HEMATOLOGISKT CENTRUM
Version 090213/ Olle Aspevall
Vårdrelaterade infektioner och vårdhygien
Vårdrelaterade infektioner (VRI) är en av de vanligaste komplikationerna hos sjukhusvårdade
patienter. De innebär en ökad risk för patienten, leder oftast till ökade kostnader och förlängd
vårdtid. Det har uppskattats att var tionde patient inom sluten akutsjukvård drabbas av VRI.
Socialstyrelsen har definierat VRI som ”varje infektionstillstånd som drabbar patienter till
följd av sjukhusvistelse eller behandling i öppen vård, oavsett om det sjukdomsframkallande
ämnet tillförts i samband med vården eller härrör från patienten själv, samt oavsett om
infektionstillståndet yppas under eller efter vården. Med VRI avses även infektionstillstånd
som personal ådragit sig till följd av arbetet.”
Exempel på vanliga VRI:
Urinvägsinfektioner
Postoperativa sårinfektioner
Infektioner relaterade till kärlkatetrar
Gastroenteriter (magsjukor)
Pneumonier (lunginflammationer)
Blodburna smittor (hepatiter, HIV)
Förekomsten av antibiotikaresistenta bakterier som methicillinresistenta Staphylococcus
aureus (MRSA), vankomycinresistenta enterokocker (VRE) och gramnegativa bakterier med
extended spectrum betalactamase (ESBL) ökar stadigt i samhället. Risken för spridning är stor
på sjukhus. Patienter som smittas av dessa blir oftast koloniserade utan att få en infektion
(bärare). Både de som är bärare och de som har en infektion kan föra smittan vidare och
bärare kan i ett senare skede få en infektion orsakad av de resistenta bakterierna.
För att minska risken för vårdrelaterade infektioner tillämpas en rad rutiner inom sjukvården.
Ansvaret för att dessa följs ligger inom respektive verksamhet. För att ge råd i vårdhygieniska
frågor finns vårdhygieniska enheter med hygiensjuksköterskor och läkare som vårdenheterna
kan vända sig till.
Exempel på allmänna rutiner för att minska risken för överföring av smitta är basala
hygienrutiner, där korrekt handdesinfektion är en mycket viktig del och klädregler, där vikten
av kortärmad arbetsdräkt betonas. Utöver dessa finns en mängd rutiner som inriktar sig på att
minska risken för en viss grupp av de infektioner som nämns ovan. Bland dessa kan nämnas:
rutiner för inläggning och skötsel av central venkateter, rutiner för skötsel av KAD, rutiner för
provtagning.
När det gäller antibiotikaresistenta bakterier finns det för flera av dessa handlingsprogram
som ger riktlinjer för vilka patienter som ska provtas och hur patienter som smittats ska
vårdas.
1
HEMATOLOGISKT CENTRUM
Version 090213/ Olle Aspevall
Antibiotikaresistenta bakterier
Problemen inom sjukvården blir allt större då det gäller spridning av antibiotikaresistenta
bakterier. Eftersom antibiotikaresistens ständigt utvecklas så tillkommer nya bakterier med
jämna mellanrum.
Viktigast i denna grupp är:
Gramnegativa stavar med extended spectrum betalactamase (ESBL).
Methicillinresistenta Staphylococcus aureus (MRSA).
Vankomycinresistenta enterokocker (VRE).
För alla dessa finns vårdprogram som gäller inom landstinget, aktuell version kan läsas på
vårdhygiens hemsida. Informationsblad för sjukvården respektive patienter finns på
smittskyddsenhetens hemsida (8). STRAMA (9), Janusinfo (10) och Smittskyddsinstitutets
hemsida (11) är andra goda källor till information.
Oavsett typ av antibiotikaresistent bakterie är det mycket viktigt att informera mottagande
vårdgivare då en patient har detta eller om prov har tagits för att påvisa
antibiotikaresistenta bakterier.
ESBL
Extended spectrum betalactamase (ESBL) är en resistensmekanism som kan förekomma hos
gramnegativa tarmbakterier som t ex E. coli eller Klebsiella pneumoniae. Den medför
resistens mot alla cefalosporiner och penicilliner. Det är vanligt med multiresistens hos dessa
stammar och i många fall kan endast parenterala antibiotika användas. Det gör att en patient
med en nedre urinvägsinfektion ibland måste sjukhusvårdas.
Dessa arter orsakar framför allt urinvägsinfektioner, postoperativa infektioner och sepsis.
Bärarskap är mycket vanligare än klinisk infektion.
Patienten som läggs in bör vårdas på enkelrum med egna hygienutrymmen.
Överförs fr a med kontaktsmitta. Risken för smitta minskas effektivast genom god
handhygien hos sjukvårdspersonal och patient.
