Martinus Center Klint Bokgruppen 2014 Vecka 3 och 6 Människan och hennes livskraft och Äktenskapet och allkärleken ©Martinus Institut 1981 Detta kompendium är omfattat av lagen om upphovsrätt och får endast skrivas ut i enstaka kopior till ditt eget privata bruk. Du får också gärna ta en kopia i digital form om det endast är till ditt eget privata bruk. Läs mer om Martinus Instituts information om skydd och förmedling av Martinus verk på www.martinus.dk. Läs mer om upphovsrättslagen på www.retsinformation.dk Om bokgruppen Om Bokgruppen Under veckan läser och samtalar deltagarna kring utvalda artiklar. Man förbereder sig således genom att läsa till varje dag. Innehåll Människan och hennes livskraft������������������������������������� 1 Äktenskapet och allkärleken����������������������������������������� 6 Människan och hennes livskraft av Martinus 1. Bakom varje rörelse finns det kraft. Utan kraft skulle ingen som helst rörelse kunna äga rum. Därför är allt som finns och kan upplevas direkt med sinnena en manifestation av kraft. Det spelar ingen roll om det är solens sken eller det är den svagaste tranlampa från förr. Det är likgiltigt om det är djurens vrålande eller det är vingsuset från en insekt. Likgiltigt om det är en människas smekning eller det är förandet av hennes mordiska dolk. Likgiltigt om det är hennes dödsskrik eller det är hennes hjärtas puls. Likgiltigt om det är hatets blixtrande ögon eller det är kärlekens allt förlåtande milda leende. Allt är kraftmanifestationer. Men eftersom allt är kraftmanifestationer, är alltså människornas dagliga liv också en kraftmanifestation. Hennes tal och uppträdande är en manifestation av kraft. Men kraft kan endast utlösas i form av rörelse. Rörelse kan åter endast finnas som en reaktion av kraft. Det är denna reaktion vi ser. Kraften själv är i sin egen natur otillgänglig för förnimmelse. När ett järnvägståg susar förbi oss längs skenorna, är det inte kraften vi ser, utan reaktionen av kraft. Vi ser tåget röra sig längs skenorna. Tåget självt är inte kraften, utan något som hålls i rörelse av kraften. Sålunda är kraften alltid – liksom tiden – något som är oupplösligt närvarande i allt som direkt kan förnimmas, vilket åter vill säga i allt som kan förnimmas. Det som inte kan förnimmas kan lika litet vara en manifestation av kraft som det kan vara en manifestation av tid. Eftersom allt sålunda är en manifestation av kraft, blir kraft en generalfaktor i tillvaron. 2. Hela vår tankegång och vårt uppträdande är en manifestation av kraft, och en manifestation av kraft är alltså detsamma som kraftens reaktion. Men kraften är inte det högsta “något” i tillvaron. Det kan endast det vara som behärskar kraften. Behärskas då kraften? Ja, all kraft i naturen är lagbunden. Dess reaktioner, vilket alltså vill säga alla de skapade företeelserna, är i sitt slutfacit alltid till glädje och välsignelse för levande väsen. Detta gäller klotets förvandling från sitt glödande och flammande eldtillstånd till dess nuvarande strålande tillstånd som beboelig värld för utvecklade människor, lika väl som det gäller de mogna vindruvorna, äpplena, apelsinerna och andra ätliga frukter. Om den kraft av vilken klotets och de nämnda frukternas tillstånd är en reaktion, inte hade varit lagbunden, hur skulle då klotet liksom frukterna ha blivit den välsignelse 1 för levande väsen som fallet är? – Om den kraft som ligger bakom mänskliga produkter eller skapelser, såsom tillkomsten av hus, maskiner, beklädnads- och bruksföremål, inte hade varit lagbunden, hur skulle de nämnda tingen då ha fått just den form de har fått och som gör dem till nyttoföremål? – Om den kraft inte var lagbunden, av vilken alla de funktioner som äger rum inne i det levande väsendets organism är ett resultat, hur skulle dessa funktioner då ha blivit till eller kunna hållas i just det funktions- eller rörelsetillstånd som betyder livet för organismens upphov? Men hur kommer denna lagbundenhet då till stånd? – 3. Vi ser att lagbundenheten är reaktionen av en annan form av kraft. Kraft kan endast ändras genom kraft. Genom en starkare kraft kan en mindre stark kraft övervinnas eller bindas. Men om det bakom den starkare kraften, genom vilken de mindre starka krafterna binds, så att de resulterar i alla de livsbetingande skapade företeelserna, såsom klotets förvandling och förutsättningarna för vegetabilisk och animalisk livsupplevelse, inte fanns logik, vilket åter är detsamma som absolut förnuft eller ändamålsenlighet, skulle krafterna ju aldrig ha blivit till välsignelse och möjlighet för livsupplevelse för levande väsen, såsom fallet är. Utan förnuftsmässig bindning av krafterna skulle deras reaktioner absolut endast uppvisa slump i reaktionerna, vilket åter är detsamma som kaos. Men i naturens skapelser eller bindning av krafterna ser vi aldrig i någon som helst situation slump. Detta är en fullständig omöjlighet i naturens skapande. Har inte vår organism skapats till fullkomning i till och med de allra finaste detaljer, inte blott i de organ vi kan se, såsom hjärta, lungor, lever, njurar, körtlar, utan också i sinnena: syn, hörsel, lukt, smak etc. – Tror man att det är en slump som har styrt krafterna bakom de nämnda organen till ett så gigantiskt logiskt samarbete som hjulen i ett urverk? – Är det inte ett faktum att ett urverk omöjligt kan bygga sig självt eller vara ett resultat av krafternas slumpmässiga sammansättning? – Men hur skulle då det levande väsendets organism, som är en långt mer gigantisk sammansättning av krafter än ett urverk, kunna vara en produkt av slump? – För att inte tala om den gigantiska form av styrning av krafterna som har format klotets förvandling till att uppfylla livsmöjligheterna för oss? Nej, överallt där krafterna är till glädje och välsignelse för levande väsen är de logiskt bundna, vilket åter vill säga ett resultat av logisk tanke. 4. Logik är nämligen detsamma som planmässighet. Men planmässighet kan endast finnas som sammansatta tankeföljder, genom vilka planmässigheten har uppstått. Planmässighet kan åter endast finnas som ett levande väsens önskan eller begär. Vi ser alltså här att det finns tankefunktion bakom klotets eller naturens skapelseprocesser, precis som det ligger tankar, önskningar och begär bakom de skapelser som människan utlöser, såsom hus, broar, maskiner, transportmedel, livsmedel, klädespersedlar etc. Är de inte alla uttryck för föregående önskningar, begär och syften? – Vi kan alltså här se att det bakom alla krafter i världsalltet finns medvetande, vilket åter vill säga tankegång, begär och vilja. Vi ser sålunda att det finns två slags skapande i världen, nämligen det mänskliga skapandet och naturens skapande. – Naturens skapande är det mest logiska, medan det är många logiska brister i det mänskliga skapandet. Med en logisk brist i skapandet förstås här detsamma som att herraväldet har brustit. Men där herraväldet eller människans logiska behärskning av krafterna har brustit, är krafterna utan kontroll och kan då endast utlösas i kaos, som alltid betyder utan syfte, utan viljeföring, men däremot slump. Att människorna ändå 2 handlar så att de förstör sin organism genom laster och tillvänjning vad gäller dödsbringande begär, betyder alltså detsamma som att människan här förlorar sin makt att binda krafterna logiskt. Men detta betyder ju i sin tur att större eller mindre, livsbetingande kraftutlösningar i hennes livsfunktioner överges åt tillfälligheternas spel. Och där det tidigare var sund organutlösning på grund av krafternas logiska bindning, råder nu kaos och slump på grund av krafternas bristfälliga bindning. Och en motsvarande del av människans organfunktioner blir härigenom defekt, antingen det är i själva den köttsliga organismen eller i den psykiska delen av människans struktur. 5. Alla sjukdomar är uteslutande uttryck för en sådan defekt, antingen de är psykiska eller kroppsliga. Men en defekt manifestations- och upplevelseförmåga kan endast ge ett defekt resultat. Och människan, som skall leva bland andra människor, kan alltså här endast uppleva samlivet med dessa andra människor och denna omgivning i en defekt form. Och det är denna defekta form som är människornas stora obehag i dag, nu mer än någonsin förr. De kämpar med en värld av sjukdomar. De kämpar med en mängd andra former av lidanden. Den fundamentala delen av denna kamp har rent av utlösts i massmord på medmänniskorna. Och en utvidgning av denna förmåga till gigantiska höjder har den jordiska människan skapat genom sina atomvapen. Delar av mänskligheten kämpar med valutasvårigheter, andra delar av mänskligheten kämpar för bevarandet av monopoliseringen av livsvärdena. Andra delar går under i fattigdom, omoral och förnedring, medan andra delar går under i rikedom med dess överdrivna lyx, frosseri och sysslolöshet. Åter andra delar av mänsklighetens dagliga liv går under i perversiteter eller själsliga urspåringar, lustmord, psykopati och sinnessjukdom. Vad är orsaken till allt detta? Orsaken är rätt och slätt bristande logik i styrningen av livskraften. Livskraften har kommit utanför människans kontroll. Stora delar av hennes dagliga liv och därmed också hennes tankegång och uppträdande styrs endast av slump och kaos. 6. Men hur kan man hålla sig sund och fri från sjukdomar, hur kan man ha ett garanterat skydd mot andra människors vrede och bitterhet, hur kan man själv upprätthålla en normal livsupplevelse, vilket vill säga sund glädje och välbefinnande i tillvaron, om den bindning av kraften som främjar detta välbefinnande är utanför kontroll och denna kraft här endast styrs av tillfälligheter? Livskraften finns i alla väsens fysiska kroppar från födelseögonblicket till dödsögonblicket. I fostertillståndet och genom barnaåren, till dess att väsendet självt medvetet övertar ledningen, leds väsendet av instinkt, vilket åter vill säga genom naturens egen logiska bindning av krafterna. Och så länge instinkten leder, är allt fullkomligt. Men där väsendet självt har övertagit ledningen i fråga om vad det skall äta, hur det skall leva, hur det skall vara mot andra väsen, människor, djur och växter, där har det överlåtits åt väsendet självt att binda krafterna till förmån för ett normalt levnadssätt och en normal tillvaro. Men här är det som svårigheterna uppstår. Människan är inte tillräckligt utvecklad, vilket vill säga att hennes logiska sinne på det rent kroppsliga och psykiska området inte är så framstående att hon med det kan garantera sig själv en fullkomligt logisk bindning av sin medfödda livskraft. Och där logiken brister, träder slumpen till. Och där tillfälligheterna eller en felaktig uppfattning råder, där styr människan sin livskraft i blindo, även om hon tror att hon handlar i full överensstämmelse med verkligheten, vilket vill säga fullkomligt. Men där 3 livskraften inte är underkastad den logiska bindningen, blir den till dödskraft, och vi ser att miljontals dödas av sin egen livskraft, därför att den har blivit dödskraft. En mängd människor går i dag omkring och lider av att en stor del av livskraften har blivit dödskraft, och endast en liten del av den har bevarats som livskraft. 