revolutionär marxism

REVOLUTIONÄR
MARXISM
Organ för Arbetarmakt, svensk sektion av Förbundet för Femte Internationalen
Nr 3 (mars 2008)
Innehåll:
Hur ska vi kunna bli fria? Innebörden av Karl Marx kamp mot Michail Bakunin
av Jeremy Dewar
Revolutionen i Finland 1918
av Jens-Hugo Nyberg
samt recensioner:
Trotskister mot Hitler
Andreas Malm om klimatfrågan
Pris: 40 kr
Redaktionen har ordet
Det första numret av Revolutionär Marxism publicerades i
början av 2007. Utgivningen är tänkt att fortsätta med två
nummer per år. Därmed är det dags för det tredje numret. Tidskriftens syfte är att ge en fördjupad analys av
frågor som inte kan behandlas tillräckligt utförligt i vår
tidning Arbetarmakt eller vårt nyhetsbrev.
Nummer tre har två tyngdpunkter. Den första är den
strid som utkämpades mellan Marx och Engels å ena
sidan och Bakunin å den andra inom ramen för den första
arbetarinternationalen – Internationella Arbetarassociationen. För första gången konfronterades marxismen med
en fullt utvecklad anarkistisk riktning vars konsekvenser
för arbetarrörelsens socialistiska strävanden var förödande. I en utförlig genomgång av stridens olika faser, men
också dess filosofiska grunder, analyserar Jeremy Dewar
de grundläggande skillnaderna mallan marxism och anarkism.
Vårt syfte med att publicera artikeln är inte enbart att
bidra till den historiska förståelsen av konflikten mellan
marxism och anarkism. Det är i ännu högre grad ett led i
den kritik av anarkismen som vi anser vara nödvändig för
att minska det negativa inflytande som anarkistiska och
frihetliga idéer utövar inte bara i den svenska vänstern
utan även i den internationella rörelsen mot kapitalets
globalisering. Anarkismens politiska konsekvenser, vilket
artikeln tydligt visar, är kapitulation inför reformistiska
krafter inom rörelsen.
Den andra tyngdpunkten är 80-årsminnet av den finska revolutionen vars utbrott under våren 1918 markerade
att inte heller Skandinavien stod utanför den revolutionsvåg som svepte fram över Europa från 1917 och några år
framåt. Jens-Hugo Nyberg ger en bred bild av revolutionens orsaker och förutsättningar. Artikeln diskuterar
också varför den finska revolutionen led nederlag – det
rör sig både om politiska och militära lärdomar som ännu
inte förlorat hela sin aktualitet. Det finns viktiga lärdomar
att hämta i revolutionens sammanbrott. I första hand rör
det sig om de socialistiska ledarnas vägran och oförmåga
att bryta med socialdemokratin och politiskt avgränsa
revolutionens anhängare från de som strävade efter kompromisser.
I en av två recensioner behandlas sedan en bok om de
tyska trotskisternas kamp mot nazisternas maktövertagande. Boken redovisar ett tidigare delvis okänt material som
visar att de tyska trotskisterna inte alls var några boksynta
teoretiker avskurna från den praktiska kampen. De var
tvärtom djupt involverade i den praktiska och ibland
väpnade kampen mot nazisterna. De tyska kamraterna
höll ut länge, ända fram till 1937–38, mot den nazistiska
terrorregimen. Så sent som sensommaren 1940, vid tiden
för mordet på Trotskij, samlades kamrater i Berlin till ett
minnesmöte.
Slutligen recenseras Andreas Malms mycket uppmärksammade bok om klimathotet. Den lägger en bra grund
för en marxistisk förståelse av klimatfrågan, även om
recensenten har en och annan invändning. Förändringarna i klimatet är en av vår tids största frågor och Revolutionär marxism kommer att återkomma till det som alltmer
framstår som mänsklighetens ödesfråga.
Redaktionen
Revolutionär Marxism publiceras av Arbetarmakt
svensk sektion av Förbundet för Femte Internationalen (www.arbetarmakt.com)
internationell hemsida på engelska: www.fifthinternational.org
hemsida på engelska: www.workerspower.com
hemsidor på tyska: www.arbeitermacht.de (Tyskland)
www.sozialistische-revolution.org (Österrike)
hemsida på franska: www.cinquiemeinternationale.org
hemsida på tjeckiska: sop.revoluce
2
Hur ska vi kunna bli fria?
Innebörden av Karl Marx kamp mot Michail Bakunin
Vid det senaste sekelslutet fick den antikapitalistiska rörelsen bevittna ett verkligt återupplivande av anarkistiska idéer och anarkistisk praktik. Detta innefattade en betoning av ”direkt aktion” genomförd av ”vänskapsgrupper” som arbetade utifrån ”konvergenscentra”
under belägringarna av toppmöten och en organisatorisk metodologi baserad på ”konsensus” istället för majoritetsbeslut. Det stod snart klart att detta inte var de pragmatiska metoder som en del av deras amerikanska förespråkare hävdade att de var utan faktiskt en
fråga om viktiga principer. De var, fick vi veta, väsentliga för att skydda individers och små
gruppers fullständiga autonomi. De syftade uttryckligen till att förhindra framväxten av varje slags ”ledning”, även av det mest tillfälliga slag, och blockera utövningen av varje slags
”auktoritet”, även om den var demokratiskt vald. ”Ingen omröstning” var det skrik som mötte varje försök att bryta det vi kan kalla ”strukturlöshetens tyranni”, dvs. det kaos som tillåter några få viljestarka och högröstade individer att komma fram som de självutnämnda
språkrören för demonstranterna. Anarkismens förnyade inflytande var också extremt synligt i både de svarta, skära och silverfärgade blocken i demonstrationer från Seattle till Genua, skriver Jeremy Dewar.
När det kom till diskussion om rörelsens strategi, dvs. vad
den ska göra och kämpa för, var anarkismens närvaro
återigen påtaglig. Detta var speciellt sant i den tidiga
antikapitalistiska rörelsens allmänna fientlighet till ”politik”, eller snarare varje politik som fokuserade på staten
och behovet av politisk makt; själva idén om kampen för
makten betraktades som föråldrad. De ledande krafterna i
detta var zapatisterna och deras teoretiker/anhängare
John Holloway med sin How to Change the World Without
Taking Power. Ett brett spektrum av mål ersatte den politiska makten som mål: mothegemoni, bemyndigande av
ursprungsbefolkningarna, föreningar för mikrokrediter
och krediter i Indien, arbetarnas självstyre i Argentina och
Venezuela. De presenterades både separat och tillsammans som lösningar som kringgår staten men som kunde
bygga upp en ”annan värld” underifrån utan farorna och
de övergripande kostnaderna med att gripa makten. Både
den reformistiska strategin att använda den existerande
kapitalistiska staten som verktyg, genom vilken reformer
kan uppnås, och den revolutionära strategin att skapa en
arbetarstat, genom vilken kapitalisterna exproprieras, avvisades. Även om många av förespråkarna för dessa ”antipolitiska” idéer inte öppet identifierade sig som anarkister, gav deras avvisande av statens roll deras förslag ett
gemensamt frihetligt tema.
Den tidiga antikapitalistiska rörelsens ungdomsbaserade radikalisering, från demonstrationerna i Seattle 1999
och fram till de stora gatustriderna i Göteborg och Genua, var påfallande lika radikaliseringen efter 1968. Nyckelfaktorer i denna politisering var fientlighet mot USAimperialismen på grund av Vietnamkriget och besvikelse
över både stalinismen och socialdemokratin. Sovjetunionens roll i krossandet av Pragvåren 1968 och det franska
kommunistpartiets förräderi samma år skingrade många
illusioner om stalinismen. Socialdemokratin i väst led
likaså av utfallet av slutet för uppgången efter kriget. Den
antikapitalistiska rörelsens framväxt vid sekelskiftet kännetecknades också av vrede mot USA-imperialismen och en
kris i den reformistiska och stalinistiska vänstern. USA:s
världsordning efter kalla kriget sågs i allt högre grad för
vad den var: barbarisk och reaktionär. Sovjetunionens
sammanbrott skapade en kris i de officiella kommunistiska
partierna; socialdemokratin gick högerut – och övergav
varje anspråk på socialt inriktade reformer för arbetarklassen. Ett utrymme till vänster om de traditionella arbetarpartierna öppnades och den antikapitalistiska rörelsen
kunde fylla det.
De nya frihetliga hävdade att deras idéer var antibyråkratiska, militanta och obefläckade av det förflutnas
dogmer. Ändå var faktiskt ingen av deras idéer ny. De kan
alla spåras tillbaka till debatter under de årtionden då den
moderna arbetarrörelsen formades under 1800-talet.
Anarkismens och frihetlighetens idéer har en historia som
är lika lång som marxismens. Båda räknar sina rötter
tillbaka till de politiska striderna mellan anhängare till
Karl Marx (1818–1883) och Pierre-Joseph Proudhon
(1809–1865) och senare Michail Alexandrovitj Bakunin
(1814–1876). Dessa strider inleddes på 1840-talet men
bröt ut i massomfattning i första Internationalen (1864–
1872).
Följande artikel undersöker anarkismens ursprung och
utkristallisering som rörelse och dess strategiska skillnader
gentemot revolutionär kommunism. Dess fokus är debatterna inom första Internationalen och speciellt konflikten
mellan Marx och Bakunin, och kombinerar en historisk
översikt av kampen mellan dem med en filosofisk analys
av deras konkurrerande idéer. En enkel redogörelse för
historien skulle inte, även om den är intressant i sig, bidra
till den politiska strategi som vi måste utveckla för att
utkämpa dagens antikapitalistiska strider. Det är dessa
striders framtid som gör en strategisk debatt om anarkismen eller marxismen oerhört betydelsefull. Skillnaderna
mellan dem berör grundläggande frågor: vad är frihet och
rättvisa och var finns rötterna till makt och auktoritet? Det
är ur de motsatta svaren på dessa frågor som stora skillnader följer i politisk strategi, såsom vad som konstituerar
3
den revolutionära klassen.
Det hungriga förtitalet
Utarmningen av arbetarklassen och bönderna var så
omfattande att 1840-talet, denna tidiga period i kapitalismen, blev känt som ”det hungriga förtitalet”. Sociala
konflikter kulminerade i de kontinentala revolutionerna i
Europa 1848–49, men i kölvattnet efter deras nederlag
åtnjöt kapitalismen en period av febrig expansion som
varade genom 1850- och 1860-talet. Denna period av
välstånd i mitten av århundradet decimerade den första
generationen av arbetarorganisationer och socialistiska
organisationer som bildats under 1830- och 1840-talet.
Ett speciellt viktigt offer var den brittiska chartismen, den
första massomfattande arbetarrörelsen. I mitten av 1860talet framträdde långsamt ändå nya fackföreningar, nya
kooperativa rörelser och nya politiska organisationer. De
var mindre revolutionära i sina metoder och mindre modigt utopiska i sina mål än sina föregångare, men de representerade inte desto mindre ett omfattande återupplivande av arbetarrörelsen.
Man kunde iaktta en växande politisk jäsning. I Storbritannien hölls ofta arbetardemonstrationer och protestmöten till stöd för kampen för självständighet i Polen och
Italien. Det inbegrep även stöd för Abraham Lincoln och
unionens sida i amerikanska inbördeskriget (1861–65),
speciellt när det stod klart att dess seger skulle leda till
befrielse av slavarna. På den ekonomiska nivån skickade
strejkande engelska och belgiska arbetare delegationer till
varandra för att försäkra sig om solidaritet, dvs. att stoppa
import av strejkbrytare för att bryta strejker. (1) Brittiska
och franska arbetarorganisationer besökte varandra i
samband med de internationella handels- och industriutställningar som var vanliga under dessa år. Det var under
ett besök av en fransk arbetardelegation på den internationella utställningen i London 1862 som idén om en permanent internationell arbetarsammanslutning först fördes
fram.
Första Internationalen
Den 28 september 1864 grundades Internationella Arbetarassociationen (IAA) i London av delegationer som
bestod av franska, brittiska, tyska och andra länders arbetarledare. Även om Karl Marx bara var ett tyst vittne på
plattformen vid detta möte, valdes han till en provisorisk
kommitté som skulle utarbeta förslag till stadgar och målsättning. Efter nederlaget i revolutionerna 1848 befann sig
ledarna i exil i London, utan massinflytande och oförmögna att förklara revolutionens nederlag. De började
snart angripa varandra som förrädare och polisagenter.
Även Kommunistiska Förbundet, som hade fått sitt berömda manifest av Marx och Engels, föll samman i
stridande fraktioner. Marx i London och Friedrich Engels
(1820–1895) i Manchester drog sig också undan kriget
mellan klickar av emigranter för att fokusera på teoretiskt
arbete, det som skulle komma att bli Marx Kapitalet. Deras
politiska isolering varade mer än ett årtionde. Nu anslöt
sig emellertid Marx, eftersom verkliga proletära massorganisationer var inblandade, entusiastiskt till IAA. Engels
var till att börja med mer tveksam, eftersom han var ivrig
att hans vän skulle fullborda Kapitalet. I samarbete med
några som återstod från det gamla Kommunistiska Förbundet, som Johann Eccarius, försökte Marx steg för steg
påverka dessa betydande och genuina arbetarorganisatio4
ner mot ett fullständigt revolutionärt program och för att
skapa en världsomspännande politisk organisation. Han
kastade sig tillsammans med Engels, efter att den senare
flyttat till London 1870, in i detta arbete, skrev upprop
och organiserade insamlingar för strejkande, samtidigt
som de utvecklade en politik som skulle kunna generalisera deras kamp till krav på politisk handling som kulminerade i kampen för makten.
Marx åtog sig att skriva Internationalens första programmatiska ställningstagande, ”Inauguraladressen för
Internationella Arbetarassociationen”. Han kommenterade själv att den inte kunde skrivas med det modiga språket
i Kommunistiska manifestet, men den hanterade de väsentliga
punkterna med ett språk som den framväxande arbetarrörelsen kunde förstå. Marx lade grunden för ett arbetarklassens program, som ledde från dagens strider, för politisk frihet, ekonomiska och sociala reformer, till den politiska makten som mål. Dokumentet pekade på det faktum
att arbetarna, trots industrins otroliga expansion, inte fick
tillräcklig mycket i lön för att kunna leva på den, kvinnor
och barn skyddades inte från fruktansvärt riskabla arbetsförhållanden och allmänhetens hälsa struntade man i. När
Marx pekade på agitationen för den brittiska lagen om tio
timmars arbetsdag 1847, noterade han att dess upphöjande till lag markerade att för ”första gången hade medelklassens [dvs. bourgeoisiens] ekonomiska politik lidit ett
öppet nederlag mot arbetarklassens”. (2)
Marx hänvisade till den kooperativa rörelsen som
ännu en seger för de arbetande klasserna, speciellt kooperativa fabriker. De hade, hävdade han, visat ”att produktionen kan ske i större skala och i överensstämmelse med
den moderna vetenskapens framsteg utan förekomsten av
en klass av mästare (masters), som använder sig av en klass
av ’händer’. De bevisar att arbetsmedlen för att bära frukt
inte behöver monopoliseras som medel till herravälde
över och öva utsugning av arbetaren själv”. (3) Han drog
emellertid slutsatsen att ett sådant kooperativ, ”när det
inskränktes till den trånga kretsen av tillfälliga försök av
enstaka arbetare… var… ur stånd att hejda monopolets
tillväxt i geometrisk skala, att befria massorna, ja, att ens
märkbart lindra tyngden av deras elände.” (4) Den slutsats
som Marx drog var att ”det kooperativa systemet [måste]
utvecklas i nationell skala och befordras med nationella
medel.” (5)
Marx betonade också bandet mellan arbetarklassens
frigörelse och den internationella dimensionen och frågade: ”Om arbetarklassens frigörelse kräver samverkan
mellan skilda nationer, hur skall man då nå detta stora
mål med en utrikespolitik, som fullföljer skändliga syften,
driver sitt spel med nationalfördomar och spiller folkets
blod och egendom på rövarkrig?” Det var med denna
fråga som inauguraladressen kom till den avslutande slutsatsen: ”Att erövra politisk makt är därför nu arbetarklassens stora plikt. Den tycks ha begripit detta, ty i England,
Frankrike, Tyskland och Italien ser man ett samtidigt
återupplivande av arbetarpartiet och det förekommer försök till dess reorganiserande.” (6)
Vid sin höjdpunkt hade Internationalen stöd av massorganisationer över hela Västeuropa och Nordamerika.
Den organiserade strejker och solidaritet och utvecklade
en internationalistisk utrikespolitik för arbetarklassen. Den
utvecklade demokratiska och proletära krav på en åttatimmarsdag, gratis statlig utbildning, allmän rösträtt,
aktivt motstånd mot krig, solidaritet med förtryckta natio-
ner och nödvändigheten att socialisera jorden och alla
produktionsmedlen. Därför utsattes den för repression; i
Frankrike förbjöds den och dess ledare dömdes och straffades för konspiration.
Den ekonomiska nedgången 1866–67 medförde en
stor strejkvåg i de flesta länder i Europa. Internationalen
ingrep framgångsrikt och organiserade dem där det fanns
avdelningar. Lockouten mot bronsarbetarna i Paris
(1867), byggnadsarbetarnas strejk i Genève och speciellt
massakern på strejkande gruvarbetare i Belgien (båda
1868) gav Internationalen tusentals nya anhängare. ”Till
att börja med var strejken ett mål i sig. Gradvis visade
emellertid erfarenheten att en strejk bidrog i stor omfattning till Internationalens styrka, i den utsträckning som
den medförde att de strejkande kastade sig i armarna på
organisationen.” (7) Vid tiden för konferensen i Basel
1869 hade Internationalen sex regionala federationer och
64 000 medlemmar i Belgien, 230 avdelningar och 95 000
medlemmar i Storbritannien och 13 500 medlemmar i det
österrikiska imperiet, trots att den var en förbjuden organisation. (8)
Bakunins väg till anarkismen
Tiden för strejkvågorna 1866–67 var höjdpunkten för
fackföreningarnas deltagande i första Internationalen.
Den markerade också höjdpunkten för Marx politiska
inflytande. De franska proudhonisterna, den andra stora
politiska strömningen inom Internationalen, hämmades
av den allmänna fientlighet gentemot fackföreningar som
de ärvt av Proudhon själv. Det var vid den här tiden som
Bakunin blev aktiv i Internationalen. Han hade en karriär
som revolutionär skribent och aktivist bakom sig som gick
tillbaka till 1840-talet, men det var först 1867 som han
förklarade sig vara anarkist. (9) Proudhon hade myntat
termen ”anarkist” 1840 men använde den inte regelbundet, utan föredrog istället att kalla sig ”mutualist”. Inte
heller byggde han själv någon organisation kring sina
mutualistiska idéer utöver sin misslyckade folkbank. Inte
desto mindre påverkade Proudhon i hög grad Bakunin
både under 1840-talet, när de möttes för omfattande diskussioner i Paris, och senare under 1860-talet efter hans
återkomst till Västeuropa från fängelse och exil. Bakunin
fastslog senare upprepade gånger att ”Proudhon var allas
vår mästare”.
Bakunins betydelse i anarkismens historia är tvåfaldig.
Han var den förste som utarbetade ett speciellt program
för anarkismen, och den förste som beskrev och i viss
utsträckning byggde en internationell organisation för att
genomföra detta program. Allmänt talat var Proudhon
upphovsmannen till den anarkistiska ideologin, speciellt
dess absoluta vägran att omvandla social förändring till
erövring av politisk makt och dess avvisande (i ord) av all
auktoritet. Bakunin utvecklade dessa idéer och var upphovsman till anarkismen som politisk rörelse. Han tog
begreppen mutualism, fri sammanslutning och federalism
från Proudhon. Det var emellertid alldeles säkert inte bara
Proudhon som påverkade Bakunins politiska program och
teori. Bakunin avvisade helt och hållet Proudhons fientlighet gentemot fackföreningar och strejker. Istället kombinerade Bakunin på ett eklektiskt sätt element från olika
källor. Hal Draper noterar i fjärde delen av sitt monumentala verk Karl Marx’s Theory of Revolution följande komponenter i bakuninismen:
”1. En samhällsteori som föreslagits av Proudhon, med
ett stänk av [Max] Stirner – det egentliga anarkistiska
inslaget.
2. Ett socioekonomiskt program som var en (föränderlig) version av den antikapitalistiska kollektivism som fanns
i socialistiska kretsar, inklusive eklektiska lån från marxistisk teori för att fylla igen sprickorna.
3. För den politiska strategin den konspiratoriska putschismen i den dåvarande vänsterjakobinska traditionen
från B:na, dvs. Babeuf, Buonaroti, [Auguste] Blanqui,
Barbès (det som historikerna numera löst kallar ’blanquism’) – alltihop uppträtt på en ryskcentrerad terroristisk
nihilism.” (10)
Denna beskrivning är användbar och är verkligen lätt
att illustrera ur Bakunins egna skrifter.
Till detta måste man emellertid, som Aileen Kelly gör,
foga vänsterhegelianismen. (11) Michail Bakunin hade
som student studerat G.W.F. Hegels (1770–1831) verk i
Moskva under 1830-talet och 1840-talet. Hegel var objektiv idealist och såg idéernas och tänkandets rike som primär och verklig och den materiella världen som sekundär
och härledd därur. Till skillnad från tidigare idealister såg
han dock inte det ideala som oföränderligt eller utan konflikt eller motsättning. Han såg tvärtom människans historia som en process av oupphörlig förändring och utveckling, som punkterades av revolutionära språng. Han utvecklade denna dialektiska metod i sin ungdom under
inflytande av de omskakande omvälvningar som åstadkoms av den stora franska revolutionen, den industriella
revolutionen i Storbritannien och upptäckter inom naturvetenskaperna. Dessa förändringar gjorde slut på den
gamla statiska världsåskådningen med sina oföränderliga
logiska kategorier. På senare år blev han emellertid, under
stark påverkan av kontrarevolutionen efter Napoleons fall,
mer konservativ och drog slutsatsen att någon form av
konstitutionell monarki var historiens slutpunkt, dvs. förverkligandet av det ideala eller det heliga-i-samhället.
Hans anhängare splittrades i konservativa och revolutionärer. De senare, speciellt Ludwig Feuerbach (1804–
1872), koncentrerade sig på Hegels revolutionära dialektiska metod och strävade efter att på en materialistisk
grund tillämpa den på det mänskliga samhället.
Bakunin kom till Berlin 1840 och blev medlem i den
unghegelianska kretsen 1842, tillsammans med Max Stirner, Marx, Engels och Bruno Bauer. Han hoppades kunna skriva ett stort verk om Ludwig Feuerbach, unghegelianernas främsta inspiratör, men han fullbordade det aldrig. Han bidrog 1844 till Marx och Engels Deutsch-Französische Jahrbücher. (12)
Han skrev en artikel med rubriken ”Reaktionen i
Tyskland”, som avslutades med ett ämne som han gång
på gång skulle återvända till: nihilism. Han skrev: ”Låt oss
därför förlita oss på den eviga Ande som förstör och utplånar bara därför att den är den ofattbara och eviga
källan till allt liv. Lidelsen för förstörelse är också en skapande lidelse!” (13) När revolutionen bröt ut i Paris i
februari 1848 skyndade sig Bakunin dit för att ingripa och
var senare under samma år också aktiv i upproret i Dresden. Senare deltog han i den borgerligt liberala panslaviska kongress som hölls i Prag. Denna borgerliga församling
avvisade, liksom 20 år senare vid Förbundet för Fred och
Frihets kongress, hans krav på ”socialt uppror”, vilket han
hade framställt i sin Appell till slaverna. Panslavisk nationalism av det här slaget, liksom hans entusiasm för nihilistisk
förstörelse, dök upp gång på gång i Bakunins politik, utan
5
att han bekymrade sig särskilt mycket om huruvida det
var förenligt med andra inslag i hans program.
Detta var kanske den första frågan som skilde honom
från Marx och Engels. De avvisade häftigt panslavismen
som en reaktionär strömning som splittrade den revolutionära rörelsen i Centraleuropa, som enligt deras uppfattning borde koncentrera sig på Tysklands förening men
också alliera sig med polackernas och ungrarnas nationella kamp. Deras ståndpunkt var inte alls densamma som de
tyska nationalisternas. De var övertygade om att en revolutionär förening skulle medföra den ryska, österrikiska
och preussiska absolutismens fall och först öppna vägen
till en demokratisk och sedan en socialistisk revolution.
Därför bedömde de olika nationella strider som revolutionära eller reaktionära i enlighet med vilken inställning de
hade till den ryske tsaren. Ryssland hade spelat en central
roll i krossandet av Napoleon och återstoderna av franska
revolutionen, och hade i spetsen för den heliga alliansen
(med Österrike och Preussen) övervakat den långa reaktionära perioden från 1815 till 1848. Panslavismen spelade enligt deras uppfattning den ryske tsaren och hans
agenter i händerna, vilka framställde sig som slavernas
befriare. Tsarismen var artonhundratalets ärkereaktionära supermakt, som backade upp och inspirerade alla försök att krossa de borgerligt demokratiska revolutionerna
1848. Det allra minsta koketterande med den, som Bakunin sysslade med, var bannlyst av Marx och Engels.
De österrikiska myndigheterna grep Bakunin under
hans vistelse i Prag och förde honom till Sachsen där han
dömdes till döden men i stället överlämnades till tsaren
och spärrades in i det ökända Peterpaulfängelset i S:t Petersburg. Han skulle komma att tillbringa de närmaste
åtta åren där, en stor del av tiden i isolering. Han tillbringade sedan ytterligare fyra år i inhemsk förvisning i
Sibirien. I ett försök att få sin dödsdom lindrad till livstids
fängelse gjorde han en av de mest bisarra sakerna under
hela sin politiska karaktär. Han skrev en ”Bekännelse till
tsar Nikolaj I” (1851), vilken lyckligtvis för honom inte
upptäcktes och publicerades förrän efter revolutionen
1917. I bekännelsen uppmanade han tsaren att underblåsa den sociala revolutionen och ställa sig i spetsen för en
rörelse för att skapa en decentraliserad stat, baserad på
sammanslutna bondekommuner, eftersom han därigenom
skulle uppträda i överensstämmelse med ryska instinkter
och att revolutionen då skulle bli mindre blodig och brutal.
Ännu mer märkligt för anarkins framtida apostel är
det att Bakunin i ”Bekännelsen” skisserade sina idéer om
den roll som ett utomordentligt auktoritärt och hemligt
sällskap skulle spela både under och efter en revolution:
”Alla klubbar, tidningar och alla manifestationer av en
enbart verbal anarki skulle avskaffas, och alla underkastas
en enda diktatorisk makt; alla unga människor och alla
arbetsdugliga män skulle delas upp i kategorier i enlighet
med deras karaktär, förmåga och intressen och skickas ut
över hela landet för att tillhandahålla en provisorisk revolutionär och militär organisation. Det hemliga sällskapet
som leder revolutionen skulle bestå av tre grupper, oberoende av och okända för varandra: en för människor i staden, en annan för ungdomar och en tredje för bönderna.”
”Vart och ett av dessa sällskap skulle anpassa sina
handlingar till den sociala karaktären hos det område som
det tilldelats. Vart och ett skulle organiseras längs strikta
hierarkiska linjer och under absolut disciplin. Dessa tre
6
sällskap skulle styras av en hemlig centralkommitté som
består av tre, eller som mest fem personer. I fall revolutionen var framgångsrik skulle de hemliga sällskapen inte
likvideras. De skulle tvärtom stärkas och utvidgas, för att
inta sin plats i den revolutionära hierarkins led.” (14)
Bakunins apologeter har förklarat denna ”Bekännelse”
som enbart ett hugskott för att få domen mildrad. Men
detta förklarar inte varför han tillgrep sådana vädjanden
när han var en fri man. Åratal senare gjorde han liknande
vädjanden till ”välvilliga” diktatoriska härskare, som Nikolaj I:s ”liberale” efterträdare Alexander II (1862), kung
Karl XV av Sverige (1863) och, enligt Hal Draper, till
hela den ryska feodala adeln 1869–70. (15)
Efter att ha flytt via en lång resa genom Sibirien och
USA återvände Bakunin så småningom till Europa. Här
påverkades han av olika intellektuella och aktivister, framför allt 1862–64 av den ryska populistiska ”socialismens”
fader Alexander Herzen. Men det var i Italien 1865–67
som han blev anarkist. Vid den här tiden hade landet
fortfarande en levande kultur med hemliga sällskap, från
frimurarna till carbonari. I detta sammanhang vann Giuseppe Fanelli och Carlo Gambuzzi honom för att använda beteckningen anarkism och de blev senare betydelsefulla medlemmar i Bakunins Alliansen för Socialistisk Demokrati.
Internationella Brödraskapet
Bakunin bildade 1866 Internationella Brödraskapet. Liksom sin föregångare kom det brödraskap som han satte
upp 1864 i Florens, och många av Bakunins andra organisationer, aldrig att samla något större medlemsantal.
Det var faktiskt mycket litet. Dess betydelse är emellertid
tvåfaldigt. Det var den första anarkistiska organisation
som Bakunin satte upp. ”Internationella Brödraskapets
principer och organisation” (1866) var den första, och på
många sätt prototypen för alla Bakunins stadgar och program. Eftersom den frihetlige författaren Daniel Guérin
beskriver dessa stadgar som ”de minst kända och kanske
viktigaste av Bakunins anarkistiska skrifter” (16), är det
värdefullt att förklara några av dess viktigaste idéer. I sin
helhet för pamfletten faktiskt samman de viktigaste dragen
i hans anarkistiska ideologi.
Den första principen, utgångspunkten för Bakunins
program, är att absolut frihet för varje individ enbart kan
försonas med och fullbordas i ett samhälle med fria individer: ”Det är inte sant att en människas frihet begränsas
av andra människors frihet. Människan är verkligen fri i
den utsträckning som hennes frihet, helt och fullt erkänd
och speglad av hennes medmänniskors fria samtycke,
finner sin bekräftelse och utvidgning i deras frihet. Människan är verkligen fri enbart bland lika fria människor;
även en enda mänsklig varelses slaveri skadar mänskligheten och negerar allas frihet.” (17) Bakunin omvandlar
karaktäristiskt nog frihetens idé till något absolut, dvs. en
enhet utan villkor och motsättningar. Han slår helt enkelt
fast att om var och en är fri kan det inte finnas någon
motsättning mellan deras viljor. Det utgör grunden till
Bakunins avvisande av demokratin, eftersom den begränsar minoriteters individuella rättigheter och faktiskt också
individens. För Bakunin är det alltså inte legitimt för majoriteter att bedriva politik som segrat efter demokratisk
debatt och diskussion, eftersom det skulle skada de individuella rättigheterna för de som tillhör en minoritet. Det
finns en extrem självförhävelse som underbygger detta
tänkande: en enda individs självuttryck och arrogans tilllåts hindra gruppens demokratiska vilja. Detta tänkande
lever kvar idag i insisterandet på beslutsfattande genom
”konsensus” i den antikapitalistiska rörelsen där, mer ofta
än inte, beslut fortfarande fattas och framtvingas av ledare som utnämnt sig själva och som inte kan ställas till
ansvar, dvs. minoriteter, i frånvaro av en demokratisk omröstning.
Ur detta följde Bakunins ”absoluta avvisande av varje
auktoritet inklusive den som offrar friheten till förmån för
staten”. (18) I ”Internationella Brödraskapets principer
och organisation” erkände Bakunin rätten för politiska
oppositioner att organisera sig: ”även de sammanslutningar som förespråkar undergrävande (eller utplåning) av
individuell och offentlig frihet.” (19) Det fanns givetvis en
påtaglig motsättning mellan hans aktiviteter med hemliga
sällskap och hans offentligt uttryckta åsikter. (20) Under
Bakunins samverkan med Sergej Netjajev 1869–70 och,
vilket är betydelsefullare, i hans praktiska kamp mot Marx
och Engels inom Internationalen, kom han att i praktiken
använda de planer som han bekänt för tsaren 1851 –
”[a]lla klubbar, tidningar och alla manifestationer av en
enbart verbal anarki skulle avskaffas, och alla underkastas
en enda diktatorisk makt”.
