppvärdera ett yrke och ett sätt att vara som brukar förknippas
med femininitet och moderlighet. En sådan strategi ligger också i linje med
den feministiska och kvinnovetenskapliga forskningen som vill hävda värdet av och legitimiteten för den symboliskt kvinnliga omsorgs- och ansvarsrationalitet som utmärker kvinnodominerade yrken. Mot denna bakgrund
kunde medlemmarnas föreningsengagemang förstås som ett försök att omdeﬁniera meriters innebörder till att även inkludera de kunskaper, färdigheter och förhållningssätt MED-studenter kan erövra under sin utbildningstid. Föreningsmedlemmarna försökte alltså hävda värdet av ett nytt symboliskt kapital, ett slags omsorgskapital, och samtidigt stärka värdet av den
ideala identiteten också i andras ögon. I dessa försök kände sig dock medlemmarna många gånger osynliggjorda:
När man kommer på högre nivå, ja till fakultetsnivå eller universitetsnivå och
man träﬀar dom gubbarna som sitter där. Då känner man att, ”Jaha, du läser
MED-utbildningen” … Alltså även om dom inte säger något om det så är det
inte lika uppskattat som om det skulle komma en student från nya läkar-
88
IDENTITETSSKAPANDE OCH SYMBOLISKT KAPITAL I STUDENTFÖRENINGEN
programmet till exempel. För nya läkarprogrammet det är ju så himla, himla
bra. Och där går det så himla, himla bra människor. Alltså det är lite det snacket
inom fakulteterna. Vilket gör att man som MED-student kan känna att knappt
någon vet vad man gör. Ingen vet vad utbildningen går ut på.
(Kvinna, MED-föreningen)
Med hjälp av MED-föreningen försökte dock medlemmarna, i viss motvind,
hävda utbildningen och deras omsorgs/ansvarskapital framför allt gentemot andra studentgrupper. En frukt av detta arbete var att även MEDstudenterna ﬁck rätt till fria vaccinationer, vilket andra studentgrupper
redan hade som förmån. I föreningen kunde de enskilda styrelsemedlemmarna, liksom i SAM-föreningen, få information om och insikt i utbildningen genom att representera föreningen i olika sammanhang. De styrelsemedlemmar som åtog sig att representera föreningen inom universitets- och
studentorganisationerna kunde även de erövra ett betydelsefullt socialt kapital. Som exempel på detta nämns att en lärare inom utbildningen ställt upp
som referens vid en arbetsansökan. Ett annat exempel är att tidigare medlemmar, som redan hunnit ut i arbetslivet, kunnat hjälpa till med information om och underlättat tillträdet till en arbetsplats. Även i MED-föreningen
kunde styrelsemedlemmarna dessutom erövra ett viktigt organisatoriskt
kapital, och det fanns också en viss möjlighet att göra ett slags föreningskarriär. För MED-medlemmarna handlade dock framtidsvisionerna om att
utöva sitt vårdinriktade yrke men med högre social prestige. I analogi med
detta tycktes det mest centrala symboliska kapitalet vara det som kan kallas
för omsorgskapital. Det organisatoriska och sociala kapitalet skulle därmed
kunna utgöra viktiga hjälpmedel för att hävda omsorgskapitalet även i det
framtida yrkeslivet. Därigenom borde det ﬁnnas större möjligheter att uppvärdera det symboliskt kvinnliga omsorgskapitalet, något som kan komma
både gruppen och individen till godo.
Meningen med föreningen
Beskriven i ett diskursteoretiskt perspektiv kan den frivilliga föreningen i
mer allmän mening förstås som en möjlighet för olika grupper att skapa en
gemensam identitet och därigenom också som ett verktyg för att uttrycka
och hävda denna sociala identitet. MED-medlemmarna visar dessutom att
föreningen kan ha stor betydelse för grupper med lägre samhällsstatus när
det gäller möjligheten att omförhandla de exempelvis köns- och klassbase89
IDENTITETSSKAPANDE OCH SYMBOLISKT KAPITAL I STUDENTFÖRENINGEN
rade normer och värderingar som ligger till grund för samhällshierarkin.
Dels ger föreningen enligt Broadys (990) resonemang en möjlighet till politiskt inﬂytande och reella möjligheter för olika grupper att påverka sin situation. Dels kan föreningen verka som ett sätt att i mer allmän betydelse
synliggöra marginaliserade grupper. För att belysa dessa och liknande frågor
kan den diskursteoretiska traditionen erbjuda en mer komplex förståelse
när det gäller föreningen som arena för makt- och motmakt, stabilitet och
förändring. I denna teoretiska tradition kan därmed även det intersektionella perspektivet vara till hjälp för att förstå hur makt cirkulerar mellan en
strukturell, institutionell och individuell nivå. Sammantaget ger dessa teoretiska perspektiv en möjlighet att beskriva de normer och värderingar som
sätter ramarna för människors tillvaro samtidigt som det sätter fokus på individerna som handlande subjekt. I föreningen kan individerna formulera
alternativa värdesystem som därmed kan institutionaliseras på lokal nivå
och vid behov hävdas i större sammanhang.
Möjligheten att hävda alternativa värdesystem och marginaliserade
grupper är dock även beroende av tillgång till både formella och informella
maktkanaler, det vill säga organisatoriskt och socialt kapital. En grupps
chanser att lyfta fram sina frågor på den politiska och/eller mediala agendan
är alltså beroende av de enskilda medlemmarnas förmåga att utnyttja sociala kontakter och kännedom om olika organisationers beslutsvägar. Här kan
återigen ett intersektionalitetsperspektiv få betydelse för att belysa hur den
individuella nivån får betydelse för att deﬁniera/omdeﬁniera den institutionella och strukturella nivån. I SAM-föreningen ﬁnns exempel som tyder på att
personliga kontakter mellan styrelsemedlemmarna och utbildningsansvariga haft betydelse för olika lokala satsningar som gjorts på utbildningen.
Dessa satsningar kan i sin tur bidra till att påverka utbildningens status och i
förlängningen utbildningens position i förhållande till arbetsmarknaden.
Ovanstående resonemang pekar också på en annan aspekt av intersektionen mellan olika nivåer, nämligen relationen och samspelet mellan grupp
och individ. Genom att individerna engagerar sig frivilligt i föreningen för
att uttrycka och hävda en gemensam ideal identitet har de också möjlighet
att få individuella fördelar av sitt engagemang. En förening kan därmed ses
som en plats där de enskilda medlemmarna kan hävda men samtidigt också
erövra olika sorts symboliska kapital. Det organisatoriska och sociala kapitalet tycks viktigt och särskilt framträdande i de beskrivna studentföreningarna, och dessa kapital särskiljer dem både från sina studentkamrater och
90
IDENTITETSSKAPANDE OCH SYMBOLISKT KAPITAL I STUDENTFÖRENINGEN
från andra studerandegrupper. Den reella betydelsen av de enskilda styrelsemedlemmarnas symboliska kapital handlar emellertid om hur samhällets
maktstruktur kommer att se ut i framtiden och på vilket sätt olika sociala
grupper kommer att värdesättas och positioneras i hierarkin. Det verkar
dock ändå troligt att föreningen erbjuder dessa studenter möjligheter att
erövra symboliska kapital som inte bara kommer dem till nytta under studietiden utan även i det framtida yrkeslivet. I föreningen kan den enskilda
individen framför allt deﬁnieras och deﬁniera sig som ett talande subjekt.
För en MED-medlem, som genom att förknippas med feminina och lågavlönade arbetsuppgifter beﬁnner sig i en relativt låg position inom högskolefältet, kan ett föreningsengagemang därigenom få avgörande betydelse för
självkänslan och förmågan att hävda sig själv och sina rättigheter:
Jag har väl märkt det att folk lyssnar faktiskt ganska mycket på just mig om jag
säger något. Folk har ganska mycket förtroende för att jag vet vad jag pratar om.
Och att jag har kunskap och jag har saker i ryggen när jag säger något. Jag
slänger inte bara ur mig saker. Och det är något som har stärkt mig personligen
väldigt mycket som jag också tror jag kommer att ha nytta av framöver.
(Kvinna, MED-föreningen)
Noter
Vid Umeå universitet ﬁnns tre studentkårer: Umeå studentkår, Medicinska studentkåren samt Umeå naturvetar- och teknologkår.
2
Namnen på föreningarna är ﬁngerade.
3
Jag använde dels statistik som belyste universitet/högskola utifrån kategorierna kön och
klass, dels statistiska beskrivningar av utbildningarna inom det svenska högskolefältet
som jag också jämförde med antagningspoängen för föreningsmedlemmarnas utbildningar.
4
Bologna-universitetet grundades 58, och i beskrivningar av universitetets framväxt är
det denna student som framträder tydligt (se till exempel Ottoson 977).

Referenser
Andersson, G., (997) Kåta studenter och giftaslystna pigor: Individuell och kollektiv
heder under 600-talet. I J. Backlund, A. Florén, Å. Karlsson, H. Norman & M. Ågren
(red.) Historiska etyder: En vänbok till Stellan Dahlgren. Uppsala: Historiska institutionen, Uppsala universitet.
Beronius, M., (99) Genealogi och sociologi: Nietzsche, Foucault och den sociala analysen. Kungshult: Brutus Östlings Bokförlag Symposion AB.
9
IDENTITETSSKAPANDE OCH SYMBOLISKT KAPITAL I STUDENTFÖRENINGEN
Bourdieu, P., (984) Distinction: A Social Critique of the Judgement of Taste. Cambridge,
Massachusetts: Harvard University Press.
Bourdieu, P., & Passeron, J.-C., (979) The Inheritors: French Students and Their Relation
to Culture. Chicago: University of Chicago Press.
Broady, D., (990). Sociologi och epistemologi: Om Pierre Bourdieus författarskap och den
historiska epistemologin. Stockholm: Högskolan för lärarutbildning i Stockholm.
Broady, D., Börjesson, M., & Palme, M., (2002) Det svenska högskolefältet under 990talet: Den sociala snedrekryteringen och konkurrensen mellan lärosätena. I Perspektiv på högskolan i ett förändrat Sverige. Stockholm: Högskoleverket.
Butler, J., (2005). Könet brinner! U.o.: Natur och kultur.
Edley, N., (200) Analysing Masculinity: Interpretative Repertoires, Ideological Dilemmas and Subject Positions. I M. Wetherell, S. Taylor & S. J. Yates. (red.) Discourse as
Data: A Guide for Analysis. London. Thousand Oaks, New Delhi: Sage Publications.
Florén, A., (999) Reformeringen av studentkulturen. Nationer och universitet under stormaktstiden. Opuscula Historica Upsaliensia 23. Uppsala: Historiska institutionen.
Florin, C., (987). Kampen om katedern: Femininiserings- och professionaliseringsprocessen inom den svenska folkskolans lärarkår 860–906. Stockholm: Almqvist & Wiksells International.
Foucault, M., (993) Diskursens ordning: Installationsföreläsning vid Collège de France
den 2 december 970. Stockholm, Stehag: Brutus Östlings Bokförlag Symposion.
Geschwind, L., (999) Att utmana ordningsvakten – stadsvakt och studenter under 600talet. Opuscula Historica Upsaliensia 23. Uppsala: Historiska institutionen.
Hall, S., (996) Introduction: Who Needs ‘Identity’? I S. Hall & P., du Gay (red.) Questions
of Cultural Identity. London, Thousand Oaks, New Delhi: SAGE Publications.
Hultqvist, K., & Petersson, K., (995) Nutidshistoria: några inledande utgångspunkter. I
K. Hultqvist & K. Petersson (red.) Foucault: Namnet på en modern vetenskaplig och
ﬁlosoﬁsk problematik. Stockholm: HLS Förlag.
Johannisson, K., (989) Levande lärdom: Uppsala universitet under fem sekler. Uppsala:
Uppsala universitet.
Nilsson, L., (200) Studenten och manligheten: En analys av universitetsvärlden ur ett
genusperspektiv mellan 830- och 860-talet. (C-uppsats). Stockholms universitet,
Institutionen för historia.
Ottoson, P.-G. (977) Nationer och studentliv under medeltiden. Kalmar Nations Skriftserie 52, 5–7.
de los Reyes, P., & Mulinari, D., (2005). Intersektionalitet: Kritiska reﬂektioner över
(o)jämlikhetens landskap. Malmö: Liber.
Rönnholm, T., (999) Kunskapens kvinnor: Sekelskiftets studentskor i mötet med den
manliga universitetsvärlden. Umeå: Umeå universitet.
Samzelius, J., L:son, (950) Studentliv och nationer under 600- och 700-tal. I J. L:son
Samzelius (red.) Upsalastudenten genom tiderna: En skildring utgiven i anledning av
Upsala Studentkårs hundraårsminne. Uppsala: A.-B. Lundequistska Bokhandeln.
Sjöberg, J., (2002) Makt och vanmakt i fadersväldet: Studentpolitik i Uppsala 780–850.
Uppsala: Uppsala universitet.
92
IDENTITETSSKAPANDE OCH SYMBOLISKT KAPITAL I STUDENTFÖRENINGEN
Skoglund, C., (99) Vita mössor under röda fanor: Vänsterstudenter, kulturradikalism
och bildningsideal i Sverige 880–940. Stockholm: Avdelningen för idéhistoria,
Stockholms universitet.
SOU 2003:96 Utbildningens fördelning – en fråga om klass? Bilaga 0 till LU 2003. Stockholm: Finansdepartementet.
Sundin, B., (994) Vad är ett universitet? Universiteten i historisk belysning. I S. FrankeWikberg, L. Lindberg, B. Lundgren, B. Mårtensson, B. Sundin, T. Sundström &
S. Sörlin (red.) Vetandets vägar: Perspektiv på universitet, vetenskap och utbildning.
Lund: Studentlitteratur.
Widding. U. (2006) Identitetsskapande i studentföreningen: Köns- och klasskonstruktioner i massuniversitetet. Umeå: Pedagogiska institutionen, Umeå universitet.
93
En folklig folkkyrka?
Historien om Svenska kyrkan och det civila samhället
Urban Claesson
Varför blev den danska folkkyrkan så mycket folkligare än den svenska? I
Danmark har församlingshemmen ofta fungerat som centrala platser för det
lokala folklivet. De har fyllt ungefär samma funktion som folkens hus har
gjort i vårt land. Här har det däremot ofta skapats ett stort avstånd mellan
folkrörelse och kyrka, mellan folkens hus och kyrkans församlingshem.
Nyﬁkenhet på denna skillnad har varit en viktig drivkraft i mitt arbete
med en avhandling i kyrkohistoria. Här presenterar jag kortfattat avhandlingens huvudresultat.
Grundperspektiv – att erövra den nationella opinionen
I avhandlingen utgör begrepp som oﬀentlighet, allmän opinion och nationsblivande viktiga nycklar i analysen av skillnaderna mellan ländernas kyrkor.
Avhandlingen är teoretiskt inspirerad av Jürgen Habermas analys av den
borgerliga oﬀentlighetens historia. Förenklat kan man säga att Habermas
presenterade oﬀentligheten som ett utrymme för fri och ömsesidig kommunikation mellan jämlika parter. Oﬀentligheten etablerades som sfär mellan de enskilda hushållen och staten och kunde konkretiseras i föreningsmöten, kafésamtal och tidningsartiklar. Oﬀentligheten innebar alltså möjligheter till jämbördigt idéutbyte och representerade ett socialt interaktionsmönster som var horisontalt organiserat. Detta bildade ny grund för
förtroende människor emellan, det som Robert D. Putnam har uppmärkURBAN CLAESSON är lektor i historia med inriktning mot kyrkohistoria vid institu-
tionen för Humaniora och språk, Högskolan Dalarna. Avhandling: Folkhemmets kyrka:
Harald Hallén och folkkyrkans genombrott: en studie av socialdemokrati, kyrka och
nationsbygge med särskild hänsyn till perioden 905–933 (2004).
94
EN FOLKLIG FOLKKYRKA?
sammat som nätverk av socialt kapital. Oﬀentligheten skapade alltså plats
för det civila samhället, det gemensamma samtalet, och dess resultat: den
allmänna opinionen.
Innan oﬀentligheten bröt igenom historiskt, förmedlades det sanna ofta
i form av outtalade riter, symboler och gester. De stora övervärldsliga sammanhangen var heliga och kunde förnimmas i kyrklig liturgi och förkunnelse. Sanningen hade sin förankring i vertikala, hierarkiska strukturer och
var odiskutabel.
Med den friare opinionsbildningen ﬁck sanningen däremot legitimeras
inomvärldsligt. Oﬀentlighetens nya jämbördiga kommunikation innebar att
hierarkier tappade legitimitet. Det man rationellt kommit fram till gemensamt blev det sanna. Det nyttiga kom i fokus. Det civila samhället kunde i
830-talets Sverige bryta sig loss från kungamaktens kontroll. Den allmänna
opinionen etablerade sig som motpol till statsmakten, och undersåten kunde
därmed ersättas av medborgaren.
Den nya oﬀentligheten gav med sina tryckta texter också möjligheter att
föreställa sig nationen som abstrakt gemenskap. Den gamla enhetskyrkan
tappade legitimitet men kunde försvaras som nyttig förmedlare av etisk
grundhållning till den nationella oﬀentlighetens nya medborgare. Kyrkan
förknippades med folket och kom därför att kallas folkkyrka.
800-talets tidiga borgerliga oﬀentlighet utgjorde ett tunt socialt skikt
som krävde viss förmögenhet och bildning. Ekonomiskt oberoende uppfattades som själva grundvalen för det förnuftiga samtalet, då den ene därmed
ej kunde köpa den andres åsikter. Samtidigt var oﬀentligheten idealt sett
öppen för alla. Detta skapade snart en situation där allt ﬂer befolkningslager
ville etablera sig i det oﬀentliga rummet som med-borgare. Den äldre
Habermas menar att han i sin tidiga studie underskattade den tidiga oﬀentlighetens utopiska potential och konstaterar att ﬂer skikt utanför borgerligheten framgångsrikt lyckats göra medborgerligheten till sina egna projekt.
Här ﬁnns en intressant tolkningsnyckel till det vi i Sverige ofta har kallat
för folkrörelser. Dessa kan med ovanstående perspektiv lika gärna kallas för
medborgarrättsrörelser eller nationalrörelser. Folkrörelserna ville ta sig in i
den socialt avgränsade oﬀentligheten. Alla, även de fattiga, borde erbjudas
tillträde. Det tidiga 900-talets demokratisering av parlamenten utgjorde
slutpunkten på denna kamp. Vid detta stadium kunde några folkrörelser
etablera sig som ledande krafter. Dessa segrande rörelser lyckades sätta
95
EN FOLKLIG FOLKKYRKA?
agendan i den nationella oﬀentlighet som alla röstberättigade inbjöds till.
Folkkyrkans öde hängde nu på vilket folk som tog makten i samhället.
Med ovanstående idealtypiskt tecknade förlopp som utgångspunkt blev
huvudfrågan i min avhandling: varför blev den danska folkkyrkan ett uttryck
för det civila samhället medan den svenska motsvarigheten i stället höll distans till det nya folkliga medborgarlivet? Genom att jämföra de båda ländernas kyrkohistoriska utvecklingslinjer försökte jag sedan förklara varför skillnaderna uppkommit.
Den danska folkkyrkan
Nyckeln till den danska kyrkans folklighet kan vi ﬁnna i 700-talets landboreformer. Dessa löste danska bönder ur feodalism och adelsvälde. Bönder
ﬁck för första gången rätt att friköpa egen jord. Under tidigt 800-tal skapades relativt snabbt en ny grupp av självägande bönder. Som andlig motsvarighet till denna individualisering spreds under samma tid bondeväckelser.
På samma sätt som jordreformerna skapat frihet gentemot den lokale adelsmannen kunde väckelserna uttrycka en friare hållning till den lokale prästen.
Prästerna var vid denna tid ofta präglade av en upplysningsbaserad teologi som gick under beteckningen neologi. Denna lära uppskattade förnuftet
och tonade ned djävulen. Genom att lyfta fram kravet på sedlighet kom neologin att förlägga kampen mellan ont och gott i den enskildes samvete. Det
inomvärldsliga kom i fokus. Neologin kan sägas vara det etablerade samhällets sätt att bemöta en tid som började präglas av individualisering. Bondeväckelserna kan dock tolkas som en folklig protest mot detta försök till sedlig
disciplinering. De väckta ville försvara den gamla uppenbarelsen med dess
stora perspektiv av kosmologisk kamp mellan ont och gott. De ville behålla
tron på djävulen som roten till det onda.
De tidiga väckelserna hade i Danmark sin hemvist i hushållets gemenskap. Historikern Hanne Sanders ser tre historiska steg i utvecklingen av
väckelsens individualism till nya gemenskapsbildningar. I en första historisk
fas höll sig väckelsen kvar inom hushållsståndet men ville ha rätten att utifrån individuell övertygelse välja egen präst. Det andra stadiet bestod i att
man också kunde acceptera förkunnare utanför prästeståndet. Det tredje
stadiet blev ett utvecklat församlingsbildande där både förkunnelse och
sakramentsförvaltning hörde hemma i den väckta kretsen. Här hade man
96
EN FOLKLIG FOLKKYRKA?
med Habermas ord skapat en fri oﬀentlig sfär utanför den gamla maktens
råmärken.
De danska självägande bönderna hade som ny grupp behov av politisk
mobilisering för att erövra sig en plats i samhället. I samtiden formulerade
N. F. S. Grundtvig en världstillvänd väckelsekristendom. År 825 gjorde han
en teologisk upptäckt som ﬁck stora konsekvenser för de danska bondeväckelsernas framtid. Grundtvig menade att väckelsegemenskapen hade
direktkontakt med Kristus via trosbekännelsen. Man erbjöds därmed i det
talade ordet en egen plattform på distans från de neologiska prästernas utläggning av det skriftliga bibelordet. Väckelsen utvecklades till Sanders tredje
stadium, och Grundtvig skulle medvetet formulera en vision om de danska
bönderna som Danmarks nationella kärntrupp. Givetvis blev alla bönder
inte grundtvigianer eller vice versa. Det viktiga var dock att bonden lanserades som ett nationellt ideal.
Som följd av bondeväckelsens krav kom den danska statskyrkan att liberaliseras. År 855 tilläts man att byta socken för att höra den präst man helst
tyckte om. Hittade man ingen passande väckelsepräst, erbjöds man år 868
möjlighet att inom ramen för den danska folkkyrkan bilda en egen församling med egen präst, en så kallad valmenighet. På detta sätt kom väckelsen i
Danmark att stanna kvar i statskyrkan.
När enväldet föll under revolutionsåret 848, fanns en mobiliserad bonderörelse vid sidan av en grupp nationalliberaler. Liberalismen var uttryck för
att upplysningsidealen hade tagits om hand av grupper utanför det etablerade enväldet. Liberaler och bönder markerade att den allmänna opinionen
ej längre kunde ägas av en enväldig kungamakt. Alltsedan 830-talet hade en
liberal allmän opinion frigjort sig ur enväldets ramar. Det var därför följdriktigt att liberaler och bönder år 849 kunde samlas kring en ny konstitution,
där folkopinionen skulle styra staten. Här skrevs begreppet folkkyrka för
första gången in i dansk lagtext. Kyrkan legitimerades nu genom att höra till
folket, och begreppet statskyrka kom att användas nedsättande som ett begrepp för enväldets gamla kyrkoform.
Det första nationalistiska kriget om Slesvig och Holstein rasade samtidigt
med dessa reformer. Kriget höll liberaler och bönder samman i gemensam
nationell enhet. Efter det katastrofala fortsättningskriget 864 ﬁck dock nationalliberalerna skulden. 800-talets senare hälft skulle präglas av kamp
mellan bonderörelse och nationalliberaler. År 870 bildades partiet Venstre
som en koalition mellan bönder och stadsintellektuella. Grundtvigianismen
97
EN FOLKLIG FOLKKYRKA?
ﬁck inﬂytande inom detta nya parti. Venstre skulle aktivt kämpa för att legitimera sig som den allmänna opinionens sanna företrädare. Venstremannen
Viggo Hørup sammanfattade år 884 på ett pregnant sätt partiets ambitioner att erövra den allmänna opinionen:
Den almindelige europæiske tilstand, hvor nogle tusind familier er den oﬀentlige mening og millionerne ikke andet end bønderne og soldaterne i komedien,
forekom mig latterlig. At gøre alvor af den almindelige valgret syntes mig hele
opgaven. Da jeg begyndte at sige til bønderne: ”I er den oﬀentlige mening” og til
den oﬀentlige mening: ”I er en klike”, lød det for begge parter som et paradoks.
Efterhånden er denne sprokbrug dog trængt igennem, de øverste tusind så sig
tvungne til at skifte front, i stedet for at bekæmpe almuen i den oﬀentlige
menings navn, bekæmper de nu den oﬀentlige mening i kraft af alle mulige
skiftende formål: kongen, grundloven, ordenen, religionen o.s.v.
Nationalliberalerna ﬁck härmed högerstämpel och slöt sig samman med
godsägarpolitiker i ett Højre som kom att motarbeta demokrati och sociala
reformer. Under 870-talet lyckades Venstre få majoritet i folketinget. Parlamentarismen kunde dock inte genomföras, då högern med godsägarpolitikern J. B. S. Estrup valde att sitta kvar vid makten för att regera med hjälp av
provisoriska undantagslagar. Samtidigt blockerade Venstre i riksdagen regeringens aktivitet genom att låta dess förslag falla platt till marken.
Denna kampsituation förklarar mycket av bonderörelsens organiseringssträvanden. Folkbildningen i folkhögskolor och friskolor utgjorde försök att
organisera egna vägar till bildning utanför de etablerade bildningsinstitutionerna. De församlingshus som byggdes i Danmark under 800-talets andra
hälft, var lika mycket uttryck för grundtvigianism som för en politisk
Venstrerörelse. I en egen Venstrepress drevs demokratikravet med konsekvens att nya lägre befolkningslager integrerades i oﬀentligheten.
880-talet blev ett avgörande decennium för bonderörelsens organisering. I USA var ”vilda västerns” erövring avslutad med följd att billigt vete
började tränga in på den europeiska marknaden. Danska spannmålsproducerande bönder utsattes här för mäktig konkurrens. Alternativen var nu antingen att sträva efter en skyddad hemmamarknad genom tullar eller att
fortsätta med frihandel men med en ny typ av produkter. Det senare alternativet valdes, vilket blev avgörande för bonderörelsens framtida folkliga legitimitet. Frihandeln ledde till billigare livsmedel, vilket var viktigt för de fattigare samhällsskikt som Venstre önskade företräda. Ett tullskyddsalternativ
98
EN FOLKLIG FOLKKYRKA?
var heller aldrig aktuellt av den anledningen att bonderörelsen inte kunde
räkna med stöd från staten i det rådande konﬂiktläget mellan riksdag och
regering. Resultatet blev att den danska bonderörelsen lyckades omstrukturera sig till animalieproduktion. Genom en gemensam grundtvigiansk samhörighet fanns förutsättningar för ett småbrukarsamarbete med kooperativa andelsmejerier och andelsslakterier. Strukturomvandlingen lyckades så
bra att bönderna från 880-talet ﬁck övertag över godsägarna inom agrarsektorn. Genom att organisera sig på detta sätt och stå fast vid frihandeln
kunde den danska bonderörelsen alltså befästa sig i rollen som folkets företrädare. Bonderörelsen lyckades etablera sin ledande position i kampen för
demokratisering och allmän rösträtt.
År 90 kunde Venstre bilda regering efter alla år i opposition och därmed
börja demokratisera riket. Venstre bar med sig en nationell vision som hade
anknytning till Grundtvig. Med demokratin kunde denna nationella gemenskap nu integrera och omsluta alla landets invånare. Bonderörelse, grundtvigianism och Venstre blev formativa krafter i danskt nationsblivande. Symptomatisk nog stod en demokratisering av folkkyrkan först på dagordningen.
Dansk samtida folkkyrkoteologi ﬁck sitt mest pregnanta uttryck i prästen Morten Pontoppidans kyrkosyn, där folket placerades som ett subjekt i kyrkan.
Det var symptomatiskt att den danska folkkyrkan ﬁck demokratiskt lokalstyre men aldrig erbjöds stiftsstyrelser eller kyrkomöten. Kyrkan kom på den
nationella nivån att i stället regeras av ett folkvalt statsstyre. Grundtvigianer
var rädda för att ett självständigt kyrkomöte skulle leda till prästdominans.