7. Hur kan man nu se hur mycket dödskraft och hur mycket livskraft det finns av den medfödda ursprungliga livskraften? – Det kan man se på de områden där väsendet är i strid med naturens skaparmetod. Naturen, vilket i själva verket vill säga Gud, förlorar aldrig kontrollen över sin livskraft och därför blir allt vad naturen skapar i sitt slutfacit orubbligt till glädje och välsignelse för levande väsen. Att denna logik måste vara den enda som kan avlägsna kaos och tillfälligheterna och därmed katastroferna från all tillvaro, torde vara självklart. Men det levande väsendet är något av Gud, något av skaparen, och människan är det väsen här på jorden som har nått längst i detta förhållande. Därför har hon fått frihet att leda livskraften inom sig själv. Och när hon leder livskraften så dåligt att hon tappar kontrollen över den och kraften därigenom blir dödskraft, så beror detta i själva verket endast på att hon inte är fullärd i att handskas med livskraften. Hon är inte fullärd i att binda livskraften till förmån för livet, och därför blir den till förmån för döden. Människorna kan alltså inte förebrås denna sin ofullkomlighet. Men vi ser ju att de gärna vill lära sig när de börjar upptäcka denna sin ofullkomlighet. De skall lära sig tänka logiskt, lära sig skapa logiskt. Är det inte detta vi ser när det gäller stora tekniska och kemiska skapelseprocesser? Skall man inte här studera i flera år för att tillägna sig det logiska tänkande varigenom man kan binda de materiella krafterna, så att de blir nyttiga och utesluter de logiska bristerna? Det logiska tänkandet bakom skapandet garanterar att hus, skyskrapor, broar och fabriker inte störtar samman och likaså att kemikalierna i den moderna kemin inte sätts samman så att de spränger laboratorierna i luften eller på annat sätt blir livsfarliga för människorna. 8. Att uppträdandet mot medväsendena och inställningen till det dagliga livet likaså måste vara logiskt, visar sig här som självklart. Hur skall man kunna uppleva ett fullkomligt förhållande till sina medväsen, om ens uppträdande inte är logiskt, utan en samling obundna krafter som är farliga för medväsendena? Medväsendena måste då nödvändigtvis reagera mot denna kraftutlösning, eftersom de ser att den är dödsbringande eller livsförödande för dem. Endast individen själv kan inte se att hans livskraft har blivit dödskraft både för honom själv och för andra. Där vi tänker i bitterhet och vrede, där vi önskar plåga eller utsätta vår nästa för ont, där vi förtalar honom för att skada honom, där vi lever på hans bekostnad, där vi hellre vill bli tjänade än själva tjäna, där vi inte förlåter vår nästa, där har vår livskraft blivit dödskraft både för oss själva och för vår nästa. Den kan omöjligt skapa glädje och välbefinnande för oss själva, liksom den inte heller kan skapa glädje och välbefinnande för vår nästa. Ännu länge innan livskraften kommit till blodet och de fysiska organen, har den ju börjat i vårt innersta väsen, som också består av organ. Härinne i vår egen organism är den också dödsbringande. Och sålunda blir den dödsbringande i blodet och sjukdomsfrämjande i den fysiska organismen, och sedan utlöses den mot vår nästa och blir likaså här livsnedbrytande eller dödsbringande. 4 9. Enligt vad jag här har förklarat kan man alltså se att livskraften är det förnämsta medfödda goda. Men den kräver logisk bindning, så att den kan fortsätta att vara livskraft. All sjukdom och all olycka och allt lidande, alla olyckliga öden uppenbarar motsvarande defekt och obunden livskraft. Väsendet har blivit ett dödsväsen i stället för ett livsväsen. Därför visar sig Kristi ord: “Du skall älska Gud över allting och din nästa som dig själv” sålunda här vetenskapligt som alla lagars uppfyllelse. I samma grad som denna kärlek saknas har ifrågavarande människas livskraft blivit dödskraft. I samma grad som hon varje morgon vaknar och av hela sitt hjärta vill vara till glädje och välsignelse för levande väsen, i samma grad får hon en hundraprocentig livskraft, som åter betyder motsvarande hälsa i själ och kropp, betyder salighet, livsglädje och kärlek, betyder invigning eller “den stora födelsen”. Hon har blivit ett med Gud. Från ett föredrag hållet på Martinus Institut söndagen den 23 oktober 1955. Senast infört i Kosmos nr 8/1983. Bearbetat av Martinus 5 Äktenskapet och allkärleken av Martinus 1. Mänsklighetens mentala förvirring I fråga om människornas sympatiska anlag, deras äktenskapstillstånd och sexuella uppfattning råder det stor förvirring i vår nuvarande tidsålder. Den utvecklas i ett tillstånd, som skapar utomordentligt mycken sorg, bekymmer, avundsjuka, svartsjuka, olycklig kärlek och rentav mord och dråp. Trohetslöften och vigselbevis ignoreras i stor utsträckning. Härtill kommer så de sexuella urspåringarna, perversiteter, sadism, kleptomani, pyromani och liknande. Något som också skapar stor förvirring hos människorna, är det förhållandet att det finns väsen som känner intim sympati för sitt eget kön. Människorna vandrar här i töcken. De bara hör och ser, men de förstår ingenting av vad de ser eller är vittne till. Vad är förklaringen på allt detta? – – – 2. Ätandet av kunskapens träd Vad är det i själva verket vi är vittne till? – Vi är vittne till människornas ätande av “kunskapens träd”. Vad är kunskapens träd? Kunskapens träd är allt det som lever, rör sig och är omkring oss, människor, djur och växter, ända ned i mikrokosmos och även i fråga om planeter, solar, stjärnor och vintergator eller kort sagt, allt vad vi överhuvudtaget kan komma i beröring med av själva naturen eller av det oss omgivande världsalltet. Detta är kunskapens träd på gott och ont. All vår livsupplevelse är ju ett mottagande av detaljer från detta världsallts oändliga struktur. Detta mottagande är detsamma som en reaktion på vår beröring med detta världsallt. Vad skulle annars kunskapens träd vara? Och vad skulle annars ätandet av detta träd vara? – Och var får vi kunskaper och vetande ifrån? – Är det inte just genom beröringen med de omgivande väsendena och tingen eller den övriga naturens manifestationer och framträdande. Hur skulle vi leva och få kunskaper och vetande utan detta förhållande? – Det är riktigt, att Bibeln omtalar kunskapens träd på ett litet annorlunda sätt. Eva säger till ormen: “Vi får fritt äta av frukten på de andra träden i lustgården, men kunskapens träd på gott och ont får vi inte röra. Om vi äter av detta träd, skall vi döden dö” (1 Mos. 3:2-3). Men på detta svarar ormen: “Ingalunda skall ni dö, men om ni äter av kunskapens träd får ni förmåga att skilja på gott och ont såsom Gud själv” (1 Mos. 3:4-5). Men det var ju det de skulle. Hur skulle de annars bli till människan i Guds avbild, till att vara honom lika? – En människa som inte kan skilja på gott och ont, kan ju inte vara en fullkomlig eller färdig människa i Guds avbild. En människa i Guds avbild kan 6 inte vara en människa som är medvetslös. Det förefaller som om det bibliska citatet tillhör en förutvarande sekt eller religiös uppfattning, där det betraktades som syndigt att syssla med det rent materiella. Man har betraktat det materiella som kunskapens träd och sett dess krig, mordiska manifestationer, sorger och lidanden och därför menat, att man inte skulle odla denna tillvaroform, utan hålla sig till odlandet av det andliga, dyrkandet av gudarna. Citatet var sålunda föråldrat redan då det kom in i Bibeln. Människorna skulle alltså äta av kunskapens träd. Ormen förförde således inte Eva, utan vägledde henne. Ormen framstår här därför som det första uppenbarade uttrycket för Kristus- eller Världsåterlösningsprincipen. 3. Guds skapelse av människan är inte en skapelse av ett nytt levande väsen Hur skapade Gud människan? – Guds skapelse av människan var inte något som kunde göras på en dag. Guds skapelse av människan är en miljonårig process, som började ända nere i mineralriket och genom växtriket förts fram till den begynnande människan i djurriket. Hon har ännu inte blivit fullkomlig eller färdig i Guds avbild till att vara honom lik. När det talas om Guds skapelse av människan, är det inte frågan om att Gud därmed totalt skapar ett levande väsen. I varje levande väsen finns en levande, dirigerande kärna. Denna kärna är en absolut evig realitet. Den kan aldrig någonsin ha börjat, liksom den aldrig någonsin skall kunna upphöra att vara till. Det är denna kärna, som enligt mina kosmiska analyser i Livets Bog utgör Jaget i det levande väsendet. Detta jag utgör tillsammans med en lika evig kosmisk organstruktur det verkligt levande i det levande väsendet. Det är alltså genom sin eviga existens absolut höjt över all skapelse. Men detta jag kan påverkas av de omgivande andliga och materiella företeelserna, liksom det själv kan påverka samma andliga och fysiska företeelser. Genom denna ömsesidiga påverkan mellan detta jag och den omgivande världen uppstår den process för jaget, som vi kallar “livets upplevelse” och “manifestation”. Genom denna process förenar sig jaget med materien och skapar sin fysiska och andliga kropp och blir därigenom tillgängligt för sinnesförnimmelse. Det kan därigenom uppleva medväsendena, liksom det själv kan upplevas av dessa. Det är denna fysiska kropp den ofullkomliga människan tror utgör det totala levande väsendet. Hon är mer eller mindre ur stånd att fatta den odödliga och verkliga evigt levande väsenskärnan bakom den synliga skapade fysiska kroppen. 