Lycia zonaria - hedvintermatare - 101249

advertisement
Lycia zonaria
Hedvintermätare
NE
NA
LC
Fjärilar, Mätare
DD
NT
VU
EN
CR
RE
Starkt hotad (EN)
B1ab(i,ii,iii,iv,v)c(iv)+2ab(i,ii,iii,iv,v)c(iv)
Klass: Insecta (egentliga insekter), Ordning: Lepidoptera (fjärilar), Familj: Geometridae (mätare), Släkte: Lycia,
Art: Lycia zonaria - hedvintermätare (Denis & Schiffermüller, 1775) Synonymer: ringlad vintermätare
Kännetecken
Den lurviga fjärilen, med hos hanen kamtandade antenner och oproportionerligt små vingar till kroppen, kan endast
förväxlas med ett par närbesläktade arter. Honorna hos denna fjärilsgrupp är ofta vinglösa och så är även fallet med
honan av ringlad vintermätare. Hanens framvingar är något varierande tecknade, vanligen brungrå, mer sällan
svartaktiga, med svarta vingribbor och till större delen vitt till gråaktigt diskfält och likadant färgad yttre tvärlinje och
våglinje. Bakvingarna är vitaktiga med två brungrå tvärband. Honan är tjock och satt, svarthårig med rödgula gränser
mellan bakkroppssegmenten och med svarta vingstumpar. Vingspann 26–28 mm.
Utbredning och status
Ringlad vintermätare uppgavs för första gången i Sverige av Zetterstedt under början av 1800-talet. Det är
märkvärdigt sparsamt med äldre publicerade faunaförteckningar från Skåne som omnämner arten. Dess utbredning i
landet är inskränkt till sandstäppområden i Sydsverige. Arten förbises lätt om inte larvens utseende är välbekant.
Fjärilarna påträffas nästan enbart vid målinriktat sökande och arten är mycket lokal. Under 1930-talet anges fynd av
arten från Skåne, Torna, Hällestad, Klostersågen och Ravlunda. Under 1960–70-talen var arten främst känd från
området mellan Vä och Västra Vram, där den vissa år kunde påträffas i större antal. Vid mitten av 1970-talet
påträffades arten även vid Ängelholm. Den ringlade vintermätarens huvudsakliga förekomstområden var även under
1990-talet Vombsänkan med förekomster på Revingeheds övningsfält, i Veberöd vid Östra Tvet och Krankesjön,
samt flera områden på södra Kristianstadsslätten till Åhus. Den påträffas mer sällan talrikt efter 1970-talet. Under
1980-talet är arten även funnen enstaka i Kullabygden och på Ravlunda övningsfält, samt för första gången i Halland, i
larvstadiet vid Voxtorp 1981. I södra Halland finns nu ett par rikliga förekomster. I Danmark är ringlad vintermätare
främst påträffad i Jyllands sandjordsområden längs västkusten från Fanö i söder till Vendsyssel, Himmerland och
Läsö i Nordöstjylland. På östkusten mer glest, men från Djursland och norrut talrikare. På öarna förekommer den
endast på Fyn och Själland. Fram till 1940-talet kunde arten uppträda i stor mängd på begränsade ytor under enstaka
år. Larverna uppträdde då ibland i sådana mängder att de blev stapelföda för storkar och arten iakttogs vid ett tillfälle
som skadegörare på en morotsodling. Idag har arten minskat dramatiskt och förekommer endast i Nordöstsjälland
och Nordvästsjälland, samt på Jylland huvudsakligen i den nordostliga delen. Den uppträder numera sällan talrikt och
var även tidigare närmast spårlöst försvunnen i längre perioder mellan gynnsammare år. En lokal massförekomst
omtalas dock från Östjylland, Billund, strax väster om Vejlefjord 1996. I Östersjöområdet förekommer ringlad
vintermätare inte öster om Polen och är främst utbredd i Västeuropa. I Storbritannien är arten lokal men inte ovanlig
på sandkullar vid västkusten, från norra Wales till Lancashire och igen från västra Argyllshire/Strathclyde till
Hebriderna, samt lokalt i ett litet område på mellersta Irlands västkust. Den är nu försvunnen från tre
förekomstområden i sydligare delen av utbredningen. I Tyskland förekommer arten i hela landet, men med stora
luckor i utbredningen. Den anges vara sparsam till sällsynt, men på vissa områden allmän. Världsutbredningen
sträcker sig från Västeuropa norr om Alperna till Sydryssland och Armenien. Arten är upptagen i Danmarks rödlista
som Sårbar.
ArtDatabanken - artfaktablad
1
Ekologi
I Sverige påträffas den ringlade vintermätaren främst på magra ogödslade betesmarker och militära övningsfält på