Bakunin hävdade att det nya samhället måste omorganiseras ”nerifrån och upp, från periferin till centrum, i
enlighet med det fria associerandets och federationens
principer”. (21) Av den anledningen, hävdar han, måste
revolutionen börja med och bevara en ”lokal” karaktär.
Samtidigt förfäktar han emellertid bekymmerslöst att
”nationella revolutioner måste bli internationella i omfattning, precis som reaktionen i Europa och världen är
förenad; det ska inte längre finnas några isolerade revolutioner, utan en universell, världsomfattande revolution.”
(22)
Den revolution som Internationella Brödraskapet föreställde sig inbegrep två politiska handlingar, avskaffande
av staten och kyrkan och avskaffande av arvsrätten, vari
revolutionens verktyg är det konspiratoriska civila sällskapet. (23) Bakunin förespråkade den här politiken relativt
konsekvent under hela sitt liv och de förblir typiska drag i
den anarkistiska strategin idag. Han behandlade ofta
arvsrättens avskaffande som tillräckligt för att avskaffa
kapitalismen i sig, när det faktiskt bara är en juridisk reform, även om den är radikal. Det står som slutmål i hans
program i skarp kontrast till den marxistiska politiken att
omvandla produktionsmedlen till samhälleliga och demokratisk planering som genomförs av en arbetarregering,
som stöder sig på det beväpnade folket. En sådan stat
skulle för Bakunin inkräkta på sina medborgares individuella rättigheter genom att påtvinga en auktoritet, oavsett
hur demokratisk den är.
Rötterna till dessa skillnader ligger i de i grunden olika
filosofiska premisser som marxister och anarkister utgår
ifrån när det gäller verkligheten och historien. Innan vi
behandlar Bakunins roll i första Internationalen är det
nödvändigt, om vi ska kunna utforma en heltäckande
kritik av anarkismen som politisk strategi, att se på dessa
grundläggande frågor.
Friheten hos Marx och Bakunin
Ann Robertson visar i The Philosophical Roots of the MarxBakunin Conflict att Bakunin använde en helt annan filosofisk utgångspunkt för begreppet frihet än det som Marx
använde. (24) Bakunin avvisade inte, som olika anarkistiska försvarare har påpekat, all auktoritet; han erkände att
mänskliga varelser är en del av naturen och därmed underkastade ”naturliga lagar”. (25) Istället trodde han att
människor enbart genom att lyda sina naturliga instinkter
och att bortse från alla begränsningar som påtvingats av
andra människor, dvs. samhället, kunde bli verkligt fria.
Begränsningar som påtvingas av samhället upphäver denna instinkt: de är orättfärdiga. Naturliga lagar begränsar
inte, å andra sidan, friheten:
”den frihet som inte känner några andra inskränkningar än de som föreskrivs oss av lagarna för vår egen
natur, så att det noga räknat inte existerar några inskränkningar alls, eftersom dessa lagar inte pålagts oss av någon
yttre lagstiftare, som existerar bredvid eller över oss – utan
i stället är nedlagda inom oss själva och ingår i oss själva,
bildar grundvalarna för vårt väsen och vår varelse, för
vårt materiella väsende lika väl som vårt intellektuella och
moraliska; vilket innebär att vi i stället för att betrakta
dem som en begränsning måste se dem som de sanna villkoren och det faktiska ursprunget till vår frihet.” (26)
För att försona denna föreställning om absolut individuell frihet med samhället, dvs. för att undgå den antisociala egoismen hos Max Stirner (1806–1856), författaren
till Den ende och hans egendom (Der Einzige und sein Eigentum),
definierade Bakunin det nya, fria samhället på följande
sätt: ”den kollektiva friheten och välfärden… är [bara]
verklig då de representerar summan av individernas frihet
och välfärd.” (27) Egoismen i den vanliga bemärkelsen
antisocial själviskhet kommer, med andra ord, helt enkelt
att tyna bort när väl kyrkans auktoritet, staten och kapitalisten är avskaffade. Här tillgrep Bakunin idén om naturlig godhet eller sällskaplighet, som Stirner med förakt
hade avvisat. Dessa kommer att ta över och försona alla
skillnader i ett fritt samhälle när individerna lyder naturens lagar. Allt yttre tvång, även det som kommer från en
demokratiskt beslutad majoritet, resulterar i förtryck.
Marx frihetsbegrepp definieras, å andra sidan, historiskt i enlighet med givna materiella förhållanden. Marx
tog från Hegel insikten att historien är mänsklighetens
utveckling från naturens och instinktens rike till rationalitetens och frihetens rike. I Den tyska ideologin, som skrevs
1845, visade Marx och Engels att individuella behov bara
kan tillgodoses genom samhället, och att de sociala förhållandena som tillfredsställer dessa behov bestämmer vårt
medvetande. De bestod i sina tidigaste stadier av förhållanden med utvidgad familj, klan och stam, men blir vid
ett visst stadium i människans historia klassförhållanden.
(28)
De upprepade förändringar i produktionssätt med vilka dessa behov tillgodoses, de olika härskande och exploaterande klasserna inom dessa produktionssätt skapar föränderliga ideologier eller förhärskande idéer. Detta förändrar efter hand våra föreställningar om sådana begrepp
som det naturliga, lagar, rättvisa, moral och frihet. Därigenom skapar samhället nya behov och nya idéer som
ska överensstämma med dessa. Idéer som frihet är, långt
ifrån att vara permanent fixerade i en oföränderlig natur,
relativa och förändras när samhället genomgår evolution
och revolution. Genom historien har detta än så länge förblivit en omedveten process; individer uppfattar inte produktionsmedlen och de sociala och juridiska institutioner
som utvecklats för att bevara dem som de är, den kollektiva grunden för det mänskliga samhället, utan som något
7
som påtvingats dem utifrån av främmande krafter snarare
än deras egen produkt.
”Det socialistiska samhällets mål är att vända upp och
ned på detta förhållande. Istället för individer som känner
sig maktlösa inför sina egna samhälleliga institutioner,
placerar de sig, genom att samlas till organiserad diskurs, i
en position för att förändra dessa institutioner i enlighet
med sina egna behov och värderingar. Men detta kan
bara uppnås när individer uppträder som en samordnad
kraft, där de diskuterar, debatterar och röstar om vilka
alternativ som förverkligas, och där alla har möjlighet att
delta. Ett socialistiskt samhälle sätter följaktligen i spel en
ny definition av frihet, och, enligt Marx uppfattning, en
överlägsen uppfattning: det kollektiva, rationella bestämmandet av samhällelig politik”, skriver Robertson. (29)
Detta lägger grunden för Marx kritik av den borgerliga föreställningen om frihet, som är baserad på individuella rättigheter, som ”baserar sig inte på föreningen mellan människa och människa utan på människans avsöndring från människan… rätten för den inskränkta, i sig själv
inskränkta individen.” (30) Denna isolerade och atomiserade individ eller ”ego” som Stirner och Bakunin utgår
ifrån, och vars absoluta frihet de proklamerar, är inte alls
en produkt av naturen, utan istället det borgerliga civilsamhällets enhet (bürgerliche Gesellschaft, den term som Hegel anammade i sin ”Rättens filosofi”). Det är en produkt
av ett samhälle som ”befriar” den stora majoriteten av
samhället från ägande eller tillgång till jord, verktyg och
verkstäder, kastar ut dem som egendomslösa individer på
marknaden där de inte har något annat att sälja förutom
sin förmåga att arbeta. Därmed blir majoriteten av befolkningen proletärer, alienerade från produktionsmedlen
och deras produkter, förutom just så mycket som behövs
för att reproducera deras arbetsförmåga.
Detta framväxande kapitalistiska samhälle gav upphov
till en uppfattning som alltid utgår från den alienerade
individen och som kan beskådas hos de klassiska nationalekonomerna Adam Smith (1723–1790) och David Ricardo (1772–1823) för vilka marknadens ”dolda hand” skapar ett samhälle av dess isolerade enheter, och hos JeanJacques Rousseau (1712–1778) vars suveräne individ
måste ingå ett samhällsfördrag. Denna borgerliga individualism är faktiskt inte individernas perfekta frihet, som
skulle kunna vara absolut endast om staten och kyrkan
kunde avskaffas, utan är grunden för en annan form av
samhälleligt slaveri: löneslaveri. Marx kom fram till denna
uppfattning så tidigt som 1845: ”Civilsamhällets slaveri är
just den största frihet i sitt framträdande eftersom det i sin
framträdelse är det fullt utvecklade oberoendet hos individen, som anser sin egen frihet bestå i den obehindrade
rörelsen, som inte längre är bunden av gemensamma
band eller av människan, hos de förfrämligade elementen
i sitt liv, såsom egendom, industri, religion m.m., medan
detta faktiskt är hans fullt utvecklade slaveri och omänsklighet.” (31)
Trots de skilda frihetsbegreppen hos Marx och Bakunin betygade den senare ibland sin vördnad för Marx
historiematerialistiska metod. I sitt mognaste verk, ”Statlighet och anarkism”, skrev Bakunin om ”principen att
den juridiska utvecklingen i historien inte är orsaken utan
effekten av ekonomisk utveckling, och detta är ett storartat och fruktbart begrepp… förtjänsten av att ha upprättat
den som grunden för ett ekonomiskt system tillhör Marx.”
(32) Inte desto mindre citeras han på följande sätt i en
8
jämförelse med Proudhon: ”Det är sannolikt att Marx
skulle kunna skapa en mer rationell teori om frihet, men
han saknar den instinktiva känslan för det. Han är, som
tysk och jude, auktoritär från topp till tå.” (33)
Vi ska återvända till den underförstådda rasismen
längre fram, men dessa citat visar att Bakunin aldrig riktigt förstod Marx materialism. Han lovordade upptäckten
att juridisk utveckling i den slutgiltiga analysen orsakas av
den ekonomiska basens utveckling, men ändå förvandlade
han i sitt program och på IAA:s kongress i Basel avskaffandet av arvsrätten (en juridisk åtgärd från en kapitalistisk stat i jämförelse med privategendomens avskaffande i
dess helhet) till en patentlösning som på något sätt i sig
skulle avskaffa kapitalismen. Bakunin åberopade ständigt
frihet, autonomi och jämlikhet som historielösa, dvs. som
naturliga idéer som verkar genom historien. På samma
sätt behandlade han termer som auktoritet, staten och
Gud, på ett tidlöst och klasslöst sätt.
Auktoritet
Ur Bakunins idealiserade individualism följer hans absoluta avvisande av all auktoritet. Han hävdar att auktoritet är
ursprunget till utsugning och socialt förtryck istället för en
produkt av dem. Även demokratin, ibland alldeles speciellt demokratin, fördöms som en dold form av auktoritet.
Staten och religionen uppstår båda ur denna princip: erkännandet av auktoriteten (gudomlig och mänsklig).
Friedrich Engels, 1877
Engels plockade isär denna upp och nedvända inställning i sin pamflett ”Om auktoriteten” (1872) och visade
att alla former av mänskligt samhälle är baserade på någon form av auktoritet, att den moderna storskaliga industrin kräver den, men att arbetarklassen steg för steg måste begränsa dess sfär till administrerandet av ting och
demokratiskt utöva kontroll över samhällets produktion.
När den gör det kommer arbetarklassen att avskaffa kapitalistens auktoritet över produktionen, ersätta den med
arbetarnas kollektiva auktoritet både i produktionen och i
staten, vars undertryckande krafter, som först bevaras för
att hålla nere de exproprierade kapitalisterna, gradvis
kommer att vittra bort.
För Bakunin var auktoriteten antitesen till individuell
autonomi, vilken, liksom för Stirner och Proudhon, stod i
centrum för hans politiska filosofi. Liksom alla anarkister
och liberaler kunde Bakunin inte, som vi har sett, undvika
att återvända till denna individualism som den centrala
byggstenen i sin samhällsteori. Bakunin accepterade emellertid, till skillnad från Stirners absoluta egoism, som inte
tillät någon kollektiv handling, och Proudhons fredliga
ekonomiska mutualism, behovet av revolutionär massaktion, från masstrejken till det våldsamma upproret. Han
ville alltså basera sitt program på arbetarnas erövring av
de moderna produktionsmedlen: fabriker, transporternas
infrastruktur och så vidare.
De problem som han stötte på och aldrig lyckades besvara var: hur kan ett modernt industrisamhälle styras
utan att individens vilja undertrycks av någon form av
samhällelig auktoritet, oavsett om den påtvingas av den
enskilde kapitalisten eller av den demokratiska viljan hos
de sammanslutna arbetarna? Hur kan den geografiska,
ekonomiska och sociala ojämlikhet som ärvts från det
kapitalistiska samhället övervinnas utan en övergripande
central utgångspunkt, en medveten plan, och den demokratiskt härledda auktoriteten att om så behövs påtvinga
den privilegierade, själviska eller genuint antisociala minoriteter eller individer? Och hur kan revolutionen genomföras och försvaras när den segrar i isolerade städer
eller nationer utan att revolutionärt våld mobiliseras i dessa nav av en central auktoritet?
Engels förklarade dessa motsättningar. Han tog tre exempel från det moderna samhället, spinneriet, järnvägen
och ångbåten, för att visa att produktionsmedlen och
transporterna i sig, även om all politisk auktoritet avskaffades på en dag, skulle fordra samarbete, exakt tidsuppfattning, precis ordning mellan processer och så vidare.
Om dessa inte framtvingades genom disciplin skulle den
råa bomullen bli helt värdelös, ångan skulle kulminera vid
fel tidpunkt och tåg skulle krocka och båtar sjunka.
Han drog slutsatsen: ”att vilja avskaffa auktoriteten i
storskalig industri är lika med att vilja avskaffa själva industrin, att förstöra vävstolen för att återvända till spinnrocken”. En sådan återgång skulle i sig vara fullständigt
utopisk eftersom ”produktionens och cirkulationens materiella förutsättningar oundvikligen utvecklas med storskalig industri och storskaligt jordbruk, och tenderar i ökad
utsträckning att förstora omfattningen av denna auktoritet. Det är följaktligen absurt att tala om auktoritetens
princip som absolut ond, och autonomins princip som
absolut god. Auktoritet och autonomi är relativa ting vars
sfärer varierar med de olika faserna i samhällets utveckling.” (34)
Genom att föra in begreppet auktoritetens och autonomins relativitet i ekvationen inledde Engels en debatt
om hur proletariatet måste kämpa för att begränsa auktoriteten ”uteslutande till de begränsningar inom vilka produktionens förutsättningar gör den oundviklig”. (35) Men
detta ger upphov till en rad andra frågor som Bakunin
inte ville beröra just för att de rörde proletariatet som
kämpar mot bourgeoisien för att framtvinga sin egen auktoritet. De inbegrep, med andra ord, en politisk kamp
eller höjde den ekonomiska kampen till en politisk nivå.
Arbetarklassens behov av att kämpa för auktoritet inom
produktionsprocessen kom senare att tas upp av Kommunistiska Internationalen i kravet på arbetarkontroll över
produktionsprocessen.
I en värld där miljarder lever under den mest minimala standarden för mänsklig anständighet och där den
omfattande miljöförstöringen hotar miljoners liv, står det
idag klart att mänsklighetens produktivkrafter mer än
någonsin behöver planeras demokratiskt. Ska minoriteter
eller individer tillåtas ha veto mot sådan planering tills de
kan övertygas om att ändra uppfattning?
Staten
Gentemot Engels argument kunde Bakunin bara erbjuda
det förenklade och i slutändan sterila uppställandet av
motsatsparet auktoritet och autonomi enligt den formella
logiken. Han blandade ihop begreppen förtryck och utsugning. Han betraktade staten inte som det verktyg med
vilket den härskande klassen försvarar och utvidgar sina
produktionsförhållanden gentemot de utsugna klasserna,
utan som det viktigaste medlet genom vilket den härskande klassen utsuger de andra klasserna. Statens avskaffande
är för Bakunin på en och samma gång utsugningens avskaffande, eftersom den förra inte kan existera utan den
senare. Han hävdar: ”Om det finns en stat, måste det
finnas en klass dominans över en annan och som ett resultat slaveri; staten utan slaveri är otänkbar, och det är
därför vi är statens fiender.” (36)
Engels svarade på detta argument: ”Bakunin [hävdar]
att det tvärtom är staten som skapar kapitalet och ger
kapitalisterna privilegiet att förvalta det. Därför är staten
det värsta av alla onda ting. Först och främst måste den
avskaffas, sedan kommer kapitalismen att gå under av sig
själv. Vi menar att förhållandet är det motsatta: avskaffa
först kapitalet, koncentrationen av alla produktionsmedel i
händerna på ett litet fåtal, så kommer staten att falla samman av sig själv.” (37)
Bakunin försvarade sin ståndpunkt mot marxisterna i
sin pamflett ”Statlighet och anarki” (1873). Marx läste det
ryska originalet och skrev av långa stycken med kritiska
anmärkningar. Marx besvarar kortfattat den vanligaste
kritiken mot marxismen från dagens anarkister.
Bakunin: ”Om proletariatet blir den härskande klassen, vilka ska det då härska över?”
Marx: ”Så länge som… kapitalisternas klass existerar
och proletariatet kämpar mot den, måste det använda
tvångsmedel, följaktligen regeringsmedel”.
Bakunin: ”Kommer ’städernas fabriksproletariats’ diktatur att styra över bönderna?”
Marx: Ja, arbetarna ”måste som regering vidta åtgärder genom vilka bonden finner sina villkor omedelbart
förbättrade, för att vinna honom för revolutionen… Den
får inte slå bonden i huvudet, som den skulle exempelvis
genom att proklamera avskaffande av arvsrätten.”
Bakunin: ”Kommer hela proletariatet kanske att stå i
spetsen för regeringen? Kommer alla 40 miljoner tyskar
vara med i regeringen?”
Marx: ”kommer alla ’uppifrån och ner’ i Bakunins
konstitution att ’vara där uppe’? Då kommer det säkert
inte att finnas någon ’där nere’… hela saken börjar med
kommunens självstyre.” (Marx begrepp arbetardemokrati
9
har med andra ord samma utgångspunkt som Bakunins;
den senare erkänner dessutom underförstått behovet av
representation och centralisering.)
Bakunin avslutar sin polemik med att slå fast att ”den
pseudofolkliga staten kommer inte att bli något annat än
en despotisk kontroll över massan genom en ny och inte
alls talrik aristokrati av verkliga och påstådda vetenskapsmän. Det ’okunniga’ folket kommer att bli fullständigt
befriat från administrationens bekymmer, och kommer att
behandlas som en likriktad flock. Verkligen en vacker frigörelse!” (38) Han hånar påståendet att ”denna diktatur
bara kommer att vara övergående och kort”.
Marx svar i anteckningsboken är mycket korta och
upprepar den grundläggande ståndpunkten att ”proletariatet handlar fortfarande under perioden för kampen för
att störta det gamla samhället på grundval av detta gamla
samhälle, och rör sig följaktligen inom politiska former
vilka mer eller mindre tillhör detta; det har ännu inte
under denna period av kamp uppnått sin slutliga beskaffenhet, och använder medel för sin befrielse som bortfaller
efter denna befrielse.” (39)
Olika liberala kommentatorer och givetvis anarkister
har argumenterat för att Marx helt avvisar byråkratismens fara och att Bakunin förutsåg faran i proletariatets
politiska expropriering genom en byråkratisk kast, vilket
inträffade i Sovjetunionen. (40) Men ett sådant försvar av
Bakunin är felaktigt i flera avseenden. För det första bortser det från hans egna planer på en ”osynlig diktatur” som
inte skulle vara övergående och som inte alls skulle kunna
ställas till svars, ett program som han aldrig publicerade
(av uppenbara skäl; det skulle fungera bakom ryggen på
människorna!) och aldrig tog avstånd ifrån.
För det andra förespråkade inte Marx styre genom en
”numerärt mycket liten” utbildad elit, utan utvecklade
programmet för ett internationellt massparti för arbetarklassen i dess kamp för makten. Han kunde inte ha förutsett utvecklingens gång under 1900-talet. Den andra Internationalen föll samman 1914 när dess sektioner valde
att stöda ”deras” imperialistiska regeringar i det barbariska första världskriget, istället för att bedriva en revolutionär kamp för makten. Den första arbetarrevolutionen
ägde rum, som det visade sig, i Ryssland och urartade
slutligen. Med hjälp av erfarenheten av den stalinistiska
urartningen måste revolutionärer idag bygga in antibyråkratiska åtgärder i sitt program. Att göra det är helt i
överensstämmelse med Marx egen revolutionsteori.
Bara två år innan Bakunins angrepp på proletariatets
diktatur, 1871, fanns det ett levande, historiskt exempel
på en arbetarregering: Pariskommunen. Arbetarklassen i
Paris reste sig och grep den politiska makten, som den
använde för att bedriva ett allmänt ekonomiskt, politiskt
och militärt krig mot bourgeoisien. Istället för att bara ta
över förtryckets byråkratiska och militära maskineri ersattes den stående armén av det beväpnade folket, lagar
instiftades för att skydda och främja proletariatets och
andra förtryckta klassers och sociala gruppers (exempelvis
kvinnors) intressen och man strävade efter att sprida revolutionen. Marx och Engels försökte alldeles korrekt generalisera och kodifiera lärdomarna av denna erfarenhet,
och de drog slutsatsen att den visade den proletära maktens livskraft men också behovet att fullständigt krossa det
borgerliga statsmaskineriet. (41)
Under tiden erbjöd Bakunin inte bara ett utan två
praktiska erfarenheter med vilka hans program kunde
10
bedömas. Den 28 september 1870 ledde han en kupp i
Lyons. I ”Socialdemokratiska Alliansen och splittringen i
första Internationalen” återgav Marx och Engels den
sorgliga affären: ”Bakunin installerade sig själv där [stadshuset i Lyons]. Sedan kom det kritiska ögonblicket, det
ögonblick som inväntats under många år, när Bakunin
skulle kunna genomföra den mest revolutionära handling
som världen någonsin sett – han tillkännagav statens avskaffande. Men staten i form och gestalt av två kompanier
borgerliga nationalgardister intog stadshuset och fick Bakunin att skynda tillbaka till Genève.”
Kommunens dekret den 30 mars 1871
Det fanns bara 20 personer i Bakunins grupp och två
dagar innan han anlände hade de röstat mot kuppen.
Men i en omkastning av historiens mer vanliga ordning
skulle tragedin följa på farsen. I Spanien 1873 abdikerade
kungen och skapade därigenom en utdragen revolutionär
kris i stora delar av landet. Bakunins anhängare hade
betydligt större inflytande än marxisterna; de var verkligen den dominerande kraften bland medlemmarna i
Internationalen. Men Spanien var ett efterblivet land utan
någon omedelbar möjlighet till arbetarklassens frigörelse.
Inte desto mindre ville arbetarklassen, som i alla revolutionära situationer, delta i valet till en konstituerande
församling.
I sin pamflett ”Bakunins anhängare i verksamhet” dokumenterade Engels hur anarkisterna övergav sina principer och beslutade att medlemmar i Internationalen
”som individer kunde handla som de själva fann lämpligt
och ansluta sig till vilket parti de ville… De flesta medlemmarna i Internationalen, inklusive anarkisterna, deltog
i valet utan något program, någon fana eller några kandidater, och hjälpte därigenom till att åstadkomma valet av
nästan uteslutande borgerliga republikaner.” (42)
När krisen fortsatte att utvecklas gick Bakunins anhängare vidare med att överge flera av sina principer. De
gick in i revolutionära regeringar i ”olika städer, och dessutom nästan överallt som en kraftlös minoritet, nedröstade och politiskt utnyttjade av bourgeoisien… Varken Bakunins anhängare eller de massor de ledde hade något
program eller visste vad de ville när de gick in i regeringen. Den naturliga konsekvensen av detta var att Bakunins
anhängare antingen hindrade varje form av aktion… eller
drevs in i sporadiska, planlösa och meningslösa resningar… eller att ledningen för resningen övertogs av… bourgeoisien”. (43)
Det faktum att anarkisterna följde dogmen om federerade kommuner och vägrade att centralisera styrkorna i
de olika städer som de höll ”gjorde det möjligt för regeringen att erövra den ena staden efter den andra med en
handfull soldater, och praktiskt taget utan motstånd”. (44)
Det värsta av allt för Engels var det sönderfall av Internationalens styrkor i Spanien, ”kanske under år framöver”, som blev resultatet, och nederlagets arv som ”kälkborgarna i alla länder” skulle använda sig av.
Politisk handling
Engels kritik av Bakunins spanska anhängare för att de
inte organiserade proletariatet självständigt i kamp för ett
program med radikala politiska reformer och för att ställa
krav på bourgeoisiens radikala flygel, de oförsonliga, och
regeringen, var av avgörande betydelse. Detta var för
Marx och Engels en del av det väsentliga arbetet med att
förbereda proletariatet för erövringen av den politiska
makten, både därför att sådana reformer skulle leda till
bättre villkor under vilka klasskampen kan fortsätta, och
därför att det skulle lära arbetarna hur de ska kunna använda den politiska makten när möjligheten uppstår att
erövra den.
Därför strävade de efter att engagera Internationalen i
politisk handling: för lagliga begränsningar av arbetsdagens längd, för elementär offentlig utbildning av barn, för
att folkliga miliser ska ersätta den stående armén och i
solidaritet med revolutionärt demokratiska rörelser i exempelvis Polen, Irland och Amerika. Arbetarna gav själva, primärt genom fackföreningarna, spontant upphov till
politiska kampanjer kring många av de nämnda frågorna.
Många av dem, som kampen för en begränsning av arbetsdagen, för fackliga rättigheter och pressfrihet, för rätten till utbildning, för förstatligande av jorden och infrastrukturen, var alldeles tydligt en del av arbetarklassens
kamp för att bevara sin minimistandard, utan vilken den
skulle drivas till utplåningens punkt, eller åtminstone se
sin standard försämras ännu mer. De var alla absolut nödvändiga strider, lika viktiga som kampen för bättre löner.
Inte heller i de mer uppenbara politiska frågorna var
arbetarklassen sen att inleda sina egna kampanjer och anta sin egen synpunkt. Även innan Internationalens bildande hade de engelska fackföreningarna på allvar börjat
intressera sig för utrikes händelser, både som ett sätt att
förhindra användningen av utländska strejkbrytare och
för att ge stöd till demokratiska rörelser. Både arbetarklassens stöd till det polska upproret 1863 och den fackliga
samorganisationens massdemonstration och protestmöte i
London till stöd för Garibaldi 1864 var ståndpunkter som
stod i motsats till den brittiska bourgeoisiens intressen.
Garibaldi deporterades från landet efter protestmötet i
London för att förhindra att han firades på samma sätt av
fackliga samorganisationer i Sheffield och Birmingham.
Arbetarnas stöd för nordsidan i amerikanska inbördeskriget var ännu mer anmärkningsvärt. Det stod i motsättning till arbetarnas direkta och omedelbara intressen
eftersom den brist på bomull som blev resultatet gav upphov till massomfattande avskedanden i Lancashires fabriker. Det hade dessutom en direkt effekt och hindrade den
brittiska regeringen från att öppet stöda sydstaterna. Marx
uppmuntrade alla dessa kampanjer och såg dem som
väsentliga i kampen för arbetarklassens självständighet.
Han förband dem direkt med det socialistiska målet:
”Kampen för en sådan utrikespolitik ingår i den allmänna
kampen för arbetarklassens frigörelse. Proletärer i alla länder,
förena er!” (45)
Bakunin anslöt sig till Internationalen efter Marx strid
mot proudhonisternas politiska likgiltighet, vilken inleddes
vid kongressen i Genève 1866 och vanns på ett avgörande
sätt i Bryssel 1868. Bakunin var inte för det fullständiga
avstående från kampen för reformer inom kapitalismen
som kännetecknade proudhonisterna, eftersom han stödde fackföreningar och strejker. Inte desto mindre visade
han ofta sin fientlighet mot arbetarklassens politiska handlande. Han fördömde både varje reform som kunde vinnas från bourgeoisien som praktiskt taget värdelös och
den ”kompromissanda” som varje kamp för reformer
skulle ge upphov till inom arbetarklassen, och som skulle
avleda den från målet att avskaffa kapitalismen.
Han var exempelvis mest högljudd i sina fördömanden
av kampen för arbetarbarnens utbildning. I den schweiziska federationens tidning L’Egalité, som Bakunin kontrollerade, hävdade han att ”[b]orgerliga socialister kräver
bara lite utbildning för folket, en soupçon mer än de erhåller nu; medan vi socialistiska demokrater, för folkets räkning, kräver en fullständig och integrerad utbildning, en
utbildning lika omfattande som intellektets kraft idag
tillåter.” (46)
Inte desto mindre avslutade han med att förklara att
en sådan reform bara kunde resultera i att arbetarna
utsätts för propaganda från en ”fientlig social bakgrund”
och ställde den i motsättning till den ekonomiska kampen:
”Arbetarnas frigörelse är arbetarnas egen uppgift…
Detta är den grundläggande principen i vår storartade
sammanslutning. Men arbetarna vet inte så mycket om
teori och kan inte förstå implikationerna av denna princip. Det enda sättet för arbetarna att lära sig teori är genom praktik: frigörelse genom praktisk handling. Det
kräver arbetarnas fulla solidaritet i deras kamp genom
fackföreningarna mot sina kapitalister.”
Bakunins bild av arbetarklassen var i det här sammanhanget idealistisk och arbetarromantisk, vilket förrådde hans brist på erfarenhet av praktiskt arbete inom
industriproletariatet. Denna antiintellektualism var också,
som vi ska se, grundläggande för Bakunins politiska strategi. Arbetarklassen behövde bara förbli trogen sina egna
spontana instinkter. Nedsmittning från det borgerliga
samhället, inte mindre genom utbildning än genom parlamentarism, skulle avtrubba denna instinkt. Bakunin
appellerade alltså inte bara till antiintellektuella fördomar
hos delar av arbetarklassen, han uppmuntrade dem också
aktivt.
Marx intog en helt motsatt ståndpunkt: ”I allt för
många fall är [arbetaren] till och med för okunnig för att
förstå sitt barns sanna intressen, eller den mänskliga ut11
vecklingens normala villkor. Den mer upplysta delen av
arbetarklassen förstår emellertid helt att deras klass framtid, och därför mänsklighetens framtid, helt och hållet
beror på den uppväxande arbetargenerationens formande. De vet att barnen och de unga arbetarna före allt
annat måste räddas från det nuvarande systemets förkrossande effekter. Detta kan bara påverkas genom att omvandla socialt förnuft till social kraft, och under givna
omständigheter finns det ingen annan metod för att göra
det än genom allmänna lagar som genomdrivs av statens
makt. Genom att framtvinga sådana lagar befäster arbetarklassen inte regeringsmakten. De omvandlar tvärtom
denna makt, som nu används mot dem, till sin egen
agentur.” (47)
Marx varken överskattar arbetarnas törst efter att förkovra sig själva eller klumpar ihop dem som passiva och
tanklösa. Istället pekar han på klassens varierade karaktär
och förordar en kampanj varigenom den ”mer upplysta”
delen kan sprida sitt inflytande bland de ”alltför okunniga” och höja deras kunskaper. En del kommentatorer har
emellertid bitit sig fast i de två sista meningarna som citerades för att hävda att Bakunin var mer lyhörd för reformismens fara, dvs. doktrinen att socialismen kan vinnas
genom en fredlig process som reformerar kapitalismen
genom dess egna demokratiska institutioner, än vad Marx
var. Men detta är återigen en anakronistisk kritik som inte
kan se vad Marx försökte uppnå i Internationalen.
Marx föreslog och hjälpte till att genomföra självständig politisk handling från arbetarklassens sida, vilket frånsett chartiströrelsen aldrig hade inträffat tidigare. Marx
konfronterades av en massomfattande och växande arbetarrörelse i en situation där gripandet av den politiska
makten inte stod på den omedelbara dagordningen. Vad
skulle den ta sig till? Marx föreslog att den skulle kämpa
för omedelbara förbättringar, vilket skulle höja hela klassens materiella och intellektuella nivå på kapitalisternas
bekostnad. Den metod han använde föregrep också enhetsfrontstaktiken, i den meningen att arbetare som inte
var revolutionärer, och deras ledare, kunde enas runt krav
som skulle föra dem närmare att dra revolutionära slutsatser. I båda dessa avseenden, att uppnå åtgärder till arbetarklassens fördel på bourgeoisiens bekostnad, och höjandet av arbetarnas medvetenhet, ”befäste” han inte ”regeringsmakten” utan tog de första stegen mot att ”omvandla
denna makt”.