4. Väsendenas odödlighet Väsendets fysiska kropp är tids- och rumsdimensionell. Detta innebär i sin tur, att den är förgänglig. Allt som har en början, måste lika absolut ha en avslutning eller ett upphörande. Och därför har begreppet “döden” kommit in i världen. Den ofullkomliga människan tror, att de levande väsendena är dödliga. De förstår inte, att det som de kallar döden, bara är ett avskiljande eller en frigörelse av deras jag och övermedvetande från deras fysiska kropp, och att de efter denna frigörelse alltjämt lever. Men den manifestation och upplevelse de hade med hjälp av den fysiska kroppen kan de ju inte ha efter frigörelsen från denna. De kan inte längre fysiskt tala med de fysiska väsendena, sina vänner och bekanta. Men samtidigt med utvecklingen av väsendets fysiska kropp, utvecklades också en andlig kropp bakom dess fysiska kropp. Och denna kropp lever väsendet alltjämt i efter döden. Men med denna kropp kan det inte korrespondera på normalt sätt med de fysiska väsendena. Dess fysiska släktingar, vänner och bekanta sörjer därför över väsendet, som de mer eller mindre tror totalt upphört att existera. Men vänner som är bundna till varandra med stor sympati, kommer åter att möta varandra i ett nytt fysiskt liv. Detsamma gäller också fiender, som inte 7 slutit fred, innan de dör, de kommer också att möta varandra för att få utleva fiendskapen och få den ersatt med fred. Inget som helst krig eller inget som helst ont kan upphöra annat än genom fred. 5. Guds skapelse av människan till sin avbild När det heter, att Gud skapar människan till sin avbild, till att vara honom lik, är det som sagt inte ett levande väsen Gud skapar, utan en särskild manifestations- och upplevelseform, ett särskilt uppträdande gentemot omgivningen. “Människan i Guds avbild” innebär alltså ett särskilt uppträdande och det härav följande livsupplevelsetillståndet för ett levande väsen och inte skapelsen av det levande väsendet självt. “Människan i Guds avbild” är alltså det allra högsta existerande uppträdandet. Detta gör människan till ett kulminerande kärleksväsen, vars manifestation och utstrålning gör att hon är till glädje och välsignelse för allt hon kommer i beröring med. Hon är alltså en kopia av Guds eget väsen. 6. De olika stadierna i människans skapelse För att lära sig behärska det uppträdande, som är Guds avbild, måste de eviga jagen genomgå en mängd olika livsupplevelser och stadier. Genom att knytas till mineralmateria framträder väsendet i minerallivsformen, därefter måste många liv levas i växtlivsformen och sedan i djurlivsformen, varifrån väsendet övergår till människolivsformen och omdanas till den färdiga människan i Guds avbild och blir således ett totalt andligt väsen. Genom mineral-, växt- och djurlivsformen växer jagets medvetenhetstillstånd från primitivitet till intellektualitet, från inhumanism till humanism eller den totala allkärleken. Väsendets olika stadier i mineralriket, växtriket och djurriket och den ofullkomliga människans stadium är detsamma som olika icke färdiga stadier i människans skapelse. Denna skapelse är alltså skapelsen av en total fullkomlig upplevelseförmåga, skaparförmåga och uppträdande. 7. Upplevelsen av mörkret är en livsbetingelse för att man skall kunna uppleva ljuset Men för att man skall kunna uppleva, vilket är detsamma som att förnimma, måste upplevelseobjektet vara en kombination av kontraster, vilket ju också alla skapade ting är. För att väsendet skall bli till “människan i Guds avbild” och bli i stånd att uppleva och manifestera livets allra högsta ljus, måste det ha genomlevt kontrasten till detta ljus, vilket alltså vill säga mörkret. Ljuset här är manifestationer i kulminerande kärlek, och mörkret är manifestationer i kulminerande hat. Den som inte upplevt mörkret, kan inte uppleva ljuset. Därför måste alla jag för att få förmåga att manifestera stadiet “kulminerande kärlek” ha genomlevt stadiet “kulminerande hat”. Dessa manifestationer skapar lidande. Lidande skapar allkärleksförmågan eller den förmåga som åstadkommer, att man efterhand inte kan nännas att göra något levande väsen skada. Väsendenas upplevelse av mörkret är således en livsbetingelse för att de skall kunna uppleva och manifestera ljuset, vilket ju är det uppträdande, som gör jaget till människan eller väsendet i Guds avbild. 8. Mörkret är en invigning Alla levande väsen måste alltså genomleva kulminationen av mörkret för att få förmåga att uppleva kulminationen av ljuset. Vad är då detta mörker? Mörkret utgör den dräpande principen, som i sin tur är detsamma som ödeläggelse av allt liv. Det skapar lemlästning, död och undergång. Detta upplevs i sin tur som kulminationen av lidande, obehag och smärta. Och detta mörker har alltså 8 gjorts till en livsbetingelse på det sättet, att väsendenas organismer eftertraktas som föda för andra väsen. Väsendena måste sålunda eftertrakta andra väsens organismer som föda, liksom deras egen organism eftertraktas som föda för andra väsen. Och här i detta mörker förekommer absolut ingenting i riktning mot allkärlek. Att en sådan tillvaro måste vara ett kulminerande ont för väsendena är självklart. Detta mörker är, alltså sett i Guds stora skapelseprocess av människan, visserligen ett ont, visserligen ett lidande och ett mörker, men det är en ofrånkomlig invigning, som efter hand gör väsendet till en människa i Guds avbild, det vill säga till en gudamänniska. Mörkret kan alltså betecknas som ett obehagligt gott. 9. Evas skapelse, ormen och syndafallet är symboliska uttryck för något som verkligen äger rum Men hur kan väsendena hålla ut att leva i detta mörker, detta allkärlekslösa livsplan? – Nej, väsendena skulle omöjligen kunna leva här, om det inte hade banats väg för Guds andes ljus i denna mörkrets värld. Men det är sörjt för att väsendena kan mottaga och genomströmmas av Guds andes eviga ljus och därigenom få stimulans och uppmuntran till att leva i själva helvetet eller mörkrets värld. Vi vet från Bibeln, att Gud lät Adam falla i en djup sömn. Han uttog därefter ett revben ur Adam och skapade härav Eva. Med Eva får vi kunskap om både “ormen”, “syndafallet” och “kunskapens träd på gott och ont” och att Eva skapades, därför att Gud sade, att det inte var gott för Adam att vara allena (1 Mos. 2:18). Vad döljer sig under dessa symboliska uttryck? – Att Gud inte bokstavligen och i modern mening företog en operation på Adam och tog ut ett av hans revben och av detta revben skapade Eva, är självklart. Dessa uttryck är alltså symboliska uttryck för något verkligt som ägde rum. För att komma till klarhet över den mystik, som döljer sig under dessa symboliska uttryck, måste vi först se vad som döljer sig under begreppet “Adam”. 10. Vad begreppet “Adam” symboliserar Begreppet Adam symboliserar inte ett väsen, utan en hel serie av väsen. Det var väsen, som skulle göras till människor i Guds avbild att vara honom lika. Adamsväsendena var alltså andliga väsen, som var mogna för att inkarnera i fysisk materia. De befann sig i det kosmiska kretsloppets sjätte rike, som i Livets Bog betecknas som “salighetsriket”. De hade nu genomlevt detta kretslopps totala fullkomlighet och kärlekskulmination intill total mättnad. Därför hade deras i detta kretslopp förvärvade högsta visdom och kärleksbegåvning nu degenererat. De hade för länge sedan upphört att kunna manifestera sig i den yttre världen, vilket här vill säga den andliga världen. Deras vakna dagsmevetande bestod bara av upplevelse av minnena från det nu utlevda och tillryggalagda spiralkretsloppets högsta zoner, riken eller sfärer. De hade sålunda inget som helst medvetande utöver sin förmåga att komma ihåg eller minnas. Därför måste dessa adamsväsen nu genomgå en fysisk process, genom vilken de åter kunde utvecklas fysiskt och därigenom få ett nytt andligt medvetande. Adamsväsendena var således jag med sitt eviga övermedvetande och sin minnesförmåga. Deras andra manifestationskroppar var degenererade. Här återstod bara dessas talangkärnor. Och det är dessa talangkärnor, som nu skulle utvecklas i den fysiska världen. 11. Den “sovande Adam” som Gud tog ett revben ur Men adamsväsendet var inte något hankönsväsen eller honkönsväsen. Det var dubbelpoligt, vilket alla väsen är i de andliga världarna. I de andliga världarna 9 tar man inte till äkta. Som vi skall se, hör denna företeelse hemma endast i den fysiska världen. Men denna Adam, vilket vill säga de för inkarnation i fysisk materia mogna väsendena, utvecklades ut ur salighetsriket och blev till växtväsen. Men genom växtorganismen kunde väsendet bara “ana”. De andra fysiska sinnena var ännu inte utvecklade. Växten kunde alltså ana behag och obehag. Den kunde börja öppna sig för solens värme och sluta sig för nattens kyla. Den var således fysiskt sett ännu bara ett sovande väsen. Den var dagsmedvetet verkligt vaken endast i sin inre minnesvärld, som den i en kulminerande behagskänsla upplevde som salighet. Växtväsendet var alltså denna “sovande Adam” som Gud tog revbenet ur (1 Mos. 2:21-22). 