Med Venstres seger hade en gruppering lyckats ta patent på det danska
folkbegreppet. I framtiden skulle exempelvis danska socialdemokrater aldrig lyckas ta över folktanken. Den svenska socialdemokratin skulle däremot
med sin folkhemsideologi lyckas göra just detta. Någon bonderörelse hade i
Sverige nämligen aldrig lyckats träda fram som representant för folket och
den allmänna opinionen. Här anar vi varför det i Sverige kom att skapas
distans mellan församlingshem och folkets hus.
Den svenska folkkyrkan
I västra Sverige fanns områden som en gång hört till Danmark. Under tidigt
800-tal växte det också där fram bondeväckelser. En viktig skillnad gentemot Danmark blev dock att dessa väckelser aldrig kom att bilda fria församlingar. Dessa väckelser stannade kvar i det första stadiet av organisering som
99
EN FOLKLIG FOLKKYRKA?
jag nämnde ovan. De kom att vidmakthålla en tidig fas av individualisering
inom enhetskyrkans ramar. De väckta valde egna präster, men kom aldrig att
organisera sig utanför kyrkobyggnaden. Detta gjorde att dessa tidiga väckelser i stället blev samhällsbevarande, då det civila samhället i Sverige senare
bröt fram utanför enhetsstatens former. Den västsvenska väckelsen blev till
exempel motståndare till de församlingshem som växte fram som kyrklig
anpassning till föreningssamhället. Den tidiga väckelsen ville slå vakt om
kyrkan som enda oﬀentlig plats. De svenska väckelser och folkrörelser som
trädde fram under senare delen av artonhundratalet uppkom därför främst
i andra delar av landet än Västsverige.
Ovanstående kan delvis förklara varför nationalsocialismen under 900talet i Sverige vann visst gehör i gammalkyrkliga bygder. Nazismen talade
om att tillintetgöra det fria oﬀentliga liv som i Sverige växt fram sedan mitten av 850-talet. Det var just detta utomkyrkliga medborgarsamhälle som
de kyrkotrogna väckelsemänniskorna kunde uppfatta som hotfullt.
För att återgå till tidigt 800-tal kan ovanstående skillnad förenklat kopplas ihop med att många svenska bönder sedan länge ägt sin egen jord. Någon
dramatisk bondefrigörelse uppstod aldrig i Sverige på grund av att bönderna
sedan gammalt redan var självägande. Därför behövde de aldrig heller som
sina danska motsvarigheter anamma en radikal väckelse. De hade dessutom
redan politisk representation i den existerande samhällsformen. De hade
delaktighet i sockensjälvstyret, vilket var helt okänt i Danmark. De svenska
bönderna hade till skillnad mot de danska också makt i staten via sitt bondestånd i riksdagen.
Med vårt jämförande perspektiv kan man förstå varför de svenska liberalerna stod svagare än de danska i samband med revolutionsåret 848. De
svenska liberalerna ﬁck aldrig någon välmobiliserad bonderörelse vid sin
sida. Att bondeväckelserna aldrig verkade för att liberalisera statskyrkan
skapade också en situation där 800-talets senare väckelsetyp med sina fria
församlingar till skillnad mot i Danmark tvingades organisera sig utanför
kyrkan. Förekomsten av frikyrkor är i Norden typiskt för just Sverige. Här
har vi en av de stora orsakerna till klyftan mellan Svenska kyrkan och det
civila samhället.
I avhandlingen har jag argumenterat för det fruktbara i att våga se svensk
frikyrklighet som en sorts motsvarighet till dansk grundtvigianism. Före
880-talet utgjorde de frikyrkliga rörelserna de enda folkliga massorganisationerna i Sverige. Frikyrkliga arbetare kunde vara med i ledningen för den
200
EN FOLKLIG FOLKKYRKA?
stora Sundsvallsstrejken år 879. Denna enhet mellan folklig radikalism och
frikyrklig kristendom hade dock inte framtiden för sig. Frikyrkornas ledarskikt var alltför rädda för att ensidigt identiﬁeras med underskiktens krav.
Svenska frikyrkor tappade härmed mycket av sin progressiva potential.
Under 880-talet skulle det i Sverige också växa fram nya alternativa rörelser
som likt Venstre sökte representera folket.
Här kan bilden förtydligas genom att vi åter kastar en blick på svensk
bonderörelse. De svenska bönderna reagerade väsentligt annorlunda än de
danska på 880-talets spannmålskonkurrens. De var inte grundtvigianskt
mobiliserade och kunde inte omorganisera sig för animalieproduktion och
fortsatt frihandel. Det generella mönstret blev i stället att man vände sig till
staten för att genom tullar skydda en fortsatt svensk spannmålsproduktion.
Den tilltagande industrialiseringen skapade också en rädsla för nya framväxande grupper underifrån. Onödigt höga matpriser på grund av tullskydd
och bonderörelsens rädsla för vidare demokratisering ledde till att de svenska bönderna tappade legitimitet som folkföreträdare. När långt senare det så
kallade bondetåget år 94 stödde kung Gustaf V i försvarsfrågan, förknippades denna manifestation med högern. Ett par dagar efter bondetåget
vandrade ett numerärt långt större arbetartåg fram till försvar för den parlamentariska ordningen. Andra grupper hade kunnat ta över bonderörelsens
folkliga roll. Svensk bonderörelse skulle dock komma att med bland annat
Danmark som förebild satsa på kooperativt samarbete. Bönder organiserade
sig även partipolitiskt i det framtida demokratiska systemet. Bondeförbundets och Centerpartiets uthålliga försvar av statskyrkan under nästan hela
900-talet kan ses som ett svagare eko av den utveckling som skulle dominera i Danmark.
För att återgå till 880-talet kan man se att nykterhetsrörelse och arbetarrörelse växte fram som svenska motsvarigheter till Venstre. Den nationella
retoriken hade tidig hemvist i dessa rörelser. Det handlade om en ambition
att representera den sanna folkviljan, den rätta nationen. Nykterhetsrörelsen tränade människor att tala oﬀentligt, att skriva protokoll och att votera.
Det handlade om att göra fattigare människor till värdiga deltagare i ett
oﬀentligt samtal. I praktiken blev ofta samma människor aktiva i båda organisationsformerna. Båda rörelser blev också viktiga i den demokratisering
som skulle äga rum åren 98–2. Därmed bjöds de breda svenska folkmassorna fram till maktens bord och integrerades i nykterhetsrörelsernas
och arbetarrörelsens nationella föreställningar. I Sverige blev den nyktre
20
EN FOLKLIG FOLKKYRKA?
arbetaren segrande ideal i stället för Danmarks levnadsglade bonde. Att vara
skötsam blev en viktig svensk egenskap. År 928 formulerades folkhemstanken som kunde verka samlande i en tid som var osäker för det unga demokratiska systemet. Med samarbete mellan bondeförbundet och arbetarpartiet från 933 skapades en stabil parlamentarisk grund för välfärdsbygget.
Den svenska socialdemokratin lyckades etablera sig som svenskhetens uttolkare under lång tid. Framtidstro, upplysning, modernism, hygienism och
funktionalism skulle prägla Sverige under många decennier.
Vad har då detta att göra med Svenska kyrkan? Min här förenklat återgivna jämförelse har visat att Svenska kyrkan aldrig integrerade någon bred
folkrörelse. Efter sekelskiftet 900 försökte ungkyrkorörelsen erövra folket
åt kyrkan via korståg i arbetarmiljöer. Rörelsen var dock för sent ute och
försöket misslyckades. Det var symptomatiskt att ungkyrkorörelsens
främste teolog, Einar Billing, formulerade folket som ett objekt i förhållande
till kyrkan. En klyfta mellan folk och kyrka hade skapats, och det var omöjligt
för Billing att likt Pontoppidan formulera folket som kyrkans självklara subjekt. Symptomatiskt nog hoppades ungkyrkorörelsen på bondetåget år 94
som uttryck för den sanna folkviljan. Kyrkotrogna bönder skulle som nämnts
dock aldrig komma att dominera Sveriges 900-tal.
Hela denna situation skapade ett prekärt läge för Svenska kyrkan. Den
svenska socialdemokratin slets mellan olika alternativ. Skulle man avskaﬀa
statskyrkan genom att hänvisa religionen till det rent privata, eller skulle
man till fullo förstatliga kyrkan och göra den till ett avkristnat allmänkulturellt institut? En tredje linje kom dock att bli segrande. Kyrkan borde demokratiseras och kunde därmed också få behålla sin relativa självständighet.
Under 930- och 940-talen demokratiserades också kyrkans olika beslutsnivåer. Konsekvensen blev att folkrörelsefolket tog plats som subjekt i kyrkans beslutsorgan. De politiska partierna etablerades sig i kyrkans fullmäktigeförsamlingar, och en demokratisk folkkyrka hade skapats även i Sverige.
En socialdemokratisk folkkyrkoideologi formulerades för denna nya situation. Jag har här lyft fram den socialdemokratiske prästen och riksdagsmannen Harald Hallén. Folket var enligt Hallén kanske inte längre så uttalat
kristet men var ändå kristet på ett omedvetet sätt. Därför hade folket rätt att
styra över sin egen kyrka. Folkets strävan efter rättfärdiga samhällsförhållanden tolkades av Hallén som överensstämmande med sann kristendom.
Kyrkans andliga tradition blev uttryck för en god idealism i motsats till en
ond materialistisk kapitalism. Den skötsamme arbetaren sågs som repre202
EN FOLKLIG FOLKKYRKA?
sentant för denna idealistiskt kristna etik, och gudsrikestanken ﬁck representera det rättviseideal som politiken borde sträva efter att förverkliga. Den teologiska tradition, som präglade Hallén och andra socialdemokratiska folkkyrkomän, hade intressant nog likheter med äldre tiders neologi. Det upplysningstänkande, som hade sin plats i den tidiga och tunna oﬀentligheten, hade
nu blivit allmän egendom. Nu hade det i Sverige blivit folkligt att tro på skötsamhet och sedlighet, och djävulen var förpassad till historiens skräpkammare. I Danmark hade folkligheten däremot rötter i de tidiga bondeväckelserna. Det är därför ej en slump att man i den danska kyrkan, till skillnad mot
i den svenska, har fortsatt att tillämpa avsvärjelse av djävulen i sin dopritual.
Etableringen av en svensk demokratisk folkhemskyrka med rötter i upplysningen skapade under 930 talet ett kyrkligt motstånd utan dansk motsvarighet. Habermas har antytt orsaken till detta. Det oﬀentliga samtalets
öppna genomskinlighet skapade nämligen förutsättningar för motreaktion:
Den ofrånkomliga banaliseringen av vardagen i den politiska kommunikationen utgör nämligen en fara även för det förråd av mening som denna kommunikation trots allt måste ta sin näring ifrån [...] Det triviala måste kunna bräckas
mot det som helt enkelt är främmande, oerhört, otroligt, det som vägrar att låta
sig inlemmas bland allt det välförstådda.
Då socialdemokratin började etablera sin makt, formerades en svensk högkyrklighet. Gentemot de medborgerliga rörelserna skapades en motbild.
Ämbetets upphöjdhet betonades i kontrast till det demokratiskt nivellerande. Liturgins outsägliga förmedling av en högre verklighet lyftes fram som
kontrast till tidens inomvärldsliga förnuftsideologi. När det nu var tydligt att
kyrkan inte hade ett eget aktivt kyrkofolk som styrde nationen, kom högkyrkomännen att betona att kyrkan hade äldre hierarkiska egenskaper än de
som hörde samman med det civila samhället. Folkhemmets horisontalt organiserade samförstånd kontrasterade mot den auktoritet baserad på helighet som högkyrkomännen ville slå vakt om.
950-talets fråga om kvinnliga präster skapade den stora motsättningen
mellan högkyrklighet och svensk folkopinion. Ett lekmannadominerat kyrkomöte sade ja till kvinnliga präster år 958, vilket mobiliserade den svenska
högkyrkligheten till motstånd. I Danmark hade frågan om kvinnliga präster
dock redan lösts på ett mer spänningsfritt sätt, då folkopinionen där hade
legitim plats i kyrkan.
Sedan år 2000 är Svenska kyrkan frikopplad från staten. Det tidiga social203
EN FOLKLIG FOLKKYRKA?
demokratiska programmet för en självständig men demokratiserad folkkyrka är nu förverkligat. I Danmark har frågan om statskyrkans avskaﬀande
ännu inte kunnat göra sig hörd på allvar.
En blick på samtiden – kyrka och två nationella identiteter
Lars Trägårdh har lyft fram Sverige och Danmark som två länder där nationalismens två dimensioner av etnos och demos historiskt sett varit väl integrerade med varandra. Den etniska tillhörigheten har inneburit plattformen för ett nationsbygge, där demokratin kunnat bli förverkligad. Det
har varit ﬁnt att vara folklig i både Danmark och Sverige – detta till skillnad
mot i Tyskland där folkligheten med tragiska konsekvenser ensidigt har
kopplats till det rent etniska.
I dag ﬁnns i både Danmark och Sverige starka rörelser som vill göra något
liknande med respektive lands nationella arv. Dansk Folkeparti kan exploatera den grundtvigianska traditionen genom att ensidigt prata om en etnisk
danskhet. I Sverige har Sverigedemokraterna ingen Grundtvig att falla tillbaka på. Likt Dansk Folkeparti försöker dock detta parti att exploatera sitt
lands nationella mytologi. Sverigedemokraterna försöker återskapa en folkhemsromantik, och lyfter fram invandringen som orsak till sprickorna i välfärdsstaten.
I detta kapitel har hävdats att folkkyrkorna i Danmark och Sverige knutits till respektive lands medborgarsamhälle. Vägarna har dock varit annorlunda. I Danmark blev en inomkyrklig folkrörelse dominerande i bygget av
den nya demokratiska nationen. Kyrkan blev i Danmark därför på ett relativt
oproblematiskt sätt knuten till nationen. I Sverige tog dock utomkyrkliga
rörelser initiativet i nationsbygget. Svenska kyrkans öde var därmed också
osäkert. Slutresultatet blev dock att arbetarrörelsen satsade på att behålla
folkkyrkan.
Ovanstående har skapat olika förutsättningar för det kyrkliga arbetet. De
olika ”nationalismerna” har skapat olika grundvalar för folkkyrkorna. Frågor
om internationell rättvisa, solidaritet och kamp för de utsatta har blivit viktiga inslag i Svenska kyrkans arbete. Arbetarrörelse och kyrka har i Sverige
kunnat uttrycka samma ideal. Den svenska arbetarrörelsen satsade tidigt på
internationalism och Nationernas förbund. Parallellt med detta kunde
Svenska kyrkan satsa på ekumenik och internationellt engagemang och blev
stor pionjär för detta med det så kallade Stockholmsmötet år 925. Den hög204
EN FOLKLIG FOLKKYRKA?
kyrkliga rörelsen har också fått näring ur denna ekumeniska hållning. Inﬂuenser från den anglikanska kyrkan har i Svenska kyrkan varit avsevärda.
Svenska kyrkan har i sin internationalism blivit van vid att möta andra kristna traditioner.
Den danska folkkyrkan har aldrig på samma sätt verkat för ekumenik
utan har varit betydligt fastare förankrad i sitt eget nationella sammanhang.
Den har därför också orubbligare hållit fast vid den gamla lutherska traditionen. Anglosaxisk helnykterhet har exempelvis aldrig brutit fram inom dansk
kristenhet. Den danska identiﬁkationen mellan protestantism och nation
har i jämförelse med Sverige möjligtvis också skapat starkare möjligheter för
xenofobiska krafter att polarisera mot islam som en hotfull icke-dansk religion.
Putnams distinktion mellan olika typer av socialt kapital kan avslutningsvis vara belysande. Den danska folkkyrkan har som uttryck för medborgarsamhället präglats av ett socialt kapital som är mer intensivt internt sammanbindande (bonding). Detta förklarar samtidigt att den har kunnat verka
exkluderande. Svenska kyrkan har dock blivit ett svagare uttryck för det sociala kapitalet som sammanbindande faktor. Dess ekumeniska hållning visar
med Putnams terminologi därmed på ett mer utåtriktat och inkluderande
överbryggande (bridging) socialt kapital.
Referenser
Claesson, U., (2004) Folkhemmets kyrka. Harald Hallén och folkkyrkans genombrott. En
studie av socialdemokrati, kyrka och nationsbygge med särskild hänsyn till perioden
905–933. Studia Historico-Ecclesiastica Upsaliensia 42. Diss. Teologiska institutionen, Uppsala universitet.
Fransson, O., (998) Danska bönder och den svenska staten. Ord & Bild, 4–5, 98–06.
Gunneriusson Karlström, M., (2004) Konsten att bli och förbli folklig. Svenska kyrkans
och IOGT:s strategier och omvandling i kampen på oﬀentlighetens arena 880–945.
Studia Historica Upsaliensia 24. Diss. Historiska institutionen, Uppsala universitet.
Habermas, J., (988) Borgerlig oﬀentlighet. Kategorierna ”privat” och ”oﬀentligt” i det moderna samhället. Lund: Arkiv.
Habermas, J., (997) Diskurs, rätt och demokrati. Politisk-ﬁlosoﬁska texter i urval av Erik
Oddvar Eriksen och Anders Molander. Göteborg: Daidalos.
Habermas, J., (997) Further Reﬂections on the Public Sphere. I C. J. Calhoun (red.)
Habermas and the Public Sphere. Studies in contemporary German social thought.
Cambridge, Massachusetts: The MIT Press.
205
EN FOLKLIG FOLKKYRKA?
Hroch, M., (985) Social Preconditions of National Revival in Europe. A Comparative
Analysis of the Social Composition of Patriotic Groups among the Smaller European
Nations. Cambridge: Cambridge University Press.
Hørup, V., (959) Med mund og pen. Udvalgte Taler og Artikler ved Sven Clausen. Köpenhamn: Gyldendal.
Jansson, T., (994) Samhälle–nation–stat. En av 800-talets integrationsprocesser.
Exempel från Balto-Skandinavien. I K. Tønnesson (red.) Det 22. Nordiske Historikermøte. Oslo 3–8. august 994. Rapport I. Norden og Baltikum. Oslo Universitet.
Putnam, R. D., (200) Den ensamme bowlaren. Den amerikanska medborgarandans upplösning och förnyelse. Stockholm: SNS förlag.
Sanders, H., (995) Bondevækkelse og sekularisering. En protestantisk folkelig kultur i
Danmark og Sverige 820–850. Studier i stads och kommunhistoria 2. Stads- och
kommunhistoriska institutet. Diss. Historiska institutionen, Stockholms universitet.
Sanders, H., (2006) Nyﬁken på Danmark – klokare på Sverige. Centrum för Danmarksstudier 3. Göteborg, Stockholm: Makadam bokförlag.
Trägårdh, L., (993) The concept of the people and the construction of popular political
culture in Germany and Sweden, 848–933. Diss. Historiska institutionen, University of California.
Østergård, U., (998) Bønder og danskere – dansk mentalitet og politisk kultur. I U. Østergård Europas ansigter. Nationale stater og politiske kulturer i en ny, gammel verden.
Köpenhamn: Rosinante.
206
Vänskap, gemenskap och det civila samhället
Anders P. Lundberg
Som forskarstuderande började jag med ett intresse för ideellt, kollektivt
engagemang. Särskilt intresserad var jag av engagemanget inom frikyrka
och politik. Mina frågor rörde sig kring individualism och gemenskap och
hur det är möjligt att vara engagerad inom ramen för en traditionell svenska
folkrörelse i en tid som beskrivs som individualiserad (Inglehart 977, 997;
Pettersson & Geyer 992; Giddens 997). Forskning visar att deltagandet i de
traditionella partierna och folkrörelserna sjunker (SOU 2003:) och att politiskt och religiöst engagemang i dag söker sig nya uttryck, utanför de etablerade partierna och grupperna (Löwendahl 2002; Yeung 2004; Sörbom
2002).
Men den förnyade debatten kring det civila samhället, framför allt i relation till det gamla Östeuropa samt kommunistregimernas fall från 989 och
framåt, har visat att ideellt kollektivt engagemang inte hör till det förﬂutna
(Cohen & Arato 993). Vidare har kommunitaristerna, eller gemenskaparna,
en ﬁlosoﬁsk skola från 980-talet och framåt, fått samhällsvetenskapen att
åter använda sig av begrepp som gemenskap och dygd i en tid som annars
kännetecknas av tankar på autonomi och rättigheter.
Men snarare än att diskutera handlande har jag velat förstå upplevelsen
av tillhörighet inom en rörelse. Vad betyder relationerna inom partiet eller
kyrkan för de engagerade? Och hur ser den relation ut som uppstår inom
ramen för rörelsen? Är det i fallet med arbetarrörelsen och frikyrkan möjligt
att tala om en unik form av relation? Vilka löften och svårigheter bär denna
relation i så fall på? Och hur bör denna relation förstås i förhållande till andra
ANDERS P. LUNDBERG är lektor i religionssociologi vid Centrum för Teologi och
Religionsvetenskap i Lund samt lektor i sociologi vid Högskolan i Kristianstad. Avhandling: Om Gemenskap: en sociologisk betraktelse (2005).
207
VÄNSKAP, GEMENSKAP OCH DET CIVILA SAMHÄLLET
typer av relationer som den engagerade är involverad i – vänskap, familj
etc?
Först ska jag säga något om forskningen kring civilt samhälle och om
gemenskapsforskning och vänskapsforskning. Därefter kommer jag att redogöra för hur jag själv närmat mig studiet av relationer inom kyrkligt och
politiskt engagemang.
Det civila samhället
Det civila samhället är för Wolfe (989) den sektor som utgör ett ”alternativ
till marknaden och staten” (989). För Cohen & Arato (993) är det ”en sfär
av social interaktion belägen mellan ekonomin och staten, sammansatt av
framför allt den intima sfären (i synnerhet familjen), associationernas (i synnerhet de frivilliga) sfär, sociala rörelser och oﬀentliga kommunikationsformer”.
I Sverige har det diskuterats huruvida arbetarrörelsen kan sägas ingå i det
civila samhället eller om den är alltför uppknuten till makten (Ramsay 994).
Rothstein (2000) menar dock att det viktiga inte är vilka band en rörelse har
till makten utan själva kvaliteten i engagemanget, det vill säga i vilken mån
det är frivilligt, samt huruvida det sker med ”rätt motiv”, alltså huruvida engagemanget har sociala orsaker snarare än enbart tematiskt intresse.
Det tycks som om Ramsay och Rothstein betonar olika ting. För Ramsay
är det viktigt med en autonom sfär där medborgare kan uttrycka och konfrontera sina politiska preferenser. Rothstein å andra sidan betonar den sociala botten hos ett engagemang. Trägårdh (999) tycks ligga Ramsay närmast när han om Hans Zetterberg och Charles Murray säger att ”[deras]
fokus på begrepp som lycka, värdighet, och delaktighet är så starkt att det
ibland ter sig en aning don quijotiskt i en värld, där jakten på ekonomisk
tillväxt till varje pris dominerar det politiska landskapet”.
Upplysande är även att se hur Lundquist (200) deﬁnierar civilt samhälle. Han menar att det utgör ”den oﬀentliga delen av det sociala systemet i
motsats till det politiska systemet (med staten), det ekonomiska systemet
(med marknaden) och den rena privatsfären (familjen, vänkretsen) av det
sociala systemet”. För Lundquist ﬁnns det alltså en fjärde sfär vid sidan av det
civila samhället, marknaden, och det politiska systemet. Denna sfär utgörs
av privata relationer av till exempel vänskapskaraktär, och det tycks underförstått att vi inte ska fästa alltför stor vikt vid dessa relationer.
208
VÄNSKAP, GEMENSKAP OCH DET CIVILA SAMHÄLLET
Kommunitarismen
I MacIntyres (988) efterföljd har den kommunitaristiska debatten återvänt
till aristotelisk ﬁlosoﬁ och dygdebegreppet vid en tidpunkt när rättighet och
autonomi är nära nog absoluta ideal (Kallenberg 997; jfr. Rawls 972).
Men dygd och moral är ﬁlosoﬁska begrepp och samhällsvetare fokuserar
snarare på gemenskap, den plats där dygd ﬁnner sitt uttryck eller på socialt
kapital. Putnam (993, 2000) följer Granovetter (985) och Coleman (988,
990), när han deﬁnierar socialt kapital som “connections among individuals […] social networks and the norms of reciprocity and the trustworthiness that arise from them” (Putnam 2000). Fokus ligger på det stora antal
klubbar, föreningar, kyrkor med mera som utgör det amerikanska samhället
och som binder människor samman i tillitsfulla relationer. Ett samhälle som
kännetecknas av hög grad av denna tillit är också ett samhälle som är fridfullt, säkert, friskt och rikt.
Vid sidan av socialt kapital och tillit är mediering ett viktigt begrepp. Tanken är att det ﬁnns en potential i organiserade grupper att träda in i gapet
mellan individen och den sociala strukturen. Wuthnow (994, 998) betonar
den fortsatta betydelsen hos sådan verksamhet och menar att den ﬁnner nya
former och anpassar sig till nya sociala omständigheter.
Kommunitaristerna är sinsemellan olika men enas i en kritik av liberalismens ensidiga fokus på individuell autonomi. I stället för att föreställa sig att
människan ständigt maximerar sina egna intressen och i stället för att se
människan som en varelse med på förhand givna egenskaper, oberoende av
sin omgivning, hävdar kommunitaristerna att hon är en social varelse vars
identitet formas och deﬁnieras av de grupper hon är en del av (Sandel 982).
Kommunitaristerna hävdar också att i stället för en etisk universalism, där
några givna värden (pengar, makt, frihet) är giltiga oavsett kultur och historia, så är frågan om rättigheter alltid kopplad till en speciﬁk social praktik.
Den måste sålunda förstås i relation till de traditioner, den sociala struktur
och de konﬂikter, kort sagt den grupptillhörighet utifrån vilken rättigheterna växer fram (MacIntyre 988).
Men alla omfattar inte gemenskapsbegreppet. Bauman (200) och Touraine (2000) drar likhetstecken mellan community och religiös fundamentalism och nationalism. De betonar i stället vikten av en radikaliserad individualiseringsprocess. Detta är typiskt för postmodernismen som betonar
individen som sin utgångspunkt, där kommunitarismen betonar gruppen.
209
VÄNSKAP, GEMENSKAP OCH DET CIVILA SAMHÄLLET
Postmodernismen betonar ett brott med moderniteten, medan kommunitarismen snarast hävdar en kontinuitet (jfr. Lundberg 2005).
Centralt för postmodernistiskt tänkande är även kritik av alla kunskapsanspråk och skepticism gentemot de stora berättelserna (Lyotard 984). En
postmodernist skulle alltså inte tro på någon i historien inneboende drivkraft eller på någon lojalitet med en ideologi eller en högre sanning: klassbegreppet betecknar han som irrelevant. Inte heller är de andra relationerna
från det moderna samhället relevanta. Dessa inkluderar roller som hörde
ihop med moderna institutioner såsom nationen (den goda medborgaren),
familjen (den goda sonen eller modern), arbetsplatsen (den gode arbetaren),
social klass (kamraten), religion (den troende) etc. Dessa var roller som i det
moderna band människor samman och som deﬁnierade deras beroendeförhållanden.
Postmodernisterna föreställer sig i stället att gemenskap, liksom vardagslivet i stort, har estetiserats (Featherstone 994). Maﬀesoli (996) hävdar att
det postmoderna samhället kännetecknas av stammar, neostammar, och att
dessa är aﬀektiva i motsats till rationella och abstrakta. Enligt Baudrillard
(988) lever vi i en simulerad verklighet och en massans samhälle: postmodern gemenskap är ﬂytande och ytlig.
Men postmodernisten Bauman (995) är kritisk till Baudrillards och
Maﬀesolis tal om massa och aﬀektiva stammar. Han talar om en moralisk
impuls hos individen och tänker sig att gemensam handling är möjlig även i
ett postmodernt samhälle. Detta handlande är dock grundat på närhet och
känslomässighet och förmår inte vara rationellt eller universellt.
Vänskap
Silver (990) menar att sociologin länge betraktat vänskap som ett förmodernt fenomen, men att detta är ett missförstånd. I själva verket utgör det
kapitalistiska systemet en förutsättning för uppkomsten av vänskapsrelationer:
Only with impersonal markets in products and services does a parallel system
of personal relations emerge whose ethic excludes exchange and utility.