Å andra sidan hade Bakunin alldeles uppenbart inte
någon materialistisk förståelse av reformismen, utan en i
grunden idealistisk uppfattning: ”Det står klart att varje
politisk rörelse vars mål inte är arbetarnas omedelbara,
direkta, definitiva och fullständiga ekonomiska frigörelse,
och som inte klart och tydligt proklamerar principen om
ekonomisk jämlikhet, dvs. kapitalets återförande till arbetet eller dess sociala likvidering – att varje sådan politisk
rörelse är en borgerlig rörelse och därför måste uteslutas
från Internationalen. De borgerliga demokraternas och de
borgerliga socialisternas politik är baserad på idén att
politisk frihet är det preliminära villkoret för ekonomisk
frigörelse. Dessa ord kan bara ha en innebörd… Arbetarna måste alliera sig med de radikala borgarna för att först
göra den politiska revolutionen; och därefter, senare,
kämpa mot sina forna allierade för att genomföra den
ekonomiska revolutionen.” (48)
Detta kan bara ha en enda innebörd: att arbetarna
måste avstå från varje politisk handling över huvud taget.
12
Aktiviteter i samband med val var för Bakunin den värsta
formen av politisk aktivitet, eftersom varje framsteg i den
riktningen, inklusive kampen för allmän rösträtt, ledde till
att arbetarklassen eftersträvade statsmakten.
Kampen för makten
Det var inte Bakunins enda invändning. Han ansåg också
att det höll dörren öppen för kompromisser, dvs. allianser
med den liberala och ”socialistiska” bourgeoisien för att
erhålla rösträtten och bilda block med arbetarpartier i
parlamenten. I den frågan hade han mycket ammunition
att hämta i de engelska fackföreningsmännens meritlista.
De samarbetade med liberalernas Reform League och de
tyska fackföreningsmännen ingick ett block med Volkspartei. De engelska fackföreningsmännen vann en partiell
rösträtt för registrerade (framför allt yrkesutbildade) arbetare genom reformlagen 1867 och gick vidare till att stöda
liberala partiet i valet 1868. Både Marx och Engels var
emellertid ännu mer kritiska till båda dessa exempel på
”skamlöst” klassamarbete. Bakunin själv godkände också
och till och med uppmuntrade sina spanska anhängare att
använda valtaktik 1873.
Marx och Engels utkämpade sin avgörande strid inom
Internationalen just i frågan om att hindra arbetarrörelsen
från att bli ”svansen till det ’stora liberala partiet’”. (49)
Vid Internationalens kongress i London 1871 fick de
igenom en resolution om arbetarklassens politiska handlande. Året därpå, vid kongressen i Haag, antogs en resolution som innehöll följande nyckelfraser: ”I sin kamp mot
de besittande klassernas kollektiva makt kan proletariatet
endast handla som en klass när det också självt organiserar sig i ett självständigt politiskt parti, som står i motsättning till alla gamla, av de besittande klasserna bildade
partier. Proletariatets konstituerande som politiskt parti är
ofrånkomligt för att säkra den sociala revolutionens triumf
och dess högsta mål: Klassernas avskaffande.” (50)
Gentemot detta predikade Bakunin fullständig politisk
avhållsamhet. I varje stor politisk kris, revolutionär eller
kontrarevolutionär, är det, som vi har sett av lärdomarna
från Spanien, omöjligt för massorna att strunta i politisk
handling, dvs. erövra makten. Men i dessa avgörande
situationer slutar det med att Bakunin råder massorna att
uppträda just som den liberala bourgeoisiens ”svans”,
eftersom han inte kämpar för en alternativ regering. Det
finns ännu en och mer grundläggande skillnad i Marx och
Bakunins inställningar som visar sig här. För Bakunin
måste intelligentsian spela rollen som ”mellanhänder mellan den revolutionära idén och den folkliga instinkten”.
”Denna instinkt”, underströk han, ”är ett faktum som är
helt och hållet ursprungligt och djuriskt… Det är en fråga
om temperament snarare än intellektuell och moralisk karaktär.” Bakunin trodde inte alls att arbetarna visste litet
om teori och anklagade faktiskt Marx för att ”fördärva
arbetarna genom att göra teoretiker av dem.” (51)
Marx och Engels hade, å andra sidan, länge varit
övertygade om att arbetarklassens frigörelse måste inbegripa att arbetarklassen erövrar och medvetet planerar
användningen av alla produktionens verktyg för att bygga
socialismen. De svarade, genom att direkt besvara Bakunins problem om hur ”enhet mellan tanke och handling”
ska kunna skapas: ”Internationalens medlemmar försöker
skapa denna enhet genom propaganda, genom diskussion
och offentlig organisering av proletariatet.” (52)
Fackföreningarna var för dem mer än organ för att
säkra ekonomiska krav: ”Det är i fackföreningarna som
arbetarna skolar sig själva och blir socialister, eftersom
kampen med kapitalet varje dag äger rum inför deras
egna ögon.” Politiska kampanjer och bildandet av ett politiskt parti var deras medel för att påskynda denna utveckling av medvetandet från ”en klass i sig” till ”en klass för
sig”.
Reformismens problem härrör inte ur den industriella
arbetarklassen i sig, utan ur dess heterogenitet. I toppen
finns en arbetararistokrati som är bättre betald, säkrare i
sin sociala ställning och med större tyngd i arbetsmarknadens förhandlingar. Detta skikt var därför överrepresenterat i den fackliga rörelsen. Marx och Engels såg i allt högre grad detta som en defekt i den engelska rörelsen, ”trots
dess stora organisatoriska styrka”. Marx uppmanade så
tidigt som 1866 fackföreningarna att bli ”arbetarklassens
organiserande centra för de breda intressena i dess fullständiga frigörelse. De måste hjälpa varje social och politisk rörelse som tenderar i den riktningen… De måste
bevaka de sämst betalda yrkenas intressen… [och] syfta
till de förtrampade miljonernas frigörelse.” (53)
Det hemliga sällskapet
Bakunin accepterade att den moderna arbetarklassen,
proletariatet, är en revolutionär klass. Men han avskydde
emellertid dess smak för teori och böcker, för politisk
aktivitet och för att den blivit ”förförd” av idén om att
inneha politisk makt, dvs. den revolutionära arbetarstaten.
I sitt sökande efter en revolutionär kraft som var mer lämpad för hans strategi, rörde han sig i riktning mot bönderna, eller han snarare återvände till sina föranarkistiska,
populistiska rötter. I ”Brev till en fransman” förklarade
Bakunin utförligt varför bönderna måste betraktas som
medfött socialistiska, hur förhållandet mellan bönderna
och proletariatet måste vara och revolutionärers roll i att
leda böndernas kamp.
I jämförelse med en del andra författare är Bakunin
långt ifrån tårögd inför bönderna. Han sammanfattade
den fientlighet som många arbetare kände inför bönderna
på följande sätt: ”Det finns tre klagomål. Det första är att
bönderna är okunniga, vidskepliga och fanatiskt religiösa,
och att de låter prästerna leda sig som en flock får. Det
andra är att de är nitiskt hängivna sin kejsare. Det tredje
är att bönderna är envisa anhängare av enskild egendom.” (54) Stadsarbetare är, å andra sidan, ”oändligt
mycket mer benägna till kommunism än vad bönderna
är”, men hans slutsats var att ”detta är inte någon anledning till att lovorda arbetarna för deras kommunistiska
böjelser, eller förebrå bönderna för deras individualism.”
(55) Han gick vidare: ”Den mer sofistikerade, och just
därigenom något borgerligt färgade, socialismen hos
stadsarbetarna, missförstår, hånar och misstror den kraftfulla, primitiva bondesocialismen, och försöker överskugga den.” (56)
Istället för att ”överskugga” bönderna förespråkade
Bakunin att arbetarna skulle anpassa sin politik till böndernas fördomar: ”där kejsaren [Napoleon III] är älskad,
närmast dyrkad, ska man inte uppväcka fientlighet genom
att angripa honom… [istället ska bara] kejsarens funktionärer – borgmästarna, fredsdomarna, prästerna, landsbygdens polis och liknande tjänstemän – diskrediteras.”
(57) Vi kan alldeles säkert bli förlåtna om vi tror att Bakunins hat mot auktoriteter bara var ytligt – om sådana
eftergifter var möjliga! Hans råd är desto mer skandalöst
när vi minns att det gavs omedelbart efter att arbetarklassen i Paris hade störtat Napoleon III i en revolution den 4
september 1870. Under sådana förhållanden skulle varje
eftergift till kejsaren ha försvagat revolutionen betydligt.
För Bakunin var detta inte någon taktisk blunder utan
istället en strategisk inriktning bort från proletariatet och
till bönderna. Arbetarna ska inte, skrev Bakunin, sträva
efter att framtvinga några socialistiska reformer på landsbygden eftersom detta skulle ”ge reaktionen ännu en armé
med upproriska bönder”. Han förtvivlade över arbetarklassen i Paris, för vilken han trodde (fem månader före
Pariskommunen) att spelet redan var slut, och han rådde
sina anhängare att organisera bönderna, vilka skulle bli
”tusen gånger bättre och mer rättvisa än varje existerande
organisation” bland arbetarna. (58)
Bakunin vände sig, i sitt sökande efter ett verktyg för
sin revolution, i allt högre grad inte bara till bönderna,
utan speciellt till trasproletariatet och landsbygdens stråtrövare. Det förra beskrev han som ”det slödder”, den
pöbel som, genom att vara nästan fritt från det borgerliga
samhällets gift, i sitt hjärta, i sina strävanden, i alla sina
nödvändigheter och hela eländet i sin kollektiva ställning,
bär alla embryon till framtidens socialism.” (59) De senare
romantiserade han ofta och bekände i ett privat brev till
Netjatjev: att ”använda banditvärlden som ett verktyg för
folklig revolution… är en svår uppgift: [men] jag erkänner
att det är nödvändigt.” (60)
Inte desto mindre återstod ett stort problem för Bakunin i hans strategi. I Frankrike var bönderna i allmänhet
passiva och vördade Gud och monarkin, men Bakunin
trodde att både kyrkan och monarkin måste avskaffas som
revolutionens första handling. Bönderna måste därför
ledas mot sina instinkter av den hemliga Alliansen. Denna
strategi uttrycktes mest utförligt i slutet av Bakunins ”Internationella Brödraskapets program” 1869: ”Denna revolutionära allians utesluter varje idé om diktatur och en
kontrollerande och styrande makt. Det är emellertid nödvändigt för… enheten i idéer och revolutionär handling
att finna ett organ i den folkliga anarkins mitt som kommer att bli revolutionens liv och energi. Detta organ måste bli Internationella Brödraskapets hemliga och universella sammanslutning.” Han fortsatte: ”revolutioner görs
aldrig av individer eller ens av hemliga sällskap… De erhåller en lång förberedelse i massornas djupa, instinktiva
medvetande… Allt som ett välorganiserat sällskap kan
göra är, för det första, att medverka i en revolutions födelse genom att bland massorna sprida idéer som uttrycker
deras instinkter, och att organisera, inte revolutionens
armé – endast folket bör alltid vara denna armé – utan ett
slags revolutionär generalstab, sammansatt av hängivna,
energiska, intelligenta individer, framför allt verkliga vänner till folket, män som varken är fåfänga eller ärelystna,
utan som kan tjäna som förmedlare mellan den revolutionära idén och folkets instinkter.”
Han avslutade: ”Det behöver inte vara ett stort antal
av dessa män. Hundra revolutionärer, starkt och ärligt
sammansvetsade, skulle räcka för den internationella
organisationen i hela Europa. Två eller tre hundra revolutionärer räcker för att organisera det största landet.”
Bakunins långa färd till anarkismen ledde honom raka
vägen tillbaka till strategin i hans ”Bekännelse” 1851. När
Marx läste programmet, noterade han att ”generalstaben
i bakgrunden [bara kunde] utses och ledas av den ständige Medborgaren B[akunin]. Det i Internationalen organi13
serade proletariatet och därutöver görs således överflödigt
i och med att ”dessa hundra revolutionära väktare inte
kan rekryteras någon annanstans än från de privilegierade
klasserna”. Marxisternas hån att detta, även inom Alliansen, för att inte tala om bland folket, inte kan innebära
”något annat än ortodoxi och blind lydnad” (61) kunde
inte ha varit mer rakt på sak. Brödraskapet från 1869
grundades faktiskt eftersom Bakunin hade upplöst det
ursprungliga Brödraskapet från 1866 efter att dess (mycket få) medlemmar hade revolterat mot hans diktatoriska
metoder.” (62)
Upptäckten av brev från Bakunin till de spanska och
italienska medlemmarna i Alliansen uppenbarade att
Bakunin hade för avsikt att göra själva Internationalen till
ett av de yttre höljena i sitt system med kinesiska askar.
Han berättade för sina spanska anhängare att ”ett hemligt
sällskap har bildats i Internationalens sköte för att ge den
senare en revolutionär organisation” (63) och han uppmanade de italienska bröderna att bilda ”kärnor bestående av de mest övertygade, mest hängivna, mest intelligenta och mest energiska medlemmarna” inom Internationalen, och tillfogade att det bara ska vara ”ett mindre antal
individer”. (64) Det var för detta som Internationalens
kongress i Haag 1872 röstade för att utesluta Bakunin och
hans viktigaste operatörer James Guillaume och Adhemar
Schwitzguébel.
Våld och rasism
Trots de överväldigande bevisen för Bakunins hemliga
operationer mot Internationalen, och de ödesdigert felaktiga strategier som han förespråkade, har många biografer
och författare, som Paul Thomas och E.H. Carr, tenderat
att ta parti för Bakunin eller fördela skulden även på
Marx, Engels och deras medarbetare. Det är emellertid
svårt, för att inte säga omöjligt, att upprätthålla den kritiken idag, när vi kan verifiera två uppsättningar av fakta
som inte var verifierbara 1872.
Den första är hela omfattningen av affären Netjajev.
Sergej Netjajev var en ung ryss från en fattig bakgrund i
arbetarklassen, som blev aktiv i S:t Petersburgs studentkretsar kring ledaren för den så kallade ryska jakobinismen, Pjotr Tkatjev (1844–1886). Tkatjev betraktade Marx
med stor respekt men hans idéer var mycket närmare de
som omfattades av Auguste Blanqui ((1805–1881), som
trodde att en hemlig, konspiratorisk organisation måste
”göra revolutionen” och införa en diktatur. Tkatjev tilllämpade denna metod på Ryssland. Hans åsikter kan
sammanfattas så här: ett revolutionärt erövrande av makten måste vara ett verk av en elit i en intellektuell förtrupp. Denna revolutionärt socialistiska elit skulle upprätta en diktatur åt arbetarna, en arbetarstat. En sådan proletär revolution var omedelbart nödvändig eftersom en
borgerlig revolution sannolikt skulle befästa privategendomen under flera generationer. Ett sådant revolutionärt
språng över alla mellanliggande samhällsekonomiska stadier var möjligt. För att, slutligen, säkra utplånandet av ett
medvetande baserat på privategendom, förespråkade han
nödvändigheten av en kommitté för offentlig säkerhet som
jakobinerna inrättat under franska revolutionen.
Netjajev tillförde Tkatjevs idéer en kraftig betoning av
förakt för alla former av samtida moral, en hållning som
bidrog till att göra de ryska revolutionärerna under 1870talet förtjänta av beteckningen nihilister. Han förkroppsligade denna världsåskådning i den ökända ”En revolutio14
närs katekes”: ”Han är tyrannisk mot sig själv och därför
också mot andra. Alla vänliga och förslappande känslor av
släktskap, kärlek, vänskap, tacksamhet och även heder
måste undertryckas hos honom och ge plats åt den kyliga
och målmedvetna passionen för revolution. För honom
finns det bara en glädje, en tröst, en belöning, en tillfredsställelse – revolutionens framgång. Natt som dag får han
bara ha en tanke, ett mål – skoningslös förstörelse. Han
måste, genom att sträva kallblodigt och outtröttligt mot
detta mål, vara beredd att utplåna sig själv och att med
sina egna händer utplåna allt som står i revolutionens
väg.” (65)
I januari 1869 lämnade han Ryssland och hittade på
en historia om att han flytt från det ökända fängelset Peterpaulfästningen. Han mötte och samarbetade med Bakunin i Schweiz våren samma år. Det förefaller som om
”En revolutionärs katekes” var ett gemensamt verk. Dess
mest berömda passage är de inledande orden: ”Revolutionären är en dömd man. Han har inga personliga intressen, inga affärsförbindelser, inga känslor, inga band,
ingen egendom och inget namn. Allt hos honom är helt
absorberat av den enda tanken och enda passionen för
revolution.”
”Katekesen” talar på det mest nakna elitistiska sätt om
”andra eller tredje gradens revolutionärer”, som ”måste
betraktas som en del av det gemensamma revolutionära
kapital som ställts till [de helt initierade revolutionärernas]
förfogande. Detta kapital måste givetvis användas så ekonomiskt som möjligt för att därur få största möjliga vinst.”
För att helt och hållet klargöra vad detta innebär, kräver
”Katekesen” att revolutionären ”måste vara beredd att
utplåna sig själv och med sina egna händer utplåna allt
som står i revolutionens väg.” (66)
Netjajev återvände till Ryssland i augusti 1869 med
Bakunins välsignelse och auktoritet. Han gjorde anspråk
på att vara emissarie för den påhittade Världsomspännande Revolutionära Unionen. Han satte upp ett nytt
hemligt sällskap, Narodnaja Rasprava eller Folkets Vedergällning. Men en av dess medlemmar, den unge studenten Ivanov, började ge uttryck för sina tvivel om Netjajevs påståenden om dess antal och styrka och lämnade
Rasprava. Netjajev blev alltmer paranoid och övertalade i
november flera andra medlemmar att, tillsammans med
honom själv, döda Ivanov. De genomförde detta genom
att misshandla, strypa och skjuta den olycklige Ivanov och
sedan kasta hans kropp i en frusen sjö. Netjajev flydde
sedan tillbaka till väst i februari följande år, där han återupptog bekantskapen med Bakunin, som fortsatte hysa
stora förhoppningar om honom och kallade honom ”min
tigerunge”. Många ryska emigranter misstrodde honom
nu djupt och fallet Ivanov blev snart känt i vida kretsar.
Det viktiga är inte huruvida Bakunin verkligen trodde
att Netjajev var oskyldig eller inte, utan att Netjajev helt
enkelt genomförde Bakunins program till dess logiska
slutpunkt. Bakunin klagade bara, i sitt nu ökända slutbrev
till Netjajev (vilket begripligt nog gömdes undan av hans
anhängare ända till 1966), över att Netjajev börjat använda sådana metoder mot honom själv: ”Således måste den
enkla lagen vara grunden för vår aktivitet: sanning, ärlighet, ömsesidigt förtroende mellan alla bröder… lögner,
förvecklingar och om nödvändigt våld mot fiender.” (67)
En andra djupt diskrediterande episod från början av
1870-talet är Bakunins rasistiska kampanj mot Marx under månaderna mellan konferensen i London och kon-
gressen i Haag. Detta har dokumenterats väl av Hal Draper. (68) I en rad halvt offentliga cirkulärbrev till ledande
medlemmar i Internationalen använder Bakunin alla former av antisemitisk och antitysk smutskastning och förtal
han kan finna för att vända Internationalens medlemmar
mot Marx. Omfattningen av materialet är förkrossande
men det är inte desto mindre nödvändigt att citera ett
exempel:
”Nu är det så att hela denna judiska värld, som utgör
en enda utsugande sekt, ett slags blodsugande folk, en
kollektiv parasit, rovgirig, organiserad i sig själv, inte bara
över staternas gränser, utan även över alla olika politiska
uppfattningar – denna värld står för närvarande, åtminstone till stor del, å ena sidan till Marx och å andra sidan
Rotschildarnas förfogande. Jag vet att Rotschildarna,
reaktionära som de är och bör vara, i hög grad uppskattar
kommunisten Marx förtjänster; och att kommunisten
Marx i sin tur oemotståndligt, genom instinktiv attraktion
och vördsam beundran, känner sig dragen till Rotschilds
ekonomiska geni. Judisk solidaritet, denna kraftfulla solidaritet som bevarats genom historien, förenar dem.” (69)
Denna kampanj föregår faktiskt, som Draper påpekar,
den moderna antisemitismen, vilken den på sätt och vis
föregriper. Anarkister har försökt försvara Bakunin genom
att hitta tillfälliga ”antisemitiska” fraser i Marx personliga
korrespondens, speciellt de som riktades mot Ferdinand
Lassalle (1825–1864). Hur motbjudande de än är, var de
aldrig en del av en offentlig polemik. Bakunin piskade upp
denna öppet rasistiska kampanj speciellt för att besegra
Marx och Internationalens generalråd. Men den är, återigen, inte helt skild från hans politiska metod. Hans offentliga skrifter, speciellt ”Det tyska knutpiskeimperiet och
den sociala revolutionen”, i vilken Bakunin manar till en
revolutionär allians mellan slaviska och sydeuropeiska folk
och kritiserar Marx för att inte förstå betydelsen av ras.
Internationalens arv
I början av artikeln beskrev vi vad Marx och Engels föresatte sig att uppnå genom Internationella Arbetarassociationen och de framsteg de gjorde under 1860-talet, fram
till den punkt när Bakunin inledde sin destruktiva operation för att ta över den. Det är nu nödvändigt att fullborda berättelsen om Internationalen, alldeles speciellt att
visa varför Marx och Engels föredrog att temporärt lägga
ner generalrådet, åtminstone i Europa, istället för att låta
dess programmatiska och praktiska arv bli uppblandat
med Bakunins nonsens.
Marx var under denna period, förutom det viktiga arbetet med att organisera solidaritet med strejker, inblandad i en otroligt bred rad av aktiviteter. Vid sidan av sitt
arbete för Internationalen fullbordade han första delen av
Kapitalet, som publicerades på engelska 1867 och på ryska
1872. I sina strävanden att vända de engelska fackföreningarna till de lågavlönade yrkena och delarna av klassen, drev Marx tre betydelsefulla kampanjer. Den första
var att dra in kvinnor i fackföreningarna och främja deras
profil. Han inte bara stödde valet av Harriet Law till generalrådet och (mindre framgångsrikt) som delegat till
kongressen i Bryssel, utan föreslog en rad speciella åtgärder för att uppmuntra kvinnornas aktiva deltagande i
arbetarrörelsen, inklusive ”speciella kreditiv” för kvinnliga
delegater, dvs. reserverade platser, eller en kvot. Vid konferensen i London 1871 vann han Internationalen för
”bildandet av kvinnliga avdelningar inom arbetarklassen”,
även om de inte stod i motsättning till ”avdelningar som
består av båda könen”. (70) Detta förebådade utvecklingen av taktiken med kvinnogrupper i fackföreningar och
partier.
Marx strid med de engelska fackföreningsledarna om
den irländska frågan var ännu mer anmärkningsvärd.
Marx och Engels började med att skriva uttalanden om
solidaritet och kampanjer för feniernas, dvs. de republikanska fångarnas, rättigheter och för deras frigivning,
men kom gradvis till uppfattningen att förhållandet mellan den brittiska arbetarklassens kamp och kampen för
irländsk nationell frigörelse helt och hållet var sammantvinnade. Marx bemötte på generalrådets vägnar Bakunins invändningar mot att stöda nationalistisk kamp: ”Det
är en förutsättning för den engelska arbetarklassens frigörelse att omvandla den nuvarande påtvingade unionen
(dvs. förslavandet av Irland) till en om möjligt jämlik och
fri konfederation, eller fullständig separation om så behövs.” (71) Trots allt Bakunins tal om den federala principen och den omistliga rätten att avskiljas, var det Marx
som gjorde det programmatiska genombrottet och vann
Internationalen för att stöda verklig (i motsats till inbillad)
nationell befrielsekamp (i Polen liksom i Irland) och såg de
riktiga förbindelserna däremellan och klasskampen i dess
helhet.
Den tredje kampanj som Marx och Engels drev gällde
valtaktik och användningen av val till borgerliga parlament för att bygga upp en politisk arbetarrörelse som var
självständig från alla borgerliga partier och med massanslutning. De var, som vi antytt tidigare, förskräckta av
det sätt som de engelska fackföreningsledarna använde sin
nyvunna rösträtt: att ”politiskt kedja fast arbetarna ännu
fastare vid bourgeoisien” genom att stöda liberala partiet i
valet 1869. De inledde en kampanj som slutligen blev
framgångsrik vid konferensen i London 1871, när resolutionen med rubriken ”Arbetarklassens politiska handlande”, som citerats ovan, antogs.
Marx och Engels trodde inte på något sätt att arbetarklassen kunde befria sig genom att vinna en majoritet i
parlamentet (även om de, som vi konstaterat, insåg nödvändigheten av att kämpa för reformer) utan därför att
arbetarnas kandidater kunde använda parlamentet som
en plattform för att samla dem till klasskampen och organisera sina styrkor. Engels framhöll de tal som hölls av de
tyska arbetardelegaterna mot fransk-preussiska kriget som
ett exempel:
”Om de, i likhet med Bebel och Liebknecht, kan tala
från denna plattform, kan hela världen höra dem – på ett
eller annat sätt innebär det betydande publicitet för våra
principer… Vi måste svara [regeringarna] genom att
använda varje medel som står till vårt förfogande; att få in
arbetare i parlamentet är en stor vinst gentemot dem,
men vi måste välja de rätta männen och se upp för sådana
som Tolain [dvs. karriärister och förrädare].” (72)
Det fransk-preussiska krigets utbrott, som förebådade
slutet för andra kejsardömet i Frankrike och påskyndade
Pariskommunen 1871, förde detta arbete till sin höjdpunkt. Marx hade från Internationalens början varnat
Engels för att de måste ha tålamod med denna ”mäktiga
motor som vi förfogar över”: ”Det kommer att ta tid innan rörelsens återuppvaknande tillåter oss att använda
den gamla djärvheten i språket.” (73)
Pariskommunen markerade definitivt slutet för denna
tid av förberedelser. Kommunen varade från den 18 mars
15
till den 28 maj. Krossandet av den under semaine sanglante
(blodiga veckan), under vilken mellan 10 000 och 30 000
kommunarder dödades eller avrättades av Versailles trupper, ledde till att ytterligare 7 000 deporterades till Nya
Kaledonien i Stilla havet och många tusen drevs i exil.
Marx berömda adress som skrevs för generalrådet, ”Inbördeskriget i Frankrike”, godkändes enhälligt bara några
dagar efter krossandet av Kommunen. Däri kodifierade
Marx de politiska lärdomarna av historiens första experiment med proletariatets diktatur. Vid sidan av att den
med uppskattning räknade upp alla positiva åtgärder som
Kommunen genomförde, och lovordade dess hjältemodiga militära försvar, fastslog adressen också att kommunarderna skulle ha gått längre genom att expropriera
bankerna och inleda ett förebyggande angrepp på Versailles.
Strid på kyrkogården Père Lachaise i Paris
Adressen gjorde det också möjligt för Marx att vidareutveckla den revolutionära arbetarstatens form och uppgifter och det omöjliga i att helt enkelt ta över de borgerliga institutionerna för arbetarklassens styre. Den stående
armén, den övercentraliserade staten och polisens, domarkårens och byråkratins repressiva maskineri sveptes
alla åt sidan och ersattes av Kommunens direkta demokrati. Det handlade emellertid inte om att Marx gick över
till Bakunins federalistiska program, vilket exempelvis
Daniel Guérin har hävdat, utan något som Marx hade
påpekat redan i sin pamflett Louis Bonapartes 18:e brumaire.
Kommunens historiska betydelse gick inte förlorad för
Marx: ”den var väsentligen en arbetarklassens regering, resultatet av den produktiva klassens kamp mot den exproprierande klassen, den äntligen upptäckta politiska formen,
under vilken arbetets ekonomiska befrielse kunde fullbordas.” (74)
Den storm som adressen orsakade innebar att Internationalen jagades över hela Europa. De engelska fackföreningsmännen George Odger och Benjamin Lucraft vek
sig – trots att de röstat för Marx uttalanden om Kommunen i generalrådet – under trycket och upplöste sina band
med Internationalen. I Frankrike förbjöds Internationalen
under efterdyningarna av Kommunen. Den franska regeringen tryckte under en tid på den brittiska för att den
skulle göra likadant. Påtryckningar från de brittiska fackföreningarna, inklusive gatudemonstrationer till förmån
för kommunarderna i London, förhindrade detta. Men
generalrådet tvingades desperat att hitta pengar för att
inhysa och föda tusentals flyktingar från Kommunen, till
16
övervägande del blanquister, som flydde undan den segrande reaktionen.
I Tyskland fängslades August Bebel och Wilhelm Liebknecht, ledarna för socialdemokratiska arbetarpartiet,
nära vänner till Marx och Engels och medlemmar av
Internationalen i Tyskland, 1872 i två år för sitt försvar av
Kommunen och sina tal mot kriget. I Belgien och nästan
alla andra länder i Europa jagades Internationalen, dess
ledare greps och fängslades ofta. Det var i samband med
den segrande reaktionen i proletariatets främsta centra,
vändningen tillbaks till liberalismen i de brittiska fackföreningarna och framgångarna för Bakunins anhängare i de
kapitalistiskt efterblivna länderna (Spanien och Italien)
som Marx och Engels fruktade att Internationalen skulle
övertas av Bakunin och hans anhängare. De beslutade sig
för att det var nödvändigt att bevara Internationalens programmatiska och organisatoriska arv mot urartning.
Det faktum att detta skulle kunna ta tid klargörs i ett
brev från Engels till Bebel 1873: ”Det finns omständigheter i vilka man måste ha modet att offra tillfälliga framgångar för viktigare saker. Speciellt för ett parti som vårt,
vars slutliga framgång är så absolut säker och som har
utvecklats så enormt i vår egen livstid och inför våra ögon,
är tillfälliga framgångar inte på något sätt och absolut
nödvändiga.” (75)
Engels gick vidare med att beskriva hur Bakunins anhängare skulle ha vunnit på varje kompromiss de hade
tvingats till för att bevara enigheten vid kongressen i
Haag: ”Sekteristerna, speciellt Bakunins anhängare, skulle
ha fått ännu ett år för att begå dumheter och skändligheter… eftersom principer redan skulle ha offrats”. Och
detta var för Marx och Engels just Internationalens betydelse. Den svepte sekterna åt sidan, eftersom den representerade arbetarklassens växande masskrafter. Arbetarklassens politiska parti måste representera sammansmältningen av vetenskaplig socialism med klasskampen. Om
masskrafternas tillfälliga tillbakadragande från klassens
självständighet, dvs. en brytning mellan dessa två revolutionära krafter hade ägt rum, var tålamod och bevarande
av tidigare landvinningar den främsta dygden. Både Marx
och Engels var övertygade om att de, efter reaktionens
period, skulle kunna fortsätta Internationalens arbete på
fastare grund med ett uppenbart kommunistiskt program
och bildandet av masspartier i alla länder. Endast Engels
kom att leva tillräckligt länge för att se detta arv fortsätta
att utvecklas efter 1889 i form av den andra Internationalen. Dess slutgiltiga rättfärdigande kan ses i skapandet av
den tredje och den fjärde Internationalen och faktiskt i
diskussionen idag om behovet av femte Internationalen.
Anarkister mot arbetarna
Anarkister skyr givetvis den marxistiska kritik som förfäktar att de representerar småbourgeoisiens motsägelsefulla
världsåskådning – en klass som förbittras mot storkapitalet, fruktar dess ekonomiska och politiska centralisering,
men som ser bakåt, för en återgång till småskalig egalitär,
individuell eller i bästa fall kooperativ produktion.
Trots anarkistiska protester bekräftar en studie av
både Proudhons och Bakunins program detta argument.