12. Evas skapelse När Bibeln säger att Gud tog ut ett revben ur Adam, menas därmed blott, att Gud företog en invändig omdaning i Adams organism eller kropp. Den var varken bloddrypande eller utfördes med kniv eller sax. Men den förvandlade icke desto mindre Adam, vilket alltså vill säga adamsväsendena, till ett helt annat väsenstillstånd. De blev nämligen till “evaväsen”. Förvandlingen skedde helt milt och omärkligt för väsendena själva. För att förstå denna förvandling måste man lära sig förstå, att det i varje levande väsen finns två stora huvudorgan, genom vilka det levande väsendet får förmåga att uppleva och skapa mörkret och likaså förmåga att skapa och uppleva ljuset. Utan dessa stora huvudorgan i det levande väsendet skulle det varken finnas ljus eller mörker, dvs. kärlek eller hat. Det skulle varken finnas himmelrike eller helvete. Så livsbetingande är dessa två stora huvudorgan. Dessa två organ känner vi under begreppen “den maskulina polen” och “den feminina polen”. Genom en särskild förändring av dessa båda polers inbördes förhållande i väsendet kan detta bringas att bli ett mörkrets eller hatets väsen. Och likaså genom en annan förändring kan det bringas att bli ett ljusets eller kärlekens väsen. För att adamsväsendet skulle kunna bli ett ljusets eller kärlekens väsen, bli till människan i Guds avbild, måste det alltså predestineras att kunna bli ett mörkrets väsen. Det måste ha en organism, genom vilken det kunde uppleva och manifestera mörkret. Och det var denna omskapelse, som Gud företog i den sovande Adam, det vill säga i adamsväsendenas organismer. Denna omskapelse bestod i att på ett visst stadium i växtens, det vill säga de sovande adamsväsendenas, utveckling stagnerade det ena av de två stora huvudorganen eller polerna. I somliga väsen var det den feminina polen som stagnerade, medan den maskulina polen därför blev ensam om ledningen av väsendets livsupplevelse och manifestation. Och väsendet kom därigenom att framträda som ett hankönsväsen. I andra väsen var det den maskulina polen som stagnerade och den feminina polen som tog ledningen av väsendets livstillstånd. Och detta väsen framträdde därigenom som ett honkönsväsen. Och väsendena var nu inte längre adamsväsen, utan evaväsen. Skillnaden mellan adamsväsen och evaväsen är alltså den, att adamsväsendena är dubbelpoliga, medan evaväsendena är enpoliga. Begreppet “Eva” är således inte bara uttryck för kvinnan, utan lika mycket uttryck för mannen. 13. Guds ande i mörkret Att Adam inte var en man, framgår ju tydligt av den omständigheten, att det i så fall samtidigt med honom skulle ha funnits kvinnor. Till vad nytta skulle ett väsen ha skapats som ett hankönsväsen i en värld, där det inte fanns kvinnor? Vi ser här, att det inte bara var frågan om att skapa en kvinna, utan att det i lika hög grad var frågan om att skapa en man. Det kunde ju inte tjäna något till, att skapa en kvinna, om det inte fanns någon man. Adamsväsendena blev alltså 10 omskapade till evaväsen, dvs. till enpoliga väsen i form av hankönsväsen och honkönsväsen. Och därmed var väsendena predestinerade att kunna leva i mörkret eller det så kallade “onda”. Eftersom väsendena således hade skapats till hanköns- och honkönsväsen, hade de blivit till organ för utlösning av Guds andes livgivande och stimulerande kraft i sina organismer. Denna kraft utlöstes, när ett hanköns- och ett honkönsväsen med varandra utförde den så kallade parningsakten. Denna akt utlöste en kulmination av en behags- och vällustförnimmelse, som var den allra högsta upplevelse ett väsen kunde uppleva. Och det var i själva verket inte så märkligt, eftersom denna behagsförnimmelse var själva förnimmelsen av Guds andes vibrationer i deras kroppar. 14. Parningsakten och äktenskapet som en helgedom eller oas i mörkrets kulmination Då ett hankönsväsen och ett honkönsväsen således kunde utlösa denna gudomliga alltöverstrålande och livgivande behagsförnimmelse med varandra, blev honkönsväsendet ju en livsbetingelse för hankönsväsendet, liksom hankönsväsendet blev en livsbetingelse för honkönsväsendet. Den gudomliga upplevelsen i parningsakten blev det absolut bärande livsfundamentet för de båda väsendena. Den gav dem uppmuntran och lusten till att leva. Och detta var i allra högsta grad nödvändigt. Ty väsendena skulle ju genom många, många liv nu leva i livets mörker. De skulle således leva bland väsen, som var dräpande och totalt blottade på allkärlek. De hade i bästa fall sympati bara för ett väsen av motsatt kön, som de alltså kunde ha parningsakt med, och med vilket de kunde uppleva den gudomliga högsta behagsförnimmelsen. Andra väsen kände det sympati för eller dragning mot endast i sådana fall, då det var nödvändigt att vara i flock med andra väsen för att rädda livet. Väsendena här måste dräpa andra väsen för att njuta dessas organismer som föda. Och själva låg de i krig med fientliga och krigiska väsen som dem själva, vilket ju inte kunde undgås för människornas vidkommande, eftersom detta var väsendenas religiösa natur och gudsdyrkan. Som ett verkligt ljus i detta helvete fanns sålunda endast väsendets parning med ett väsen av motsatt kön. Mellan dessa båda väsen rådde alltså en sympati, som också gällde de båda väsendenas avkomma. De båda väsendenas parningstillstånd, som hos den ofullkomliga människan kallas “äktenskap”, var således för dessa väsen en helgedom, en fredens lilla hemvist, en ljusets lilla oas mitt i ragnarök eller helvete. Här kunde väsendena uppleva själva Guds ande, även om de var helt ovetande om vad det var som de i verkligheten upplevde genom sin parningsakt med ett väsen av motsatt kön. De hade ännu varken intelligens eller känslomässig eller intuitionsmässig begåvning att uppleva Gudomen rent mentalt och dagsmedvetet. Tänk hur gudomligt, att parningsakten är en väg för Guds andes passage ända in i väsendenas nattsvarta själsvärld, där den totalt anonymt stimulerar och upprätthåller dessa väsens förande genom mörkrets kulmination och fram till den ljusets värld, där Guds ande framträder ur anonymitetens mörker som en soluppgång över väsendenas mörka mentala tankeberg och dimmor och skapar en livets högsta solskensvärld för människan i Guds avbild. 15. Nästakärleken eller allkärleken börjar uppstå Parningsdriften och äktenskapet är alltså en gudomlig struktur, genom vilken Guds ande kan leda och styra väsendenas utveckling, medvetenhetsskapelse och uppträdande på deras väg mot att bli väsen enligt Guds uppträdande, som alltså är detsamma som väsen i Guds avbild. Detta uppträdande känns igen på att det är till glädje och välsignelse för omgivningen, vare sig det gäller djur eller människor, liksom på att man är med om att omskapa materien så att den blir 11 till logisk nytta och behaglighet. Men en sådan tillvaro uppfostrar Gudomen människorna till genom att låta dem handla fritt efter eget skön. De växer till denna gudomliga tillvaro genom att de på de områden där de inte har någon kunskap, handlar fel. Felaktigt handlingssätt ger sin upphovsman lidande. Där väsendena har verklig kunskap, handlar de riktigt. Och där de handlar verkligt riktigt, där upplever de ett motsvarande lyckligt öde. Och genom detta ätande av kunskapens träd i förening med de lidanden det felaktiga handlingssättet för med sig, kan väsendet inte undgå att få talang för kunskapen om vad som är ont och vad som är gott. Med denna utveckling av förstånd och känsla uppstår just en ny förmåga hos väsendet. Det är den förmåga som, allteftersom den utvecklas, åstadkommer att väsendet inte kan nännas att göra något levande väsen skada. Detta är den begynnande nästakärleksförmågan. 16. Från enpolighet till dubbelpolighet Men för att denna förmåga skall bli fullkomlig och komma till utlösning, måste väsendet förvandlas. Det måste ut ur evatillståndet eller det äktenskapliga parningstillståndet; enpoliga väsen är inte skapade för allkärlekstillståndet. De är endast skapade för att ha intim sympati för väsen av det motsatta könet. Mannen och kvinnan skall ju hålla samman och vara ett kött. Om var och en av de båda parterna älskar ett väsen utanför äktenskapet, som de älskar sig själva, bedriver de hor och överträder parnings- eller äktenskapslagen. De skapar därmed olycka och lidande. Liksom adamsväsendet måste skapas om till evaväsen för att kunna uppleva Guds ande i mörkret, så måste evaväsendet nu skapas om till människa för att kunna uppleva Guds ande i ljuset. Denna omskapelse eller förvandling av evaväsendet är detsamma som den sexuella polförvandlingen. När evaväsendet nått fram till det högst utvecklade apstadiet, och dess organism nu kan börja utvecklas till människokropp, så händer detta, att dess stagnerade pol börjar utvecklas. Hos mannen är det alltså den feminina polen som börjar utvecklas, liksom det hos kvinnan är den maskulina polen som börjar utvecklas. Väsendet blir därmed dubbelpoligt. Det växer ifrån att vara hankönsväsen och honkönsväsen. Det upphör efter hand att vara man och kvinna, och därmed upphör naturligtvis också äktenskapet och den enpoliga parningsakten. Och väsendet blir med denna polförvandling till den begynnande människan. Och med den motsatta polens tillväxt i väsendet och dess upplevelse av sin mörka karma, får det efter hand mänsklig begåvning och mänskligt uppträdande, liksom det efter hand också får förmåga att älska sin nästa som sig själv. Och här utgör väsen av det egna könet inget undantag. 17. Den ofullkomliga människans tillfälliga hemvist i utvecklingen eller i Guds skapelse av människan Dubbelpoligheten och lidandena eller mörk karma leder alltså till allkärleken och därmed också till att älska väsen av eget kön. Men detta sker först då äktenskapet och enpoligheten börjar bli utlevda i väsendet och därmed degenererar. Äktenskapet baseras ju som tidigare nämnts, uteslutande på en sympati mellan väsen av motsatt kön. Väsendena kan därför i denna polstruktur omöjligt bli till människan i Guds avbild. Detta väsen måste kunna uppfylla den verkliga och stora livslagen, som bjuder, att man skall älska Gud över allting och sin nästa såsom sig själv (Matt. 22:37-39). Så länge väsendet inte kan detta, är det inte allkärleksfullt och inte en färdig människa i Guds avbild. Dess hemvist i utvecklingen eller i Guds skapelse av människan är för tillfället i utgången av djurriket, där allkärleken bara befinner sig i sin allra första späda begynnelse. Här är den allmänna mentala atmosfären mellan väsendena utanför den äkta parten och avkomman huvudsakligen kylig eller till och med kärlekslös eller 12 krigsladdad. Här är äktenskapet med parningsakten ännu till en viss grad en livsbetingelse som livslycka, stimulans och uppmuntran för väsendets livslust. Guds ande i parningsaktens kulmination av den högsta existerande behagseller vällustförnimmelsen är ännu den ofullkomliga människans mer eller mindre framträdande ljuskälla och omedvetna möte med värmen från Gud. 18. Allkärleken och himmelriket Men det var inte livets mening, att väsendena skulle fortsätta att leva i en allkärlekslös värld och bara få en så relativt liten och begränsad upplevelse av den allsmäktiga Guden. De skulle inte fortsätta med att bara kunna uppleva Gud genom äktenskap och parningsakt. De skulle inte fortsätta med att bara kunna uppleva Gud genom en äkta make eller maka och således endast genom ett väsen. Väsendet skall bli fritt och uppleva Gud realistiskt i alla andra människor i sin omgivning, som det kommer i kontakt med. Varför skulle det annars utvecklas till att älska sin nästa såsom sig själv? – Det är alltså Guds plan, att den färdiga människan skall få uppleva Guds ande i form av “den högsta elden” och därmed livets största eller kulminerande behags- eller välbefinnandeskänsla, ljus och värme hos vilken som helst färdig människa hon måtte komma i kontakt med och utan något som helst bindande äktenskap och barnalstring och likaså utan betingande hanköns- och honkönstillstånd. Ett rike bestående av sådana väsen kan ju bara vara ett allkärlekens rike. Och är det inte just ett sådant gudomligt rike, som under årtusenden bebådats mänskligheten under begreppet “himmelriket”? Detta rike är alltså en värld, där människorna lever just i allkärleken, vilket alltså vill säga: älskar varandra. 