Mångkulturbegreppet i svensk politisk diskurs

Linnéuniversitetet
Institutionen för statsvetenskap
Mångkulturbegreppet i svensk politisk diskurs
Masteruppsats i statsvetenskap
Höstterminen 2014
Andreas Bragd
Handledare: Henrik Enroth
Abstract: This study investigates what the concept of multiculture means in the context of Swedish
politics. By using an analytical framework inspired by historians of concepts Reinhart Koselleck
and Quentin Skinner this study aims to answer what meaning the concept has in Swedish politics,
if there has been development in this meaning, which actors who use it and if their usage of the
concept is ideological and might influence the meaning in any direction. The empirical material
that have been analyzed are documents from the central legislative organs such as law bills,
interpellations, government writings and public investigations. The conclusions of this study is that
the concept has both a descriptive and normative meaning where the later in some important
respects differs from its original American meaning. Furthermore, there is a semantic struggle over
the meaning of the concept between some actors.
Keywords: Multiculture, multiculturalism, meaning, concepts, actors, Koselleck, Skinner
1
Innehållsförteckning
1 Inledning ................................................................................................................................................... 3
1.1 Den kulturella pluralismens utmaning ............................................................................................ 3
1.2 Problemformulering, syfte och frågeställningar............................................................................. 4
1.3 Avgränsningar ................................................................................................................................... 4
2 Teori........................................................................................................................................................... 6
2.1 Mångkulturbegreppets ideologiska och sociala bakgrund ............................................................ 6
2.2 Mångkulturens utmaning: Enhet i mångfald ............................................................................... 10
3 Metod och material ................................................................................................................................ 15
3.1 Metodologisk bakgrund .................................................................................................................. 15
3.2 Analytiskt ramverk ......................................................................................................................... 18
3.3 Material ............................................................................................................................................ 22
4 Analys ...................................................................................................................................................... 23
4.1 Initial användning ........................................................................................................................... 23
4.2 Begreppet problematiseras ............................................................................................................. 27
4.3 Återgång till det normala................................................................................................................ 30
4.4 Ny politisk styrning ......................................................................................................................... 34
4.5 Problematisering på nytt ................................................................................................................ 38
4.6 Sverigedemokraternas inträde ....................................................................................................... 39
4.7 Två parallella användningar cementeras ...................................................................................... 42
4.8 De mest frekventa användarna ...................................................................................................... 46
5 Slutsats..................................................................................................................................................... 49
5.1 Begreppets mening på makronivån ............................................................................................... 49
5.2 Aktörerna och deras användning................................................................................................... 51
5.3 Avslutande reflektioner................................................................................................................... 53
6 Referenser ............................................................................................................................................... 55
6.1 Akademisk litteratur ....................................................................................................................... 55
6.2 Tidningar.......................................................................................................................................... 55
6.3 Motioner och propositioner ............................................................................................................ 56
6.4 Skrivelser, betänkanden och kommittédirektiv ............................................................................ 58
6.5 Interpellationer, skriftliga frågor och svar ................................................................................... 58
6.6 Statens offentliga utredningar ........................................................................................................ 58
2
1 Inledning
1.1 Den kulturella pluralismens utmaning
Varje samhälle som har präglats av stor etnisk och kulturell mångfald har varit tvungna att
reflektera över vilka premisser som ska forma relationerna mellan de olika kulturella grupperna
och identiteterna samt styra över vilka som inkluderas i det offentliga livet. För de flesta
förmoderna statsbildningar så har de fundamentala förutsättningarna för den politiska ordningen
sett så radikalt annorlunda ut jämfört med vår tid att sätten genom vilka dessa har konfronterat
frågan är svåra för oss i nutiden att förhålla sig till. De flesta förmoderna stater präglades av en
väsensskild syn inte bara på det på politiska livets betingelser, såsom auktoritet och legitimitet,
utan också på antropologi, såsom kultur och identitet. Även i de statsbildningar som fungerat som
förebilder och som vi ofta identifierat oss med så framstår oftast lösningen på denna fråga som
främmande och ofta rent av oacceptabel. Demokratin i Aten, med dess strikta medborgarbegrepp
och dess radikala exkludering av de som inte var medborgare, framstår som en god lösning för få
av oss (Dahl 1989; 18-19). Det är först i och med modernitetens successiva revolutioner som
fundamentala politiska och antropologiska begrepp omtolkas så att de närmar sig nutidens
förståelse av dem och som frågan kan konfronteras på nya sätt. Det samhälle som kanske har
kämpat mest med dessa utmaningar på ett systematiskt och medvetet sätt är också det samhälle
vars ideologiska grundvalar i högst utsträckning också vilar på modernitetens upplysningstradition,
nämligen USA. Den amerikanske sociologiforskaren Jeffrey C. Alexander har visat att USAs sätt
att hantera frågan om hur det offentliga rummet ska hantera samhällets kulturella pluralism utgörs
av tre specifika och distinkta faser eller vågor. Den tredje och senaste vågen är mångkulturalismen
(Alexander 2011; 150). Mångkulturalism handlar kortfattat om att minoriteter bejakar sina
partikulära identiteter och att dessa ges upprättelse och erkännande i det offentliga rummet, vilket
förväntas ge upphov till en gränsöverskridande identifikation som i sin tur utgör grunden för en
gemensam erfarenhet (Alexander 2011; 149-152).
Tanken att samhället är och ska vara en mångkultur i den mening som mångkulturalismen
föreskriver har vunnit inflytande även utanför Nordamerika. Ett av de länder där mångkulturalism
och begreppet ”mångkultur” vunnit mycket mark är Sverige. Det talas förhållandevis mycket om
mångkultur och det mångkulturella samhället men vad innebär sådana begrepp i ett land vars
historiska erfarenhet skiljer sig så fundamentalt från det samhälle där begreppen först utvecklades?
3
1.2 Problemformulering, syfte och frågeställningar
Syftet med denna studie är alltså att undersöka hur mångkulturbegreppet förstås och används i det
svenska samhället och närmare bestämt vilken betydelse mångkulturbegreppet har fått hos den
politiska makten i Sverige. Valet av just den politiska maktens diskurs motiveras av att det är mest
intressant att analysera hur mångkulturbegreppet används där den faktiska politiken utformas. Det
är först när ett begrepp har nått den politiska makten som begreppet har de mest direkta eller
praktiska konsekvenserna för samhället.
Syftet med studien kan sammanfattas i följande frågeställningar:

Vilka erfarenheter och förväntningar influerar begreppet på en övergripande nivå och
förändras dessa successivt?

Vilka aktörer tenderar att använda sig av mångkulturbegreppet?

Försöker aktörerna använda begreppet på sätt som kan förskjuta dess mening och görs det
i ideologiska syften?

Går det att identifiera en förändring i begreppets övergripande innebörd med hur aktörerna
tenderar att använda begreppet?
1.3 Avgränsningar
Det är viktigt att förtydliga att det är just mångkulturbegreppet som kommer att analyseras, det vill
säga begreppet eller innebörderna som knyts till termen mångkultur. Det finns många besläktade
begrepp som ingår i samma diskurs som till exempel mångfald eller integration och vid en annan
typ av studie skulle det mycket väl vara motiverat att studera hur dessa relaterar till ”mångkultur”
och hur användningen av de olika termerna samspelar med varandra. Det är dock inte möjligt här
eftersom både den teoretiska grunden och den empiriska analysen skulle för bli för komplex och
omfattande än vad en studie av det här formatet tillåter.
Den andra betydande avgränsningen är vilket område i den svenska kontexten som ska analyseras.
Det har redan nämnts att fokus är på de institutioner där den faktiska politiken utformas. Detta
innebär att det är i första hand är den offentliga politikens viktigaste organ, riksdagens och
regeringens, användning av mångkulturbegreppet som kommer att studeras. Den allmänna
politiska debatten och den akademiska diskussionen skulle visserligen också vara viktiga att
studera för att få en bild av hur mångkulturbegreppet ska förstås i sin helhet men det är inte möjligt
4
att ha så brett fokus i en studie av det här slaget och då antas det, som nämnts, att den centrala
politikens användning är mest intressant att studera. Samtidigt finns det inte vattentäta skott mellan
de olika områdena utan diskursen hos den centrala politiska makten påverkas givetvis av både den
allmänna och den akademiska debatten, speciellt i fallet med offentliga utredningar.
Studien begränsar sig dessutom till politiken på riksnivå och kommer inte inkludera regional eller
lokal politik. Detta motiveras både av hänsyn till relevans och studiens omfattning.
5
2 Teori
2.1 Mångkulturbegreppets ideologiska och sociala bakgrund
I inledningen så nämndes det att mångkulturalism är den tredje vågen eller fasen i USA när det
gäller att hantera pluralismen i det offentliga rummet. Jeffrey C. Alexander talar egentligen om tre
former eller modeller för ”upptagande” genom vilka minoriteter av olika slag kan integreras i
samhället (2011; 121-122). Utmaningen dessa former försöker besvara handlar i mångt och mycket
om vilken relation det civila samhället har till majoritetens ursprungliga kultur och var
minoriteterna passar in i denna bild. Dessa tre former är analytiska idealtyper som representerar tre
huvudsakliga tendenser som i verkligheten är blandade och överlappar varandra på olika sätt
(Alexander 2011; 157). Det är därför svårt att dela upp de tre faserna i en tydlig kronologisk ordning
mer än att generellt säga att vissa tendenser har vunnit och förlorat inflytande under olika perioder.
Alexander ifrågasätter den vanliga bilden av att USA och Frankrike, de länder som i högst
utsträckning baseras på Upplysningens principer, alltid har haft ett medborgarskapsbegrepp som
baserar sig på samhälleliga och demokratiska principer snarare än etnisk tillhörighet (2011; 121).
Tvärtom så har USAs historia präglats av en paradox där de kulturellt neutrala
medborgarprinciperna existerar i en ständig konflikt med bejakandet av majoritetens ursprung och
kultur (Alexander 2011; 121). Alexander visar att redan de första politiska representanterna för det
postrevolutionära Amerika slets mellan att vilja skapa ett medborgarbegrepp enbart baserad på
humanistiska principer samtidigt som många oroade sig över vilka konsekvenser invandringen
skulle ha för de ursprungliga nybyggarnas kultur och levnadsvillkor och ville att konstitutionen
skulle skydda dessa värden (2011; 121-123).
Det första sättet att försöka lösa motsättningen mellan att skapa ett civilt samhälle där den kulturella
tillhörigheten principiellt inte skulle vara av betydelse samtidigt som grundarnas kulturella
hegemoni säkerställdes var assimilation. Assimilation inbegrep i detta sammanhang en osviklig
lojalitet mot civilsamhällets principer vilket alla grupper med mer eller mindre ansträngning
förväntades kunna uppvisa (Alexander 2011; 124). Spänningen mellan denna lojalitet till
samhällets gemensamma principer och den faktiska pluralismen av partikulära identiteter krävde
en radikal åtskillnad mellan det offentliga och privata livet. I det offentliga slöt många invandrade
grupper frivilligt och ivrigt upp bakom det amerikanska civilsamhällets institutioner och principer
samtidigt som de i de privata mer eller mindre helt levde kvar i de kulturer som de hade tagit med
6
sig från Europa (Alexander 2011; 124-125). Denna kulturella och identitetsmässiga segregering
tillsammans med att det offentliga sfären präglades av kärngruppens, anglo-amerikanernas, kultur
innebar att minoriteternas delaktighet i de offentliga livet hade en främst en procedurmässig
karaktär som inte sträckte sig till genuin identifikation (Alexander 2011; 125). Assimilation är
enligt Alexander ingen långsiktig lösning på hur det offentliga livet kan integrera de olika
grupperna i en gemenskap. För att skapa en sann gemenskap behöver grupperna inte bara tillgång
till vad Alexander kallar reglerande institutioner, vilket är den politiska processens institutioner,
utan också kommunikativa eller socialiserande institutioner som skolor och liknande där en
gemensam identitet kan byggas (2001; 125-126). Den skarpa uppdelningen mellan privat och
offentlig sfär som assimilation leder till hindrar lätt tillträdet till kommunikativa institutioner och
kan i förlängningen leda till att även tillträdet till reglerande institutioner minskar. I strävan efter
att bevara en enhetlig offentlig sfär så finns det alltid en frestelse att inte bara förmå minoriteter att
tona ner sina grupptillhörigheter utan också att försöka neka dem tillträde till det offentliga livet
som så. Den tidiga amerikanska offentlighetens exkludering av mer eller mindre alla utom
nordvästeuropéer och de ofta kraftiga anti-katolska utfallen vittnar om detta (Alexander 2011; 126127).
Den andra formen för integrering som växte fram i USA är den så kallade ”sammanbindingsformen”. Sammanbindning står för en strävan att gå bortom assimilationens ”antingen eller” krav
för att istället försöka skapa en syntes mellan kärngruppen och utgrupperna genom att
minoriteternas identitet tolkas i etniska och kulturella termer snarare än att ses som något
främmande, samtidigt som en blandning av identiteterna ska leda fram till en gemensam identitet
Det är från denna form som idén med USA som en smältdegel har sitt ursprung och sin inspiration
(Alexander 2011; 128-129). På många sätt så var inbördeskriget både en faktor bakom denna
process och den främsta symbolen för den. Unionsarmén som samlade amerikaner från alla
ursprung för att försvara republikens universella värden var vid krigets slutskede så blandad att de
olika grupperna slogs sida vid sida; utlänningarna kom allt mer att framstå som vapenbröder enade
av en gemensam sak än som främlingar (Alexander 2011; 129- 130). Samtidigt levde
assimilationstanken kvar långt efter inbördeskriget med skillnaden att de grupper som tidigare sågs
som främmande, exempelvis tyskar och irländare, accepterades i långt högre utsträckning då deras
kulturer alltmer sågs som förenliga med den gemensamma offentliga sfären. De grupper som nu
skulle assimileras då deras kulturella tillhörigheter väckte misstänksamhet var istället invandrarna
7
från Syd- och Östeuropa (Alexander 2011; 131-133). Tiden mellan inbördeskriget och första
världskriget präglades av en ständig kamp inte bara om invandringen utan också vilken berättelse
eller nationell myt som skulle vara förhärskande i landet där striden stod mellan en universalistisk
och öppen berättelse och en som betonade de traditionella anglo-amerikanernas historia och kultur
(Alexander 2011; 133-136). Under och efter första världskriget förlorade sammanbindings–
modellen, som hitintills hade gjort den offentliga sfären mer neutral och hybridiserad, styrka till
förmån för både en väldigt begränsad invandringspolitik och en diskurs som priviligierade angloamerikanernas kultur (Alexander 2011; 136-137). Intressant nog så stod administrationen och
rättsväsendet trots den invandringsfientliga atmosfären ofta upp för republikens värderingar och
bekämpade exempelvis ett antal anti-tyska och anti-katolska lagar i olika delstater (Alexander
2011; 138-139). Distinktionen mellan offentlig och privat sfär upprätthölls. Först efter andra
världskriget så återfick sammanbindingsformen sin kraft och under 60-talet och framåt fick så
småningom också den svarta befolkningen, som aldrig tidigare hade inkluderats i det offentliga
samhället, lika rättigheter och en ny roll i den amerikanska gemenskapen (Alexander Jeffrey 2011;
140-142, 145-146).
Sammanbindingsmodellens triumfer banade vägen för den tredje upptagningsformen, det vill säga
mångkulturalism. Alexander menar att sammanbindingsmodellen till syvende och sist lider av
samma brist som assimilation. Båda modellerna syftar till att skilja utgrupperna från de egenskaper
som betraktas som problematiska istället för att omvärdera dessa egenskaper så att utgrupperna på
så sätt ska bli fullständigt accepterade i det offentliga livet (2011; 149). Mångkulturalismen går
enligt Alexander, och här lämnar han delvis den historiska undersökningen till förmån för en
normativ diskussion, ut på att de egenskaper hos utgrupperna som en gång nedvärderades och som
inte gavs något utrymme i den offentliga sfären istället ska ges upprättelse och bejakas (2011; 150).
Olikhet ska enligt mångkulturalismen bejakas snarare än förtryckas med målsättningen och
förhoppningen att detta ska leda till en gruppöverskridande identifikation så att en gemensam
erfarenhet kan skapas (Alexander 2011; 150). Mångkulturalismen förväntas vidga kärngruppernas
erfarenhetsrum så att detta inkluderar även minoriteternas livserfarenheter vilket i sin tur ger
upphov till tolerans och identifikation på ett sådant sätt så att gränserna mellan kärngrupp och
utgrupp blir otydligare och kanske rent av försvinner (Alexander 2011; 150). Utgruppernas
egenskaper accepteras och omfamnas vilket enligt Alexander tonar ner gränsen mellan privat och
offentlig sfär, olikhet blir nu en grund för delaktighet snarare än åtskillnad (2011; 151). Det är i
8
teorin alla typer av minoriteter som inkluderas i den amerikanska mångkulturalismen.
Rasminoriteter,
ursprungsbefolkningar,
marginaliserade
religioner,
bärare
av
upplevt
underordnade könsidentiteter och sexuella identiteter och funktionshindrade är alla grupper vars
egenskaper enligt mångkulturalismen kan och ska bejakas; ett bejakande som inte förstås som
inkludering som så utan snarare ett förverkligande av mångfald (Alexander 2011; 151).
Mångkulturalismens praktiska uttryck har i USA tagit formen av en strävan att i högre utsträckning
inkludera minoriteter i det offentliga rummet samt ifrågasätta tidigare kulturella normer och
antaganden. Litteratur och annan konst produceras alltmer av minoritetspersoner som presenterar
en ny positiv bild av de minoriteter de tillhör, Alexander uttrycker det till och med som att den
europeisk-amerikanska konstnärliga kanon som innan har gällt nu är undanträngd i universiteten
och hos den intellektuella eliten (2011; 153). Även media, i synnerhet TV, har haft en stor roll i att
lyfta fram och representera minoriteter på sätt som inte gjorts tidigare vilket i och för sig går längre
tillbaka än mångkulturalismen (Alexander 2011; 153). Det finns även mångkulturalistiska
strömningar inom filosofin där identitet inte betraktas i ontologiska termer utan snarare i
performativa, i synnerhet när det gäller köns- och sexuella identiteter, strömningar som dessutom
har ett visst släktskap med andra ideologier som feminism (Alexander 2011; 148, 162). I USA har
mångkulturalismen sitt ursprung i civilsamhället, det vill säga i universiteten, media och
kulturinstitutioner, och det är också civilsamhället som är den primära arenan för den utveckling
som ideologin vill uppnå. Upptagningsmodellen har dock också influerat juridiken och politiken.