Pahl (2000, 2002) å sin sida visar hur vänskap för den moderna människan
är den bakgrund mot vilken hon formar sin identitet. I ett förmodernt samhälle satte familj och släktskap ramarna för vilka vi var. I dag ligger den upp20
VÄNSKAP, GEMENSKAP OCH DET CIVILA SAMHÄLLET
giften på vänner. Det är bland vänner som en person blir till den han eller
hon är.
Men det råder oenighet om huruvida vänskap bör betraktas som en rent
dyadisk, tvåsam, relation eller om det är möjligt att närma sig vänskap i ett
strukturellt perspektiv. Giddens (992, 997) hör till den förra gruppen och
betonar vänskapsrelationernas privata natur. Giddens talar om intimitetens
omvandling (992) och om pure relations och menar att dessa inte har några
implikationer för sociala strukturer.
Allan håller inte med. Han poängterar snarare att ”Individuals do not
generate their relationships in a social or economic vacuum, any more than
they do in a personal vacuum” (Adams & Allan 998; jfr. Allan 996). Relationer skulle sålunda alltid ha en bredare bas än dyaden.
Granovetter (973, 974) för ett liknande resonemang. I sin studie av hur
folk får arbete talar han om vikten av weak ties eller vänskapsrelationer. Här
hävdar han att “The experience of individuals is closely bound up with
larger-scale aspects of social structure, well beyond the purview of particular individuals” (Granovetter 973). Statsvetaren Cronin (999) visar å sin
sida hur gemensamma sociala identiteter hos politiska eliter skapar transnationella identiteter genom vilka djupare och starkare samarbeten mellan
nationer kommer till stånd. Vänskap skulle sålunda bära betydelse för världsordningen.
Eve (2002) håller med Granovetter med ﬂera om vikten av att sätta vänskap i relation till social struktur. Men han är samtidigt kritisk till tendensen
att studera vänskap i termer av utbyte och manipulation. Eve menar att fokus
på utbytet i sig distraherar från vänskapen själv och själva den interaktion
som möjliggör detta utbyte. Sociologin borde i stället sysselsätta sig med:
[…] what kinds of ties constitute the substratum making the individual
exchanges possible. In other words, to the various relationships of personal and
organizational relationships which form the backcloth to exchange. It is in the
knitting and maintenance of these ties that friendship (as also other kinds of
relationships) may have its greatest signiﬁcance. (Eve 2002:395)
Jag vill med Eve hävda att vänskapsbanden per se bör studeras för att vi ska
kunna förstå hur eﬀekterna är möjliga.
2
VÄNSKAP, GEMENSKAP OCH DET CIVILA SAMHÄLLET
Gemenskap – ledig och stabil
Efter att ha tittat på diskussionen kring civilt samhälle, gemenskap och vänskap vill jag föreslå att vi, i ett försök att förstå frivilligt engagemang inom
ramen för två svenska folkrörelser, använder oss av två nya begrepp som
båda utgår från gemenskap. Min deﬁnition av gemenskap lyder:
Gemenskap är att bli synliggjord bland andra människor.
Men det ﬁnns mer än ett sätt att bli synliggjord bland andra människor.
För mina syften fokuserar jag på två typer av gemenskap.
Teoretiskt använder jag mig av en modell där jag skiljer mellan ledig
gemenskap och stabil gemenskap (Lundberg 2005). Denna distinktion åskådliggör de möjligheter och svårigheter som kännetecknar engagemanget
inom en traditionell svensk folkrörelse. Följande resonemang bygger på
kommunitarism och postmodernism såsom jag redovisat i det föregående.
Ledig gemenskap kännetecknas av att fokus ligger på den enskilde individen. Den är estetisk och aﬀektiv till sin art. Det vill säga att ledig gemenskap
bygger på likhet och omedelbar närhet. Vidare kännetecknas ledig gemenskap
av att den till sin art är ett utträde ur den baudrillardska massan. Det sker när
två eller ﬂer individer blir synliggjorda för varandra i egenskap av sina gemensamma karakteristika eller gemensamma referenspunkter i nuet. Detta synliggörande är en speciell typ av mellanmänsklig relation. Ledig gemenskap
kännetecknas slutligen av att den ibland tar sig uttryck i en moralisk impuls,
ett gemensamt handlande som är spontant till sin art och som uppstår i nuet
där ﬂera personer möts av samma, omedelbara bilder och upplevelser.
Om ledig gemenskap på så sätt deﬁnieras med hjälp av fem kategorier så
är två av dessa kategorier huvudkategorier och de övriga tre underkategorier. Utträde ur massan och moralisk impuls utgör huvudkategorierna. Individen i fokus, estetik och aﬀektion utgör underkategorierna. De tre senare
utgör en grund för de två förra. De två förra åter utgör i tur och ordning en
speciﬁk typ av relation och en speciﬁk form för gemensamt handlande.
Stabil gemenskap kännetecknas av att fokus ligger på kollektivet och inte
på individen. Den kännetecknas också av etik och organisation: stabil gemenskap bygger på en delad ideologi och på delade organisatoriska strukturer.
Vidare kännetecknas stabil gemenskap av tillit. Tillit är den relation av förtroende och ömsesidighet som uppstår där människor möts regelbundet
över tid och där de delar en uppfattning om världens eller samhällets beskaffenhet. Tillit är en form av synliggörande, och tillit är en speciﬁk form av
22
VÄNSKAP, GEMENSKAP OCH DET CIVILA SAMHÄLLET
mellanmänsklig relation. Stabil gemenskap kännetecknas slutligen av att
den tar sig uttryck i förmedling. Förmedling är till sin art en speciﬁk form av
kollektivt handlande där en grupp människor utifrån en gemensam övertygelse träder in i gapet mellan individen och det sociala systemet.
Liksom i fallet med ledig gemenskap, kännetecknas stabil gemenskap av
fem kategorier varav två är huvudkategorier och tre är underkategorier. Tilllit och förmedling är att beteckna som huvudkategorier, medan gruppen
i fokus, etik och organisation ska betraktas som underkategorier. De tre
senare utgör en grund för de två förra. De två förra åter utgör i tur och ordning en speciﬁk typ av mellanmänsklig relation och en speciﬁk form av
gemensamt handlande.
Studien
I min avhandling (Lundberg 2005) intervjuade jag ett antal män och kvinnor, aktiva i SAP, Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti, eller i EFK,
Evangeliska Frikyrkan. Jag ska här lägga tonvikten vid hur de resonerar kring
engagemangets relationsaspekter. Vad betyder relationerna inom partiet
eller församlingen för de aktiva? Hur påverkar dessa relationer möjligheten
att vara engagerad? Räcker de i sig själva till för att motivera deltagandet?
Hur förhåller sig de aktiva till familj och kamrater utanför det politiska eller
det kyrkliga engagemanget?
Jag förutsätter att tillhörigheten i SAP och EFK i någon mån kännetecknas av det jag kallar stabil gemenskap. Vilken roll spelar då den stabila gemenskapen, men också andra typer av relationer, såsom den lediga gemenskapens utträde ur massan, eller som vänskap i en mer dyadisk bemärkelse,
för mina informanter i SAP eller EFK?
Stabil gemenskap
Jag ﬁnner hos mina intervjupersoner en medvetenhet om och en upplevelse
av det jag kallar stabil gemenskap.
Maja, 28-årig socialdemokrat, talar om sin S-förening. Hon är ”den enda
under 40 eller 50”. Hon menar dock att hon delar livet med de andra medlemmarna och att hon ”känner sig trygg” i deras sällskap. Enligt Maja är de
”som en familj”.
Rune, 34, berättar om sin lokalförening av SAP. De är  200 medlemmar,
varav 50 är aktiva. ”Vi som arbetar inom mitt parti. Vi umgås och känner
23
VÄNSKAP, GEMENSKAP OCH DET CIVILA SAMHÄLLET
varandra allihop, kan man säga. Det är en så pass liten kommun. [Även] om
man inte umgås varje dag, så känner man igen och pratar med varandra och
vet i stort sett bakgrunden på de ﬂesta.”
Vidare talar Rune om hur ”gemenskap” för honom handlar om att jobba
för samma sak, ha samma mål. Det är för Rune en upplevelse av att ”vi vill
samma sak, vi gör samma sak för att det är roligt”. Eller som partikollegan
Karin, 3, säger: gemenskap är att ha något gemensamt med andra människor utan att nödvändigtvis alltid vara tillsammans med dessa.
Nils, 30, talar om upplevelsen av gemenskap trots generationsskillnaderna inom partiet. Dessa resulterar i ett och annat meningsutbyte mellan
yngre och äldre. Men trots detta upplever han en styrka i en gemensam
ideologi som han inte tycker sig se hos de politiska motståndarna. Han ger
ett exempel från en nämnd när det ska beslutas om hjälp till Erik, en alkoholiserad hemlös. De andra partierna diskuterar huruvida han ska få hjälp eller
inte. Vissa tycker ”Ja”. Andra tycker ”I helvete heller”. Men ”vi har en ideologi
som säger att vi ska hjälpa Erik”. Detta innebär en styrka i arbetet som gör till
exempel åldersskillnader oväsentliga.
Peter, 33, talar om kyrkan han tillhör. Han menar att han egentligen vuxit
ur sin församling, att det är mycket han inte längre håller med om. Dock
betonar han sitt aktiva val att fortsatt tillhöra den. Varför?
Man har väl reﬂekterat kring [församlingen] och attraherats av den som idé så
att säga, som gemenskap, tanken på en grupp med en massa människor ur olika
åldrar, olika delar av livet, som tillsammans försöker hitta och gestalta det som
Gud vill på något sätt. Det ﬁnns en oerhörd dynamik i det som jag har valt att
tro på. (Peter)
Det ﬁnns i denna mycket kortfattade genomgång några nyckeltankar. Rune
talar om upplevelsen av att bli igenkänd bland kamraterna i partiet. Han talar
om att det uppstår en kunskap om varandra. De umgås inte dagligen, men
han uppskattar att vara omgiven av dem.
Nils å sin sida hävdar att medlemmarna på många sätt är olika varandra.
Men denna olikhet övervinns av en gemensam ideologi och av gemensamma
mål. Peter å sin sida talar om en dynamik i sin församling som inte är beroende av hur lika medlemmarna är. Arne åter, en 29-årig medlem i SAP,
säger rakt ut att ”[Jag] behöver ju inte älska [de här] människorna. Jag kan till
och med tycka bättre om vissa ideologiska motståndare.”
Stabil gemenskap handlar inte om likhet. Stabil gemenskap kan mycket
24
VÄNSKAP, GEMENSKAP OCH DET CIVILA SAMHÄLLET
väl vara aporetisk – förbryllande – och den Andre upplevas som märklig
eller till och med frånstötande i sin olikhet.
Det ﬁnns naturligtvis problem. Fyra av nio intervjuade socialdemokrater
uppger sig sakna en upplevelse av gemenskap med sina kamrater. Men även
hos dessa ﬁnns en medvetenhet om vad som saknas och om orsakerna till
denna brist.
Anna, 32, talar om hur det under senare år har funnits en önskan om att
nya grupper av medborgare ska axla politiska uppdrag. Ungdomar, kvinnor
och invandrare uppmuntras att ta plats. Detta verkar rimligt, men Anna
poängterar samtidigt att när alltför många nya människor alltför snabbt ansluter sig till rörelsen, riskerar det att uppstå en brist på känsla av tillhörighet. Detta i sin tur resulterar i bitterhet och att folk lämnar rörelsen.
Maja talar om behovet av långsiktighet i engagemanget. Hon berättar
hur hon själv stannade i SSU i tio år. Många hon känner hoppade av efter ett
eller två år, och ”då tror jag aldrig att de har varit med och känt det, den här
styrkan”. Maja liknar engagemanget vid en resa: ”Jag tror att sedan de gjort
den resan […] så ser de annorlunda på de människor som hjälpt en genom
resan.”
Ledig gemenskap
Stabil gemenskap är i grund och botten ett undantag. Den bygger inte på
likhet utan på etik och delade organisatoriska strukturer. Ledig gemenskap å
andra sidan är normen, där estetik och närhet är grundläggande. Ledig
gemenskap bygger på likhet.
Emma, 30 och medlem i EFK, talar om sitt behov av umgänge med människor utanför församlingsengagemanget. Hon berättar om cellgruppen
som hon och hennes man leder tillsammans:
Vi har ju varit ledare så länge […] Nu har vi ju haft att göra med människor som
är väldigt nya i sin tro, eller som är på väg tillbaka eller som är på väg ifrån.
Ibland kan jag längta efter att få vara i en grupp med normala människor […]
Nej, inte så menar jag, absolut inte, men där man känner att man […] Nu har vi
vuxit som ledare, och det har varit jättenyttigt […] men att jag också växer som
kristen. Kanske ska jag ha gemenskap med andra mammor bara […] växa som
kristna mödrar liksom. (Emma)
Cellgruppen är tänkt att vara den plats, där församlingens medlemmar upplever tillhörighet i det mindre formatet. Här är det tänkt att alla ska bli syn25
VÄNSKAP, GEMENSKAP OCH DET CIVILA SAMHÄLLET
liggjorda. Men det fungerar inte som Emma tänkt sig: hon har ett behov av
umgänge som inte täcks av cellgruppen, umgänge med ”normala människor”, det vill säga andra mödrar och kvinnor i hennes egen situation.
Jenny, 32 år och kristen, berättar hur hon gifte sig och ﬂyttade till en mindre ort i norra Sverige. Från att ha umgåtts uteslutande med folk i sin församling var hon nu tvungen att ﬁnna nya vänner utanför församlingen. Dessa är
till stor del andra småbarnsmammor. Detta ﬁnner hon befriande, och hon
menar att det egna religiösa engagemanget blivit enklare. Numera känns det
som att ”tron är mycket lättare […] nu är den mer vardaglig, det är inget krav
på att man ska göra någonting utanför sin vanliga levnadsstil”. Jenny säger
vidare att ”det är ﬂer som inte tillhör kyrkan, som jag umgås med, än de som
tillhör, och det har varit jätteberikande”.
Ibrahim , 33 och socialdemokrat, talar å sin sida om behovet av att
komma bort från kommittéer och styrelsemöten, allt som kännetecknar engagemanget i SAP. I stället längtar han efter ”killsnack” och att spela tv-spel
med de andra killarna, de som är som han själv.
Om jag nyss påpekade att det var ett problem med stabil gemenskap när
alltför många ansluter sig alltför snabbt till ett engagemang, så har vi här ytterligare ett problem: Om en aktiv individ förväntar sig för mycket av stabil
gemenskap, så riskerar han eller hon att bli besviken. Emma till exempel
förväntar sig att relationerna inom församlingen ska vara både stabil gemenskap, ledig gemenskap och vänskap – allt på samma gång. Detta är inte realistiskt. Snarare måste de aktiva inse att de behöver olika typer av relationer,
olika former av gemenskap och att dessa hittas på olika håll.
Om problemet med alltför många nya individer framför allt tycks drabba
SAP, så tycks problemet med för höga förväntningar främst drabba EFK.
Vänskap, ledig gemenskap och stabil gemenskap
Det ﬁnns en tendens hos mina informanter att aktivt använda sig av relationer utanför engagemanget i SAP eller EFK för att skapa mening i engagemanget. Vänskapsrelationer, familjerelationer och ledig gemenskap används
också för att i slutändan orka med de relationer av stabil gemenskap som
ibland ställer stora krav på individen. Det är viktigt att behålla en fot utanför
engagemanget.
Agneta, 35-årig socialdemokrat, hävdar att engagemanget riskerar att
förlora sin trovärdighet, om det mister sin förankring i människor utanför
partiet: ”Utan en fot kvar i verkligheten så ﬁnns det ingen anledning att vara
26
VÄNSKAP, GEMENSKAP OCH DET CIVILA SAMHÄLLET
politiker heller.” Att måna om relationer med vänner och familj utanför partiet är att måna om förmågan att vara aktiv.
Peter berättar om sin längtan att engagera sig i andra föreningar än församlingen. Han menar att det är i konfrontationen mellan olika sätt att se på
saker som ”det blir intressant, som livet på något sätt fortsätter att växa, att
det går vidare”. Maja berättar på liknande sätt att hennes pojkvän inte är
politiker men att hon föredrar att leva ihop med någon som är kapabel att
”komma med lite radikala idéer”. Nils menar att det lätt blir rundgång i engagemanget. Att umgås med icke engagerade är ett sätt att ladda batterierna.
En annan fördel med vänner utanför partiet är att de hjälper honom att skärpa sina argument.
Gruppen i fokus
Jag har försökt visa att det ryms en unik form av relation inom engagemang
likt det vi kallar folkrörelseengagemang. Denna relation är inte reducerbar
till den ﬂyktiga och nätverksaktiga relation postmodernisterna beskriver.
Den är inte heller reducerbar till rent dyadiska vänskapsrelationer. Stabil
gemenskap är anakronistisk då det är gruppen, inte individen, som står i
fokus och då den inte heller bygger på likhet. Stabil gemenskap är undantaget i ett samhälle som präglas av en likhetsbaserad ledig gemenskap. Men
upplevelsen av stabil gemenskap spelar en stor roll i tillvaron för de personer
jag intervjuat. Stabil gemenskap upplevs som lön för mödan och är en nyckel
till förmågan att vilja och orka vara aktiv inom kyrka eller politik.
Jag har visat på några av de svårigheter denna relation stöter på. Det ligger en fara i att förvänta sig för mycket av stabil gemenskap. Den kan inte
ersätta behovet av ledig gemenskap och mer dyadiska vänskapsrelationer.
Vidare är den inte möjlig, om inte individen ges tillräckligt med tid att växa
in i en grupp eller förening. Jag menar att det härur går att dra praktiska lärdomar kring hur arbetet och deltagandet i politik och religion bör struktureras.
Det ﬁnns en spänning mellan individualiserad, ledig gemenskap och stabil gemenskap som sätter gruppen i fokus. Men de intervjuade använder sig
samtidigt av ledig gemenskap, gemenskap utanför parti och kyrka, som ett
redskap för att hantera tillhörigheten i detsamma. Att förstå hur de aktiva
hanterar relationer inom och utanför rörelsen är att förstå hur de medlar
mellan att vara individualister och deltagare i en gemenskap.
27
VÄNSKAP, GEMENSKAP OCH DET CIVILA SAMHÄLLET
Referenser
Adams, R., & Allan, G., (998) Placing Friendship in Context. Cambridge University
Press.
Allan, G., (996) Kinship and Friendship in Modern Britain. Oxford University Press.
Baudrillard, J., (988) The masses: The Implosion of the Social in the Media. I M. Poster
(red.) Jean Baudrillard. Selected Writings. Cambridge: Polity Press.
Bauman, Z., (995) Postmodern etik. Göteborg: Daidalos.
Bauman, Z., (200) Community. Seeking Safety in an Insecure World. Cambridge: Polity
Press.
Cohen, J. L., & Arato, A., (993) Det civila samhället och den politiska teorin. Göteborg:
Daidalos.
Coleman, J., (988) Social Capital in the Creation of Human Capital. American Journal of
Sociology, nr 94.
Coleman, J., (990) Foundations of Social Theory. The Belknap Press of Harvard University Press.
Cronin, B. (999) Community under Anarchy. New York: Columbia University Press.
Eve, M., (2002) Is friendship a sociological topic? Arch. Europ. Sociol., XLIII, 3 (2002),
386–409.
Featherstone, M., (994) Kultur, kropp och konsumtion. Stockholm/Stehag: Brutus Östlings Bokförlag Symposion.
Giddens, A., (992) The transformation of intimacy: sexuality, love and eroticism in
modern societies. Cambridge: Polity Press.
Giddens, A., (997) Modernitet och självidentitet. Självet och samhället i den senmoderna
epoken. Göteborg: Daidalos.
Granovetter, M., (973) The Strength of Weak Ties. The American Journal of Sociology,
Vol. 78, No. 6 (May, 973), 360–380.
Granovetter, M., (974) Getting a Job: A Study of Contacts and Careers. Harvard University Press.
Granovetter, M., (985) Economic Action and Social Structures: The Problem of
Embebeddeness. American Journal of Sociology, nr 9.
Inglehart, R., (977) The Silent Revolution. Changing values and Political Styles. Princeton
University Press.
Inglehart, R., (997) Modernization and Postmodernaization. Cultural, Economic, and
Political Change in 43 Societies. Princeton University Press.
Kallenberg, B., (997) The Master Argument of MacIntyre’s After Virtue. In: N. Murphy,
B. J. Kallenberg & M. T. Nation (red) Virtues & Practices in the Christian Tradition.
Christian Ethics after MacIntyre. Harrisburg, PA: Trinity Press international.
Lyotard, J., (984) The Postmodern Condition. A Report on Knowledge. Minneapolis: University of Minnesota Press.
Lundberg, A., (2005) Om gemenskap. En sociologisk betraktelse. Lund: Sociologiska Institutionens förlag.
Lundquist, L., (200) Medborgardemokratin och eliterna. Lund: Studentlitteratur.
28
VÄNSKAP, GEMENSKAP OCH DET CIVILA SAMHÄLLET
Löwendahl, L., (2002) Med kroppen som instrument. En studie av new age med fokus på
hälsa, kroppslighet och genus. Lund Studies in History of Religions,Vol 5.
MacIntyre, A., (988) Whose Justice? Which Rationality? London: Duckworth.
Maﬀesoli, M., (996) The Time of the Tribes. The Decline of Individualism in Mass Society.
London: Sage Publications.
Pahl, R., (2000) On Friendship. Cambridge: Polity Press.
Pahl, R., (2002) Towards a more signiﬁcant sociology of friendship. Arch. Europ. Sociol.,
XLIII, 3 (2002), 40–423.
Pettersson, T., & Geyer, K., (992) Värderingsförändringar i Sverige. Den svenska modellen, individualismen och rättvisan. Stockholm: Brevskolan.
Putnam, R., (993) Making Democracy Work. Civic Traditions in Modern Italy. Princeton
University Press.
Putnam, R., (2000) Bowling Alone. The Collapse and Revival of American Community.
New York: Simon and Schuster.
Ramsay, A., (994) Inledning. Res Publica. Tema liberalism och kommunitarism. Nr 27,
December 994. Brutus Östlings Förlag Symposion AB.
Rawls, J., (972) A Theory of Justice. Oxford University Press.
Rothstein, B., (2000) Socialt kapital i den socialdemokratiska staten. Den svenska modellen och det civila samhället. Arkiv nr 79. Lund
Sandel, M., (982) Liberalism and the Limits of Justice. Cambridge: Cambridge University
Press.
Silver, A., (990) Friendship in Commercial Society: Eighteenth-Century Social Theory
and Modern Sociology. The American Journal of Sociology, Vol. 95, No. 6 (May 990),
474–504.
SOU 2003:. De kallar oss unga. Ungdomsstyrelsens attityd- och värderingsstudie 2003.
Stockholm: Ungdomsstyrelsen.
Sörbom, A., (2002) Vart tog politiken vägen? Om individualisering, reﬂexivitet och görbarhet i det politiska engagemanget. Stockholm: Almqvist & Wiksell International.
Touraine, A., (2000) Can we live together?: Equality and diﬀerence. Oxford: Polity.
Trägårdh, L., (999) Det civila samhälle som analytiskt begrepp och politisk slogan.
I SOU 999:84. Civilsamhället. Demokratiutredningens forskarvolym VIII.
Wolfe, A., (989) Whose Keeper? Social Science and Moral Obligation. Berkeley: University of California Press.
Wuthnow, R., (994) Sharing the Journey. Support Groups and America’s New Quest for
Community. New York: The Free Press.
Wuthnow, R., (998) Loose Connections. Joining Together of America’s Fragmented Communities. Cambridge, Massachussets: Harvard University Press.
Yeung, A., (2004) Individually Together. Volunteering in Late Modernity: Social Work in
the Finnish Church. Helsinki: The Finnish Federation for Social Welfare and Health.
29
Finns NGO’s?
En undersökning om de enskilda organisationernas
folkrättsliga ställning och betydelse 
Anna-Karin Lindblom
Finns de enskilda organisationerna, NGO’s (non-governmental organisations, ofta kallade frivilligorganisationer) i folkrätten?2 Vilken plats har privata aktörer, såsom enskilda organisationer, företag och individer, i olika
folkrättsliga teorier och hur speglar dessa teorier maktbalansen mellan det
statliga och det privata? Kan och bör folkrätten hålla sina dörrar stängda för
de ofta kritiska och stökiga enskilda organisationerna?
Detta kapitel avser att belysa de mest centrala frågorna i min avhandling
om de enskilda organisationernas folkrättsliga ställning. Avhandlingen lades fram vid Uppsala universitet 200 och publicerades 2005 under titeln
Non-Governmental Organisations in International Law.
Större delen av avhandlingen är en empirisk undersökning av folkrättsligt och annat internationellt material som belyser NGO’s möjligheter att
agera inom folkrätten och i internationella fora, till exempel traktater. Tillvägagångssättet i denna del är i stora delar rättsvetenskapens traditionella,
rättsdogmatiska metod.3 Samtidigt aktualiserar avhandlingsämnet sådant
som många, men inte alla, folkrättsjurister betraktar som externa, eller
irrelevanta, fenomen. På grund av dessa skilda synsätt blev det nödvändigt
att inledningsvis ta ett steg bakåt i förhållande till olika folkrättsliga teorier
för att kunna göra ett medvetet och uttryckligt val av angreppssätt.
Avhandlingens centrala frågeställning rör förhållandet mellan staten och
det övriga samhället samt frågor om exkludering eller inkludering av det
civila samhällets företrädare i folkrätten och dess beslutsprocesser. I grunden handlar dessa frågor om hur makt och möjligheter fördelas mellan
ANNA-KARIN LINDBLOM är ämnessakkunnig vid Justitiedepartementet och arbetar med frågor om mänskliga rättigheter i Sverige. Avhandling: The legal status of nongovernmental organisations in international law (200).
220
FINNS NGO’S?
regeringar och aktörer som för maktinnehavarna kan utgöra kritiker och
potentiella hot: minoriteter, NGO’s, motståndsrörelser m.ﬂ. Diskussionen
behandlade även representation i folkrättsligt beslutsfattande och den internationella rättsordningens legitimitet. Därmed behövde jag i vissa delar använda mig av statsvetenskapliga och sociologiska teorier.
I det här kapitlet kommer jag först att förklara avhandlingens huvudsakliga frågeställning om de enskilda organisationernas folkrättsliga status.
Därefter kommer jag att kortfattat beskriva de teoretiska och metodologiska
problem jag behövde lösa för att kunna ta mig an avhandlingens huvudfråga.
Sedan diskuteras de maktförhållanden som folkrättens struktur representerar och hur detta påverkar representation och legitimitet inom det internationella rättssystemet. Slutligen presenterar jag min syn på NGO’s roll i det
folkrättsliga systemet.
NGO, eller enskild organisation, ges här en folkrättslig betydelse som
bygger på deﬁnitioner i ett ﬂertal olika folkrättsliga dokument.4 Min deﬁnition innehåller fyra komponenter, nämligen att organisationen
●
inte är statlig, det vill säga att den bildats på grundval av privat initiativ,
inte är föremål för inblandning från regeringar och inte utför oﬀentliga
uppgifter
●
har ett syfte som inte är vinstdrivande, det vill säga att vinst som intjänas
inte delas ut till medlemmarna utan används i arbetet för organisationens ändamål
●
inte använder eller förespråkar våld och inte har kopplingar till kriminell
verksamhet
●
existerar formellt som organisation med stadgar, en demokratisk och representativ struktur.
Vanligtvis (men inte nödvändigtvis) är den en egen juridisk person i enlighet
med en nationell rättsordning.
Avhandlingens huvudfråga
Den fråga som står i centrum för avhandlingen är om NGO’s har någon
folkrättslig ställning och i så fall vilken. För att förklara frågans innebörd
kommer jag inledningsvis att beskriva folkrättens karaktär såsom denna traditionellt brukar förstås.
Folkrätten är det rättssystem som reglerar framför allt staternas och de
22
FINNS NGO’S?
internationella mellanstatliga organisationernas mellanhavanden. De folkrättsliga reglerna skapas av staterna genom traktater (skriven rätt) eller
genom sedvana (oskriven rätt). Ett centralt karaktärsdrag för folkrätten är
att dess regler, något förenklat talat, inte kan bildas eller binda en stat utan
samtycke, state consent, från denna stat eller åtminstone en betydande majoritet av stater.