19. Den begynnande allkärleken bland mänskligheten Det är inte svårt att se, att denna kärlekens värld är under utveckling. Det finns redan många människor, som är färdiga med att föra krig, mörda och dräpa, ja inte ens djur kan de dräpa, därför att de absolut inte nänns göra levande väsen skada. Vi ser ju också, hur staterna arbetar sig fram till att skapa vård för sjuka och invalidiserade människor, samt ger folkpension till människor, som nått fram till den begynnande ålderdomen. Vi ser också, att det finns många människor, som önskar vara med om att hjälpa de ännu underutvecklade ländernas hungrande och lidande befolkningar och likaså de olyckliga i flyktinglägren. Vi ser också, att det finns stor välvilja att hjälpa människor i områden, som drabbats av naturkatastrofer, jordbävningar, cykloner och översvämmningar. På en mängd områden finns sympati för att hjälpa lidande och nödställda människor. Vad är detta för en sympati? – Det är inte en förälskelse- eller parningssympati. Det är inte ett äktenskapligt intresse, som befordrar denna sympati. Men icke desto mindre finns den som ett levande, orubbligt faktum. Vi bedömmer människorna efter denna sympati. De människor, som har mycket av denna sympati, betecknar vi som högt utvecklade, och de människor, som endast i mycket ringa grad hyser denna sympati, betecknar vi som primitiva eller mindre utvecklade och i värsta fall som brutala eller kärlekslösa och krigslystna. Att det är behagligare och betydligt sundare och skönare att leva i en zon eller sfär, som är befolkad med de förstnämnda väsendena än i en sfär eller zon, som är befolkad med de sistnämnda väsendena, torde vara självklart. Och denna nya sympati är ingenting mindre än nästakärleken eller allkärleken, som är under utveckling. 20. Allkärleken kommer att avlösa äktenskapskärleken Man kan således börja se, att en sådan kärlekens sfär redan kommit ett visst stycke framåt i sin utveckling. Och den skall fortsätta framåt till sin 13 kulmination i människans väsen. Den får människan till att älska sin nästa som hon älskar sig själv. Men då alla människor alltså utvecklas till att utstråla en så gudomlig kärlek till allt och alla, får denna oundgängligen familjekärleken, broderskärleken och kärleken till den äkta parten att blekna. När varje människa utstrålar en kärlek och värme till sin nästa, som är större och absolut oegoistisk, överträffas ju därmed äktenskapen och familjekärleken av allkärleken. Men när det alltså mellan människorna uppstår en kärlek, som slutligen vida överstrålar familje- och äktenskapskärleken, blir denna sistnämnda form för kärlek totalt överflödig. Äktenskapsprincipen eller parningsdriften existerar som tidigare nämnts endast som en tillfällig organisk struktur, genom vilken Guds ande eller den allra högsta livskraften kunde tillströmma väsendena i mörkret, väsen som ännu var totalt utan allkärlek eller nästakärlek. Genom väsendenas organiska struktur som hanköns- och honkönsväsen kunde två sådana väsen av motsatt kön med varandra utlösa “parningsakten”. Genom denna akts kulmination upplevde de båda väsendena en kulmination av en behagsförnimmelse, som inte kan överträffas av någon som helst annan förnimmelse. Denna förnimmelse var ingenting mindre än livets allra högsta livskraft, som genomströmmade ifrågavarande väsen. Denna kraft var ingenting mindre än Guds ande. I kraft av denna gudomliga ande stimulerades och uppmuntrades väsendena till att leva i mörkret. De kunde ju ännu inte uppleva denna gudomliga kraft, detta gudomliga ljus som realistisk upplevelse på något som helst annat sätt än genom parningsakten med ett väsen av motsatt kön. Det var det enda sätt på vilket de kunde uppleva livets allra högsta behagsförnimmelse eller förnimmelsen av den för dem ännu okända gudomliga anden. De levde ju i mörkrets värld. Alla väsen var ännu helt blottade på allkärlek. Den enda vägen till ljuset var alltså uteslutande genom parningsväsendet av motsatt kön och den avkomma denna akt också medförde. Alla andra väsen var, som tidigare nämnts, mer eller mindre fientligt inställda. Här måste väsendena kämpa eller leva i krig för att kunna uppehålla livet. I motsatt fall väntade dem bara döden. En värld av varelser utan någon som helst kärlekstalang kan bara vara ett kärlekslöshetens rike och därmed en mörkrets eller lidandenas värld. Men med allkärlekens tillväxt kommer denna efterhand att träda i stället för den äktenskapliga kärleken och mänskligheten bli till Guds avbild, att vara honom lik. 21. Väsendena upphör med att vara man och kvinna Men vi har redan omnämnt, att adamväsendena omdanades till evaväsen för att därmed predestineras till att kunna uppleva och manifestera mörkret och därigenom utvecklas till att leva i ljuset. Då de inte hade något spår av allkärlek, måste de absolut komma att skapa och leva i mörkret. Men utan Guds ande genom parningsakten skulle de omöjligt kunna leva i mörkret. Men det gudomliga med mörkret eller lidandena är, att de skapar hos människan just kärleksförmågan. Med utvecklingen av denna förmåga kommer väsendena att få uppleva Gud, inte bara genom ett väsen av motsatt kön, utan genom alla väsen utan någon könsbetingelse. Som nämnts är väsendena under förvandling från enpolighet till dubbelpolighet. Detta betyder, att väsendena därmed efter hand upphör med att vara hankönsväsen och honkönsväsen. De blir totalt dubbelpoliga och är därmed varken man eller kvinna. 22. Mänskligheten och världskulturskiftet När två världsepoker överskuggar varandra, den ena som degenererande och i förfall och den andra som en begynnande ny tilltagande livsuppfattning och moral, är det inte så märkligt, att det råder stor förvirring bland människorna. 14 Människorna förstår inte vad de är vittne till. De ser att moraliska uppfattningar, som förr betraktades som orubbliga livsfundament, fundament för kultur och rättmätigt levnadssätt eller uppträdande, nu uppfattas som likgiltiga och ignoreras. Dessa moraliska uppfattningar eller religiösa ideal passade en gång för den ännu mycket ringa begåvning och kulturförmåga, som människorna i länge sedan svunnen tid ägde. Om den moraliska förkunnelsen hade getts i en högre form, skulle den absolut inte ha förståtts. Men människorna fortsätter inte med att stå på samma steg. De utvecklas just från primitivitet till intellektualitet, från inhumanism till humanism, från brutalitet till kärlek. Då människorna befann sig på det inhumana och brutala stadiet och inte hade talang för annat, kunde det inte tjäna något till att ge dem kärleksideal. Det var inte detta de var mogna för eller hungrade efter. Allteftersom utvecklingen skrider fram, blir människorna mer och mer mottagliga för högre kultur, humanism och moral. Och människorna förs då vidare genom de nya moralföreskrifterna. Och nu är mänskligheten just inne i den första späda begynnelsen av en sådan ny världskultur med dess andligt vetenskapliga syn på Gudomen och den eviga världsbilden. Den nya världskulturen är ännu bara just i sin allra första späda morgongryning. Utomordentligt många människor, isynnerhet bland ungdomen, är redan mogna för mottagandet av nämnda världskultur, men de känner den inte och har ännu inte tillgång till den. De är därför rådvilla och vet inte vart de skall vända sig för att få hjälp i denna sin situation. De vet bara, att den traditionella kyrkliga religionen inte längre passar för dem. Och den ger alls inte upplysningar om den organiska förvandling av mannen och kvinnan, som i hög grad redan blivit synlig mitt i kulturskiftets virrvarr. 23. Bibelns bud till de två världsepokerna Det är “Evas död” som i särskild grad gör sig gällande. Evas död är detsamma som evaväsendenas eller de enpoliga väsendenas förvandling till dubbelpoliga väsen. Detta betyder i sin tur mannens och kvinnans förvandling från “djur” till “människa”. Vi ser hur det feminina området växer hos mannen, och hur det maskulina området växer hos kvinnan. Med denna förvandling började redan mänskliga tendenser att utvecklas hos det framskridna apväsendet. Men den mänskliga begåvning, som denna polförvandling åstadkommer i väsendet, har hittills i särskild grad endast frambragt sådana mänskliga egenskaper som intelligens och ointellektuell känsla. Det är denna situation som medfört människornas mycket framträdande utveckling på det materialistiska, vetenskapliga området. Polförvandlingen har hittills inte i särskilt hög grad berört äktenskaps- eller parningsprincipen hos människorna. Men så är det inte längre. Allteftersom lidandena utvecklar kärleksförmågan i människan, börjar denna förmåga också att göra sig gällande i människans mentalitet och dagliga uppträdande. Och vi har alltså här den verkliga och absoluta allkärleken, som är analog med Guds kärlek. Den är absolut osjälvisk. Den söker icke sitt eget. Genom den ger väsendet gärna sitt liv för att rädda andras liv. Att den är det stora målet för Guds skapelse av människan, kommer till uttryck i livslagen: Du skall älska Gud över allting och din nästa såsom dig själv (Matt. 22: 37). Denna lag eller befallning skulle ju vara helt likgiltig, om det inte i människan utvecklades just denna gudomliga förmåga. Den visar också, att människorna skall utvecklas till en annan livsepok än äktenskapsepoken, en epok i vilken man inte tar till äkta. Ljuder det inte ett helt annat bud till människor i äktenskapsepoken? – Heter det inte här: Därför skall en man överge sin fader och sin moder och hålla sig till sin hustru, och de skall vara ett kött? – Och heter det inte till kvinnan, att mannen är “kvinnans huvud”. Betyder inte detta, 15 att hon är eller skall vara ett med honom? – Om hon utanför äktenskapet älskar en annan man såsom hon älskar sig själv, bedriver hon hor och är därmed en otrogen kvinna. Är det inte på samma sätt med mannen? – Om han utan för äktenskapet älskar en annan man eller kvinna såsom han älskar sig själv, bedriver också han hor och är otrogen mot den med vilken han skulle vara ett kött. Vi ser alltså här, att Bibeln ger en vägledning till två livsepoker. I den ena är det den äktenskapliga kärleken, som är det högsta budet, i den andra är det allkärleken. Och detta betecknar just den kärlek, som gör väsendet till människan i Guds avbild. Människorna befinner sig alltså nu mellan två stora världsepoker, en döende och en som håller på att födas. 