Positiv särbehandling för rasminoriteter är exempel på integrationsmetoder som har funnits ganska
länge och som har motiverats först med ett assimilationsorienterat språk men nuförtiden också med
ett mångkulturalistiskt (Alexander 2011; 155). Den stora invandringen efter 60-talet, då de
traditionella invandringskriterierna slopades helt, har också i hög utsträckning motiverats genom
mångkulturalistiska tankeströmningar (Alexander 2011; 155).
Mångkulturalismen har ibland tagit etnocentriska uttryck och vissa kretsar, även sådana som är
positivt inställda till mångkulturalism, hävdar att mångkulturalism har en tendens mot
separatistiska och essentialiserande synsätt på gruppidentiteter som riskerar att förstärka
skillnaderna mellan grupperna snarare än att minska dem (Alexander 2011; 154). Parallellt med
synen på uppblandning som något gott och att kulturen inte är någon grupps egendom så finns det
ett bejakande av det etniska som ofta går i motsatt riktning (Alexander 153-154). Trots de
9
motstridiga tendenser som finns i mångkultur/mångkulturalismen så är det dock tydligt att den
huvudsakliga inriktningen inom den mångkulturella rörelsen i USA syftar till att försöka nå fram
till en övergripande gemensam identitet eller identifikation mellan den mångfald av grupper som
finns i det amerikanska samhället.
2.2 Mångkulturens utmaning: Enhet i mångfald
Det problem som den normativa mångkultur som diskuterades i föregående avsnitt ytterst är ett
svar på är frågan om vad enhet i mångfald innebär och hur man uppnår det. Andra viktiga frågor
om till exempel rättvisa och identitet infattas i detta övergripande tema.
Dilemmat med att hantera ett pluralistiskt samhälle samtidigt som man eftersträvar enhet går långt
tillbaka i tiden men diskussionerna om det har blivit mer intensiva det senaste århundrandet. Henrik
Enroth har dock visat att diskursen kring pluralism och dess förhållande till enhet på många sätt
har gått i cirklar och att diskussionen ständigt återkommer till samma punkter utan att riktigt lösa
de fundamentala problemen. Pluralism betecknar i detta sammanhang, såsom det gör i stora delar
av litteraturen, en mångfald av grupper som existerar inom ramen för en statsbildning (Enroth
2010; 460).
I början av 1900-talet började de första pluralistiska tänkarna med att kritisera den hegelianska
idealismens syn på staten som en nästan metafysisk enhet som reducerar alla andra
grupptillhörigheter till på sin höjd komponenter i en större helhet (Enroth 2010; 460). Harold J.
Laski menar att den monistiska synen på staten, där Staten är för den politiska teorin vad det
Absoluta är för metafysiken och där all ordning bygger på att mångfalden underordnar sig enheten,
är ohållbar både empiriskt och moraliskt (1917; 7-11). Den pluralistiska teorin går istället ut på att
delarna är lika verkliga som staten och att staten i princip bara är en grupp av många som man kan
vara medlem i (Laski 1917; 12). Laski menar att denna pluralism måste speglas i samhällets
styrning genom att dess olika delar får ta del av statens suveränitet och funktioner; med andra ord
krävs det någon form av federal maktdelning som inte begränsar sig till en territoriell uppdelning
utan också är funktionell (Laski 1917; 141-142, Enroth 2010; 461). Laski och andra pluralister
kritiserades för att deras vision skulle vara ett samhälle utan en övergripande auktoritet som skulle
leda till anarki och oordning; kritikerna tvingade delvis tillbaka diskursen till den ursprungliga
utgångspunkten att det endast är möjligt med en entitet som skapar lagar, den nationella
10
gemenskapen representerad genom staten, och att suveräniteten är principiellt odelbar (Enroth
2010; 461).
De första pluralistiska tänkarna hade dock empiriskt visat att det finns en mångfald och komplexitet
i samhället som inte går att bortse ifrån vilket gjorde det ohållbart att återgå till 1800-talets
storslagna och samtidigt ensidiga vision av staten; idén om den nationella gemenskapens som
betydelse som något som förenar och medlar mellan olika intressen fick en framskjuten roll i
diskursen (Enroth 2010; 462-463). Vissa debattörer, som Mary Parker Follett och John Dewey,
menade att en sann nationell gemenskap endast kan utvecklas ur samhällets pluralism medan andra
tänkare, som R.M. MacIver, istället ansåg att endast nationella gemenskapen kan utgöra grunden
och förutsättningen för alla grupptillhörigheter och fredlig samvaro (Enroth 2010; 463). Den senare
uppfattningen utvecklades snart till tanken att konsensus kring ett antal kärnvärden och intressen
är tillräckligt för att nå en gångbar form av enhet i mångfald, en tanke som snart upptogs av
huvudströmmen bland de samhällsvetenskapliga tänkarna (Enroth 2010; 463).
Teoretiker som Robert Dahl ansåg att samhället präglas av en stabil och frivillig konsensus kring
ett antal fundamentala frågor vilken utgör grunden för politik och att politik till och med bara är en
slags yttre manifestation av denna underliggande realitet (Enroth 2010; 465). Andra, som Floyd
Hunter och C. Wright Mills, menade istället att en sådan konsensus i praktiken inte existerar utan
samhället styrs av en elit utan majoritetens kunskap eller medgivande (Enroth 2010; 465). Peter
Barach, Morton Baratz och Steven Lukes byggde vidare på den kritiken och betraktade konsensus
som en form av maktutövning där de eliter som kan skapa konsensus bevarar status quo genom att
majoriteten övertygas att acceptera sakernas tillstånd (Enroth 2010; 465-466).
Frågor om makt, konsensus, enhet och mångfald samlas alla i den mångkulturella diskursen. Iris
Marion Young menar att den politiska teorins främsta subjekt är rättvisa och att frågan om rättvisa
måste utgå från begreppen dominans och förtryck i relationerna mellan olika sociala grupper (1990;
3). De som strävar efter rättvisa kan inte utgå genom filosofiska och abstrakta rättviseteorier utan
måste beakta varje enskilt och konkret samhälle och då i första hand dess sociala grupper och
relationerna dem emellan (Young 1990; 3-4). Denna emancipatoriska ansats som Young själv
bekänner sig till och som står väldigt nära den kritiska teorin, i synnerhet Herbert Marcuse, förenas
i Youngs arbete med den mångkulturalistiska ambitionen (1990; 5-6). Young utgår från den
amerikanska kontexten och analyserar de olika rörelser associerade med den nya vänstern som
11
kämpar för att vinna inflytande i det offentliga rummet för olika sociala grupper som till exempel
svarta, indianer, kvinnor, homosexuella och så vidare (Young 1990; 7, 11-12). Youngs förslag på
hur man närmar sig en rättvis ordning är också nära relaterad till hur frågan om enhet i mångfald
hanteras. På en praktisk nivå handlar det om olika institutionella arrangemang, såsom kvotering
och representativa råd av olika slag, och på en mer ideologisk nivå så står idealbilden av den stora
mångkulturella staden, metropolen, som förebild (Young 1990; 12-14). Young förespråkar en
radikal inkludering och mångfald vars målsättning, i likhet med mångkulturalismen i stort, är att
överstiga dikotomin mellan enhet och mångfald.
Det finns också en liberal inriktning av mångkulturalismen som i första hand representeras av Will
Kymlicka. Liberalismens fokus på individens frihet och autonomi framstår för många som
oförenlig med mångkulturalismens bejakande av gruppbaserade identiteter av olika slag men
Kymlicka argumenterar för att tillgång till den egna kulturen och identiteten är en förutsättning för
att man ska kunna vara en fri människa. Kymlicka menar att det behövs en samhällskultur, eller en
kulturell struktur, genom vilken individen erfar omvärlden och de sociala och kulturella
sammanhang hon befinner sig i för att hon ska kunna göra de val en fri individ har rätt att göra
(1995; 82-84). Denna samhällskultur bör vara minoriteternas egna då det främst är genom den egna
ursprungliga tillhörigheten som en individs identitet är så trygg att den kan möjliggöra för individen
att realiseras sig själv (Kymlicka 1995; 89). Mångkulturalism, även dess radikalare institutionella
uttryck som särrättigheter, kan då motiveras genom att det ger sårbara grupper tillgång till sina
kulturella strukturer vilket därmed hjälper dem till att bli fria individer (1995; 84). Utöver
institutionella rättigheter så betonar Kymlicka, i likhet med Charles Taylor och Yael Tamir, vikten
av att dessa kulturer också respekteras och erkänns av det omgivande samhället då värdigheten och
självrespekten hos bärare av en viss tillhörighet påverkas av andra kulturers syn på den egna
kulturen (Kymlicka 1995; 89-90, Taylor 1992; 25-26). Eftersom mångkulturalism måste tjäna
liberala syften, det vill säga individens frihet, så måste illiberala tendenser i minoritetskulturerna
motverkas för att mångkulturalismen inte ska bli kontraproduktiv. Endast inom ramen av ett
medlemskap i en liberal och liberaliserande kultur så är grupprättigheter försvarbara (Kymlicka
1995; 94-95). Kymlicka menar därför att minoritetsrättigheter måste regleras av två principiella
restriktioner. Den första är att gruppens rättigheter inte får hindra medlemmarna att ta egna beslut,
med andra ord så får gruppen inte förtrycka individens autonomi (Kymlicka 1995; 152). Den andra
12
restriktionen är att rättigheter som skyddar gruppen från extern påverkan på sätt som förtrycker
andra grupper, och därmed åsidosätter deras rättigheter, inte kan tillåtas (Kymlicka 1995; 152).
Det finns förespråkare av mångkulturalism som inte accepterar dessa restriktioner fullt ut. Det finns
en kommunitär kritik av det liberala idealet. Enligt denna kritik är människans identitet och
gemenskap med en grupp en västenlig del av hennes ”Jag” och att denna tillhörighet kan inte skiljas
från henne, ens om hon kanske vill det, utan att hon förlorar något som människa (Kymlicka 1995;
91). Detta innebär att en människa är begränsad vad gäller vilka syften eller mål i livet som hon
kan ha eller vilka delar av den gemenskap hon är delaktig som hon kan säga upp utan att göra våld
på sig själv; individens autonomi får enligt det kommunitära perspektivet inte alltid överskrida den
gemenskap och identitet som individen är del av (Kymlicka 1995; 91, McIntyre 2007; 204-225).
Förespråkandet av en illiberal mångkulturalism använder ibland Osmanska väldet som förebild för
ett system med grupprättigheter som under lång tid har bevarat de olika gruppernas kultur och
självbestämmanderätt under förhållandevis stabila och humana former (Kymlicka 1995; 156-157).
De som använder sig av osmanska väldet och andra imperier har ofta inte haft problem med den
djupt konservativa och kollektivistiska kultur som har präglat dessa samhällen utan pekar istället
på att dessa på en praktisk nivå har funnit former för samlevnad som garanterat religiös tolerans
(Kymlicka 1995; 157-158). En del argumenterar också för att omfattande grupprättigheter skyddar
minoriteterna då de skapar fasta institutionella former för inflytande och representation medan ett
neutralt och liberalt medborgarbegrepp låter de demografiskt starka grupperna få en dominans;
nedbrytningen av det osmanska väldets indelning av olika typer av medborgarskap framförs som
exempel på detta (Kymlicka 1995; 184). En del representanter för minoritetsgrupper tar också
ställning för särrättigheter som kan begränsa individens valfrihet på fundamentala sätt (Kymlicka
1995; 39-43). Vissa gör det med motiveringen att särrättigheterna endast hotar individens frihet om
man tolkar både dessa friheter och minoriteternas kultur ur ett snävt västerländskt perspektiv, andra
argumenterar för att ett tolerant samhälle måste tillåta illiberala kulturer och att inte låta kollektivet
ibland stå över individen underminerar själva poängen med att försöka bevara ett distinkt samhälle
(Kymlicka 1995; 39, 153).
Dessa tre huvudinriktningar av mångkulturalismen bygger på tre olika filosofiska utgångspunkter
som alla hanterar frågan om enhet i mångfald på olika sätt och som har högst varierande praktiska
implikationer. Den första strömningen som hämtar inspiration från kritisk teori är mest radikal i
13
synen på identitet och hur samhället ska ordnas; man bör enligt denna inriktning inte tala om
identitet i ontologiska termer och samhällets institutioner och normer måste ständigt omprövas för
att
underminera
förtryckande
maktrelationer
mellan
sociala
grupper.
Den
liberala
mångkulturalismen är mer begränsad i sitt omfång och dess fokus på individens autonomi ställer
upp relativt tydliga kriterier för exempelvis vilka kollektiva rättigheter som är acceptabla. Den
kommunitära inriktningen värderar gruppens kultur och identitet så högt att individen inte sällan
får stå åt sidan. Den kommunitära inriktningen talar inte så mycket om maktrelationer utan utgår
snarare från att gemenskapens bevarande är nödvändig för att människan ska kunna vara en hel
människa; till skillnad från normkritiska och liberala mångkulturalister så är synen på identitet mer
essentialistisk och ger större utrymme för bevarandet av strukturer som av de andra inriktningarna
ofta ser som förtryckande. Det är tydligt att alla inriktningar försöker lösa frågan om hur man ska
bygga ett samhälle där en fungerande helhet kan skapas utifrån en pluralism av identiteter och
sociala grupper på olika sätt men ändå inom ramen för en mångkulturell modell, en övertygelse att
enhet kan skapas ur mångfald.
14
3 Metod och material
3.1 Metodologisk bakgrund
Bland dem som studerar de politiska begreppens historia finns det särskilt två tänkare vars arbeten
är inspirerande både teoretiskt, men framförallt, metodologiskt. Till att börja med så är den tyske
begreppshistorikern Reinhart Koselleck intressant på flera plan. Han har närmat sig studiet av
begreppshistoria genom att utgå från frågan om den historiska tiden och dess förhållande till språket
och människans erfarenheter och förväntningar. Enligt Koselleck så är vår uppfattning av den
historiska tiden beroende av att vi delar upp den i epoker som inte har någon relation till tidens
naturliga/fysiska/astronomiska dimension (Koselleck 2004; 3). Det historiska medvetandet, eller
idén att tiden ser annorlunda ut nu och då och att den rör sig mot något är dessutom en gradvis och
förhållandevis sentida utveckling, till exempel så var det först i och med humanismen som
uppdelningen mellan antiken, medeltiden och moderniteten gjordes (Koselleck 2004; 11, 17).
Koselleck uttrycker det som att historien gradvis har ”temporaliserats” (2004; 3). Människans
förhållningssätt till tiden är därför beroende av spänningen mellan det förflutna och framtiden, eller
snarare mellan människornas erfarenheter och förväntningar, där varje upplevd tidsperiod eller
temporalitet laddas med erfarenheter och förväntningar (Koselleck 2004; 3). Det är detta
spänningsläge mellan erfarenheter och förväntningar och hur dessa uttrycks som är Kosellecks
stora intresse (224; 3). Han menar att ju mer tiden upplevs som en ny tid eller temporalitet, som
moderniteteten, så ökar det kraven på framtiden eftersom förväntningarna blir mer omfattande.
Därför intresserar Koselleck främst för modernitetens, i vid bemärkelse, utveckling och han arbetar
genom att studera de centrala politiska begreppens semantik där den historiska erfarenheten av
tiden är implicerad (2004; 3-4).
Intresset för de centrala begreppens semantik kommer ifrån den grundläggande övertygelsen att
ord har en autonom kraft genom vilken mänskliga känslor och handlingar knappt skulle kunna
upplevas, än mindre vara begripliga för andra (Koselleck 2004; 75). Intresset bottnar med andra
ord i relationen mellan ord och sak, medvetande och vara och språket och världen det beskriver
(Kosseleck 2004; 75). Det är nödvändigt att studera begrepp för det hade inte funnits något
samhälle, än mindre en politisk arena, om det inte funnits några gemensamma begrepp (Koselleck
2004; 76). Studierna måste vara fokuserade på begrepp vars semantiska ”bärkraft” sträcker sig
längre än själva orden i sig (Koselleck 2004; 76). Med denna något kryptiska formulering menar
15
Koselleck bland annat att många begrepp inte bara betecknar något utan är delar av en semantisk
kamp där givna meningar ger inflytande och legitimitet åt politiska idéer och positioner (2004; 80).
Begreppen innefattar också erfarenheter och förväntningar där erfarenheterna balanserar
förväntningarna och där yngre begrepp som ännu inte fyllts av så mycket erfarenheter ofta har ett
större utrymme för förväntningar eller implicerar fler realiserbara möjligheter eftersom förväntan
och erfarenhet ännu inte har sammanförts (Koselleck 2004; 80).