Trots sina olika fördunklanden strävade Bakunin efter att
hitta en alternativ revolutionär klass till industriproletariatet. Ibland återgick han till en form av slavisk nationalism;
vid andra tillfällen, som i Italien, sökte han sig till stråtrövare och deklasserade intellektuella eller ungdomar från
de privilegierade klasserna. Det som förblev konstant var
en vision om det nya samhället i vilken attributen för
bondens och hantverkarens individualistiska liv blev grunden för den nya ”socialismen”: den lilla, bybaserade kommunen.
Hans kollektivism riktade sig mot nedbrytandet av
storbourgeoisiens sociala makt, men den stod alltid i motsättning till marxisternas kommunism. Det var riktigt,
eftersom han aldrig förespråkade att småföretagaren skulle uppmuntras att överge sin småskaliga produktion –
trots att han var för att arbetarna skulle expropriera de
stora fabrikerna och driva dem som kollektiv. Men även
när det gäller fabrikerna kunde emellertid bara principen
om frivillig federalism förena varje enhet med resten av
industrin och samhället. Frihet från kontroll eller auktoritet utifrån var mycket viktigare än friheten för mänskligheten att organisera en nationell och sedan en världsomfattande produktionsplan. Bakunin ville, kort sagt, frysa
fast mänsklighetens sociala utveckling och bevara den i
böndernas och hantverkarnas idealiserade kollektiv, där
storskaliga industrikooperativ skulle ägna sig åt varuutbyte
och den politiska makten skulle vara decentraliserad till
kommunens nivå för att skydda småproducenten. Vad
som är ännu värre är att Bakunin, i likhet med var och en
som försöker lösa kapitalismens stora samhällsproblem
utan att basera sig på proletariatets revolutionära förmåga
att skapa sin egen stat och regering – föreställer sig den
mest diktatoriska makten för hemliga konspiratörer.
Varför överlever då anarkismen? Varför återkom den
under 1880- och 1890-talet, under 1920-talet, under
spanska inbördeskriget, under och efter majrevolten 1968
och nu senast i den antikapitalistiska rörelsen? Marx fastslog när allt kommer omkring i Kommunistiska manifestet att:
”Hela samhället delar sig alltmer i två stora fientliga läger,
i två stora, varandra direkt motsatta klasser: bourgeoisie
och proletariat.” (76) Detta var emellertid en tendens, inte
en renodlad process. Motverkande tendenser garanterar
hela tiden att småbourgeoisien, i alla sina skiftande former, ständigt återuppstår.
Arbetarklassen är på samma sätt en diversifierad klass,
inklusive relativt förmögna och superexploaterade element i sina led. Arbetarklassen lever dessutom sida vid
sida med andra klasser och kommer under inflytande av
deras politiska program och strategier. Härur följer reformismens, den borgerliga politikens fortlevnad i arbetarrörelsen.
Under perioder av desillusion och ilska inför arbetarklassens gamla reformistiska ledning kan anarkismen vinna breda krafter, eftersom den tycks vara dess raka motsats; när reformisterna argumenterar för försiktighet och
den långsamma vägen, kommer anarkisterna ofta att argumentera för en besynnerlig, äventyrlig taktik. Den förflyttar emellertid sedan över sin energi till att hindra rörelsen från att växa till en rörelse av en klass för sig och medvetet ställa upp målet att gripa den politiska makten för att
avskaffa klasserna och utsugningen. Av den anledningen
noterade Lenin i Radikalismen, kommunismens barnsjukdom att:
”Anarkismen har icke sällan utgjort ett slags straff för arbetarrörelsens opportunistiska synder. De båda lytena har
kompletterat varandra.” (77)
I denna fas (som under perioden fram till kongressen i
Haag) finner den ofta vänner bland reformisterna. I den
antikapitalistiska rörelsen är det precis en sådan ohelig
allians mellan reformisterna i brasilianska arbetarpartiet
PT och det franska socialistpartiet och anarko-populistiska
anhängare till zapatisterna som övervakar de principer
från Porto Alegro som ser till att Sociala Världsforumet
(WSF) inte fattar majoritetsbeslut eller blir ett samordnande centrum för kampen. Politiska partier tillåts inte
tala i eget namn eller ställas till svars. Dessa ”frihetliga”
(läs: anarkistiska) metoder är idealiska som skydd för reformisterna, som PT eller Rifondazione Comunista i
Italien, som kom till makten tack vare en rörelse men som
genomförde IMF:s och imperialismens önskningar när de
väl fått makten.
Anarkismens avvisande av politiken i avgörande
ögonblick gör den till en lekboll i händerna på förslagna
liberala och reformistiska politiker. Den heliga skräck som
anarkisterna har för arbetarklassens erövring av makten,
proletariatets diktatur, innebär ofta att de ser reformismen
som ”det mindre onda” i förhållande till det marxistiska
programmet. Reformismen, hävdar de, kan erbjuda en
andhämtningspaus för anarkismens lek med uppror och
självstyrande utrymmen. I den meningen spelar anarkismen alltid en desorganiserande roll inom arbetarrörelsen
och intar alltid i den avgörande stunden en reaktionär
ståndpunkt i klasskampen. Anarkister har emellertid ett
val, speciellt om de har rötter i arbetarklassen: de kan
bryta med anarkismen och ansluta sig till den revolutionära kommunismens led.
Det är deras självmotsägande ideologi som innebär att
anarkister kan vinnas för revolutionär marxism. Detta förverkligades delvis under de sista månaderna av kampen i
den första Internationalen. I större skala fick den ryska
revolutionens erfarenheter bevittna hur tiotusentals anarkister gick över till Kommunistiska Internationalen. I
spanska inbördeskrigets smältdegel slog Durruttis vänner
in på motsatt väg till det anarkistiska CNT:s ledare och
började agitera för bildandet av arbetarråd som grunden
för proletariatets diktatur.
Buenaventura Durruti
17
Den här artikeln försöker påskynda en sådan utgång
genom att gå till rötterna av de metodologiska och politiska skillnaderna mellan marxism och anarkism, som de
kommer till uttryck i Bakunins verk. Vi har också visat
hur dessa skillnader utspelades konkret i den första Internationalen. Vi har visat att anarkismen, åtminstone vad
gäller Bakunins skrifter, i allt väsentligt ser friheten som en
individuell prestation. Bakunin ser givetvis en sådan prestation som möjlig att uppnå enbart om alla individer är
fria. Och anarkismen vill givetvis uppmuntra bildandet av
lösa och frivilliga kollektiv av individer. Men det förblir ett
individualistiskt begrepp, eftersom det inte är baserat på
organiseringen av arbetarklassen så att den kan ta kontrollen över alla produktionens verktyg och medvetet planera
vår arts och världens framtid. De organisationer som
anarkisterna använder för sina aktioner är ofta, som i
Bakunins fall, hemlighetsfulla och auktoritära. Det är där
som marxismen, som Ann Robertson formulerar det,
genomför ett paradigmskifte i vår förståelse av frihet. Det
handlar inte längre om frihet definierad som människa
mot andra människor, utan människors gemensamma frihet. Det är den friheten som organiserad politisk kamp,
klasskamp, kampen för makten, kan uppnå. Alla andra
idealiserade former, individens absoluta frihet, är i slutändan illusorisk.
Jeremy Dewar
Noter
1. Se History of the First International, red. G.M. Steklov
(Martin Lawrence 1928), s. 13–46 för en redogörelse för
denna period.
2. K. Marx och F. Engels, I programfrågor (Proletärkultur 1982), s. 141.
3. Ibid, s. 141.
4. Ibid, s. 142.
5. Ibid, s. 143.
6. Ibid, s. 142.
7. Ur Edmond Villetards History of the International,
1872, citerad i Steklov s. 93–94. Se Steklov s. 88–98 och
August H. Nimtz Marx and Engels: Their Contribution to the
Democratic Breakthrough (State University of New York Press
2000), s. 198–199 för en fullständigare redogörelse för Internationalens strejkaktiviteter.
8. History of the First International, s. 134–135.
9. Aileen Kelly påpekar att Bakunin först krävde avskaffande av alla stater i ett tal till Förbundet för Fred och
Frihets andra kongress 1868. (Aileen Kelly, Mikhail Bakunin: A Study in the Psychology and Politics of Utopianism. Yale
University Press 1987, s. 179–180) Det är emellertid troligt att han övergick till anarkismen i Neapel 1865–67.
10. Hal Draper, Karl Marx’s Theory of Revolution, vol. 4
(Monthly Review Press 1990), s. 130.
11. Aileen Kelly, Mikhail Bakunin.
12. David Fernbachs förord till Karl Marx, The First
International and After (Penguin Books 1974), s. 44.
13.
www.marxists.org/reference/archive/bakunin/
works/1842/reaction-germany.htm
14. Michail Bakunin, ”Confession to Tsar Nicholas I”,
http://www.marxists.org/reference/archive/bakunin/wo
rks/1851/confession.htm
15. Draper, s. 273–274.
16. Daniel Guérin, No Gods No Masters (AK Press
1998), s. 132.
17. http://www.marxists.org/reference/archive/ba18
http://www.marxists.org/reference/archive/bakunin/works/1866/catechism.htm
18. Ibid.
19. Ibid.
20. Det är en sorglig sanning att många av Bakunins
”hemliga sällskap” var skapelser av hans överaktiva fantasi.
21. Ibid.
22. Ibid.
23. Ibid.
24. http://www.marxists. org/reference/archive/ bakunin/bio/robertson-ann.htm. Först publicerad i tidskriften What Next 2003.
25. Se exempelvis det omfattande materialet på http:
//www.infoshop.org/faq/secH4.html
26. Michail Bakunin, ”Pariskommunen och statsbegreppet”, i Pariskommunen: Den första socialistiska revolutionen,
red. Folke Isaksson (PAN 1970), s. 105. Översättning
Roland Adlerberth.
27. Michail Bakunin, Gud och staten (Federativs 1995), s.
84.
28. Marx och Engels, ”Den tyska ideologin”, i Karl
Marx, Texter i urval, red. Sven-Eric Liedman och Björn
Linnell (Ordfront 2003), s. 108–116.
29. http://www.marxists. org/reference/archive/ bakunin/bio/robertson-ann.htm.
30. Karl Marx, ”Om judefrågan”, i Karl Marx, Människans frigörelse (Daidalos 1995), s. 42. Översättning SvenEric Liedman.
31. Karl Marx, ”Den heliga familjen”. Citerad i Robertson.
32. Michail Bakunin, ”Statism and Anarchy” (1873).
Citerad i Paul Thomas, Karl Marx and the Anarchists (Routledge & Kegan Paul 1980), s. 297.
33. Citeras i Thomas, s. 296 efter anarkisten Max
Nettlau.
34. F. Engels, ”On Authority” (1872), http://www.
marxists.org/archive/marx/works/1872/10/authority.
htm
35. Ibid.
36. Mikhail Bakunin, ”Statism and Anarchy”.
37. Brev från Engels till Theodor Cuno 24 januari
1872, i Marx och Engels, Brev i urval, red. Bo Gustafsson
(Gidlunds 1972), s. 117. Översättning Lars Krumlinde.
38. M. Bakunin, ”Statism and Anarchy”, http://www.
marxists.org/reference/archive/bakunin/works/1873/
statism-anarchy.htm
39. ”Conspectus of Bakunin’s Statism and Anarchy”
(1874), i Karl Marx, The First International and After, s. 333–
338.
40. Exempelvis James Joll, Paul Thomas och E.H.
Carr.
41. Se Marx, Pariskommunen (Arbetarkultur 1969). Den
och annat om Pariskommunen finns samlat i Marx, On the
Paris Commune (Progress 1971).
42. F. Engels, ”Bakuninists at Work”, i K. Marx, F.
Engels och V.I. Lenin, Anarchism and anarcho-syndicalism
(Progess 1972), s. 130.
43. Ibid, s. 145.
44. Ibid.
45. Inauguraldressen, i I programfrågor, s. 143.
46. Mikhail Bakunin, ”On education” (1869), publicerad i L’Egalité, http://www.marxists.org/reference/archi
ve/bakunin/works/1869/education.htm.
47. Karl Marx, ”Instructions for Delegates to the Geneva Congess” (1866), i K. Marx, The First International and
After, s. 89.
48. Mikhail Bakunin, ”The Policy of the International
Workingsmen’s Association” (1869), publicerad i L’Égalité,
http://www.marxists.org/reference/archive/bakunin/wo
rks/1869/policy-iwma.htm.
49. F. Engels, ”The Manchester Foreign Section”, i
Marx and Engels on the Trade Unions (International Publishers 1975), s. 86.
50. Marx och Engels, ”Resolution om proletariatets
förhållande till det politiska partiet antagen av Internationella Arbetarassociationens femte kongress i Haag 2–7
september 1872”, i Anarkisterna i klasskampen, red. Bengt
Ericson och Ingemar Johansson (Aldus 1969), s. 17.
51. Bakunin citerad av Robertson, vars text innehåller
ett utmärkt avsnitt om skillnaden mellan Marx och Bakunin i fråga om klassmedvetande.
52. K. Marx, F. Engels, P. Lafargue, ”The Alliance of
Socialist Democracy and the International Working
Men’s Association” (1873), i Anarchism and AnarchoSyndicalism, s. 112.
53. K. Marx, ”Instructions for the Delegates of the
Provisional General Council” (1866), tryckt i Marx and
Engels on the Trade Unions, s. 65.
54. M. Bakunin, ”Letters to a Frenchman on the Present Crisis” (1870), http://www.marxists.org/reference/
archive/bakunin/works/1870/letter-frenchman.htm
55. Ibid.
56. Ibid.
57. Ibid.
58. Ibid.
59. M. Bakunin, ”Marxism, Freedom, and the State”
(1870–72), http://www.marxists.org/reference/archive/
bakunin/works/mf-state/ch05.htm.
60. M. Bakunin, Brev till Netjajev den 2 juni 1870, citeras efter Kelly. Kelly har haft full tillgång till Bakunins
arkiv, vilket är ovanligt för att inte säga unikt för någon
som inte är anhängare till Bakunin. Det är därför utomordentligt värdefullt med tanke på i vilken utsträckning
som mycket av hans verk har undertryckts.
61. M. Bakunin, ”Program of the International Brotherhood” (1869), http://www.marxists.org/reference/
archive/bakunin/works/1869/program.htm.
62. M. Bakunin, ”The Alliance of Socialist Democracy
and the International Working Men’s Association”, s.
520.
63. Se Kelly, s. 241. Det återges också av Steklov.
64. Citerat i Kelly, s. 234.
65. Citerat i Draper, s. 285.
66. http://www.spunk.org./texts/places/russia/sp000
116.txt.
67. S. Necheav & M. Bakunin, ”Catechism of a Revolutionist” (1870), http://www.uoregon.edu/~kimball/
Nqv.catechism.thm.htm.
68. Se Draper, s. 291–303.
69. M. Bakunin, ”Brev till Internationalens medlemmar i Bologna”, citerat i Draper, s. 296.
70. Citerat i Nimtz, s. 201. Nimtz fäster uppmärksamheten på detta viktiga arbete, se s. 199–202.
71. Citerat i Nimtz, s. 204.
72. Citerat i Nimtz, s. 227. Henri Tolain var ledare för
IAA som valdes till lagstiftande församlingen men röstade
med regeringen i Versailles och mot Pariskommunen.
73. Brev till Engels, citerat i Nimtz, s. 180.
74. K. Marx, ”Generalrådets manifest om inbördeskriget i Frankrike 1871”, i K. Marx, Pariskommunen (Arbetarkultur 1969), s. 72.
75. Citerat i Nimtz, s. 232.
76. K. Marx & F. Engels, Kommunistiska manifestet (Vertigo 1998), s. 20. Översättning Per-Olof Mattsson.
77. V.I. Lenin, ”’Vänsterismen’ – kommunismens
barnsjukdom”, i Valda verk i tio band. 9 (Progress / Fram
1990), s. 390.
Översatt ur Fifth International årg. 2 (2007) nr 4
19
Revolutionen i Finland 1918
Vid 1800-talets början hade Finland tillhört Sverige i århundraden. (1) Det fanns täta band
mellan de båda ländernas överklasser, och de skikt som ekonomiskt, socialt och kulturellt
dominerade i Finland talade svenska – till skillnad från de finskspråkiga fattiga massorna.
Som en följd av nederlag i Napoleonkrigen förlorade den svenska överklassen Finland,
och landet övergick 1809 till den ryska tsaren. Finland integrerades inte i tsardömet, utan
behöll sina lagar, sina gränser, sin armé och sin valuta, men lydde som ett storhertigdöme
under tsar Alexander I, som dock lovade att upprätthålla Finlands konstitution.
Finland hade varit ett med europeiska mått underutvecklat land, men under 1800-talets sista 30 år tog industrialiseringen fart, och med den en modern arbetarklass. Under det halvsekel som föregick första världskriget ökade
befolkningen från 1,7 till 3,2 miljoner, varav omkring 110
000 var industriarbetare. Till detta kan läggas över 300
000 jordlösa lantbruksarbetare och 150 000 torpare och
backstugusittare. Om man räknar deras familjer, liksom
alla fattiga bönder, kommer man fram till att den stora
majoriteten av folket var fattigt och underordnat de rikare
klasserna såväl ekonomiskt och socialt som juridiskt. En
lag från 1865, en av dem som befäste de arbetandes beroendeställning, gav exempelvis arbetsköparna rätt att, om
arbetarna bodde på deras ägor, efter eget huvud söka
igenom deras tillhörigheter. Lagen var fortfarande i kraft
1917. De arbetande klassernas underordnade ställning var
givetvis den grundläggande orsaken till deras radikala inställning 1917–18.
Samtidigt ledde utvecklingen till att överklassen blev
allt mera finsk, och de svenskspråkiga elementen fick en
svagare ställning. Till betydande del riktade sig den finska
nationalismen mot det svenska inflytandet, snarare än mot
den ryska överhögheten.
Arbetarrörelsen växer fram
Med den framväxande arbetarklassen kom också en arbetarrörelse. Till en början, på 1880-talet, leddes och organiserades denna av humanitärt inriktade liberaler, som i
samförståndsanda ville skapa ett bättre samhälle för både
arbetare och kapitalister. Som överallt annars gjorde dock
med de moderna klassförhållandenas framväxt klasskampen sin inmarsch. 1890-talet såg framväxten av fackföreningar liksom av strejker. De borgerliga arbetarvännerna
kunde avtackas för sin omedvetna hjälp till skapandet av
arbetarnas klassorganisationer och ställdes åt sidan till
förmån för marxistiska socialister, som tog över partiet på
kongressen 1899. På Forssakongressen 1903 fullbordades
processen och namnet byttes till Finlands Socialdemokratiska Parti (SDP).
Den marxism som anammades hade tyska SPD och i
synnerhet Kautsky som förebild. Detta var förstås ganska
naturligt i Andra Internationalen – även bolsjevikerna i
Ryssland såg ju vid denna tid SPD som en ledstjärna.
Men där bolsjevikerna utvecklade sina principer och metoder genom att delta och försöka leda den faktiska kampen, kände de finska socialdemokraterna i sitt förhållandevis lugna hörn av tsarens välde mera samhörighet med
det civiliserade väst än det barbariska öst, och anammade
framför allt Kautskys passiva och deterministiska drag.
Klasskampens formella ortodoxi tillsammans med de
revolutionära slutsatserna upprätthölls, med en renhet
20
som få andra socialistpartier kunde matcha, men på ett
företrädesvis abstrakt plan. Revolutionen sågs som något
som skulle komma av sig själv snarare än något som skulle
ledas, och då hade socialisterna bara att bita ihop och
göra sin plikt. Den finska socialdemokratins fatalistiska
kautskyism skulle visa sig i sina fulla konsekvenser under
den revolutionära stormen 1917–18.
Revolutionen 1905
Den ryska revolutionen 1905 skakade grundligt om även
Finland. Det var där som namnet röda garden först började användas om de mest militanta av arbetarnas försvarsorganisationer. Redan nu uppstod konflikter mellan
partiledningen och rödgardisterna. Följande år, 1906, då
revolutionen trots sina nederlag fortsatte och Lenin trodde
att tsarmaktens störtande stod på dagordningen, fick ett
av sina främsta uttryck i juli med myteriet på Sveaborg,
fästningen vid Helsingfors mynning. Om allt avlöpt som
planerat hade det röda gardet samtidigt tagit makten över
Helsingfors. Istället slogs myteriet snabbt ner. Den finska
revolutionens första väpnade sammanstötningar med borgarklassens garden ägde också rum – med 7 döda borgare
mot 2 döda arbetare. Rödgardisternas militans hade dock,
till skillnad från hur Lenins kamrater reagerade, avskräckt
snarare än uppmuntrat de socialdemokratiska ledarna,
vilket skulle visa sig i en ovilja mot beväpnade kamporganisationer 1917. På kongressen i Oulo i augusti 1906 tog
partiet också avstånd från den väpnade kampen, upplöste
gardena och uttalade sig för kamp på konstitutionell
grund.
En konsekvens av den revolutionära vågen 1905–06
blev i alla fall att den gamla ståndsriksdagen omvandlades
till en enkammarriksdag – lantdagen – med allmän rösträtt för män och kvinnor som hade fyllt 21. De kommunala valen baserades emellertid även i fortsättningen på inkomst och kommunstyrelserna skulle förbli organ enbart
för de rika.
Vid det första lantdagsvalet 1907 fick socialdemokratiska partiet 80 mandat av 200, och den legala, parlamentariska vägen till makten sågs av många som en möjlighet.
Lantdagen var visserligen underställd tsaren, men utgjorde – förutom dess mer långtgående maktlöshet – ett uttryck för folkviljan så gott som något organ i Europa.
Finlands autonomi
Finland hade sedan 1809 åtnjutit en vidsträckt autonomi.
1898 påbörjade den nya, och mer lättpåverkade tsar Nikolaj II – snart känd som Nikolaj den blodige – ett program för russifiering av imperiet, efter påtryckningar från
ännu mer reaktionära kretsar. Finland fick sin autonomi
inskränkt, vilket framkallade motstånd i breda kretsar. En
företrädesvis borgerlig rörelse, den så kallade aktivismen
ville frigöra Finland. Under 1900-talets första år, och
speciellt åren omkring 1905 hade rörelsen både en hel del
folkligt stöd och radikalism, och drog sig inte för att samarbeta med de ryska revolutionärerna.
Sympatierna för aktivismen varierade inom de finska
socialistiska leden. Ett fåtal ville, i den rådande situationen, ställa kampen mot det ryska styret i första rummet,
men huvuddelen av SDP betraktade inte frågan om självständighet som något isolerat, utan angrep den ryska
överhögheten främst för att den i slutändan skyddade den
finska överklasen mot arbetarrörelsen.
Efter att tsarens grepp om Finland lättat något i och
med revolutionen, hårdnade det dock åter i takt med att
han återtog kontrollen över resten av sitt välde, och hela
den revolutionära rörelsen pressades under jorden under
Stolypins regering från 1907 och framåt. Dessutom gjorde
en stor del av de finska kapitalisterna goda affärer med
Ryssland. Det ska tilläggas att det nationella förtrycket
mot Finland, även efter att autonomin inskränkts, i jämförelse med många andra förtryckta nationer var förhållandevis milt. Många kunde kritisera den ryska överhögheten, men bara en liten minoritet var beredd till handling.
Första världskriget
Situationen förändrades i och med världskrigets utbrott
1914. Som en i första hand militär åtgärd, till skydd mot
en eventuell landstigning av tyska trupper, stationerades
stora ryska trupper på baser i Finland. Landet befann sig
nu under direkt militär ockupation av 50 000 soldater,
och autonomin inskränktes ytterligare.
En viktig händelse under kriget var att valen till lantdagen 1916 gav socialdemokraterna egen majoritet – historiens första nationella parlament med socialistisk majoritet – 47,3% av rösterna gav 103 av 200 mandat.
En annan, lika viktig utveckling under kriget skapades
av den allt mer protyska aktivismens kontakter med den
tyska militärmakten. Deras planer och löften till tyskarna
om att organisera ett antiryskt uppror i Finland visade sig
vara blott förhoppningar, men ett viktigt konkret resultat
kom ut av förhandlingarna: finska frivilliga, jägare som de
kom att kallas, skickades till Tyskland för utbildning och
deltagande i den kejserliga armén. Omkring 1 500 jägare
utbildades. Detta motsvarade inte de mer optimistiska förhoppningarna, men de skulle komma att bilda ryggraden i
den segerrika vita armé som tillsammans med tyska trupper krossade den finska revolutionen.
Februarirevolutionen
Tsarmaktens skröplighet visade sig i sin fulla utsträckning
när blotta budet om februarirevolutionen 1917 räckte för
att framkalla liknande omvälvningar över hela kejsardömet. Så också i Finland, där det gamla styret bröt ihop.
Tsarens främsta representanter greps, och Östersjöflottans
matroser avrättade ett urval av sina mest avskydda officerare. Den hädangångna polismakten ersattes av en milis
som i stor utsträckning avspeglade de lokala styrkeförhållandena. Där arbetarrörelsen var stark kom milisen att
domineras av arbetarna, och skulle visa sig ovillig att låta
sig användas mot de fattigas strävanden. Vid inbördeskrigets utbrott kom milisen att till betydande del uppgå i
antingen det vita eller det röda gardet, allt eftersom vilka
som dominerade på platsen. Detta var en av de viktigaste
säregenheterna med den finska revolutionen: det fanns
ingen väpnad statsmakt som befäste den härskande klassens ställning.
Den främsta väpnade styrkan utgjordes av de ryska
soldater som var utspridda på baser i Finland. Antalet
varierade under året mellan 40 000 och 100 000 med en
topp under sommaren. Denna del av den ryska armén
följde utvecklingen för armén i stort – revolutionärer, i
första hand bolsjevikerna fick ett allt större inflytande,
samtidigt som disciplinen och stridskapaciteten minskade.
På hösten leddes de ryska soldaternas och matrosernas
valda organ helt av bolsjeviker – Östersjöflottans Tsentrobalt och den i Finland stationerade arméns högsta organ,
räjongkommittén.
Socialister i regeringen
Socialdemokratiska partiet med sin lantdagsmajoritet
hade en fördelaktig position för att forma händelseutvecklingen. Tyvärr visade de nu, liksom under det år som följde, en slående oförmåga att leda arbetarnas kamp. Detta
hade en viktig källa i den passiva, deterministiska syn på
utvecklingen de hade anammat, inspirerade av Kautsky.
Naturligtvis är det förståeligt att det inte var lätt för ett
oprövat parti i ett litet land i utkanten av de stora händelserna att djärvt ta makten, när ingen hade gjort det före
dem, men icke desto mindre skulle händelseutvecklingen
visa faran för en djupgående revolution som saknade tillräcklig beslutsamhet.
I det maktvakuum som uppstod när den gamla administrationen raserats var SDP ovilligt att ensamma ta på
sig regeringsansvaret. Förhandlingar med de borgerliga
partierna ledde slutligen fram till en koalitionsregering, senaten. Denna skulle bestå av sex socialister och sex borgare, där SDP hade utslagsrösten i kraft av ordföranden
Oskari Tokoi. Detta dock bara så länge den ryska guvernören Stahovitj inte utnyttjade sin rätt till den verkliga
utslagsrösten. Detta gjorde han bara en gång, men vid en
desto mer kritisk tidpunkt.
Regeringsfrågan uppstod i ett annat sammanhang än
den hade gjort när socialistpartiets Millerand hade inträtt
i den borgerliga franska regeringen 1899. Millerand hade
då inträtt i ett stabilt borgerligt system, och hade med all
rätt hårt angripits av den radikala delen av Andra Internationalen. I Finland var dock skapandet av en stabil
statsmakt fortfarande en öppen fråga. Beslutsamma revolutionärer kunde ha använt regeringspositionen till att
stödja uppbyggandet av arbetarnas klassorgan, och hindrat uppkomsten av borgarnas maktpositioner – särskilt
med den socialistiska lantdagsmajoriteten. Tyvärr var
socialisterna inte speciellt beslutsamma, och senatssocialisterna hade heller inget massivt stöd i arbetarrörelsen. Det
var en oenig partiledning som gav dem mandatet. De borgerliga partierna å sin sida visade ingen stor handlingskraft heller vid den här tiden, och senaten flöt med i
utvecklingen snarare än ledde den.
Självständighetsfrågan
Samtliga finska partier var för ett självständigt Finland.
Även SDP hade sin beskärda del av nationalistiska böjelser. Däremot stod inte självständighetsfrågan över klasskonflikterna, och det var därför inte möjligt att ena de finska partierna för självständighet och uppskjuta de andra
frågorna till senare. Vid februarirevolutionen hade ett
tvetydigt förhållande skapats mellan Finland och Ryssland. Den finska autonomin erkändes, samtidigt som det
21
antyddes att tsarens överhöghet helt enkelt hade övertagits
av den provisoriska regeringen. Lvov och Kerenskij var
beredda att ge Finland ett större mått av självstyre – mot
att de i sin tur stödde de ryska krigsansträngningarna och
kapade banden till jägarna. Inga finska partier var emellertid beredda att bidra till den ryska krigsinsatsen, och
den provisoriska regeringens hållning hårdnade.
SDP hade alltid kopplat självständighetsfrågan till
klasskampen. Nu, 1917, uttrycktes detta speciellt i kravet
på en radikalt demokratisk konstitution. Den så kallade
maktlagen – valtalaki – som de lade fram under våren utropade Finlands fulla självbestämmande i allt utom militära frågor och utrikespolitik. Samtidigt innehöll den det
folkvalda parlamentets överhöghet, med en underordnad
ställning för den strikt verkställande regeringen. De kombinerade detta med kravet på allmän och lika rösträtt i de
kommunala valen. För de mera liberalt sinnade borgarna
var detta godtagbart, däremot inte för de konservativa.
Ingen självständighet i världen var för dem värd denna
brist på garantier mot folkmassornas subversiva böjelser.
Lantdagen antog den 18 juli maktlagen med 2/3 majoritet, med stöd av en minoritet av de mer progressiva av
borgarna – även om detta delvis var en eftergift till det
massiva folkliga stöd som lagen hade.
Den nationella självbestämmanderätten
Den ryska socialdemokratin hade rätten till självbestämmande för alla imperiets nationer inskriven i sitt program,
som än så länge gällde för såväl bolsjeviker som mensjeviker. Socialistrevolutionärerna hade antagit en liknande
ståndpunkt, men flera ledande företrädare hade sedan
dess klargjort att de för den sakens skull inte ville veta av
någon upplösning av det ryska riket. En avgörande skillnad i förståelsen av demokratiska krav visade sig på denna
punkt.
Lenin hade när han redde ut frågan strax före världskrigets utbrott i Om nationernas självbestämmanderätt varit tydlig med att det var den förtryckta nationen själv som måste ges rätt att avgöra frågan om självbestämmande. Att
låta en aldrig så demokratisk allrysk konstituerande församling fatta avgörandet skulle innebära att de förtryckta
nationerna fortfarande underordnades den storryska. I
enlighet med detta var bolsjevikernas linje att Finland hade all rätt att om det så önskade utropa självständighet,
utan att vänta på något klartecken. Mensjevikerna och
socialistrevolutionärerna, som utgjorde en del av Lvovs
och Kerenskijs koalitionsregering hänvisade denna fråga –
liksom alla andra – till den kommande och flera gånger
uppskjutna konstituerande församlingen.
Att inneha regeringsställning innebär att politiska frågor ställs på ett konkret, och ofta oväntat sätt, som man
inte längre kan behandla abstrakt. Den provisoriska regeringen, så snart den hade hämtat sig från julidagarna i
Petrograd, blev nu tvungen att ta ställning till den situation som maktlagen medförde. De moderata socialisternas
dragning åt det konstitutionella och gradvisa förstärktes
nu av deras självpåtagna uppgift att hålla fronten mot
Tyskland intakt – även om deras mål var att övertala sina
allierade att en förhandlingslösning på kriget vore önskvärd. Att föregå den konstituerande församlingens demokratiska vilja skulle vara uppenbart odemokratiskt, förklarade Kerenskijs socialister. Bara det ryska gemensamt
med det finska folket skulle kunna upplösa överenskommelsen från 1809. Att denna ”överenskommelse” bestod i
22
att den svenska överklassen efter sin dåliga krigslycka tvingades överlämna Finland i tsar Alexanders ägo uppehöll
sig våra tappra demokrater inte närmare vid. För att sätta
kraft bakom sina ord om folkstyre visade de sig nu beredda att upplösa lantdagen – och att med militär styrka hindra dess återsamlande! Denna handling har inte tillräckligt uppmärksammats. Närhelst mensjevikernas, socialrevolutionärernas eller liberalernas anhängare ondgör sig
över någon av bolsjevikernas åtgärder, låt dem då få till
svar: er sida lät, med hänvisning till ett tidigare sekels tsardiktat, upplösa världens första folkvalda parlament med
socialistisk majoritet – och hjälpte således den finska kontrarevolutionen ett stort steg på traven! (2)
Lantdagen upplöses
Från borgerligt håll beskylldes de finska socialisterna för
att inte ställa självständighetsfrågan över klassfrågorna.