I kliniska prov hittas ESBL oftast i urinprov. Vid screening är det bäst att ta ett
avföringsprov. Ett pinnprov med samma provtagningsmaterial som för sårodling tas.
ESBL är inte anmälningspliktigt enligt smittskyddslagen, däremot rapporterar de
mikrobiologiska laboratorierna fynd till smittskyddsläkaren.
2
HEMATOLOGISKT CENTRUM
Version 090213/ Olle Aspevall
MRSA
Methicillinresistenta Staphylococcus aureus (MRSA) har spridits i mycket stor utsträckning
inom sjukvården i vissa länder. I t ex Storbritannien är nu ca hälften av alla sepsisfall med
S. aureus orsakade av MRSA. Detta medför svårare och dyrare antibiotikabehandling och
ökad sjuklighet/dödlighet för patienten. Liksom för andra S. aureus är den vanligaste
infektionstypen hud- och mjukdelsinfektioner. Bärarskap är mycket vanligare än klinisk
infektion.
Patient med vätskande sår bör snarast tas in på behandlingsrum.
Patienter som läggs in ska vårdas på enkelrum med egna hygienutrymmen.
Överförs fr a med kontaktsmitta. Risken för smitta minskas effektivast genom god
handhygien hos sjukvårdspersonal och patient.
I kliniska prov hittas MRSA oftast i sårodling.
Screening görs dels på patienter med riskfaktorer som läggs in, dels på patienter som
besöker sjukhusansluten öppen vård. På de senare tas MRSA-odling vid misstänkt
stafylokockinfektion och då patient som har riskfaktorer ska antibiotikabehandlas. Se
vidare ’Vårdprogram för methicillinresistenta Staphylococcus aureus’.
MRSA är anmälningspliktigt enligt smittskyddslagen.
Patienten har informationsskyldighet, dvs. ska meddela vårdgivare om att han/hon har
MRSA.
Personal med sår eller eksem bör inte vårda patient med MRSA eftersom de har en
ökad risk att smittas.
Åtgärder vid nyupptäckt MRSA
Behandlande läkare ansvarar för att:
Kompletterande MRSA-odlingar tas enligt vårdprogram.
remiss faxas (skickas) till MRSA-teamet på Infektionskliniken,
smittspårning genomförs,
patienten och i vissa fall anhörig ges information om MRSA,
patienten ges förhållningsregler enl. smittskyddsläkarens smittskyddssblad,
anmälan görs enl. smittskyddslagen i SmiNet,
MRSA-diagnosen markeras i patientens journal,
mottagande enhet informeras,
MRSA-teamets läkare eller infektionsbakjour kontaktas inför ev.
antibiotikabehandling,
informera sig om det finns personal inom hemsjukvård eller hemtjänst som kan
utsättas för smittrisk och därför – med patientens samtycke – vara i behov av
information om MRSA.
3
HEMATOLOGISKT CENTRUM
Version 090213/ Olle Aspevall
VRE
Vankomycinresistenta enterokocker (VRE) har också spridits inom sjukvården i andra länder.
I USA är den ett mycket stort problem.
Till skillnad från S. aureus och gramnegativa tarmbakterier så orsakar enterokocker framför
allt infektioner hos sedan tidigare allvarligt sjuka patienter, urinvägsinfektioner, postoperativa
infektioner och sepsis är de vanligaste. Bärarskap är mycket vanligare än klinisk infektion.
Både VRE och ESBL är tarmsmittor, vid dessa är det särskilt viktigt att patienten är noga med
sin personliga hygien, t ex får inte en patient med VRE som har diarré eller inte sköter sin
hygien vistas i allmänna utrymmen.
Patienter som läggs in bör vårdas på enkelrum med egna hygienutrymmen.
Överförs fr a med kontaktsmitta. Risken för smitta minskas effektivast genom god
handhygien hos sjukvårdspersonal och patient.
I kliniska prov hittas VRE vanligast i sår- eller urinprov. Vid screening är det bäst att
ta ett avföringsprov. Ett pinnprov med samma provtagningsmaterial som för sårodling
tas.
Patienter som vårdats utomlands senaste sex månaderna screenas. Enkelrum i väntan
på svar.
VRE är anmälningspliktigt enligt smittskyddslagen.
Åtgärder vid nyupptäckt VRE
Behandlande läkare ansvarar för att:
kompletterande VRE-odlingar tas enligt vårdprogram,
smittspårning genomförs,
patienten och i vissa fall anhörig ges information om VRE,
patienten ges förhållningsregler enl. smittskyddsläkarens smittskyddssblad,
anmälan görs enl. smittskyddslagen i SmiNet,
VRE-diagnosen markeras i patientens journal,
mottagande enhet informeras,
infektionskonsult kontaktas inför ev. antibiotikabehandling.
4