För att göra dessa tankegångar mer begripliga kan det vara värt att se vad Koselleck menar att ett
begrepp är. Koselleck talar om en triad med ett ord som betecknar, en mening samt ett objekt, det
som betecknas (2004; 84). Ett begrepp är mer än ett ord, alla begrepp är associerade med ord men
inte alla ord är begrepp (Koselleck 2004; 84). Ett begrepp är alltså bundet till ett ord men är mer
än ordet, endast när hela den mening och erfarenhet som ordet betecknar i en sociopolitisk kontext
kan kondenseras i ordet så har det blivit ett begrepp (Koselleck 2004; 85). Detta innebär att medan
ord kan vara entydiga så är begrepp av nödvändighet mångtydiga. Koselleck använder ”statlig”
som exempel, det är ett ord men beroende på kontext så laddas det med helt olika mening, som
statlig administration eller statlig jurisdiktion (Koselleck 2004; 85). Det finns flera tydligare
historiska exempel på detta i Kosellecks arbete, ett av dem är begreppet borgare som först
betecknade en medlem av ett specifikt samhällstånd, sedan kom det att betyda stadsbo, därefter
medborgare och till sist de som inte är proletärer (2004; 82). Ett begrepp är ett koncentrat av olika
betydelser, den innehåller många potentiella möjligheter, men det innebär inte att begreppet måste
vara vagt eller oklart (Koselleck 2004; 85). Det finns enligt Koselleck tre typer av begrepp. Den
första kategorin är traditionella begrepp, som till exempel demokrati, som har behållit mycket av
sin ursprungliga mening och som fortfarande är empiriskt valida (Koselleck 2004; 83). Den andra
kategorin av begrepp är sådana som har förändrats så mycket att endast själva ordet som så är
samma medan meningen har förändrats bortom igenkännlighet (Koselleck 2004; 83). Den tredje
och sista kategorin är neologismer som syftar till att fånga in nya sociala och politiska
förutsättningar och idéer, exempelvis kommunism (Koselleck 2004; 83). Många begrepp är dock
en blandning av de kategorierna antingen genom att de är en hybrid av olika kategorier eller att de
kan vara flera på samma gång fast i olika kontext; demokrati kan fortfarande förstås som en specifik
politisk ordning på samma sätt som antiken hade förstått den, den kan också förstås på ett helt nytt
sätt som enbart är applicerbart i moderna stater eller till och med som en form av övergripande
norm (Koselleck 2004; 83-84).
16
Den andra framstående inspirationskällan till den här studiens metod är britten Quentin Skinners
idéhistoriska studier. Skinners arbete framställs ibland som en kritik mot Koselleck och även om
en sådan karaktärisering är överdriven så stämmer det att de arbetar på olika sätt och med olika
metoder kring liknande frågor (Skinner 2002; 177-178). En av målsättningarna med hans arbete
är att undersöka hur olika idéer och intellektuella traditioner har begränsat vilken politik som är
och har varit möjlig (Skinner 2012; 105). Han gör det genom att arbeta som en slags arkeolog som
försöker återupptäcka glömda intellektuella skatter (Skinner 2012; 112). Återupptäckandet av äldre
intellektuella traditioner tillåter oss att jämföra våra idéer med äldre tiders och genom att ifrågasätta
våra egna antaganden vilket gör det möjligt för oss att ompröva den politik som förs idag (Skinner
2012; 105, 112). En viktig del av Skinners arbete är att precis som Koselleck studera vad olika
centrala begrepp betyder och hur dessa betydelser har skiftat genom tiderna. Ett av Skinners
främsta verktyg är idén om ”rhetorical redescription”, eller retorisk ombeskrivning. Skinner menar
att sociala och ideologiska krafter ofta verkar för att en retorisk ombeskrivning ska ske kring ett
begrepp vilket innebär att fenomenet som begreppet betecknar ges en ny retorisk beskrivning eller
värdering (Skinner 2002; 183-186). Denna dynamik eller teknik har en lång historia då redan
antikens retoriker visade att samma fenomen kan ges helt motsatta beskrivningar
värderingsmässigt; generositet kan vara slösaktighet, försiktighet feghet och så vidare (Skinner
2002; 183-184). Detta innebär inte att ett begrepp omedelbart ändrar betydelse men Skinner menar
att retoriska ombeskrivningar förutsätter att det sker någon form av omtolkning eller förskjutning
vad gäller uppsättningen fenomen som begreppet kan tänkas referera till, vilket i sin tur innebär att
det sker en förskjutning i vilka sammanhang begreppet används (2002; 183-186). Enligt Skinner
så visar Ian Hacking hur en sådan förskjutning kan ske i den senares genomgång av begreppet
”barnmisshandel”. Barnmisshandel är något som mer eller mindre alla förstår och tar avstånd ifrån
men begreppet mening har successivt ändrats genom att det tillämpas på andra eller fler situationer
och refererar till fler fenomen, på så sätt har handlingar som inte alltför länge sedan sågs som
naturliga delar i barnuppfostran nu kommit att betraktas som barnmisshandel (Skinner 2002; 185186). Begreppet har alltså inte ändrat betydelse, det är fortfarande en beskrivning av ett beteende,
men genom att begreppet tillämpas på fler eller annorlunda situationer eller fenomen så förskjuts
mening på ett för samhällsdebatten relevant sätt (Skinner 2002; 186).
Skinner betonar att retoriska ombeskrivningar ofta är något som sociala eller ideologiska grupper
medvetet kämpar för så att deras perspektiv ska få större legitimitet. Ett bra exempel på det är hur
17
kapitalister under 1600-talets England började applicera begreppen religiös och försyn i helt nya
sammanhang där religiöst kom att stå för punktlighet och noggrannhet och försyn för långsiktighet
(Skinner 2002; 154-156). Syftet med att låta begreppen referera till nya fenomen och använda dem
i nya sammanhang var säkerligen för att ge kapitalisternas strävanden en större värdighet och
legitimitet (Skinner 2002; 156). Sådana här försök har haft varierande framgång, det är till exempel
sällsynt att religiös associeras med företagsam eller driftig idag, samtidigt som det inte är ovanligt
att höra att företag har en filosofi, ett annat ord som används på ett sätt det aldrig hade gjorts förr
(Skinner 2002; 167-168).
Många retoriska ombeskrivningar är långsamma och gradvisa processer men det kan också ske
snabbt. Skinner nämner Nietzsches förkastande av den kristna moralen som ett exempel på detta, i
ett enda svep så vänder han upp och ner på de kristna dygderna genom att hävda att ödmjukhet i
själva verket är timid uselhet, tålamod kommer av den svages oförmåga att ta plats, förlåtelse är
oförmåga att hämnas och så vidare (Skinner 2002; 185). Sådana här drastiska ombeskrivningar har
säkert svårt att bli lika genomgående och framgångsrika som de mer successiva som kanske
upplevs som en omedveten process.
3.2 Analytiskt ramverk
De metodologiska principer och övervägningar som är relevanta för denna studie och som kan
härledas från Koselleck och Skinner, det analytiska ramverk som kan byggas med hjälp av deras
är arbete, är ganska omfattande. På den mest grundläggande nivån tas det i detta arbete för givet
att idéer har stor betydelse för hur samhället är ordnat och i vilken riktning samhället kan eller
kommer att röra sig mot. De idéer som har mest inflytande har en del i formandet av samhället
även om det är onödigt att spekulera om kausala samband. Studien tar också för givet, precis som
Koselleck och Skinner, att begrepp medvetet används som verktyg och vapen i den ideologiska
kampen för att legitimera olika gruppers mål och positioner.
För att fortsätta på en mer detaljerad nivå så ansluter sig denna studie i stort till Kosellecks syn på
vad ett begrepp är och dynamiken för hur det kan utvecklas. Det finns huvudsakligen två analytiska
nivåer som är intressanta vid studier av centrala politiska begrepp. Den ena är makronivån där ett
begrepps primära och allmängiltiga innebörd analyseras tillsammans med de långsamma men ändå
omfattande förändringar begreppet kan gå igenom beroende på samhällets utveckling och i vilka
sammanhang begreppet används i. Det är denna nivå som Koselleck är mest intresserad av och det
18
är på denna nivå han tillämpar sina tankar om att begrepp innehåller erfarenheter och förväntningar.
Dessa erfarenheter och förväntningar är allmängiltiga i meningen att begreppet laddas med
liknande erfarenheter och förväntningar oberoende av vilka som använder begreppet; begreppet
har i sig upptagit dessa erfarenheter och förväntningar. Frågan som måste ställas vid en analys av
det empiriska materialet är vilka erfarenheter och förväntningar som mångkulturbegreppet
associeras med. Det är dock inte alltid självklart hur Koselleck definierar erfarenheter och
förväntningar, i synnerhet inte inom kontexten för studiet av ett enskilt begrepp utan referens till
andra relaterade begrepp och samhällets sociala utveckling. I denna studie står erfarenheter för den
typ av mer eller mindre kollektiva erfarenheter som utgör grunden för samhällets sociala och
politiska kultur och som är mer eller mindre gemensamma för samhället i stort. Dessa relaterar till
begreppet på ett sådant sätt att de kan fylla begreppet med en specifik mening. Demokratibegreppet
är ett bra exempel på hur ett samhälles erfarenhetsrum påverkar social/politisk kultur vilket i sin
tur påverkar hur ett begrepp förstås. De antika grekerna hade utifrån erfarenheten av att leva i små
stadsstater inte accepterat modern representativ demokrati och nutida människor kan utifrån våra
erfarenheter inte acceptera den antika förståelsen; på ett rent konceptuellt plan skulle vi kanske
förstå varandra men i en generell mening refererar begreppet inte till samma sak.
Förväntningar förstås som de projektioner, förhoppningar eller oro, om framtiden som är implicita
i
begreppet.
I
enlighet
med
Kosellecks
resonemang
så
är
ett
antagande
mångkultur/mångkulturalism är mer öppet för många olika typer av förväntningar än många andra
begrepp eftersom det är ett förhållandevis ungt begrepp i Sverige som kanske ännu inte laddats
med så många erfarenheter (Koselleck 2004; 80). Denna studie kommer undersöka i vilken mån
begreppets relation till erfarenheter ändras över tid och huruvida detta gör fönstret för
förväntningarna mindre exempelvis genom att begreppet får en stabilare mening med ett tydligare
erfarenhetsinnehåll.
Den andra analytiska nivån är användarnas förhållande till begreppet, det motsvarar
aktörsperspektivet som lyfts fram av främst Skinner och är analytiskt lika viktigt som idén att ett
begrepp innehåller olika erfarenheter och förväntningar på en makronivå. En utgångspunkt är att
begrepp används av olika grupper på särskilda sätt för att främja gruppens mål. Ett begrepp måste
ha en allmänt hållen betydelse, Skinner skriver att olika användare måste ha en grundläggande
gemensam förståelse av ett begrepp för att det ska kunna uppstå en konflikt kring begreppet och
19
hur det används (Skinner 2002; 186). Den måste med andra ord ha ett slags centrum som är
gemensamt för alla användare för att begreppet överhuvudtaget ska kunna vara omstritt; utan ett
sådant centrum skulle det inte finnas något att strida om. W.B. Gallie talar om att begrepp en eller
flera ”exemplars”; exempel eller förebilder som förankrar begreppets mening (Collier m.fl. 2006;
219-220). Steve Lukes anser att ett begrepp har en gemensam kärna som utgörs av ett antal olika
paradigmatiska innebörder som är gemensamma för alla användare (Collier m.fl. 2006; 220). Olika
användare kan dock tillämpa begreppet i andra situationer än vad som är vanligt samt ge det olika
värdeladdning genom vilken en förskjutning av begreppets fundamentala innebörd kan ske
(Skinner 2002; 186). Studien kommer därför beakta vilka sociala och/eller politiska grupper som
använder sig av begreppet mest och vilken värdeladdning det ges samt om begreppet går igenom
något som påminner om en retorisk ombeskrivning, alltså antingen en skiftning i vilka fenomen
begreppet refererar till. För att fördjupa analysen av begreppet som ett retoriskt medel kommer en
tidsdimension att beaktas; det vill säga när begreppet först dyker upp, när det blir populärt och vilka
grupper som använder det under vilka perioder.
Trots att Koselleck är mer intresserad av begreppens utveckling på makronivå så delar han Skinners
uppfattning att den semantiska kampen om begrepp är en del av kampen om att säkra och förstärka
en aktörs politiska eller sociala position (Koselleck 2004; 80). Studerar man Kosellecks exempel
på hur begrepp kan utvecklas genom historien är det också tydligt att medvetna omdefinitioner,
eller snarare förskjutningar, av vad begrepp betecknar är ett vanligt inslag. Ett tydligt exempel är
den semantiska dragkampen mellan den traditionella aristokratin och den reformivriga byråkratin
i 1800-talets Preussen om hur ståndsväsendet egentligen ska förstås. Aristokratin irriterade sig över
att byråkratin lade en ny ekonomisk mening snarare än den historiskt politiska i ståndsbegreppet,
en mening som vann allt större inflytande (Koselleck 2004; 78-80). Kosellecks exempel visar att
det finns en viktig förbindelse mellan begreppets utveckling på makronivån och hur aktörer väljer
att använda ett begrepp. Enskilda språkhandlingar, om de upprepas tillräckligt ofta av tillräckligt
inflytelserika aktörer, kan leda till att ett begrepps innebörd och användning förändras på en
långsiktig, övergripande nivå. Precis som början av avsnittet fastställer så måste analysen ske på
båda nivåerna för att en genuin förståelse för mångkulturbegreppet ska vara möjligt.
Aktörsperspektivet kommer dock vara långt mer framträdande i den löpande analysen.
20
Nu när det övergripande ramverket har fastställts kommer nedanstående stycken att utveckla mer
precist hur det analytiska arbetet kommer att gå till.
Det är svårt att analysera hur samhällets erfarenheter påverkar begreppet genom att utgå från
erfarenheterna först eftersom det inte går att veta vilka erfarenheter som är relevanta. Istället gäller
det jämföra den betydelse begreppet har i sin ursprungliga kontext, och de erfarenheter som har
format den betydelsen, med vilken betydelse begreppet har i Sverige och därefter reflektera över
och argumentera för vilka erfarenheter i det svenska samhället som sannolikt har influerat
begreppet. Detta kan endast göras när den empiriska analysen har gett oss ett samlat intryck av
vilken betydelse begreppet har i den svenska kontexten och kommer därför att först framträda i
slutet av studien. Detsamma gäller förväntningar; endast när en samlad bild av hur begreppet
används så går det att diskutera vilka förväntningar som är knutna till begreppet.
Det skulle kunna vara motiverat att försöka knyta enskilda fenomen eller händelser och
förväntningar till hur begreppet förstås. Vissa fenomen eller händelser kan utsätta begreppet för
spänningar, då de exempelvis illustrerar illiberala kulturers oförenlighet med mångkulturalismens
grundidé eller liknande. Det är dock svårt att empiriskt försöka påvisa hur dessa fenomen eller
händelser påverkar den allmänna användningen av begreppet. Först när analysen är klar går det att
diskutera, om än i något spekulativa termer, om enskilda fenomen eller händelser sammantaget har
modifierat de erfarenheter som begreppets har fyllts med.
Analysen av hur olika aktörer använder begreppet som ett retoriskt medel förefaller ganska enkelt.
Det gäller att identifiera vilka aktörer som använder begreppet, med vilken värdeladdning och i
vilka sammanhang de använder det, vilken ideologisk profil de har och om det framstår som tydligt
att de använder begreppet just som ett ideologiskt verktyg. Förutom att studera begreppet som
retoriskt medel som så kan det vara av intresse att, i likhet med Skinners övergripande ambition,
fundera på vilka olika möjligheter som öppnas eller stängs beroende på vilken betydelse begreppet
ges (Skinner 2012; 105, 112). Detta kan knytas till de förväntningar som begreppet har laddats
med, en viss användning av begreppet är både ett uttryck för en förväntan på framtiden samtidigt
som det kan bidra till att det politiska utrymmet för en vision antingen ökar eller minskar. Det
analytiska ramverket kan sammanfattas i ett antal frågor som ställs till det empiriska materialet:

Vilka erfarenheter och förväntningar associeras begreppet med på en övergripande nivå
och förändras dessa successivt?
21

Vilka aktörer tenderar att använda sig av mångkulturbegreppet?

Försöker aktören använda begreppet på sätt som kan förskjuta dess mening?

-
Låter aktören begreppet referera till andra fenomen än det brukar?
-
Får begreppet en värdeladdning som skiljer sig från övriga användare?
Vilken ideologi är det uttryckligen eller underförstått att aktören förespråkar i sin
användning mångkulturbegreppet?

Går det att identifiera en förändring i begreppets övergripande innebörd med hur
aktörerna tenderar att använda begreppet?
3.3 Material
Det material som kommer att studeras är i första hand motioner och propositioner eftersom dessa
innehåller de olika partiernas policyförslag samtidigt som de ger uttryck för olika typer av
ideologiskt innehåll och begreppsanvändning. Skrivelser, betänkanden och kommittédirektiv
kommer också att användas i viss utsträckning med samma motivering samtidigt som de ger en
bild av hur begreppets används i sammanhang av mer procedurmässig karaktär. Skriftliga frågor
och svar samt interpellationer är också inkluderade. Statens offentliga utredningar studeras också
eftersom dessa bildar underlag för faktisk policy samtidigt som de ger en inblick i hur den
akademiska debatten knyts till praktisk politik.
Kommittéberättelser och protokoll från riksdagens möten är inte inkluderade då investeringen i tid
och ansträngning att analysera dessa inte motsvaras av resultat som är tillräckligt teoretiskt och
analytiskt intressanta. På samma grund så kommer en del motioner och andra dokument som
visserligen innehåller termen mångkultur att exkluderas då dessa inte tillför något nytt av intresse.
Alla dokument är hämtade från Riksdagens databas (http://www.riksdagen.se/sv/DokumentLagar/) och dokumenten har ett tidsspann på tjugo år, från 1993 till och med 2013.
22
4 Analys
4.1 Initial användning
Den första gången som mångkulturbegreppet dyker upp i ett statligt policyrelaterat dokument är i
en motion om den socialdemokratiska kulturpolitiken från 19931. Motionen är ett omfattande
förslag om hur kulturpolitiken borde utformas. I lagförslaget får begreppet en mestadels deskriptiv
innebörd. Det talas om att det svenska samhället blir mer mångkulturellt och att kulturlivet kan
bidra till öka förståelse mellan människor och motarbeta främlingsfientlighet; ”Genom att
kulturlivet bidrar till att utveckla människor och öka deras kreativitet skapas också goda
möjligheter till ökad förståelse mellan människor, i ett samhälle som blir alltmer mångkulturellt”
(Motion 1993/94: Kr307). Det mångkulturella samhällets möjligheter och utmaningar nämns men
vilka dessa är utvecklas och konkretiseras inte (Motion 1993/94: Kr307). Samtidigt som begreppet
används i första hand deskriptivt, som ett sakligt upplysande av att det nu finns fler och större
minoriteter i landet, så antyds det genom omnämnandet av möjligheter att mångkulturen har
outnyttjad potential, om kulturlivet bara expanderar och inkluderar invandrarna på mer
genomgående sätt så kan det ha positiva konsekvenser. Begreppet används därför i viss mån i
anslutning till en normativ mångkulturalistisk idé om att en större mångfald i kulturlivet, att
invandrarnas röster görs hörda, gynnar samhället.