I den klassiska folkrätten skiljer man mellan folkrättssubjekt och de aktörer eller fenomen som betraktas som rättens objekt. Till folkrättssubjekten
hör främst staterna och de mellanstatliga organisationerna. Endast de erkända folkrättssubjekten är fullödiga aktörer som kan ha rättigheter, skyldigheter, ingå traktater och diplomatiska förbindelser med mera. Samtidigt
kännetecknas ett folkrättssubjekt just av dessa attribut, det vill säga av att det
kan ingå traktater, har rättigheter och skyldigheter och så vidare. Denna till
synes slutna logiska cirkel kan dock öppnas, om staterna erkänner ett nytt
folkrättssubjekt, vilket bland annat har skett ifråga om den Heliga Stolen.
Folkrättens objekt kan ha vissa rättigheter och viss förmåga att utföra
rättshandlingar inom folkrätten samt även vissa skyldigheter, men dessa rättigheter, skyldigheter och förmågor måste var och en tillerkännas dem av
staterna och är inte givna en gång för alla. Ett exempel på ett sådant folkrättsligt objekt (som vissa skulle kalla det) är individen som har tillerkänts mänskliga rättigheter. Individen har även vissa klagomöjligheter gentemot staten
inom ramen för ﬂera internationella och regionala organisationer och kan
bli föremål för prövning för brott mot internationella straﬀrättsliga regler.
Å andra sidan saknar individen bland annat möjlighet att själv utkräva sina
rättigheter eller ansvar från stater (med det nyss nämnda undantaget), likaså att ingå traktater eller diplomatiska förbindelser. Om en privat aktör, till
exempel en organisation eller ett bolag, ingår ett avtal med en stat, kommer
detta som huvudregel att hänföras till och regleras av en nationell rättsordning. De privata aktörerna brukar intressant nog inom folkrätten betecknas med negationen icke-statliga aktörer, eftersom folkrätten utgår ifrån
staterna.
Inom folkrätten har dock de enskilda organisationerna under senare år
successivt tillerkänts allt ﬂer möjligheter att agera, och syftet med avhandlingen var alltså att undersöka regler och annat material om medverkan från
NGO’s sida för att på så sätt besvara frågan om NGO’s har en folkrättslig
ställning, inte bara en faktisk/politisk.
222
FINNS NGO’S?
Process eller regler? Metodologiska problem och val
Frågan om de privata aktörernas folkrättsliga ställning utgör en av skiljelinjerna mellan olika teorier om folkrättens natur och källor. Förenklat kan
denna teoretiska och metodologiska diskussion beskrivas som olika variationer mellan å ena sidan den regelorienterade inriktningen och å andra
sidan den processorienterade inriktningen.
Regelorienteringen, som bland annat avspeglas i skrifter av Weil (983)
och Mosler (2000), karaktäriseras av föreställningen att folkrätten består av
mer eller mindre tydliga regler som är färdiga att tillämpas. En korrekt tilllämpning av reglerna kommer ett leda till ett visst svar. Det källmaterial – de
rättskällor – som får användas för att identiﬁera och tolka de folkrättsliga
reglerna är noggrant bestämda, och utrymmet för tolkning och eget skön
begränsat. Regelorienteringen utgår vidare från den traditionella syn på
folkrättens aktörer som jag berört tidigare, det vill säga från att stater är de
enda fullkomliga folkrättssubjekten medan privata aktörer, med enstaka och
speciella undantag som fått statssamfundets särskilda erkännande, är objekt
för den internationella rättsordningen utan möjlighet att agera självständigt
inom rättens ram.
Ett av regelorienteringens karaktärsdrag är dess förståelse av folkrätten
såsom byggd på dikotomier – statligt/icke-statligt, oﬀentligt/privat, subjekt/objekt, nationellt/internationellt – samt även en tydlig gräns mellan det
rättsligt relevanta och det material som skall avskiljas vid prövningen av ett
rättsligt problem. Det civila samhällets företrädare hamnar (något förenklat) deﬁnitionsmässigt utanför det rättsligt relevanta området såsom varande privata snarare än oﬀentliga, nationella snarare än internationella och
objekt snarare än subjekt. Med nationella menar jag då att NGO’s anses ha
sin rättsliga bas på det nationella planet, även om de verkar och samverkar
internationellt.
Regelorienteringen förnekar inte NGO’s eller det civila samhällets betydelse och inﬂytande på folkrättens utveckling men deﬁnierar bort även denna
påverkan som irrelevant rättsligt sett. Eftersom en folkrättslig regel inte kan
tillkomma utan staternas beslut eller samtycke, betraktas förhållanden som
föregått detta samtycke som utomrättsliga fenomen. NGO’s och övriga delar av det civila samhället beﬁnner sig så att säga inom statens svarta låda.
Den processorienterade inriktningen, representerad av bland andra
McDougal & Reisman (986), Higgins (994) och O’Connell (999), placerar
223
FINNS NGO’S?
rättstillämparen på ett större avstånd från det rättsliga problem som skall
lösas så att en större mängd material hamnar inom synfältet och blir potentiellt relevant. Det anses att normerna kan tillkomma gradvis och att de ofta
är vaga, vilket medger ett större utrymme för tolkning. Därmed blir rätten
också mindre av ett färdigt rättssystem och mer av en föränderlig process.
Eftersom folkrättsliga regler tillkommer som resultat av staternas beslut,
består själva rätten av ett ﬂöde av beslut, vilka vart och ett fogar en ny komponent till rättsordningen. Processorienteringen erkänner en större mångfald av aktörer än regelorienteringen, bland annat på grund av deras påverkan
på staternas och de mellanstatliga organisationernas beslutsfattande. Den
ser uppdelningen i subjekt eller objekt som stelbent och onödig. Alla som
deltar är relevanta medspelare i folkrätten, och NGO’s och det civila samhället lyfts fram som viktiga aktörer.
Det ﬁnns tydliga likheter mellan folkrättsliga teorier och teorier inom
den statsvetenskapliga disciplinen internationella relationer. Den folkrättsliga regelorienteringen uppvisar likheter med realismen inom internationella relationer som präglas av synsättet att staterna är de dominerande, om
inte de enda, aktörerna på den internationella arenan.5 Processorienteringen
och dess släkting liberalismen inom folkrätten betonar i likhet med idealismen inom internationella relationer de privata aktörernas roll, ofta med
ett normativt inslag om människan som det grundläggande subjektet för
all rätt.6
Dessa skillnader i synsätt på NGO’s ställde mig inför ett svårt metodologiskt val. Med regelorienteringens metod syntes det redan vara klart att svaret på avhandlingens huvudfråga skulle bli att NGO’s inte kan vara annat
än (i bästa fall) objekt för rättsordningen och att de därmed inte kan anses
ha någon folkrättslig position. Med den metod som förespråkas av processorienteringen, å den andra sidan, skulle NGO’s och andra privata aktörer
anses relevanta i likhet med alla som kommer i kontakt med folkrättens beslutsprocesser. Avhandlingens huvudfråga om NGO’s folkrättsliga status
skulle dock inte betraktas som särskilt intressant. Med andra ord innebar
valet av syn på folkrätten med därmed sammanhängande metod samtidigt
ett val av svar.
224
FINNS NGO’S?
Det civila samhällets företrädare – finns de?
När man studerar den klassiska folkrätten, som i stor utsträckning sammanfaller med den regelorienterade folkrättsjuristens uppfattning om rätten, är
det påfallande hur det privata, eller det icke statliga, deﬁnieras bort. Det är
visserligen typiskt även för nationell, inomstatlig rätt att den bygger på förenklingar som är konstruerade för att ange rekvisit, eller kriterier, för att en
viss regel skall tillämpas på ett visst fall. I folkrätten samanfaller dock skiljelinjen mellan det relevanta – staten – och det irrelevanta – icke-staten – med
fördelningen av makt mellan å ena sidan staten med dess representant regeringen och det civila samhället och privata aktörer å den andra. De regeringar, som representanter staterna internationellt, utgör samtidigt folkrättens lagstiftare och kan därför avgöra vem som skall ges en egen folkrättslig position och vem som inte skall det. Det är därför det är så intressant att
konstatera hur traditionell folkrätt bygger på dikotomier såsom stat/ickestat, oﬀentligt/privat, internationellt/nationellt och subjekt/objekt. Att dekonstruera dikotomierna, eller helt enkelt avstå från att använda dem, innebär att öppna för det eller dem som regeringar kan tänkas vilja hålla i schack:
minoriteter, NGO’s, individer som kräver sina mänskliga rättigheter, motståndsrörelser, terrorgrupper etc.
Ytterligare en viktig grindvakt – den viktigaste av alla – mot det civila
samhällets representanter utgörs av den betydelse som fästs vid staternas
samtycke som kriterium för att en rättsregel skall binda staten eller över
huvud taget bildas. Detta krav på samtycke innebär att en ny aktör inte kan
godkännas som folkrättssubjekt utan att staterna medger detta.
Avhandlingens metod och resultat
Dilemmat att valet av metod innebar ett på förhand givet svar behövde lösas.
Mitt tillvägagångssätt blev att identiﬁera de av folkrättens karaktäristika
som erkänns av båda de två folkrättsliga huvudinriktningarna och utgå ifrån
dessa för att bestämma vilket material som skulle användas. Både regel- och
processorienteringen erkänner att staterna har möjlighet att tillerkänna nya
aktörer folkrättslig status. Undersökningen empiriska del bygger därför på
material som tillkommit som en följd av staternas agerande och beslut eller
som antagits inom ramen för de mellanstatliga organisationerna. Närmare
bestämt gick jag igenom traktater, resolutioner och annat material från
225
FINNS NGO’S?
mellanstatliga organisationer samt rättsfall och beslut från internationella
och regionala domstolar. Vidare studerade jag överenskommelser som slutits mellan NGO’s å den ena sidan samt stater och mellanstatliga organisationer å den andra. Slutligen genomförde jag en mindre intervjuundersökning med företrädare för stater och enskilda organisationer angående NGO’s
inﬂytande på bildandet av ny folkrätt.
Samtidigt som detta material till största delen får betraktas som traditionellt var det en viktig del av metoden att studera materialet utan användande
av regelorienteringens syn på folkrätten som uppbyggd på de klassiska dikotomiska begreppen såsom subjekt/objekt. I stället gick jag igenom och systematiserade materialet utan förutbestämda föreställningar om att vissa fenomen eller aktörer är att betrakta på det ena eller andra sättet. Med andra ord
var metoden snarare induktiv än deduktiv. Jag hävdar i avhandlingen att
kategoriseringen av NGO’s ställning i termer av subjekt eller objekt inte är
intressant utan att det viktiga i stället är vilka rättigheter och möjligheter de
faktiskt har.
Undersökningen visade att de enskilda organisationerna har en betydande ställning på basis av en mängd folkrättsliga regler. I korthet kan sägas att
NGO’s har ett ﬂertal rättigheter i enlighet med traktater om mänskliga rättigheter, arbetsrätt samt miljö, inte bara indirekt genom sina medlemmar
utan även i sin egen kapacitet. NGO’s har också talerätt inför ﬂera domstolar
och andra regionala och internationella organ. Bland övriga regler, som ger
NGO’s möjligheter att verka inom folkrätten, kan nämnas reglerna om så
kallad konsultativ status och andra former av medverkan inom ramen för
internationella organisationer och konferenser.
Metoden att konstatera att NGO’s har folkrättslig status utan att för den
skull deﬁniera dem såsom rättsobjekt innebär oundvikligen ett visst hot mot
regeringarnas exklusiva ställning i folkrätten. Pärmarna till den folkrättsliga
lagboken och locket till statens svarta låda perforeras. Det återstår ännu att
se om folkrätten kommer att gå mot allt ﬂer sådana uppluckringar eller om
regeringars intresse av att skydda sig mot terrorism och andra politiska intressen kommer att medföra att gränsen mot de privata aktörerna upprätthålls. Det är tydligt att NGO’s allt oftare betraktas som möjliga täckmantlar
för och medlöpare till terrorister och andra kriminella rörelser, och visst
förekommer det att NGO’s bildas eller utnyttjas i dunkla syften. Behovet att
kontrollera de enskilda organisationerna ökar därför, och det kommer säkert alltid att ﬁnnas möten som måste hållas stängda för NGO’s. Samtidigt
226
FINNS NGO’S?
kan behovet att kontrollerna vissa privata aktörer tvinga staterna att relatera
till dem med folkrättsliga instrument.
NGO’s och folkrättens legitimitet
Kopplingen mellan avhandlingens huvudfråga och frågor om fördelningen
av makt på den internationella arenan gjorde det nödvändigt att placera
undersökningen i en mer allmän politisk kontext. Jag gjorde detta genom att
föra in ytterligare några av folkrättens särdrag och använda dessa som bakgrund till en diskussion om folkrättens legitimitet.
Folkrätten karaktäriseras, som redan framgått, inte av representativitet
eller demokratiskt beslutsfattande utan av eﬀektivitet. Den regeringen som
för tillfället kontrollerar territoriet utgör befolkningens representant på den
internationella arenan, och detta gäller i princip oavsett om regimen är vald
eller inte och även om den gör sig skyldig till grova människorättsbrott mot
sin egen befolkning. Någon genomgång av hur stora delar av världens befolkning som helt saknar demokratiskt valda representanter behöver väl
knappast göras, det är ändå klart att betydande delar av denna befolkning
styrs av auktoritära regimer som erkänns som befolkningens internationella
företrädare.
Även när det gäller regeringar som är demokratiskt valda och som avhåller sig från övergrepp mot befolkningen uppstår ett slags demokratiskt
underskott vad gäller representation på den internationella arenan. Det är
nämligen inte säkert att kulturella eller andra minoriteter, som beﬁnner sig i
ett konstant numerärt underläge i förhållande till majoritetsbefolkningen,
får sina intressen framförda av regeringen när denna agerar till exempel
inom FN. Ytterligare ett demokratiskt problem utgörs av globaliseringen.
Denna leder bland annat till allt mer mellan- och överstatligt beslutsfattande, där regeringar måste kompromissa och därför saknar möjlighet att fullt
ut handla i enlighet med sitt demokratiska mandat.
Formellt sett legitimeras folkrätten genom staternas samtycke, det vill
säga att det är ur staternas samtycke som folkrätten hämtar sin normativitet,
sin bindande verkan. Denna formella legitimering genom state consent kan
kritiseras för att den betraktar staten som en egen person i stället för att
medge att staten är en konstruktion som skapats som en institutionell resurs
för (fysiska) människor (Buchanan 2004). Vidare kan hävdas att även rättsordningen bör möta vissa innehållsliga krav för att kunna anses legitim i
227
FINNS NGO’S?
annat än en rent teknisk bemärkelse (jämför van Hoecke 2003 om formell
respektive innehållslig legitimering). I demokratiska stater ställs ofta vissa
procedurella krav, till exempel på allmän och lika rösträtt, liksom moraliska
krav på respekt för de mänskliga rättigheterna, för att rätten skall anses legitim. Enligt Habermas (996) kan en (nationell) rättsregel endast anses legitim om den, i en diskursiv lagstiftningsprocess som i sin tur är rättsligt reglerad, kan få samtycke från alla som kan komma att påverkas av regeln.
Det är således tydligt att folkrätten inte kan anses legitim i annat än rent
teknisk bemärkelse. Den betraktas visserligen allmänt som bindande genom
staternas, det vill säga regeringarnas, samtycke, men så länge folkrätten tilllåter att stater representeras av regeringar som inte valts av medborgarna,
når legitimeringskedjan så att säga inte ner till väljarna. Det bör noteras att
folkrättsliga regler trots detta binder inte bara stater utan även enskilda
människor. Eftersom stater på grund av den grundläggande principen pacta
sunt servanda (avtal skall hållas) måste följa sina internationella åtaganden,
kommer även de internationella rättsreglerna att få direkta återverkningar
på det nationella planet. Vidare ﬁnns det folkrättsliga regler, till exempel internationella straﬀrättsliga regler, som binder individen direkt. Det ﬁnns ett
principiellt egenvärde i att rätten är legitim. Förutom detta ﬁnns även mer
pragmatiska skäl att sträva efter legitimitet. Enligt Franck (995) ökar nämligen legitimiteten en rättsregels compliance pull, det vill säga benägenheten
att följa regeln.
Det kan anses som en utopi att folkrätten skulle vila på individernas samtycke. Detta förutsätter att alla stater blir demokratiska eller att ett slags
världsstat bildas. Jag anser att sådana framtidsutsikter är orealistiska och att
vi därför tills vidare måste acceptera folkrätten som ofulländad och i stället
anpassa oss efter detta faktum. Vi måste ﬁnna komplement till den formella
legitimering av folkrätten, som sker genom staternas beslutsfattande, för att
folkrätten skall kunna bli mer legitim i en vidare bemärkelse. Frågan blir då
hur detta kan ske.
Habermas teorier om rättens legitimitet handlar framför allt om de nationella rättsordningarna. Han har dock även diskuterat hur globaliseringen
påverkar den demokratiska legitimeringen av staten och behovet att utsträcka denna legitimering till den internationella arenan (200). Habermas
menar att en diskursteoretisk syn på politiskt beslutsfattande medger att
legitimiteten kan stärkas av faktorer som diskussionens kvalitet, öppenhet
och diskursiva karaktär. Han framhåller också att ett institutionaliserat del228
FINNS NGO’S?
tagande av NGO’s kan bidra till att stärka beslutens legitimitet vid internationella förhandlingar. Han tror inte på en världsstat, där privata aktörer
deltar direkt i beslutsfattandet, utan anser att det behövs mindre krävande
metoder att stärka beslutsfattandets legitimitet i dessa sammanhang. Genom
institutionaliserat deltagande av NGO’s kan internationella förhandlingar
bli mer transparenta och kopplas till beslutsfattande på lägre nivåer nationellt. Även författare som Linklater (998) och Marks (2000) har använt sig
av Habermas diskursiva modell för att argumentera för ett vidare deltagande
från det civila samhället i det internationella beslutsfattandet.
På grundval av dessa teorier hävdar jag i avhandlingen att medverkan
från enskilda organisationer i internationella forum kan bidra till att stärka
folkrättens legitimitet. Jag vill poängtera att jag då inte menar att NGO’s bör
medverka direkt med egen rösträtt i beslutsfattande utan att de bör få närvara och yttra sig. De enskilda organisationerna kan föra fram de intressen
som annars, till följd av regeringars bristande representativitet, inte hörs i
internationella förhandlingar. NGO’s kan även bidra med sakkunskap och
information som annars inte ﬁnns tillgänglig, till exempel för att den är politiskt obekväm.
I detta sammanhang bör påminnas om att jag med min deﬁnition av
NGO uteslutit organisationer som använder eller förespråkar våld eller som
har kopplingar till kriminell verksamhet.
Mot påståendet att NGO’s kan bidra till att stärka folkrättens legitimitet
är det en vanlig och berättigad invändning att NGO’s inte är valda, att de
mestadels representerar den rika delen av världen eller till och med utgör ett
slags kringresande Genève-elit (Anderson 2000). Det framhålls ofta att
NGO’s inte representerar dem som annars saknar kanaler till internationellt
beslutsfattande utan snarare de resursstarka och välutbildade. Jag vill dock
hävda att uppmärksamheten inte främst skall riktas mot speciﬁka NGO’s
och deras demokratiska, ﬁnansiella och andra problem. Det intressanta är
att den enskilda organisationen utgör en form som, genom reglerna om
medverkan av NGO’s i internationella forum, är potentiellt tillgänglig för
dem som vill föra fram sin röst på det internationella planet. Fokus ligger
med andra ord på de procedurella reglerna om NGO’s medverkan, inte på
hur olika enskilda organisationer faktiskt ser ut. Mekanismer för de enskilda
organisationernas medverkan i mellanstatliga organisationer, möten och
konferenser bör dock även omfatta fonder som kan tillhandahålla stöd för
medverkan från NGO’s som annars skulle sakna möjlighet att delta. Det
229
FINNS NGO’S?
skulle också behövas mer forskning om hur olika former av folkrättsligt deltagande från det civila samhällets sida ser ut, det vill säga i vad mån NGO’s
representerar skilda delar av världen, olika grupper och intressen och så
vidare, för att kunna avgöra hur mekanismerna för medverkan från enskilda
organisationer skulle kunna förbättras. Vidare skulle det vara intressant att
jämföra hur olika former av medverkan i internationella möten med mera
inverkar på diskussionens kvalitet.
Diskursens och det civila samhällets betydelse
i en transnationell värld
I det här kapitlet har jag beskrivit mitt avhandlingsämne, NGO’s folkrättsliga ställning, och de teoretiska och metodologiska problem ämnet förde
med sig. Jag har även velat illustrera hur avhandlingsämnet är rotat i de spänningsförhållanden mellan staten och det övriga samhället som råder inom
folkrätten samt hur detta rättssystem i grunden, i vart fall med en traditionell syn på folkrättens natur, är konstruerat på ett sätt som till stora delar
utestänger potentiella kritiker och konkurrenter om makten. Genom en dikotomisk uppbyggnad har klassisk folkrätt hänfört det som inte är statligt till
den nationella arenan och betraktat de privata aktörerna som objekt snarare
än subjekt. I undersökningen av NGO’s folkrättsliga status undvek jag användningen av sådana traditionella begreppspar i syfte att kartlägga denna
status utan en förutbestämd uppfattning om vilken status som är möjlig.
Avhandlingen visade att det ﬁnns en betydande mängd folkrättsligt material
som tillerkänner NGO’s en egen ställning. Om denna ställning skall karaktäriseras som rättssubjekt eller rättsobjekt, är enligt min mening ointressant.
Vidare har jag berört hur stater och de enskilda organisationerna är beroende av varandra och drar nytta av samverkan. NGO’s har genom regler
om till exempel talerätt och konsultativ status möjligheter att driva sina intressen på det internationella planet och på så sätt påverka staternas beslutsfattande. Staterna å sin sida drar fördel av att NGO’s tillhandahåller information och expertis inom specialiserade områden samt framför kritik som
är för diplomatiskt obekväm för staterna själva att föra fram. De bör också
tjäna på att deras gemensamma rättssystem folkrätten uppfattas som mer
legitimt genom NGO’s deltagande i internationella forum. Med stöd av
Habermas diskursteoretiska syn på politiskt beslutsfattande har jag argu230
FINNS NGO’S?
menterat för att folkrättens legitimitet kan stärkas av deltagande från enskilda organisationer. Jag menar dock inte att NGO’s generellt bör ha egen
rösträtt i internationella förhandlingar utan att medverkan bör ske i form av
möjligheter att närvara, yttra sig och konsulteras.
Fram till för ett par år sedan verkade NGO’s folkrättsliga ställning i form
av rättigheter, talerätt, konsultativ status med mera tillta i omfattning. Med
de ökande krav på säkerhet, som ställs till följd av rädslan för terrordåd, är
det dock möjligt att utvecklingen kommer att vända mot en mer restriktiv
hållning till NGO’s och andra privata aktörer. Paradoxalt nog tvingas dock
staterna, på grund av hot från gränsöverskridande terroristgrupper och organiserad brottslighet, samtidigt utsträcka det folkrättsliga till privata aktörer för att kunna skydda sin säkerhet. Den retorik som förs om det så kallade
kriget mot terrorismen har, snarare än att bevara folkrätten som en statens
arena, bidragit till att handlingar utförda av grupper, som inte representerar
någon stat, kan betraktas som folkrättsliga problem. Med traditionell folkrättslig begreppsanvändning utkämpas nämligen krig mellan stater. I sina
resolutioner riktar sig också FN:s säkerhetsråd mot talibanerna, en icke statlig aktör, genom att fördöma deras handlingar och rikta sanktioner mot
dem.7
NGO’s växande antal och stora inﬂytande, globaliseringen, inbördeskrig
och splittring av stater, terrorverksamhet, de mellanstatliga organisationernas tilltagande betydelse – allt leder till ökad fragmentering av världssamfundet och en allt mer transnationell värld. Det tycks därför både önskvärt
och oundvikligt att behålla och etablera procedurer som säkerställer det
civila samhällets medverkan i internationella forum så långt detta är möjligt.
Min undersökning har visat att de enskilda organisationerna redan har betydande rättigheter och möjligheter att verka inom det folkrättsliga regelverket. Mycket återstår dock att göra för att formerna för de enskilda organisationernas medverkan skall kunna bli så ändamålsenliga som möjligt och
verkligen kunna bidra till ökad legitimitet för folkrätten och ett mer informerat beslutsfattande.
23
FINNS NGO’S?
Noter
Kapitlet är skrivet i min egenskap av forskare, inte i min roll som anställd vid Justitiedepartementet.
2
Jag föredrar termen enskilda organisationer framför frivilligorganisationer, då den
senare för tanken till ideellt arbete. De organisationer som behandlas i kapitlet har ofta
anställda som agerar i en professionell kapacitet. Kapitlet avser också att belysa förhållandet mellan det statliga och det privata/enskilda i folkrätten, varför enskild organisation passar bättre i sammanhanget.
3
Rättsdogmatik är den del av rättsvetenskapen som studerar det rättsliga normsystemet
och normernas tolkning (se Bergström m.ﬂ.). Den rättsdogmatiska metoden bygger på
användning av de allmänt erkända rättskällorna, till exempel lag, rättspraxis och sedvana.
4
Bland dessa kan nämnas FN-resolution E/RES/996/3, Consultative relationship
between the United Nations and non-governmental organizations, och Europarådets
Convention on the Recognition of the Legal Personality of International Non-Governmental Organisations (986), European Treaty Series 24.
5
Realismen, med företrädare som Carr och Morgenthau, kännetecknas av att den syftar
till att studera faktiska orsaker till staters agerande snarare än att ﬁnna det moraliskt
rätta agerandet samt av synsättet att staternas agerande kan förklaras med hjälp av intresse deﬁnierat som makt. Hollis & Smith (990). Rättsregler ges en underordnad betydelse.
6
Liberalismen förklarar staternas agerande med hjälp av de politiska förhållanden som
råder på det nationella planet, se till exempel Slaughter (993). Idealismen kännetecknas
(eller kännetecknades) av en föreställning om att rationella människor vill undvika krig
och av en tro på utveckling mot en fredligare värld. Liberalism och idealism uppvisar
likheter bland annat i denna tro på människans rationalitet: ”liberal democracies very
rarely go to war with one another” (Slaughter 995).
7
Se till exempel säkerhetsrådets resolution S/RES/390 (2002).

Referenser
Anderson, K., (2000) The Ottawa Convention Banning Landmines, the Role of International Non-governmental Organizations and the Idea of International Civil Society.
European Journal of International Law , 9–20.
Bergström, S., Andersson, T., Håstad, T., & Lindblom, P. H., (2002) Juridikens termer, 9:e
uppl. Stockholm: Liber.
ECOSOC (FN:s ekonomiska och sociala råd) (996) Consultative relationship between
the United Nations and non-governmental organizations, resolution E/RES/996/3.
Europarådet (986) Convention on the Recognition of the Legal Personality of International Non-Governmental Organisations. European Treaty Series 24.
FN:s säkerhetsråd (2002) resolution S/RES/390.
232
FINNS NGO’S?
Franck, T. M., (995) Fairness in International Law and Institutions. Oxford: Oxford University Press.
Habermas, J., (996) Between Facts and Norms: Contributions to a Discourse Theory of
Law and Democracy. Cambridge: Polity Press.
Habermas, J., (200) The Postnational Constellation. Political Essays. Cambridge: Polity
Press.
Higgins, R., (994) Problems and Process. International Law and How We Use It. Oxford:
Clarendon.
Hollins, M., & Smith, S., (990) Explaining and Understanding International Relations.
Oxford: Clarendon Press.
Lindblom, A.-K., (2005) Non-governmental Organisations in International Law. Cambridge: Cambridge University Press.
Linklater, A., (998) The Transformation of Political Community: Ethical Foundations of
the Post-Westphalian Era. Oxford: Polity.
MacDougal, M. S., & Reisman, M. W., (986) International Law In Policy-Oriented Perspective. I R. St. J. MacDonald & D. M. Johnston (red.) The Structure and Process of
International Law. The Hague: Martinus Nijhoﬀ Publishers.
Marks, S., (2000) The Riddle of All Constitutions: International Law, Democracy, and the
Critique of Ideology. Oxford: Oxford University Press.
Mosler, H., (2000) Subjects of International Law. I Encyclopedia of International Law, 4.