24. De olyckliga äktenskapens zon Hos somliga människor är den gamla världsepokens ideal och föreskrifter ännu mycket starka och livskraftiga. Det är alltså människor, som är starkt enpoliga. För dem är äktenskapet ännu en okränkbar helgedom och det högsta ljuset. Men sålunda inställda väsen har svårt att finna en partner med samma ännu outlevade äktenskapliga inställning. Ty det finns redan många människor, hos vilka äktenskapet inte längre är det enda saliggörande. Men de kan gott bli förälskade. Och under en sådan förälskelse ser de absolut inte varandras verkliga själsliga standard. De är båda två så sexuellt uppladdade, att de bara ser och upplever varandra under parningsakten som ömsesidiga rena, ofelbara änglar. Att de nästan inte fort nog kan bli gifta och få ha samliv är helt naturligt. Men när de så under någon tid haft varandra sexuellt och en viss mättnad gör sig gällande och det sexuella ljuset bleknar och de därmed verkligen får se varandra som de är, då blir denna upptäckt i många fall en mycket stor besvikelse. Det visar sig ibland, att den ena parten i det ingångna äktenskapet är mycket, mycket äktenskapligt inställd, medan den andra parten utlevat äktenskapet nästan till leda. Då är äktenskapet olyckligt och slutar som regel med skilsmässa. Och de försöker åter och åter att ingå nya äktenskap men med samma resultat. Vi ser så många motigheter i äktenskapen, så många skilsmässor och så mycken äktenskaplig otrohet, att vi har kallat denna sfär för “De olyckliga äktenskapens zon”. Det är mycket svårt för en verkligt äktenskapligt inställd person att få en äkta make eller maka, som äktenskapligt sett är på samma våglängd som han eller hon själv, när förälskelsen är förbi. Väsendet som vuxit ifrån äktenskapet har också svårt att ta äktenskapsmoralen och de härmed följande förpliktelserna allvarligt, om det trots sitt tillstånd gifter sig. Många äkta män och kvinnor sviker sin äkta parts och sina eventuella barn. Det finns också väsen, som nästan helt förlorat äktenskapstalangen. De lever därför i ogift tillstånd. Det kan naturligtvis finnas undantag, väsen som är ogifta av andra skäl, men detta är inte allmänt gällande. Med äktenskapets degeneration uppstår många urspåringar vad gäller det sexuella livet. Sexuella perversiteter av många slag florerar i stor utsträckning. Att kvinnlig och manlig prostitution också florerar under ohämnad sexualism är naturligtvis också givet. Narkotika och andra andligt nedbrytande gifter får också lättare insteg hos människor, som inte längre är förankrade i ett lyckligt äktenskap eller i en verkligt bärande, religiös uppfattning eller moral, utan mentalt sett seglar omkring på måfå i dyningarna av en världskulturs undergång, och där en ny världskulturs kosmiska soluppgång ännu bara är i sin första späda morgongryning. Krigets nattsvarta skuggor höljer ännu jorden i mörker. 16 25. Allkärleken gör väsendet till människan i Guds avbild Men även om mänskligheten lever i kulturupplösning och kaos, mördande och krig, så finns det dock bakom denna stora kulturomvälvning en soluppgång i människornas hjärtan. Denna soluppgång är nästakärlekstalangens tillväxt och utveckling. Det har ju för länge sedan börjat framträda i det dagliga livet en sympati eller kärlek, som inte har något som helst med förälskelse eller äktenskaplig kärlek att göra. Vi har redan tidigare nämnt, att det fanns väsen, som kunde känna intim sympati för väsen av sitt eget kön, och att detta också bidrog till att förvirra människornas livsuppfattning under nuvarande kulturförändring. Denna nya talangs framträdande i den mänskliga mentaliteten har varit oförståelig för den stora del av mänskligheten, hos vilken denna talang ännu inte nått så långt fram i sin utveckling, att den sträckt sig utöver en mer eller mindre vanlig sympatikänsla för och hjälpsamhet mot människor som befinner sig i nöd och trångmål, vilket vi redan tidigare berört under avsnittet: Allkärleken och himmelriket. Men allkärleken är inte en nyck eller en tillfällig hjälphobby, liksom många andra hobbies, som människor kan ha. Den är en absolut växande, varaktig verklighet. Den utgör det begynnande orubbliga fundamentet för det kommande absoluta mänskliga medvetandet, befriat från all djurisk och djävulsmänsklig natur. Detta innebär i sin tur: det medvetande, som gör det levande väsendet till människan i Guds avbild. 26. När allkärleken övervunnit den äktenskapliga kärleken Hur skulle något väsen bli till människan i Guds avbild utan denna högsta medvetenhetstalang? Kan människan i Guds avbild existera med en starkt begränsad kärleksutveckling, en kärlek som är syndig, när den manifesteras till ett väsen som inte är ens äkta make eller maka? – Kan människan i Guds avbild vara ett väsen, som måste vara svartsjukt och därmed hatfullt? – Om en äkta part inte är det, är han redan påverkad av den allkärlek, som spirar i hans mentalitet och en gång skall göra honom till människan i Guds avbild. Är det inte just allkärlekens natur att “hellre giva än att taga”, liksom det är den äktenskapliga kärlekens eller förälskelsens natur att “hellre taga än att giva”? Allkärleken är osjälvisk, därför är den absolut villkorslös, medan äktenskapskärleken är egoistisk, Den kräver genkärlek av sitt objekt. I motsatt fall utlöser den svartsjuka eller hat mot nämnda objekt. Och från detta hat härstammar allt det onda i världen. Man förstår här gott Kristus, där han talar om väsen, som inte tar till äkta (Luk. 20:34-35-36). 27. Den begynnande allkärleken och förföljelsen av den Många människor är redan så långt framme i sin utveckling, att allkärleken inte bara yttrar sig i vanlig manuell godhet och hjälpsamhet, den börjar komma till uttryck från ett högre plan. Den börjar skapa behov hos väsendet av utlösning av mer eller mindre intima kärleksyttringar. Den söker utlösning för en sådan värmande kontakt med andra väsen, alltså genom kärleksbevis. Då det inte är en äktenskaplig kärlek väsendet söker utlösning för, är den inte riktad mot något motsatt kön. Det vill alltså säga, att dess objekt inte är något hankön eller honkön. Det är inte själva “mannen” eller “kvinnan”, som är det animerande objektet för den utvecklade människans kärlek. Det är i själva verket väsendet bakom den kvinnliga eller den manliga kroppen, som animerar lusten att smeka. Men hur är betingelsen för en sådan kärlekshandling mitt ibland människor, där den ojämförligt större delen just är hanköns- och honkönsväsen? – Här finns inte riktigt plats för en allkärleks intima uttryck. Så har det också hittills lett till ett förfärligt mörker för de väsen, som började få denna allkärlekstalang i sin natur. Detta smekningsbehov riktar sig inte bara mot ett 17 väsen av motsatt kön. Ja, det riktar sig i sina begynnelsesstadier till och med i synnerhet mot väsen av samma kön. Och det är just detta, som väckt förfäran, hån och spott, förtal och förföljelse och rentav fängslande och straff för sådana väsen, som börjar avvika från flocken. 28. Vad är orsaken till den primitiva människans förföljelse av allkärleken? Varav kommer sig denna förfärliga ovilja, som hos vissa väsen rentav gränsar till hat och förföljelse? – Denna väsendets antipati mot den intima sympatin för sitt eget kön har sin rot i naturens egen självbevarelsesstruktur. Djuren har i någon grad tendens att dräpa väsen av sin egen art, som är abnorma och mer eller mindre avvikande från det normala och ur stånd att klara de för arten gällande livsbetingelserna. Och det är denna tendens, som vi kan se gå igen ända upp i den ännu mycket starkt enpoliga människan, som ännu är helt blottad på behov att intimt smeka väsen av sitt eget kön. Ja, hon kan rentav hata och förfölja ett sådant väsen. Men efter hand som polutvecklingen skrider fram och framträder hos fler och fler människor, och det likaså märks, att denna förvandling från enpolighet till dubbelpolighet är en naturlig process, som är en livsbetingelse för väsendets förvandling från djur till människa, kommer man att ställa sig helt annorlunda förstående och sympatisk gentemot väsendena på detta stadium i utvecklingen än man tidigare varit i stånd till. 29. Den homosexuella eller dubbelpoliga människan och allmänheten Nämnda förvandling skall komma in under en för det förvandlade tillståndet passande moralbasis. Och man skall komma att erkänna, att detta att vara “homosexuell”, vilket är detsamma som att vara dubbelpolig, inte behöver betyda, att man är en paria, att man är urspårad, pervers, att man är en sexualförbrytare, att man är offer för en felaktig vana, att man är en särling, att man är abnorm eller behäftad med några av de andra mentala egendomligheter, som människorna tycks sammankoppla med den homosexuelles eller den dubbelpoliga människans mentalitet och psyke. Så länge det homosexuella eller dubbelpoliga väsendet inte är en färdig människa, kan hon naturligtvis vara behäftad med laster och urspåringar likaväl som de enpoliga väsendena. Men att betrakta laster och urspåringar eller andra ofärdiga sidor hos människan som hörande särskilt till den dubbelpoliga människan är absolut felaktigt och i sig självt en urspårad uppfattning. Homosexualitet i renkultur är således inte någon last eller urspåring. Den är organiskt förankrad i dubbelpoligheten och nästakärleken och är det livets fundament, utan vilket en verklig ljusets värld i total renkultur skulle vara en absolut omöjlighet. Men hur skulle en mänsklighet, som genom sina religioner, sekter och samfund fått predikad moselagens dödsdom över väsen av samma kön, som intimt smekte varandra, kunna förstå en talang, som ännu inte gjort sig gällande i deras egen mentalitet och deras eget väsen? De hade ju ännu i många fall en rentav stark sexuell aptit på det motsatta könet. De kunde bara uppfatta allkärleken som en ohygglighet, en urspåring, som måste straffas och utrotas. Men hur kunde man utrota Guds plan? – Denna stränga allmänhet och dess präster och rättsväsen förstod ju inte, och förstår inte heller ens idag, att det är Guds skapelse av människan till sin avbild man angriper och utövar sabotage mot genom att förfölja allkärlekens tillväxt hos människan. 