Med några få undantag dröjer det några år innan begreppet börjar användas mer frekvent. Det finns
en motion inom kulturområdet från 1996 från Vänsterpartiet, en respons på en tidigare proposition,
där begreppet används med en tydlig normativ betydelse. Motionen kritiserar propositionen för att
den mångkulturella dimensionen är för svag. ”Den mångkulturella dimensionen, en av de viktigaste
beståndsdelarna i en ny kulturpolitik, genomsyrar inte de olika kulturområdena. Insatser för att
invandrarkulturen skall kunna integreras i och befrukta den svenska kulturen är för få” (Motion
1996/97:Kr20). Man menar alltså att det måste göras mer för att invandrarna ska vara delaktiga i
kulturlivet, dels för att de nya kulturerna ska kunna befrukta samhället men också för att isoleringen
mellan olika invandrargrupper ska minskas. ”Det svenska samhället har en tendens att isolera de
olika invandrarkulturerna från varandra, i stället för att låta dem befrukta de svenska kulturerna
men också utveckla dem i en ny miljö” (Motion 1996/97:Kr20). En ganska tydlig form av normativ
1
Riksdagens databas har använts för att få fram i vilka dokument termen används. Med reservation för att
databasen ibland kan vara missledande så är det första gången termen används.
23
mångkulturalism ses alltså som ett verktyg att utveckla samhället såväl som att, i en viss mening,
integrera invandrargrupperna eller åtminstone föra dem närmare varandra.
En annan motion inom kulturområdet från samma år, denna gång från Centerpartiet, argumenterar
också för att invandrarna måste uppmuntras att deltaga mer i kulturlivet (Motion 1996/97:Kr283).
Det finns ett något annorlunda fokus här då man trycker mer på att kulturmöten mellan gamla
svenskar och nya svenskar måste uppmuntras (Motion 1996/97:Kr283). Det talas också om en
balans dels mellan integrering och acceptans och dels mellan inlemmande av nya grupper och att
samhället får utvecklas av de nya kulturerna (Motion 1996/97:Kr283). Det är till skillnad från
Vänsterpartiets motion mindre fokus på statens roll och ett starkare betonande av civilsamhället;
”Det mångkulturella samhället måste främjas genom möten mellan gamla och nya svenskar och
mellan svensk kultur och kultur från andra länder. Vi tror inte att det behövs en ny byråkrati för
att uppnå detta utan det ska ske i alla myndigheter och institutioner” (Motion 1996/97:Kr283).
Mångkulturbegreppet
används
även
här
både
deskriptivt
och
normativt
men
den
mångkulturalistiska ansatsen får delvis ge vika för en starkare betoning av klassisk svensk
integrationspolitik. Intressant nog är de faktiska policy- förslagen ganska likartade i det att båda
motionerna går ut på att det offentliga måste stödja invandrargrupper institutionellt.
Socialdemokraterna skickar under året också in en proposition inom kulturområdet. Kulturens
betydelse för integrationen och för förmågan för människor med olika bakgrund att leva
tillsammans lyfts fram (Proposition 1996/97:3). Dokumentet närmar sig också en normativ
mångkulturalism i meningen att det finns en föreställning om att framtida generationer inte kommer
tillhöra samma kulturella grupper som finns nu utan att en form av blandning kommer att ske; ”Det
är också en viktig uppgift att skapa utrymme för den mångetniska och mångkulturella generation
som inte passar in i traditionell kategorisering av kulturell och etnisk identitet. I blandningen av
olika kulturella bakgrunder och uttrycksformer finns förutsättningar för nytt skapande och ny
kvalitet” (Proposition 1996/97:3). På det stora hela finns det en tydlig normativ användning, i linje
med mångkulturalismen, samtidigt som det mångkulturella också betecknar det pluralistiska
samhället.
I en av statens offentliga utredningar (SOU) från 1997 som handlar om kunskapslyft inom
vuxenutbildningar finns det en ganska omfattande diskussion om mångkultur och vad begreppet
24
betecknar. Detta är första gången en sådan diskussion förekommer i en SOU2. Utredningen är
indelad i flera stycken med olika författare där avsnittet om mångkultur är skriven av Charles
Westin och handlar främst om förutsättningarna för vuxenutbildning för invandrare. Det står bland
annat att mångkultur både kan ha både deskriptiv och normativ betydelse, antingen som en
beskrivning av ett samhällstillstånd eller som mål för samhällsutvecklingen (SOU 1997:158; 120).
Det som kanske är mest intressant med resonemangen i denna text är dock att den uttrycker
mångkulturalismens inneboende motsättningar då mångkulturalismens mål beskrivs som att
mångfalden kan internaliseras i individen och bli en kompetens, en förmåga att hantera olika
miljöer, snarare än att vara en disintegrerande kraft i samhället. ”Om vi tänker oss ett samhälle där
mångkulturaliteten
har
flyttats
in
i
individen
upphör
den
att
existera
som
ett
desintegrationsproblem i yttervärlden. Den har blivit kompetens. Slutresultatet kan bli kulturell
förändring, kulturell utveckling, nyskapande perspektiv och förståelseformer” (SOU 1997: 158;
122). Nyutvecklade ungdomskulturer i invandrartäta förorter används som exempel på en sådan
process. Samtidigt kan denna utveckling ironiskt nog i sig leda till en form av assimilering där
specifika minoritetskulturer riskerar att försvinna; ”Men slutresultatet av satsningen på
mångkulturalitet kan också bli assimilation och minoritetskulturers undergång. Det
mångkulturella samhället i västerländsk modell kan med andra ord ses som en
assimilationsmekanism när den kombineras med invandringsstopp” (SOU 1997: 158; 122). Ett
annat dilemma med mångkulturalismen som nämns i texten är spänningen mellan ambitionen att
skapa en gemensam värdegrund och uppmuntrandet av kulturell pluralism. Skolan lyfts fram som
en indikator på hur tidigare regeringar har balanserat mångkulturalismen mot försöken att bilda
gemensamma värderingar; i Sverige var mångkulturalism länge accepterad och uppmuntrad inom
de offentliga skolorna samtidigt som motståndet mot privata minoritetsskolor var starkt (SOU
1997: 158; 127). Westin menar trots utmaningarna att mångkulturalismen är värd att satsa på och
att denna modell förenad med respekt för olika identiteter, jämlikhet och samexistens är den enda
rimliga visionen för ett invandrarsamhälle (SOU 1997: 158; 129). Vidares så menar Westin att
mångkulturalism, inom kontexten för vuxenutbildningen, inte kan vara fostrande utan snarare
handla om att aktivera potentialen som vuxna människor har samt främja respekt för olikheter och
bidra till en organisk solidaritet; ”Ett mångkulturellt samhälle måste baseras på organisk solidaritet
för att anknyta till Durkheims terminologi” (SOU 1997: 158; 130). I denna text så framgår det
2
Återigen med reservation för att databanken på Riksdagens hemsida kan vara missledande.
25
förhållandevis tydligt hur begreppet mångkultur och mångkulturalism kan eller ska förstås.
Resonmenagen påminner en hel del om den liberala mångkulturalismen och det är ingen tvekan
om att mångkultur/mångkulturalism har en positiv värdeladdning samtidigt som det är en text som
konfronterar mångkulturalismens utmaningar och väcker frågan vilken roll offentliga institutioner
har i en utveckling som, enligt utredningen, helst ska vara organisk.
I en annan statlig offentlig utredning om skolan från 1997 används mångkulturbegreppet både
deskriptivt och normativt. Det finns också en ganska konkret diskussion, en av de första inom de
offentliga utredningarna, kring hur olika mål ska uppnås rent praktiskt. Till exempel så föreslås det
att modersmålsundervisningen ska ges en starkare ställning och till och med jämställas med
svenska som modersmål, dessutom så ska de stora invandrarspråken vid sidan av franska, spanska
och tyska erbjudas alla intresserade elever som språkval (SOU 1997: 121; 12). Dessa förslag är en
liten del av det mångkulturella arbetet som enligt dokumentet syftar till att skapa ”en skola för alla”
där mångkulturfrågorna också knyts till jämställdhet och klassfrågor. Det står att frågor om klass,
kön och etnicitet är komplexa och av stor vikt för skolans pedagogiska arbete (SOU 1997: 121;
12). I detta dokument kan man i likhet med utredningen som diskuteras direkt ovan se att
mångkulturbegreppet ses inte bara som förenlig med utan också som en nödvändig del av strävan
efter jämlikhet i en vidare mening. En djupgående egalitär vision där mångkulturalitet bara är en
del i en strävan som går bortom frågor om invandring och integration kan skymtas i dokumentet.
Som ett exempel på detta så knyts denna diskussion om mångkultur också till frågor som rör
”demokratisk fostran” (SOU 1997:121; 26-27). Den första utredningen reflekterade över
spänningsläget mellan ”demokratisk fostran”, i meningen strävan efter att bygga en gemensam
nationell värdegrund, och stödet till kulturell pluralism medan denna typ av problematiseringar
saknas här. Istället beskrivs den demokratiska eller etiska fostran som en förutsättning för
mångkulturen då den förra anses bidra till respekt för andra kulturer; ”Eleverna uttalar en brist på
tilltro till det demokratiska styrelseskicket, och enkätsvaren innehåller många negativa attityder
till andra kulturer… Resultaten är ett allvarlig memento, inte minst för skolan. Demokratin måste
ständigt återerövras och skolan bör vara en viktig arena för denna erövring” (SOU 1997:121; 26).
I jämförelse med SOU 1997:158 saknas det i denna utredning en diskussion om begreppets
motsättningar och dilemman; istället så betraktas kärnvärden som demokrati, jämlikhet och
pluralism utan problem vara förenliga med varandra.
26
Under 1999 och 200 dyker två centerpartistiska kulturmotioner upp. Mångkulturbegreppet används
på samma sätt och samma typ av resonemang förekommer som i motion 1996/97:Kr283 som
publicerades tre år tidigare (Motion 1999/2000:Kr201, Motion 2000/01:Kr289). Intressant nog så
är några av formuleringarna till och med nästan identiska som i det tidigare dokumentet, varken
policy eller begreppsanvändning har ändrats nämnvärt under de tre åren. Alla tre av de
centerpartistiska motionerna hävdar att det mångkulturella samhället fungerar dåligt då rasism och
främlingsfientlighet breder ut sig. Det finns alltså problem i det mångkulturella samhället, även om
dessa tillskrivs en slags motvilja mot det mångkulturella samhället och inte det mångkulturella
samhället i sig.
4.2 Begreppet problematiseras
Under 2001 händer någonting. I efterdyningarna av några omtalade hedersmord, i synnerhet mordet
på Fadime Sahindal, uppstår en debatt där mångkulturbegreppet delvis får en ny laddning. En
interpellation från en folkpartist manar till att organisationer som samlar invandrarkvinnor måste
få starkare stöd av samhället (Interpellation 2001/02:226). Mångkulturbegreppet används enbart i
förbigående men i en ny intressant kontext; i interpellationen hävdas det att Sverigedemokraterna
och andra nationalistiska grupper exploaterar invandrarrelaterat kvinnovåld och att de menar att
mångkulturen är källan till våldet (Interpellation 2001/02:226). Andan i inlägget är i linje med
många tidigare dokument, en anda som har mycket gemensamt med en normativ mångkulturalism.
I inläggets omnämnande av Sverigedemokraterna är det tydligt att en ny mening kan ges begreppet;
mångkultur som en källa till problem.
I en motion från Vänsterpartiet från samma år står det uttryckligen att mångkulturalism måste
problematiseras ur ett feministiskt perspektiv; ”I denna motion vill Vänsterpartiet problematisera
begrepp som mångkulturalitet och kulturella traditioner ur ett feministiskt perspektiv” (Motion
2001/02:L321). Avsikten med motionen är att trycka på att lagar efterlevs och tillämpas lika
mycket oberoende av etniskt eller kulturellt ursprung. Motionen citerar ett långt stycke ur ett brev
från en kvinna från Iran som menar att mångkulturalismen låter förtryckande kulturmönster och
traditioner leva vidare och rent av rättfärdigas i det nya samhället (Motion 2001/02:L321). Bland
annat så skriver kvinnan: ”Detta synsätt låter sig inte ifrågasätta olika kulturers uråldriga och
människofientliga värden på olika plan. Religion, kultur och etnicitet upphöjs till heliga områden
som inte går att diskutera för att inte ”kränka” utövare av dessa värderingar. Denna politik
27
glömmer eller struntar helt i alla de individer som ingår i de nämnda grupperna men inte håller
med gruppens kultur och vill leva helt annorlunda” (Motion 2001/02:L321). Vänsterpartiet menar
att även om våld mot kvinnor förekommer i alla kulturer så måste de som möter mångkulturen i
sitt arbete, såsom Socialtjänst och rättsväsende, ha kunskap om de nya former av kvinnoförtryck
som finns inom vissa grupper. Det hävdas att invandrarkvinnorna har svikits av det svenska
samhället som har ”gömts sig” bakom begrepp som mångkultur för att behöva ta problemen på
allvar (Motion 2001/02:L321).
Liknande resonemang förs i en motion från Centerpartiet som handlar om att 18-årsgränsen för
giftermål måste gälla alla grupper i samhället som en del i säkerställandet av att lagen tillämpas
lika oberoende av kulturellt ursprung (Motion 2001/02:Ju439). Det mångkulturella samhället
beskrivs i motionen som berikande och stimulerande men samtidigt, i linje med föregående motion,
så hävdas det att myndigheter, journalister och allmänhet i sin strävan efter ett fungerande
mångkulturellt samhälle ursäktar kulturyttringar som aldrig kan accepteras i Sverige (Motion
2001/02:Ju439). Formuleringarna är något motsägelsefulla då man å ena sidan menar att
hedersvåld inte är en genuin kulturyttring och att hedersrelaterade beteenden inte kan ursäktas
utifrån en sann tolerans för nya kulturer; ”I vår strävan efter tolerans för ett fungerande
mångkulturellt samhälle tenderar både myndigheter, journalister och allmänhet att ursäkta
”kulturyttringar” som är fullständigt främmande för vårt svenska samhälle och inte har något med
kultur att göra” (Motion 2001/02:Ju439). Å andra sidan trycker man på vikten av att tala om att
det i samhällen där religion har varit inflytelserik finns en könsdiskriminering som aldrig kan
tolereras i Sverige; ”Vi måste våga tala klarspråk och erkänna att i länder där religionen haft
makten finns en könsapartheid som vi aldrig kan godkänna här i Sverige” (Motion 2001/02:Ju439).
Det finns i motionen en tendens att knyta problemet till kulturella skillnader samtidigt som man
vill förneka att dessa skillnader är viktiga och i allra högsta grad är relevanta för debatten om det
mångkulturella samhället. Gemensamt för interpellationen och de två motionerna är i alla fall att
mångkulturbegreppet delvis har getts en delvis ny innebörd i det att det nu relateras till nya fenomen
samtidigt som det kan ha en negativ värdeladdning. Det finns en nyfunnen känsla för att
mångkulturalismen bär med sig avväganden som är svåra att göra. Mångkulturalitet är
nödvändigtvis inte längre ett ensidigt positivt medel för att skapa en gemensam övergripande
identitet eller värdegrund utan kan missbrukas och bära med sig oönskade konsekvenser. Det har
visserligen även i vissa tidigare dokument funnits en tveksamhet kring begreppet ifråga om hur
28
normativ mångkulturalism kan förenas med en gemensam värdegrund men spänningen har tidigare
inte dragits till sin spets och uttryckts så tydligt. Intressant nog är det Vänsterpartiet, den aktör som
i högst utsträckning har använt begreppet i en tydligt normativ mening, som också är mest kritisk
mot vilka konsekvenser en mångkulturalistisk politik kan ha. I detta fall ställs till och med normativ
mångkulturalism mot en rivaliserande ideologi, nämligen feminismen, vilket gör det hela än mer
intressant.
Samma år utfärdar regeringen en skrivelse som redogör för hur integrationspolitiken har skötts
samt vilken inriktning som regeringen anser att integrationspolitiken bör ha under kommande år
(Skrivelse 2001/02:129; 1). Trots att dokumentet är omfattande och har en direkt relation till
mångkulturrelaterade frågor så används termen förhållandevis lite. Ofta är det i nästan tekniska
formuleringar såsom ”mångkulturkonsulenter” eller att det är svårt att utvärdera hur kulturstödet
gynnar specifikt mångkulturell kultur (Skrivelse 2001/02:129; 79). Mångkulturbegreppet faller på
sätt och vis tillbaka in i en deskriptiv betydelse, alltså att det enbart betecknar en mångfald av
kulturer. Samtidigt påminner den generella andan i skrivelsen om den normativa ansatsen som har
omgärdat begreppet innan.
Redan ett år senare, år 2002, så återkommer Vänsterpartiet med en motion som också handlar om
våld mot kvinnor. Trots att det är samma personer som skrivit motionen är tonen annorlunda här,
även om förslagen som läggs i mångt och mycket påminner om varandra. I denna motion är
problematiseringen av mångkulturalismen inte lika tydlig och det verkar finnas en vilja att tona ner
skillnader mellan den typ av våld som är knutet till invandrade kulturer och den typ av våld som
förekommer hos svenskar. Istället vill författarna förlägga en större del av skulden på i första hand
patriarkaliska strukturer och bristande jämställdhetsarbete utan för den delen helt undvika våldets
kulturspecifika yttringar (Motion 2002/03:A323). Detta kommer till uttryck i formuleringen;
“Många hävdar att det inte är någon skillnad mellan s.k. hedersrelaterade mord och mordet på en
svensk kvinna där förövaren är svensk. Båda faller förvisso offer för en patriarkal struktur där
män förtrycker kvinnor. Detta är en delikat balansakt som kan vara svår att hantera; det är svårt
att tala om skillnader utan att fastna i att det skulle vara de kulturella värderingarna hos den
invandrade mannen som förklarar våldet mot kvinnor. Så har inte heller samhällets fokus varit
dikterat i hanteringen av hedersrelaterat förtryck mot kvinnor, utan metoden har varit –
jämställdhet. Med mer jämställdhet skulle kvinnan förlösas ur hederskulturens förtryck” (Motion
29
2002/03:A323). Samtidigt citeras ur samma brev som i den tidigare motionen där
mångkulturalismen starkt kritiseras och det finns både i förslagen och i språket ett fokus på problem
som på ett eller annat sätt är relaterade till invandrar och integrationsfrågor (Motion
2002/03:A323). Det är svårt att spekulera i varför tonen skiljer sig i denna motion men det är
möjligt att man vill förhindra att mångkulturalismen får en negativ laddning och därför vill tona
ner spänningen mellan tolerans för kulturell pluralism och andra värden.