Det stämmer, men de hade alltid satt klassfrågorna i främsta rummet, och som socialister kunde de inte göra på
annat sätt. Dock gäller detta även borgarna, som knappast var beredda att bortse från klassintressen de heller.
Om den ryska överhögheten någon gång under året hade
ställts på sin spets var det nu, när den formellt demokratiska och revolutionära ryska regeringen förklarade lantdagen upplöst. Alla som trovärdigt ville kunna hävda att
de ställde självständighetsfrågan över alla andra frågor var
förpliktigade att motsätta sig detta.
Dock var många av borgarna inte så nöjda med maktlagens radikalt demokratiska innehåll, och lantdagens
knappa socialistiska majoritet, var den riktigt önskvärd?
Således hade mången borgerligt sinnad finne trots allt
ganska lätt att förlika sig med upplösningen, och hoppades på bättre lycka i nästa val. Faktiskt uppmanade Carl
Enckell, den finska ministersekreteraren i Petrograd Kerenskij till detta steg, och han hade många av sina konservativa meningsfränder bakom sig. Tyvärr visade sig inte
SDP kapabla till effektivt motstånd. Visserligen förespråkade socialisterna i senaten att kungörelsen om lantdagsupplösningen varken skulle publiceras eller efterföljas. De
borgerliga medlemmarna visade sitt nationella patos genom att trots allt rösta för publiceringen – och tack vare
att den ryske guvernören nu gjorde ett inhopp och utnyttjade sin rätt till utslagsröst blev detta senatens linje.
Talmannen, socialisten Kullervo Manner förmådde
dock inte organisera något mer effektivt motstånd än att
låta lantdagen ta en kort semester. Den 29 augusti försökte SDP återsamla lantdagen till en ny session. Bara de
socialistiska ledamöterna var dock beredda på ett sådant
radikalt grepp. De lyckades inte heller organisera något
försvar, utan när Kerenskij med stor möda fick tag på ett
militärt förband tillräckligt lojalt för att hindra återsamlandet, kvävdes detta försök att bibehålla den socialistiska
majoriteten i sin linda. SDP:s beredskap till kamp minskades också genom att de trodde att de skulle kunna flytta
fram positionerna ytterligare i det kommande valet. Givetvis fördömdes lantdagens upplösning, men någon bojkott förespråkades inte.
Sällan – om någonsin – har utgången av ett parlamentsval fått så ödesdigra konsekvenser som det i Finland
i början av oktober 1917. Socialisterna ökade visserligen
sitt röstetal, men tyvärr lyckades de borgerliga partierna
samla sig och ökade ännu mer – SDP gick från en knapp
majoritet till en knapp minoritet, 45,6% gav 92 av 200
mandat. Borgarna fick den lagliga grund som skulle stå
det röda Finland dyrt det kommande året.
SDP fortsatte att kritisera upplösningen av den gamla
lantdagen, och de började förespråka val till en konstituerande församling, med sänkt rösträttsålder till 18 år, och
med full rösträtt för alla torpare och backstugusittare. Det
finns ett uppenbart problem med detta formaldemokratiska finlir. Socialisterna hade haft majoritet i det parlament
som blev odemokratiskt upplöst, men å andra sidan hade
de genom sitt deltagande gett legitimitet åt det nya valet.
Det nya val som de förespråkade skulle ge ytterligare en
lite mer representativ karaktär – men var drar man i sådana fall gränsen för när ett val kan godtas? Som marxist
finns det ett svar att ge, i det att vårt yttersta kriterium är
arbetarklassens intressen och position i kampen, men den
formella demokratins definitioner erbjuder här bara godtycke. Det stora problemet var naturligtvis att den knappa
men fullt legitima majoriteten hade förbytts i en knapp
men lika – ur den formella demokratins ståndpunkt – legitim minoritet. Detta hade förstås sin avspegling också i de
borgerliga leden: argumenten byggde på formell demokrati, men klassintressena dikterade politiken.
Klasskampen skärps
Hela året såg en skärpning av klasskampen. Bland de
viktigaste händelserna, vid sidan av de ofta förekommande strejkerna i industrin, var de lantarbetarstrejker som
bröt ut i maj. Dessa inte bara visade att de fattiga klasserna alltmer var beredda att kämpa för sin rätt, den övertygade också Finlands borgare att den rådande ordningsmakten inte kunde försvara deras privilegier, då milisen
på många håll var ovillig att låta sig användas mot fattiga
lantarbetare. De första lantarbetarstrejkerna följdes av de
första skyddskårerna – i arbetarmun mera kända som
slaktargarden, även om dessa ännu inte på ett tag skulle
göra fullt skäl för namnet. Det ska erkännas att skyddskårernas bildande på flera håll orsakades av en fullt normal vilja till ordning och säkerhet i det allt mer utbredda
kaoset. På andra håll bildades de främst i tron att det var
nödvändigt att driva ut ryssarna. Där skyddskårerna grundades som svar på lantarbetarstrejker, eller på milisens
ovilja att ingripa mot alla sorters ordningsstörningar från
de fattigas sida var de emellertid, i varierande grad, från
början antisocialistiska och riktade mot arbetarklassen.
Även om inte blodtörst och hat mot pöbeln på de flesta
ställen var de viktigaste motiven skulle klassintressena
under de allt mer öppna klasstriderna snabbt förvandla
skyddskårerna till just detta – slaktargarden.
En av de viktigaste upptrappningarna skedde vid händelser som de i Åbo i början av maj. Brandmännen strejkade, vilket utlöste en kommunal storstrejk. Snart belägrades kommunstyrelsen – som liksom alla andra kommunstyrelser representerade de besuttna – av uppretade folkmassor som krävde att den skulle uppta 25 representanter
för arbetarorganisationerna. Milisen stod vid sidan om
utan att ingripa. Händelser som denna visade tydligt för
borgarklassen att milisen inte var den pålitliga ordningsmakt de behövde. Samtidigt var det symptomatiskt för begränsningarna i perspektiven: den militanta kampen försökte sätta press på borgarna. Det var det sätt som även
de socialistiska ledarna ideligen under året ställde uppgifterna på: radikal press på kapitalisterna. De skulle ännu i
flera månader värja sig mot tanken på att faktiskt ta makten.
Den viktigaste enskilda frågan var den om mat. (3) Ef-
ter februarirevolutionen hade importen av säd från Ryssland avstannat, och inflationen gjorde maten allt dyrare.
Som vanligt ville de rikare bönderna få bra betalt för sina
varor – och som vanligt hade arbetarna och de fattigare
bönderna svårt att godta att de skulle få betydligt mindre
att äta än de förmögna. Under våren, och allt mer ju
längre året gick, började hungern leda till att äganderätten ifrågasattes i praktiken av arbetarmassorna. I Åbo
tvångssåldes 200 drittlar smör ur Valios lager den 8 augusti. Det skedde till normala priser och till folk med
smörkort, men som första steg var det oroväckande för
alla besuttna. Nästa dag hölls en massdemonstration i
Helsingfors i protest mot de höga matpriserna. När den
fortsatte dagen därefter togs ytterligare ett litet steg på
vägen när ett kvarts kilo smör såldes till behövande till ett
något lägre pris. Åter visade sig milisen ovillig att låta sig
användas mot de fattigas intressen.
Trots borgarnas tal om de rödas våldsbenägenhet var
den socialistiska ledningen länge motståndare till all form
av arbetarbeväpning. Under våren och sommaren motarbetade de aktivt bildandet av väpnade organisationer utöver milisen. Det var inte förrän samhällsupplösningen
gått långt, och borgarnas vilja att organisera sig för ”ordningens” upprätthållande blivit allt mera utbredd, som
fackföreningsledningen i oktober uppmanade till ordningsgarden, och ända till november innan partiledningen
gjorde samma sak. Inte förrän i december antogs officiellt
namnet röda garden.
Storstrejk
Den 7 november, enligt den kalender som användes också
i Finland, avsattes den ryska provisoriska regeringen. Förutom de andra effekter detta hade på kampen i Finland,
medförde det att den påstått lagliga ordningen förlorade
ännu en stöttepelare. Tsarens överhöghet hade mer eller
mindre övertagits av den provisoriska regeringen. Men
vad skulle hända nu? Från borgerligt håll kom idén att,
med stöd av 1772 års konstitution, utse en interimistisk
regering att förvalta den – med uppdrag att få fram en ny
regent. SDP hade konsekvent förespråkat lantdagens
överhöghet, och oroades av borgarnas nya, mer auktoritära förslag, med en självständig verkställande makt, inte
helt – eller kanske inte alls – underställd lantdagen, och
potentiellt en direkt konkurrent. Oavsett om man tycker
att påståenden om ”statskupp” var överdrivet, är det uppenbart att borgarnas nya förslag var menat som ett skydd
mot att de fattiga massorna skulle kunna driva igenom
sina intressen.
Socialisternas nya linje efter valresultatet uttrycktes i
deras program Vi kräver. Detta bekräftade maktlagen och
ogiltigförklarade lantdagsupplösningen, så att makten i
väntan på en kommande konstituerad församling skulle
utgå från den gamla lantdagen. En viktig faktor bakom
den mer radikala linjen var det hårda trycket underifrån.
Att massorna krävde handling var något som ledningen
var överens om – och som oroade den, vilket de ofta betonade.
Den nya borgerliga talmannen vägrade emellertid att
ens ta upp Vi kräver till behandling. Samtidigt började den
12 november fackföreningarnas kongress. Det var ingen
sovjetkongress, men dock samlades företrädarna för en
stor del av arbetarklassen. Diskussionerna dominerades
helt av kraven på handling och på en röd regering. Samma krav hade en längre tid och nu allt kraftigare krävts av
23
arbetarorganisationer och massmöten på allt fler håll – i
revolutionens starkaste fästen som Helsingfors hade massmöten alltsedan april krävt handling.
Resultatet blev att en storstrejk utropades den 14 november – med det uttalade målet att stoppa borgarnas
antidemokratiska planer.
Strejken visade tydligt arbetarrörelsens styrka. I städerna och på många andra håll tog de över makten, eller
hade den inom nära räckhåll, medan borgarna var svaga.
(4) Arbetarnas revolutionära centralråd, den gemensamma ledning för arbetarrörelsens olika grenar som bildats
dagarna innan, diskuterade den uppenbara frågan: ska vi
överta makten? Och faktiskt, massrörelsens radikalism var
tillräckligt stark och situationen var tillräckligt gynnsam
för att de tveksamma socialisterna den 16 november beslutade sig för att ta makten när den låg vid deras fötter.
Men tyvärr – modet svek dem och de gjorde en eftergift
till den betydande högerflygel som motsatte sig detta. På
ett karaktäristiskt sätt beslutade de sig för att istället skjuta
upp beslutet till SDP:s extra kongress i slutet av månaden.
(5) Den 20 november avblåstes storstrejken under parollen: strejken upphör men revolutionen fortsätter.
Revolutionens möjligheter i november
Det råder föga tvivel om att detta var det bästa tillfället för
arbetarrörelsen att ta över. Trycket nerifrån var enormt,
och kampviljan var som störst. De ryska soldaterna var
dessutom mindre demoraliserade än de skulle vara i januari. Lättare att mäta är dock den vita sidans beredskap.
De var som mest villrådiga, de befann sig längre bort från
den kommande vårens militära hjälp i form av vapen och
trupper från Tyskland och svenska officerare samt de
återvändande jägarna. Deras beslutsamma ledare Mannerheim hade inte ens återvänt till Finland. Framför allt –
borgarklassen hade ingen väpnad statsmakt och var längre ifrån att bygga upp en. Den finska borgarklassen var
inte ens kompakt emot arbetarrörelsen före storstrejken –
delar av agrarerna och ungfinnarna var ännu i början av
november beredda att samregera med socialisterna på frågan om självständighet. Storstrejken övertygade dock hela
klassen med få undantag om socialisternas akuta farlighet.
Tiden fram till det öppna inbördeskrigets utbrott skulle de
använda till att alltmer samlas under en fast ledning. Den
27 november tillträdde den nya senaten under Svinhufvud och som skulle ge Mannerheim det mandat han behövde.
SDP skulle däremot använda tiden till ständig tvekan,
något som knappast stärkte arbetarklassens beslutsamhet.
I stort sett ända tills Finland klövs i två väpnade läger
skulle de debattera möjligheten av en koalitionsregering
med de mer progressiva borgarna – även om de nu åtminstone hade insett att socialisterna måste dominera.
Symptomatiskt är att de socialistiska ledarna vid storstrejkens avblåsande visade sin goda vilja genom att delvis låta
avväpna de röda gardena – ett tydligt utslag av en vilja till
kompromiss, däremot knappast det bästa sättet att förbereda sig för revolutionär krigföring.
Under storstrejken kunde de röda sannolikt ha tagit
makten och befäst den över hela landet relativt enkelt –
om de hade haft en energisk och beslutsam ledning.
Ett visst frågetecken kan resas för de vitas starkaste
fästen, Karelen och södra Österbotten. Emellertid skulle
de vita inte ha kunnat befästa sin makt där utan att avväpna de ryska garnisonerna, och detta kunde de i slutet
24
av januari göra bara tack vare de ryska soldaternas långtgående demoralisering – samt i Österbotten troligtvis
Mannerheims uppgörelse med de ryska officerarna. I mitten av november hade upplösningen inom armén inte gått
lika långt, så de vitas uppgift hade varit betydligt svårare.
Alternativet till att ta makten, för vilket förutsättningarna blev sämre under tiden som följde, hade varit att
ställa in sig på en långvarig period av laglighet och ordning utan revolution. Detta skulle ha förutsatt upprättandet av normala kapitalistiska förhållanden – inklusive en
ordningsmakt i form av en normal borgerlig stat – normal
med den säregenheten att den skulle domineras av de allt
mer antisocialistiska skyddskårerna – och således avväpning av arbetarnas försvarsorganisationer. För detta skulle
det ha krävts att arbetarnas krav hade hållits tillbaka, liksom att de mest militanta elementen hade isolerats, med
oundviklig demoralisering inom hela klassen. Det skulle
också ha krävt en starkare, beslutsam ledning, men en ledning som var beredd att hålla tillbaka den radikala kampen – åtminstone ända tills arbetarna hade tagit makten i
de omgivande länderna.
Alternativet till en beslutsam offensiv politik skulle därför ha varit en utpräglad reformistisk politik, som skulle ha
uppfattats som ett svek av större delen av arbetarklassen.
Högern inom rörelsen, som Tanner, kunde kanske ha
tänkt sig detta, men de var varken beslutsamma eller en
ledning. Den ledande gruppen kring Manner, Kuusinen
och Valpas hade ingen tanke på en sådan lösning. De var
oroade över de mest militanta skiktens radikalism, men de
var inte beredda att bryta med dem. Problemet var att
deras politik med radikal klasskamp som ständig press på
kapitalisterna var utopisk. Vid en viss nivå av press, när
deras system inte längre kan fungera kommer kapitalisterna oundvikligen att gå till motangrepp. Genom att under
hela året skriva att de rika bönderna och borgarna var
beredda att svälta ut arbetarna i krasst vinstsyfte, beskriva
lantarbetarnas kamp som berättigad, motsätta sig skyddskårerna och ge stöd – om än efter mycken tvekan – till
arbetargarden samt varna för borgarnas ”kupplaner”
hade socialistledarna hjälpt till att skapa den situation som
nu krävde beslutsam offensiv eller full reträtt.
Antingen hade arbetarrörelsen att beslutsamt skapa en
ny ordning, med fulla rättigheter för de arbetande, eller
kapitulation och erkännandet att borgarklassen och de
privilegierade skulle leda landet den närmaste perioden.
Uppror mot den lagliga regeringen?
I de vitas historieskrivning gjorde de röda ett uppror mot
den lagliga, demokratiska regeringen. Även de mera balanserade av de historiker som inte är socialister som Jaakko Paavolainen, Heikki Ylikangas och Anthony Upton
kan dock till stora delar ifrågasätta denna beskrivning. (6)
Det finska styret uppstod ur februarirevolutionen, och
redan detta ifrågasätter anspråken på ”laglighet”. Borgarna vann valet i oktober, det är vad deras anspråk grundar
sig på. De röda kan å sin sida peka på att de faktiskt hade
en majoritet i den tidigare lantdagen, som på ett odemokratiskt sätt upplöstes – med stöd från delar av borgarklassen. Men framför allt slets Finland isär av den alltmer växande klasskampen. (7) Arbetarklassen stod enad på den
socialistiska sidan, på den andra sidan stod de välbärgade,
de med högre befattningar och i de flesta fall de utbildade.
Finland gled obönhörligt och spontant mot inbördeskrig –
inte i någon mystisk betydelse av att folkdjupen som i ett
trollslag kastar av sig alla ledare och når sitt sanna uttryck,
men dock utan att någon central ledning hade kontroll
över utvecklingen. Speciellt sveptes socialistpartiet med
snarare än ledde processen. Dess ledning och mer radikala flygel, män – det var sannerligen inte många kvinnor i
ledande positioner i något läger – som Kullervo Manner,
Valpas, Sirola och Kuusinen, var alla på det klara med
revolutionens nödvändighet. Samtidigt var de noga med
att denna skulle utvecklas och inte medvetet frambringas,
och det var sällan utan att beklaga sig de framhöll att de
givetvis måste göra sin plikt att gå i täten när revolutionen
väl bröt ut. (8)
Den 12 januari 1918 beslutade senaten att den skulle
skapa en stark ordningsmakt. Detta är förstås något helt
naturligt för borgarna, och ingen speciell blodtörstighet
måste förutsättas för detta. Samtidigt är det uppenbart att
i den rådande situationen skulle detta av en samlad arbetarklass uppfattas som en enorm provokation, och minst
av allt bidra till att minska spänningarna. Detta betonades
än mer när senaten den 25 januari beslutade att skyddskårerna – slaktargarden i arbetarmun – skulle utgöra de nya
regeringstrupperna. Även borgarna förberedde sig på
strid. I finska Karelen, och speciellt i Viborg nära den
ryska gränsen utbröt det väpnade stridigheter, och ett
tillstånd av veritabelt inbördeskrig tog form under senare
delen av januari. Den 23 januari avväpnades de ryska
garnisonerna i Karelen, och en tåglast med vapen som på
Lenins anmodan hade skickats till de finska kamraterna
medförde en mobilisering av både röd- och vitgardister.
Slutligen tog både den röda och den vita sidan samtidigt, och oberoende av varandra, beslutet att gå till handling. De vitas nyutnämnde överbefälhavare – och de facto
ledare under hela inbördeskriget – Mannerheim beslöt att
anfalla de ryska garnisonerna i Österbotten samma dag
som arbetarrörelsens ledning efter en lång tid av tvekan
beslöt sig för att ta makten.
Norr om de vitas huvudstyrkor, i finska Lappland och i
norra Österbotten var styrkeförhållandena också mera
jämna. Det är svårt att säga vad som kunde ha åstadkommits med mer energiska rödgardistledare, men de
röda hade ett tag makten i städer som Torneå och Rovaniemi och var starka i hela regionen, och det krävdes
åtskillig möda innan de vita fick kontroll över hela norra
Finland. Slutligen stabiliserades dock de fronter som skulle
vara i stort sett intakta fram till mitten av mars.
Det röda Finland
De socialistiska ledarna hade motvilligt tagit makten.
Förutom de finska medlemmarna av bolsjevikpartiet fanns
det knappast en enda ens i SDP:s vänsterflygel som inte
hade vacklat fram och tillbaka. Vid flera situationer som
krävde djärva beslut hade de bara lyckats bestämma sig
för att inkalla en extrakonferens eller stämma. En alltmer
radikal strömning fanns också inom det röda gardets
ledning, framför allt i Helsingfors. Även deras inriktning
var emellertid problematisk. Snarare än att vinna hela
rörelsens förtroende för att leda denna genom de kommande striderna, sköt de i kraft av sin position bland de
beväpnade arbetarna den tvekande ledningen framför sig.
Denna pressades till att slutligen utropa sig till den nya
regeringen – folkdelegationen – men det skapade inte en
beslutsam revolutionär förtrupp.
Finland delas i två delar
Klockan 23.00 den 27 januari 1918 hissades till slut den
röda lanternan på arbetarnas hus i Helsingfors som signalen att arbetarklassen skulle ta över makten, enligt det
beslut som fattats några dagar tidigare. Som en spegelvänd version av omröstningen den 16 november hade
linjen att inte ta makten fått majoritet, men den moderata
flygeln var inte beredd att ta över ledningen för arbetarrörelsen och gav efter för dem som ville ta makten. Inbördeskriget var under uppsegling och kunde bara ha stoppats av en mer beslutsam ledning – beslutsam att hindra
revolutionen, och villig att offra de rödgardister som förbrutit sig mot det borgerliga samhällets lagar.
Genom beslutet föll makten i de rödas händer i större
delen av det mer utvecklade södra Finland. Svinhufvudsenaten hade inte heller tidigare haft någon verklig kontroll över städerna. Den viktigaste faktorn var nu styrkeförhållandena mellan klasserna. I städerna i söder hade de
vita ingen chans. Rödgardisterna plockade upp den makt
som redan låg inom räckhåll. I de vitas starkaste områden
tog dessa makten utan större problem. Däremellan fanns
det mera osäkra bygder. Där kunde faktorer som tillgång
på vapen eller rent subjektiva faktorer som egenskaperna
hos dem som ledde de lokala gardena avgöra. Lokala initiativ kunde därför påverka hur gränsen drogs mellan det
röda och det vita Finland – ganska stora delar av det som
blev det vita Finland får anses ha varit ganska osäkra.
Rödgardister
Socialistledarnas tveksamhet inför djärva åtgärder höll
i sig även vid makten. Också den sovjetryska regeringen
gick under sin första tid vid makten försiktigt fram med
nationaliseringar och annat – med statsmakten tryggt i
röda händer måste tilläggas, och utan tanke på samarbete
med de borgerliga politikerna. Bankerna nationaliserades
emellertid inom kort. Den finska röda regeringen gick inte
så långt. Finska statsbanken togs över, men privatbanker25
na och deras tillgångar rörde de röda inte – trots de allt
mer akuta finansiella problemen.
Det röda styret byggde inte på sovjeter. Istället var det
ledningen för partiet och fackföreningarna, utökade med
representanter för rödgardisterna som slutligen tog beslutet att ta makten. Detta hindrar inte den revolutionära
legitimiteten: hela arbetarklassen och betydande delar av
de fattiga bönderna stod bakom sina organisationer, och
den främsta uppgiften i den rådande situationen var inte
att utarbeta den mest idealiska representationen, utan att
säkra den röda makten. Samtidigt var det uppenbarligen
en brist att inget organiserat uttryck för hela den arbetande, även oorganiserade, befolkningen fanns, som det bästa
uttrycket för deras verkliga stämningar likväl som en arena för dra in dem i kampen – och slutligen efter segern
som det bästa sättet att organisera arbetarmakten. Det
som i viss mån hjälpte till att skapa vissa sovjetliknande
organ var tjänstemännens omfattande strejk och motvilja
att stödja det röda styret. Här som på många andra områden visade den röda regeringen en större tafatthet än
vad som borde förekomma under ett inbördeskrig, men
till viss del började de gamla ämbetsmännen att ersättas
med valda arbetarorgan.
Det utkast till konstitution som förberetts av den framtida ”ledaren” för Stalins Komintern, Kuusinen, gav ett
tydligt exempel på hur den revolutionära regeringen betraktade sina uppgifter. Makten skulle ligga hos det folkvalda parlamentet, regeringen skulle vara strikt verkställande och presidenten skulle inte ha några speciella befogenheter. För att bekräfta alla viktiga punkter skulle folkomröstningar hållas. Socialism stod det inte så mycket
om. För en vitgardist är det naturligt att tolka konstitutionsförslaget som ett bedrägeri för att lura folk tillräckligt
länge för att vinna kriget. Detta vore felaktigt: utkastet
avspeglade den idealistiska syn som inte ens ett öppet
klasskrig förmådde lösgöra socialistledarna ifrån. De
släppte inte sin uppfattning att landet ännu inte var moget
för socialismen, och att de arbetande klassernas röstövervikt skulle räcka för att säkra framtida socialistiska valsegrar. Ett visst motsägelsefullt drag fanns i att utkastet hävdade att inte ens en valseger kunde ge mandat till att
återinföra minoritetsstyre, och det antydde att nya revolutioner i så fall vore berättigade. De utvecklade dock inte
detta till en konsekvent revolutionär realism.
1 mars undertecknades ett fördrag mellan Sovjetryssland och det röda Finland – socialistiska arbetarrepubliken som de något motvilligt gick med på att kalla sig efter
att Lenin hade insisterat. Den finska ledningen var inte
beredd på någon form av federation, och deras kvardröjande nationella böjelser visade sig bland annat i att de
insisterade på gränsjusteringar. De var också skeptiska till
att ge alla ryska arbetare som bosatte sig i Finland fulla
politiska rättigheter. Alla finska arbetare och bönder som
slog sig ner i Sovjetryssland skulle däremot erhålla fulla
politiska rättigheter. Finland däremot begränsade sig till
att lova att de ryska medborgare som flyttade dit skulle få
politiska rättigheter ”på så lätta villkor som möjligt”.
Revolutionens omedelbara uppgifter
I sina analyser av 1848–49 års revolution i Tyskland betonade Engels nödvändigheten för revolutionärer att när
upproret väl var i gång handla djärvt och offensivt, vilket
Lenin hänvisade till 1917. (9) Samma sak tryckte Marx på
i sina råd till Pariskommunen 1871. Den följde dock inte
26
hans råd att gå till offensiv mot regeringstrupperna, med
det förutsedda resultatet: Versaillesregeringens trupper
samlade sig och krossade Pariskommunen i den värsta vita
terror som Europa hade skådat. Detta skulle visa sig som
blott den mest tragiska av parallellerna mellan Pariskommunen och den finska revolutionen.
De bästa förutsättningarna för en röd seger i hela Finland fanns som sagt under storstrejken i november. I slutet
av januari 1918 var borgarna mer samlade och beslutsamma, medan situationen för de röda snarast hade försämrats. Detta betyder inte att möjligheterna var borta
när inbördeskriget väl bröt ut. En beslutsam revolutionär
regering skulle djärvt ha gått på offensiven, innan de vita
hunnit samla sig. Fortfarande låg flera fördelar på den
röda sidan. Röda gardet hade mobiliserat fler än det vita.
(10) Industrikapaciteten låg i arbetarnas händer, vilket
inte minst innebar att det bara var dem som kunde göra
riktiga pansartåg – en viktig faktor i ett krig som i så hög
grad fördes över järnvägarna. Framför allt led de vita av
stor brist på vapen, ända tills den stora leveransen från
Tyskland den 17 februari. De hade fått en stor tysk vapenleverans den sista oktober året innan, och sedan hade de
övertagit de ryska soldaternas vapen i det vita Finland,
men bristen var stor, särskilt på ammunition. De röda
hade visserligen också brister på det området – men hjälpen från Ryssland befann sig närmare än den från Tyskland. Före mitten av februari hade den röda ledningen
tyvärr inte insett vilka behov de hade, vilket sammanhängde med att de inte insåg behovet av en militär offensiv – de inledde inbördeskriget i tron att deras reformprogram skulle vara tillräckligt för segern. När de väl klargjorde sina behov för sina ryska kamrater fick de åtskilliga
leveranser. 50 000 gevär skickades i slutet av februari, och
när Adolf Taimi kom till Petrograd för en andra beställning instruerade Lenin krigskommissariatet att till fullo
möta hans önskemål beträffande vapen.
En faktor som blev betydelsefull var bolsjevikledningens brist på intresse för Finland. Det var naturligt att
huvudfokus skulle ligga på Petrograd och Ryssland, men
man kunde ha önskat att de mer uppmärksamt hade följt
den finska utvecklingen. Under hösten 1917 var Lenin
under en tid i Helsingfors, och skulle ha haft gott om tid
att sätta sig in i situationen och bekanta sig med de finska
ledarna, och att sätta sig in i samt bestämt påpeka för de
finska socialisterna behovet av en militär offensiv skulle ha
varit välgörande. Detta torde också hänga samman med
den inledningsvis oklara linjen gentemot Finland. (11)
Då kriget i så stor utsträckning var beroende av tåg för
truppförflyttning – vägnätet var dåligt utbyggt, och marken var ännu snötäckt – var kontrollen över den dåligt
utbyggda järnvägen en av de viktigaste faktorerna. Den
röda ledningens brist på initiativ blev här en militär blunder av stor omfattning. De vitas militära situation skulle
ha varit avsevärt sämre om rödgardisterna hade lyckats
skära av järnvägen mellan de vitas två starkaste områden,
södra Österbotten och finska Karelen. Det saknades inte
heller förutsättningar för en offensiv i området. I Jyväskylä, Haapamäki med flera platser var de röda starka, och i
Varkaus tog de rent av makten. Det röda Tammerfors
kunde ha skickat förstärkningar.
En röd offensiv i centrala Finland kunde således ha avskurit de vitas två huvudstyrkor, flyttat fronten avsevärt
norrut och därmed fått betydande förstärkningar i form
av de röda arbetare och bönder som bodde i området –
som nu blev helt neutraliserade när de vita tog kontrollen.
Istället kunde områdes resurser ställas till kontrarevolutionens förfogande. Inte minst skulle de vitas militära – och
faktiska – högkvarter i Säinäjoki ha varit avsevärt mer
hotat om de röda hade trängt upp norrut längs järnvägen.
Naturligtvis finns inga garantier att de skulle ha lyckats,
revolutioner åtföljs aldrig av garantier, men det var här de
bästa möjligheterna fanns, och flera faktorer talar för att
utsikterna var goda. (12) Det var just en energisk ledning
som förstod de grundläggande militära nödvändigheterna
som fattades.
rika. Området dominerades därför av självägande, arbetande bönder – en utpräglat småborgerlig sammansättning således. Dessa hade inget otalt med städernas arbetare, och de var inte utpräglat antisocialistiska – även om
trakten dominerades av väckelserörelser och därför motsatte sig socialisternas ateism. Det var istället under paroller om frihetskrig mot ryssarna de stred. Ingenstans trodde
de stridande så hårt på de vitas propaganda som här.
Det var i första hand de frivilligt mobiliserade skyddskårerna från södra Österbotten som stoppade den röda
sidans utbredning, och som höll fronten tills den vita ledningen lyckades skapa en mera tränad värnpliktsarmé
som slutligen krossade revolutionen.
Sedan den franska revolutionen har Vendée varit en
symbol för massbaserade, kontrarevolutionära bondeuppror. De fattiga böndernas uppror mot den revolutionära
franska regimen slogs dock ner och kunde inte hejda omvälvningen. För riktigt allvarliga kontrarevolutionära bonderörelser har därför den finska historien skapat en ny
symbol: södra Österbotten.
Revolution och militär strategi
Kvinnliga rödgardister
De rödas brist på beslutsam handling visade sig kanske
tydligast av allt i att de inte lyckades gripa en enda medlem av Svinhufvuds senat – trots att den sammanträdde i
Helsingfors hela dagen som föregick det officiella röda
maktövertagandet samma kväll! Istället för ett dråpslag
mot den vita ledningen gavs denna således möjlighet att
både utnämna Mannerheim till överbefälhavare och mana tjänstemännen till den strejk som skapade avsevärda
problem för det röda styret.