Amsterdam: North-Holland, 2000, 70–727.
O’Connell, M. E., (999) New International Legal Process. I American Journal of International Law 93, 334–35.
Slaughther, A.-M., (993) International Law and International Relations Theory: A Dual
Agenda. American Journal of International Law 87, 205–239.
Slaughther, A.-M., (995), International Law in a World of Liberal States. European Journal of International Law 6, 503–538.
Van Hoecke, M., (2003) The Intertwinement of Form and Substance: The Legitimation
of Law. I Festskrift till Åke Frändberg. Uppsala: Iustus Förlag, 307–326.
Weil, P., (983) Towards Relative Normativity in International Law? American Journal of
International Law 77, 43–442.
233
Biståndets biopolitik:
Civilsamhälle, enskilda organisationer
och styrning på distans
Jens Stilhoﬀ Sörensen
Termen civilsamhälle har haft en renässans de senaste två decennierna inom
både forskningen och den oﬀentliga debatten. Denna renässans kom först i
Östeuropa och i den anglosaxiska världen (980-talet) och något senare i
Sverige (990-talet). Begreppsligt kopplas det ofta till andra begrepp som
socialt kapital, enskilda organisationer, och social tillit.
Civilsamhälle har generellt en positiv värdeladdning och uppfattas som
något bra och grundläggande för demokrati. Det är en mycket gammal term,
som har haft olika referens i historien, och är dessutom ganska vagt. Detta
gör att termen som begrepp i vetenskaplig bemärkelse är problematisk samtidigt som den är intressant och tycks innehålla stor potential för forskning
inom demokratifrågor, välfärdsfrågor och även bistånds- och utvecklingspolitiska frågor. Jag skiljer här på term (själva ordet) och begrepp (innehållet
och innebörden som ges).
Denna artikel kommer att fokusera på begreppet civilsamhälle i relation
till biståndspolitiska frågor inom återuppbyggnad efter krig. Den är relaterad till min avhandling State Collapse and Social Reconstruction in the
Periphery – The Political Economy of Ethnicity and Development in the
Periphery: Yugoslavia, Serbia, Kosovo. Eftersom avhandlingen omfattar ett
vidare teoretiskt område och har ett relativt omfattande empiriskt material,
kommer jag här främst att försöka lyfta fram de aspekter, teoretiskt och empiriskt, som direkt berör problemet med begreppet civilsamhälle inom biJENS STILHOFF SÖRENSEN, ﬁl. dr i Historia och Civilisation vid European Uni-
versity Institute. År 2007 börjar han arbeta med projektet Civilsamhälle och ’human
security’ i den nya bistånds- och säkerhetspolitiken (Utrikespolitiska institutet). Avhandling: State Collapse and Social Reconstruction in the Periphery – The Political Economy of
Ethnicity and Development: Yugoslavia, Serbia, Kosovo (2006).
234
BISTÅNDETS BIOPOLITIK
ståndspolitiken (speciﬁkt i återuppbyggnad efter krig, men även generellt).
Genom ingången i begreppet civilsamhälle (som härleds ur den biståndspolitiska diskursen och praktiken) genereras även relationer till begrepp
som social tillit och fenomen som enskilda organisationer och problem som
styrning på distans. Om jag på dessa sidor lyckas ge bidrag till fortsatt reﬂektion, teoretisk och begreppslig debatt eller uppslag till vidare empiriska studier, skulle jag vara mycket nöjd. I bästa fall hoppas jag också väcka intresse
att läsa hela State Collapse …
Begreppet civilsamhälle som problem
För att hantera begreppet civilsamhälle har jag valt att främst undersöka hur
det används och vad som därigenom möjliggörs politiskt. Dessutom menar
jag att en historisk referens är av intresse dels för att placera in och relativisera begreppet i sitt historiska sammanhang, dels för att belysa att en viss
värdeladdning hos ett begrepp kan överföras då begreppet används mycket
annorlunda än tidigare. Med andra ord kan en positiv konnotation hos ordet
(termen) civilsamhälle transporteras över historisk tid och mellan olika
kontexter även då själva begreppet är annorlunda.
Poängen med den historiska placeringen av begreppet är alltså inte antikvarisk utan begreppshistorisk. Det sistnämnda är en metod för att förstå
den politiska diskussionen i dess kontext i en given tid eller för att se hur
själva språkbruket ger upphov till ny verklighetsuppfattning och politik och
därmed också till politisk och social förändring.
Användning: kontexter
Den klassiska deﬁnitionen av civilsamhälle är från Cicero (även om vi kan
ﬁnna en grekisk variant hos Aristoteles). För Cicero betydde detta emellertid bara ett samhälle som styrdes av lagen (ett rättssamhälle) där staten eller
staden (civitas) var ett partnerskap under lagen (societas), och i praktiken
tänkte han på Rom.2 Under hög- och senmedeltiden och renässansen byggde olika tänkare vidare på denna tradition, även om det utvecklades i relation till kristen doktrin. Här fanns olika traditioner, katolska och lutheranska, naturrättsliga och republikanska, men den viktigaste förnyelsen kom
med John Locke som gjorde en distinktion mellan civilsamhälle och styre
(regering), då han hävdade att det förra är mer omfattande än det senare.
235
BISTÅNDETS BIOPOLITIK
Det är emellertid först med den skotska upplysningen (John Ferguson,
Adam Smith) som grunden lades för en ny utveckling av begreppet, där det
kom att innefatta (den fria) marknaden.
En ny klassisk deﬁnition kom med Friedrich Hegel som reagerade mot
den skotska debatten och utvecklingen av den politiska ekonomin. Han reagerade mot idén om den fria marknaden, vilken han såg som ett hot mot det
civila samhället. Härifrån kommer synen att civilsamhället är något som ligger mellan familjen och staten. För Hegel var emellertid staten av central
betydelse för begreppet, och det var statens roll att motverka spänningarna
i civilsamhället (marknaden).3 Här lades en viktig skiljelinje som vi har anledning att återkomma till senare. Skiljelinjen består i synen på marknaden i
relation till staten, där den skotska upplysningen ser staten som ett hot mot
marknad och civilsamhälle, medan Hegel ser staten som en viktig garant
mot problem som genereras inom denna sfär.
Inom marxismen var det främst Antonio Gramsci som utvecklade begreppet civilsamhälle och gjorde det till arenan för den politiska kampen. Här
inkluderades familjen i begreppet. Begreppet föll sedan i glömska under ﬂera
decennier, men under 980-talet ﬁck det en renässans då det användes av
intellektuella oppositionella i Östeuropa som deﬁnierat mot staten. Begreppet ﬁck sedan ett uppsving i brittisk och kontinental forskning och debatt och
senare även i Sverige.4 En varning bör här utfärdas för att begreppet alltså haft
varierande innebörd och dessutom att översättning av begreppet mellan olika
traditioner och språkområden kan vara problematisk. Societas civilis, bürgerliche gesellschaft, zivilgesellschaft, civil society, spoleczenstwo är olika översättningar av begreppet civilsamhälle, men innebörden kan delvis variera.
Problem med begreppet civilsamhälle inom biståndspolitik
Inom biståndspolitiken ﬁck begreppet civilsamhälle starkt genomslag
under 990-talet i samband med omstruktureringen av bistånd från arbete
direkt med regeringar till förmån för stöd till enskilda organisationer
(NGO’s) och arbete med demokratibistånd, återuppbyggnad efter krig, försoning och liknande.5 Redan under 980-talet började biståndsgivare alltmer
kanalisera bistånd genom NGO’s, främst i Afrika, och trenden stärktes och
konsoliderades genom demokratibistånd i Östeuropa under 990-talet och
kanske särskilt i relation till försoning, demokrati och återuppbyggnadsbistånd i Jugoslaviens efterföljarstater. Samtidigt innebar Sovjetunionens
236
BISTÅNDETS BIOPOLITIK
kollaps att det bipolära mönstret i världen upphörde och med detta även det
internationella patron–klient-förhållande som funnits på många håll i Afrika och Asien. En ny trend med utdragna inbördeskrig kom att omvärderas
och ﬂyttas fram på den säkerhetspolitiska agendan genom att dessa konﬂiktområden genererade dels ﬂyktingar, dels kriminella ekonomier som länkades in i den globala ekonomin (narkotika, vapen, traﬃcking etc.). Biståndet
blev nu mer intimt kopplat till säkerhetspolitiken och riktades till stor del till
konﬂiktområden. För att penetrera områden, där staten var svag eller olämplig som partner, blev NGO’s en allt viktigare ingrediens i biståndspolitiken.
Dessa organisationer kunde arbeta med motsvarande lokala organisationer
direkt i ett område eller med lokalbefolkning utan statliga kanaler i mottagarområdet. Samtidigt kom de lokala organisationer som bildades (ofta
som reaktion på de nya ﬁnansieringsmöjligheter som uppstod) att betraktas
som representanter för lokalsamhället eller som civilsamhället.
Den nya modellen med bistånd genom NGO’s diskuterades och legitimerades som en mer demokratisk modell, mer folkligt förankrad och involverande och som ett arbete genom och stöd till det civila samhället. Här kom
alltså civilsamhälle att stå som motpol till staten och dess institutioner. Begreppet civilsamhälle deﬁnierades dock inte av biståndsgivarna förrän relativt nyligen. Från verksamheten som bedrivits är det dock tydligt att biståndsgivarna har förstått civilsamhälle som någon form av enhet (snarare
än något mer abstrakt som processer eller oﬀentligt rum) och som helt frikopplat från staten. Rent faktiskt har det oftast varit synonymt med NGO’s
och till viss del ”oberoende medier”. Detta är instrumentellt logiskt, eftersom
en biståndsgivare behöver en juridisk enhet, en organisation eller institution, att ingå kontrakt med och transferera biståndsmedel till. Att biståndsgivarna har denna syn på civilsamhälle har sedan bekräftats när biståndsgivare har börjat ge deﬁnitioner av begreppet. Världsbanken har faktiskt
lanserat ett eget begrepp, Civil Society Organisations (på svenska närmast
civilsamhälleorganisationer), och deﬁnierar detta som icke statliga och icke
kommersiellt inriktade organisationer som verkar i det oﬀentliga livet och
som utrycker sina medlemmars eller andras intressen och värderingar,
grundat på etiska, kulturella, politiska, vetenskapliga, religiösa, eller ﬁlantropiska överväganden.6 Aktörer som OSSE (Organisationen för Säkerhet
och Samarbete i Europa) och det amerikanska biståndsorganet USAID refererar till civilsamhällets aktörer som demokratins vakthundar mot regeringen och att de i just detta syfte stödjer dem.7
237
BISTÅNDETS BIOPOLITIK
Ett problem med att formulera deﬁnitioner på detta sätt i just biståndsinstrumentellt syfte är att det inte ger någon vägledning för biståndets riktning. Det är ju tydligt med den här typen av deﬁnitioner att det inte är alla
civilsamhällets organisationer som är bra för just demokratiutveckling och
försoning (i samhällen som genomlevt konﬂikt). Världsbankens deﬁnition
skulle exempelvis passa in på en organisation som Ku Klux Klan och kanske
till och med på Al Qaeda, även om dessa knappast kan betraktas som lämpliga partner för demokrati- och försoningsbistånd. Detta är en iakttagelse
som lyfter fram frågan om relationen mellan civilsamhälle och etnicitet.
Min egen forskning om bistånd i konﬂiktområden fokuserar på före detta
Jugoslavien och särskilt Kosovo. Efter NATO-interventionen är Kosovo ett
område utan deﬁnierad status. Det är formellt (och statsrättsligt) en del av
Serbien, vilken den serbiska staten såväl som minoriteten i Kosovo önskar,
medan den albanska majoriteten i Kosovo vill bilda en självständig stat
(eventuellt för att senare slutas samman med Albanien). Förhandlingar pågår, men under sex års tid har det internationella protektoratet och biståndsaktörerna där arbetat på att bygga statliga strukturer utan att adressera denna
grundläggande fråga. De etniska skiljelinjerna i Kosovo är mycket starka.
Språken är olika, och dessutom har serber och albaner olika kultur. Albanerna är organiserade i klaner med inslag av klanlojalitet och sedvanerätt,
vilket serberna inte har. Dessa skiljelinjer har dessutom legat till grund för
misstro mellan de båda grupperna under många decennier. Fram till 966
var Kosovo dominerat av Serbien, vilket genererade omfattande albanskt
missnöje, men under 970- och 980-talen (då den jugoslaviska staten var
extremt federaliserad och decentraliserad) var det albanerna som styrde
provinsen. Detta ledde i sin tur till serbisk misstro och klagomål på att de
albansk-dominerade institutionerna var korrumperade av etnisk och klanbaserad lojalitet. Under 980-talet förvärrades konﬂikterna, och efter Serbiens de facto-upphävande av Kosovos autonomi under 989–90 delades
Kosovo upp i separata samhällen på etnisk grund. Under hela 990-talet
levde albanerna som undertryckta och starkt diskriminerade i en ultranationalistisk serbisk stat. NATOs intervention 999 löste inga problem men kastade om balansen så att albanerna återigen dominerar provinsen som nu
styrs som internationellt protektorat.
I ett etniskt delat samhälle som Kosovo aktualiseras frågan om relationen
mellan civilsamhälle och etnicitet. Detta blir särskilt ett problem när det gäller bistånd för att främja liberal demokrati och försoning. Om civilsamhäl238
BISTÅNDETS BIOPOLITIK
let, i biståndsgivarnas förståelse, är tänkt att främja demokrati och liberala
värderingar så kan inte de organisationer, som det så kallade civilsamhället
utgörs av (i biståndsgivarnas deﬁnition), vara baserade på etnisk exklusion,
vilket innebär att endast organisationer med särskild värdegrund kan få
stöd. I praktiken innebär det faktiskt att försöka skapa organisationer med
en viss värdegrund. Det senare är alltså en aktiv värde- och kulturpåverkan.
Det är kulturpåverkan på så sätt att själva klanstrukturerna och de sedvanerätter som bevarats måste utmanas och helst brytas upp till förmån för en
”universell” tradition baserad på liberal individualism eller åtminstone en
alternativ form av kollektivism som kan bära biståndsgivarnas värden.
Lokala NGO’s utväljs därför efter dylika kriterier, vilket i sin tur leder till
frågan om vem de egentligen representerar.
Biståndsaktörer i Kosovo har i stora avseenden ignorerat problemet med
etnicitet i relation till civilsamhälle. I USAIDs utvärdering av hur NGOsektorn i Kosovo såg ut när protektoratet infördes 999 påstås:
Trots avsaknad av tidigare erfarenhet av demokrati och civilsamhälle, som ett
resultat av en lång historia av kommunistiskt och serbdominerat styre, försåg
samhället i Kosovo sig med sociala, kulturella, och grundläggande samhällsservice under de senaste tio åren, genom ett i huvudsak frivilligt civilsamhällesystem.8
Bortsett från att den historiska beskrivningen här är tvivelaktig bör det påpekas att det självorganiserade kosovoalbanska samhället under 990-talet
var starkt etniskt deﬁnierat och att serber och albaner levde närmast i parallella samhällen där albanerna organiserade sig mot alla serbiska institutioner (som i sin tur var diskriminerande mot alla icke-serber). Detta albanska
samhälle var också fram till 996–997 helt dominerat av ett enskilt parti
(LDK) som leddes av Ibrahim Rugova. Att kalla det civilsamhälle innebär
en mycket speciﬁk tolkning av begreppet på ett sätt som knappast tidigare
existerat. Det innebär ett bortseende från problem med etniska relationer.
Efter 996–997 utmanades LDK av radikala och militanta grupper som bedrev gerillaattacker, politiska attentat, och mord på civila och som delvis
ﬁnansierades med hjälp av kriminell verksamhet, främst specialiserad på
heroin- och vapenhandel samt traﬃcking.9 Dessa i början små och perifera
grupper ﬁck ökat inﬂytande, och från och med hösten 998 stöddes deras
politiska agenda aktivt av USA. De har alltsedan dess kommit att dominera
politiken i Kosovo.
239
BISTÅNDETS BIOPOLITIK
I det etniskt delade Kosovo fanns under 990-talet även serbiska organisationer som i sig var etniskt deﬁnierade, och efter 999 har serberna i sin tur
bildat parallella strukturer. Det anmärkningsvärda är att USAID inte betraktar också dessa som civilsamhälle. Oaktat att denna etniska uppdelning utgör själva kärnan i konﬂikten i Kosovo, och kärnan i problemet med att
bygga statsliknande institutioner, är det egendomligt att endast en enskild
etnisk grupps organisering betraktas som civilsamhälle. En biståndsorganisation utifrån deﬁnierar alltså civilsamhälle i etniska kategorier utan att ens
nämna ordet/begreppet etnisk. Det är som om det inte existerade någon etnisk uppdelning eller konﬂikt alls, trots att detta faktiskt är grunden för interventionen.
Även Sida har en intressant men problematisk deﬁnition av civilsamhälle. Enligt Sida är det civila samhället:
En arena, skild från staten, marknaden och det enskilda hushållet, i vilken
människor organiserar sig och agerar tillsammans för gemensamma intressen.0
Med dessa deﬁnitioner har kopplingen till staten helt försvunnit. Begreppet,
som en gång var snarast synonymt med eller åtminstone starkt kopplat till
staten, genom att det utgjorde ett samhälle styrt av lagen, har därmed färdats
en lång väg där staten har försvunnit i processen medan den positiva konnotationen om vad som eftersträvas har bevarats. Denna tolkning får vi bekräftat genom att Sida explicit menar att civilsamhälle existerar överallt,
också i samhällen som är fragmenterade eller präglade av konﬂikt mellan
olika beväpnade grupper:
Under auktoritära regimer, eller i sönderslagna och fragmenterade samhällen
där olika väpnade grupper strider mot varandra och statsapparaten är svag, kan
det ibland vara svårt att upptäcka ett civilt samhälle. Med ovan nämnda syn på
det civila samhället är det dock svårt att tänka sig ett land där ett civilt samhälle
överhuvudtaget inte ﬁnns även om det kan vara splittrat, svagt utvecklat eller
svårt för en utomstående att upptäcka.
Därmed har både den historiska traditionen med kopplingen till staten och
traditionen inom liberal politisk teori, med idén om ett hypotetiskt socialt
kontrakt, slutgiltigt dumpats. Civilsamhälle kan således existera under anarki eller i ett hypotetiskt naturstadium. Så länge människor utanför familjen
agerar tillsammans för att främja gemensamma intressen kan vi tala om
240
BISTÅNDETS BIOPOLITIK
civilsamhälle. Därmed måste man kunna tala om civilsamhälle hos bushmännen i Kalahariöknen i Namibia, eftersom de organiserar sig för jakt och
årliga sammankomster mellan små nomadgrupper (vilket är av gemensamt
intresse utanför familjen). Civilsamhälle existerar alltså överallt även om det
kan vara svårt att upptäcka. Men exakt vad är det som är svårt att upptäcka?
Är det själva det faktum att människor bedriver verksamhet av gemensamt
intresse utanför staten? Är inte detta en väl liberal deﬁnition som tenderar
att mystiﬁera det sociala fenomenet med mänsklig samvaro? Med Sidas syn
skulle faktiskt ett sjörövarskepp eller en armé av en invaderande folkstam
kvaliﬁcera som civilsamhälle (dock inte reguljära arméer eftersom sådana
organiseras av stater). Möjligen skulle sjörövarskeppet kunna diskvaliﬁceras, om man menar att det drivs av marknadsintresse (i ﬁlmen Pirates of the
Carribean är intresset dock ej ekonomiskt så här är sjörövarbesättningen
kvaliﬁcerad). Deﬁnitionen blir alltså både för vid och inte tillräckligt uttömmande för att vara operationellt användbar i biståndspolitiska syften.
Poängen vi är ute efter här är förstås att staten är av grundläggande betydelse och mycket svår att göra sig av med, om man vill ha en meningsfull
diskussion om civilsamhälle. Man skulle kunna misstänka att biståndsorganen i själva verket tar staten för given och att detta är anledningen till att de
glömt bort den, men i Sidas resonemang tycks så inte vara fallet. Man kan
lika gärna misstänka att statens försvinnande från diskussionen är ett symptom på en nyliberal trend, där statens roll successivt och systematiskt nedgraderats. På andra ställen framgår emellertid att Sida inte stödjer alla organisationer inom civilsamhället och främst fokuserar på juridiska reformer,
stöd till oberoende medier och stöd till NGO’s.
Det första av dessa stöd handlar om ett normativt-juridiskt ramverk för
ett öppet samhälle (demokrati och marknadsekonomi). Även om detta kan
innebära svårigheter i relation till faktiskt existerande normer, värde- och
lojalitetsstrukturer, så är det de två senare som i praktiken är särskilt problematiska. När det gäller oberoende medier har det visat sig svårt att i praktiken tillämpa objektiva kriterier i biståndet. Skälet till detta är att Sida ibland
önskar ge stöd till medier, där till exempel ägande och redaktörskap ej är
åtskilda men där andra kriterier passar in som rör till exempel kritisk rapportering. Samtidigt ﬁnns det medier som formellt är oberoende men
där inriktningen på journalistiken är sådan att det ej är önskvärt att ge stöd
(exempelvis en nazistisk tidskrift). Bedömningen inför stöd är därför i praktiken alltid subjektiv (och bör förmodligen vara det).
24
BISTÅNDETS BIOPOLITIK
När det gäller stöd till NGO’s har detta ofta betraktats som en demokratisering av biståndet eftersom det innebär en breddning till folkliga organisationer i stället för stöd direkt från och till stater. Man kan emellertid ifrågasätta detta, eftersom de ﬂesta NGO’s inte är demokratiska i sin struktur – de
väljer inte sina ledare, de är inte nödvändigtvis representativa för lokalbefolkningen, de behöver inte bygga broar för en bredare folklig förankring
som partier måste, de kan inte avkrävas ansvar såsom en statlig myndighet
och så vidare. Dessutom innebär de fall där NGO’s utför service att den speciﬁka tjänsten kan genomföras selektivt (endast i vissa områden) i motsats
till vad som förväntas av en statligt utförd service. Det innebär också att
kontraktet om tjänsten kan brytas direkt efter ett givet budgetår. Slutligen
ﬁnns en risk med fragmentering och polarisering genom stödet till lokala
NGO’s, en risk som inte är lika uppenbar om det hade varit statliga organ
som stöddes. Många NGO’s arbetar främst med kampanjer och attitydpåverkan, där de inte alls är lokalt representativa, men de blir resursstarka
genom de externa biståndsaktörerna. Frågan om stöd till NGO’s kan alltså
problematiseras och ifrågasättas på olika sätt.
NGO’s, civilsamhälle och bistånd i Kosovo
I Kosovo ﬁnns i dag en omfattande NGO-sektor som är en produkt av 990talet men som genomgått en expansion sedan inrättandet av ett internationellt protektorat. Utvecklingen följer trenden i hela före detta Jugoslavien
där NGO’s skapades av en urban medelklass. NGO-sektorn expanderade
under och efter krigsåren. I de nya etniska staterna belönades supportrar
till de styrande partierna medan andra marginaliserades, men inom NGOsektorn fanns en nisch för en liten politiserad grupp inom medelklassen. En
stor del av NGO-sektorn handlade om antiregim- eller antikrigsorganisationer eller om NGO’s som arbetade med mänskliga rättigheter, försoning
eller andra projekt. Utvecklingen stimulerades genom bistånd.
I Kosovo var bilden något annorlunda, eftersom det parallella albanska
samhället under 90-talet utgjorde ett etniskt samfund som stod i konﬂikt
mot den slaviska (serbiska) staten. Förvisso fanns NGO’s inom andra etniska
grupper, men i huvudsak innebar biståndet här ett stöd för en etnisk-nationalistisk organisering gentemot staten. Endast ett fåtal organisationer (till
exempel Moder Theresa-orden) hade en existens oberoende av det externa
biståndet. Från omkring 50 NGO’s i Kosovo under 999 ökade antalet under
242
BISTÅNDETS BIOPOLITIK
följande år till 642 (400 lokala) och steg till omkring  000 år 2004. Detta är
en indikation på att hela sektorn till stor del är ett externt implantat och att
NGO’s inte endast är ett komplement inom västerländskt bistånd utan en
central komponent. Flera NGO’s är direkt skapade av externa biståndsgivare.
Civilsamhälle och social tillit
Biståndspolitiken har också inspirerats av Robert Putnams forskning som
visat kopplingar mellan tätheten i sociala nätverk (civilsamhälle), social tilllit och institutioners eﬀektivitet, demokrati och ekonomisk tillväxt.2 Problemet för biståndet är att Putnam visade på mycket långa historiska traditioner som inte snabbt går att imitera. Andra forskare, till exempel Bo Rothstein, har argumenterat att den historisk-kulturella dimensionen inte är så
viktig utan att det i stället är de statliga institutionerna som är centrala för
social tillit och därtill kopplade positiva eﬀekter.3 Återigen är inte det senare
av relevans för ett bistånd som bestämt sig för att statens roll i utvecklingsprocessen bör vara minimal. På detta sätt hämtar biståndspolitiken inspiration från forskningen endast selektivt genom att vissa forskningsresultat
beaktas och andra inom samma studie ignoreras.
Frågan om social tillit är förstås av betydelse i samhällen som genomlevt
konﬂikt och därför behöver någon form av försoningsprocess. Ett problem
är emellertid på vilken nivå och i vilken social kontext som den sociala tillliten är nödvändig för fred och utveckling. Den sociala tilliten kan vara hög
inom etniska grupper och inom klanstrukturer men extremt låg mellan de
etniska grupperingarna eller de olika klanerna. Faktiskt är det ju detta som
ofta är problemet och utgör kärnan i konﬂiktdynamiken. Att ge stöd till
NGO’s och på så sätt försöka skapa civilsamhälle är därför inte nödvändigtvis det bästa, om man önskar integrera ett samhälle. Resultatet skulle kunna
bli en organisering av separata intressen inom ett konﬂiktfyllt och polariserat samhälle. Att försöka bryta upp existerande lojalitetsstrukturer och ge
stöd till överbryggande nätverk kan också i sig utgöra en risk för att man får
en ökad spänning till de redan etablerade nätverken. Problemen är många
och de blir inte mindre av att statens roll reduceras. I grunden är det ju just
integration i statliga strukturer som är nödvändig att åstadkomma för att
skapa demokrati, och därför borde staten få betydligt större uppmärksamhet. I Kosovo ﬁnns emellertid ett speciﬁkt problem med att provinsens sta243
BISTÅNDETS BIOPOLITIK
tus inte är löst. Skall det bli en egen stat eller fortsatt vara en del av Serbien?
I Kosovo har biståndsgivarna i praktiken gett stöd till monoetniska strukturer och radikala nätverk och därmed bidragit till ytterligare problem.
Anpassningar till global marginalisering:
dubbelrörelse under sentida kapitalism
I min avhandling har jag utvecklat ett enhetligt perspektiv för att förstå både
Jugoslaviens sönderfall, konﬂikterna och deras politiska ekonomi och biståndspolitikens förändrade karaktär. Jag har argumenterat för att en ny fas
i den globala politiska ekonomin, där bland annat nyliberalismen ersatte
Keynesianismen, inleddes under 970-talet och att detta resulterat i en tudelning i den globala utvecklingen. De dynamiska krafterna i den globala
ekonomin har alltmer koncentrerats inom och mellan tre regioner (Nordamerika, Västeuropa, Sydostasien), medan resterande regioner alltmer har
marginaliserats. Efter Sovjetunionens sammanbrott upphörde sedan betydelsen av många tidigare klientstater i de perifera områdena samtidigt som
helt nya områden (främst Östeuropa) öppnades upp för kapitalistisk expansion (nu i nyliberal tappning). I de marginaliserade områdena, där den formella ekonomin blivit alltmer marginaliserad i en global kontext, har det i
stället utvecklats alternativ till formell ekonomisk utveckling. Detta har ofta
inneburit expansion av informell ekonomi som varit sammanlänkad med
politiska projekt i radikal tappning (etnisk nationalism, lokala krigsherrar,
islamisk fundamentalism). Detta är vad vi kan kalla en Polanyansk dubbelrörelse. Karl Polanyi analyserade uppkomsten av fascism, kommunism och
den liberala välfärdsstaten i Europa som tre olika svar på de förödande sociala konsekvenser som en tidigare extrem utveckling av marknadsliberalism hade fört med sig.4 Marknadsliberalismens utveckling var den första
fasen i en dubbelrörelse, där de tre olika politiska projekten var en andra fas
för att skydda samhällena mot den första. Vi har nu en liknande trend där
den så kallade globaliseringen har olika politiska och ekonomiska svar. Även
om kapitalismen som system har en viss inre logik och egendynamik, så har
den huvudsakliga aktören i denna process för att öppna upp världen för nyliberal politik varit USA som hegemon och dominerande makt i det internationella systemet.