4.3 Återgång till det normala
Från samma år kommer en motion från en socialdemokrat som trycker på att skolans läroböcker
ska granskas ur ett mångkulturellt perspektiv (Motion 2002/03:Ub397). Resonemangen och
användningen av mångkulturbegreppet verkar i vissa stycken nästan vara som hämtat från den
amerikanska kontexten för att sedan modifieras för att passas in i den svenska. Det talas om att
Sverige i princip har varit monokulturellt och har haft en enhetlig kultur som ideal vilket lever kvar
i skolböckerna som ej speglar den nya verkligheten (Motion 2002/03:Ub397). Författaren menar
att kategorier som svensk kontra invandrare måste problematiseras och att skolböckerna måste
spegla den mångkulturella verkligheten utifrån grundläggande liberala och egalitära värderingar;
”Skolan bör istället uppmuntra en samhällelig ”vi”-känsla baserad på demokratiska och
medborgerliga värderingar, och inte en gemensam etnicitet. Ett sådant perspektiv innebär också
att värdet av ”svensk historia” inte längre kan tas för givet. Det går inte att bortse från att ”svensk
historia” hänger intimt samman med etnonationalistiska tankegångar. Jag har inga färdiga svar
på vilken ställning svensk historia bör ha i dagens skola, men jag menar att dess ställning bör
problematiseras och motiveras utifrån vårt mångkulturella och alltmer internationaliserade
samhälle” (Motion 2002/03:Ub397). Användningen av själva mångkulturbegreppet är mer eller
mindre deskriptivt fast motionens anda uttrycker en tydlig normativ mångkulturalism. Det finns ett
antagande att mångkulturalism stärker demokratin och jämlikhet medan känslan av att
mångkulturalism kan befinna sig i motsättning till andra värden saknas helt.
I en budgetproposition för 2003 återkommer termen. Det används främst deskriptivt och ibland
även i de tekniska sammanhang som nämnts tidigare. Det talas om att ”insatser har gjorts på det
mångkulturella området” (Proposition 2002/03:1; 41). Någon av tydligare definition av vad som
menas med det ”mångkulturella området” finns inte men det är tydligt att resurser avsätts för att
stödja invandrare att bevara sitt kulturarv och samtidigt bli mer delaktiga i det gemensamma
30
kulturlivet (Proposition 2002/03:1; 41). Det förespråkas en normativ mångkulturell politik och
anda i dokumentet även om begreppet används deskriptivt som så. Värt att notera är att normativ
mångkulturalism sedan några år tillbaka blivit en formell policy och att det nu även talas om
”mångkulturen” som om det vore ett eget policyområde.
I en av regeringens skrivelser från 2002 så redogör regeringen för samarbetet mellan de nordiska
länderna, i synnerhet inom ramen för det Nordiska ministerrådet (Skrivelse 2002/03:90).
Mångkulturbegreppet används även här i anslutning till satsningar på olika projekt som syftar till
att öka engagemanget hos olika grupper. Det finns en normativ ton och ansats som inte skiljer
nämnvärt från liknande dokument förutom några undantag. Det talas om att satsningar på
mångkulturen måste uppmuntra barn och unga att visa intresse för andra kulturer och även att möta
andra barn från andra kulturer (Skrivelse 2002/03:90; 11). Hittills har fokus i den normativa
användningen av begreppet främst varit att minoriteter måste beredas plats i det offentliga rummet
och att deras kulturella arv måste bejakas på olika sätt.
Under 2003 lägger Vänsterpartiet fram ytterligare en kulturmotion. Motionen innehåller
Vänsterpartiets förslag om hur planeringen av Mångkulturåret, ett temaår med mångkultur i fokus
som regeringen nyligen aviserat, bör se ut (Motion 2003/04:Kr292). Motionen innehåller inget nytt
som så men är ett särskilt tydligt uttryck för den normativa mångkulturalismen. Den betonar vikten
av att invandrare och minoriteter lyfts fram och inkluderas i processen inför Mångkulturåret
(Motion 2003/04:Kr292). Integrationen ska syfta till att föra olika grupper närmare varandra
snarare än att handla om den ena gruppens anpassning (Motion 2003/04:Kr292). Den normativa
betydelsen som läggs i begreppet är väldigt framträdande men skiljer sig till viss del från tidigare
användning i det att ett stort fokus läggs på att mångkultur är och bör vara sammansmältning där
tidigare etniska kategorier förlorar sin betydelse. Motionen refererar till exempel till en artikel av
doktorand Rasoul Nejadmehr som menar att kultur, och i synnerhet musik, inte ska placeras i
etniska kategorier eftersom att kreativiteten gynnas om olika traditioner möts (Motion
2003/04:Kr292). Han skriver: ”Det finns ingen anledning att dela in musik i etniska fack. Man
behöver inte vara svensk för att spela svensk folkmusik eller dansa polska. Inte heller behöver man
vara iranier för att spela iransk musik. Musiker blandar musik samtidigt som de söker det
autentiska. För kreativitet gror i en tradition, men slår igenom i möte med andra traditioner.
Genom text och musik blandas det musikaliska med det politiska och går bortom politiska och
31
etniska gränsdragningar, bortom det lokala och blir global. Den tenderar mot kosmopolitism”
(Motion 2003/04:Kr292). Konflikten mellan de tendenser inom mångkulturalismen som betonar
gruppernas bevarande och de som betonar någon form av sammansmältning gör sig påmind här
fast den inte uttrycks.
I budgetpropositionen för 2004 och Kulturutskottets betänkande av detsamma används
mångkulturbegreppet på samma sätt och i samma sammanhang som det har gjorts innan
(Proposition 2003/04:1, Betänkande 2003/04:KRU1). Det som är av intresse i dessa dokument är
betonandet och erkännandet av att Statens kulturråd i en handlingsplan fastslagit att mångkultur
ska genomsyra all verksamhet i kulturområdet (Proposition 2003/04:1; 23, Betänkande
2003/04:KRU1; 87). Detta tyder på att mångkulturalism befästs än mer som en av de offentliga
ideologierna eftersom att så många betydelsefulla aktörer ger det en nästan hegemonisk ställning i
den kulturpolitiska diskursen.
I en motion från Miljöpartiet från 2004 som handlar om ungdomsvåld dyker begreppet upp om än
i på ett blygsamt sätt. I den ganska omfattande motionen anförs det bland annat att rättsväsendet,
inklusive Säkerhetspolisen, måste fortbildas i ”mångkultur och tolerans” (Motion 2004/05:Ju332).
Det är väldigt vagt vad som åsyftas med mångkultur i detta sammanhang men antagligen är det en
delvis deskriptiv användning där rättsväsendet manas lära sig att hantera ett alltmer pluralistiskt
samhälle. Begreppet används bland annat i anslutning till en diskussion om polisens förmodade
oförmåga att utreda hatbrott; ”Hatbrott av islamofobisk karaktär kartläggs inte alls, medan
kartläggningen av hatbrott överlag är ytterst tveksam. Säkerhetspolisen har tillräckliga resurser
för att kunna bedriva en bra kamp mot rasistiska organisationer och hatbrott, men behöver
tydligare politisk styrning. Också den ordinarie polisen skulle kunna vara i behov av fortbildning
i mångkultur och tolerans” (Motion 2004/05:Ju332). Inlägget är intressant eftersom det är en ny
aktör som använder det och eftersom betydelsen blir oklar då begreppet används nästan
slentrianmässigt. Detta kan vara ännu ett tecken på att begreppet börjar bli en så naturlig del av den
politiska diskursen att man inte längre känner behovet av att sätta begreppet i ett tydligt
sammanhang eller definiera vad det innebär.
Mångkulturbegreppet återfinns i en ansenlig mängd offentliga dokument från 2004 utöver det
ovannämnda. De flesta rör kulturområdet och innehåller mer eller mindre precis samma blandning
av en deskriptiv och normativ användning. Det betonas att kulturlivet i Sverige inte speglar den
32
etniska pluralismen, det mångkulturella Sverige, och att större resurser och institutionellt stöd
behövs för att uppmuntra minoriteter att vara delaktiga. Exempel på dessa dokument är en motion
från Vänsterpartiet som följer tidigare mönster, ett skriftligt svar från dåvarande kulturminister Leif
Pagrotsky om vad han ämnar göra för att öka mångfalden i kulturlivet samt förberedelser inför
Mångkulturåret 2006 (Motion 2004/05:Kr283, Svar 2004/05:4033, Kommittédirektiv 2004:169).
De flesta dokument från 2005 har mer eller mindre samma karaktär som i tidigare år. Det rör sig
om motioner, betänkanden och propositioner och liknande nästan uteslutande inom kulturområdet
där mångkulturbegreppet ganska konsistent ges en innebörd som är i linje med tidigare år. Det
finns också en skrivelse som handlar om den nationella handlingsplanen för politiken för
handikappade där begreppet används på det sedvanliga sättet men själva sammanhanget och
politikområdet som begreppet används i är nytt (Skrivelse 2005/06:110).
Förutom dokument av ovan nämnda slag publiceras under 2005 en offentlig utredning i tre delar
som innehåller programförklaring och kalendarium för det kommande Mångkulturåret.
Mångkulturåret är en politiskt initierad satsning på att försöka få alla Sveriges olika grupper
involverade i kulturlivet (SOU 2005:91, del 1; 24-25). Det är alltså ett projekt som är i linje med
den policy och de olika förslag som regelbundet förs fram men på en mycket mer omfattande skala.
Största delen av utredningen utgörs av planering, förteckningar över olika deltagande institutioner,
riktlinjer och frågeställningar och så vidare. Det som är mest intressant i det här sammanhanget är
förordet av den nationella samordnaren eftersom hon diskuterar en aspekt av den policyn kring
mångkultur som oftast inte uppmärksammats hittills. Det är i vilken mån det civila samhället av
egen kraft kan nå mångkulturalismens vision om ett samhälle där alla grupper kan delta i det
kulturlivet på jämbördiga villkor. Samordnaren menar att det finns goda exempel på att civila
samhället har arbetat i den riktningen men att större aktörer fortfarande saknas; ”Min erfarenhet är
att det fria kulturlivet är de som driver på i mångfaldsfrågor... Dessa fria aktörer har frivilligt tagit
på sig att vara bärare av de skiftande erfarenheter som präglar dagens Sverige. Men hur skall vi
få de stora aktörerna att hänga med? Hur når man de statliga institutionerna?” (SOU 2005:91,
del 1; 16-17). Större offentliga institutioner behöver alltså ändå vara delaktiga och drivande.
Utöver att vara mer konkret än vad motioner och liknande dokument i regel är så går hon också
3
Svar på skriftlig fråga 2004/05:403
33
längre ifråga om hur radikala insatser som kan behövas. Hon skriver till exempel att både
rekrytering till olika tjänster och antagning till utbildningar i kultursektorn i högre utsträckning ska
ta hänsyn till olika parametrar som etnicitet, kön, klass för att sektorn bättre ska representera
pluralismen i samhället (SOU 2005: 91, del 1; 17-18). Dessa resonemang ligger nära den
amerikanska mångkulturalismen ifråga om så pass omfattande juridiska/institutionella reformer i
mångkulturalistisk riktning. Själva initieringen och planeringen av Mångkulturåret är i sig ett
tecken på vilken ställning mångkulturbegreppet har i den offentliga policyn för kulturfrågor.
4.4 Ny politisk styrning
Vid valet 2006 vinns riksdagsvalet av Alliansen med Moderaterna i spetsen (SvD 2006-09-18).
Detta innebar att i och med att de borgerliga nu har det största inflytandet över utformandet av
policyn i alla politikområden.
Under 2006 så är det också i stort sett samma typ av dokument som dyker upp. En folkpartist lägger
fram en motion om att Umeå bör nomineras till Europas kulturhuvudstad 2014 (Motion
2006/07:Kr312). Begreppet används bara en gång och det är i ett av ledorden för Umeå som
kulturstad, nämligen ”mångkultur inklusive samernas kultur” (Motion 2006/07:Kr312). Det är
intressant att det inte verkar tas för givet att samerna är en del av mångkulturen. Av en händelse
diskuterar även Vänsterpartiet nationella minoriteter i en av deras motioner inom kulturområdet
där det hävdas att problemet med mångkulturbegreppet är att majoritetsbefolkningen inte
inkluderas i det och att det i så stor utsträckning handlar om etniciteter (Motion 2006/07:Kr242).
Man talar om att modern forskning kan ge råd om hur vi ska förhålla oss i dessa frågor; ”Inom
vetenskapen har man numera infört mer tydliga begrepp och definitioner. Det talas om
”monokultur” – där det handlar om en enhetlig kultur, ”multi-” eller ”mångkultur” – där olika
kulturer samsas, mestadels bredvid varandra – och ”interkultur” som betecknar en process i vilken
majoritetskultur och minoritetskulturer samverkar” (Motion 2006/07:Kr242; 3).
Det mest
intressanta med motionen är diskussionen om begrepp och i synnerhet mångkulturbegreppet.
Vänsterpartiet är återigen inte bara det parti som tenderar att tala mest om mångkultur utan också
det parti som fördjupar sig mest i hur det kan tolkas och vad implikationerna av tolkningen är. En
annan motion som kan vara intressant att nämna, mest på grund av att den inte kommer från
vänstern och att den delvis är inom ett annat politikområde, är en motion från Centerpartiet. Den
handlar om kultur i vården och där vikten av att uppmärksamma ”mångkulturens betydelse” påtalas
34
(Motion 2006/07:Kr323). Den vaga, nästan slentrianmässiga, användningen av begreppet hos även
borgerliga partier vittnar möjligtvis återigen om att begreppet har fått en säker plats i den politiska
vokabulären.
Det publiceras en offentlig utredning om integrationen där fokus första hand är på hur integrationen
har misslyckats (SOU 2006: 73). Denna SOU är också en samling texter olika akademiker men till
skillnaden från den SOU som diskuterades i början av analysen så är denna utredning mycket mer
kritisk och ibland rent av polemisk. Det mest väsentliga som kan kommenteras är inledningskapitlet
skrivet av redaktören Masoud Kamali där utredningens syfte och disposition klargörs. Kamali
riktar kritik mot mångkulturalism och besläktade begrepp för att dessa låser olika grupper i fasta
kategorier och uppmuntrar ett ”vi och dom”-tänkande; ”Detta tänkande har gjort att
”mångkulturalism” och ”mångfald” har blivit ett nyckelbegrepp för att beskriva ett tillstånd där
andra grupper tillhörande ”andra kulturer” lever bland ”oss” och har skapat ett mångkulturellt
samhälle” och ”därmed nationaliseras och etnifieras begreppet kultur och görs till ett
oföränderligt ting som markerar gränsen mellan ”vi”, de bekanta och normala, och ”dem”, de
främmande och avvikande” (SOU 2006: 73; 12). Det mångkulturella får representera det
främmande och det avvikande och bördan för social sammanhållning läggs på dem som redan är
marginaliserade; integration blir en politik för ”de andra” (SOU 2006: 73; 11-12). Kamali är kritisk
mot
stora
delar
av
den
integrationspolitiska
diskursen,
inklusive
användandet
av
mångkulturbegreppet. Det är dock uppenbart att Kamalis kritik av mångkulturalismen inte har så
mycket med gemensamt med liberal eller konservativ kritik då Kamali anklagar några offentliga
personer som har haft synpunkter på vissa aspekter av invandringen och integrationen för att
befästa ”vi och dem”-tänkandet genom att utgå från västerländska värderingar och uppfattningar
(SOU 2006: 73; 15-16). Det är möjligt att Kamalis synpunkter på mångkulturalismen bottnar i en
marxistisk och/eller normkritisk ideologi då skulden för segregeringen läggs på marknadskrafterna;
dessa ska ha underminerat välfärdsstaten och omfördelningspolitiken vilket inte bara har lett till
ökad marginalisering utan också att arbetet för social samhållning isolerats till integrationsområdet
snarare än samhället i helhet (SOU 2006: 73; 11-12). Minskandet av ekonomisk ojämlikhet och
kampen mot diskriminering beskrivs dessutom som viktiga delar av lösningen på segregeringen
(SOU 2006: 73; 19). Användningen av mångkulturbegreppet ligger ibland i linje med vad som
brukar utgöra vissa varianter av normativ mångkulturalism, till exempel en förhoppning om
framväxandet av en gemensam värdegrund som inte är knutet till en specifik kulturell identitet,
35
samtidigt som mångkulturalismen anklagas för att förstärka ”vi och dem”-tänkandet. Det är möjligt
att kritiken riktas mot hur begreppet har kommit att användas i mer vardagliga sammanhang där
det mångkulturella ibland står för just det främmande, kanske lägger utredningen en delvis ny och
ensidig innebörd i begreppet där det enbart står för ett bejakande av fasta grupptillhörigheter. Det
som är mest intressant är att utredningen på ett sätt ansluter sig till en normkritisk mångkulturalism
samtidigt som mångkulturbegreppet som så kritiseras skarpt.