Den småborgerliga kontrarevolutionen
Det finska inbördeskriget var ett utpräglat klasskrig. På
den ena sidan stod en enad arbetarklass, som naturligt
nog hade stort stöd bland de fattigaste bönderna och
landsbygdens proletärer och halvproletärer. Arbetarrörelsen var än så länge enad, med ett parti och en fackförening. Även om betydande delar av SDP:s ledning var
tveksamma till revolutionen var det mycket få av dem som
av den anledningen övergick till klassfiendens sida under
kriget. När den vita lantdagen återsamlades i maj 1918
fanns exempelvis endast en av de 92 socialistiska delegaterna närvarande. Strax efter den vita segern skulle arbetarrörelsen splittras, med ett legalt socialdemokratiskt
parti som avsvor sig allt vad revolution heter, och ett underjordiskt kommunistparti., men få socialister gick över
till fienden medan kriget pågick.
Den vita sidan leddes av de privilegierade och rika
klasserna, och i större delen av Finland var det borgare,
studenter, rikare bönder och affärsinnehavare som utgjorde skyddskårerna. Det finns dock viktiga undantag. I de
områden där de frivilliga skyddskårerna var starkast utgjorde deras huvuddel av arbetande, inte särskilt rika småbrukare. I Karelen – området som ligger närmast ryska
gränsen – och ännu mer i södra Österbotten var klassmotsättningarna mindre utvecklade. Speciellt i södra Österbotten saknades de fattigaste och jordlösa bönderna, liksom godsägarna och de rikaste bönderna. En av anledningarna härtill var att de fattigaste hade emigrerat till Ame-
Den militära strategin är för en marxist underordnad den
revolutionära politiken. Det är på politisk grund vi samlar
våra krafter, och underminerar motståndarens. Detta
innebär dock inte att de militära frågorna kan reduceras
till politik – lika lite som vår politik kan reduceras till ekonomi och sociologi. De militära frågorna är en separat
sfär, som under ett öppet inbördeskrig kan få en avgörande betydelse. En seger på den militära fronten skapar
möjligheterna att lösa de politiska frågorna. En röd militär
seger skulle således ha skapat tillfälle att direkt komma i
kontakt med och organisera Finlands alla fattiga bönder
och de arbetare som fanns i norr, det hade gett arbetarregeringen kontroll över hela landets tillgångar samt visat
trilskande borgare att motstånd var lönlöst. Omvänt skapade den vita segern möjligheterna för kontrarevolutionen att lösa krisen på sitt sätt – en möjlighet de utnyttjade
till fullo.
Det hade allmänt ansetts bland progressiva människor
alltsedan franska revolutionen att de hierarkiska arméerna
skulle ersättas av en demokratisk milis eller allmän folkbeväpning. Detta ingick också i Andra Internationalens program, och såväl bolsjeviker som mensjeviker höll fast vid
det. Noteras bör dock att det ingick i minimiprogrammet
– det ansågs inte som ett socialistiskt krav och ska således
inte blandas ihop med krossandet av den borgerliga staten. Ett syfte med folkbeväpningen hade varit allmänt frihetligt: hindra att militären användes emot folkets intressen. Det skapades också snart en något romantiserad syn
på de franska revolutionära arméernas segrar 1792–94,
uppfattningen att en fullt demokratisk organisering och
revolutionär entusiasm automatiskt skulle skapa en mer
effektiv militär styrka. Så hävdade mensjeviker och socialistrevolutionärer att de friare förhållandena efter februarirevolutionen skulle medföra ett effektivare militärt försvar mot Tyskland, och bolsjevikerna framhöll att sovjetmakt skulle medföra att de röda styrkorna i och med detta
skulle bli mer effektiva.
Väl vid makten tvingades bolsjevikerna snabbt dra
delvis andra slutsatser. Visserligen genomförde de den fulla demokratiseringen av de militära styrkorna, och detta
verkade också vara ett effektivt sätt att driva kontrarevolutionärerna på flykten – så länge dessa var dåligt organise27
rade. Krasnovs kosacktrupper skingrades på väg mot
Petrograd, Kaledins donkosacker besegrades och sovjetmakten spred sig obönhörligen ända bort i Sibirien. Det
förhöll sig annorlunda när den tyska armén gick på offensiven i februari 1918. (13) De andra- och tredjesorteringens trupper som inte ansågs dugliga att sättas in på västfronten svepte med lätthet undan de röda trupperna i vad
general Hoffman kallade ”det mest komiska krig jag har
skådat”. Den ryska armén var vid det här läget till största
delen upplöst, och att mobilisera frivilliga – och än mer
skapa en disciplinerad militärstyrka av dem – visade sig
betydligt svårare än vad som hade antagits.
Den finska erfarenheten bekräftade att uppmaningar
att frivilligt kämpa för arbetarklassens sak inte var tillräckligt. Det röda gardet bildades, liksom de röda gardena i
Petrograd och i andra ryska städer, på frivilligt medlemskap, val av befälhavare och fullt demokratiska diskussioner om vad som skulle göras. Bristerna ur militär synpunkt var uppenbara: order om anfall diskuterades ibland
i timmar innan de – för det mesta – utfördes, och många
var de garden som ansåg sig ha rätt till permission när de
hade behövts vid fronten. Inte minst tog de beväpnade
arbetarna med sig sin nyvunna 8-timmarsdag i fält. Efter
en hård dag vid fronten ansåg de sig ha rätt till ledighet,
snarare än att fullfölja de militära möjligheterna. Förhållandena i det vita gardet var än så länge till stor del desamma, även där valdes befälhavare och slaktarna ansåg
sig ha rätt att bestämma över krigföringen – vilket visar
att en militär styrkas interna struktur inte i sig själv kan
bestämma dess karaktär.
Speciellt hade båda sidor svårt att skapa en offensiv
styrka. Det var mycket skjutande från skyddade positioner
och från långt håll, och därmed stor ammunitionsåtgång,
men förvånansvärt få dödsfall. Ändå var det på offensiven
de röda skulle ha behövt gå. Tiden talade för de vita.
enklare om man vet att kamraterna bredvid inte sviker. På
så sätt hölls fronten upprepade gånger, där den annars
skulle ha upplösts i panik. Men ofta fanns inte tillräcklig
kraft att sätta bakom orden. Det räckte inte i slutändan för
att hindra fronten från att bryta samman. Inte minst fanns
det hela tiden betydande grupper av rödgardister som var
ovilliga att överhuvudtaget åka till fronten. Detta är visserligen förståeligt – dessa hade i stor utsträckning gått med
för att försvara hembygden, inte för offensiva operationer
– men inte desto mindre ödesdigert för den finska arbetarklassen.
En viktig faktor i detta var bristen på kompetent militär ledning. Den finska armén upplöstes 1901, varför utbildade officerare var en bristvara på båda sidor. De röda
hade ett mindre antal män som tjänstgjort i den ryska
armén, förutom det fåtal ryska officerare som ställde upp
för arbetarna. Ett substitut fanns dock i form av de mest
beslutsamma och främsta organisatörerna bland revolutionärerna, som Eino Rahja, Mikko Kokko, Aatto Koivunen, Verner Lehtimäki och inte minst det röda Tammerfors befälhavare, sågverksarbetaren Hugo Salmela. Dessa
ledde några av de mest stridsdugliga röda styrkorna. Även
det militära problemet är för den röda sidan i grunden
politiskt. En målmedveten revolutionär ledning skulle systematiskt ha valt ut och samordnat de begåvade organisatörerna, liksom de med största beslutsamhet skulle ha anlitat största möjliga antal utbildade militärer. Ju snabbare
de hade agerat, desto större utsikter för att lyckas – inte
förrän i slutet av februari började de vita samla på sig en
militär kader och rikligt med vapen.
Entusiasm och disciplin
Givetvis är revolutionär entusiasm en viktig – helt avgörande – faktor för varje röd styrka. Detta var således en av
bolsjevikernas viktigaste uppgifter i Röda armén, och
mycket kraft lades ner på agitation och propaganda. Speciellt mobiliserades kärnor av kommunistiska kadrer som,
vilket krigskommissarie Trotskij var mycket tydlig med,
inte skulle ha några privilegier annat än rätten att gå i
främsta ledet och vara först under fiendens eld. Vid avgörande frontavsnitt sattes ständigt självuppoffrande kommunister in för att leda och inspirera de mindre hängivna
kämparna. Detta byggde just på att det fanns ett disciplinerat kommunistiskt parti. Däremot är inte revolutionär
entusiasm i sig liktydigt med militär disciplin – och den
kan inte på ett abstrakt plan påstås vara överordnad. När
frågor avgörs med vapenmakt måste just en militär disciplin skapas – den revolutionära hängivenheten är för oss
en nödvändig grund för detta, men räcker inte som ersättning. Röda armén började snart införa tvångsmobiliseringar, rätten att diskutera order vid fronten avskaffades
liksom val av befälhavare. Framför allt klargjordes att det
var liktydigt med förräderi att överge fronten under strid.
Det finska röda gardets bästa organisatörer införde
delvis liknande åtgärder. De som trotsade order och ville
fly från fronten hotades med en kula från den egna sidan,
och skyttekedjor lades bakom den främre, för att hindra
denna från att upplösas. Naturligtvis kan ingen ha rätt att
på eget bevåg överge slagfältet, och hjältedåd blir mycket
28
Mannerheim
Den vita arméns offensiv
När lantdagen hade upplösts i augusti och socialisterna
hade misslyckats med att återsamla den avgick de ur senaten. Det kan naturligtvis anföras många argument för
detta, och det är sant att alla försök att utgöra ett gemensamt styre med borgarna blev alltmera farsartade. Samtidigt var det nu som borgarna på allvar började inse nödvändigheten att använda regeringsställningen för sina
klassyften. Med socialisterna borta kunde senaten ge sitt
direkta stöd till att bygga upp skyddskårerna. Den aristokratiska och militaristiska Mannerheim, när han i slutet av
januari utsågs till de vitas överbefälhavare, var inte nöjd
med de odisciplinerade skyddskårerna. Han drev igenom
att en mer effektiv styrka skulle byggas upp med värnplikt
i de vita områdena. En viktig stomme blev de jägare som
återvände i slutet av februari, samt några företrädesvis
svenska officerare som utgjorde större delen av hans stab.
Det fanns inte så mycket tid till träning som han skulle ha
föredragit, men dock tillräckligt för att göra den vita armén till en mer effektiv styrka än de röda gardena. Detta
blev den vita sidans avgörande fördel – det var denna
armé som intog det röda Tammerfors, och som tillsammans med tyska trupper krossade det röda Finland.
Så sent som i mitten av mars försökte de röda i närheten av Tammerfors att gå på offensiven för att erövra
Haapamäki, och därmed järnvägsförbindelsen till Karelen, och hota det vita högkvarteret. Detta förbyttes dock
snart i en vit offensiv: från den 16 mars gick de vita obönhörligen framåt i denna avgörande sektor och närmade
sig Tammerfors, som slutligen föll den 6 april. Samtidigt
hade en tysk styrka under von der Goltz landstigit i Hangö den 3 april, och en mindre trupp under Brandenstein i
Valkom. De röda pressades nu obönhörligen bakåt. Helsingfors intogs den 11–14 april av företrädesvis tyskar –
vilket emellertid innebar att den vita hämnden blev betydligt mildare än i Tammerfors och andra platser som togs
av vitfinnarna.
I början av maj hade den vita kontrarevolutionen segrat i hela Finland, och bara de revolutionärer som lyckats
fly till Ryssland undkom den fruktansvädra vita hämnden.
Revolution och klasshat
Det måste erkännas att klasshat i dess mer primitiva former var en viktig faktor i mobiliseringen av de röda styrkorna i det finska liksom i det ryska inbördeskriget, och
kommer så att vara, i högre grad ju fattigare och råare
förhållanden de förtryckta är uppfödda under. Detta är
dock också ett problem, då det får skadliga uttryck. Revolutionärt våld är och kommer att förbli nödvändigt så länge borgarnas klassmakt finns kvar, men för mycket av den
varan, liksom felriktad terror, kan lätt bli kontraproduktiv.
Likväl som den kan skingra motståndarsidan kan den, om
den övertygar skikt vi annars kunde neutralisera om att
våldsamt motstånd är enda möjligheten, pressa in dessa i
den aktiva kontrarevolutionen. På så sätt medförde i Ryssland alltför svepande åtgärder mot kosackernas privilegier
att även skikt av de fattigare bland dem slöt sig till den
vita sidan, liksom ett utbrett hat mot alla officerare övertygade många av dem att samexistens med den röda makten var omöjlig.
Inte minst kommer ett överdrivet användande av röd
terror att demoralisera den egna sidan – det är just mot
klassamhällets grymheter som den stora massan av arbetare revolterar. Således måste såväl alltför hatiska arbetare, liksom äventyrare och asociala och kriminella element
som oundvikligen i viss mån kommer att dras till båda
sidornas väpnade styrkor hindras från att få det fria spelrum de skulle önska. Detta är den andra viktiga anledningen till att man inte kan göra de revolutionära styrkornas demokratiska organisation till en överordnad princip
– att de röda styrkorna inte diskrediterar sig i den arbetande befolkningens ögon är i slutändan viktigare än att
varje röd soldat känner sig delaktig i truppernas beslut.
Dessutom måste den revolutionära politiska makten ovillkorligen vara överordnad den militära.
Den röda terrorn i Finland
I borgarnas propaganda var den röda regeringen en diktatorisk samling, med smak för terror. Detta är en grov
lögn. Den finska socialdemokratin hade från början haft
mer rikligt med höga demokratiska ideal än realism. Inte
ens inbördeskriget, innan det avlöstes av den vita terrorn,
förmådde ändra på detta. Också den ryska revolutionen
hade omgående avskaffat dödsstraffet. Bolsjevikerna var
dock tillräckligt realistiska för att snart ta det i bruk i det
uppblossande inbördeskriget, även om de drog sig för
detta under det första halvåret vid makten. Den finska
röda folkdelegationen var däremot konsekvent emot
avrättningar. De insåg det nödvändiga i vapnens bruk vid
fronten, men att avrätta vita fångar ville de inte veta av.
Revolutionära domstolar upprättades, men trots den hårda behandling som efter kriget väntade dem som deltagit i
dessa var de straff som utdömdes anmärkningsvärt låga.
Samtidigt fanns det en verklig röd terror. Bland de fattiga arbetarna och bönderna hade genom åren ett avsevärt klasshat samlats, och om detta inte disciplineras kan
det under en revolution få betydande utlopp. Den vita
sidan gjorde en stor sak av röda illdåd, och de drog sig
sällan för avsevärda överdrifter. Inte minst efter inbördeskrigets slut, med uppenbart syfte att skyla över den egna
terrorn, spreds en uppsjö rena fantasiprodukter om röda
grymheter. Däremot kan det inte förnekas att gagnlösa
och godtyckliga avrättningar skedde i en ibland avsevärd
skala – under hösten 1917, från det första den 24 september, drabbade de politiska morden faktiskt i högre grad de
vita. Jaakko Paavolainen kommer fram till 1 649 mord
begångna av de röda under hela perioden. (14) Den röda
terrorn blev grundligt utredd av segrarna, och siffran är
därför att betrakta som slutgiltig. Det ska observeras att
detta inkluderar alla avrättningar som var nödvändiga
och befogade i det blodiga inbördeskriget. Det ska också
betonas att denna terror inte på något sätt var sanktionerad uppifrån. Anthony Uptons noggranna undersökningar lyckades bara hitta en artikel i den röda pressen som
stödde röd terror. Den röda ledningen förmådde inte vidta effektiva motåtgärder, men i intet fall var det den som
uppmuntrade till terror.
Den röda terrorn var ganska godtycklig och drabbade
främst landsbygden. Större delen av den finska borgarklassen drabbades knappt alls (15) – vilket förstås inte
hindrade den från att skrika i högan sky. Städernas rika
befolkning kunde fortsätta att leva och äta bättre än några
andra, utan att deras tillgångar beslagtogs, och de kunde
utan större problem träffas och diskutera. General Mannerheims syster Sophie i det röda Helsingfors kunde inte
bara träffa sina klassfränder – hon lyckades också att via
Sverige hålla kontakten med sin bror, de vitas högste
ledare. De vita lyckades organisera militärt spionage, som
meddelades till de vita styrkorna – och till och med sätta
åtskilliga av Sveaborgs kanoner ut bruk! Uppenbarligen
29
hade ett visst mått av ändamålsenlig terror varit en militär
nödvändighet. Den mest systematiska åtgärd som den
röda regeringen genomförde var att stänga den borgerliga
pressen. Däremot gick de inte så långt som till att konfiskera de borgerliga tidningarnas tillgångar och lager. Detta
fick den absurda följden att arbetartidningarna led en
skriande brist på papper och tryckpressar, medan dessa
saker låg orörda i de vitas händer – detta under ett väpnat
klasskrig!
Således var den röda terrorn tillräckligt utbredd för att
orsaka skada i form av att egga de vita trupperna – men
långt ifrån så centraliserad och systematisk som hade
krävts för att göra den effektiv.
Den vita terrorn
Förhållandena var annorlunda på den vita sidan. Deras
högste ledare – militärt, och så länge inbördeskriget pågick de facto – var inte någon sentimental pacifist, snarare
så långt ifrån det man kan komma. Baron Gustaf Mannerheim kom från den högsta aristokratin, även om hans
svensktalande familj hade förlorat i inflytande i takt med
att de finsktalande tog över bland den finska överklassen.
Till skillnad från huvuddelen av de vita ledarna var han
inte antirysk och protysk – han hade tjänat tsaren i trettio
år och nått graden generallöjtnant. Under denna tid hade
han inte på minsta sätt arbetat för Finlands frigörelse.
Efter oktoberrevolutionen hade han sökt ett sätt att
kämpa mot bolsjevikerna. Att han gjorde det i Finland
under ett påstått frihetskrig mot Ryssland var på sin höjd
sekundärt. Den vita ledningen saknade socialisternas hänsyn mot sina motståndare. Från början klargjordes den
officiella vita linjen – alla som deltog i upproret var förrädare, och kunde inte vänta sig annat än det hårdaste
straff. Medlingsförsök utifrån avvisades bryskt, då det var
otänkbart att förhandla med förrädare. Även de röda
hade vid några tillfällen avrättat fångar som hade kapitulerat. I Varkaus i krigets öppningsskede hade de omringade röda genomfört deras sidas enda avrättningar av gisslan, och i Suinila hade en grupp rödgardister skjutit vita
som kapitulerat, innan de hindrades av sina kamrater.
Men detta hade inget stöd uppifrån. För de vita var detta
snarare regeln, och speciellt i början av kriget var det ofta
officerarna som gick i täten.
Under den vita offensiven i mars som ledde fram till
Tammerfors avrättades regelmässigt de tillfångatagna
röda, i Länkipohja och Korkeakoski med flera platser. (16)
Detta var utan tvekan en viktig anledning till att den röda
fronten så snabbt bröt samman – de var livrädda att tillfångatas, då detta sannolikt ledde till en kula i skallen eller
i hjärtat. Inte minst den höga andelen dödade rödgardister med så välplacerade kulor vittnar om avrättningar snarare än om dödsfall i strid. Visserligen försökte den vita
ledningen i slutet av mars, vid inledningen av slaget om
Tammerfors att i viss mån begränsa avrättningarna. Detta
har bland annat sin förklaring i att den vita terrorn, som
tidigare fick till följd att de röda flydde, nu började få motsatt effekt. I det omringade röda Tammerfors fanns inte
längre någonstans att fly, och en hägrande avrättning var
för många inget frestande alternativ till att stanna på sin
post.
Men ska inte heller överdriva den vita ledningens nyfunna humanism. Åt röda befälhavare, agitatorer och –
framförallt – ryssar (17) gavs ingen nåd. Att dessa sköts
utan rättegång fick till naturlig följd att det ofta räckte
30
med att bli utpekad av någon för att bli skjuten på fläcken.
Under hela kriget gällde att de som bar sin socialistiska
partibok – ett parti som månaderna innan fått nära hälften av alla röster! – bara hade en kula att vänta. Ylikangas
beskriver utförligt den vita mordorgie som åtföljde intagandet av Tammerfors. Denna fick en ytterligare skjuts
när Tammerfors förnedrade – av sina förlorade privilegier, inte av röd terror som i stort sett hade saknats i staden
– borgare fick vapen och tilläts delta. (18)
Den vita terrorn utreddes på intet sätt lika grundligt av
segrarna, och är därför svårare att beräkna exakt. Paavolainen kommer fram till en uppskattning på 8 380 avrättade röda. Som Ylikangas noga visar har de som avrättats
direkt efter strid ofta inte inräknats, likaså har många
skjutna bokförts som ”flytt till Ryssland”. Paavolainens siffror är därför en minimiuppskattning – den verkliga siffran ligger sannolikt en bra bit högre. Till dessa ska läggas
den enorma dödligheten i de läger som efter kriget uppfördes för att inhysa krigets förlorare. Av de minst 80 000
arbetare och fattiga bönder som spärrades in – kom ihåg
att Finland bara hade haft 110 000 industriarbetare! –
dog omkring 12 500 människor. Dessa avrättades inte, om
vi bortser från det ansenliga antal som summariskt sköts
för att de bröt mot lägrens regler, såsom att titta ut genom
fönstren när de inte fick. Den katastrofala trängseln, avsaknaden av hygien och framför allt bristen på mat kan
däremot helt tillskrivas de vita segrarna. Inte nog med att
behovet av föda hos de röda fångarna hade beräknats på
mesta möjliga optimistiska sätt – istället för prima råvaror
var maten ofta rutten, havren innehöll betydligt mer än
de ätliga kornen, och dessutom förbjöds anhöriga att ge
fångarna matpaket. Den vita terrorn, både de avrättade
och de som dog i lägren, dödade således allra minst 20
000 – och kan mycket väl ha varit närmare 30 000. Detta
är i klass med den ursinniga vita terrorn efter Pariskommunens nederlag 1871 – det skulle krävas fullt utvecklad
fascism för att på europeisk mark överträffa detta.
Tillfångatagna rödgardister i Tammerfors
Den vita segerns resultat
Den vita segern ledde inte till fascism. När den rasande
kontrarevolutionen fått sitt stabiliserade sig ett slags borgerligt demokratiskt system – med en stat som leddes av
vitgardister, och med att kommunistparti som var förbjudet ända fram till nederlaget mot Sovjetunionen 1944. 67
000 röda dömdes efter kriget till någon form av straff, och
även om de flesta benådades efter några år hade många
förlorat sina medborgerliga rättigheter. Det omedelbara
resultatet av kriget blev annars att Finland – trots de vitas
prat om ”frihetskrig” – blev en tysk lydstat. Den dominerande strömningen i den vita ledningen var protysk. De
vita styrkorna hade vunnit kriget till stor del med tysk
hjälp. Jägarna var utbildade i tyska armén, det var till stor
del med tyska vapen som de röda besegrades – och i april
landsteg två tyska styrkor i Finland, varav den största
utgjordes av 10 000 utbildade soldater.
Tyskland spelade således en betydligt större roll i kriget än ryssarna. I gengäld lovades Tyskland mycket förmånliga handelsvillkor med Finland med delvis kontroll
över utrikespolitiken, samtidigt som den finska armén
skulle byggas upp under kontroll av tyska officerare. Som
kronan på verket valdes en bayersk prins till kung av Finland, och han ansåg sig underställd den tyska kaisern Wilhelm II. Endast Tysklands nederlag i världskriget lösgjorde Finland från statusen som tysk satellit. (19)
Betydelsen av en röd seger
Finland var ett litet land i Europas utkant och hade föga
utsikter att någon längre tid överleva som isolerad revolutionär stat. Den finska revolutionens enda möjlighet var
att länka sitt öde till den ryska revolutionen, som en kontingent – med Lenins formulering – i den socialistiska
världsarmén. Att utreda vad det röda Finlands seger kunde ha fått för betydelse blir med nödvändighet spekulativt,
men kan ändå baseras på fakta. Inte minst skulle Sovjetryssland ha kunnat dra nytta av några av det forna tsarrikets bästa industrier, med åtföljande militant och välorganiserad arbetarklass. Både fungerande industrier och kunniga arbetare var en bristvara under ryska inbördeskriget.
Dessutom skulle Petrograd inte ha levt under ständigt hot
från det vita Finland – i stället skulle staden ha skyddats
av en pålitlig röd bas. Inga vitfinnar skulle ha skickats till
de baltiska områdena för att slå tillbaka sovjetmaktens utbredning, istället skulle den finska hjälp som hade skickats
tillfallit de baltiska revolutionärerna, vilka alltid hade varit
starka. Detta skulle mycket väl ha kunnat ändra utgången
av revolutionen i dessa områden.
Dödade rödgardister i Tammerfors
Judenitj offensiv mot Petrograd hösten 1919 skulle inte
ha kunnat utvecklats till något större hot med ett rött
Finland nästgårds. Vidare är det osannolikt att de vita
styrkorna i Murmansk och Archangelsk i norra Ryssland
överhuvudtaget skulle ha kunnat uppstå – och det är
osäkert om Polen skulle ha vågat sig på någon offensiv
1920 mot en starkare motståndare. Kort sagt kunde varje
sektor i den ryska revolutionens inbördeskrig ha avlöpt lite
smidigare och kostat mindre blod och förödelse – och
således skulle utsikterna för en mer gynnsam utveckling
efter inbördeskriget ha varit bättre. Med andra ord: en
röd seger i Finland kunde ha blivit en betydelsefull tyngd i
världsrevolutionens vågskål.
Den svenska arbetarrörelsen
Sedan maj 1917 hade den svenska arbetarrörelsen varit
uppsplittrad i det gamla SAP och i det nya Socialdemokratiska Vänsterpartiet – som sedan skulle byta namn till
Sveriges Kommunistiska Parti. Inom den svenska arbetarklassen fanns en enorm sympati för de finska klassbröderna och -systrarna. Det var däremot bara vänstersocialisterna som klart tog ställning för de finska socialisterna i
kriget. SAP, som numera befann sig i en regeringskoalition med liberalerna, intog en mer kritisk hållning. Privat
erkände Branting och hans närmaste kamrater att de inte
önskade se en revolutionär seger i Finland – det mest slående beviset för att den svenska socialdemokratins ledning
redan för 90 år sedan stod på kapitalismens trogna försvarares sida hellre än de kämpande arbetarnas, om de måste
välja.
Däremot var det otänkbart att öppet ta ställning för
den vita sidan, då detta skulle ha orsakat ett enormt raseri
inom den svenska arbetarklassen, som sympatiserade med
de röda. Det blev därför inget officiellt svenskt deltagande,
inga officiella trupper eller vapenleveranser. Däremot tilllät den svenska militären de officerare som så önskade att
resa till Finland för att slåss för kontrarevolutionens sak,
och myndigheterna ingrep inte mot de vapenleveranser
som organiserades till de vita. Faktiskt gick det formellt
neutrala Sverige så långt som till att eskortera tyska fartyg
med vapen och jägare till de vita genom svenskt vatten.
Svenska krigsfartyg i kontrarevolutionens tjänst – med socialdemokrater i regeringen!
De svenska frivilliga organiserades i den så kallade
svenska brigaden – även om namnet var en överdrift med
tanke på deltagarnas antal. Med sin höga andel av tränade militärer och officerare var svenskarna ett välkommet
tillskott för slaktarna. Dock fick de som stridande enhet
knappast den militära betydelse som ryktet har gjort gällande. Störst betydelse fick de svenska officerare som utgjorde en stor del av Mannerheims stab, och som hjälpte
honom att forma den segerrika vita armén. Efter kriget
återvände brigaden till Sverige, och tilläts paradera fullt
beväpnade genom Stockholm, till den borgerliga befolkningens jubel och till arbetarnas avsky. Socialister, som
Ture Nerman, som smädade det avskyvärda spektaklet
dömdes till bötesstraff. Bland de överklassyngel som dominerade de svenska frivilliga fanns det även en del arbetare.
Dessa dömde med detta sig själva till en position som paria inom arbetarklassen för resten av sina liv. (20) Folkets
dagblad, vänstersocialisternas tidning, uttryckte saken så
här: en strejkbrytare kan man under vissa omständigheter
förlåta – en svartgardist aldrig! (21)
Tysk invasion hur som helst?
Man kan också spekulera i om en röd seger skulle ha
spelat någon roll – skulle inte de tyska trupperna i vilket
fall ha tagit Helsingfors? Detta hade dock av flera anledningar inte varit så enkelt som det kan tyckas. Så länge
fredsförhandlingarna med Sovjetryssland pågick var Finland inte prioriterat för den tyska ledningen – fronten mot
Ryssland var viktigare. Dessutom hindrades trupprörelser
31
av havet – som under flera kritiska månader var täckt av
is. Enda vägen till Finland gick under tiden via Ryssland,
vilket inte var en tänkbar väg innan de ryska arméerna
slutgiltigt bröt samman, vilket skedde under senare delen
av februari. Således hade det knappast varit möjligt att
sätta in tyska trupper förrän allra tidigast i början av mars.
De trupper som kom landsteg inte förrän i början av april.
Ett beslutsamt rött maktövertagande i november hade
således haft flera månader på sig att befästa sin seger
innan något storskaligt tyskt ingripande hade varit möjligt.
Det tyska argumentet att de var där för att skydda den
lagliga regeringen hade dessutom förlorat i kraft om den
röda regeringen varit den enda som funnits på finsk mark.
Möjligheten att stoppa en tysk trupp ska inte heller underskattas. Både Hangö – där den tyska huvudstyrkan under
von der Goltz landsteg – och Helsingfors skyddades av
modernt kustartilleri. De finska röda lyckades inte få de
ansvariga ryska trupper som ansvarade för dessa att överlämna kontrollen, så att de kunde användas effektivt mot
alla landstigningar. Men detta är också ett problem som
en målmedveten revolutionär regering hade haft flera
månader på sig att lösa. Det ska också nämnas att de tyska
truppförflyttningarna i det ännu snötäckta finska landskapet var beroende av tågtransporter – och tågtrafik är
särskilt känslig för störningar som sabotage. Det går inte
att avgöra vilken roll – om någon – som den tyska armén
skulle ha spelat vid en tidig röd seger – men att kräva en
revolution fri från faror innebär att avsäga sig revolutionen i den verkliga världen.
Lenin och självbestämmanderätten
För Lenin var den nationella självbestämmanderätten en
viktig princip. Dock har den ofta missförståtts, inte minst i
relation till Finland, där den tidigt ställdes på sin spets. En
av de viktigaste formerna av förtryck att kämpa emot var
det nationella förtrycket. För Lenin, liksom de andra revolutionära marxisterna, var emellertid arbetarnas internationella klasskamp för socialismen det högsta kriteriet för
alla demokratiska krav. Således argumenterade han för att
de förtryckta nationerna skulle ha rätt till självbestämmande, inklusive avskiljande, i första hand just för att detta
skulle gynna den proletära klassolidariteten över gränserna. Därför förespråkade han konsekvent att de förtryckta
nationerna, som Finland, Polen och Ukraina, skulle ha en
ovillkorlig rätt att avgöra sitt eget öde. I synnerhet efter
världskrigets utbrott var han dock mycket tydlig med att
den internationella kampen för den socialistiska revolutionen var den högsta principen. Den potentiella konflikten fick sitt logiska klargörande strax efter oktoberrevolutionen, när verkligheten ställde frågorna på ett konkret
sätt i Finland och Ukraina. De förtryckta nationerna skulle ha sin självbestämmanderätt – men detta uteslöt inte
allt tänkbart stöd till andra nationers revolutionära rörelser.
I fallet Finland var det tydligt att det nationella förtrycket gav näring åt den finska nationalismen, och framför allt gynnade antiryska, ibland rent rasistiska, stämningar – inklusive i mindre grad inom arbetarklassen. Samtidigt var de ryska soldater som var stationerade i Finland
ett radikalt element – de dominerades allt mer av bolsjeviker, även om de samtidigt blev mindre disciplinerade och
stridsdugliga. Ända sedan februarirevolutionen nådde
Helsingfors hade de finska arbetarna gång på gång gjort
gemensam sak med de röda soldaterna. Upprepade gång32
er vädjade rödgardisterna om hjälp, och när de finska socialisternas ledning diskuterade möjligheterna till radikal
handling återkom ofta en fråga: kommer ryssarna att hjälpa oss? Detta avgör principfrågan: de finska revolutionärerna såg rödryssarna som vapenbröder och inte som förtryckare.