Samma process som ger upphov till olika svar på global marginalisering
(radikala projekt och informell och svart ekonomi) är också grunden för
244
BISTÅNDETS BIOPOLITIK
biståndspolitikens förändring. Biståndet har frångått idén om statens roll i
en keynesiansk utveckling till förmån för marknadens roll. Här blir NGO’s
en viktig del i politiken och kan betraktas som privata agenter som implementerar givarländernas biståndspolitik. Denna politik är alltmer biopolitisk, vilket innebär en genomgripande kontroll av människors totala livsvillkor och levnadssätt som nu fokuserar att påverka attityder.5 Biopolitik
som global ambition kan karakteriseras av ambitionen att påverka attityder,
och moral, genom nätverk av privata aktörer för att penetrera samhället i
mottagarlandet. Här blir NGO’s och civilsamhälle biopolitiska instrument
som är inlemmade i ett större nätverk i en ny form av styrning på distans.
Relationerna mellan givarländer och mottagarsamhälle är förstås starkt
asymmetriska i att det är givarens roll att sätta standard för attityd och moralutveckling hos mottagare. Relationen beskrivs därför bättre med begreppet
imperialism än med biståndssamarbete. I grunden är detta en term som kan
vara provocerande, men den är likväl mer analytiskt korrekt. Detta innebär
inte att det inte skulle kunna ske utveckling. Även det romerska imperiet
förde med sig utveckling i form av vägar och akvedukter i de områden där
det expanderade.
Det ska också betonas att även om dessa processer är globala så är den
speciﬁka lokala/regionala utvecklingen alltid präglad av de lokala/regionala
historiska förhållandena såsom institutionell utformning, sociala relationer
(till exempel i termer av klass och etnicitet), kulturtraditioner och de möjligheter och begränsningar som ﬁnns lokalt/regionalt. Globala processer är
centrala men måste kompletteras med speciﬁka studier av det lokala/regionala för att där tolka utvecklingens karaktär i det enskilda fallet.
Det vetenskapsteoretiska perspektivet i avhandlingen är dialektiskt, vilket innebär en betoning av process och förändring och av relationer snarare
än entiteter. I detta avseende bör man tala om utfall och uppkomst ur processer snarare än kausalitet. Alla lösningar bär inom sig fröet till nya problem. Detta fäster också vikten vid ett historiskt perspektiv där man studerar relationer och processer över tid.
Avslutning
Avhandlingen berör ett vidare teoretiskt och empiriskt område, där begreppet civilsamhälle och dess användning är relevant i vissa avseenden och särskilt i relation till biståndspolitiken.
245
BISTÅNDETS BIOPOLITIK
En viktig slutsats gäller att begreppet civilsamhälle i dessa sammanhang
är tömt på historiskt innehåll, även om den positiva konnotationen bevarats.
Begreppsanvändningen har knappast någon koppling till den hegelianska
traditionen, eftersom det nu är så ensidigt fokus på det som inte är staten. I
den hegelianska traditionen uppfattas civilsamhälle och stat som komplementära, där staten är en gemensam garant mot de särintressen som utvecklas inom civilsamhället (inklusive marknadsintressen). Biståndsgivarnas
samtida användning är snarast dominerad av en anglosaxisk uppfattning,
där staten främst betraktas som ett latent potentiellt hot mot civilsamhällets
autonomi och marknadens och individens frihet. Det ska dock betonas att
även den anglosaxiska historiska traditionen, och framför allt den liberala
teoritraditionen med idén om socialt kontrakt, delvis har förlorats på vägen.
I relation till biståndspolitiken måste användningen av begreppet snarare
förstås utifrån en ny kontext och politisk ambition genom de möjligheter det
för med sig i termer av mobilisering för en global biopolitisk ambition och
för nya former av styrning på distans genom nätverk av kontrakterade privata aktörer.
Noter/referenser
Inspirationen är från både den tyska och anglosaxiska synen på begreppshistoria. För en
diskussion av likheter och skillnader se Hampsher-Monk, I., m.ﬂ. (red.) (998) History of
Concepts: Comparative Perspectives. Amsterdam University Press.
2
Cicero The Republic, :39, 4, 49. I Cicero (998) The Republic and the Laws. (Översättning av N. Rudd.) Oxford Classics; jfr. Black.
3
Här grovt förenklat men i grunden en korrekt tolkning. Jfr Hegel, F., (99) Elements of
the Philosophy of Right. (Översättning av H. B Nisbet.) Cambridge University Press:
Sektion 2, s. 220–274 in passim, till exempel § 256, s. 274.
4
För begreppet i svensk debatt se Amnå, E., (2005) Scenöppning, scenvridning, scenförändring: en introduktion. I E. Amnå (red.) Civilsamhället: Några Forskningsfrågor. Riksbankens Jubileumsfond & Gidlunds Förlag.
5
För biståndets utveckling se till exempel Duﬃeld, M., (200) Global Governance and the
New Wars. Zed Books; Tvedt, T., (998) Angels of Mercy or Development Diplomats?
Africa World Press, Inc.
6
Min översättning från engelska och utdrag ur Världsbankens skrivelse (2005-07-25):
http://web.worldbank.org/WEBSITE/EXTERNAL/TOPICS/CSO/0,,contentMDK:200…
7
USAID Kosovo Civil Society Fact Sheet Civil Society and Government (2005-07-25):
www.usaid.gov/missions/kosovo/USAID_Kosovo_fact_sheets/civsoc_fact_she...;
OSCE Mission in Kosovo Civil Society (2005-07-25): www.osce.org/kosovo/3376.html

246
BISTÅNDETS BIOPOLITIK
Min översättning från: USAID Kosovo NGO Sustainability Index 1999, s. 58 (200507-25): www.usaid.gov
9
Detaljer och empiriska belägg ﬁnns i State Collapse …, särskilt kapitel 7.
10
Sidas policy för det civila samhället – April 2004. Sida, Stockholm: s. 8.
11
Ibid. s. 9.
12
Putnam, R., (1993) Making Democracy Work. Princeton University Press; Putnam, R.,
(2000) Bowling Alone: The Collapse and Revival of American Community. Simon &
Schuster, New York.
13
Rothstein, B., (2003) Sociala fällor och tillitens problem. SNS Stockholm.
14
Polanyi, K., (1944/1957) The Great Transformation. Beacon Press.
15
Från Michel Foucault i till.exempel (1976) The Will to Knowledge – History of Sexuality
Vol 1. Penguin.
8
247
Folkbildning på export
Funderingar i efterhand
Kerstin E. Wallin
När jag tillfrågades om att skriva en kort artikel med anknytning till min
avhandling, blev jag både överraskad och glad. Försöken att få anslag för
fortsatt forskning misslyckades, och förhoppningarna om att kunna inspirera andra till att ta upp några av de frågor jag antydde i slutet av avhandlingen har så vitt jag vet inte infriats.
Jag ﬁnansierade min forskning genom arbete som facköversättare (auktoriserad translator från engelska, spanska och portugisiska). Den verksamheten är fortfarande min huvudsakliga sysselsättning som dock inte är så
väsensskild från forskning.
All forskning innebär någon form av tolkning – på grekiska hermeneuein
(att tolka). För att översätta ett ord rätt måste man förstå den mening ordet
ﬁnns i och för att översätta hela meningen rätt, måste man förstå helheten
den beﬁnner sig i. Översättning mellan olika språk kan betraktas som modell för tolkning över huvud taget, eftersom språket självt är en övergripande
tolkning av världen. Översättarens uppgift är ”att i sitt eget möte med en
främmande förståelsehorisont förmedla denna till ytterligare en part” (Ödman 979). Såväl översättning till/från ett främmande språk som tolkning av
förhållanden och företeelser i ett annat land än det egna handlar om kommunikation. Under senare år har jag börjat fråga mig om inte kommunikation är en förbisedd faktor i biståndsprojekt.
Närmast ger jag en översikt över avhandlingen och mina slutsatser. Därefter diskuterar jag olika aspekter av kommunikation i biståndssammanhang.
KERSTIN E. WALLIN arbetar som auktoriserad translator (och ibland även som tolk)
i det egna företaget AB Uppsala Språkbruk. Hon undervisar även blivande översättare.
Avhandling: Folkbildning på export? Sammanhang, förutsättningar, möjligheter (2000).
248
FOLKBILDNING PÅ EXPORT
Avhandlingen
Min avhandling föddes ur ﬂera års funderingar kring det fackliga bistånd i
Latinamerika som jag arbetade med under åren 983–996. Från att ha varit
övertygad anhängare av tankarna bakom stödet för lokala facklig utbildning
i studiecirkelform blev jag med tiden alltmer tveksam till hur vi försökte
förverkliga det. Det som hände i de olika organisationerna och reaktionerna
från deltagare i utbildningarna stämde inte med förväntningarna, men det
fanns aldrig tid till att göra mer ingående analyser av vad det var som hände.
Till slut tog jag tjänstledigt för att studera detta närmare.
Det svenska fackliga biståndet byggde till stor del på svenska erfarenheter
av folkbildning. Det som fungerar hos oss antogs fungera hos andra, efter
smärre justeringar. Jag ville studera utvecklingen av fackliga organisationer
och folkbildning i något land, som jag arbetat med, för att se vad som var
gemensamt och vad som kunde vara annorlunda och om eventuella skillnader kunde ge förklaringar till problem i projekt. Valet av Chile var naturligt,
därför att det var ett populärt land även hos många andra svenska och utländska biståndsgivare som ofta satsade på lokal utveckling genom olika former av utbildning. Det var också intressant, eftersom biståndet pågått så
länge, både under Pinochets diktatur och därefter.
Utgångspunkten för avhandlingen var att fackliga organisationer är en
av ﬂera folkrörelser som tillsammans är en förutsättning för demokrati.
Hilding Johansson (984) menar att fackföreningarna i Sverige spelar roll
som demokratiska miljöer, gemenskapsgrupper som möjliggör för människor att vara medagerande i samhället och att de utvidgat demokratin.
Hur hade det varit i Chile?
Mina försök att avgränsa en någorlunda kort tidsperiod för undersökningen stupade på att argument och förklaringar till utformning och genomförande av folkbildning, liksom till fackliga organisationers agerande (i både
Sverige och Chile), så många gånger hänvisade till erfarenheter relativt långt
tillbaka i tiden. Till slut valde jag att börja från början, det vill säga med 800talet. Min avhandling kom därför att ta upp folkbildningens och folkrörelsernas framväxt och utveckling i Europa, USA och Chile, det svenska biståndets framväxt och det internationella samarbetet mellan frivilligorganisationer. Det insamlade materialet analyserades sedan med utgångspunkt i en
radikal demokratiuppfattning, enligt vilken den vanliga medborgarens deltagande i beslutsprocesser uppfattas som normal och önskvärd (I. Johans249
FOLKBILDNING PÅ EXPORT
son 99). Det fackliga biståndet sågs som del av en pedagogisk process med
politisk innebörd.
Studierna av utvecklingen under 800-talet avslöjade en livlig folkbildningsverksamhet såväl i Europa som i Nord- och Sydamerika. Folkbildningen
och de fackliga organisationerna i Sverige och Chile har gemensamma rötter i
de rörelser som då förekom. Kring år 920 gick utvecklingen i de båda länderna emellertid åt skilda håll. Medan man i Sverige ”tuﬀade på” och hela tiden
kunde bygga vidare, drabbades rörelserna i Chile av ideliga och förödande
avbrott på grund av omfattande politisk oro (2 regeringar under åren
89–924), våldsamt förtryck av folkliga manifestationer med många dödade, statskupper och diktaturer. Religiösa organisationer och värderingar
har spelat en viktig roll i fackföreningsrörelsen i Chile men aldrig i Sverige.
I Chile raserades organisationer som uppstått vid seklets början, nya bildades, slogs sönder och ersattes av andra som i sin tur splittrades och så vidare. De svenska folkrörelsernas och folkbildningens utveckling kan liknas
vid ett träd som alltsedan planteringen växt sig starkt och skjutit nya grenar
och blad. Försöker man teckna en liknande bild av Chiles folkrörelser och
folkbildning, blir det närmast en stubbåker. Historien lever kvar i människors och organisationers minnen och påverkar dem än i dag, och den chilenska fackföreningsrörelsen är av tradition långt mer religiöst påverkad och
politiserad än den svenska.
Min forskning visade, menar jag, att det fanns en viktig skillnad i fråga
om acceptans på olika nivåer, från den politiska till den individuella. Företeelser och förhållanden som tas för givna i Sverige accepteras inte på samma
sätt i Chile.
I Sverige kan till exempel alla myndiga medborgare kandidera och väljas
i allmänna val. I Chile måste man fortfarande ha gymnasieutbildning.2 I Sverige tas förhandlingar och kompromisser i arbetslivet för självklara men accepteras ännu inte i Chile. Löntagare som bildar en fackförening där och
försöker förhandla om sina arbetsvillkor kan utan vidare avskedas med hänvisning till ”företagets behov”, vilket gör det svårt att stärka fackliga organisationer med hjälp av medlemsskolning.
Den traditionella latinamerikanska tilltron till starka ledare påverkar
studiecirkeln som arbetsmetod. Cirkelledaren blir lätt en ”ledare” i deltagarnas ögon och inte sällan även i sina egna. Medan en svensk studiecirkel
mycket väl kan ledas av en av deltagarnas arbetskamrater, accepterades
detta inte alltid i Chile. En utbildare förväntades ha större kunskaper än dem
250
FOLKBILDNING PÅ EXPORT
som skulle utbildas. Kritik riktades också mot att deltagarna i en cirkel kunde
ha så olika förkunskaper. Acceptansen av tanken på gemensamt kunskapssökande, som är en grundbult i svenska studiecirklar, var ofta låg.
I Chile ﬁnns vidare erfarenheter av andra typer av folkbildning genomförd av chilenska och utländska organisationer. På 960-talet startades ett
stort program av den kristdemokratiska presidenten Eduardo Frei med målet att utrota analfabetismen till år 970. Programmet motiverades av Framstegsalliansen som skapats av USAs president Kennedy för att motverka
revolutionära tendenser (Kubas inﬂytande) med hjälp av utbildning och
jordreformer. I Chile anlitades Paulo Freire som utvecklade vad man kallade
alfabetiseringscirklar på den chilenska landsbygden. Under den här tiden
utvecklade och publicerade Freire också boken Pedagogik för förtryckta
(972). Han lämnade landet år 969 sedan skillnaderna mellan hans metod
och den oﬃciellt sanktionerade tillämpningen blivit alltför stora.
Mängder av människor deltog i facklig studieverksamhet med stöd från
fackföreningsrörelsen i Sverige, men de föreföll motiverade främst av sina
egna utbildningsbehov och intresset för ämnet, även om de i regel var fackföreningsmedlemmar. När allt kommer omkring, kanske det inte var så förvånande. Lena Lindgren (996) fann i en undersökning att svenska cirkeldeltagare förenades av intresset för ämnet, inte av social ställning eller politiska
åsikter. De många utbildade i Chile bidrog i realiteten inte till att stärka organisationerna i någon större utsträckning. De kunde faktiskt tvärtom försvaga dem genom att ställa krav på ökade aktiviteter som det inte fanns resurser för.
De svenska studieförbunden har spelat en mycket stor roll för folkrörelsernas utveckling. Gougoulakis (200) kallar dem ”folkrörelsernas folkrörelse”. I tider när moderorganisationerna drabbats av intern oro har studieförbundens medlemsskolning och andra aktiviteter ändå kunnat fortsätta
och bidragit till att hålla ihop verksamheten. Folkrörelserna i Chile har aldrig
haft några sådana stöttepelare. Folkbildningsorganisationerna, som växte
fram och bedrev verksamhet under Pinochets tid, skapades i regel av intressen utanför folkrörelserna, även om de samarbetade med dem. Många utbildningsanordnare försvann när de många akademiker, som förlorat sina
tjänster under Pinochet, kunde återvända till universiteten igen. De fackliga
organisationerna saknade ofta utbildningspolitik, och i den mån de prioriterade utbildning, handlade det vanligen om yrkeskunskaper, till exempel användning av datorer.
25
FOLKBILDNING PÅ EXPORT
Eﬀekterna av 7 års diktatur måste också beaktas. Juntan syftade redan
från början till att ändra chilenarnas mentalitet och skapade en avpolitiserande kultur och ett mycket auktoritärt samhälle. Centralorganisationen
CUT och tre fjärdedelar av dess medlemsorganisationer upplöstes år 973,
och folkliga organisationer betraktades genomgående som monopolistiska
och onödiga. Mina samtal med fackliga ledare, som var i tioårsåldern när
juntan grep makten, visade att de från den tiden egentligen bara mindes
långa köer och ”mycket bråk”. Under lång tid efter kuppen var rädslan för
angivare stor, vilket innebar att föräldrar avstod från att berätta om sina upplevelser för barnen. Det var därför inte särskilt förvånande att ﬂera av mina
informanter fortfarande i slutet av 990-talet hävdade att statskuppen varit
”nödvändig för att få bukt med problemen” – ett av juntan ofta upprepat
argument.
De samlade erfarenheterna påverkar av naturliga skäl synen på vad folkbildningen bör vara. Under åren 973–89 blev alla former av folkbildning
den enda tillgängliga skolningen för många människor. När Pinochet tvingades avgå, förlorade också folkbildningen en del av sin motivering. När mitt
avhandlingsarbete pågick, förknippades folkbildningen främst med motståndet mot Pinochet och sågs inte sällan som ett vänsterprojekt. Vid mitt
sista besök i Chile (år 999) ﬁck jag många gånger höra att folkbildningen
inte längre behövdes, eftersom den ”riktiga” utbildningen var ”fri” igen.
När det gäller bistånd, ﬁnns det en fråga som knappast diskuterats:
biståndets eﬀekter för maktförhållanden i en organisation. Den eller de personer som ansvarar för ett biståndsprojekt får därmed kontroll över den
kanske enda regelbundna och inte sällan största inkomst organisationen har
och är ofta den/de enda som givarorganisationen har regelbunden kontakt
med. Detta kan leda till att de projektansvariga i praktiken blir oavsättliga
och oberoende av organisationernas medlemmars vilja.
Organisationer i det civila samhället kan påverka samhällsutvecklingen i
någon riktning och har ofta detta som mål. Robert Putnams bok (997) om
folkliga organisationers bidrag till demokratiutvecklingen i norra Italien beskriver i realiteten ett apolitiskt civilt samhälle.3 Andra forskare framhåller
också civila organisationers möjligheter att bekämpa statligt förtryck men
anser att det civila samhällets möjligheter till påverkan förutsätter att både
demokratin och den starka staten redan ﬁnns (Foley & Edwards 996). Lena
Lindgren drar en liknande slutsats i sin avhandling (99) om svenskt förvaltningsbistånd till Zimbabwe. De administrativa principer för kommunal
252
FOLKBILDNING PÅ EXPORT
förvaltning som utsända svenska experter utgick ifrån och försökte förmedla förutsatte, menade hon, en viss, redan etablerad politisk kultur. Skillnaderna i politisk kultur mellan Sverige och Zimbabwe lade hinder i vägen
för framgång. Jag frågade mig om inte detsamma gällde i fråga om det fackliga biståndet till Chile och kanske också till andra länder.
Trots de problem jag såg under avhandlingsarbetet fann jag ändå inte att
studiecirkelmetoden skulle vara oanvändbar. Om en organisation verkligen
efterfrågar den och har mål som kan uppnås inom ramen för dess inre och
yttre förutsättningar, kan den mycket väl fylla en viktig funktion. För ett sådant samarbete krävs tid: tid för samarbetsparterna att lära känna varandra,
tid för att uppnå samsyn och tid för förankring av projekt hos alla berörda
parter.
Även om min forskning i första hand syftat till att stilla min egen nyﬁkenhet, ville jag givetvis också bidra till att öka kunskapen om både Chile och
problem i samband med biståndsinsatser för demokratisering och lokal utveckling där och i allmänhet. Det skulle, hoppades jag, kunna leda till liknande studier av – och gärna i – andra länder. Jag såg också ﬂera frågor som
förtjänade fortsatt forskning: utformningen av, och innehållet i, vad som
började kallas partnerskap mellan svenska och utländska folkliga organisationer, målgruppernas – inte minst kvinnors – medverkan i identiﬁering,
utformning och utvärdering av samarbetsprojekt och inte minst invandrares tolkning av folkbildningen i Sverige. En gemensam nämnare här är kommunikation, och jag anser i dag att min forskning borde ha uppmärksammat
den frågan i högre grad än som skedde.
Kommunikationen i biståndsprojekt
Det man först kommer att tänka på i samband med kommunikation är givetvis språket. I biståndsprojekt kommunicerar parterna både skriftligt och
muntligt. När båda parter behärskar ett gemensamt språk – vanligen engelska – betraktas kommunikationen ofta som problemfri, men är den verkligen
det?
Svenskar anses allmänt ha goda kunskaper i engelska. Engelska som koncernspråk i svenska storföretag har studerats av Catrin Johansson (2006). I
en enkätundersökning fann hon att många tyckte det var svårt att uttrycka
nyanser på engelska, trots att de läst engelska i skolan (6–0 år) och i högre
utbildning. Hon såg dessutom ett samband mellan befattning och upplevda
253
FOLKBILDNING PÅ EXPORT
problem. Engelska användes oftast av de högsta cheferna men mindre ofta
av medarbetare (under avdelningschefer). En del svarande hade också uppgivit att det var svårt att förstå innebörden i vissa rapporter och handlingar.
Hedda Söderlundh (2004) undersöker språkets betydelse för grundstudenters förståelse av kurslitteratur. Hennes undersökning visade att studenter
som läst en text på svenska överlag presterade bättre och hade nått en hierarkiskt högre förståelse av innehållet än de som läst samma text på engelska. Troligen utgick båda forskarna från brittiska och amerikanska texter.
Engelskan som talas i länder i Afrika och Asien (”biståndsländer”) har
utvecklat olika särdrag i de skilda kontexterna och kan erbjuda betydande
tolkningssvårigheter. Kanske samarbetsparters eventuella svårigheter att
tolka och förstå varandra ökar med det geograﬁska och kulturella avståndet?
Begrepp förändras för övrigt på sätt som torde intressera inte bara språkforskare.4
Svenskar som är aktiva i biståndsarbete har troligen lika goda grundkunskaper i engelska som de som studerat i koncerner och på universiteten, men
hur är det med motparterna? Även när engelska är modersmål för biståndets målgrupp, består den av människor med mycket begränsad eller ingen
skolutbildning – de fattigaste som enligt den målstyrda projektplaneringsmetoden (LFA) ”äger” projekten. Jag frågar mig hur de tolkar alla de managementbegrepp som numera förekommer (stakeholder, input, output, balanced scorecard etc.).
När det saknas ett gemensamt språk anlitas tolkar och översättare, och
då kan problemen upplevas som större. När översättare och tolkar anlitas
för förmedling av information från ett lokalt språk, kommer en extra och
kanske extern kommunikatör med i spelet.5 Ytterligare en eller ﬂera kommunikatörer kan vara inblandade, om kommunikationen med målgruppen
går via konsulter eller andra mellanhänder. Om tolkningen/översättningen
dessutom sker från ett lokalt språk till ett större språk, tillkommer ytterligare ett led. Den som lekt viskleken vet vad som kan hända med de enklaste
budskap redan när bara ett språk är inblandat …
Oavsett om kommunikationen är direkt eller går via tolk/översättare, rör
det sig om förmedling av innebörd, det vill säga av sammanhang, värderingar och tolkningar. Begrepp som studiecirkel, administration, självständighet, jämlikhet och utveckling är lätta att översätta, men betyder de samma
sak för båda parter?
Gougoulakis (200) beskriver sitt avhandlingsarbete som en upptäckts254
FOLKBILDNING PÅ EXPORT
resa i den svenska mentaliteten. Han intervjuar ett antal studiecirkeldeltagare och -ledare, och en av cirkelledarna (Dino) är från Chile. Av de intervjucitat som återges framgår att Dino inte kände till studiecirklar innan han
kom till Sverige, eftersom de inte fanns på samma sätt i Chile. Han menade
att studiecirkeln var ett ”typiskt svenskt sätt att träﬀa folk och lära sig något”.6
Hur förmedlas detta ”typiskt svenska” till någon som inte känner till Sverige
och aldrig har deltagit i en svensk studiecirkel? Hur uppfattas det?
Studiecirkeln kan kanske betraktas som ett specialfall, men de övriga
begreppen är vanliga. Mina erfarenheter visade att administration i Chile
(och i många andra länder) uppfattades som något man måste göra för att få
bidrag och som lade beslag på resurser som kunnat användas bättre. Det var
ovanligt att administrationen ansågs ha något egenvärde för mottagarorganisationen. När en chilensk organisation ibland skickade långa och innehållsrika rapporter över sin verksamhet till den svenska samarbetsparten,
blev rapporterna sällan översatta och cirkulerade i Sverige.
Självständighet är ett annat mångtydigt begrepp. Självständig från vad, i
förhållande till vad och för vad? I den verksamhet jag deltog i menade vi
framför allt självförsörjande men också fri från extern påverkan (utan närmare deﬁnition). Båda dessa begrepp accepterades utan vidare av samarbetsparterna, men hur tolkades de? Självförsörjningen var många gånger en
ouppnåelig dröm för organisationerna, eftersom medlemmarna hade små
inkomster och/eller av andra skäl lågprioriterade fackföreningsavgiften (organisationen ﬁck ju ändå bidrag utifrån). Självständigheten ansågs angelägen i förhållande till arbetsgivarna men mindre ofta i fråga om politiska partier, religiösa organisationer och biståndsgivare. Jämlikhet är ett laddat begrepp, i synnerhet jämlikhet mellan könen, men också jämlikhet mellan
olika etniska grupper och till och med mellan landsbygds- och stadsbefolkning.7
Förutsättningar för anslag från Sida
Svenska enskilda organisationers bistånd ﬁnansieras fortfarande till stor del
via bidrag från Sida. Fattigdomsbekämpning är huvudmålet för det svenska
biståndet i allmänhet och givetvis även för den del som kanaliseras via frivilligorganisationer. Den gemensamma värdegrunden ﬁnns, menar Sida,
uttryckt i FNs deklaration om mänskliga rättigheter. Dessa värden betraktas
som universella och ska genomsyra alla biståndsprojekt.8
255
FOLKBILDNING PÅ EXPORT
Den av Sida prioriterade metoden för projektstyrning kallas LFA (Logical Framework Approach). Den används även av FN, EU, norska NORAD,
tyska GTZ, USAID samt AUSaid (Australien) och har sitt ursprung i managementteori för den privata sektorn.
LFA-teorin presenteras i en skrift från Sidas metodenhet från januari
2003. Där framgår att det som rättfärdigar utvecklingsprojekt är ”att den
service och de produkter som projektet levererar svarar mot människors
(målgruppens) behov”. För att ett projekt ska kunna bidra till en uthållig utveckling måste de parter som berörs av problemen själva styra utformningen och genomförandet av det. LFA-metoden omfattar nio steg: kontext-,
intressent- och problemanalys, målformulering, aktivitetsplan, resursplanering, indikatorer (mått på måluppfyllelse), riskanalys och analys av förutsättningarna för måluppfyllelse. Dessa analyser ska göras av dem som ansvarar för och kommer att påverkas av projektet. Konsulter eller ﬁnansiärer
”äger inte problemet” och kan/bör därmed inte genomföra stegen i analysen.
Vid behov kan de emellertid assistera i de första stegen genom information
och/eller utbildning om LFA-metoden. LFA beskrivs bland annat som ett
hjälpmedel för att skapa deltagande, ansvar och ägarskap.
År 2006 publicerades en ny modell som kombinerar LFA med verktyget
Appreciative Inquiry (AI). Syftet har varit att synliggöra de fattigas perspektiv och rättighetsperspektivet. Användningen av LFA/målstyrning bör, står
det, utvecklas så att perspektiven blir tydliga: Fattiga människor är subjekt
som styr och driver sin egen utveckling. Samtidigt ska insatser stödja det
civila samhället (målgruppen och/eller det civila samhällets strukturer).