lätta sandjordar med relativt näringskrävande växtarter. Larven är polyfag och har i Sverige bland annat påträffats
på rölleka, Achillea millefolium, gråbo, Artemisia vulgaris, och blåluzern, Medicago sativa. Från utlandet anges även
fältmalört, Artemisia campestris, käringtand, Lotus spp., klöver, Trifolium spp., kämpar, Plantago spp., krypvide,
Salix repens, poppelarter, Populus spp., klint, Centaurea spp., harris, Cytisus (Sarothamnus) scoparius, pimpinellros,
Rosa pimpinellifolia, och ängssalvia, Salvia pratensis. Fjärilen flyger under cirka tio dagar, som infaller från mitten av
april till andra veckan i maj, beroende av vårens ankomst. Den kan påträffas under hela dygnet, oftast sittande i
vegetationen, eller i parning på solitära småträd och stängselstolpar. De vinglösa honorna uppsöker objekt som ger
dem möjligheten att klättra upp ett par decimeter, för att mer framgångsrikt kunna sprida sina doftämnen
(feromoner). Hanarna lockas sparsamt till UV-ljus och kommer då vanligen först sent på natten. Larvutvecklingen
sker mellan slutet av maj och mitten av augusti. Arten förpuppar sig i jorden och puppan övervintrar, ibland två
gånger. Då larverna är talrika kan de vara mycket hårt parasiterade av en flugart som kläcker ur pupporna.
Hot
Arten gynnas starkt av bete på ogödslade sandmarker och hotas av upphörande bete, samt gödsling av betesmarken
som kan inverka negativt på växternas artsammansättning. På övningsfält gynnas arten sannolikt starkt av
störningseffekten från terrängfordon på en tätare grässvål. Med upphörande störningar trivialiseras floran och många
varmare småmiljöer på naken eller nästan naken sandjord riskerar att gå förlorade. Arten hotas även av upplöjning av
betesmark för förnyelse av vall, samt av användningen av herbicider. Där marken betas alltför hårt påträffas larverna
oftare i gränszonen mot vägar och odlade fält, vilket dock också kan vara en effekt av att honorna uppsöker
stängselstolpar.
Åtgärder
Artens ekologi och spridningsbiologi bör studeras närmare. Speciellt intressant är om artens lokala populationer har
en naturligt kort överlevnad på grund av parasitering och annan predation, eller om lokala utdöenden beror på
storskaliga miljöförändringar i dess förekomstområden. Genom att arten har en vinglös hona kan återspridningen
efter lokala utdöenden förväntas gå mycket långsamt. Arten kan möjligen finna sig tillrätta vid större väganslutningar,
vilka skapar obrukbara markytor i skärningar och karuseller som normalt röjs. Att flytta några honor till sådana
miljöer kan vara ett intressant försök.
Övrigt
Ett fynd från Blekinge, Asarum 1966 måste bedömas som tvivelaktigt. Det kan handla om en feletikettering eftersom
insamlaren, som regelbundet besökte entomologmöten i Lund, aldrig meddelade fyndet som nytt för landskapet.
Litteratur
Burrau, N. 1937. Faunistiska notiser om Lepidoptera. Opusc. ent. 2: 153–155.
Hoffmeyer, S. 1966. De danske målere. Universitetsforlaget, Aarhus.
Koch, M. 1983. Wir bestimmen Schmetterlinge. IV teil; Spanner. Neumann-Neudamm Verlag, Radebeul.
Lampa, S. 1885. Förteckning öfver Skandinaviens och Finlands Macrolepidoptera. Ent. Tidskr. 6(1–3): 1–137.
Nordström, F., Wahlgren, E. & Tullgren, A. 1935-41. Svenska fjärilar. Nordisk familjeboks förlag, Stockholm.
Norgaard, I. & Nielsen, P.S. 1988. Fund af storsommerfugle i Danmark 1961–86. Lepidopterologisk forening.
Ohlsson, A. & Wedelin, M. 1996. Storfjärilar i Skåne 1995. Fazett 9(1): 1–9.
Palmqvist, G. 1983. Intressanta fynd av Macrolepidoptera i Sverige 1982. Ent. Tidskr. 104: 55–58.
Skinner, B. 1984. Colour identification guide to moths of British Isles. Penguin Books Ltd, Harmondsworth.
Skou, P. 1984. Nordens målere. Danmarks dyreliv Bind 2. Apollo books, Stenstrup.
Vork, J. 1996. Tolv hektiske dage i april 1996. Lepidoptera bind VII, n:o 2: 50–52.
ArtDatabanken - artfaktablad
2
Författare
Claes U. Eliasson 1996. Rev. Claes U. Eliasson 1997, 2005, 2007 & 2012.
ArtDatabanken - artfaktablad
3
Download
Random flashcards
Svenska

105 Cards Anton Piter

Create flashcards