Under 2007 publiceras en offentlig utredning där Mångkulturåret utvärderas. De stora slutsatserna
är att intresset för Mångkulturåret har varit stort bland myndigheter, kommuner och kulturella
institutioner av alla de slag och att temaåret har ökat medvetandet om vikten av ett inkluderande
kulturliv samt satt frågan högre upp på den offentliga dagordningen. Många av de svåra
utmaningarna med denna strävan finns kvar, i synnerhet försöken att få marginaliserade områden i
både storstäder och landsbygden mer involverade (SOU 2007:50; 14-15). Det finns en intressant
begreppsdiskussion i rapporten. Det står bland annat att kultur kan ha både en estetisk och en
antropologisk innebörd där den förra givetvis syftar till konstnärliga uttryck och den senare till de
värderingar och traditioner som är gemensamma för de grupper människan socialiseras in i (SOU
2007:50; 56). Mångkultur bottnar i all väsentlighet i det senare antropologiska perspektivet där
kultur betecknar människans olika gemensamma identiteter (SOU 2007:50; 58-59). Rapporten
kritiserar begreppet och den användning den har fått vilket på ett sätt som känns igen från tidigare
offentliga dokument, till exempel Kamalis. Mångkulturbegreppet riskerar att göra individer till
bärare av avgränsningsbara kulturer där skillnaderna snarare än likheterna jämfört med andra
grupper betonas; ”Ett sådant synsätt, som bygger på ett traditionellt antropologiskt kulturbegrepp
där individer ses som bärare av avgränsbara kulturer, riskerar att bli homogeniserande och istället
för likheter snarare betona skillnader mellan olika kulturer” (SOU 2007:50; 59). Mångkulturen
har enligt rapporten alltmer kommit att bli synonymt med en mångfald av kulturella och etniska
grupper som lever mer eller mindre åtskilt samtidigt som mångkultur allt som oftast enbart
inkluderar minoriteterna och inte majoritetssamhället (SOU 2007:50; 59). Utredningen refererar
till Charles Taylor och menar att hans synsätt är det mest fruktbara; Han talar om behovet av lika
erkännande av de olika identiteter som vi människor har… En sådan politik förespråkar, enligt
Taylor, icke-diskriminering som är helt ”blind” för hur medborgarna skiljer sig från varandra,
medan en politik som på allvar tar hänsyn till människors identiteter och positioner omdefinierar
icke-diskrimineringen så att de skillnader som finns bildar grund för en särbehandling” (SOU
36
2007:50; 59). Den nationella samordnaren säger sig ha haft Taylors tankar som riktlinje (SOU
2007:50; 59). Utredningen innehåller djuplodande diskussioner om mångkulturbegreppet och ger
det en egen betydelse som i större utsträckning än de flesta andra dokument som har diskuterats
speglar den amerikanska normativa mångkulturalismen, i synnerhet dess praktiska och historiska
utveckling. Utredningen återkommer också till dilemmat med vad det egentligen innebär att
samhället bejakar mångfalden av identiteter i samhället utan att det samtidigt blir en utveckling där
identiteter blir låsta och där skillnader leder till segregering. Utredningens författare tänker sig ha
hittat någon form av lösning på dilemmat. Det är intressant att utredningen lyfter fram den
antropologiska kontra den estetiska innebörden som kulturbegreppet kan ha. En del av den vaghet
som ofta omger mångkulturbegreppet kan ha sin förklaring i att en aktör blandar de två olika
innebörderna. Inom kulturpolitiken har det hittills varit vanligt att förespråka att olika kulturer, i en
antropologisk mening, ska få uttrycka sin kultur, i en estetisk mening, genom dess musik och poesi
och så vidare. Med det perspektivet är det svårt att se något problematiskt med mångkulturalism
eller upptäcka de dilemman som finns inbyggt i begreppet. Andra aktörer inser att ett bejakande av
olika kulturer i antropologisk mening också kan innebära att deras värderingar och identiteter får
uttryckas på sätt som går djupare än estetiken men att detta i många fall leder till kulturuttryck som
är oförenliga med varandra. Detta skapar i sin tur svåra utmaningar i hur man ska bygga en
gemensam värdegrund.
Det finns inte så mycket övrigt material från 2007 eller 2008 men det som finns är av samma
karaktär som tidigare nämnda dokument, oftast motioner där betydelsen av begreppet är likartad.
Det sista stora dokumentet från 2008 är en motion från Socialdemokraterna som formulerar
riktlinjerna för Socialdemokraternas kulturpolitik (Motion 2008/09:Kr358). I likhet med många av
de andra inläggen, även de tidigaste, så används begreppet både i en deskriptivt och en normativ
mening (Motion 2008/09:Kr358). Det hävdas att Socialdemokraternas kulturpolitik tar alla
medborgares erfarenheter och förhoppningar på allvar och att en sådan politik kräver ett
mångkulturellt kulturbegrepp; ”Ett sådant kulturbegrepp är av nödvändighet mångkulturellt. För
att kunna formulera ett sådant kulturbegrepp gäller det att tänka i överlappande identiteter. Man
är inte antingen kurd eller svensk. Man kan vara kurd och svensk. Det gäller att inte betrakta
invandring, migration och globalisering i första hand som problem som kräver åtgärder, utan att
identifiera de möjligheter som dessa processer rymmer. Den kulturella globaliseringen kan leda
37
till likriktning men bär i lika hög grad på frön till ett rikare kulturliv. Det gäller att se olikheter
som en rikedom och att se skillnader som något kulturellt produktivt” (Motion 2008/09:Kr358; 910). Det finns en tydlig normativ mångkulturalism knutet till begreppsanvändningen här. Idén om
överlappande identiteter har konstigt nog inte formulerats såhär tydligt innan trots att tanken är en
väsentlig del av vissa former av normativ mångkulturalism, i synnerhet den normkritiska.
4.5 Problematisering på nytt
I en utredning från 2009 så diskuteras det eventuella behovet av att inrätta en särskild utbildning
för imamer i Sverige (SOU 2009:52). Utredningen har sitt ursprung i att dåvarande
högskoleministern Lars Leijonborg framförde förslaget om statliga imamutbildningar som en
reaktion på att Saudiarabien misstänks utbilda en del av Sverige imamer vilket riskerar att
radikalisera delar av den muslimska gruppen (SvD 2008-02-05). Också i detta dokument så ges
mångkulturbegreppet varierande betydelse, ibland deskriptiv och ibland normativ. Utredningen
menar att det faktum att Sverige är mångkulturellt och att staten är konfessionsneutral inte innebär
att staten ska överge tanken på en tydlig gemensam etik; ”Att det globaliserade svenska samhället
är mångkulturellt betyder med andra ord inte att staten ska utplåna sina etiska referensramar
genom att acceptera en total värderelativism” (SOU 2009:52; 13, 100). Dessutom står det att
universitet och högskolor som präglas av mångkulturalism har goda förutsättningar för
religionsmöten där individer oberoende av kön, etnicitet och klass utvecklar grundlagsskyddade
värden. Utredningen avråder dock från att inrätta statliga imamutbildningar på ett antal grunder
men där de främsta är att staten inte ska ägna sig åt att legitimera och auktorisera trosuppfattningar
samt att en statlig utbildning skulle kunna utgöra en otillbörlig intervention i muslimernas
samfundsliv (SOU 2009:52; 105-106). Det är intressant att notera att i likhet med
hedersmordsdiskussionen under 2001 så tenderar händelser eller nyheter som upplevs som
potentiella hot mot den offentliga värdegrunden att leda till att mångkulturbegreppet används med
större reservation. Det blir plötsligt mer tal om vikten av gemensamma värderingar och att alla
grupper måste vara beredda att acceptera någon form av uppsättning av allmänt normer hos
majoritetsbefolkningen.
Många av
aktörerna är beredda att
i
viss
mån associera
mångkulturbegreppet med fenomen som undergräver den positiva laddning som begreppet annars
oftast har. Samtidigt så har än så länge dessa fenomen inte fått överskugga den positiva laddningen
mångkulturen har för de flesta som använder begreppet. Det är kanske mest korrekt att se det som
att den liberala strömningen av mångkulturalismen stärks på bekostnad av de andra.
38
Utöver ovan nämnda utredning är det inte så många dokument av intresse under 2009. Det finns
en del betänkanden och liknande på kulturområdet men det är inget nytt med vilken innebörd
begreppet ges. Efter 2006 verkar det ha skett minskning i hur frekvent begreppet används även om
användningen och sammanhangen varit ungefär detsamma. Begreppet används något oftare i också
andra policyområden, som utbildning eller rättsväsende, än som har varit fallet tidigare.
Under 2010 är det riksdagsval där de borgerliga behåller makten samtidigt som
Sverigedemokraterna blir invalda (SvD 2010-09-19). Detta kommer visa sig ha en del
konsekvenser för hur mångkulturbegreppet används.
De första dokumenten publicerade under 2010 innehåller inga större överraskningar då det rör sig
om dokument inom kulturområdet. Det finns en större utredning om förutsättningarna för utsatta
barn i skolan (SOU 2010:64). Mångkulturbegreppet används i ganska hög utsträckning deskriptivt.
Det talas om ”den mångkulturella festen”, ”mångkulturella miljöer” och ”mångkulturella skolor”
och så vidare (SOU 2010:64; 13, 39, 76). Samtidigt beklagar utredning att det inte finns mer
information om hur väl olika skolor hanterar mångkulturen, det ”finns ingen databas där det
framgår hur mycket bättre den kommunala förskolan och skolan är på mångkulturalitet” (SOU
2010:64; 76). Det finns alltså en normativ idé om mångkulturalitet, vilket här verkar förstås som
färdigheten att hantera mångfald, men den avviker ganska mycket från en mer traditionell förståelse
av mångkulturalism (SOU 2010:64; 76). Förståelsen av mångkulturalitet associeras här med en
allmän tolerans och respektfullhet snarare än den mer konkreta innebörd som begreppet ges i
många andra fall, i synnerhet inom kulturområdet. Det är eventuellt spänningen mellan byggandet
av gemensamma värderingar och bejakandet av olikhet som har diskuterats en del innan som gör
sig påmind här.
4.6 Sverigedemokraternas inträde
Det som är mest intressant med 2010 är att en ny aktör börjar använda sig av termen då
Sverigedemokraterna kommer med tre motioner. Den första föreslår ändringar av regeringens
budgetproposition inom kulturområdet (Motion 2010/11:Kr320). Förslagen är bland annat en
nedprioritering av satsningar på mångkulturen, bland annat ett helt avskaffande av regionala
mångkulturkonsulenter (Motion 2010/11:Kr320).
39
Den andra motionen är Sverigedemokraternas budgetmotion där mångkultur/mångkulturalism
används jämförelsevis frekvent. Man är kritisk mot att samhället inte förväntar sig att invandrare
blir svenskar och att talet om det mångkulturella samhället uppmuntrar invandrare att hålla sig kvar
vid gamla värderingar och sedvänjor som ibland leder till ett beteende som går stick i stäv mot
majoritetsbefolkningens värderingar (Motion 2010/11:Fi231; 8). Detta är det första offentliga
dokument där den finns en uttrycklig och skarp kritik mot mångkulturalism som ideologi. Det står
till exempel att ”även om många enskilda invandrare lämnat positiva bidrag till det svenska
samhället, har den sammantagna effekten av massinvandringspolitiken, i kombination med en
samhällsupplösande mångkulturalism, enligt Sverigedemokraternas mening blivit stora och
allvarliga problem…” (Motion 2010/11:Fi231; 35). Under rubriken ”Från mångkultur till
assimilering” så står det bland annat att ”eftersom den mångkulturella samhällsmodellen
uppmuntrar olika etniska grupper att odla sina kulturer sida vid sida, så har den av naturliga skäl
lett till omfattande och stadigt tilltagande segregation” och att ”vi vill bryta segregationen genom
att gå från mångkulturalism till en politik som värnar nationen och den gemensamma identiteten”
(Motion 2010/11:Fi231; 40).
Den tredje motionen är också i stort en upprepning av det som stod i föregående budgetmotion men
en del är nytt. Man refererar här också till andra europeiska ledare som har uttryckt kritik mot
mångkulturalismen; ”det senaste året har bl.a. Tysklands förbundskansler Angela Merkel och
Storbritanniens
premiärminister
David
Cameron
uttalat
sig
negativt
om
den
massinvandringspolitik och den mångkulturalistiska utopi som präglat deras respektive länder i
årtionden” (Motion 2010/11:Fi11; 43). Man kritiserar också regeringens kulturpolitik för att vara
för marknadsorienterad och för att förstärka kulturlivets mångkulturella prägel, en politik som man
anser är värdenihilistisk, även om det senare omdömet främst riktar sig mot marknadsanpassningen
(Motion 2010/11:Fi11; 35).
Det finns i de två ovanstående dokumenten en negativ värdeladdning hos mångkulturbegreppet
som skiljer sig radikalt från de dokument som har studerats innan. Intressant nog så är förståelsen
av mångkulturbegreppet närmare den klassiska än vad som har varit fallet i många av de tidigare
dokumenten där mångkultur står för antingen enbart kulturell mångfald eller respekt för olikheter
och pluralism. Samtidigt tar motionerna bara fasta på en aspekt av mångkulturalism som normativ
hållning och det är just bejakandet och bevarandet av olika kulturer; något som man alltså tänker
40
låser fast grupperna i segregering. Andra tankar som ofta associeras med mångkulturalismen, som
att utbytet och blandningen av olika kulturer ska leda fram till gemensamma värderingar och
möjligtvis någon form av gemensam identitet, beaktas inte. Medan vissa dokument som har
analyserats är kritiska mot vissa aspekter av normativ mångkultur/mångkulturalism så är dessa
dokument de första exemplen där normativ mångkultur/mångkulturalism förkastas helt och hållet.
I en interpellation från Sverigedemokraternas ifrågasätts regeringens direktiv att kartlägga och
motverka främlingsfientliga attityder, ett direktiv som enligt interpellation har en ideologisk
slagsida som brännmärker nästan alla former av kritik mot invandringen och det mångkulturella
samhället. I den korta interpellationen nämns mångkultur/mångkulturalism väldigt frekvent och
oftast på ett väldigt polemiskt sätt. Ett exempel på detta är ”begreppet främlingsfientlighet används
nästan uteslutande i syfte att brännmärka människor som har mage att inte lydigt rätta in sig i det
politiskt korrekta ledet och med mössan i hand stå och tacka för allt fint vi svenskar fått av såväl
er i Alliansen som mångkulturalister före er” (Interpellation 2010/11:408). Det sägs också
uttryckligen att motsättningarna i samhället inte kan motverkas utan ett ”villkorslöst förkastande
av mångkulturalismen” (Interpellation 2010/11:408).
Under 2011 dyker mångkulturbegreppet upp ett antal gånger. Förutom rutinartade dokument av
tidigare nämnda slag så återkommer Sverigedemokraterna med en motion där mångkulturalismen
kritiseras ytterligare. Det står bland annat att ”den svenska kulturpolitiken har länge varit starkt
präglad av den mångkulturalistiska ideologin. Enligt denna ideologi är en gemensam nationell
identitet av ondo och den svenska nationens kultur skall inte ha någon särställning i förhållande
till främmande kulturer från andra delar av världen” och att ”då förverkligandet av de
mångkulturalistiska idéerna har visat sig ha en starkt negativ inverkan på samhällsklimatet i form
av ökade motsättningar, allvarliga värderingskonflikter, segregation, rotlöshet, ökad kriminalitet
och ökade kostnader, så förordar Sverigedemokraterna en snabb avveckling av den
mångkulturalistiska politiken” (Motion 2011/12:Kr319). Sverigedemokraterna vill i sin motion att
alla direktiv och regeringsbrev revideras så att skrivelser som främjar återupprättandet av ett
gemensamt kulturarv och en nationell identitet snarare än mångkulturalism (Motion
2011/12:Kr319). Motionen föreslår med andra ord ett totalt avvecklande av mångkulturalismen
inom kulturområdet. Sverigedemokrater vidhåller alltså precis som föregående år en skarpt kritisk
syn på mångkulturalismen/mångkultur. Det är värt att notera att Sverigedemokraterna i högre
41
utsträckning än andra aktörer betraktar mångkultur/mångkulturalism som en ideologi. Andra
aktörer talar om mångkultur oftast på ett deskriptivt sätt eller i samband med ett allmänt
förespråkande för tolerans och så vidare. Ibland behandlas mångkulturalism som en del av en annan
mer omfattande ideologi. Bara i ett fåtal av de övriga aktörernas dokument diskuteras mångkultur
i termer av en enskild specifik ideologi och praktik medan Sverigedemokraterna gör det i de flesta
av sina inlägg. Mångkulturalismen har blivit den ideologi som framställs som motpol eller absolut
kontrast till den egna ideologin. Det är just mångkulturalism/mångkultur som man opponerar sig
mot medan det inte talas så mycket om andra potentiellt rivaliserade ideologier som till exempel
socialism eller liberalism.
4.7 Två parallella användningar cementeras
Vänsterpartiet är det enda parti som har använt mångkulturbegreppet så frekvent som
Sverigedemokraterna och med en tydlig ideologisk orientering, fast med en mer eller mindre
omvänd värdeladdning. Mångkulturbegreppet har länge varit en del av den politiska diskursen och
har med några mindre undantag alltid haft en positiv innebörd. Endast vid de tillfällen där den
offentliga diskursen prövas genom att det pluralistiska samhället kommer till uttryck på sätt som
strider mot andra kärnvärden så problematiseras mångkulturbegreppet. Hedersmordsdebatten och
diskussionen om imamutbildningarna är exempel på detta. I och med Sverigedemokraternas inträde
på scenen har begreppet fått en ny användning. Det är tydligt, för att återkomma till Skinners tankar,
att begreppet verkligen används för att legitimera olika diskurser. Skillnaden är att om det i det
offentliga innan har funnits en gemensam, mer eller mindre ohotad, diskurs finns det nu flera där
mångkulturbegreppet har blivit föremål för en semantisk kamp där den nya aktören försöker
associera begreppet med andra och nya fenomen. Det är möjligt att denna kamp kan resultera i en
förskjutning ifråga om vilka fenomen det refererar till.