Arbetssättet i LFA-AI bygger på ﬂera principer. Bland dessa betonas samarbetet mellan olika intressenter (den svenska organisationen, den lokala
samarbetsparten och målgruppens representanter men också exempelvis
lokala myndigheter m.ﬂ.). Utgångsläget ska analyseras gemensamt, och
huvuddragen i en projektplan ska formuleras gemensamt.
LFA kräver således ett omfattande arbete både före, under och efter ett
projekt och det förutsätter administration. Hur ser samarbetsparter i utvecklingsländer9 på det och vilka resurser har de tillgång till? Kan de klara detta
på egen hand eller måste de ta hjälp utifrån – och i så fall av vem? Vad händer
med ”ägarskapet”? Hur ser svenska organisationer på sin egen administration, i synnerhet när den posten får ta en allt mindre andel av budgetarna?
En studie av ramorganisationernas0 resultatstyrning (Sida 2004) fann
att de ibland såg resultatstyrningen som något teknokratiskt som fältet
256
FOLKBILDNING PÅ EXPORT
(samarbetsparterna utomlands) inte ska besväras med. Det fanns också kritik mot målstyrning som idé. Den dialog, som resultatuppföljningen kräver,
ansågs också alltför tidskrävande och genomfördes därför inte alltid.
Mot bakgrund av detta vill jag återknyta till frågan om innebörden i lätt
översatta, men kanske inte så entydiga begrepp som förekommer i biståndssammanhang och särskilt till demokratibegreppet.
Sida beskriver demokrati som en dynamisk process som sker inte bara
genom människors deltagande i allmänna val utan också via ”a vibrant and
pluralistic society and its organisations”. Som exempel på organisationer
nämns fackföreningar, liksom informella organisationer som bidrar till att
utveckla en demokratisk kultur. Ett pluralistiskt samhälle vilar enligt Sida på
gemensamma grundvärderingar som uttrycks i FNs konvention om mänskliga rättigheter, och alla biståndsprojekt bör bygga på dem. Men är de universella? Är de gemensamma, ens för alla svenskar? Är de förenliga? Här är
det återigen fråga om tolkning.2
Värdegrund och LFA
En rapport redigerad av Lillemor Sahlberg (2004) diskuterar värdegrunden
i mångfaldens demokrati. Sahlberg framhåller att den liberala statens anspråk på att representera universella värden inte är trovärdiga hos kulturer
med historiska erfarenheter av förtryck och förnekande som utövas i dessa
värdens namn. Hon menar att mångkulturalismens förespråkare tenderar
att glömma maktperspektivet. Är det individers rätt till sin kultur som ska
stärkas eller gruppens kollektiva rätt i relation till majoritetssamhället? Hur
ska man förhålla sig när tolkningar av rättigheterna kolliderar med varandra?
Vem har tolkningsföreträde?
Frågorna kan tyckas irrelevanta i en artikel om kommunikation i svenskt
bistånd, men jag undrar om de inte måste tas upp och diskuteras även i det
sammanhanget. Många biståndsländer har långt större kulturell och etnisk
mångfald än Sverige. Projekt till stöd för minoritetsgruppers rättigheter i
olika avseenden kan påverka exempelvis insatser för att stärka kvinnors rättigheter och möjligheter eller för att förbättra småbrukares försörjningsförmåga.
I rapporten väcker Elisabeth Gerle frågan om vilket mångkulturellt samhälle vi egentligen vill ha i Sverige. Invandrare möter här människor som ser
sig själva som mycket moderna och som bärare av hela sanningen, vilket
257
FOLKBILDNING PÅ EXPORT
förstärker en polariserad förståelse om ”de andra” som totalt annorlunda. Jag
undrar om vårt förhållningssätt till invandrare i Sverige kanske följer med,
när svenskar reser ut för biståndsinsatser av olika slag. Emsheimer (994)
redovisar erfarenheter som kan tyda på det. Han studerar volontärprojekt
och ﬁnner att svenskarna ibland sett sig som ”lärare” med färdig, överförbar
kunskap, i stället för som deltagare i en gemensam utvecklingsprocess utifrån de faktiska förutsättningarna i landet i fråga.
En avhandling av intresse i detta sammanhang är ”De Andra”, Afrikaner i
svenska pedagogiska texter (768–965) av Luis Ajagán-Lester (2000). Han
granskar den bild som svenska skolböcker under den undersökta perioden
gav av människor från länder söder om Sahara. Vilka budskap om Afrika kan
man hitta i skolböckerna och hur är den svenska mentala kartan över Afrika
strukturerad? Han ﬁnner att skolböckerna andades en djup övertygelse om
att den västerländska civilisationen är det bästa som mänskligheten har
uppnått och att det var först på 960-talet som det talades om att även andra
än européer skapat civilisationer. Även under 960-talet levde den seglivade
distinktionen mellan hög och låg kultur kvar. När diskursen om raser försvann ur läroböckerna ersattes den, skriver han, av ett ”rasiﬁerat” språk.
Européer associerades med förmåga att skapa utveckling och hög levnadsstandard. Även när diskursen om överlägsna raser blev omöjlig, levde talet
om färgade folk kvar och associerades mer eller mindre uttalat med nya former av underlägsenhet.
Ajagán-Lesters granskning slutade vid år 965, men han skriver att liknande tendenser noterats även i senare läroböcker.3 Avslutningsvis undrar
han om dessa motståndskraftiga mentaliteter, som under så lång tid åberopat den egna överlägsenheten, kanske fortsätter att strukturera talet
om andra kulturer och gör sig påminda exempelvis när man talar om invandrare.
En stor del av dagens biståndsaktörer ﬁck sin grundläggande skolutbildning under slutet av den period Ajagán-Lester undersökt. Hur ser deras
mentala världskarta ut? Kan det ﬁnnas ett samband mellan vårt sätt att förhålla oss till invandrare och deras kulturer å ena sidan och å andra sidan till
människor som är målgrupper för biståndsprojekt – som man ska samarbeta och kommunicera med? Hur ser sambandet i så fall ut? Påverkar det
kommunikationen, utformningen och bedömningen av projekt och i så fall
hur? Hur ser mottagarnas mentala karta över det egna landet och omvärlden ut?
258
FOLKBILDNING PÅ EXPORT
Noter
Se skiss i Wallin (2000), s. 36.
Kandidater till senaten måste dessutom ha fyllt 40 år. Chiles författning,
http://www.redchilena.com/constitucion/ 2006-10-01.
3
Varken fackliga eller politiska organisationer förekommer i boken.
4
Några exempel: 1990-talets socialassistenter kallas numera biståndshandläggare, en
benämning som förr användes för dem som arbetade med internationellt bistånd. Brittiska charitable organisations ska i dag kallas befrienders …
5
Jag har själv exempel på att information om att TCO organiserar präster översatts med
att TCO tillsätter präster. (Den första upplysningen var uppseendeväckande nog men
den senare ﬁck många åhörare att höja båda ögonbrynen.)
6
Gougoulakis (2001), s. 233.
7
Bolivia har haft (och har kanske fortfarande?) olika utbildningssystem för städer och
landsbygd, med skilda lärarutbildningar.
8
Positionspapper, http://www.sida.se [2006-09-22].
9
Innebörden i begreppet utvecklingsland borde kanske också problematiseras. Har länder som inte betecknas som utvecklingsländer, det vill säga industriländer, slutat att
utvecklas?
10
Beteckning på organisationer som bedriver omfattande biståndsverksamhet och har
tecknat ramavtal med Sida.
11
Positionspapper, http://www.sida.se [2006-09-22].
12
För olika deﬁnitioner av demokrati och friheter, se tillexempel Demokratiutredningen
(SOU 2000:1) och Premfors (2000).
13
Ajagán-Lester (2000) s. 236.
1
2
Referenser
Ajagán-Lester, L., (2000) ”De Andra”, Afrikaner i svenska pedagogiska texter (768–965).
Stockholm: HLS Förlag (diss.)
Emsheimer, P., (994) Riskornet: En antologi om kunskapsutveckling i biståndsarbetet.
Falun: Sydpunkten.
Foley, M. W., & Edwards, B., (996) The Paradox of Civil Society. Journal of Democracy
July 996 vol. 7, nr 3.
Freire, P., (972) Pedagogik för förtryckta. Stockholm: Gummesson.
Gougoulakis, P., (200) Livslångt lärande … på svenska! Stockholm: HLS Förlag (diss.)
Johansson, C., (2006) No problems utom nyanserna. Språkvård nr  2006.
Johansson, H., (984) Demokrati, en samhällsmodell. Stockholm: Tiden.
Johansson, I., (99) Folket, makten och bildningen. Stockholm: ABF.
Lindgren, L. (99) Local Government Goes South. Statsvetenskapsliga institutionen, Göteborgs universitet (diss).
Lindgren, L., (996) Kan en ﬁlthatt stärka demokratin? Stockholm: Carlssons.
259
FOLKBILDNING PÅ EXPORT
Marton, F., Hounell, D., & Entwistle, N., (986) Hur vi lär. Stockholm: Rabén & Sjögren.
Premfors, R., (2000) Den starka demokratin. Stockholm: Atlas.
Putnam, R. D., (997) Den fungerande demokratin. Medborgarandans rötter i Italien.
Stockholm: SNS Förlag.
Sahlberg, L. (2004) Gemensam värdegrund i mångfaldens demokrati, Integrationsverket, rapport 2004:06.
Sida (2003) Logical Framework Approach (LFA). En sammanfattning av LFA-teorin,
Stockholm: Sidas Metodenhet.
Sida (2004) Studie av ramorganisationernas resultatstyrning. Stockholm: Sida, SEKA –
Resultatredovisningsprojekt.
Sida (2006) Ny Modell: Logical Framework Approach – med ett värdesättande förhållningssätt. Stockholm: Sida Civil Society Center.
SOU 200: En uthållig demokrati. Stockholm.
Söderlundh, H., (2004) Lika bra på engelska? Språk & Stil nr 4, 2004.
Wallin, K. E., (2000) Folkbildning på export? Sammanhang, förutsättningar, möjligheter.
Stockholm: Pedagogiska institutionen, Stockholms universitet.
Ödman, P.-J., (979) Tolkning, förståelse, vetande, hermeneutik i teori och praktik. Stockholm: Almqvist & Wiksell Förlag AB.
260
IT i frivilligorganisationer – fallet LO
Soﬁe Pilemalm
Forskningen under tidigt 2000-tal om den tredje sektorn – frivilligorganisationer, non-proﬁt organisations (NPO’s) eller non-governmental organisations (NGO’s) – beskrev en sektor i kris och i behov av förändring. Visserligen uppmanade rådande sociala och arbetsmarknadsmässiga trender till
engagemang i frivilligorganisationer och visserligen uppmanade staten i
ﬂera länder dessa organisationer att erbjuda tjänster som äldre- och barnomsorg. Men i verkligheten fanns en rad hinder för deras utveckling: lagstiftning, minskade regeringsanslag, ökade vinstintressen, bristande eﬀektivitet och förstelnade organisationsformer (Anheier, Carlson & Kendall
200). Därmed uppstod en paradox: det fanns i teorin förutsättningar för
frivilligorganisationer att expandera samtidigt som de saknade adekvata resurser och verktyg. Detta var något som alltﬂer av organisationer började
inse och ville göra något åt genom att förändra sitt arbetssätt och ta till vara
de möjligheter den nya informationstekniken (IT) kunde erbjuda.
I slutet av 990-talet hade IT nått åtskilliga grupper användare och olika
typer av organisationer. Framför allt i privat men även i oﬀentlig sektor, både
internationellt och i Sverige, tillämpades tekniken för nya ändamål. Frivilligorganisationerna var dock inte långt efter. Framför allt ökade deras närvaro på Internet markant under början på 2000-talet. Via webben försökte
de sprida sitt budskap, hitta nya medlemmar och etablera olika former av
nätverk. Parallellt med detta började frivilligorganisationerna att utveckla
SOFIE PILEMALM är förste forskare vid Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), In-
stitutionen för Systemutveckling och IT-säkerhet. Hon forskar om bland annat systemutveckling, ledningssystem och krishanteringssystem samt krishantering Avhandling:
Information technology for non-proﬁt organisations: extended participatory design of an
information system for trade union shop stewards (2002).
26
IT I FRIVILLIGORGANISATIONER – FALLET LO
egna informationssystem (IS) baserade på deras unika behov – detta till
skillnad mot tidigare då de ofta övertog system utvecklade för organisationer inom privat och oﬀentlig sektor.
Den svenska fackföreningsrörelsen och IT
Fackföreningar är en form av frivilligorganisationer som kan klassiﬁceras
såsom intresseorganisationer, eftersom de är produkter av en ideologi och
representerar sina medlemmars intressen (Anheier, Carlson & Kendall
200). Frivilligorganisationers anammande av den nya tekniken innefattade
även fackföreningar världen över. Här i landet gjorde inte minst Landsorganisationen i Sverige (LO) stora investeringar i IT.
Svensk fackföreningsrörelse var vid denna tidpunkt på ﬂera sätt i kris.
Många förbund brottades med vikande medlemssiﬀror. Dessutom var det
svårt att motivera unga personer och kvinnor till fackliga uppdrag, vilket
skapade stelhet i organisationen. Anledningen ansågs vara förlegade former
för uppdragen, vilka krävde stort engagemang utanför arbetstid, och för
facklig utbildning som genomfördes via traditionell kursverksamhet och
studiecirklar. Dessutom var dessa utbildningsformer kostsamma.
Den nya tekniken sågs dels som en rättvisefråga (samtliga LO medlemmar skulle ha tillgång till IT för att kunna delta i kunskapssamhället på
samma villkor som övriga samhällsgrupper), dels som ett sätt att attrahera
medlemmar och fackligt förtroendevalda och därmed i längden stärka den
egna organisationen.
Distansstött lärande för Lokala Kunskapsbehov
Projektet Distansstött lärande för Lokala Kunskapsbehov (DLK) hade som
mål att förändra facklig utbildning och lärande. Målgrupp var de förtroendevalda på lokal nivå, det vill säga de som var verksamma på arbetsplatsklubbarna. Projektet pågick 997–200 och involverade förtroendevalda
från 7 av de dåvarande 8 LO-förbunden. Dessutom deltog forskare från
Linköpings universitet genom Institutionen för Datavetenskap (IDA) samt
Vuxenutbildarcentrum.
Syftet med projektet var att ersätta traditionella fackliga lärandeformer
med ett kontinuerligt kunskapsinhämtande baserat på de förtroendevaldas
behov och integrerat med dagligt fackligt arbete. Kunskapsbehoven skulle
262
IT I FRIVILLIGORGANISATIONER – FALLET LO
vara kopplade till individen och formuleras av de förtroendevalda själva.
Lärandet skulle därtill stödjas av IT, främst genom att samtliga projektdeltagare bedrev självstudier på hemmaplan men ﬁck kontinuerlig handledning
av en lärare över nätet. Vidare arbetade systemutvecklare vid IDA och förtroendevalda representanter i en användargrupp tillsammans med att utveckla ett IS som stöd i det dagliga fackliga arbetet.
Min avhandling bygger på det arbete som genomfördes inom ramen för
DLK. Avhandlingen hade två huvudsakliga fokus. Det första gällde systemutveckling, där deltagande design (se nedan) för första gången applicerades
i stora, komplexa och geograﬁskt utspridda organisationer för att utveckla
storskaliga IS. Det andra, som behandlas i detta kapitel, relaterade till frivilligorganisationers behov av IT och dess potential att förändra dessa organisationers arbetssätt och maktstrukturer. Detta område var i stort obeforskat.
IT för frivilligorganisationer – fallet LO
Avhandlingen fokuserar således införandet av IT i frivilliga och, mer speciﬁkt, fackliga organisationer genom exemplet svenska LO. Studien är longitudinell och utgår från sex delstudier.
●
Den första delstudien jämför rådande IT-strategier på central LO-nivå
med fackligt förtroendevaldas uttryckta reella behov av stöd och IT.
●
Den andra delstudien undersöker förtroendevaldas dagliga fackliga
arbete, vilka problem de upplever, hur de löser dessa och hur de skulle
vilja kunna lösa dem. Delstudien registrerar även skillnader mellan kön
och olika åldersgrupper.
●
Den tredje delstudien genomför en argumentativ design analys (ArDanalys). Vid en sådan analys kopplas olika frågor om ett IS innehåll till
olika designalternativ med vissa, troliga organisatoriska konsekvenser
som i sin tur uppfyller eller motverkar olika organisatoriska mål. ArD
användes i delstudien för att illustrera hur olika designalternativ stödjer
rådande centrala IT-strategier i förhållande till användarnas verkliga behov och hur valet av lösningar kan påverka den fackliga organisationen
som helhet.
●
Den fjärde delstudien utvidgar begreppet deltagande design – en designansats som fokuserar aktiv användarmedverkan genom hela systemutvecklingsprocessen – till att innefatta samtliga grupper användare och
263
IT I FRIVILLIGORGANISATIONER – FALLET LO
●
●
aktörer i en stor organisation. Delstudien introducerar i detta sammanhang aktivitetsteori (AT, se nedan) för att uttrycka och visualisera dessa
gruppers syn på organisation och IT.
Den femte delstudien undersöker hur AT kan användas i systemutveckling för att analysera hela organisationer och för att förutsäga organisatoriska konsekvenser av olika designlösningar. Delstudien presenterar en
prototyp till ett IS för förtroendevalda samt ett antal hypoteser om hur
den fackliga organisationen kommer att förändras, om prototypen realiseras.
Den sjätte och sista delstudien prövar initialt hypoteserna från föregående delstudie genom att studera faktiska konsekvenser av införandet av
ett IS på lokal nivå i ett LO-förbund.
Forskningsansats och metoder
Avhandlingen är en undersökande fallstudie, där ett antal studier tillsammans ger ökad kunskap om införande av IT i frivilliga, framför allt fackliga
organisationer. En rad, i huvudsak kvalitativa metoder för datainsamling har
tillämpats i de ingående studierna som innefattar en litteraturstudie, olika
former av kvalitativa intervjuer, en enkätstudie med kvalitativ och kvantitativ analys, deltagande observation och en projektdagbok.
De kvalitativa forskningsmetoderna kompletterades med systemutvecklingsmetoder och -tekniker eftersom forskningsarbetet utfördes parallellt
med ett utvecklingsarbete ämnat att nå en slutprodukt. De systemutvecklingsinriktade metoderna/teknikerna innefattade en Future Workshop (där
användare får reﬂektera över sin arbetssituation, identiﬁera problem i samband med denna samt föreslå åtgärder som skulle kunna lösa eller reducera
problemen), ArD, scenario-baserad prototyputvärdering samt data från användargruppens arbete och det designdokument som genererades ur detta
arbete. Målet, både i forsknings- och utvecklingsarbetet, har varit att nå så
många röster i organisationen som möjligt, och data har samlats in från
samtliga fackliga nivåer (LO centralt, förbundskontor, avdelning och lokal
klubb) och från ett tiotal förbund.
264
IT I FRIVILLIGORGANISATIONER – FALLET LO
Aktivitetsteori
Det teoretiska ramverket Aktivitetsteori (AT) har tillämpats i avhandlingen.
AT kommer ursprungligen från psykologin men har senare spridits till en
rad tillämpningsområden, exempelvis till organisatoriskt lärande och arbetsvetenskap. Teorin utgår från aktivitetssystem där individer eller små
grupper av individer ingår (subject). En aktivitet är riktad mot ett särskilt mål
(object), och det ﬁnns ett underliggande kollektivt motiv som rättfärdigar
aktiviteten. Målet nås då man genomför aktiviteten med hjälp av vissa verktyg (tools) och i en viss gemenskap (community) som har en viss arbetsfördelning (division of labour) och både explicita och implicita regler (rules)
(ﬁgur ). På individnivå utför olika aktörer handlingar som relaterar till och
bygger upp den övergripande aktiviteten. Aktiviteter är inte statiska utan
förändras ständigt. Detta beror på de inre motsättningar som ﬁnns i alla
aktiviteter och som orsakar störningar och sammanbrott. Motsättningarna
kan ﬁnnas överallt, till exempel då arbetsfördelning och verktyg inte stöder
målet. Förändringar i aktiviteter kan i sin tur leda till att även målet förändras eller expanderar (Engeström 200).
Under senare år har en rad kritiska röster höjts mot AT. Kritiken handlar
till exempel om oförmåga att skilja mellan individer och kollektivet som subTool
Subject
Rules
Object
Community
Division of labour
Figur 1. Modell av ett aktivitetssystem med de engelska originaltermerna. Subjektet
utför handlingar riktat mot ett visst mål i den övergripande aktiviteten, detta
genom att använda tillgängliga verktyg i en gemenskap som har speciﬁka
regler och en viss arbetsfördelning.
265
IT I FRIVILLIGORGANISATIONER – FALLET LO
jekt, vilket har att göra med att AT endast tillämpats på begränsade kontexter med bara en eller få individer som utgör subjektet (Ellison & McGrath
200). Inom ramen för avhandlingen utvidgas teorin för att även kunna tilllämpas på en övergripande organisatorisk nivå och för ett kollektivt subjekt.
Vidare har AT i praktiken aldrig används i rent systemutvecklingssyfte
(Spasser 2002). I avhandlingen integreras därför AT med deltagande design
och används för att modellera hela organisationer, resonera runt olika designlösningar och förutse konsekvenser av deras införande.
Resultat
Avhandlingens ingående studier visade på följande:
Först och främst fanns det stora skillnader mellan LOs centrala IT-strategier och förtroendevaldas verkliga behov av IT. Strategierna var överlag
vaga och retoriskt uttryckta. Dessutom visade de på en inneboende konﬂikt
hos organisationen – om den nya tekniken skulle användas för kommunikation och för att stärka kollektivet eller för individuellt inhämtande av kunskap och för att stärka enskilda förtroendevaldas och medlemmars självständighet. De förtroendevaldas å sin sida upplevde en tids- och resurspressad arbetssituation, där oenigheter och dispyter med arbetsgivare och
medlemmar samt bristande samarbete med den egna organisationen, ledde
till känslor av otillfredsställelse, försämrade relationer, nervositet, ångest
och misstroende. Vidare upplevde yngre och kvinnor det fackliga uppdraget
annorlunda än män och äldre. De förra pratade mer om medlemsrelationer
och upplevde press och frustration tydligare än de senare som i huvudsak
såg uppdraget som en kontinuerlig konﬂikt med arbetsgivaren. Baserat
på detta och på uttalade behov från förtroendevalda själva föreslogs att ITstödet initialt skulle innehålla kurser (både fackliga och för generell kompetensutveckling), nätverk mellan förtroendevalda i form av e-maillistor, diskussionsforum och elektroniska anlagstavlor samt en kunskapsbank innehållande lagar, avtal och erfarenhetsbaserad information i form av tidigare
”fall” (till exempel förhandlingar, arbetsplatskonﬂikter och hur de löstes)
från det fackliga arbetet.
I nästa steg illustrerade ArD-analysen de konsekvenser som olika designalternativ kan få för olika organisatoriska mål. Frågeställningarna gällde
huruvida förtroendevaldas handlingsutrymme och arbetsuppgifter ska öka
eller bestå, om systemet ska stödja centralisering eller decentralisering, om
266
IT I FRIVILLIGORGANISATIONER – FALLET LO
gränserna mellan de olika fackförbunden ska förstärkas eller försvagas och i
vilken utsträckning arbetsgivare respektive medlemmar ska ses som aktörer
i ett IS för förtroendevalda. I ett ytterligare steg visade AT-analysen att LO
är en typisk hierarkisk organisation, där varje organisatorisk nivå har klart
avdelade funktioner och där beﬁntliga maktstrukturer reproduceras i tillgången till IT. Motsättningar mellan aktivitetssystem relaterar exempelvis
till det faktum att olika subjekt återﬁnns i olika fackliga gemenskaper med
helt olika regler. Förtroendevaldas dagliga operativa uppgifter på arbetsplatsen kom ofta i konﬂikt både med avdelningarnas administrativa perspektiv
och med förbundsledningens långsiktiga visioner, och detta speglades även
i respektive nivås syn på den nya tekniken. Samtidigt noterades hur den
fackliga organisationen för närvarande genomgår stora förändringar, där
dess tidigare ensidiga fokus på arbetsrelationer nu expanderat och omfattar
medlemmars hela livssituation, vilket resulterat i en ny konﬂikt mellan hårda
frågor (arbetsplatskonﬂikter) och mjuka frågor (hela medlemmen). Införandet av IT har inte minst här direkt påverkan på i vilken riktning organisationen kommer att utvecklas.
En prototyp till ett IS presenterades byggd främst på förtroendevaldas
behov men även hänsyn till vissa önskemål och restriktioner satta av andra
organisatoriska nivåer. Prototypen innehöll
●
en databas för lagar och avtal
●
en fall-databas
●
ett diskussionsforum
●
e-maillistor och elektroniska anslagstavlor för förtroendevalda och medlemmar för diskussion inom och över såväl förbundsgränser som yrkeskategorier
●
en adressbok och en kursdatabas
●
information och tjänster relaterade till medlemmens hela livssituation
(till exempel fördelaktiga bolån)
●
externa relevanta fackliga länkar
●
IT-policies och stöd för skrivande i form av nedladdningsbara mallar och
länkar till on-line-ordböcker och -lexikon.
Införandet av ett IS såsom detta förväntades resultera i ﬂera organisatoriska
förändringar såsom en expansion av förtroendevaldas funktioner och handlingsutrymme och successiv etablering av horisontella nätverk, vilket i sin
tur leder till uppkomsten av ett nytt kollektivt subjekt. Vidare förväntades
267
IT I FRIVILLIGORGANISATIONER – FALLET LO
arbetsfördelningen inom organisationen förändras, när förtroendevalda tar
över en del funktioner från avdelningarnas heltidsanställda ombudsmän,
vilka får mer administrativa och övervakande funktioner. Detta i sin tur
leder till en förskjutning av makt till den lokala fackliga nivån.
Den studie som utfördes efter DLK-projektets slut visade hur synen på
IT och lärande hade förändrats över tiden. Tidigare vaga och ibland motsägande IT-strategier och en syn på DLK som en datorutbildning hade successivt bytts ut mot utpräglat fokus på kommunikation och horisontella
nätverk för samarbete och på kunskaps- och erfarenhetsutbyte mellan förtroendevalda. Det i ett av förbunden införda IS:et för förtroendevalda,
extranätet utvecklat på central nivå, innehöll däremot begränsade möjligheter till kommunikation. Analysen visade också att få förtroendevalda
använde sig av extranätet. Det tillfredsställde inte deras behov och hade på
lokal nivå levererats till fel personer utan tillhörande utbildning eller stöd för
installation. Däremot använde de framför allt kommunikationsteknik på
eget bevåg, till exempel e-mail för skapandet av horisontella nätverk. I vissa
klubbar hade nätverkandet hunnit leda till initiala organisatoriska förändringar, där de lokala klubbarna ﬁck en mer aktiv roll och övertog ﬂera av de
uppgifter som tidigare låg på avdelningsnivå. Trots att extranätet inte innehöll kommunikationsmöjligheter, kom alltså den slutliga användningen av
IT hos förbundets förtroendevalda att i stort bli densamma som i DLK och
spegla det innehåll som fanns i prototypen. Dessutom hade ﬂertalet av förändringarna föreslagna i en tidigare studie initierats i förbundet, till exempel
skapandet av horisontella nätverk och ett nytt kollektivt subjekt av förtroendevalda som övertar vissa uppgifter från högre organisatoriska nivåer.
Diskussion
Den IS-prototyp, som utvecklats i DLK-projektets användargrupp, levererades till projektledningen och demonstrerades för LO centralt vid projektets slut. Prototypen var designad för att stödja och stärka den lokala fackliga
nivån samtidigt som den inte alltför radikalt utmanade rådande fackliga
strukturer och arbetsfördelning.
När resultaten från DLK sattes i relation till ett globalt fackligt perspektiv,
kunde man i början på 2000-talet notera hur facklig aktivism on-line ökade
och hur Internet användes för oﬃciella hemsidor med facklig information
på lokal, central och internationell nivå, för chat-rum, diskussionsforum och
268
IT I FRIVILLIGORGANISATIONER – FALLET LO
nätverk för fackligt aktiva inom och mellan nationer. Trots detta noterades
att dessa tjänster endast användes av en minoritet fackligt aktiva och ännu
färre medlemmar och att majoriteten av dem som gick on-line stannade på
sin lokala fackliga hemsida. Många hävdade att förändringsarbete bort från
traditionella strukturer och maktfördelning måste genomföras inom de
fackliga organisationerna, innan ett eﬀektivt nyttjande av tekniken kunde ta
plats (Shostak 999).