Därmed inte sagt att förhållandet var problemfritt.
Antiryska känslor blossade upp emellanåt även i det röda
gardet, och vid nederlag gavs ofta ryssar skulden. Ryska
befälhavare hade svårare att vinna sina rödgardisters förtroende än finska. Rysk hjälp som ledde till segrar över
slaktarna var dock välkommen. En annan viktig faktor är
att de vita mobiliserade sina trupper under paroller om
frihetskrig mot Ryssland. Ett ökat ryskt deltagande gav
givetvis näring åt detta. Däremot skulle denna faktor inte
ha upphört för att allt ryskt stöd hade dragits tillbaka. Inte
heller kan frågan betraktas abstrakt. Även om bolsjevikerna hade torgfört ståndpunkten att de finska arbetarna själva, utan inblandning utifrån, måste finna vägen till socialismen – vilket inga bolsjeviker gjorde! – skulle inte de vita
ha ärat liknande ideal. De stred med ett mindre svenskt,
och större tyskt stöd, i form av vapen, officerare och direkta militära trupper.
Bolsjevikernas politik
Trots vad stalinister och borgerliga antikommunister vill
göra gällande fanns inte den leninistiska visdomen klar
och inkapslad i Vad bör göras? Den bolsjevikiska politiken
utvecklades, och det vore absurt att tro att de skulle ha
haft färdiga principer för varje situation som skulle uppstå
vid makten. En viktig erfarenhet i denna utveckling var
den finska revolutionen – även om detta faktum verkar ha
gått de flesta förbi.
Bolsjevikernas politik – som enda ryska parti – var att
Finland skulle ha rätt till omedelbar självständighet. När
den finska senaten under Svinhufvud bad om självständighet fick de också det, utan knot den 31 december 1917.
Denna politik ökade utan tvekan bolsjevikernas inflytande
i den finska arbetarrörelsen. Under hela 1917 uppmuntrade bolsjevikernas representanter de finska kamraterna
till revolutionär handling, och de utlovade vapenstöd om
så skulle behövas. Exempelvis besökte Alexandra Kollontaj SDP:s kongress i juni 1917 för att sporra dem. Det
rörde sig emellertid om kamratliga argument och löften
om stöd. Till skillnad från inställningen efter Kommunistiska Internationalens grundande organiserade de inte
sina sympatisörer för att kämpa om ledningen i den finska
rörelsen – tyvärr måste man väl säga. Det fanns ett antal
finska medlemmar i bolsjevikpartiet, som bröderna Juha
och Eino Raija och Adolf Taimi, men någon enhetlig bolsjevikisk politik verkar inte ha funnits. Bolsjevikernas ledande företrädare gav också prov på en delvis motsägelsefull linje.
Det är sant att den på hösten bolsjevikledda räjongkommittén – den valda ledningen för de ryska soldaterna i
Finland – vid några tillfällen uttryckligen beordrade ryssarna att inte ingripa i kampen i Finland. Till skillnad från
detta beordrade Nikolaj Podvoiskij, en av bolsjevikregeringens dåvarande krigskommissarier, vid en tidpunkt de
ryska soldaterna i Viborg nära ryska gränsen att avväpna
både det vita och det röda gardet, men ändrade sedan
instruktionerna till att gälla enbart vitgardisterna. Inte
minst var en faktor bakom den tidpunkt när det öppna inbördeskriget bröt ut att en tåglast med vapen på Lenins
order skickats till de röda. När den öppna revolutionen
bröt ut fanns det emellertid ingen sådan tvetydighet i bolsjevikernas politik. Ordern från räjongkommitténs ordförande Smilga var tydlig: de ryska soldaterna i Finland beordrades ingripa på den röda sidan. (22)
Detta fick dock inte så stor betydelse som det under
andra omständigheter skulle ha fått. Hela den ryska armén befann sig i full upplösning. Dess inverkan på inbördeskriget var därför begränsad. Större betydelse fick att de
beordrades beväpna rödgardisterna, även om det skulle
visa sig att många av soldaterna var ovilliga att skiljas från
sina gevär, varför det dröjde till den ryska evakueringen
efter freden i Brest-Litovsk innan allt överlämnades. Ett
antal ryska officerare slogs också på den röda sidan. Mest
betydelsefull av dem var överste Svechin, som i början av
kriget ledde den västra fronten omkring Tammerfors.
V.I. L enin
I övrigt har missförstånd uppstått genom bolsjevikernas avsaknad av trupper att skicka. Röda armén hade
grundats formellt, men det återstod att bygga upp trupper
att bära upp namnet med. Sovjetryssland hade ingen organiserad armé. Frivilliga rödgardister hade många andra
platser att skickas till, som Don, Ukraina och Volga. Det
skickades även frivilliga till Finland, men detta kunde bara
ske i begränsad omfattning. Uppskattningsvis några tusen
deltog allt som allt. En stor del av dessa bestod av Petrogradfinnar, och många av dem sattes in i Karelen, och
kunde därför delvis betraktas som en förlängning av Petrograds försvar. Freden i Brest-Litovsk stipulerade att alla
ryska trupper måste dras tillbaka.
Lenin beklagade att de tvingades ge upp Finland, men
detta hade åtminstone den positiva sidan att de vapen
som många ryska soldater hade varit ovilliga att lämna
ifrån sig nu hamnade i rödfinnarnas händer. Vapen fortsatte att skickas från Ryssland, men detta borde ha skett i
större omfattning redan från början. Fram till mitten av
februari led de vita en stor brist på vapen och ammunition, och kunde av den anledningen mycket lättare ha besegrats än efter den stora lasten av vapen – och de vapen-
tränade jägarna – som kom från Tyskland den 17 februari.
Avslutning
Sällan har behovet av en beslutsam ledning visats tydligare än i Finland 1917–18. Försöken att på frivillig väg skapa en röd styrka och slå tillbaka borgarna var om något
mer framgångsrika än i Ryssland. Det har observerats en
slående brist på storslagna visioner – vilket utan tvekan
delvis hade sin grund i ledningens syn på revolutioner som
ett tvång som måste uthärdas snarare än en möjlighet att
djärvt bygga något nytt – men heroism saknades inte. Arbetarklassen förmådde inte skapa en effektiv offensiv styrka, men upprepade gånger slogs slaktarna tillbaka. Efter
att den röda fronten brutit samman fick de vita en kalldusch på skärtorsdagen när det röda Tammerfors uppvisade en försvarsvilja som skulle kräva ytterligare en veckas
strider och hård artilleribeskjutning att besegra, och innan
det hade en chock levererats i den röda styrkans återtagande av Orivesi under ledning av Eino Rahjas pansartåg. Inte minst besegrades faktiskt en tränad tysk trupp
under Wolf av desperata rödgardister den 28 april. Vid
detta tillfälle, liksom flera andra, lade båda sidor dessutom
märke till att de kvinnliga rödgardisterna spelade en ledande roll.
Den nödvändiga röda kampviljan fanns där. Det är
meningslöst att drömma om ett idealiskt proletärt medvetande – radikaliseringen kommer alltid att vara ojämn.
Det som saknades var ett parti som bolsjevikerna hade.
Detta innebär inte att de ryska revolutionärerna under
1917 hade en perfekt centraliserad apparat, som både
stalinister och konservativa gillar att hävda. Bolsjevikpartiet under 1917 hade åtskilligt av bristande disciplin och
andra brister, men det var tillräckligt disciplinerat för att
segra under de förhållanden som rådde.
Under det ryska inbördeskriget tvingades de på åtskilliga punkter strama åt centralismen – tillräckligt för att
detta senare skulle bli ett annat slags problem. Men Finlands socialdemokratiska parti, med en enad arbetarklassbakom sig, förmådde inte utgöra den nödvändiga beslutsamma ledningen. Därmed ledde kriget till nederlag. Det
finska kommunistpartiet bildades i exil i Moskva sommaren 1918, och leddes av en stor del av den gamla ledningen, som Manner, Sirola och Kuusinen. De medgav sina
tidigare politiska fel, om än på ett något abstrakt sätt, och
anslöt sig till det kommunistiska programmet. (23) Det är
dock högst osäkert vad aldrig så briljant ledning skulle ha
kunnat uträtta i Finland efter inbördeskriget. Den finska
arbetarklassen var så grundligt slagen att bara en massiv
chock utifrån skulle ha kunnat resa den igen, innan en ny
generation hade vuxit fram. Den revolutionära impulsen
kom inte, istället slukades kommunistpartiet av den framväxande stalinismen. Men nya uppsving är oundvikliga.
Det är vår uppgift att hjälpa den nya generationen att ta
till sig de historiska lärdomarna.
Jens-Hugo Nyberg
Noter
1. De flesta faktauppgifterna i artikeln är hämtade från
Anthony Uptons eminenta bok The Finnish Revolution
1917–18 (Minneapolis 1980).
2. För den provisoriska regeringens officiella förklaring, se en annan oumbärlig källa i ämnet, Hannu Soikkanen, Dokument från finska inbördeskriget (Ystad 1980), s. 69–
33
72.
3. Soikkanen, Dokument från finska inbördeskriget, s. 31–
39.
4. Upton, The Finnish Revolution 1917–18, s. 153: ”It
remains true that within 48 hours most of the country was
firmly under the control of the local revolutionary committees.”
5. Med Uptons formulering: ”The Finnish revolution
aborted at 7:00 A.M. on 16 November.” (s. 157)
6. Litteraturen framförallt i Finland har dominerats av
segrarnas ”frihetskrigslitteratur”, genomsyrad av den vita
propagandan, och den har kontrats av de rödas ”klasskampslitteratur”. För röda veteraners syn på saken, se
Palmaer & Mankinen, Finlands röda garden (Bokförlaget
Oktober 1973).
7. Med Uptons beskrivning: ”From August onward
/…/ the country became increasingly both ungoverned
and ungovernable, until by the beginning of November,
the society was close to total breakdown.” (s. 102)
8. Ännu i januari 1918 kunde Turkia sammanfatta
partiledningens linje med: vi ska vänta tills revolutionen
kommer, men inte sträva mot den, och definitivt inte
önska den. (Upton, s. 231)
9. Friedrich Engels, Germany: Revolution and CounterRevolution (International Publishers 1969). Texterna var
dock publicerade under Marx namn, varför Lenin när
han hösten 1917 studerade upprorets teori och praktik
inte visste ett Engels var författaren.
10. Sammanlagt under kriget mobiliserades omkring
100 000–140 000 rödgardister, även om alla inte gick att
få iväg till fronten.
11. Se avsnittet ”Bolsjevikernas politik” nedan.
12. Men Uptons bedömning: ”the substantial forces of
Red Guards and Russian soldiers in Tampere [Tammerfors] could easily have rushed out a force to Haapamäki
and secured it.” (The Finnish Revolution 1917–18, s. 280).
13. Det är dock felaktigt att hävda att den specifikt militära faktorn först visade sig vid den tyska offensiven.
Trots en enorm numerär övervikt misslyckades de röda
trupperna att krossa Kornilovs, senare Denikins s. k. frivilligarmé – som därför kunde växa till det inbördeskrigets
största kontrarevolutionära hot.
14. Den mest noggranna undersökningen av båda sidornas terror har gjorts av Jaakko Paavolainen, i förkortad version på svenska i Röd och vit terror (Stockholm 1986).
15. En litet fåtal städer, som Helsingfors och Viborg
hade ett litet antal dödade borgare, men den röda terrorn
var även där långt ifrån systematisk.
16. Mer utförligt om den vita offensiven och avrättningarna i Heikki Ylikangas utmärkta Vägen till Tammerfors
(Atlantis 1995), s 110–187.
17. Hatet mot ryssarna hade en tydligt rasistisk prägel.
I slutet av kriget piskades folkmordsstämningar upp på
sina ställen, och även en del vita ryssar avrättades.
18. Om Tammerfors fall och den perversa vita mordorgien se Ylikangas, Vägen till Tammerfors, s. 355–432, och
speciellt s. 433–448.
19. Upton, The Finnish Revolution 1917–18, s. 534f:
”White Finland had become a dependency of imperial
Germany /…/ what they had got was a mockery of an independent state.”
20. Eller åtminstone i 20 år, tills sosse- och LO-toppen
i och med Saltsjöbadsavtalet lyckades stävja detta.
21. För situationen i Sverige och Svenska brigaden, se
34
rödgardistsympatisören Rainer Anderssons Vad gjorde du i
Finland, far? (Sahlgrens 1999).
22. Smilga: ”Skoningslös likvid med revolutionens fiender. Alla ärliga element bland våra trupper, upp till
kamp mot de vita banditerna.” (Soikkanen, Dokument från
finska inbördeskriget, s. 254)
23. Dokumenten från finska kommunistpartiets grundande samt Kuusinens självkritik i Den finska revolutionen
(Aurora 1972).
Trotskister mot Hitler
Den 30 januari 1933 utsågs Adolf Hitler till tysk rikskansler. Det blev inledningen till mer än
tolv års terror mot den organiserade arbetarrörelsen, judar, homosexuella, romer, demokratiskt sinnade kristna och alla andra som motsatte sig nazisternas politik. Nazisterna
tillfogade den tyska arbetarrörelsen, som var en beundrad förebild i hela världens arbetarrörelse, ett avgörande nederlag. Den slogs sönder och konsekvenserna blev kännbara i
stora delar av världen.
Den trotskistiska riktning som uppstått inom ramen för
Kommunistiska Internationalen (Komintern) ställdes också utanför lagen och tvingades övergå till illegal verksamhet. Under åren efter 1933 utvecklade de tyska trotskisterna ett betydande motstånd mot naziregimen, särskilt i
västra delen av Tyskland längs floden Rhen och i Ruhrområdet – landets industriella hjärta.
Vänsteroppositionen inom Tysklands Kommunistiska
Parti (KPD) bildades 1930 som en fraktion med målet att
bekämpa stalinismen och reformera Komintern. När nederlaget i Tyskland inte ledde till någon kursändring inom
Komintern bröt trotskisterna med den stalinistiska ledningen och bildade egna organisationer. I Tyskland bildades IKD – Internationale Kommunisten Deutschlands – 1933.
IKD var 1938 med om att bilda Fjärde Internationalen.
Peter Berens är historiker i staden Oberhausen i Ruhrområdet och är enligt bokens upplysningar revolutionär
socialist. I sin bok Trotzkisten gegen Hitler (ISP 2007) redovisar han främst sin undersökning av IKD:s arbete i hans
egen del av Tyskland. Bokens upprinnelse är ett magisterarbete som Berens lagt fram vid universitetet i Duisburg.
Berens kan luta sig mot flera tidigare arbeten om de
tyska trotskisterna under 1930-talet. Hermann Webers
olika arbeten om KPD:s historia finns givetvis som en källa att ösa ur. När det mer specifikt handlar om trotskisterna finns främst Wolfgang Alles studie Zur Politik und Ge-
schichte der deutsche Trotzkisten ab 1930 (1994). Barbara
Weinholds fascinerande bok om de trotskistiska bergsklättrarna i Dresden bör också nämnas (se recension i Arbetarmakts nyhetsbrev nr 210, 23/10 2005).
Berens vill gå vidare i den tradition som visat att trotskisterna inte var en samling förvirrade intellektuella som
utkämpade kampen vid sina skrivbord. Istället var deras
verksamhet utåtriktad och de själva var praktiska människor som aktivt ville ingripa i och förändra historiens
gång.
Vänsteroppositionen i västra Tyskland
Allt eftersom staliniseringen av Komintern fortskred från
1924 började olika grupperingar i KPD orientera sig utifrån motsättningarna inom det sovjetiska partiet. I september 1926 vände sig 664 funktionärer inom KPD med
en förklaring till Kominterns och KPD:s ledning vari de
solidariserade sig med den så kallade Leningradoppositionen (Zinovjev, Kamenev, Krupskaja, m.fl.) och krävde en
grundläggande diskussion av den ”ryska frågan”.
Men motsättningarna inom KPD och Komintern ledde redan under senare delen av 1920-talet till att en rad
grupper bröt sig ur och grundade nya organisationer. De
sex största grupperna inom och utom KPD som stod i
opposition till stalinismen bestod var och en vid tidpunkten för sin uppkomst av flera tusen medlemmar. Den tyska polisen räknade exempelvis i början av 1927 med att
Spartakusbund hade 6 000 medlemmar, Entscheidende Linke 4
000 medlemmar, Gruppe Kommunistische Politik 3 000 medlemmar, oppositionen i stadsdelen Wedding i Berlin 3 000
medlemmar, Ruth Fischers och Maslows fraktion i KPD
mellan 6 000 och 7 000 medlemmar och Hugo Urbahns
fraktion i KPD (som senare blir Leninbund) 5 000 medlemmar. I Ruhrområdet och nedre delen av Rhen fick vänsteroppositionen i början av 1926 till och med ett övergående inflytande av masskaraktär.
Under de närmaste tre åren genomgick dock dessa olika vänstergrupperingar en djupgående kris. En del anslöt
sig till vänsterkommunistiska grupper som KAPD (Tysklands Kommunistiska Arbetarparti), andra slöt fred med
KPD-ledningen i samband med den ultravänsteristiska inriktning (”tredje perioden”) som antogs efter Kominterns
sjätte kongress 1928 och ytterligare andra gick tillbaka till
socialdemokratin (SPD). Den några år tidigare så starka
vänsteroppositionen hade 1929 krympt ihop till ett minimum och var helt i avsaknad av perspektiv.
En minoritet inom Leninbund i Duisburg-Hamborn,
grupperad kring Anton Grylewicz och Maria Backenecker, bröt med Urbahns och grundade den 30 mars 1930,
tillsammans med resterna av oppositionen i Wedding,
35
Förenade Vänsteroppositionen (VLO). VLO arbetade huvudsakligen inom KPD och blev den första trotskistiska
organisationen i Tyskland.
KPD-ledningens funktionärer, med den av Stalin tillsatte Ernst Thälmann som ledare, fick ofta kämpa i motvind för att driva igenom den stalinistiska politiken. Ett
talande exempel är när den politiske ledaren (Polleiter) August Creutzberg, tillsatt ovanifrån, trots att han sex gånger
ajournerat stadskonferensen i Mönchengladbach ändå inte fick en majoritet för Thälmanns linje. Creutzberg förklarade då helt enkelt att de 59 delegater som tillhörde
vänstern inte hade giltiga mandat och lyckades med återstående 24 delegater uppnå sitt mål.
Josef Schmitz i Bocholt
I Bocholt leddes KPD av Josef Schmitz från Oberhausen.
Han var född 1885, blev upplärd till vävare och anslöt sig
1911 till SPD. I mars 1917 dömdes han för myteri till tre
års internering. Under novemberrevolutionen 1918 tillhörde han arbetar- och soldatrådet i Leipzig. Han anslöt
sig också till Spartakusbund, som leddes av Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht.
När Schmitz återvände till Bocholt i slutet av 1918
grundade han en USPD-avdelning (USPD – Oavhängiga
Socialdemokratiska Partiet). När USPD 1920 beslutade
om kollektiv anslutning till KPD följde Schmitz med.
Under Schmitz ledning kom KPD att ha flera hundra
medlemmar i Bocholt och fick dubbelt så många röster
som SPD i valen. Han var även anförtrodd regionala och
nationella uppdrag inom partiet. KPD i Bocholt stödde
ultravänstern och under den revolutionära situationen
1923 blev han satt i ”skyddshäkte” under tre månader.
Schmitz är ett gott exempel på vilken typ av kommunister som anslöt sig till oppositionen. Berens beskriver
honom som en kommunist med starkt engagemang för de
mest utsatta i samhället. Han var en lysande talare och
blev en ”karismatisk arbetarledare… lokal hjälte för arbetarklassen i Bocholt”. Hans stora svaghet var dock bristen
på arbete i de reformistiska fackföreningarna.
I augusti 1927 uteslöts Schmitz ur KPD för ”fraktionsbildning”. Hela lokalavdelningen revolterade då öppet
mot partiledningen och Schmitz förklarade i december
1927 tillsammans med två andra ledamöter i stadens fullmäktige att de nu tillhörde Gruppe Kommunistische Politik/
Internationale Kommunisten. Hela KPD-avdelningen med 500
medlemmar utträdde då ur KPD och under flera år fanns
partiet inte alls företrätt i Bocholt.
Den nya gruppen startade en tidning som i sitt första
nummer fäste uppmärksamheten på att Trotskij svävade i
livsfara på grund av den stalinistiska repressionen mot
vänstern. GKP protesterade tillsammans med Leninbund
mot utvisningen av Trotskij från Sovjetunionen. En
internationell konferens hölls i Aachen i februari 1929 där
grupper från Tyskland, Frankrike, Belgien och Holland
grundade Internationella Trotskij-hjälpen för att ”rädda
de bannlysta bolsjevikerna”.
Vid kommunalvalet 1929 erövrade GKP sju platser
(över 20 procent av rösterna) och SPD bara tre. När
Schmitz i april 1930 dömdes till ett kortare fängelsestraff
möttes han efter frigivningen av 10 000 människor i en
stad med 35 000 invånare. Han fördes i triumf genom
gatorna från järnvägsstationen.
Inför det växande hotet från nazisterna återgick GKP
till KPD, men Schmitz uteslöts återigen i februari 1932
36
efter att ha lagt fram en resolution som kritiserade partiledningen. Hela den stalinistiska propagandaapparaten
sattes nu in mot Schmitz och han kallades ”kontrarevolutionär”, ”renegat”, ”förrädare” m.m. Schmitz anslöt sig
därefter till den vänster som brutit sig ur SPD och som
bildat SAP (Socialistiska Arbetarpartiet). Trots starka sympatier för Trotskij blev Schmitz dock aldrig trotskist.
Berens anmärker att ingenting i Bocholt idag påminner om stadens mest berömda arbetarledare: ”Bourgeoisien har inte glömt honom. Den har systematiskt utplånat
minnet av honom.”
Trotskisterna i västra Tyskland
Den första trotskistiska gruppen i västra Tyskland utgick
från en av KPD:s riksdagsledamöter, Maria Barnecker
från Hamborn. Hon dog dock redan på julafton 1931 i
tuberkulos.
Trotskisternas inledande arbete handlade ofta om att
övertyga och rekrytera anhängare till olika grupper inom
ultravänstern. I Rheinhausen anslöt sig exempelvis 25
metall- och gruvarbetare under ledning av den kände August Kopatz till Vänsteroppositionen. I Friedrichsfeld var
LO:s främsta stödjepunkt gruvarbetaren Strehlke. Han
var 1930 facklig ledare och senare kassör i ortens kommunistiska förening för arbetarsport.
I Dinslaken föll LO:s politik i mycket god jord. Under
1932 växte kritik fram i KPD:s avdelning på orten. Man
vände sig bland annat mot att KPD brännmärkte Trotskij
som ”kontrarevolutionär”. Ledande medlemmar hotades
av uteslutning men 80 procent av de 500 medlemmarna
ställde sig solidariska. Theodor Kleine-Beck var den mest
kände av KPD:s företrädare i Dinslaken. Ett möte som
organiserades av Kleine-Beck och andra uteslutna stoppades av 75 tillresta stalinister, men när VO därefter sammankallade till ett nytt möte vågade ingen störa eftersom
det kom 600 personer.
Vid sidan av gruppen i Hamborn blev den i Gelsenkirchen den mest dynamiska i Ruhrområdet. I mitten av
1932 hade gruppen 14 medlemmar och bestod av judiska
gymnasister, ungkommunister och tidigare medlemmar i
SAP. Till skillnad från andra LO-grupper bedrev man enbart propaganda och lyckades genom bearbetning av enskilda vinna nya medlemmar.
I Erkenschwick hade LO-gruppen 6 medlemmar, varav tre arbetade inom KPD – bland dem ordföranden i
ortens KPD-fraktion i fullmäktige. Gruppen hade relativt
stort inflytande bland fabriksarbetare, arbetslösa och i organisationen Röd Sport. I januari valdes en LO-medlem
till ordförande i Arbetarsimmarförbundet Fichte, vilket
KPD utan framgång försökte förhindra.
LO i Düsseldorf hade i mitten av 1932 två medlemmar och åtta sympatisörer. I Köln grundade Josef Metz
en grupp som i mitten av 1933 hade sex medlemmar.
Metz hade sina politiska rötter i den gamla socialdemokratin och Spartakusbund. Han var autodidakt – en bildad
arbetare – med marxistisk skolning.
I juli 1932 hölls en regional konferens för LO i området kring Rhen och Ruhr. Den regionala ledningen kom
enbart att bestå av fyra konstnärligt verksamma medlemmar, vilket stod i kontrast till de tio lokalgrupperna där
arbetare innehade de ledande posterna.
Proletär enhetsfront
LO genomgick två splittringar under perioden fram till
nazisternas maktövertagande. I juni 1931 bröt sig en
grupp under ledning av österrikaren Kurt Landau ut. I
januari 1933, precis innan Hitler blir rikskansler, bryter
sig en grupp till ut under ledning av den senare avslöjade
stalinistiske agenten Roman Well och ansluter sig till
KPD. Både Landau och Well drev en ultravänsterlinje i
förhållande till fackföreningarna.
Den enhetsfront mellan alla arbetarorganisationer
som Trotskij argumenterade så starkt för försökte LO omsätta i praktiken. I exempelvis Erkenschwick valdes på förslag av en LO-medlem ett kamputskott vid ett möte med
socialarbetare. Utskottet föreslog sedan övriga arbetarorganisationer en proletär enhetsfront mot fascismen, men
den föll slutligen samman efter sabotage av SPD men
innan dess bildades ett gemensamt arbetarförsvar.
Det fanns breda grupper inom den tyska arbetarrörelsen som var för en proletär enhetsfront mot nazismen.
Den politiska process som kunde ha lett fram till ett förverkligande av parollen i nationell skala hann dock aldrig
mogna tillräckligt. Men att stämningarna var utbredda
visas bland annat av att LO i Dinslaken i februari 1933,
alltså efter Hitlers tillträde som rikskansler, samlade 5 000
deltagare vid ett utomhusmöte. LO:s inflytande inom
KPD växte kraftigt under den sista tiden av legalitet. Berens drar slutsatsen att det skulle ha ökat ännu mer om
inte nazisterna kommit till makten just då.
Berens är kritisk till tidigare försök att beräkna LO:s
medlemsantal. Enligt en rapport från LO:s utlandskommitté hade gruppen 700 medlemmar i januari 1933. Han
menar istället att det bör ha varit omkring 1 000 medlemmar; därtill måste man ta med i beräkning de grupper
med hundratals ultravänsteristiska arbetare som var sympatiskt inställda till trotskisterna men som inte stödde hela
deras politik.
tappade de ständigt mark. KPO var en del av högeroppositionen i Komintern och hade 1930 6 000 medlemmar
men gick tillbaka till 3 500. I mars 1932 bröt sig 1 000
medlemmar under ledning av Jakob Walcher och Paul
Frölich ut och anslöt sig till SAP. SAP hade i sin tur 25
000 medlemmar i februari 1932, vilket i slutet av 1933
minskat till 17 500. Leninbund hade vid starten 1928 mellan 5 000 och 6 000 medlemmar men var två år senare
nere i mellan 500 och 1 000.
Ett annat mått på LO:s framgångar är att broschyrer
med Trotskijs artiklar om den fascistiska faran trycktes i
95 000 exemplar styck. Även om SAP och KPO lyckades
driva igenom proletära enhetsfronter på några orter, kunde LO göra detsamma i Bocholt, Erkenschwick, Dinslaken, Bruchsal, Oranienburg och Dessau.
I arbetarområdet Büchen i staden Remscheider kom
avdelningen i Röda Frontkämparnas Förbund – som kontrollerades av KPD – att agera på egen hand. De beväpnade sig, valde en ledning och patrullerade på gatorna för
att förhindra nazistiska våldsdåd i samband med valet den
5 mars 1933. Gatukampens tekniker förmedlades av en
veteran från den så kallade marsaktionen 1921. Nazisterna blev tvingade att med vapenmakt erövra arbetarkvarteren i Büchen. Erich Neumann, medlem i LO, dömdes
till fem års tukthus som straff för sin roll i händelserna.
Striderna i Büchen är ett av de få exemplen på väpnat
motstånd mot nazisternas maktövertagande, men det har
glömts bort i historieskrivningen om LO.
Ett annat exempel är Oranienburg utanför Berlin där
Röda Frontkämparnas Förbund, omdöpt till Vandrarförbundet Stormfågel, under ledning av trotskisten Helmut
Schneewiß med 100 medlemmar förfogade över två dussin armépistoler. Redan 1929 pryglades SA-medlemmar
av ”stormfåglarna” och när SA skickade mellan 400 och
500 slagskämpar till Oranienburg fick de ta till flykten. De
möttes nämligen av beskjutning när de försökte angripa
KPD:s lokaler. Fyrtio SA-aktivister greps av polisen och
dömdes för överfallet.
Den 30 januari anordnade SA ett fackeltåg genom
Oranienburg för att fira maktövertagandet men möttes av
”stormfåglarna”. Gatustrider bröt ut och åtta nazister fick
uppsöka sjukhus. När SA två veckor senare tänkte demonstrera utanför Schneewiß bostad, möttes de av två
dussin ”stormfåglar” beväpnade med pistoler.
Det illegala arbetet inleds
Heinz Berger, rikskurir för IKD, polisfoto
Hur såg det ut i den övriga vänstern i Tyskland? Till
skillnad från LO, som trots två splittringar gick framåt,
Nazisternas maktövertagande ledde till en våg av arresteringar av aktivister inom arbetarrörelsen. I västra Tyskland greps åtta LO-medlemmar. LO-funktionärer som
Klein-Beck greps, liksom Josef Schmitz. I slutet av februari 1933 ockuperades det tryckeri i Berlin som tryckte LO:s
tidskrift Permanente Revolution. Men redan i början av mars
utkom i Tjeckoslovakien första numret av Unser Wort, en
av de första tyska exiltidningarna överhuvudtaget.
Omställningen till illegalt arbete var relativt framgångsrik. LO:s sekreterare Erwin Ackerknecht, med partinamnet Eugen Bauer, reste under sommaren 1933 runt
till de viktigaste lokalgrupperna. På många håll minskade
antalet aktiva medlemmar genom gripanden eller genom
rädsla för repressalier. I Gelsenkirchen var det tvärtom.
Där växte gruppen från 14 medlemmar i mitten av 1932
till 30 medlemmar ett år senare. Utlandskommittén hävdade att antalet medlemmar minskade från 700 till 300
under första halvåret 1933.
Parallellt med nazisternas övertagande av makten och
37
kampen för att samla arbetarklassen till motstånd tvingades LO genomlida fraktionskampen med Wells grupp.
Den planerade rikskonferensen i slutet av januari 1933
sköts upp till mitten av mars då den ägde rum i Leipzig.
I juli 1933 drog Trotskij och därefter andra ledande
trotskister slutsatsen att det var utsiktslöst att försöka reformera Komintern. När banden till KPD klipptes av,
samtidigt som nazisternas terror pågick, drogs LO in i en
besvärlig organisatorisk kris. LO hade inte planmässigt
förberett sig på illegalitet och de centrala strukturerna i
gruppen upplöstes.
I och med brytningen med Komintern öppnade sig
andra perspektiv och kampen inleddes för att bilda en ny
arbetarinternational. Den internationella vänsteroppositionen sökte allierade för den kampen och tyska SAP var
en av de grupper som svarade positivt. Därmed kom LO,
nu omdöpt till IKD, att inrikta stora delar av sitt arbete på
samarbete och diskussioner med SAP. Ett stort problem
var att SAP inte alls var någon kaderorganisation utan
snarare påminde om lösligt organiserade socialdemokratiska partier.
Weber fick mothugg av Arkadi Maslow, som tillsammans med Ruth Fischer utgjort ledningen inom KPD
under dess ultravänsterperiod i början av 1920-talet. Deras grupp stod utanför IKD men Fischer var medlem i
ledningen för trotskisternas internationella organisation.