30. Ett internationellt världsrike Men hur skulle världen komma att se ut, om inte allkärleken blev talang hos människan? – Den skulle fortsätta att vara hemvisten för en djurisk, dräpande värld, ja, den skulle till och med bli en djävulsvärld i renkultur. Om inte 18 verkningarna av de lidanden människan påför andra väsen, vände tillbaka till sin upphovsman och blev dennas öde, skulle samma upphovsman bli ett permanent kulminerande djävulsväsen. Allt djävulsmedvetande, allt krig, hat och förföljelse, svartsjuka, missunnsamhet, intolerans och liknande beror uteslutande på frånvaron av allkärlek. Men då allt lidande just på grund av karman skapar i väsendet nästakärleks- eller allkärleksförmågan, kan intet väsen och därmed heller ingen som helst mänsklighet fortsätta att leva i mörkrets, krigets eller ragnaröks epok. Den växande allkärleken hos mänskligheten kommer således att föra den fram till att utgöra ett verkligt kärlekens rike på jorden, där “alla älskar alla” som en motsats till livet på jorden idag, där “alla är i krig med alla”. I detta kommande världsrike kommer alla nationer och stater att vara förenade till en stat eller ett rike. Detta rike kommer att ha en för alla existerande nationer gemensam regering. I denna världsstat kommer allt att vara så fullkomligt organiserat och styrt, att pengar är avskaffade. Det enda betalningsvärdet kommer då att vara människans arbetsförmåga. Ingen kan betala med något som helst annat. Jag skall inte gå närmare in på detta kommande rike här, utan hänvisar till första delen, 4: e kap., av mitt huvudverk LIVETS BOG, där detta rike utförligt beskrivits. Jag skall här bara nämna, att allt manuellt arbete utföres helautomatiskt med maskiner. Ingen människa skall här utföra något som helst grovt och slitsamt arbete. Då människan här bara skall prestera ett motsvarande antal ar betstimmar, som hennes eget livs behov kräver, blir arbetstiden något helt annat än man idag är van vid. Den kommer knappast att överstiga två timmar i veckan. Och detta ger tillgång till en levnadsstandard, som täcker ett mycket högt kulturstadiums moderna behov. Men utan allkärlek skulle människorna gå fullständigt under i en djävulsvärlds mörkaste kaos, ragnarök eller helvete. Det är därför oklokt att förfölja allkärlekens begynnande tillväxt hos människorna. 31. Mosesmissionen och Kristusmissionen Genom Moses och Kristus är det inte svårt att se, att dessa båda stora väsen var Guds redskap för mänsklighetens ledning genom två från varandra avvikande stora livsepoker. Moses var äktenskapsepokens stora profet, men Kristus var den nu begynnande allkärleksepokens totala representant och därmed en världsfrälsande Gudason. Moses var lagens och straffets enpoliga expert, men Kristus är människan i Guds avbild. Han är modellen för Guds skapelse av människan till Guds avbild att vara honom lik. Som han är skall alla bli. Utan att vara ett Kristusväsen kan man omöjligt vara en färdig människa i Guds avbild. 32. Materialisation och dematerialisation Då människorna håller på att utvecklas till dubbelpolighet och hankönstillståndet och honkönstillståndet upphör, varigenom den enpoliga parningsakten och äktenskapet också upphör, vad skall då avlösa denna människornas fysiska tillvaroform? – Människornas växande dubbelpolighet är en begynnande förvandling av människan till att bli ett andligt väsen. Och andliga väsen har inte användning för fysiska organismer, då den andliga världens materia automatiskt formas efter väsendets tanke. Bara med tankeförmågan och sin vilja kan väsendet på det andliga planet forma materien fullständigt efter önskan. Det skapar alltså här med sin blotta tankeförmåga utan hjälp av någon som helst materiell kropp. Efter hand som människan når så långt fram i utveckling, att hon inte längre kan födas av kvinna, men likväl ännu inte är helt färdig med det fysiska planet, då har hon emellertid fått sin tankeförmåga på det andliga planet så mycket upptränad, att hon i den andliga 19 materien inte bara kan skapa en kopia av sin tidigare fysiska kropp, utan också med sin tanke- och viljekraft kan låta denna tankematerialiserade kropp fortsätta och ikläda sig lämpliga fysiska materier, så att det rentav i blixttempo uppstår en fysisk kropp. Och väsendet kan då tillfälligt uppleva och manifestera sig på det fysiska planet. Lika hastigt kan det bringa denna interimistiska fysiska kropp att upplösas och därmed att försvinna. 33. Överjordiska skapelsemetoder, mirakler I människans sista epok som fysiskt väsen i dess färdigutvecklade tillstånd kan hon alltså med sin tanke och viljekraft efter behag omväxlande vara ett fysiskt väsen och ett andligt väsen. Hon kan vidare, så länge hon är i sin fysiska materialisation, materialisera och dematerialisera fysiska ting och föremål. Hon har i detta sitt höga andliga, färdiga tillstånd som människan i Guds avbild tillgång till en mängd kosmiska eller ockulta krafter. Hon är i stånd att med dessa krafter manifestera företeelser, som inte kan frambringas med den ofullkomliga människans vanliga skapelsemetoder. Det är dessa företeelser, som därför betecknas som “mirakler”. Sådana fullkomliga människor kan också materialisera sig fysiskt på andra planeter och där med sitt överjordiska vetande och sin kunskap hjälpa ännu primitiva människor framåt i ande och kulturskapelse. Att sådana materialiserade överjordiska människor av de befolkningar, som de materialiserat sig för och hjälpt, blir betraktade som gudar och änglar, är helt naturligt. Hur skulle de annars uppfatta dessa väsen? Så pekar Bibeln också i flera fall på sådana överjordiska väsen, som materialiserat sig här för jordiska människor. 34. De fullkomliga människorna i Bibelns uppenbarelser Vad var det för tre män, som besökte Abraham vid Mamres lund och som uppfattades som Gud och två änglar? (1 Mos. 18:2). – Och därefter gick änglarna till Sodom och Gomorra, som stod inför en mörk karmautlösning och skulle ödeläggas. Lot bjöd in dem i sitt hus, men de ville helst stanna på gatan. Men då bad han dem så enträget, att de gick in i hans hus, och han tillredde en måltid för dem. Men innan de hade lagt sig, omringades huset av männen i staden, Sodoms män, folk från alla håll. Då gick Lot ut till dem och bad dem att inte göra männen något ont. Och de trängde med våld in på Lot och stormade fram för att spränga dörren. Då räckte änglarna ut sina händer och tog Lot in till sig i huset och stängde dörren. Och de män, som stod utanför husets port, slog de med blindhet. Därefter räddade änglarna Lot och hans döttrar, innan de ödeläde staden och dess omgivningar, som de just kommit för att ödelägga (1 Mos. 19:124). Vad var det för tre främmande och okända män, som således kom till Abraham och vidare hade makt att på ett ögonblick utplåna en hel stad med dess invånare, en makt, som Abraham visste, att de hade, annars hade han nog inte bett dem så enträget att rädda staden från olyckan (1 Mos. 18:23 ff). Är det inte just färdigutvecklade människor i Guds avbild, människor som kunde materialisera och dematerialisera sig, redskap för Guds primära medvetande, det här är fråga om? Vilka skulle det annars vara? Gud kan bara manifestera sig med hjälp av redskap. Hur skulle de levande väsendena annars kunna förstå honom? – Varför skulle Abraham tro, att det var Gud och änglar, om de inte var speciella, ovanliga och från alla andra vanliga väsen avvikande och upphöjda och med förmågor och makt, som jordens människor inte hade? – Vem var det som talade till Moses genom den brinnade busken och bland annat sade: “Israels barns rop har kommit till mig och jag har därjämte sett, huru egyptierna förtrycka dem. Så gå nu åstad, jag vill sända dig till Farao; och 20 du skall föra mitt folk, Israels barn, ut ur Egypten”. Och också här var det genom ett redskap, en “Herrens ängel”, som Gud talade till Moses. Moses hade för övrigt flera “samtal med Gud” och fick genom dem ständigt sina instruktioner beträffande sin ledning av Israels folk. Dessa instruktioner gavs naturligtvis också genom ett upphöjt väsen, en “Herrens ängel” och särskilt i ensamheten på Sinai berg (2 Mos. 3:9-10). Och Bibeln berättar oss också om prästen Sakarias bland annat följande: “Medan han nu en gång, när ordningen kom till hans avdelning, gjorde prästerlig tjänst inför Gud, hände sig vid den vanliga lottningen om de prästerliga sysslorna, att det tillföll honom att gå in i Herrens tempel och tända rökelsen. Och hela menigheten stod utanför och bad, medan rökoffret, förrättades. Då visade sig för honom en Herrens ängel, stående på högra sidan om rökelsealtaret. Och när Sakarias såg honom, blev han förskräckt, och fruktan föll över honom. Men ängeln sade till honom: “Frukta icke, Sakarias; ty din bön är hörd, och din hustru Elisabet skall föda dig en son, och honom skall du giva namnet Johannes”.” (Luk. 1:8-13). Och ängeln berättar vidare om barnet, som blev “Johannes Döparen”. På samma sätt berättar Bibeln, att en Herrens ängel även bebådade Jesu födelse för jungfru Maria av Nasaret: “Och ängeln kom in till henne och sade: “Hell dig, du högt benådade! Herren är med dig”. Men hon blev mycket förskräckt vid hans ord och tänkte på vad denna hälsning månde innebära. Då sade ängeln till henne: Frukta icke, Maria; ty du har funnit nåd för Gud. Se, du skall bliva havande och föda en son, och honom skall du giva namnet Jesus. Han skall bliva stor och kallas den Högstes Son, och Herren Gud skall giva honom hans fader Davids tron. Och han skall vara konung över Jakobs hus till evig tid, och på hans rike skall ingen ände vara”.” (Luk. 1:28-33). Ser vi inte just en sådan överjordisk, fullt färdig människa i Kristus? Han uppfyllde kärlekslagen och förlät sina fiender. Och han hade förmåga både att materialisera och att dematerialisera sig samtidigt som han också var herre över miraklen eller dessas överjordiska krafter. Och ser vi inte också honom som Guds redskap som världsåterlösare. Och var det inte just han som i det starka skenet på vägen till Damaskus var i stånd att tala till Paulus och förvandla honom från att vara en kristushatare till att bli en av de största kristusapostlarna? (Apg. 22:7-8). Det är således inte den vanliga ofullkomliga människans kapacitet i vetande, kunskap och uppträdande, vi i de här nämnda bibliska upphöjda väsendenas framträdande blir vittne till. De är alla färdiga människor i Guds avbild, honom lika. De har alla genom reinkarnationen i tidigare fysiska liv i andra världar måst genomleva mörkrets kulmination för att bli just de änglalika väsen, som utgör Guds primära medvetande. 