Under 2012 publicerades en omfattande utredning om svenska elevers läsvanor. Denna är
intressant då den tar upp en aspekt av mångkultur/mångkulturalismen som inte har berörts så
mycket av tidigare dokument. I utredningen står det: ”Den svenska skönlitteraturen ses som en
bärare av i första steget svensk kultur och i nästa steg svensk värdegrund. De Andra, i det här
fallet de elever som läser svenska som andraspråk, antas redan vara (eller representera det)
mångkulturella. De har inte samma behov av att lära sig inse värdet av mångfald eftersom de
själva förkroppsligar det” (SOU 2012:10; 169). I användningen av mångkulturbegreppet har
42
mångkultur ofta kommit att beteckna mångfald och ibland har det funnits en tendens att likställa
invandrare med det ”mångkulturella”. Det finns ett par tidigare inlägg där föreställningen att
invandrare är en del av mångkulturen medan majoritetsbefolkningen inte är kritiseras. Detta
dokument utvecklar kritiken genom att belysa att idén att just svenska elever behöver lära sig om
mångfald medan invandrade elever inte behöver göra det för att ”de är mångkulturella” på ett
ironiskt sätt undergräver själva syftet med mångkulturalism såsom den brukar förstås. Istället för
ett samhälle som baseras på mångfald och tolerans för olikheter och där någon form av gemensam
identitet eller värdegrund byggs utvecklas ett system där en majoritet behöver lära sig om
mångfald, medan minoriteterna som representerar det främmande behöver lära sig majoritetens
kultur. På så sätt växer fram en tydlig uppdelning mellan olika delar av befolkningen som eventuellt
kan förstärkas av en mångkulturell politik. Författaren menar att trots att många styrdokument inom
skolområdet förespråkar mångkulturalism är det ändå tydligt att svenskämnet är utformat på ett
sådant sätt att det blir en del assimileringsprojekt där det nationella och västerländska premieras
(SOU 2012: 10; 169). Det är spänningen mellan att låta olika grupper bejaka sin identitet och
samtidigt eftersträva någon form av enighet som kommer till uttryck i en delvis ny tappning.
En stor utredning om främlingsfientlighet publiceras också, ”Främlingsfienden inom oss”. Trots
omfattningen på utredningen finns det inte en någon vidare begreppsdiskussion om hur mångkultur
bör definieras, något som annars har varit vanligt i den här typen av undersökningar. Termen
mångkultur används dock en hel del, oftast i samband med diskussioner om den allmänna
opinionen. Ett exempel är detta; ”Undersökningar som har mätt den svenska allmänhetens
attityder till det ”mångkulturella samhället” visar överlag att den är övervägande positiv och
snarast har blivit mer positiv över tid. Men den visar också att det finns en del som ogillar
mångkultur och också att en liten del av befolkningen är mycket negativ” (SOU 2012: 74; 127).
Förståelsen av det mångkulturella samhället verkar i första hand associeras till en allmän tolerans
och öppenhet för olikheter; ”Mångfaldsbarometern… visar på en positiv inställning till mångfald
hos den övervägande delen av befolkningen. Drygt hälften anser att invandrare ska få bevara sina
kulturella traditioner och behålla sitt modersmål och lära sina barn det och över 70 procent att de
ska ha samma rättigheter som landets övriga befolkning” (SOU 2012: 74; 127). Mångkultur
kopplas till mångfald som förstås som en vilja eller öppenhet för att minoriteter ska få behålla sina
kulturella traditioner, sin identitet med andra ord, samt att de ska ha samma rättigheter som
majoriteten.
Mångkultur definieras också som alternativet eller motsatsen till assimilation.
43
”Eleverna har fått frågor som gör det möjligt att belysa deras inställning till mångkultur respektive
assimilering och till ensidig respektive ömsesidig anpassning från svenskars och invandrares sida
(SOU 2012: 74; 128). Mångkultur betraktas här som en tolerans för mångfald och för att olika folk
bevarar sina traditioner och identiteter. Det är förstås en aspekt i den normativa mångkulturalismen
men inte den enda eller den viktigaste.
Utöver utredningarna så återkommer Sverigedemokraterna med en budgetmotion för
kulturområdet med samma inriktning som innan men där mångkulturbegreppet används i en långt
mindre utsträckning (Motion 2012/13:Kr298). Sverigedemokraternas budgetmotion för 2013
använder också termen i långt mindre utsträckning. Märkligt nog så är den skarpa kritik mot
mångkulturalismen som har funnits i deras tidigare dokument borta. Sverigedemokraterna
förespråkar dock fortfarande en ideologi som premierar en stark nationell gemenskap vilket
bekräftas av formuleringarna: ”Partiets övergripande mål är att formera en demokratisk, politisk
rörelse som slår vakt om den gemensamma nationella identitet som utgjort grunden för framväxten
av välfärdsstaten och vårt lands fredliga och demokratiska utveckling” och ”vi bejakar lag och
ordning, gemensamhetsskapande traditioner, samhällsbärande institutioner och bevisat
välfungerande naturliga gemenskaper i form av familjen och nationen. Vi eftersträvar ett
demokratiskt, jämställt och miljövänligt samhälle där alla medborgare skyddas av, och är lika
inför, lagen” (Motion 2012/13:Fi219; 6). Det är uppenbart att partiet har reviderat strukturen och
språket i sina dokument där den tydliga polemiska tonen mot mångkulturalismen nu saknas. Det är
svårt att spekulera i varför men det kan ha att göra med att partiet vill presentera en ny bild av sig
själva utåt eller att man försöker minska friktionerna med andra partier och kanske söker bredare
stöd i opinionen. Baserat på dokumentet så är det tydligt att de fortfarande lutar sig på en
nationalistisk eller konservativ tanke om en stark nationell gemenskap där utrymmet för en
normativ mångkulturalism som så inte är större. Däremot ses mångkulturalismen inte längre som
den ideologiska motpolen då det istället talas mer om andra ideologier, till exempel tar man avstånd
från både socialismens och liberalismens ekonomiska teorier (Motion 2012/13:Fi219; 6).
I en motion om museipolitiken från samma år så lyfter Folkpartiet fram behovet av att inkludera
funktionshinderperspektivet i mångkulturbegreppet (Motion 2012/13:Kr233). Man beskriver det
som att ”När vi pratar mångfald och mångkultur kan man indirekt uppfatta att
funktionshindersperspektivet borde ingå. Men i praktiken är det tveksamt om det är så” (Motion
44
2012/13:Kr233). Motionen är intressant för att det är av de förhållandevis få exempel på när aktörer
utanför antingen vänstern eller Sverigedemokraterna använder begreppet. Det pekar också på en
aspekt som sällan har lyfts fram i debatten hittills och det är att normativ mångkulturalism inte
behöver begränsas till etniska/kulturella/religiösa grupper utan kan även inkludera sexuella
minoriteter, funktionshindrade och så vidare. Faktum är att i den ursprungliga amerikanska
debatten så inkluderas inte sällan andra typer av identiteter/attribut i mångkulturbegreppet men i
den svenska kontexten har fokus varit något smalare.
Miljöpartiet nämner i sin budgetmotion för 2013 mångkultur en gång. ”Hela samhället vinner på
mångkultur och öppenhet där allas kompetens och möjligheter tas tillvara” (Motion
2012/13:Fi303). Termen får här både den något vaga innebörden som betecknar tolerans för
olikheter samtidigt som en normativ mångkulturalism delvis uttrycks.
Det första dokumentet av intresse från 2013 är Sverigedemokraternas budgetmotion. Här
återkommer partiet delvis till det språk och tonläge de hade tidigare när det gäller
mångkulturbegreppet. Motionen innehåller formuleringar som denna ”Nuvarande regering nödgas
ta till tidvis drakoniska åtgärder för att den mångkulturella dystopin ska fungera” (Motion
2013/14:Fi282; 24). En annan formulering som refererar till hedersvålddebatten är denna; ”Som
ett
resultat
av
den
ansvarslösa
invandringspolitiken
och
den
mångkulturalistiska
samhällsordningen kan det enligt Ungdomsstyrelsen idag finnas så många som 70 000 ungdomar
som inte fritt får välja sin partner eller styra sina liv” (Motion 2013/14:Fi282; 91). Det finns
fortfarande en skarp kritik mot mångkulturalismen. Den grundläggande användningen av och
synen på mångkulturbegreppet har inte heller ändrats. Däremot varierar som framgått språket och
även frekvensen av användandet. I en motion inom utgiftsområdet kultur, medier, trossamfund
och fritid från samma parti så nämns begreppet bara en gång (Motion 2013/14:Kr308; 3).
I en tredje motion från Sverigedemokraterna, också inom kulturområdet men som handlar om
finansiering av folkbildningen, definierar Sverigedemokraterna vad de avser med begreppet
mångkulturalistisk politik. ”Med begreppet mångkulturalistisk avses i första hand sådana
verksamheter som syftar till att bejaka och förstärka kulturella, religiösa och identitetsmässiga
skillnader mellan Sveriges invånare baserat på deras etniska bakgrund” (Motion 2013/14:Kr10;
2). Det framgår tydligt av tidigare texter av partiet hur de förstår mångkulturalismen men det är
extra intressant hur aktören själv uttryckligen definierar begreppet. Precis som har skrivits tidigare
45
stämmer Sverigedemokraternas definition av mångkulturalism till viss del med hur begreppet
används i sin ursprungliga kontext. Samtidigt har man lämnat ute förhoppningen att toleransen och
bejakandet av olika identiteter ska leda till någon form av gemensam värdegrund eller identitet.
Förespråkare för normativ mångkulturalism hade sannolikt inte uttryckt det som att skillnaderna
ska förstärkas.
En andra budgetmotion från Sverigedemokraterna publiceras också. Resonemanget skiljer sig i
princip inte från förut. Den enda nya aspekten som kan belysas är nya argument för en stark
nationell gemenskap. ”Den gemensamma svenska kulturen är betydligt äldre än mångkulturen och
vi vill särskilt belysa dess betydelse för det fredliga, demokratiska och solidariska
välfärdssamhället vi lever i. Att stärka den nationella identiteten och kulturarvets ställning är
således en förutsättning för alla som vill befrämja en positiv samhällsutveckling” (Motion
2013/14:Fi12). Ett argument för att premiera den svenska kulturen framför mångkulturen är dess
ålder och hävdvunnenhet jämfört med mångkulturen. Ett annat är att den svenska kulturen anses
ha haft betydelse för det fredliga välfärdssamhället. Utilitaristiska argument för att den svenska
nationella identiteten borde premieras över mångkulturen är inte nya men i detta fall knyts tanken
om det svenska enhetssamhället också till välfärdens och demokratins utveckling. Mångkulturalitet
anses nu alltså också stå i någon form av motsatsförhållande till värderingar som demokrati och
jämlikhet.
4.8 De mest frekventa användarna
Med reservation för att denna studie inte är kvantitativ och för att inte alla dokument som nämner
mångkulturbegreppet har inkluderats framkommer en del intressanta mönster om man studerar
själva fördelningen av de analyserade motionerna och propositionerna. Sverigedemokraterna är
den aktör som använder mångkulturbegreppet mest med sina nio motioner. Med tanke på att
Sverigedemokraterna också bara har varit med i riksdagen tre av 20 år som studien sträcker sig
över så blir bilden än mer talande. Mängden motioner vittnar om hur centralt mångkulturbegreppet
är för Sverigedemokraterna och med tanke på den innebörd och det retoriska innehåll som
begreppet ges framtår partiet som den aktör som i högst utsträckning använder begreppet som ett
retoriskt verktyg för att legitimera sin politik och ideologi. Med sina sex motioner är Vänsterpartiet
det parti som använder begreppet i näst störst utsträckning efter Sverigedemokraterna.
Vänsterpartiet är också den aktör som baserat både på mängden motioner och resonemangen i dem
46
använder begreppet mest ideologiskt, och som ett ideologiskt verktyg, efter Sverigedemokraterna.
Vänsterpartiets användning av begreppet ligger närmare den offentliga diskursen men är i många
fall radikalare och än mer ideologiskt orienterat än vad som brukar vara fallet. Den betydelse
Vänsterpartiet ger mångkulturbegreppet påminner också i hög grad om den diskurs som finns i den
ursprungliga amerikanska kontexten.
Räknar man inte regeringspropositioner så är Centerpartiet den aktör som använder begreppet mest
med omnämnanden i fem motioner vilket är förvånansvärt givet partiets historiska ideologi och
väljarbas. Partiets användning av begreppet är i regel vagare och minde normativt än de två ovan
nämnda partierna vilket tyder på att även aktören ansluter sig till den offentliga diskursen i stort så
används mångkulturbegreppet inte som en del i en ideologisk kamp. Socialdemokraterna diskuterar
mångkultur i fem av deras motioner om man inkluderar regeringspropositionerna. Det är ungefär i
nivå med Centerpartiet och användningen är mer ideologisk/normativ än Centerns men mindre än
Sverigedemokraternas och Vänsterpartiets. Det är överraskande att Socialdemokraterna inte
diskuterar begreppet mer med tanke på att partiet har varit regeringsinnehavare en stor del av
perioden som studien som täcker och som därmed borde ha haft väldigt starkt inflytande över den
offentliga diskursen. Det är inte heller uppenbart att partiet använder begreppet i den ideologiska
kampen i speciellt hög utsträckning.
Folkpartiet och Miljöpartiet använder mångkulturbegreppet lika mycket, två gånger respektive
parti. Användningen är till största del en blandning av deskriptiv och normativ hos bägge partierna.
Märkligt nog är ingen av de analyserade motionerna från Moderaterna trots att detta parti är det
största borgerliga och mest tongivande inom den borgerliga regeringen. Ser man till
regeringspropositioner finns det också tre från Socialdemokraterna där mångkulturbegreppet
nämns men inga från den borgerliga regeringen. Om mångkulturbegreppet numera utgör en
väsentlig del av den offentliga diskursen så är det märkligt att en av offentlighetens största aktörer
inte förhåller sig mer till begreppet. Kristdemokraterna har inte heller kommit med några motioner
där begreppet används.
Avslutningsvis kan det vara värt att notera i vilka politikområden där mångkulturbegreppet
används. Nästan helt dominerande är kulturområdet med 19 motioner av totalt 29. Finansområdet
kommer efter med fem motioner men även där så är det ofta kulturområdet som berörs. Sedan finns
det tre motioner inom justitieområdet och en inom utbildning och arbetsmarknad vardera. Man kan
47
fundera på varför mångkulturbegreppet inte används mer flitigt i andra politikområden och om
detta är förknippat med den spänningen mellan olika värden som studien har återkommit till i olika
sammanhang.
48
5 Slutsats
5.1 Begreppets mening på makronivån
Vad gäller mångkulturbegreppets innebörd på en övergripande makronivå kan man dra ett antal
slutsatser av analysen. Den första är att begreppet i stort betecknar en pluralism eller en mångfald
av kulturer i samhället utan någon direkt eller specifik normativ betydelse. De flesta använder
begreppet som en deskriptiv term av hur samhället ser ut idag vad gäller förekomsten av olika
kulturer och identiteter inom ett och samma samhälle. Samtidigt som det inte har någon direkt eller
specifik normativ betydelse är begreppet ändå kopplat till en normativ anda, eller kanske rättare
sagt, det finns starka normativa undertoner hos det. Ibland är mångkultur inte bara kulturell
pluralism utan representerar också ett sätt att ordna samhället för att uppmuntra någon form av
enhet i mångfald. Den deskriptiva innebörden samexisterar med den normativa på ett sådant sätt
att det inte riktigt går att separera de två betydelserna åt. En parallell kan kanske dras till demokrati
vilket ju både kan vara en deskriptiv term för ett specifikt politiskt system och ett oftast positivt
värdeladdat begrepp som pekar på hur det politiska systemet borde se ut. På samma sätt betecknar
mångkultur i den svenska kontexten en pluralism av olika kulturer inom ett samhälle och en
normativ modell för hur pluralismen bör vara ordnad och med vilket syfte; en form för hur enhet i
mångfald ska kunna uppnås. Mångkultur är dock ett mindre konkret begrepp, om demokrati är en
ganska specifik form för hur styret bör se ut så är det inte lika tydligt vad mångkultur som normativ
modell innebär. Ibland har begreppet karaktären av ett symbolord som signalerar öppenhet och
tolerans. Den normativa innebörden hos begreppet är också mer omstritt varför begreppet får olika
värdeladdning beroende på vilka som använder. En djupare diskussion om värdeladdning och
aktörer kommer dock hanteras i nästa avsnitt som handlar om aktörsnivån.
En diskussion om de erfarenheter och förväntningar som influerar begreppet, för att återanknyta
till Koselleck, kan ge oss en djupare förståelse för vilken innebörd mångkulturbegreppet har fått i
den svenska kontexten. Det är för det första tydligt att begreppet avser en mångfald av kulturer i
en antropologisk mening, alltså kultur som del av och fundament för identitet. Denna förståelse av
kulturbegreppet är stark trots att det funnits en tendens hos vissa aktörer att sammanblanda kultur
i en antropologisk mening och kultur i en estetisk mening. Det är också tydligt att begreppet nästan
uteslutande avser kulturer som fungerar som klassiska identitetsmarkörer, det vill säga kultur,
etnicitet och religion. Endast i ett fåtal undantag så inkluderar kulturbegreppet också exempelvis
49
kön, sexuell orientering och funktionsnedsättningar även om dessa och andra attribut ibland anses
vara relevanta identiteter. Den normkritiska mångkulturalismen betonar att även dessa identiteter
är väsentliga komponenter i en mångkultur och vissa aktörer i denna studie har också låtit
mångkulturbegreppet inkludera dessa typer av identiteter. I den svenska kontexten, eller
erfarenheten, är ändå mångkulturbegreppet till allra störst del begränsat till en traditionell förståelse
av vad en kultur är.