Maslow hävdade att det handlade om att ge stöd till
vänsterflygeln i den fascistiska rörelsen i kampen mot
kyrkan. Han krävde att kyrkan skulle utplånas och arbetarna fick till inget pris ställa sig på samma sida som kyrkans toppar. Ruth Fischer menade dessutom att man
måste länka nazisternas ungdomsrörelse till kraven på utplånandet av kyrkan som statlig institution, separering av
kyrka och stat och avskaffande av undervisning i religion.
Trotskij förhöll sig avvaktande till diskussionen. Gentemot Weber menade han å ena sidan att arbetet i fabrikerna var viktigare, å andra sidan hävdade han att revolutionärer måste stöda katolikernas och protestanternas
kamp för att få förbli katoliker och protestanter. Det
handlade inte, menade Trotskij, om att ge stöd till kyrkan.
Marxismens motstånd mot kyrka och religion måste upprätthållas. Revolutionära marxister är också mot frimureriet, men om fascisterna i Frankrike angriper frimurarna
eller det borgerliga radikalpartiet måste de – ”om nödvändigt med gevär i händerna” – försvara dem, menade
Trotskij.
Trotskij hävdade att kamraterna i Tyskland obetingat
måste försvara trosfriheten, alla konfessioners likställdhet
och exempelvis de katolska ungdomsföreningarnas föreningsrätt. Revolutionära marxister kan inte, trots kritiken
av olika riktningar i kyrkorna, hjälpa nazisterna att utplåna kyrkorna.
IKD var speciellt framgångsrikt i judiska kretsar. Det
vänstersionistiska Haschomer Hazair kom på flera platser,
både i och utanför landet, under trotskistiskt inflytande.
Ur den organisationen kom exempelvis Abraham Léon,
författaren till Marxismen och den judiska frågan.
Illegala strukturer
Vänsteroppositionens tidning i Tyskland
Enskilda medlemmar och grupper från SAP bröt med
ledningen och anslöt sig till trotskisterna. Så var exempelvis fallet med SAP:s grupp i Neuß, som bestod av arbetare
och arbetslösa, som i sin helhet gick över till IKD. Men
arbetet med SAP ledde inte till någon sammanslagning
och SAP kapitulerade inför den stalinistiska folkfrontspolitiken.
Kyrkokampen
Nazisternas strävan att monopolisera all politisk verksamhet i Tyskland ledde i mitten av 1930-talet till den så kallade kyrkokampen. En av IKD:s ledare, Josef Weber, hävdade att kyrkorna var tvungna att försvara sig och att
arbetarklassen var förpliktigad att obetingat stöda alla
rörelser som kunde föra till en konflikt med den fascistiska
staten eller till en splittring inom bourgeoisien. Det berodde mer på arbetarna än kyrkan vad som skulle bli av
denna rörelse. Ett förbund mellan proletariatet och småborgerligheten var eftersträvansvärt.
38
Hur bedrevs då det illegala arbetet? Berens ger exempel
från västra Tyskland, där ortsgrupperna delades i en inre
och en yttre krets. Den yttre kretsen träffades regelbundet
varje vecka i grupper om tre till fem medlemmar för att
diskutera politiska frågor. De leddes av en instruktör som
stod i förbindelse med överordnade instanser. Alla medlemmar använde partinamn och ledande kamrater hade
ofta flera. Den inre kretsen omfattade ortsledningen och
instruktörerna. En instruktör fick leda högst fyra celler i
den yttre kretsen.
IKD gick märkligt nog framåt efter naziregimens upprättande. Hösten 1933 fanns det bara 300 medlemmar,
men redan i februari 1934 hade medlemstalet ökat till 1
000 i åtta regioner med 43 ortsgrupper.
Tidskrifter och internt diskussionsmaterial delades ut
till medlemmar och nära sympatisörer, men de måste
lämnas tillbaka samma dag för att ges vidare eller brännas. Kontakterna mellan kamraterna i exil och de som
fortsatte kampen inne i Tyskland upprätthölls även med
post. Enligt Gestapos uppgifter fick exempelvis två av trotskisterna i Dinslaken post från Sverige. I korrespondensen
användes osynligt bläck och citronskrift. Från slutet av
1933 användes koder för meddelanden till utlandet. För
ortsgruppernas städer användes bokstavs- och sifferkombinationer som ännu inte helt har avkodats. Även en kortvågssändare användes 1935 för meddelanden från ut-
landskommittén i Paris till ledningen i Magdeburg.
I början av 1936 företog Karl Schmidt, medlem i
gruppen i Berlin, en rundresa till IKD:s grupper, som då
fanns kvar i Berlin, Hamburg, Leipzig, Dresden, Magdeburg, Frankfurt am Main och Ruhrområdet. Redan i
november 1935 lyckades dock Gestapo bryta sönder
grupperna i västra delen av landet. Även ledningen greps.
I slutet av 1935 upptäckte Gestapo 80 medlemmar och
sympatisörer i Hamburg. Ett år senare greps 60 trotskister
i Danzig (nuvarande Gdansk i Polen). Då återstod cirka
230 medlemmar i IKD.
Förföljelserna mot IKD
Listan över de trotskister som greps, misshandlades, torterades och dödades av Gestapo är lång. Gestapo lyckades
dock inte upptäcka alla medlemmar. I exempelvis Gelsenkirchen kände Gestapo till 20 av 30 medlemmar. Tio av
dem gick i exil och de övriga tio greps men resten förblev i
frihet. Även i Hamburg förblev tre grupper med tre medlemmar i vardera oupptäckta på textilföretaget Blohm &
Voss. Delar av gruppen i Magdeburg fortsatte verksamheten fram till 1938, då de gick i exil. Gruppen i Dresden
föll offer för repressionen i slutet av 1937 och början av
1938.
Fritz Reuter, IKD Duisburg-Hamborn, polisfoto
Berens hävdar att det var fel av IKD att använda en
leninistisk modell när det illegala arbetet byggdes upp.
Eftersom fascismen inte bara förfogade över statens styrkor utan även en massrörelse, borde det ha varit bättre att
låta de regionala organisationerna fungera oberoende av
varandra. Centraliseringen av information och verksamhet kunde ha utförts av utlandskommittén.
I koncentrationslägret Buchenwald organiserades en
cell med medlemmar i den internationella trotskistiska
rörelsen. Den hårda kärnan av trotskister i Buchenwald
träffades varje söndag för att diskutera politiska frågor.
Det stalinistiska KPD hade ett betydande inflytande i
lägret och en del trotskister och vänstersocialister tvingades dölja sin politiska identitet för att överleva. KPD förbjöd sina medlemmar att diskutera politik med trotskister.
Ett antal trotskister och andra vänsteroppositionella
mördades i lägren. Andra lyckades överleva, som Karl
Fischer från Österrikes Revolutionära Kommunister
(RKÖ), en oberoende trotskistisk gruppering. Fischer blev
senare i Österrike gripen av den sovjetiska säkerhetstjänsten och tillbringade nio år i Sibirien innan han frigavs
1955.
Judiska medlemmar i IKD behandlades speciellt brutalt av Gestapo och de fick alltid högre straff än andra
medåtalade. Efter långa fängelsestraff mördades exempelvis Hans Berger och Heinz Leidersdorf i Auschwitz den
18 februari 1943.
Långa fängelsestraff följdes ofta av tjänstgöring i
straffkompanier. Det var ofta vägen till en säker död. Av
tolv yngre medlemmar i IKD-Berlin som skickades till
Jugoslavien i straffbataljon 999 för att kämpa mot partisanerna överlevde bara en.
IKD:s kamp övergick 1936, med andra ord, till stor
del från underjordisk verksamhet till en fortsatt kamp i
fängelser, tukthus och koncentrationsläger.
Exilen
För trotskister från västra Tyskland var Amsterdam det
första målet i exilen. Där togs de om hand och fick tak
över huvudet av belgiska kamrater, bland vilka märks
Henry Mandel, vars son Ernest är betydligt mer känd. I
exilen bildades ortsgrupper på olika håll: Paris, Antwerpen, Amsterdam och senare Köpenhamn. Ofta fick trotskisterna leva illegalt även i sin nya omgivning. Det var
dock inte bara respektive lands myndigheter som försökte
övervaka dem, även KPD fortsatte att spionera på dem
och utgjorde en stor fara.
Heinz Epe, även känd under namnet Walter Held, var
från Remscheider i västra Tyskland. Inledningsvis skötte
han publiceringen av IKD:s tidskrift i Tjeckoslovakien,
men han kom senare att ta sig till Norge där han tjänstgjorde som Trotskijs sekreterare. I samband med den tyska ockupationen flydde han till Sverige. Han hade tidigare i Stockholm representerat trotskisterna i sammanslutningen av socialistiska ungdomsorganisationer. Bland andra med samma uppdrag märks Willy Brandt som tillhörde SAP. Epe deltog i grundandet av den norska tidningen
Oktober, kring vilken en trotskistisk grupp bildades. I början av 1941 försökte Epe med hustru och son att ta sig till
USA via Sovjetunionen. Ingen av dem hördes av efter
inresan i Stalins rike.
IKD:s historia i exilen är inte särskilt ärorik. Liksom
många andra grupper i liknande situationer bröts gruppen
sönder av inre konflikter och en pessimism som bara ökade med åren när den tyska arbetarklassen inte reste sig för
att krossa det nazistiska monstret. Gruppen i Paris reducerades 1937 genom en splittring och kom huvudsakligen
att ägna sig åt dialektiken – ett säkert tecken på politisk
urartning.
Det finns åtminstone en insats som IKD genomförde i
exilen som är värd att minnas. En grupp kring Paul Widelin utvecklade i franska Brest ett beundransvärt illegalt
arbete med tidskriften Arbeiter und Soldat bland ockupationsmaktens trupper. Gruppen lyckades också vinna ett
antal tyska soldater för sin politik innan de avslöjades och
avrättades.
39
Märkliga öden och kvinnliga trotskister
Det finns en rad märkliga öden bland de tyska trotskisterna. IKD:s främste kurir i illegaliteten var Hans Berger.
Hans syster Hilde var aktivist i IKD-Berlin. Hilde greps
och när hon efter avtjänat straff i tukthus släpptes i maj
1939, försökte IKD:s ledning få ut henne ur landet. Hon
möttes utanför tukthuset av den norske kamraten Kjell
Ottesen som försökte hjälpa henne att lämna Tyskland.
Hilde fick dock inget tillstånd att resa och deporterades
som judinna till Polen. Under den tyska ockupationen
hamnade hon i ett ghetto och sedan i ett koncentrationsläger. Hilde lyckades dock överleva som sekreterare till
fabrikanten Schindler, som senare blev berömd genom
Spielbergs film Schindler’s List.
Här och var fortsatte verksamheten på lokal nivå. De
gamla kamraterna i Berlin som ännu var på fri fot samlades till en minnesstund när Unser Wort, som fortfarande
smugglades in till huvudstaden, meddelade att Trotskij
mördats i början på hösten 1940. Så sent som 1940 ska
det ha funnits kvar 300 medlemmar i Tyskland som på
olika sätt fortsatte verksamheten.
Hur var de kvinnliga medlemmarnas ställning i IKD?
Vi har redan nämnt Maria Backenecker, som tidigt dog i
tuberkulos men som hann spela en avgörande roll för
LO:s bildande. I övrigt fanns det en kvinna i ledningen för
LO under tiden som fraktion i KPD. Det var Alida Leonhard, en lärarinna från Potsdam, som typiskt nog förde
protokollet.
En annan kvinnlig medlem var Margaret Watz (senare
känd som Margaret Dewar, se självbiografin The Quiet Revolutionary, Pluto Press 1989), som 1937 felaktigt utpekades
som naziagent av en borgerlig tjeckisk tidning. En undersökningskommission tillsattes och resultatet blev att både
den tjeckiska tidningen och KPD:s Rote Fahne tvingades
trycka rättelser. Hon förblev, enligt Berens, hela sitt liv
”oortodox trotskist”.
Berens nämner en lång rad kvinnliga medlemmar som
gjorde viktiga insatser i IKD:s arbete på basplanet, men
deras roll i ledningen var begränsad.
Efter krigsslutet
När Jakob Moneta 1948 återvände till Köln från Palestina
i spetsen för en handfull tysk-judiska trotskister fanns det
inte mycket kvar av IKD. Moneta träffade dock på några
gamla medlemmar och barn till gamla kamrater. Men
många hade gett upp och det var bara några få bland de
gamla trotskisterna som försökte föra IKD-traditionen
vidare till yngre generationer.
Berens bok är minst sagt väldokumenterad och innehåller även en del bilder. Den avslutas med en förteckning
40
över de viktigaste tyska trotskisterna under 1930-talet. På
några få rader sammanfattas hela liv av kamp och motstånd.
Låt oss återge några typiska livsöden för att visa vilket
slags människor som var aktiva trotskister:
Arthur Goldstein född 1887 i Lipine bei Breslau, journalist, medlem i SPD 1914, USPD 1917, ultravänsteristiska
KAPD 1920, företrädde KAPD i Kominterns ledning,
utesluten 1922, återgick till SPD, fram till 1928 medlem i
Der Rote Kämpfer, emigration till Paris 1933, koopterad till
IKD:s utlandskommitté 1933, brytning 1934 tillsammans
med Ackerkneckt. Transporterades från Drancy till Auschwitz den 23 juni 1943 där han mördas.
Anton Grylewicz, född 1885, verkstadsarbetare, medlem
i SPD 1912, USPD 1917, en av ledarna för de revolutionära fabriksrepresentanterna, förste ordförande i USPD i
Berlin 1920, organisationssekreterare för KPD i BerlinBrandenburg, fullmäktige för KPD i Neukölln 1920–24,
medlem av KPD:s ledning (Zentrale) 1924, representant i
delstatsparlamentet i Preussen 1924, utesluten ur KPD i
april 1927, organisationssekreterare i Leninbund, grundar
med minoritet från Leninbund Vänsteroppositionen inom
KPD (LO), medlem av LO:s riksledning, mars 1933 exil i
tjeckiska Bodenbach, därefter Prag, medlem av IKD:s
utlandskommitté mellan 1934 och 1937, angreps i Moskvaprocessen 1936, avslöjades i Tjeckoslovakien och greps
men lyckades fly, kom till Paris 1937, till Kuba 1941,
1955 tillbaka i Berlin, verkade som trotskist i SPD och avled 1971.
Berens bok är värdefull och en guldgruva för den historiskt intresserade. På några ställen låter han dock sin
vetenskapliga inställning ge vika för småsinta kommentarer om personer som han uppenbart ogillar.
Det är en bok om hundratals kämpar som genom erfarenheterna av första världskriget, SPD:s förräderi 1914,
novemberrevolutionen 1918, flera revolutionära situationer fram till 1923, brytningen med SPD, bildandet av
USPD och KDP, ultravänsterns förvirring, uppkomsten
av olika vänsteroppositionella grupperingar i och utanför
KPD, misslyckande efter misslyckande, slutligen samlades
i bildandet av den tyska Vänsteroppositionen.
Tiden blev dock alltför kort, bara två tre år, för att till
fullo förverkliga potentialen i den trotskistiska politiken
med proletär enhetsfront. Deras ansträngningar bar i slutändan inte frukt, men till skillnad från socialdemokrater
och stalinister kan vi trotskister säga att vi åtminstone försökte. Vi gav aldrig upp inför nazisternas maktövertagande. Våra kamrater kämpade in i det sista och de flesta
blev verkliga hjältar i den antifascistiska kampen.
Per-Olof Mattsson
Andreas Malm om klimatfrågan
De senaste åren har det, som höjdpunkter i debatten om den globala uppvärmningen, utkommit några böcker, som Mark Lynnas Sex grader eller Tim Flannerys Vädermakarna,
som är skarpare och bättre än nobelpristagaren Al Gore. Till denna skara sällar sig Andreas Malms Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara
för sent (Atlas 2007). Bara det är en god anledning att läsa boken. Speciellt uppskattar jag
det historiska perspektivet som så ofta saknas, skriver Jens-Hugo Nyberg.
Miljövänner har ofta argumenterat som om det finns en
naturlig jämvikt i naturen, och så kom människan och
förstörde allt. Detta har gett utrymme för skeptiker, som
någonstans har hört att klimatet genom årtusendena har
varierat storligen, att med inbillad triumf skriva insändare
som förklarar att oron för klimatförändringarna bara är
nonsens – de vet minsann att klimatförändringar är något
helt naturligt, även om den vetenskapliga expertisen verkar ha missat detta faktum. Jag vet inte hur länge dagspressen tänker fortsätta att ta in dylika insändare som seriösa debattinlägg, snarare än under ”roliga sidan”, men
det bästa sättet att motverka dessa ”argument” torde vara
att studera fakta i fallet.
Naturligtvis motsäger inte tidigare, helt naturliga klimatförändringar att den mänskliga civilisationen har orsakat den nuvarande uppvärmningen – om detta är ju vetenskapen numera helt överens. Inte heller borde det faktum att det globala klimatet under kritaperioden kanske
var sådär 10 grader varmare än det nuvarande vara särskilt lugnande. Stora förändringar i klimatet har alltid
medfört stora förändringar för djurlivet. Med andra ord:
omfattande utdöende. Med en mänsklig befolkning på 6
miljarder att försörja borde detta faktum oroa.
Malm har emellertid ett ytterligare syfte, nämligen att
visa varför vetenskapen har dröjt så länge med att förstå
omfattningen av de klimatförändringar som vi står inför,
och varför prognoserna fortfarande måste justeras uppåt.
Som grundläggande orsak till detta pekar Malm på den
alltför gradualistiska och linjära världsbild som alltjämt
dominerar det västerländska tänkandet. Gentemot detta
ställer han dialektiken. Som marxist har man därmed två
goda anledningar att läsa boken.
Naturens dialektik?
Pläderingar för dialektisk materialism har funnits i den
marxistiska traditionen sedan dess början. Marx metod
var dialektisk, om detta råder inga tvivel. Däremot har en
avsevärd debatt förts om de dialektiska lagarnas allmängiltighet – deras relevans för naturlagarna. Denna aspekt,
na-turens dialektik, utvecklades av Marx vapendragare
Engels. Ett antal marxister har sedan dess velat begränsa
dia-lektiken till studier av samhället, och förnekat dess
betydelse för naturen.
Den stalinistiska traditionen däremot upphöjde naturens dialektik till en grundpelare för all mänsklig kunskap.
Det var nu inte flexibelt tänkande som utmärkte den traditionen, utan de dialektiska lagarna fastställdes som dogmatiska sanningar. Detta belyser ett av de viktigaste problemen i användandet av dialektik i studier av verkligheten: endast genom filosofiska grundsatser kan ingen verklig kunskap om omvärlden härledas. Sanningen är alltid
konkret, som Lenin tyckte om att citera efter Hegel. Filosofiska grundsatser kan bara vara ett stöd vid konkreta
studier av verkligheten, och kan aldrig ersätta dem. De
dialektiska lagarna får inte samma uttryck inom olika områden – behovet av revolutionära uppror kan i slutändan
inte härledas ur vattnets beteende när kokpunkten närmar
sig, utan måste vila på studier av samhället och historiska
erfarenheter.
Detta reser frågan om vilken nytta vi egentligen har av
diskussioner om dialektik i naturen. Att visa att verkligheten, inte minst det senaste århundradets vetenskapliga
rön, ger åtskilliga exempel på vad som liknar dialektik mer
än formallogik är inte så svårt. Till synes helt olika fenomen samverkar och förstärker varandra, orsakssammanhang är dubbel- snarare än enkelriktade, ofta motsägelsefulla, och förändringar försiggår ofta genom plötsliga
språng, snarare än genom sakta mak. Detta är dock inte
riktigt tillräckligt för att visa behovet av medvetet dialektiskt tänkande – det är också nödvändigt att visa att frånvaron av dialektik försvårar förståelsen av dessa nödvändiga samband. Det är detta som Malm ställer som sin huvuduppgift i boken.
I detta stöder han sig inte så mycket på den mer partipolitiska, för att kalla den så, marxistiska traditionen. Vi
kan här bortse från alla stalinistiska avarter och deras byråkratiska dogmatism. Betydligt intressantare är det som
exempelvis Trotskij skrev, och det som har kommit från
den traditionen. Dessa försök har dock främst hållit sig på
en ganska allmän, filosofisk nivå, om än med konkreta
illustrationer. Det mest ambitiösa försöket torde vara Ted
Grants och Allan Woods Reason in Revolt. Denna har dock
det problemet att författarna i många fall hade alltför
bristfälliga kunskaper om den vetenskap de diskuterade,
och dessutom tenderade att anse att deras dialektiska studier hade gjort dem kapabla att avgöra vetenskapliga dispyter – som i fallen Big Bang och orsaken till dinosauriers
med flera djurgruppers utdöende vid kritaperiodens slut
41
för 65 miljoner år sedan.
Det finns emellertid en annan, alltför förbisedd tradition av professionella vetenskapsmän som uttalat förespråkar dialektik, och som lyfter fram Engels som en förebild i
detta. Det är dessa – exempelvis Richard Lewontin, Stephen Jay Go-uld och Richard Levins – som Malm i första
hand knyter an till.
Det cartesianska paradigmet
Det cartesianska – efter filosofen Descartes (lat. Cartesius)
– paradigmet dominerar enligt Malm alltjämt det västerländska vetenskapliga tänkandet. Detta innebär en linjär,
mekanisk och reduktionistisk syn på världen, snarare än
en dialektisk. Behandlingen av detta innehåller emellertid
ett problem, eftersom det cartesianska paradigmets dominans i stort sett tas för givet i boken, och varken närmare
förklaras eller beläggs. Många exempel från den moderna
vetenskapen, som relativitetsteorin och kvantfysiken skulle
kunna anföras för att ifrågasätta om cartesianismen har
den dominerande ställning som Malm tillskriver den.
Däremot visar Malm med åtskilliga exempel att ett
mekaniskt och gradualistiskt synsätt i denna potentiellt
livsavgörande fråga – den globala uppvärmningen – faktiskt har hindrat en korrekt förståelse. Detta är tydligt redan i det att medan en korrekt uppskattning av problemet
krävde ett samarbete mellan olika vetenskapliga discipliner, satt företrädarna för de olika vetenskapliga grenarna
isolerade från varandra på sina skilda institutioner. Specialisering är förvisso nödvändigt för seriösa studier av vilket
fenomen som helst. Att tala om holism utan att inse att
detta är flum snarare än vetenskap; inte desto mindre kan
specialisering utan att se helheten leda till en lika ensidig
och felaktig bild, vilket sällan har varit mer tydligt än
under de kritiska år då geologer, glaciologer, meteorologer och paleontologer med flera inte insåg behovet av att
samarbeta för att studera problemet.
Inte mindre övertygande visar boken hur en ensidig
bild av orsakssammanhang förhindrade en korrekt syn på
omfattningen av de klimatförändringar vi står inför. Enligt Darwins syn anpassade sig de biologiska organismerna
till den föränderliga omgivande miljön, och han bortsåg
från det motsatta sambandet. Emellertid har levande organismer på ett mycket omfattande sätt påverkat omgivningen. Alla organismer påverkar sin närmiljö i någon
grad, och i vissa fall, som bävrar, ganska påtagligt. Det
tydligaste exemplet uppvisades dock av de cyanobakterier
som – genom en ren biprodukt av sin ämnesomsättning –
med start för så där 3,5 miljarder år sedan började fylla
atmosfären med syrgas, och därigenom inte bara drastiskt
förändrade levnadsförhållandena för allt levande, utan
även hade en enorm påverkan på såväl klimat som kemiska reaktioner. På samma sätt är återkopplingar från de
levande organismerna av största betydelse för vilken effekt
en given ökning av atmosfärens koldioxidhalt får på klimatförändringarna, och en oförmåga att korrekt se dessa
samband har varit en viktig faktor i att omfattningen av
klimatförändringarna så sent har insetts. Det är också här
som det viktigaste stödet i Malms resonemang finns.
Naturen tenderar att ställa sig i jämvikt. Denna jämvikt är dock dynamisk och föränderlig. När den rubbas
kan den radikalt omkastas, för att så småningom uppnå
en ny jämvikt. Exempelvis bryts döda djur och växter ner
av mikroorganismer. I de översta jordlagren finns enorma
mängder organiskt – kolbaserat – material som bryts ner
42
och fylls på av nytt material i en relativ jämvikt. Många
kemiska rektioner, liksom många bakteriers aktivitet stegras vid höjda temperaturer. Ett varmare klimat medför
därför att det kol som finns bundet i jorden bryts ner
snabbare, och enorma mängder kol i form av koldioxid
frigörs, vilket i sin tur ytterligare påskyndar uppvärmningen – som sedan ytterligare påskyndar nedbrytningen av
organiskt material.
Här finns en kraftfull återkoppling som kan få uppvärmningen att skena iväg betydlig snabbare än de tidigare prognoserna som bortsåg från dessa faktorer förutsåg.
De mängder dött organiskt material som finns och som
kan brytas ned till koldioxid är enorma, varför detta kan
få en betydande inverkan på hur stora klimatförändringarna blir. Ett mycket konkret exempel på att en ensidig
världsbild medförde felaktiga slutsatser.
Det finns andra viktiga återkopplingar av annat slag,
som det också dröjde länge innan den etablerade vetenskapen till fullo tog med i beräkningen. Till exempel har is
ett betydligt högre albedo – den reflekterar solljus mer
effektivt – än barmark eller öppet vatten. Detta innebär
att när glaciärer smälter så kommer mer solljus att absorberas i form av värme snarare än att bara skickas tillbaka
ut i rymden igen – klimatökningen förstärker således sig
själv. Andra faktorer är de enorma mängder kolhaltigt
material som finns bundna i Sibiriens och Alaskas permafrost, men som bara väntar på att frigöras i form av koldioxid eller – ännu värre – metan om marken tinar. Återkopplingar, i form av ömsesidig orsaksverkan, kan i dessa
fall leda till språngartade förändringar.
Det är sant att boken inte systematiskt behandlar det
cartesianska paradigmet utan snarare tar det för givet, och
det må även ha blivit ordentligt naggat i kanten och tilltufsat av 1900-talets upptäckter. Detta motsäger emellertid inte att Malm övertygande argumenterar för att dess
kvarhängande – odialektiska – världsbild faktiskt har stått
i vägen för nödvändiga insikter. Detta är förstås av särskilt
intresse för oss som har framhållit Engels förtjänster även
vad gäller hans studier av naturen.
Därmed saknas det inte saker att invända mot. Liksom
Malm sympatiserar jag med de öppet dialektiska biologer
och paleontologer han stöder sig på, som Lewontin och
Gould. Att avgöra hur stor skillnaden är mellan dessa och
Darwin, eller nutida forskare som Richard Dawkins, är
dock inte helt enkelt. Att som Malm beskriva dispyterna i
militära termer ger en underhållande läsning, men i vilken
mån det klargör de berörda frågorna är mer osäkert.
Ett exempel är teorin om den avbrutna jämvikten,
som Stephen Jay Gould och Niles Eldredge lanserade.
Denna gav i ett slag en övertygande förklaring till vad
många forskare redan hade observerat: fossil av de flesta
djurarter tenderar att förändas ganska lite under den tid –
några miljoner år är en vanlig tidsrymd – som de existerade. Sedan inträffar ofta en till synes abrupt förändring.
Detta har en naturlig förklaring i att utvecklingen ofta sker
i mindre, isolerade populationer – det är svårare för även
gynnsamma genförändringar att slå sig fram i större, etablerade grupper.
Det här illustrerar dock problemet med att använda
begreppet gradualism utan närmare förklaring. För att
Malms användning av begreppet ska vara rimlig, krävs
det att det förstås i betydelsen oförmåga att erkänna även
möjligheten av språngvis utveckling – inte att det innebär
att utvecklingen faktiskt ofta försiggår gradvist. I det aktuella exemplet förutsätter inte den avbrutna jämvikten att
de enskilda mutationerna och förändringarna från en generation till en annan försiggår annat än gradvis. Det starkare urvalstrycket selekterar däremot varje gynnsam förändring snabbare, varför förändringen är språngvis på ett
annat plan.
Således kunde Richard Dawkins hävda att Goulds och
Eldredges nya teori egentligen inte motsade vad evolutionsteoretikerna tidigare hade sagt. I detta hade Dawkins
faktiskt en poäng. Omvänt måste man dock säga: det var
just de medvetet dialektiska paleontologerna som kunde
göra dessa slutledningar. Ett vulgärt anammande av dialektik – att man bestämt försöker tolka naturen utifrån
vad man själv tycker vore lämpliga språng – skulle här
kunna leda till att man hävdar att förändringarna från en
generation till en annan sker i stora språng. Gould hade
här en större tilltro än Dawkins till den sortens plötsliga
förändringar, och jag ska inte försöka mig på att ta ställning i den frågan – som inte berörde grunderna för synen
på evolutionen. Dock kan inte ett aldrig så flitigt studium
av Engels och Hegel avgöra en sådan konkret fråga.
Det är sant att Darwin värjde sig mot förekomsten av
massutdöende, liksom av den kambriska revolutionen –
och föredrog mer utdragna förlopp. Däremot vet jag inte
riktigt vad Malms påstående att gradualismen för Darwin
kom i första hand och evolutionen i den andra betyder.
Darwins insatser framhålls åtminstone, även om man
på vissa punkter kan ifrågasätta om kritiken som riktas
mot honom är rättvis. Värre går det för Charles Lyell,
som i Charles Huttons efterföljd lade grunden för geovetenskapen. Efter att ha läst Malms bok vore det naturligt
för den oinvigde att uppfatta Lyell som någon som med
bara sina förutfattade uppfattningar som stöd pådyvlade
geologin en felaktig, gradualistisk syn, och således gjorde
vetenskapen en stor björntjänst. Den bilden vore ordentligt missvisande. Gentemot den vid 1800-talets början ännu inflytelserika katastrofismen, tog Lyell på sig att förklara hur de geologiska former vi ser omkring oss har formats
av krafter som vi också kan observera idag. Genom årtusenden och årmiljoner har berg vittrat och eroderat, och
nya berg har sedimenterats på havsbotten och i öken. I
detta gjorde han en stor insats för vetenskapen. Man bör
notera att den katastrofism han bekämpade ofta var bib-
liskt influerad, och tyckte om att använda syndafloden
som förklaringsmodell.
Än i dag finns det kristna fundamentalister som hävdar att Grand Canyon skapades under den korta tid då
Noak kryssade med alla djuren. Denna form av språngmässiga förklaringar är förstås inte dialektik, utan bara
nonsens. Sedan är det korrekt att Lyell överskattade de
gradvisa förändringarna, och bortsåg från att mer katastrofistiska faktorer kan spela en viktig roll – vilket bland
andra Gould har framhållit. Detta hindrar emellertid inte
att han gjorde stora insatser för den vetenskapliga utvecklingen.
Ibland betonar Malm också ensidigt betydelsen av det
vetenskapliga synsättet på de materiella intressenas bekostnad. Det cartesianska paradigmet har säkert haft stor
betydelse för att FN:s klimatpanel ständigt har legat på
efterkälken i förhållande till den verkliga utvecklingen.
Man tycker dock att inflytandet från olje-, kol-, och bilindustrins intressen torde vara viktiga nog för att påpekas
tydligt. Att det just är de kinesiska, saudiarabiska och
amerikanska delegaterna – representanter för världens
största kolproducent-, oljeproducent- och oljekonsumentländer – som oftast har bromsat framstegen handlar nog
inte bara om metodik.
Boken är den första i en planerad serie, där den avslutande volymen ska dra alla politiska slutsatser och peka ut
vägen framåt. Med tanke inte minst på titeln, Det är vår
bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara
för sent, kan man förvisso diskutera ordningsföljden. Låt
oss hoppas att de följande volymerna kommer snabbt.
Naturligtvis kan man inte förklara allt på knappa 300
sidor, och Malm förser ständigt läsaren med rikliga noter
som stöd för sina resonemang. Boken är dessutom välskriven och kan rekommenderas till alla med intresse för klimatförändringarna, för att inte tala om de som söker belägg för det välgörande med den dialektiska materialismen. Ytterligare diskussioner kan hittas i de böcker Malm
hänvisar till, som Stephen Jay Gould många utmärkta
böcker, eller Levins och Lewontins The Dialectical Biologist,
som tillägnas just Friedrich Engels, ”who got it wrong a
lot of times, but got it right where it counted.”
Jens-Hugo Nyberg
43