35. Guds ansikte Det är dessa väsen, som är Guds organ och redskap för hans skapelse, styrning och ledning av mänskligheten. Det är dessa väsen, som bildar den gudomliga organiska enheten eller sammansmältningen av de väsen, som utgör världsåterlösningen. De utgör Guds organ genom vilka han upplever människorna och är på samma sätt organ genom vilka han manifesterar sig för människorna och för övrigt för alla väsen i mellankosmos. Det är denna enhet av väsen, som alla de levande väsendenas bön till Gud går till och blir hörda av. Det är dessa väsen som, såsom vi tidigare gett exempel på från Bibeln, kan uppenbara sig för människorna och antingen materialiserade eller omaterialiserade vara tillstädes till hjälp i människornas svåra situationer. De står bakom mänskligheten och leder hela dess situation och öde, så att den skall komma att uppfylla Guds skapelseplan, vilket vill säga, att den till sist blir till 21 mänskligheten i Guds avbild till att vara honom lik. Dessa väsen utgör alltså den del av Guds medvetande och förnimmelseredskap, med vilka Gud upplever människornas manifestationer, liksom han också, som nämnts, genom dem styr och leder mänskligheten. Samma väsen utgör alltså det område av Gud, som är tillgängligt för mänsklig förnimmelse och hänvändelse till honom genom bönen. De är andliga väsen och därför omanifesterade på det fysiska planet. De är personligt anonyma, men kan i givna situationer materialisera eller uppenbara sig för människor, som t.ex. väsendet som talade till Moses genom den brinnande busken, och likaså de tre väsen, vilka som Gud och två änglar besökte Abraham vid Mamre lund, samt de många andra uppenbarelser och visioner, som betecknas som Gud och änglar i Bibelns berättelser. Väsendena i de allra högsta av dessa uppenbarelser är alla sådana, som genom sin allkärleks utveckling på det fysiska planet nått fram till att bli färdiga människor i Guds avbild. De har således nått fram till att bli ett med Gud. De är Guds ansikte. Därför betecknas de också i de situationer, där de materialiserar eller uppenbarer sig för människor, som identiska med Gud. Det är därför som det heter i de bibliska berättelserna, att “Gud” talade till den eller den. “Gud” besökte Abraham, “Gud” talade till Abraham, “Gud” talade till Moses osv. Andra i allkärlek mer eller mindre utvecklade väsen betecknas i uppenbarelseberättelserna som “änglar”. Och är det inte just dessa änglar, som Bibeln syftar på i följande ord: “Äro de icke allesammans tjänsteandar, som sändas ut till tjänst för deras skull, som skola få frälsning till arvedel?” (Hebr. 1:14). 36. Varför det inte var gott för Adam at vara allena Vi har härmed fått en liten inblick i den gudomliga livsprocess, som betecknas som “Guds skapelse av människan till sin avbild”. Vi har sett, att äktenskapet och parningsakten endast var något temporärt, något sekundärt i förhållande till det verkliga, primära liv, som det är en förberedelse till. För att utvecklas till att kunna uppleva livet i ljusets allra högsta världar bortom all fysisk tillvaro måste människorna först genomleva livet i det djupaste mörkret, ett mörker där det överhuvudtaget inte existerar allkärlek, ett mörker som därför är hemvisten för hatets och fiendskapets kulmination, en sfär eller zon, där livsbetingelsen är att dräpa för att leva. Men vi har här sett, att Gud skapat betingelser för att väsendet inte skall gå allena eller ensamt genom detta mörker. Han sade enligt Bibeln: det är inte gott, at mannen är allena. Jag vill göra åt honom en hjälp, en sådan som honom höves (1 Mos. 2:18). Och med “Evas skapelse”, dvs. väsendenas förvandling till enpolighet, kunde två väsen av motsatt kön genom parning och parningsakten ömsesidigt genom varandra mottaga Guds lysande och värmande ande som en kulminerande, alltöverstrålande högsta behagsförnimmelse. Mitt i en kulminerande mörkrets värld, där allkärleken inte existerar, och livsbetingelsen är att dräpa för att leva, upplever de således en stråle från Guds andes eviga ljusregion bortom all jordisk gråt och tandagnisslan, en ljusstråle från en värld, där det varken finns dödsjämmer, skrik eller plåga. Mitt i djurriket och djävulssfärens domän, mitt i en värld av fientliga väsen blev “den högsta elden” i deras sexuella samhörighet till ett ljusets tempel, där de fick levnadslust, styrka och kraft till att fortsätta livsvandringen på den dräpande, törnefyllda vägen från djurriket till människoriket, från djävulsväsen till gudamänniska i Guds avbild. Det var således gott, att väsendet inte var allena på sin väg genom detta mörker. Hur skulle det ha kommit genom detta utan den högsta elden: Guds ande i parningsakten? Som vi sett, är äktenskapet inte det slutliga gudomliga målet med det levande väsendet. Det framträdande hankönsväsendet i renkultur och likaså det 22 framträdande honkönsväsendet i renkultur kan bara existera som djur i renkultur. Denna struktur fick det med enpoligheten eller Evas skapelse. Därmed blev det predestinerat till att vara ett mörkrets väsen, ett dräpande väsen. Men samtidigt hade det likaså genom sin enpolighet formats till att kunna mottaga Guds stimulerande och livgivande ande eller “den högsta elden” genom parningsakten med ett väsen av motsatt kön. Då det inte existerade någon som helst allkärlek här i denna mörkrets zon, var parningssympatin alltså det absolut enda ljuset. 37.Djävulsmänniskotillståndet Men denna sympati gällde ju endast parningspartnern, väsendet av motsatt kön och avkomman. Men denna sympati var ju inte allkärlek. Med den kunde väsendet inte bli till människan i Guds avbild. Här krävdes det verklig kärlek, en kärlek som var totalt osjälvisk, en kärlek med vilken man kunde älska sin nästa, vilket vill säga alla väsen man kommer i beröring med. Men då denna kärlek kan bli till talang hos väsendet endast genom verkningarna av de lidanden, som det påfört andra väsen, var det således en orubblig betingelse, att det måste igenom livets kulminerande mörkerzon för att få allkärleksförmågan utvecklad. Men för att komma igenom detta mörker var, som vi har berört, Guds lysande och livsbefordrande ande likaså en orubblig betingelse. Och denna betingelse uppfylldes alltså genom väsendenas parning och parningsakt. Men efter hand som nästakärleken utvecklades, skulle parningssympatin bli mer och mer överflödig. Allkärleken skulle med tiden bli den alltöverstrålande eller alltbehärskande. Det blev därför nödvändigt, att väsendena befriades från sin enpolighet, så att de också kunde älska väsen av sitt eget kön. Och väsendena blev efter hand som allkärleken utvecklades hos väsendet mer och mer dubbelpoliga. Och med dubbelpoligheten började den mänskliga begåvningen mer och mer att göra sig gällande. Denna begåvning växte starkare än allkärleken. Väsendet kom därigenom att få uppleva en epok, i vilken det hade mänsklig bevågning, men det var ännu ett mer eller mindre kärlekslöst väsen; det fick djävulsmedvetande. Det fick därigenom tillfälle att utveckla ett lidandesområde, som var betydligt större än djurens. Därför kunde det också få en mörk karma, som var motsvarande mera mörk än djurens. Det är i detta tillstånd, som den icke färdiga människan betecknas som “djävulsmänniska”. 38. Den fullkomliga människan i Guds avbild och Himmelriket Och genom denna mörka karma växer väsendets allkärlek till kulmination och väsendet blir därmed till den färdiga människan i Guds avbild. Det ar dubbelpoligt i renkultur och kan älska sin nästa som det älskar sig själv och därmed uppfylla livslagen totalt. Från att ha varit ett väsen som levde i mörkret och kunde vidmakthålla sin passage genom denna dräpande värld endast i kraft av Guds ande i form av den högsta elden i parningsakten med ett väsen av motsatt kön men annars var i krig och fiendskap med alla, är det nu i sitt färdiga tillstånd som människan i Guds avbild ett väsen, befriat från reinkarnationens födelse och död. Det kan frivilligt genom materialisation och dematerialisation allt efter behag uppenbara sig på det fysiska planet i situationer, där det är Guds talorgan till väsen som är i nöd. Det kan tala genom den brinnande busken, och det kan tala genom ljuset på vägen till Damaskus. Det kan vara Guds redskap som världsåterlösare för en planets mänsklighet, liksom det kan ha andra stora kosmiska missioner såsom ett med den stora organstruktur, som utgör Guds primära medvetande, som är Guds huvudorgan för alla levande väsen i mellankosmos. Det är själva Guds organ för hela mänsklighetens styrning och ledning i dess vandring genom mörkret till Guds 23 eviga ljusflöde i de högsta kosmiska eller andliga världarna. Här lyser och strålar allkärleken som Guds eviga ljus i form av “den högsta elden” från väsen till väsen som ett möte med Gud och gör till en kulminerande eller högsta förnimmelse av behag, välbefinnande och salighet. Och Guds skapelse av människan till sin avbild har härmed fullbordats. Vi är i det rike, som genom alla tider bebådats för den färdiga människan i Guds avbild. Vi är i Himmelriket. Artikel från KOSMOS nr 22, 25, 24 och 25/1969 24