Den andra observationen som kan göras är att fokus i den svenska användningen av begreppet
ligger på det staten kan göra för att skapa någon form av enhet i mångfald, åtminstone när begreppet
får en normativ innebörd. Det är staten som ska uppmuntra olika grupper att ta större plats i det
offentliga livet och ta del av varandras kulturer, det är staten som ska se till att de olika grupperna
är tillräckligt representerade i den offentliga och politiska sfären. Mångkulturen är något som staten
ska ta ansvar för och driva; det är ett centralstyrt politiskt projekt. Detta kan givetvis delvis förklaras
av att det är offentliga, policyorienterade dokument som har analyserats men den förhållandevis
stora frånvaron av argument och analyser som förordnar eller ens belyser möjligheten med en
organiskt framväxande gemenskap är ganska talande. I den amerikanska kontexten har den
normativa mångkulturen sitt ursprung i civilsamhället och civilsamhället ses ofta som den kraft
som bör driva på en mångkulturell utveckling. Den svenska förståelsen är i detta avseende mycket
annorlunda. Det är sannolikt så att den svenska erfarenheten av en aktiv och reglerande stat som
formar det politiska livet har influerat förståelsen av även mångkulturbegreppet och de värderingar
som omger det.
Det tredje som kan sägas är att mångkulturbegreppet är ganska begränsad till en uppsättning
offentliga satsningar inom kulturpolitiken som handlar om att låta minoriteter ta en större del av
det offentliga livet i det att deras kultur representeras i högre utsträckning. Vad som är ganska
frånvarande, trots det starka betonandet av statens roll, är diskussioner om hur långt
mångkulturalismen kan gå i en institutionell och juridisk mening. Med få undantag, till exempel
samerna, så är grupprättigheter inte med på agendan och det finns en stark skepsis mot den typen
av politik. Detta är också något som skiljer sig från den amerikanska kontexten. Den svenska
erfarenheten av att landet har varit förhållandevis homogent, kanske tillsammans med en
konsensussökande politisk kultur, har antagligen influerat förståelsen av mångkultur så att det inte
nödvändigtvis är associerat med att låta grupper utforma sin gemenskap på deras egna villkor.
50
Mångkulturbegreppet används som nämndes ovan ofta på ett symbolpolitiskt sätt som signalerar
att det svenska samhället ska vara öppet och tolerant men som inte blir så mycket konkretare än så.
Det är svårare att tala om vilka förväntningar som begreppet associeras med. Den enda
gemensamma förväntningen som är knutet till begreppet är att samhället rör sig i en riktning som
kommer att innebära betydande förändringar för samhället på en grundläggande nivå.
Mångkulturen är inte enbart eller ens främst ett samtida fenomen utan något som sträcker sig in i
framtiden; det förhållandevis monokulturella Sverige är borta och kommer inte att bli detsamma
igen men vad som väntar är oklart förutom att samhället kommer att vara mer pluralistiskt. Många
av de analyserade texterna handlar om hur samhället i stort ska förhålla sig till dessa förändringar,
hur man i framtiden ska hantera de nya förutsättningarna, även om det inte finns någon konkret
samsyn i hur detta bör ske.
Det finns egentligen ingenting som pekar på att mångkulturbegreppets innebörd och användning
har utvecklats i någon riktning under den period som har studerats, ingen egentlig förskjutning i
vilka erfarenheter som influerar begreppets användning. Den dubbla innebörden, den deskriptiva
och den normativa, har hållit sig stabil. I viss mån kan till exempel hedersmordsdebatten bidragit
till att begreppet inte rör sig mot en mer konkret normativ betydelse, till exempel associerat med
grupprättigheter, utan snarare fortsatt vara ett mer symbolpolitiskt begrepp men det är riskabelt att
spekulera i om enskilda fenomen och händelser påverkar begreppet på detta sätt.
5.2 Aktörerna och deras användning
Det är tydligt att det i första hand är två krafter i svensk politik som använder begreppet i en
semantisk kamp, nämligen vänsterblocket och Sverigedemokraterna. Inom vänsterblocket är det
Vänsterpartiet som använder begreppet mest frekvent och ofta på ett ideologiskt sätt. Vissa
resonemang som Vänsterpartiet för fram påminner också om den normkritiska mångkulturalismen.
Det är möjligt att Vänsterpartiets mål till viss del är samma som den normkritiska
mångkulturalismen men oberoende av vilken ideologi som partiet är mest intresserad av att främja
är det tydligt att begreppet är en viktig del i det ideologiska arbetet. Vad gäller den specifika
användningen så ger Vänsterpartiet begreppet en positiv värdeladdning och låter det referera till
pluralism, mångfald, tolerans, gemenskap och så vidare.
51
Socialdemokraterna använder också begreppet en hel del och ofta på liknande sätt som
Vänsterpartiet avseende värdeladdning och vilka fenomen begreppet refererar till. Det finns med
några få undantag inte lika djuplodande resonemang hos Socialdemokraterna och partiet använder
begreppet mindre ideologiskt; begreppet har i de flesta sammanhang ett mer symbolpolitiskt värde
en ett konkret ideologiskt vilket som nämnts tidigare är symptomatiskt för hela den svenska
kontexten. Något paradoxalt så används begreppet ganska lite av det parti som har styrt landet
under längst tid samtidigt som begreppets övergripande normativa mening har något av en
hegemonisk ställning. Miljöpartiet använder inte begreppet i någon större utsträckning men när de
gör det så är det i linje med Socialdemokraternas användning.
Sverigedemokraterna använder alltså begreppet i störst utsträckning men på ett direkt motsatt sätt
jämfört med de andra aktörerna. Begreppet har en radikalt annorlunda värdeladdning då det ses
som negativt, både de förhållanden som begreppet deskriptivt betecknar och den normativa
innebörd begreppet kan ha. De fenomen som begreppet refererar till här är snarare kaos, splittring,
normlöshet och så vidare. Det kan i detta fall vara värdefullt att återkomma till diskussionen om
omstridda begrepp och om det verkligen är samma begrepp som olika sidor diskuterar när de tvistar
om vad ett begrepp betecknar. I likhet med W.B Gallie och Lukes håller denna studie fast vid att
ett begrepp har en eller flera paradigmatiska betydelser, kärnor, som gör förståelsen tillräckligt
gemensam för att det ska gå att strida om begreppet. Alla aktörer kan sägas ha samma
grundläggande förståelse av begreppet, att det både betecknar kulturell pluralism och implicerar
någon form av normativ ordning, samtidigt som synen på vad det innebär varierar. Det är möjligt
att förskjuta vilka fenomen som begreppet refererar till genom retoriska ombeskrivningar; det som
är tolerans för ena sidan är normlöshet för den andra, mångfald är splittring och så vidare. Det är
tydligt att Sverigedemokraterna har en helt annan syn på vad begreppet borde betyda. I detta
avseende är Sverigedemokraterna den aktör som begreppet är viktigast för som retoriskt och
ideologiskt vapen. Mångkultur ses som motpolen till partiets nationalism/social konservatism.
Bland de borgerliga så är det Centerpartiet som använder begreppet mest. Centerpartiet och
Folkpartiet använder begreppet på ungefär samma sätt som vänsterblocket fast med än mindre
ideologisk betoning. Det finns också en något starkare betoning av frivillighet och vikten av att
mångkulturen är organisk. Moderaterna och Kristdemokraterna använder inte begreppet alls vilket
är förvånande, speciellt i det förra fallet då Moderaterna är den mest tongivande delen av Alliansen.
52
Det skulle kunna leda oss att tro att begreppet skulle förlora lite av sin ställning under borgerligt
styre men andra dokument, som utredningar, pekar på att så är inte fallet. Jämför man användning
av begreppet mellan de två blocken framstår det tydligt att mångkultur och mångkulturalism
speglar vänsterns ideologi i högre utsträckning än de borgerligas. Mångkulturbegreppet har dock
inte mött motstånd eller getts en radikalt annorlunda mening av de i högern som använder det,
vilket ju är fallet med Sverigedemokraternas. Det får vara osagt om det beror på ideologisk
likriktning eller att begreppet inte blivit en del i en semantisk kamp utan snarare accepteras av de
flesta parter och blivit en naturlig del i den politiska vokabulären.
5.3 Avslutande reflektioner
Denna studie har syftat till att kartlägga vilken betydelse och användning mångkulturbegreppet har
i den svenska politiska diskursen genom att studera viktiga politiska dokument. Studien har
analyserat begreppet på två olika nivåer. Den ena är makronivån där den huvudsakliga betydelsen
av begreppet förekommer och kan influeras och långsiktigt ändras av olika erfarenheter och
förväntningar. Den andra nivån aktörerna och deras språkhandlingar som kan ge begreppet
varierande värdeladdningar och dessutom förskjuta i vilka sammanhang begreppet är tillämpbart
och därmed vad det betyder.
Studien har kommit fram till att mångkulturbegreppet har både en deskriptiv och normativ mening
som samexisterar. Den deskriptiva betydelsen betecknar kulturell pluralism och den normativa
implicerar någon form av politisk ordning, om än vag och kanske symbolisk. Ett flertal erfarenheter
har influerat hur begreppet förstås i den svenska politiska kontexten som skiljer sig från den
amerikanska på viktiga sätt. Där den amerikanska förståelsen betonar civilsamhällets roll betonar
den svenska statens, där den amerikanska förståelsen tillåter långtgående praktiska och
institutionella former för mångkulturen är den i Sverige mer symbolisk och om den amerikanska
förståelsen framhäver vikten av tolerans för olika världsbilder vidhåller den svenska vikten av
gemensamma värderingar. Dessa skillnader, även om de inte bör dras för långt, har med största
sannolikhet sin grund i att de svenska historiska erfarenheterna och den politiska kulturen ser så
annorlunda ut. Det finns dock inget som pekar på att begreppet har utvecklats inom den svenska
kontexten under den period som har studerats.
53
Vad gäller aktörerna framstår begreppet som en ganska befäst del av den politiska, i synnerhet den
kulturpolitiska, diskursen. Bland de två stora blocken är det vänstern som använder det mest och
ideologiskt men de borgerliga har inte utmanat vänsterns begreppsanvändning och den betydelse
det har fått. Det är först i och med Sverigedemokraternas inträde som begreppet blir omstritt och
det är endast de som verkar för en retorisk ombeskrivning som kan leda till att begreppet får en
delvis ny mening, men framförallt en annan värdeladdning. Det är omöjligt att veta vad
Sverigedemokraternas användning kommer att innebära för begreppets mening i ett långsiktigt
perspektiv.
Det är uppenbart att mångkulturbegreppet är nära förknippat med den principiella frågan om hur
ett samhälle ska hantera kulturell pluralism. Begreppets normativa betydelse är ett svar på hur
frågan om och hur enhet i mångfald kan skapas; på så sätt är begreppet i sin normativa betydelse
nästan synonymt med mångkulturalism som ideologi. Det är tydligt att i den mån begreppet
används ideologiskt i den svenska kontexten så är de normativa undertonerna nära i första hand
den normkritiska mångkulturalismen och efter det den liberala. Samtidigt finns det ingen större
beredskap att diskutera mångkultur i termer av faktiska institutionella och juridiska former, till
exempel i form av särrättigheter. Det finns också ett starkt betonande av vikten av att alla grupper
ansluter sig till en gemensam nationell värdegrund. I detta avseende saknar mångkultur i Sverige
en djupare politisk substans utan signalerar snarare öppenhet och tolerans i en vidare bemärkelse.
54
6 Referenser
6.1 Akademisk litteratur
Alexander, Jeffrey C. (2011), Kulturell Sociologi: Program, teori och praktik
Collier, David, Hidalgo, Fernando D., Maciuceanu, Andra O. (2006), Essentially contested
concepts: Debates and applications, Journal of Political Ideologies, 11(3), 211–246
Enroth, Henrik (2010), Beyond Unity in Plurality: Rethinking the pluralist legacy, Contemporary
Political Theory, 9(4), 458–476
Dahl, Robert A. (1989), Democracy and Its Critics. New Haven And London: Yale University
Press
Koselleck, Reinhart (2004), Futures Past: On the semantics of historical time, New York:
Columbia University Press
Kymlicka, Will. (1995), Multicultural Citizenship : A Liberal Theory of Minority Rights. Oxford,
GBR: Clarendon Press
Laski, Harold J. (1917), Studies in the problems of sovereignty, New Haven: Yale University
Press
McIntyre, Alasdair (2007), After Virtue: A Study in Moral Theory, Notre Dame: Notre Dame
University Press
Skinner, Quentin (2002), Visions of Politics – Volume 1: Regarding Method, New York:
Cambridge University Press
Skinner, Quentin (2012), Liberty before Liberalism, New York: Cambridge University Press
Young, Marion I. (2011), Justice and the Politics of Difference, Princeton: Princeton University
Press
6.2 Tidningar
Historisk seger för alliansen, Svenska Dagbladet, 2006-09-18
SD blir vågmästare med 20 mandat, Svenska Dagbladet, 2010-09-19
55
Statliga pengar till imamskola, Svenska Dagbladet, 2008-02-05
6.3 Motioner och propositioner
Budgetpropositionen för 2003 Utgiftsområde 17 Kultur, medier, trossamfund och fritid,
Proposition 2002/03:1
Budgetpropositionen för 2004 Utgiftsområde 17 Kultur, medier, trossamfund och fritid,
Proposition 2003/04:1
En kulturpolitik för framtiden, Kulturutskottet Motion 2008/09:Kr358 av Mona Sahlin m.fl. (s)
En återupprättad välfärd, Finansutskottet Motion 2010/11:Fi231 av Johnny Skalin och Björn
Söder (SD)
Den socialdemokratiska kulturpolitiken, Kulturutskottet Motion 1993/94:Kr307 av Ingvar
Carlsson m.fl. (s)
Folkbildning, Kulturutskottet Motion 2004/05:Kr283 av Rossana Dinamarca m.fl. (v)
Funktionshindersperspektivet inom museipolitiken, Kulturutskottet Motion 2012/13:Kr233 av
Maria Lundqvist-Brömster (FP)
Granskning av landets skolböcker, Utbildningsutskottet Motion 2002/03:Ub397 av Joe Frans (s)
Interkulturella Sverige, Kulturutskottet Motion 2006/07:Kr242 av Siv Holma m.fl. (v)
Jämställdhetens paradox, Arbetsmarknadsutskottet Motion 2002/03:A323 av Ulla Hoffmann
m.fl. (v)
Kultur, Kulturutskottet Motion 2000/01:Kr289 av Birgitta Sellén m.fl. (c)
Kultur i vården, Kulturutskottet Motion 2006/07:Kr323 av Kerstin Lundgren och Solveig
Ternström (c)
Kulturpolitik, Kulturutskottet Motion 1996/97:Kr20 av Gudrun Schyman m.fl. (v)
Kulturpolitik, Kulturutskottet Motion 2011/12:Kr319 av Jimmie Åkesson m.fl. (SD)
Kulturpolitiken, Kulturutskottet Motion 1996/97:Kr283 av Olof Johansson m.fl. (c)
56
KulturpolitikProp.1996/97:3, Proposition 1996/97:3
Kultur, Kulturutskottet Motion 1999/2000:Kr201 av Lennart Daléus m.fl. (c)
Med anledning av prop. 2013/14:172 Allas kunskap – allas bildning, Kulturutskottet Motion
2013/14:Kr10 av Margareta Larsson (SD)
Med anledning av prop. 2013/14:100 2014 års ekonomiska vårproposition, Finansutskottet
Motion 2013/14:Fi12 av Jimmie Åkesson m.fl. (SD)
Mångkultur och kvinnovåld, Justitieutskottet Motion 2001/02:Ju439 av Marianne Andersson (c)
Nya jobb i ett modernare Sverige, Finansutskottet Motion 2012/13:Fi303 av Åsa Romson m.fl.
(MP)
Sverigedemokraternas budgetförslag för 2014, Finansutskottet Motion 2013/14:Fi282 av Jimmie
Åkesson m.fl. (SD)
Sysselsättning, tillväxt, trygghet och välfärd, Finansutskottet Motion 2012/13:Fi219 av Jimmie
Åkesson m.fl. (SD)
Umeå som kulturhuvudstad 2014, Kulturutskottet Motion 2006/07:Kr312 av Maria LundqvistBrömster (fp)
Utgiftsområde 17 Kultur, medier, trossamfund och fritid, Kulturutskottet Motion 2010/11:Kr320
av Johnny Skalin och Björn Söder (SD)
Utgiftsområde 17 Kultur, medier, trossamfund och fritid, Kulturutskottet Motion 2012/13:Kr298
av Mattias Karlsson m.fl. (SD)
Utgiftsområde 17 Kultur, medier, trossamfund och fritid, Kulturutskottet Motion 2013/14:Kr308
av Margareta Larsson m.fl. (SD)
Utsatta kvinnor, Motion 2001/02:L321 av Ulla Hoffmann m.fl. (v)
Våldet bland unga, Justitieutskottet Motion 2004/05:Ju332 av Gustav Fridolin (mp)
Världsmusik, världsdans och kulturell jämlikhet, Kulturutskottet Motion 2003/04:Kr292 av Peter
Pedersen m.fl. (v)
57
6.4 Skrivelser, betänkanden och kommittédirektiv
Integrationspolitik för 2000-talet, Skrivelse 2001/02:129
Utgiftsområde 17 Kultur, medier, trossamfund och fritid, Kulturutskottet Betänkande
2003/04:KRU1
Samordning av Mångkulturåret 2006, Kommittédirektiv 2004:169
Uppföljning av den nationella handlingsplanen för handikappolitiken, Skrivelse 2005/06:110
6.5 Interpellationer, skriftliga frågor och svar
Etnisk mångfald i kulturen, Svar på skriftlig fråga 2004/05:403
Regeringens opinionskampanj för mångkultur, Interpellation 2010/11:408 av William Petzäll
(SD)
Våld mot kvinnor, Interpellation 2001/02:226 av Ana Maria Narti (fp)
6.6 Statens offentliga utredningar
Agenda för mångkultur, Programförklaring och kalendarium för Mångkulturåret 2006, del 1
Den segregerande integrationen: Om social hållning och dess hinder, Statens offentliga
utredningar 2006:73
Läsarnas marknad, marknadens läsare, del 2, Statens offentliga utredningar 2012:10
Mångfald är framtiden, Statens offentliga utredningar 2007:50
"Se de tidiga tecknen" - forskare reflekterar över sju berättelser från förskola och skola, Statens
offentliga utredningar 2010:64
Staten och imamerna, Statens offentliga utredningar 2009:52
Statens offentliga utredningar 2005:91
Statens offentliga utredningar 1997:158 del1
Statens offentliga utredningar 1997:121 del1
58