Fackföreningsrörelsen hade både i Sverige och internationellt under de
senaste decennierna kämpat mot sjunkande medlemssiﬀror och en försvagad position. Att nyttja IT var därför ett sätt att söka återta makt och attrahera nya medlemmar. Så var fallet i DLK, och de förändringar som avhandlingen pekade ut som troliga stämde till stor del överens med vad som då
pågick på Internet, där nationella gränser och förbundsgränser överskreds i
virtuella nätverk och diskussionsforum och där alltﬂer nätverk uppstod på
lokal nivå. Avhandlingen konkluderade att om fackliga organisationer kan
kombinera ett eﬀektivt nyttjande av IT med organisatoriskt förändringsarbete, kommer de att få positiva eﬀekter av den nya tekniken. Framför allt
kommer den lokala fackliga nivån att förstärkas och få ökat handlingsutrymme. Vidare noterades vid slutet av 990-talet att den stora delen av
fackligt arbete fortfarande utfördes av män i medelåldern (Shostak 999).
Här kan införandet av IT och möjligheter att utföra det fackliga uppdraget
hemifrån locka nya grupper såsom kvinnor och yngre, vilket kan leda till
förändringar i maktfördelningen mellan olika fackliga grupper och i hur
man ser på och utför fackligt arbete.
För att organisatoriska förändringar och maktförskjutningar ska kunna
realiseras krävs dock viss sanktionering från högre organisatoriska nivåer. I
DLK hade såväl projektledning som central LO-nivå från början ett top
down-perspektiv. Dels utformades projektets och IT-strategiernas innehåll
utan att förtroendevalda eller medlemmar tillfrågades. Dels fanns initialt
en motvilja mot att ha lokala förtroendevalda som representanter i projektets användargrupp. Samma sak hände vid utvecklingen av extranätet i ett
av LO-förbunden. Vid projektets slut hade top down-strategierna övergetts och prototypen reﬂekterade användarnas verkliga behov. Men om
IT ska resultera i förändring och maktförskjutning mot den lokala nivån,
mot förtroendevalda och medlemmar på bred front inom LO, då krävs en
vilja på central nivå att släppa en del av den makten. Om den viljan ﬁnns
återstår att se.
269
IT I FRIVILLIGORGANISATIONER – FALLET LO
Facket och IT – fem år efteråt
DLK-projektet avslutades 200, och avhandlingen publicerades 2002. Prototypen realiserades inte i detalj men användes som inspirationsskälla vid utveckling av andra IS i ﬂera LO-förbund. Likaså sökte förbunden ta vara på de
generella erfarenheter DLK gett när det gällde att förändra fackligt lärande
och hur man kan stärka förtroendevalda i sitt uppdrag. Hur ser det då ut i
dag, fem år efteråt? Har förväntningarna på den nya tekniken infriats, och
har den förändringsprocess avhandlingen förutspådde initierats?
Att förutsättningarna för förändring och förbättring med stöd av IT i dag
är ﬂer står klart. LO som centralorganisation erbjuder sina förtroendevalda
och medlemmar bredare information och mer direkta kommunikationsmöjligheter än för fem år sedan. På den oﬃciella hemsidan ﬁnns vid sidan av
traditionella fackliga fakta även information om medlemsförmåner, information speciellt riktad till unga medlemmar och information om aktuella
EU-frågor. Studier och rapporter kan laddas ner, likaså mallar för att till exempel söka bidrag och stipendier. Ökade möjligheter till direktkommunikation med central nivå ges dels genom mail till kontaktpersoner på LO, dels
genom frågor direkt till LOs brevlåda. Frågorna publiceras så att andra medlemmar och förtroendevalda kan dra nytta av svaren. Dessutom kan man
genom LO Ung publicera sin blogg.
Förbunden har beroende på olikheter i storlek och resurser i varierande
grad infört IT riktad till förtroendevalda. Flertalet har använt erfarenheterna från DLK och prototypen för att utforma egna system och verktyg. Exempel är medlemsportaler, portaler för förtroendevalda och intranät. Portalerna tillhandahåller information som krävs för det fackliga arbetet samt
listor och statistik i olika former. Dessutom ﬁnns funktioner där klubbarna
kan registrera sina förtroendevalda och uppdatera löneuppgifter på medlemmarna. Kommunikation innefattar IP-telefoni, e-mail och diskussionsforum. De senare utformas ibland som konferenser, dels gemensamma där
förtroendevalda kan föra en allmän diskussion eller ställa konkreta frågor
och få faktabaserade svar, dels avdelningskonferenser och konferenser för
förtroendevalda såsom studieansvariga och regionala skyddsombud.
De nya IT-verktygen har också förändrat och utökat de förtroendevaldas
arbetsuppgifter och handlingsutrymme. Ett exempel utgör de virtuella konferenser som innefattar systematiskt arbete med gemensamma underlag,
återrapporteringar mellan träﬀar och erfarenhetsutbyte. Vidare har kom270
IT I FRIVILLIGORGANISATIONER – FALLET LO
munikationsteknik i vissa fall decentraliserat de administrativa uppgifter,
som tidigare utfördes på avdelningarna, till klubbnivån. Handlingsutrymmet har ökat, främst därför att de förtroendevalda nu har kontinuerlig tillgång till mer information. Flera förbund rapporterar om hur informationsvägarna har decentraliserats. Exempelvis har den tidigare arbetsgången med
cirkulär förändrats. I många förbund skickades tidigare information från
förbundsnivå till avdelningarna i form av brevcirkulär. Endast om cirkulären
var aktuella för klubbarna på arbetsplatserna, skickades de vidare ut till dem.
Numera ﬁnns cirkulären på förbundens Intranät, där vissa förtroendevalda
(de som även är representanter i avdelningen) kan läsa dem innan avdelningarna har hunnit behandla dem. De kan därmed delge andra förtroendevalda informationen och komma mer förberedda på möten.
De förtroendevalda har generellt fått bättre helhetssyn, insyn och förståelse för olika delar i organisationen. Fler vet mer än tidigare, även om inga
formella ändringar i maktfördelningen har genomförts. Ett förbund rapporterar att ombudsmän och förtroendevalda på avdelningsnivå tidigare sysslade med typiskt administrativa uppgifter som kopiering, kuvertering och
frankering av brev. Detta arbete sker nu av kontorspersonal så att de förra får
mer tid för fackligt arbete. Tekniken i form av exempelvis distansmöten har
i vissa fall möjliggjort sammanslagningar av avdelningar. I ﬂera förbund talas
om möjligheten att i framtiden organisera verksamheten så att geograﬁ ersätter andra utgångspunkter såsom bransch/yrkeskategori eller koncern.
För medlemmar är inte förändringarna lika skönjbara. Det är till exempel
inget stort antal medlemmar som loggar in i medlemsportaler utan det
är snarare förtroendevalda som använder även dessa tjänster. Men det går
att se att alltﬂer hittar information på förbundens sidor, deklarerar sina
A-kassekort på nätet och betalar sin fackavgift via Internetbank.
DLK-projektets initiala utgångspunkter var att förändra fackligt lärande.
Tidigt i projektet handlade detta om att erbjuda distanskurser och on-linehandledning där lärare vid fackliga folkhögskolor tränades i den nya rollen.
Detta fokus avtog allt efter som projektet fortgick, och distanskurskonceptet
verkar inte heller ha köpts av förbunden som använder IT som stöd, inte
som ett renodlat utbildningsverktyg.
27
IT I FRIVILLIGORGANISATIONER – FALLET LO
Slutsatser
Avhandlingen skrevs vid en tidpunkt då såväl den svenska fackföreningsrörelsen som fackliga och frivilligorganisationer i allmänhet hade börjat
anamma IT i stor skala. I dag, fem år senare, har den föreslagna tekniken till
stora delar, om än i modiﬁerad och kompletterad form, införts i ﬂertalet av
LO-förbunden och till viss del även centralt. Dessutom används den av de
förtroendevalda, vilket är en förutsättning för att förändring ska kunna ske.
Flera av de hypoteser om organisatoriska förändringar som ställdes upp
i avhandlingen har också visat sig stämma. Förtroendevalda har fått nya arbetsuppgifter, ökat handlingsutrymme, ökad kunskap och ökad insyn. Informell makt förskjuts då till lokal nivå. Genom nätverkande skapas successivt ett nytt kollektivt subjekt. Vidare diskuterades i avhandlingen huruvida
förbundsgränser skulle stärkas eller försvagas beroende på olika designlösningar. Prototypen innehöll tjänster som möjliggjorde samarbete över förbundsgränser och mellan liknande yrkeskategorier i olika förbund. Fem år
senare verkar förbundsgränserna fortfarande hålla, men det talas intressant
nog om framtida facklig organisation utifrån bransch/yrke eller koncern i
stället för geograﬁsk hemvist och nuvarande förbundsstruktur. En hypotes
som stämde till en del var att arbetsfördelningen skulle förändras, då de förtroendevalda övertog vissa uppgifter från avdelningarna som i sin tur ﬁck
ökad administrativ roll. En förändring har skett, men i stället har kontorspersonal tagit över de administrativa uppgifterna i en avdelning så att den
operativa rollen ökat för både de förtroendevalda och ombudsmännen. Det
som hänt i LO fem år efter DLK är därmed ytterligare en indikation på att det
Aktivitetsteoretiska ramverk, som tillämpades för att generera hypoteserna,
var användbara och att deras applicering på förändringsarbete i stora organisationer bör utforskas ytterligare.
Dock är förändringsprocessen bara påbörjad, och ingen formell maktförskjutning eller förﬂyttning av organisationsgränser har ännu inträﬀat.
Det kan noteras att LOs hemsida ännu saknar ett diskussionsforum, där
fackliga frågor och organisationens funktion kan debatteras fritt. Och cirkulären i förbunden når visserligen vissa förtroendevalda, men endast dem
som dessutom har ett uppdrag inom avdelningen. Detta kan vara en slump.
Det kan också vara uttryck för en rädsla att släppa för mycket information till
den lokala nivån – att vilja ha kontroll över förändringsprocessen och inte
riskera alltför radikala maktförskjutningar eller möjliggöra omfattande kri272
IT I FRIVILLIGORGANISATIONER – FALLET LO
tik. Inom organisationsteori talar man ibland om role cultures som symboliserar en hierarkisk organisationstyp. Achievement cultures och support
cultures symboliserar i stället horisontella organisationsformer, där intresse,
insyn och solidaritet är viktiga (Phersey 993). Införande av IT i en organisation reducerar oftast dess role culture-element, och den blir mer decentraliserad. DLK-projektet och införandet av IT i LO kan ses som en strävan att gå
från role culture till achievement culture och support culture. I vilken grad
detta slutligen kommer att realiseras beror helt på hur mycket av kontroll
och makt den centrala nivån vågar släppa.
I början av 2000-talet låg frivilligorganisationerna fortfarande efter den
privata sektorn, när det gällde tillgång till datorer och mjukvara, men en
förändring kunde skönjas där allt ﬂera företag producerade mjukvara speciellt riktad mot frivilligorganisationerna. Dessutom etablerade sig framför
allt gräsrotsorganisationer på Internet och använde tekniken för att skapa
horisontella nätverk (Taylor & Burt 200). Gräsrotsorganisationer karakteriseras ofta av att de är små och till mest arbetar lokalt. Ett ökat nyttjande av
IT ger dem möjlighet att expandera och attrahera ﬂer medlemmar. Studier
har visat hur tekniken möjliggör globala communities baserade på individens frivilliga val och intressen i motsats till hans eller hennes förutsättningar i termer av nationalitet, etnicitet och socialt sammanhang (Horton
Smith 2000). En ideal men fullt möjlig framtid innefattar ökat engagemang
av enskilda människor i IT-stödda gräsrotsorganisationer utan lokala gränser, tillsammans arbetande för att realisera ett rättvist samhälle och ett gott
liv för alla.
Hur kommer det att se ut om fem år, när de förtroendevalda ytterligare
befäst sin nya roll och när medlemmarna successivt ökat sin användning av
fackliga IT-resurser? Kommer centrala och mellanfackliga nivåer att vara
villiga att släppa ifrån sig makt, och vad händer då med dem? Kommer satsningen på IT slutligen att resultera i ökade medlemsantal och en starkare,
mer heterogen facklig organisation?
Frågorna för framtida nationell och internationell forskning är många.
Antalet studier har inte ökat väsentligt sen avhandlingen skrevs, men de
som ﬁnns bekräftar och vidareutvecklar i mycket avhandlingens resultat.
Exempelvis rekommenderar Kavanaugh m.ﬂ. (2005) non-proﬁt communities att erbjuda standard-Internet-tjänster till låg kostnad samt tillhandahålla enkla webbaserade verktyg för samarbete, för att locka icke-aktivister
att bli medlemmar. Berra (2003) visar hur civila nätverk i tre italienska re273
IT I FRIVILLIGORGANISATIONER – FALLET LO
gioner har upprättat IT-stött samarbete med varandra och med ett antal
frivilligorganisationer och tillsammans lyckats påverka och förbättra den
lokala regimen – ett paradexempel på hur det civila samhället och frivilligorganisationer faktiskt kan använda tekniken för att åstadkomma förbättringar. Framtiden och forskningen får visa om detta exempel följs av många
ﬂer, där frivilliga och fackliga organisationers införande av IT leder till faktiska samhälleliga förbättringar, ökad demokrati, jämlikhet och rättvisa.
Referenser
Anheier, H. K., Carlson, L., & Kendall, J.‚ (200) The Third Sector Policy at the Crossroads.
An International Nonproﬁt Analysis. London och New York: Routledge.
Berra, M., (2003) Information and Communications Technology and Local Development. Telematics & Informatics 20, 25–234.
Ellison, M., & McGrath, G. M., (200) Business Process Modelling Using Activity Theory:
an Approach to Data Capture and Analysis. I H. Hasan m.ﬂ. (red.) Information
Systems and Activity Theory: Volume 2, Theory and Practice. Wollongong: University
of Wollongong Press.
Engeström, Y., (200) Expansive Learning at Work: Toward an Activity Theoretical
Reconceptualization. Journal of Education and Work , 29-52.
Horton Smith, D., (2000) Grassroots Associations. Sage Publications Inc.
Kavanaugh, A., m.ﬂ. (2005) Participating in Civil Society: the Case of Networked Societies. Interacting with Computers 7, 9–33.
Phersey, D. C., (993) Organizational Cultures. Types and Transformations. Routledge,
New York.
Spasser, M. A., (2002) Informing Information Science: the Case for Activity Theory.
Journal of the American Society for Information Science 2, 36–38.
Shostak, A. B., (999) Cyberunion. Empowering Labor Through Computer Technology.
Armonk: M. E. Sharpe,
Taylor, J. A., & Burt, E., (200) Not-for-proﬁts in the Democratic Polity. Communications
of the ACM , 58–62.
274
64 svenska doktorsavhandlingar från 2000-talet
om det civila samhället
Almgren, Nina, Kvinnorörelsen och efterkrigsplaneringen. Statsfeminism i svensk arbetsmarknadspolitik under och kort efter andra världskriget. Institutionen för historiska
studier, Umeå universitet, 2006.
Anderson, Irene, Kvinnor mot krig: aktioner och nätverk för fred 94–940. Historiska
institutionen, Lunds universitet, 200.
Arvidson, Malin, Demanding values: participation, empowerment and NGOs in Bangladesh. Sociologiska institutionen, Lunds universitet, 2003.
Bergqvist, Tuula, Självständighetens livsform(er) och småföretagande: tillämpning och
utveckling av realistisk livsformsanalys. Institutionen för ekonomi, Karlstads universitet, 2004.
Bokholm, Sif, En kvinnoröst i manssamhället: Agda Montelius 850–920. Historiska institutionen, Lunds universitet, Stockholmia, 2000.
Bolling, Hans, Sin egen hälsas smed: idéer, initiativ och organisationer inom svensk
motionsidrott 945–98. Historiska institutionen, Stockholms universitet, Almqvist
& Wiksell International, 2005.
Boussard, Caroline, Crafting democracy: civil society in post-transition Honduras. Statsvetenskapliga institutionen, Lunds universitet, 2003.
Brodin, Helene, Does anybody care? Public and private responsibilities in Swedish eldercare 940–2000. Samhällsvetenskapliga institutionen, Umeå universitet, 2005.
Camauër, Leonor, Feminism, citizenship and the media: an ethnographic study of identity
processes within four women’s associations. Institutionen för journalistik, medier och
kommunikation, Stockholms universitet, 2000.
Carlsson, Christina, Advocates and voices: Swedish patient associations, their importance
to individuals with cancer and collaboration with health care. Medicinska fakulteten,
Lunds universitet, 2005.
Chartrand, Sébastian, Work in voluntary welfare organizations: a sociological study of
voluntary welfare organizations in Sweden. Sociologiska institutionen, Stockholms
universitet, Almqvist & Wiksell International, 2004.
Claesson, Urban, Folkhemmets kyrka: Harald Hallén och folkkyrkans genombrott: en
studie av socialdemokrati, kyrka och nationsbygge med särskild hänsyn till perioden
905–933. Teologiska institutionen, Uppsala universitet, Acta Universitatis Upsaliensis, 2004.
275
64 SVENSKA DOKTORSAVHANDLINGAR FRÅN 2000-TALET
Dahlberg, Lena, Welfare relationships: voluntary organisations and local authorities
supporting relatives of older people in Sweden. Statsvetenskapliga institutionen,
Stockholms universitet, 2004.
Edquist, Samuel, Nyktra svenskar: Godtemplarrörelsen och den nationella identiteten
879–98. Historiska institutionen, Uppsala universitet, Acta Universitatis Upsaliensis, 200.
Emami, Abbas, Att organisera oenighet: en sociologisk studie av Iranska riksförbundet och
dess medlemsorganisationer. Sociologiska institutionen, Stockholms universitet,
Almqvist & Wiksell International, 2003.
Feltenius, David, En pluralistisk maktordning? Om pensionärsorganisationernas politiska inﬂytande. Statsvetenskapliga institutionen, Umeå universitet, 2004.
Forssell, Emilia, Skyddandets förnuft: en studie om anhöriga till hjälpbehövande äldre
som invandrat sent i livet. Institutionen för social arbete, Stockholms universitet/
Ersta Sköndal högskola 2004.
Fredriksson, Maria, From customer satisfaction to citizen interaction: a cooperation
model for community development based on total quality management. Industriell
ekonomi och samhällsvetenskap, Luleå tekniska universitet, 2006.
Friberg, Katarina, The workings of co-operation: a comparative study of consumer cooperative organisation in Britain and Sweden, 860 to 970. Institutionen för humaniora, Växjö universitet, Växjö University Press, 2005.
Gougoulakis, Petros, Studiecirkeln: livslångt lärande – på svenska! En icke-formell
mötesplats för samtal och bildning för alla. Pedagogiska institutionen, Lärarhögskolan/Stockholms universitet, HLS förlag, 200.
Gråbacke, Carina, Möten med marknaden: tre svenska fackförbunds agerande under
perioden 945–976. Ekonomisk-historiska institutionen, Göteborgs universitet, 2002.
Gunneriusson Karlström, Märit, Konsten att bli och förbli folklig: Svenska kyrkans och
IOGT:s strategier och omvandling i kampen på oﬀentlighetens arena 880–945.
Historiska institutionen, Acta Universitatis Upsaliensis, 2004.
Gustafson, Agneta, Normer och praxis: tre ideella föreningar och deras redovisning.
Handelshögskolan, Göteborgs universitet, BAS, 2006.
Haberman, Ulla, En postmoderne helgen? Om motiver til frivillighed. Institutionen för
socialt arbete, Lunds universitet, 200.
Hardtmann, Eva-Maria, ”Our fury is burning”: local practice and global connections in the
Dalit movement. Socialantropologiska institutionen, Stockholms universitet,
Almqvist & Wiksell International, 2003.
Henecke, Birgitta, Plan & protest: en sociologisk studie av kontroverser, demokrati och
makt i den fysiska planeringen. Sociologiska institutionen, Lunds universitet, 2006.
Hårdstedt, Martin, Om krigets förutsättningar: den militära underhållsproblematiken
och det civila samhället i norra Sverige och Finland under Finska kriget 808–09.
Institutionen för historiska studier, Umeå universitet, 2002.
Jansdotter, Anna, Ansikte mot ansikte: räddningsarbete bland prostituerade kvinnor i
Sverige 850–920. Historiska institutionen, Lunds universitet, B. Östlings bokförlag
Symposion, 2004.
276
64 SVENSKA DOKTORSAVHANDLINGAR FRÅN 2000-TALET
Jegermalm, Magnus, Carers in the welfare state: on informal care and support for carers
in Sweden. Institutionen för socialt arbete, Stockholms universitet/Ersta Sköndal
högskola 2005.
Jonsson, Gun, Tanter och representanter: dilemman i frivilliga organisationer – en fråga
om oligarki eller demokrati? Sociologiska institutionen, Umeå universitet, 2006.
Jönson, Håkan, Det moderna åldrandet. Pensionärsorganisationernas bilder av äldre
94–995, Institutionen för socialt arbete, Lunds universitet, 200.
Karlsson, Magnus, Själv men inte ensam – om självhjälpsgrupper i Sverige. Institutionen
för socialt arbete, Stockholms universitet/Ersta Sköndal högskola 2002.
Larsson, Marie, ”When women unite!”: the making of the Anti-Liquor Movement in
Andhra Pradesh, India. Socialantropologiska institutionen, Stockholms universitet,
2006.
Leis, Annette, Den kyrkliga diakonins roll inom ramen för två välfärdssystem: en jämförande fallstudie av två diakoniinstitutioner i Sverige och Tyskland. Diakonivetenskapliga institutet, Teologiska institutionen, Uppsala universitet, 2004.
Lindberg, Elisabet, Vad kan medborgarna göra? Fyra fallstudier av samarbetsformer för
frivilliga insatser i äldreomsorg och väghållning. Sociologiska institutionen, Stockholms universitet, Almqvist & Wiksell International, 2005.
Lindblom, Anna-Karin, The legal status of non-governmental organisations in international law. Juridiska institutionen, Uppsala universitet, 200.
Lundberg, Anders P., Om gemenskap: en sociologisk betraktelse. Sociologiska institutionen, Lunds universitet, 2005.
Lundåsen, Susanne, En föreningsbaserad demokrati? Ideella föreningar och valdeltagande i Sveriges kommuner under 990-talet. Statsvetenskapliga institutionen, Åbo Akademi, Åbo Akademis förlag, 2004.
Magnusson, Jan, Ny situation – ny organisation: gatutidningen Situation Sthlm 995–
2000. Institutionen för social arbete,Lunds universitet, 2002.
Martinson, Lina, Mutual beneﬁt: rethinking social inclusion. Institutionen för infrastruktur, Kungliga Tekniska Högskolan, 2005.
Norberg, Johan R., Idrottens väg till folkhemmet: studier i statlig idrottspolitik 93–970.
Malmö högskola/Historiska institutionen, Stockholms universitet, SISU idrottsböcker, 2005.
Nieminen Kristofersson, Tuija, Krisgrupper och spontant stöd : om insatser efter branden
i Göteborg 998. Institutionen för socialt arbete, Lunds universitet, 2002.
Orjuela, Camilla, Civil society in civil war: peace work and identity politics in Sri Lanka.
Institutionen för freds- och utvecklingsforskning, Göteborgs universitet, 2004.
Petersen, Ann-Louise, Marknadsorientering inom folkbildningen: fritt och frivilligt i ett
nytt ljus. Företagsekonomiska institutionen, Göteborgs universitet, BAS, 2006.
Pilemalm, Soﬁe, Information technology for non-proﬁt organisations: extended participatory design of an information system for trade union shop stewards. Department of
Computer and Information Science, Linköpings universitet, 2002.
277
64 SVENSKA DOKTORSAVHANDLINGAR FRÅN 2000-TALET
Plymoth, Birgitta, Fostrande försörjning: fattigvård, ﬁlantropi och genus i fabrikstaden
Norrköping 872–94. Historiska institutionen, Stockholms universitet, Almqvist &
Wiksell International, 2002.
Redelius, Karin, Ledarna och barnidrotten: idrottsledarnas syn på idrott, barn och fostran. Pedagogiska institutionen, Stockholms universitet, HLS förlag, 2002.
Reuter, Marta, Cross-Border NGO Cooperation In the Baltic Sea Region: Mapping the
Exchange Patterns In the Relations Between Eastern and Western Environmental
Groups. Nordeuropa-Institut, Humboldt-Universität, 2006.
Rindefjäll, Teresia, Democracy beyond the ballot box: citizen participation and social
rights in post-transition Chile. Statsvetenskapliga institutionen, Lunds universitet,
2005.
Rubin, Lars, Engagemang i Lutherhjälpen: studier av motiv och drivkrafter hos frivilligt
aktiva. Teologiska institutionen, Lunds universitet, Studentlitteratur, 2000.
Rönnbäck, Joseﬁn, Politikens genusgränser: den kvinnliga rösträttsrörelsen och kampen
för kvinnors politiska medborgarskap 902–92. Historiska institutionen, Stockholms universitet, Atlas, 2004.
Simonsen, Anders, Bland hederligt folk: organiserat sällskapsliv och borgerlig formering i
Göteborg 755–820. Historiska institutionen, Göteborgs universitet, HB Amund
Grefwe, 2002.
Sjöblom, Paul, Den institutionaliserade tävlingsidrotten : kommuner, idrott och politik i
Sverige under 900-talet. Historiska institutionen, Stockholms universitet, Almqvist
& Wiksell International, 2006.
Strömberg, Kenneth, Vi och dom i rörelsen: skötsamhet som strategi och identitet bland
föreningsaktivisterna i Hovmantorps kommun 884–930. Institutionen för humaniora, Växjö universitet, Växjö University Press, 2004.
Sörensen, Jens Stilhoﬀ, State Collapse and Social Reconstruction in the Periphery –
The Political Economy of Ethnicity and Development: Yugoslavia, Serbia, Kosovo.
Department of history and civilisation, European University Institute, 2006.
Uhrwing, Marie, Tillträde till maktens rum: om intresseorganisationer och miljöpolitiskt
beslutsfattande. Statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet, Gidlunds,
200.
Waldermarson, Ylva, Kvinnor och klass – en paradoxal skapelseberättelse: LOs kvinnoråd och makten att benämna 898–967. Historiska institutionen, Stockholms universitet, Arbetslivsinstitutet, 2000.
Wallin, Kerstin E., Folkbildning på export? Sammanhang, förutsättningar, möjligheter.
Pedagogiska institutionen, Stockholms universitet, 2000.
Waltersson, Kent, Bildning för livet: framtidsstrategier och bildningssträvanden i Tengene
JUF 930–960. Historiska institutionen, CIVITAS, Linköpings universitet, 2005.
Westerdahl, Stig, Business and Community: On Organisations in the Social Economy.
Företagsekonomiska institutionen, Göteborgs universitet, BAS, 200.
Wettergren, Åsa, Moving and Jamming: Implications for Social Movement Theory. Sociologiska institutionen, Karlstad universitet, 2005.
278
64 SVENSKA DOKTORSAVHANDLINGAR FRÅN 2000-TALET
Widding, Ulrika, Identitetsskapande i studentföreningen: Köns- och klasskonstruktioner i
massuniversitetet. Pedagogiska institutionen, Umeå universitet, 2006.
Wikberg, Karin, Amatör eller professionist? Studier rörande amatörfrågan i svensk tävlingsidrott 903–967. Historiska institutionen, Stockholms universitet, SISU idrottsböcker, 2005.
Winsvold, Aina, Når arbeidende barn mobiliserer seg: en studie av tre unioner i Karnataka, India. Sociologiska institutionen, Lunds universitet, 2004.
Östman, Margareta, Family burden and participation in care: a study of relatives to
patients admitted to voluntary and compulsory psychiatric care. Institutionen för
klinisk neurovetenskap, Lunds universitet, 2000.

Det civila samhället som forskningsfält

Related documents

Products

Support

Det civila samhället som forskningsfält

Related documents

Add this document to collection(s)

Add this document to saved

Suggest us how to improve StudyLib